Blogginlägg från september, 2014

Larm #4: december 1976

1. T for Texas Blues
2. KARL P DAHL: ...men ja kan li de liavell
3. BUDDY HOLLY: Every day's a Holly day
4. DOUG SAHM: Kosmisk bluesmusik och äkta känslor från Texas
5. AUGIE MEYERS: Pipet bakom Sir Doug
6. HUEY P MEAUX: The Crazy Cajun
7. Texas-profiler: Dennis Linde/Delbert McClinton/Don Williams/Waylon Jennings/Jerry Jeff Walker/Guy Clark/Townes Van Zandt/Willie Nelson
8. HANK WILLIAMS: "Från folkmusik till miljonindustri" del 4
9. LINUS: Nånting vilt med Linus
10. "Ännu mera blues" krönika
11. LENNART PERSSONs singlar
12. Korsordet
13. Lost in the Blåst
14. Skivrecensioner

Till fjärde numret av vår favorittidning, som var lite försenad, kände sig organisationen bakom Larm tvingade att höja priset på tidningen, från måttliga 5 kr till det fullt acceptabla 6.50. Och prenumerationspriset för fyra nummer hamnade på 25 kr.
   Barrie Masters i Eddie & the Hot Rods pryder omslaget till 4:an men i övrigt har numret av Larm ett tema med flera artiklar som har Texas som gemensam nämnare. Under rubriken "T for Texas blues" har Staffan Solding skrivit en artikel om Texas som stat i USA men också om de största bluesnamnen, Albert Collins, Hop Wilson och Gatemouth Brown.
   Ämnet Texas fortsätter gå som en röd tråd genom det här Larm-numret. Christer Svensson berättar historien om Buddy Holly, "Every day's a Holly day", som föddes i Texas och Lennart Persson lägger ut texten i en lång artikel om Doug Sahm inklusive korta parenteser om Sahms organist och dragspelare Augie Meyers och om invandrarna från Mexico, så kallade chicanos.
   Mats Olsson, som här gör premiär i Larm, skriver om den legendariske producenten Huey P Meaux och Lennart P berättar om Meauxs skivhistoria. Dessutom följer en mängd småartiklar om ytterligare Texas-artister som Dennis Linde, Don Williams, Willie Nelson och naturligtvis Townes Van Zandt.
   I följetongen "Från folkmusik till miljonindustri" berättar Christer Olsson om Hank Williams i en lång artikel.
   Lennart P träffar den legendariske Linus och vi får hela hans historia med olika band. Linus får även möjlighet att redovisa sina Top Ten-singlar i en lista som toppas av Rosie & the Originals "Give me love", en singel-b-sida.
   Staffan Soldings blueskrönika siktar in sig på bluespianisten Floyd Dixon. Och den kommande skånske rock'n'roll-hjälten Kal P Dal och hans band hette än så länge Karl P Dahl & Pågarna i en kort artikel...
   I Lennart P:s singelkrönika har nu punken fått positionen längst fram. Han har satt luppen på Sex Pistols första singel, "Anarchy in the UK", men det är än så länge EMI-singeln (som sedan drogs in) som får Lennart att jämföra med, håll i er, Alice Cooper! Han uppmärksammar fler singlar i punkens kölvatten. Eddie & the Hot Rods, The Damned ("New rose"), Snakes (med Ducks Deluxe-medlemmen Nick Garvey), Ramones, Beserkley-singlar, Saints, Bob Dylan och ytterligare några Stiff-singlar.
   Kalle Oldbys korsord var tydligen så populärt att lösa att jag klippt ut resultatet och skickat in lösningen. Jag minns inte att jag vann någonting...
   Bland "Lost in the Blåst"-skivorna skriver Kalle Oldby om klassikern "Dusty in Memphis" och Lennart P upptäcker en räcka bra skivor med Van Morrison, Animals och Southwind. Det var säkert min första kontakt med den framtida favoriten Moon Martin som spelade gitarr och skrev låtar i Southwind.
   Bland albumrecensionerna återkommer Eddie & the Hot Rods och Lennart P recenserar också Iggy & the Stooges och hör "manisk bräcklighet". Andra intressanta skivor som recenseras är Kursaal Flyers "Golden mile", Steve Gibbons "Rollin' on", Tom Petty & the Heartbreakers första album, Graham Parkers "Heat treatment" och Emmylou Harris "Luxury liner". Många signerade Lennart P. Och Kjell Alinge dyker upp ännu en gång med en personlig recension av Racing Cars album "Downtown tonight".

/ Håkan

Tomas Ledin lockade storpublik

1981 var ett mellanår för Tomas Ledin, både kommersiellt och skivmässigt. 1980 hade han vunnit Melodifestivalen med "Just nu" och 1982 kom hans stora sommarhit "Sommaren är kort". Inte heller släppte Ledin något album 1981 utan levde fortfarande på "Lookin' for a good time" och en lite rockigare stil.
   Bandet bakom Ledin (se recensionen), hade nu fått samlingsnamnet Good Time Band, var intakt förutom att Wlodek Gulgowski, keyboards, hade lämnat och gav Ledin större utrymme för att spela både gitarr och keyboards.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/8 1981.

TOMAS LEDIN
Brunnsparken, Örebro 31 juli 1981

När Tomas Ledin kom till Allehanda-Rock blev det naturligtvis succé. Mycket folk (ca 2000), följaktligen hög stämning, musikaliskt klanderfritt och till och med vädret visade sig från sin bästa sida på fredagskvällen.
   Att Tomas är stor idol hos den dominerande unga kvinnliga publiken kunde jag inte missa. Det var de som hade trängt sig längst fram till scenen och de som sjöng med i många av hans låtar.
   Den stora publiken kunde sina Ledin-låtar med beröm godkänt. Showen bjöd heller inte på några överraskningar så alla kände sig hemma i Regnbågen där mycket folk gjorde lokalen akustiskt acceptabel utom för lyhörde teknikern Björn Lehnberg som tyckte att ljudet studsade omkring.
   Med i stort sett (pianisten Wlodek Gulgowski är inte med längre) samma sättning som under förra årets turné har inte mycket ändrats. Några gamla låtar har fått ge plats för ytterligare låtar från albumet "Lookin' for a good time" som kom i höstas. Ändå byggdes showen upp kring de äldre och kända Ledin-klassikerna "Vi ska gömma oss i varandra", en bra version av "Knivhuggarrock" och "Just nu", alla effektiva allsångsnummer.
   Naturligtvis hade också den senaste singeln en framskjuten roll i repertoaren, discofavoriten "Sensuella Isabella" och den melodiösa "Kom lite närmare", men Tomas vågade sig även på "Den stora tystnaden" ensam vid pianot.
   Utan Golgowski vid pianot blev konserten ytterligare gitarrorienterad. Tomas spelade själv sologitarr som jag aldrig har hört tidigare och bredvid sig hade han klippan Mats Ronander som med magisk kraft och mycket skicklighet drog åt sig uppmärksamhet som gitarrist, munspelare och sångare.
   Mats möter alltid sina stordåd till insatser med en axelryckning. Men nu, äntligen, är han aktuell med sitt första efterlängtade album i eget namn, "Hård kärlek". Kommer i slutet av månaden och är inspelad och producerad kring en liten skara musiker. Möjligen fixar han band i höst och ger sig ut på en opretentiös turné på klubbar och mindre ställen.
   Övriga musiker i Tomas Good Time Band var inte oävna Åke Sundqvist som spelar trummor bättre han spelar poker och basisten Rutger Gunnarsson som kan diskutera Bernard Edwards (Chic) basfigurer i timmar.
   Efter att nu ha avslutat årets svenska folkparkssommar drar Tomas Ledin med band till Finland för en mindre turné. Själva laddar vi upp för nästa storslagna upplevelse i Allehanda Rock-serien, dansken Kim Larsen, redan på fredag.

/ Håkan

Richard Lindgren dementerar!

För några dagar sedan skrev jag en text om Richard Lindgrens cd-box "Memento 1994-2010" och satte några frågetecken kring datumen i titeln. Enligt uppgifterna i det fina cd-häftet har inga inspelningar gjorts innan 1996 men jag fick just nu uppgifter från källan själv (Richard) att tryckfelsnisse har varit framme.
   "'Hello mystery world' är inspelad i december 1994 på Norra Grängesbergsgatan i Malmö, en fin gammal studio, men det finns fler låtar från 1994. 'I Can't Deliver That' är ännu tidigare, sommaren 1994 i Tambourine Studios i Malmö", meddelar Richard direkt från spisen i Malmö. Nya braskande uppgifter som förklarar dateringen 1994-2010 på boxen.

/ Håkan

"Good light"

DREW HOLCOMB and THE NEIGHBORS
Good light
(Rootsy)

Så lite man vet. Den Memphis-baserade Drew Holcomb skivdebuterade redan för tio år sedan. Debut ep:n följdes av ett album, en liveskiva och ytterligare tre album innan vi nu i Sverige första gången får höra talas om denne Holcomb vars senaste album, "Good light" som spelades in förra året, får svensk release. Jag får en liten känsla av att det svenska skivbolaget under dessa år inte heller har haft så mycket koll på Holcombs backkatalog och historia.
   Däremot passar soundet på "Good light" in i skivbolagets profil då jag i albumets mer avskalade moment nästan hör Basko Believes och när intensiteten i Holcombs röst ökar i takt med bandets egen energi ligger resultatet inte långt från Steven Collins och Deadman och de mindre influenserna från The Band får nog anses vara gemensamma.
   Holcomb och hans band har Tennessee som bas men det här är inget traditionellt countrygäng fast vissa delar av inspelningen har producerats i Nashville. Men huvudsakligen har skivan spelats in i den legendariska Ardent-studion i Memphis och det har nog färgat av sig på skivans slutresultat i allmänhet och soultendenserna i Holcombs röst på några låtar i synnerhet.
   "Good light"-albumet är varken country, soul eller ren rock och americana borde vara det bäst beskrivande ordet på bandets sound. Sedan har vi låtarna, originalmaterialet som Holcomb i en majoritet av låtar har skrivit själv, som med en fängslande variation också har givit albumet en underhållande prägel.
   Titellåten är kanske skivans mest hitmässiga låt med sin catchy refräng medan inledningen till "A place to lay my head" i sakta mak påminner om något som Johnny Cash kunde ha fyllt med hela sin dignitet. Däremot har låtens avslutning rena gospelenergin. Samma överraskande grepp hittar jag i "Rooftops" där elgitarren (Nathan Dugger) får fritt spelrum på slutet.
   Skivans emotionella ballader kan nog först uppfattas som lättviktiga men låtar som "Can't take it with you", "The wine we drink" (duetten med Drews fru Ellie Holcomb) och "What would I do without you", i singer/songwriter-stuk, växer till favoriter på skivan.
   Men det är skivans omväxlande prägel som gör hela albumet till en så ljuvlig helhet. Där mjuka singer/songwriter-låtar som "The wine we drink" och "Tomorrow" mixas med ovanligt simpel pop ("I love you, I do") och mer souliga tongångar som "Nothing but trouble".
   Lagom till den svenska releasen av "Good light" har gruppen spelat in en live i studion-coverskiva, "Through the night", som följer med det officiella albumet. Urvalet covers har ingen som helst röd tråd utan här blandas en Motown-låt med låtar av bland annat Bob Dylan, U2, Tom Petty, Tom Waits och Hank Williams på ett helt fördomsfritt sätt.

/ Håkan

Covers: Daryl Hall & John Oates

DARYL HALL & JOHN OATES: Our kind of soul (U-Watch, 2004)

Tillfälligheter har gjort att min serie om coverskivor fortsätter med ännu ett album med soulmättat innehåll. Och faktiskt är en låt gemensam med Joan Osborne-skivan jag skrev om förra veckan, "I'll Be Around".
   Philadelphia-killarna Daryl Hall och John Oates anses ibland tillhöra soulgenren men för mig personligen kommer den bästa soulmusiken från Memphis och Muscle Shoals eller möjligen Detroit. Stax och Motown prioriterar jag före Philadelphia-soulen som mina öron i de allra flesta fall uppfattat som ytlig och övervägande lättsamt poppig.
   Det är min utgångspunkt för musikgenren och det har genom åren också färgat min syn på Hall & Oates. Nu var väl inte duon utpräglade soulartister, deras musik fick ofta titeln rock & soul, och en magnifik pophit som "Maneater" går ju inte att förtränga ens för mig.
   På den här skivan är det dock tveklöst soul som gäller till hundra procent, från titeln till innehåll. Inte oväntat förekommer det mycket Philadelphia-relaterat material, från grupper som O'Jays och Stylistics och låtskrivare som Kenny Gamble, Leon Huff och Thom Bell, men det finns en hel del undantag också. Där Hall & Oates sneglat åt både Motown (Four Tops, Marvin Gaye och Gladys Knight), andra Detroit-grupper (Spinners och Dramatics), Ohio (Five Stairsteps) och stora namn som Barry White, Aretha Franklin och Al Green.
   Jag vänder mig inte så mycket mot innehållet, 17 låtar är ju härlig valuta för pengarna, som utförandet där Daryl Halls jobbiga falsett, de plastiga och programmerade arrangemangen och soul med maskiner och inte instrument har väldigt svårt att få mitt gillande. Balladen "Neither one of us" är dock nedtonad och bra och Aretha Franklins "Rock steady" har en överraskande nerv. Men när duon ska tolka Barry White och Al Green blir det inte överraskande ett väldigt lättviktigt resultat.
   Det innehållsrika cd-häftet är däremot en dröm att läsa där Daryl Hall i detalj berättar om materialet och hur de tänkt innan de spelat in de nya versionerna. Av naturliga skäl ligger Motown-materialet närmare mitt hjärta, men Marvin Gayes "After the dance" är ett frågetecken, och på "You are everything" möts Philadelphia och Detroit. 1974 tog ju Diana Ross och Marvin Gaye Stylistics hitlåt från 1971 och gjorde en fantastisk duett av låten.
   Daryl Hall har skrivit tre nya låtar till coverskivan men originallåtarna varken höjer eller sänker mitt låga helhetsintryck av skivan.

1. "Let Love Take Control" (Daryl Hall/John Oates/Billy Mann)
Original.
2. "Standing In The Shadows of Love" (Lamont Dozier/Brian Holland/Edward Holland)
1966. Singel med The Four Tops.
3. "I'll Be Around" (Thomas Bell/Phil Hurtt)
1972. Singel med Spinners.
4. "Used To Be My Girl" (Kenneth Gamble/Leon Huff)
1978. Singel med The O'Jays.
5. "Soul Violins" (Daryl Hall/Greg Bieck)
Original.
6. "I Can Dream About You" (Daniel Hartman)
1984. Singel med låtskrivaren.
7. "Don't Turn Your Back on Me" (Daryl Hall)
Original.
8. "Fading Away" (Warren Moore/William Robinson Jr./Robert Rogers)
1966. Singel-b-sida till "Get ready" med The Temptations.
9. "Neither One Of Us (wants to be the first to say goodbye)" (James D Weatherly)
1972. Singel med Gladys Knight & the Pips.
10. "After The Dance" (Marvin Gaye/Leon Ware)
1976. Singel med Marvin Gaye.
11. "Rock Steady" (Aretha Franklin)
1971. Singel med låtskrivaren.
12. "Love TKO" (Gip Noble/Cecil Womack/Linda Womack)
1980. Singel med David Oliver.
13. "What You See Is What You Get" (Anthony Hester)
1971. Singel med The Dramatics.
14. "Can't Get Enough of Your Love" (Barry White)
1974. Singel med låtskrivaren.
15. "You Are Everything" (Thomas Bell/Linda Creed)
1971. Singel med The Stylistics.
16. "I'm Still In Love With You" (Al Green/Al Jackson, Jr./Willie Mitchell)
1972. Singel med Al Green.
17. "Ooh Child" (Stan Vincent)
1970. Singel med Five Stairsteps.

/ Håkan

BOX #17 RICHARD LINDGREN

RICHARD LINDGREN: Memento 1994-2010 best of + rare & unreleased (Rootsy, 2011)

OCH NU ÖVER TILL DET GARANTERAT MINST KÄNDA NAMNET bland artisterna som återfinns på min bästa-lista över cd-samlingar. Jag har berättat RICHARD LINDGRENS historia många gånger här under de senaste åren. 2006 kom han in i mitt liv med albumet "Salvation hardcore" men redan då var han en smått rutinerad skivartist, med två album bakom sig, och en i Skåne välkänd liveartist och låtskrivare.
   Låtskrivare, ja. Hans studioskivor har ju dominerats stort av eget låtmaterial men live brukar han plocka fram den ena välvalda coverlåten efter den andra från någon av sina förebilder som Bob Dylan, Townes Van Zandt eller Hank Williams och på den här cd-samlingen, där Richard har dammsugit arkivet, förekommer en hel del covers.
   "Memento", som jag förenklat kommer kalla skivan i fortsättningen, är en generöst ihopsatt samlingsbox som omfattar Richards hela karriär och ännu lite till. En så kallad "greatest hits" kombinerad med en seriös djupdykning bland outgivet och demospår som gör hela samlingen unik och genuint exklusiv, rare & unreleased som det så professionellt heter i skivsammanhang. Urvalet är med andra ord grymt intressant och en alldeles unik inblick in i en flitigt produktiv låtskrivarhjärna.
   Den lilla kompakta samlingskartongen innehåller tre cd och ett häfte med mycket information. Just Richard Lindgrens beskrivning med anekdoter och minnen kring varje låt är ljuvlig och underhållande läsning som förgyller hela lyssningen. Håkan Olsson, från skivbolaget Rootsy, och Richard står för urvalet i samlingen och har klämt in 46 låtar på de tre skivorna.
   I marknadsföringen heter det att 22 låtar tidigare är outgivna men riktigt så unikt är inte det nya materialet. Av de 22 låtarna är sju redan utgivna i andra versioner och av de 15 helt nya låtarna är nio Lindgren-original, alltså ett helt normalt album. Statistik som inte ljuger men däremot ställer jag mig lite frågande till undertiteln "1994-2010" då alla inspelningar till den här samlingen enligt all information är gjorda mellan 1996 och 2009...
   Av en märklig tillfällighet har liner notes till mina tidigare tre publicerade boxar skrivits av Rolling Stone-journalister men på Richard Lindgrens box är det en amerikansk artist, Mary Gauthier, som har skrivit de riktigt hyllande textraderna. Bland annat tycker hon det är häpnadsväckande att en svensktalande artist kan skriva så engagerande texter på engelska.

Fotnot: Richard Lindgren dementerar! Jag har fått uppgifter från källan själv (Richard) att tryckfelsnisse har varit framme i det fina cd-häftet som följer med "Memento"-boxen.
   "'Hello mystery world' är inspelad i december 1994 på Norra Grängesbergsgatan i Malmö, en fin gammal studio, men det finns fler låtar från 1994. 'I Can't Deliver That' är ännu tidigare, sommaren 1994 i Tambourine Studios i Malmö", meddelar Richard. Vilket förklarar dateringen 1994-2010 på boxen. Och Richard tror sig snart finna fler förklaringar.


HÄR ÄR MIN URSPRUNGLIGA RECENSION av Richard Lindgrens cd-box som publicerades i Nerikes Allehanda 8 april 2011:

RICHARD LINDGREN
Memento 1994-2010
(Rootsy)

Om det finns någon som helst rättvisa i musikbranschen, vilket sällan visar sig dessvärre, borde skåningen med det svenskamerikanskt klingande namnet Richard Lindgren vara en hyfsat respekterad låtskrivare och artist i det stora landet i väst. Med sanningen stickande i ögonen, samtidigt som jag lyssnar till några oerhört genuina sånger på amerikansk accent, kan jag däremot bittert konstatera att han är så gott som okänd i sitt hemland. Men det hindrar honom inte från att regelbundet skriva nya låtar och producera nya skivor av mycket personlig och god kvalité.
   Produktiv, ja. När Richard senast var i Örebro, som uppvärmare på amerikanskan Mary Gauthiers konsert, skrev han en låt som är sex verser lång och har fått titeln ”I came, I went but I don’t know where I’m going now” som han har utlovat till nästa skiva.
   Efter att ha höjt Lindgrens båda senaste studioskivor, "Salvation hardcore" (2006) och “A man you can hate” (2008), till skyarna (båda skivorna hamnade högt upp på respektive års bästalistor) trodde jag nog i min enfald att jag hade hört det mesta och det bästa i musikalisk väg med honom. Men så var det naturligtvis inte. Det visar sig nu på den nya trippel-cd-boxen, som både är en samlingsskiva med låtar från utgivna album, nya versioner av gamla låtar och överblivna spår som aldrig har sett offentlighetens ljus tidigare.
   Att 2011 ge ut en box med 46 låtar på tre cd kan tyda på både galenskap och distanslös hållning men är i det här fallet ett osedvanligt logiskt och bra motiverat påhitt. Ty Richard är en av Sveriges duktigaste singer-songwriters och har en på dessa breddgrader personlig stil i både texter, musik och arrangemang. Vars influenser till stora delar är hämtade från USA och deras uppsjö av artister i samma kategori i allmänhet och några klassiska namn som Hank Williams, Townes Van Zandt, Tom Waits och givetvis Bob Dylan i synnerhet.
   Den här boxen är på många sätt perfekt. Snyggt dokumenterad med Richards egna beskrivningar av varje låt och en informativ kronologisk genomgång av hans skivor, inspelningar och gamla demo. ”Memento” fulländar bilden av en genomgående kreativ artist, en synnerligen produktiv låtskrivare och en mycket sympatisk person.
   Richard gillar att referera till musikhistoriens tragiska livsöden och han älskar att i sina sånger framställa sig själv som en förlorare och en simpel mänsklig varelse på ständigt vemodig jakt efter kärlek, bekräftelse och sympati.
   Richards extraordinära produktivitet är numera välkänd och när han här avslöjar låtar som inte fått plats på tidigare projekt är det låtar med samma skärpa, samma unika bildspråk och samma ödmjuka men finurliga arrangemang som läckert pendlar mellan country, jazz, lite rock och trubadursånger, genrer som numera populärt brukar samlas under etiketten americana.
   Gamla låtar blandas med nya och redan kända låtar blandas med okända och allt känns ändå väldigt homogent och extremt jämnstarkt. Mary Gauthier har skrivit en hyllande text om Richard i cd-häftet och är bland annat mycket imponerad av de engelska texterna. Hon menar att det är en bragd när en svensktalande artist kan skriva så ärliga texter på ett främmande språk. Så sant, Mary.

/ Håkan

Film: Tusen bitar

TUSEN BITAR
Filmen om Björn Afzelius
Dokumentärfilm av Magnus Gertten och Stefan Berg

Förhandssnacket om och den så viktiga marknadsföringen av den här filmen har koncentrerats på Björn Afzelius alla kvinnoaffärer men dokumentären innehåller minst lika mycket, om inte mer, musik. Från de tidiga åren, ett långhårigt 60-tal, via den underordnade rollen i Hoola Bandoola Band och solokarriärens första år som arg och bitsk politisk låtskrivare till allt nynnvänligare musik som gick hem i dansbandskretsar och blev stora kommersiella succéer.
   Det musikaliska minnet av Björn Afzelius, som för min del var slumrande med ett minskande intresse, pånyttföds när jag ser filmen. Dokumentärfilmarna Magnus Gerttens och Stefan Bergs historia om Afzelius har sina intressanta poänger men det känns lite ovant att uppleva en film om verkligheten på en biograf.
   Gertten och Berg är rutinerade på sitt område, med filmer som "Rolling like a stone" (om Rolling Stones när de var i Malmö 1965), "Blådårar" (om Malmö FF) och "Solen i ögonen" (om Lars Winnerbäck), och berättar en rak, saklig och innehållsrik berättelse om en artist vars popularitet växte, inte minst i Norge, och blev större än vi någonsin anat.
   Utvecklingen från proggkretsar till de stora scenerna, Roskilde-bilderna från 80-talet är ju hisnande, var naturligtvis inte problemfri i mångas ögon och han fick motstå mycket kritik. Journalisten Håkan Lahger beskriver det tydligt i filmen när han citerar några vassa rader ur en gammal recension. Utan att lägga några politiska värderingar är jag själv skyldig några sågningar långt tillbaka i tiden. Mer om det längre fram.
   Många musiker, kollegor och vänner som Francesco Ippolito och konstnärinnan och dramatikern Marianne Lindberg, mamma till en av Björns döttrar, gör bilden av Björn Afzelius än mer detaljrik. Mikael Wiehes minnesbilder är kanske de allra viktigaste men det är också intressant att höra och se musiker som trummisen Per Melin, gitarristen Janne Brynstedt, pianisterna Olle Nyberg och Bernt Andersson berätta om den tid som var.
   Jag ser också den amerikanske gitarristen Billy Cross flimra förbi på några tidiga 90-talsbilder. Cross producerade och spelade på albumet "Tusen bitar", Afzelius kanske stora höjdpunkt som kommersiell artist. En skiva som jag recenserade i Nerikes Allehanda 10 april 1990 under rubriken "Bottennappet" och gav omdömen som "dansbandsvänlig, förutsägbar och stundtals likgiltigt sensationsfri" och "massakrerar Anne Linnets i original så sensuellt starka "Tusind stykker" och gör Svensktoppssmet av den".
   Jag såg Björn Afzelius live bara vid ett enda tillfälle (1976) men däremot Hoola Bandoola vid ett par tillfällen inklusive återföreningen 1996. Det är något jag ångrar när jag ser filmen, exempelvis livehysterin på Roskilde, för han omgav sig alltid med färgstarka musiker, ett bra band och ett kraftfullt livesound.
   Man kan säga vad man vill om Björn Afzelius men han utvecklades stort som låtskrivare under sin karriär på att skriva slagkraftiga melodier med ofta emotionella texter, dock väldigt sällan i min smak, som blev framgångar i alla sammanhang. Men förutom duoskivan med Mikael Wiehe 1986 tycker jag inte han gjorde något riktigt bra i eget namn efter 1982 och albumet "Innan tystnaden" men var som allra bäst på solodebuten "Vem är det som är rädd?" (1974) och rockplattan "För kung och fosterland" (1976).
   Mikael Wiehe avslutar filmen med att spela "Sång till friheten", Björn Afzelius text till Silvio Rodriguez melodi, som kanske var Afzelius näst mest kända låt men jag hade nog väntat mig att Wiehe hade framfört sin egen sång "Den jag kunde va", låten han skrev så fint om Björn Afzelius redan när han levde.

/ Håkan

Covers: Joan Osborne

JOAN OSBORNE: How sweet it is (Compendia, 2002)

Efter popframgångarna 1995 med "One of us" hade Joan Osborne svårt att musikaliskt följa upp den uppmärksamheten och 2002 valde hon att göra ett album med enbart covers. Marvin Gayes gamla singel blev albumtitel och en majoritet av materialet på skivan har hämtats från soulbranschen.
   Arrangemang och Joans sätt att sjunga här tillhör också soulfacket, musikerna bakom är inga stora namn men det låter storslaget Memphis om elpianot, de tajta trummorna, kören och Joans ofta emotionellt laddade sång. På Aretha Franklins "Think" hamnar hon dock lite i skuggan.
   Ibland har tempot dragits ned och arrangemangen skalats av och det har resulterat i rena klara känslor. Den i Edwin Starr-originalet fullständigt explosiva "War" har blivit en lång, nästan sex minuter, sugande ballad. Men på Stevie Wonders "Love's in need of love today", första låten på "Songs in the key of life", har Joan gjort tvärtom och den är överraskande poppig.
   Men det är i de känsloladdade balladerna som den här skivan lever bäst. Som exempelvis Otis Reddings "These arms of mine" som byggs upp till något stort och nästan gospellikt fast det är en ballad. För mig tidigare okända "Smiling faces sometimes" är något liknande när Joans röst möter Isaac Hayes mörka nästan Tony Joe White-liknande stämma.
   Urvalet av låtar är nästan genomgående souloriginal men det finns några undantag. Dave Masons "Only you know and I know" har å andra sidan nästan förvandlats till en Motown-låt medan The Bands "The weight" och Jim Hendrix "Axis: bold as love" är oväntat bleka.


1. "I'll Be Around" (Thom Bell/Phil Hurtt)
1972. Singel med Spinners.
2. "Think" (Aretha Franklin/Teddy White)
1968. Singel med Aretha Franklin.
3. "How Sweet It Is" (Lamont Dozier/Brian Holland/Eddie Holland)
1964. Singel med Marvin Gaye.
4. "Smiling Faces Sometimes" (Barrett Strong/Norman Whitfield)
1971. Singel med The Undisputed Truth.
5. "Love's in Need of Love Today" (Stevie Wonder)
1976. Från albumet "Songs in the key of Life" med låtskrivaren.
6. "These Arms of Mine" (Otis Redding)
1962. Singel med låtskrivaren.
7. "Only You Know and I Know" (Dave Mason)
1970. Från albumet "Alone together" med låtskrivaren.
8. "War" (Norman Whitfield/Barrett Strong)
1970. Singel med Edwin Starr.
9. "Why Can't We Live Together" (Timmy Thomas)
1972. Singel med låtskrivaren.
10. "Axis: Bold as Love" (Jimi Hendrix)
1967. Från albumet med samma namn med the Jimi Hendrix Experience.
11. "The Weight" (Robbie Robertson)
1968. Singel med The Band.
12. "Everybody Is a Star" (Sly Stone)
1969. Singel-b-sida ("Thank You (Falettinme Be Mice Elf Agin)") med Sly & the Family Stone.

/ Håkan

Bob Dylan trollband publiken

Bilder: Anders Erkman



En flygbild över Ullevi när Bob Dylan spelade.

BOB DYLAN HADE INTE TURNERAT SEDAN 1981 men efter skivsuccén med den Mark Knopfler-producerade "Infidels" gav han sig 1984 ut på en Europaturné, 21 maj-8 juli. Gruppen Santana var genomgående förband medan det på olika platser var olika uppvärmare. Bland annat Joan Baez, Van Morrison, Eric Clapton, Chrissie Hynde och Bono. På Ullevi var det Nick Lowe med sitt vanliga kompband och den lokale svenske rockartisten Mats Ronander.
   Dylan hade ett tillfälligt kompband som var 3/4-delar engelskt där ingen förutom Mick Taylor, förre Stones-gitarristen, fanns med på "Infidels"-skivan. Taylor och trummisen Colin Allen hade senast spelat med John Mayall på en Reunion Tour. Ian McLagan, på keyboards, hade efter Faces-äventyret hoppat in i Rolling Stones till och från, bland annat USA-turnén 1981, och gav även ut skivor i eget namn. Basisten Greg Sutton, förutom Dylan ende amerikanen i bandet, hade senast spelat i bandet Tommy Tutone.
   Dylans 1984-turné i Europa spelades in och gavs ut som ett livealbum, "Real live", i november 1984 med inspelningar hämtade från konserter på Wembley/London, St James' Park/Newcastle och Slane Castle/Irland.
   På hela Europaturnén hade Dylan Santana som förband. På Ullevi var Nick Lowe och Mats Ronander ytterligare förband. Se här.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/6 1984.

BOB DYLAN
Ullevi, Göteborg 9 juni 1984

BOB DYLAN KOM, HAN SÅGS OCH HAN segrade. En seger för det enkla och okomplicerade men också en framgång för hela traditionen av Ullevi-konserter. Sällan har jag haft så lågt ställda förväntningar och sedan gått ut från denna fotbollsarena så lättad och glad i hela mitt hjärta. Dylan lyckades med det mesta denna historiska lördag i juni 1984.
   Från de stora produktionerna i slutet på 70-talet med Rolling Thunder Revue och egna stora turnésällskap har Dylan återvänt till det lilla rockkompet. Det är kanske därför han fick det att låta så förvånansvärt homogent och överträffade klart både Stones och Rod Stewart som jag tidigare har hört och sett i samma stora sammanhang.
   Nitton femtio, bara tjugo minuter efter utsatt tid och knappt två timmar efter den judiska sabbatens slut, stod Bob Dylan på scen helt utan presentation. Sedan sin ankomst till Sverige hade han gömt sig effektiv för att nu plötsligt stå i centrum för över 50 000 personers uppmärksamhet.
   I en brun sliten skinnjacka med en vit oknuten scarf och helt utan solglasögon och hatt tog han emot hyllningarna till världens störste levande rocklegend. Han gillade onekligen situationen för han drog på munnen några gånger men så långt som att kommunicera med publiken eller ens presentera låtarna ville han inte gå. Det gäller att bevara myten intakt.
   Scenkonstruktionen detta år var en blygsam skapelse men ingen av de medverkande artisterna hade något större rörelseschema och spektakulärt var det tämligen trist många stunder. Men Dylan har ju en oöverträffad repertoar att grava ur långt bortom alla tomma gester och utstuderat scenmanér.
   Hans låtar har inga definitiva versioner utan jag fick känslan av att han ständigt arrangerar om, slopar verser och ändrar röstlägen. Därför var det många gånger oerhört svårt att identifiera låtarna och det var med många vänners hjälp jag prickade in alla de 23 låtarna.
   Som jag misstänkte redan när senaste albumet kom i höstas smälter dessa nya låtar in på ett perfekt sätt i den övriga repertoaren. "Jokerman", "I and I" och "License to kill" är redan tidlösa klassiker.
   Men Dylan undvek medvetet att spela några låtar från de fyra albumen innan "Infidels". Från tiden då han skrev de mest uttalade religiösa texterna som också givit honom den största kritiken.
   Under två timmar och tjugo minuter hann han givetvis med ett otal klassiker och det började direkt med "Highway 61 revisited" och fortsatte med bland annat "All along the watchtower", "Just like a woman" och "Maggie's farm" innan bandet lämnade scenen och den ensamma strålkastaren riktade in sig på Dylans och hans akustiska gitarr och munspel och konsertens absoluta höjdpunkt.
   Vinden hade mojnat och himlen var nästan molnfri och Dylan sjöng "Mr tambourine man", "It ain't me babe" och "It's alright ma (I'm only bleeding)" så känsligt och personligt att man nästan inte trodde att det var sant. På detta lågmälda sätt välsignade han fullkomligt hela publiken.
   Bandet kom sedan tillbaka och lyckades reproducera det typiska "Dylan-soundet" där Ian McLagan spelade fullblodig hammondorgel a la Al Kooper eller Garth Hudson i the Band. Den ypperlige gitarristen Mick Taylor, basisten Gregg Sutton (som också sjöng en låt solo) och trummisen Colin Allen var resten av det nästan helt engelska kompbandet.
   Efter presentationen av bandmedlemmarna i slutet av "Like a rolling stone" blev det tomt på scenen i närmare fem minuter och taktfasta applåder och skrik krävde Dylan tillbaka och det definitiva slutet skulle inte komma förrän 40 minuter och sex låtar senare.
   Ännu en gång uppenbarade sig Dylan ensam med sin gitarr och gjorde två helt underbara tolkningar av "Tangled up in blue" och "Don't think twice it's alright" innan bandet, nu förstärkt med Carlos Santana, kom in och gjorde en allsångsdominerad "Blowin' in the wind" och en mycket rockig "Tombstone blues" som alla trodde skulle bli den perfekta avslutningen.
   Men efter ännu en strong insats av publiken befann sig alla åter på scen och spelade odödliga versionere av "Love minus zero/no limit" och "Times they are a-changing" till gränslös glädje bland publiken.
   Tjugotvå noll sju var det definitivt slut och skymningen hade lagt sig över Göteborg och Ullevi. Bob Dylan hade krossat alla låga odds och lyckades trollbinda den stora publiken både som lågmäld trubadur och svängig rockartist. Med god hjälp av det gynnsamma vädret lyckades de ljudansvariga väl och utan större förvrängningar förmedla godkänt ljud till alla Ullevis läktarsektioner.


Bob Dylan, gitarr, munspel och sång
Mick Taylor, gitarr
Ian McLagan, keyboards
Colin Allen, trummor
Greg Sutton, bas och sång
Carlos Santana, gitarr (Låt 20-23)

Setlist:
1. Highway 61 Revisited
2. Jokerman
3. All Along The Watchtower
4. Just Like A Woman
5. Maggie's Farm
6. I And I
7. License To Kill
   Greg Sutton: I've Got To Use My Imagination (Gerry Goffin & Barry Goldberg)
8. Mr. Tambourine Man
9. It Ain't Me, Babe
10. It's Alright, Ma (I'm Only Bleeding)
11. It's All Over Now, Baby Blue
12. Masters Of War
13. Ballad Of A Thin Man
14. When You Gonna Wake Up
15. Every Grain Of Sand
16. Simple Twist Of Fate
17. Like A Rolling Stone

Extralåtar:
18. Tangled Up In Blue
19. Don't Think Twice, It's All Right
20. Blowin' In The Wind
21. Tombstone Blues
22. Love Minus Zero/No Limit
23. The Times They Are A-Changin'


Dagens Nyheter 10/6 1984.


Svd 10/6 1984.

/ Håkan

John Gustafson (1942-2014)

Han hade ett svenskrelaterat namn men var engelsman född i Liverpool och han hade en mycket lång professionell karriär i pop- och rockbranschen men var i allmänna poplyssnande öron tämligen okänd. John, eller Johnny, Gustafson eller Johnny Gus som ofta var hans artistnamn på 60-talet var ett namn som jag första gången kom i kontakt med på en svenskproducerad skiva 1973, "Baltik".
   Jag var då inte medveten om Johns ursprung, historia och tämligen viktiga roll i 60-talets pop-England. Historiskt sett gjorde han stora insatser i grupper som Cass & the Casanovas, The Big Three och Merseybeats och hade även en liten kort solokarriär, under namnet Johnny Gus Set, och blev på den engelska horisonten ett namn utan att jag i min ungdom hade någon koll på just det.
   I researcharbetet till diskografin med Billy Bremner kom jag och Lasse Kärrbäck faktiskt i kontakt John Gustafsons namn vid flera tillfällen. Billy och John var 1968 båda medlemmar i gruppen The Quotations där John sjöng och skrev låtar. Samma sak 1983 i gruppen Rowdy där John också spelade bas och i vanlig ordning skrev låtar, bland annat "Dear John" som Status Quo spelade in. Men Rowdy nådde aldrig längre än till demostadiet.
   Basgitarren var Johns huvudinstrument men i rockoperan Jesus Christ Superstar sjöng han i rollen som Simon Ivraren. Men annars inledde han 70-talet med progressiv rock i den engelska trion Quatermass vars album 1970 producerades av svensken Anders "Henkan" Henriksson. Sedan några år med trion Hard Stuff.
   Kontakten med "Henkan" återupptogs och resulterade i storbandet Baltik, med både svenska och engelska musiker, och det då uppmärksammat albumet "Baltik" där både Janne Schaffer, Tomas Ledin, Lasse Tennander och John Gustafson bidrog med låtar. John sjunger tre låtar på albumet, bland annat hans egen "Keep on the run".
   Johns samarbete med Janne Schaffer och Björn J:son Lindh utvecklades 1974 i gruppen Ablution som bland annat kompade Shawn Phillips på en USA-turné. Ungefär samtidigt spelade John bas på Roxy Musics album "Stranded", "Country life" och "Siren" och 1975 turnerade han med bandet.
   Sedan blev det tyngre musik när John mellan 1975 och 1978 var medlem i Ian Gillans band. John ägnade större delen av 80-talet som basist i The Pirates.
   John Gustafson dog i fredags 12 september 2014.

/ Håkan

Larm #3: september 1976

Innehåll:
1. Garagerock - en djupdykning i skräpkulturen
2. Pärlor i dyngan: Eddie & the Hot Rods/Graham Parker & the Rumour/Steve Gibbons Band
3. "Från folkmusik till miljonindustri" - countryföljetong del 3
4. "Ännu mera Blues" krönika
5. USA: Hopp, besvikelse, framgång
6. Vi som kommit på glid...
7. MILLIE JACKSON: Vad har dom gjort med vår musik, mamma?
8. MARCUS GARVEY
9. DAVID BOWIE "Young american" del 2
10. DAVID BOWIE: En betraktelse
11. Rock i tryck
12. Korsord
13. LENNART PERSSONs singlar
14. Om konsten...
15. Lost in the Blåst
16. Skivrecensioner

1976 HADE LARM-TIDNINGEN EN förhållandevis snabb och extremt regelbunden utgivningstakt. Januari (#1), maj (#2) och i september samma år kom tredje numret Larm. Men som jag har nämnt tidigare går jag inte i god för att det officiella utgivningsdatumet, som står under loggan på sidan 3, stämmer i praktiken ty förseningar kan förekomma om man säger så. Och i den inledande texten nämner redaktionen just att det här numret är försenat... Och ger ingen exakt information om när nästa nummer ska komma. "Nästa nummer kommer när det kommer. Förhoppningsvis innan jul" heter det.
   Chefredaktören Lennart Persson skriver fortfarande de tyngsta artiklarna och mästerverket den här gången är den nio sidor långa, initierade, kunniga och intressanta redogörelsen om amerikansk garagerock. Persson botaniserar bland namn som The Standells (som även pryder framsidan på Larm), det klassiska dubbelalbumet "Nuggets", Seeds, Knickerbockers, Beau Brummels, Roky Erickson och Shadows Of Knight. Men också många andra namn plus tips på genrens allra bästa låtar.
   Lennart P hinner under rubriken "Pärlor i dyngan" (som drunknar i floden av skräp) också tipsa om tre relativt nya engelska band, Eddie & the Hot Rods, Graham Parker & the Rumour och Steve Gibbons Band, som spelar rock på det sätt som rock ska spelas på.
   I Christer Olssons countryföljetong hamnar huvudsakligen hos Bill Monroe men namn som Bob Wills, Roy Acuff och Hank Snow förekommer flitigt i den tre sidor långa artikeln. Samma Olsson har också besökt Nashville, New Orleans och Macon, Georgia och skriver om den amerikanska drömmen på fyra sidor.
   I den fasta avdelningen "Ännu mera Blues" skriver Staffan Solding om Champion Jack Dupree. Tillsammans med Kalle Oldby skriver Solding om slidegitarrens historia och alla utövare från Son House till Leo Kottke. Plus mängder med skivtips.
   Oldby skriver dessutom två sidor om soulsångerskan Millie Jacksons råa, aggressiva och sensuella röst. Och Solding gräver ner sig i reggaehistorien som inkluderar namn som Haile Selassie I och Marcus Garvey.

DEN ANDRA DELEN I SERIEN OM David Bowies historia, nu tydligt skriven av Stefan Haglund, täcker in perioden 1971 till "Station to station"-albumet 1976. I samband med den kronologiska genomgången skriver Olle Berggren en personlig betraktelse över "denne sadistiskt tatuerade sylfid".
   Under Rock i tryck-avdelningen förekommer en misslyckad recension av Greil Marcus "Mystery train"-bok och riktiga recensioner av "Jamaica: Babylon on a thin wire" och "Bob Dylan i översättning".
   Kalle Oldby har också knåpat ihop ett riktigt korsord med enbart intressanta musikfrågor och jag ser på sidan 41 att jag har lyckats fylla i alla ord rätt. Från "Winter" i övre vänstra hörnet till "Gordy" i högra hörnet längst ned.
   Lennart P inleder den långa singelartikeln med att avslöja sin något bistra inställning till discomusik innan han med sedvanligt engagemang tipsar om Bryan Ferrys ep med Chris Spedding i form och är oväntat positiv till singlar med Status Quo och AC/DC.
   Sedan får skivbolaget Stiff sitt första men absolut inte sista omnämnande i Larm. Det handlar givetvis om första releasen, Nick Lowes "So it goes", och Lennart berättar också om Stiffs kommande undermärke Stiff Groove-diggers som enligt uppgift ska ge ut tidigare outgivet material med grupper som Ducks Deluxe, Brinsleys, Chilli Willi, Charlie & the Wide Boys och Kilburn & the High Roads. Ännu en icke-nyhet som aldrig blev verklighet.
   Staffan Solding och Lennart Persson skriver om den svåra och förrädiska konsten att beställa svåråtkomliga skivor.
   Den intressanta avdelningen Lost in the Blåst, om de bra skivorna som har undgått uppmärksamhet. har svällt. På tre sidor tipsar Larm-medarbetarna exempelvis om skivor med Dennis Linde, Bobby Charles, NRBQ, Captain Beefheart och Rockin' Sydney and his Dukes.
   På skivrecensionssidorna är det inte överraskande mer aktuella skivor som behandlas. Hela avdelningen inleds med en lång genomgång, signerad Lennart P, av det lilla oberoende skivbolaget Beserkleys aktuella skivor med Greg Kihn, Earthquake och Jonathan Richman. Nya skivor med Southside Johnny & the Asbury Jukes, Ramones debutalbum, Dwight Twilley Band och J J Cale belönas med några andra mycket intressanta recensioner.
   Mysteriet med Kjell Alinges namn i redaktionsrutan får i Larm #3 en liten förklaring bland albumrecensionerna. Han har inte bara recenserat den amerikanska bluesrockgruppen Nighthawks skiva utan även "recenserat" sin egen och Janne Forssell skivutgåva av radioprogrammet "Hemma hos Janne och Kjell". Märkligt men också lustigt.
   Larm #3 har utökat sidantalet till 60 och är sedvanligt intressant rockläsning.

/ Håkan

X-traordinära Wilmer-klassiker

Under 90-talets första år stod Wilmer X på sin kreativt högsta nivå. Dubbelalbumet "Mambo feber" (1991) var en femstjärnig triumf och det aktuella albumet "Pontiac till himmelen" var inte långt efter. Och gruppen var en stabil sextett med medlemmarna Nisse Hellberg, gitarr/sång, Jalle Lorensson, munspel, Thomas Holst, bas/kör, Pelle Ossler, gitarr/kör, Sticky Bomb, trummor, och Mats Bengtsson, keyboards/kör.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/8 1993.

WILMER X
Strömpis, Örebro 22 augusti 1993

Det var en ovanligt kär återkomst för det flitigt, till synes oändligt turnerande Wilmer X på ett långtifrån utsålt Strömpis i söndagskväll.
   Det var fem år sedan Wilmer stod och trängdes på Strömpis-scenen och det är, i dessa sammanhang, hela fyra år sedan de spelade i Örebro överhuvudtaget.
   Då var det "Klubb Bongo" som var aktuell. Den fina men inte rakt igenom lysande skivan följdes av en högljudd, rasande effektiv men något onyanserad rockkonsert.
   Sedan dess har Nisse Hellbergs skrivande och Wilmers spelande utvecklats, breddats och vässats och givit oss det totala mästerverket "Mambo feber" och nu senast "Pontiac till himmelen".
   Skivor och låtar i en gränslöst blandad musikmix. Där gruppen lika naturligt spelar traditionell rock och blues som pop, country och gospel.
   Så detta nu legendariska Skåne-band har under de senaste åren utökat repertoaren på ett närmast mirakulöst sätt med en räcka klassiker.
   Problemet för Wilmer är "bara" att hinna med "allt" på en dryg konserttimme. De gamla favoriterna, de halvt åldriga hitsen och de senaste pärlorna.
   Söndagskvällens högst inspirerade konsert var ett tacksamt och tydligt tecken på att Wilmer inte vill leva på gamla framgångar.
   Jämfört med 89-repertoaren fanns det bara två låtar kvar och ess som "Spela under hot", "Kör dej död" och "Teknikens under" är nu bortstädade till förmån för nyare men lika klassiska låtar.
   Jag tog mej friheten att skriva en önskelista på mina favoriter från de senaste två skivorna men lyckades bara pricka in två låtar, de båda skivornas inledningslåtar.
   "Hoppas på regn" hade givetvis varit ironi överkant denna regnrika sommar men några av de senaste skivornas poppigare material hade inte skadat som avbrott i det rockbluesdimensionerade materialet.
   Nu blev det istället kvällens i särklass äldsta låtar, en dragspelskryddad "Blod eller guld", som blev en av konsertens många höjdpunkter.
   Två andra var "Hon är ihop med en insekt" och "Hon är som en vulkan".
   Inget band är så förväntat förutsägbart som Wilmer X. Men inget band är heller så pardonlöst fräscht som denna samspelade sextett. Där inget gick på tråkig rutin.
   På en konsert som ställde många frågor, "Vem får nu se alla tårar?", "Har du sett min ängel?" och "Ah, Du, hur fan ser du ut?", men som i sin helhet var ett stort utropstecken.
   Så finns det enfaldiga personer i detta land med direkt absurda åsikter att begrava rockmusiken. Efter Wilmer X:s övertygande urladdning i söndagskväll råder det ingen tvekan om att det är den genuina rockmusiken som kommer att överleva många generationer framöver.

Låtarna:
Slaget om en flickas hjärta
Möt mej i din djungel
Inget alibi
Kan du gå på vatten?
Vem får se alla tårar?
Perssons gård
Min egen metod
Hon är ihop med en insekt
Blod eller guld
Hon är som en vulkan
Har du sett min ängel?
Ah, Du, hur fan ser du ut?

Extralåtar
Ett och ett är två men blir tre när vi blir ett
Leka med livet

Extra extralåt
Radio W.X.

/ Håkan

"Burn & shine"

THE SOUTH AUSTIN MOONLIGHTERS
Burn & shine
(Blue Rose)

För det första väntar jag mig en typisk americanaprodukt, för det andra inleds skivan med en 40 sekunder kort "instrumentallåt" (orgel/congas-jam) som inte liknar någonting, för det tredje är andralåten "Land mines" en tämligen perfekt americanalåt, kanske lite väl kommersiellt utstuderad, och för det fjärde är tredjelåten "Found my way back" hårdrockande soul med en hopplöst wailande sångare. Så långt vet jag varken ut eller in.
   Annars hade jag på förhand tämligen höga förväntningar innan jag började lyssna på den här skivan. Namnet doftar countryrock/texmex/americana i samma andetag och den gamle Deadman-basisten Lonnie Trevino Jr är en fjärdedel av gruppen där samtliga medlemmar vid olika tillfällen står längst fram vid mikrofonen. Men inledningen på skivan ger mig verkligen huvudbry. När jag dessutom läser mig till att det är Trevino som wailar så där otäckt muskulöst växer tvivlet till sig.
   Men "Land mines" (den ovan nämnda andralåten) och sedan "Old engine" väger upp det begynnande motståndet som växt i mitt huvud. Men de där hårdrockande och riffande rockmusiksekvenserna däremellan, som "Down to hell", kommer aldrig bli sams med min hjärna. Ovissheten fortsätter på "Can't live without you", Trevinos nästa sångförsök, som låter som en Four Tops-hit från 1966. Efter sju låtar känns det lite bättre men fortfarande väldigt obestämt, oförutsägbart och långtifrån övertygande.
   "One more time" är lite väl tung, riffig och medioker bluesrock. "Moonlight ride" låter som tidig Doobie Brothers med wah-wah-gitarr, falsettröst, orgel och kvinnlig soulkör i en sorts sydstatsrockmix. "Falling out of love" är Memphis-soul där man kan misstänka Dan Penn som låtskrivare fast sångaren, ännu en gång Trevino Jr, wailar alldeles för mycket och "Moonlight reprise" är ett uppenbart jam utan struktur i studion.
   Plötsligt dyker det upp en ljuspunkt. "Once I saw a UFO" är en countryrockpärla med steelguitar korsad med en tidig Beatles-låt. Charmerande. Så där fortsätter det genom hela skivan. Och jag sitter mer eller mindre som en åsna mellan de berömda hötapparna. Inte ens det lovande namnet bland låtskrivarna på titellåten, Shurman-sångaren Aaron Beavers, hjälper. En högst medioker rocklåt.
   För att göra förvirringen total avslutar kvartetten med en akustisk, välljudande och välsjungen Eagles-liknande ballad a là 1973, "I'll be around". Slutet är visserligen gott men resan dit är tyvärr extremt ojämn. Jag brukar tjata om att variation är nyckeln till ett lyckat album men "Burn & shine" är en alltför tålamodskrävande berg-och-dalbana för min smak.

/ Håkan

"Richmond"

LIAM GRUNDY
Richmond
(Hot Tomale)

Den här cd:n gavs ut 2008 och har först nu, på långa omvägar nått mig (tack Lasse Kärrbäck!). Engelsmannen Liam blev först "känd" som låtskrivare på Dave Edmunds album "DE 7th" (1982) där hans låt "One more night" fanns med. På en i Dave Edmunds-sammanhang väldigt ovanlig låt, en pianoballad, är det bara Liams piano som kompar Daves röst.
   Intresset för Liam Grundys bakgrund och historia började lite otippat i våras när Lasse var chaufför på Dave Edmunds lilla Sverigeturné. Då berättade Dave plötsligt den lilla fina historien om när han klev in på en pub någonstans i London i början på 80-talet där en pianist, klassiskt utbildad, spelade en låt som Dave gillade. Han bjöd in pianokillen, Liam Grundy, till studion och spelade in låten "One more night" i en enda tagning.
   Liam var redan då en rutinerad men allmänt okänd musiker men har fram till nu gjort betydande insatser i musikbranschen som, när jag researchar hans historia, är tämligen imponerande.
   Under unga år spelade han traditionell irländsk musik och ragtimegitarr i nordvästra England innan han flyttade till London, spelade piano på pubar, och bildade rockbandet The MGs i slutet på 70-talet. "One more night"-låten på Dave Edmunds skiva ledde till ett låtskrivarkontrakt med Rod Stewarts förlag Riva Music.
   Liam blev sedan involverad i musikaler, både som låtskrivare och musiker, i Londons West End (bland annat "Great Balls Of Fire") och turnerade även runt hela Europa. Började jobba med John Otway, producerade hans singel "The new Jerusalem", och spelade också på Otways och Wild Willy Barretts album "The wimp & the wild".
   Liam jobbade sedan med rockabilly/psycho/country-bandet The Blubberry Hellbellies, gjorde en låt som hette "Punkrock brough us together, country tore us apart", innan teatern, konserter och studioinspelningar tog över. En blandning av blues, country, jazz och rock ‘n’ roll har länge varit Liams melodi och på 90-talet spelade han både country/honky tonk och New Orleans-funk. 1994 började han spela i The Avengers Big Roll Band, med Big Joe Turner- och Fats Domino-låtar på repertoaren. Han spelade också vid flera tillfällen bakom Frankie Ford ("Sea cruise") och gjorde även återkommande konserter med Linda Gail Lewis.
   1999 började Liam jobba med Scotty Moore, den legendariske gamle Elvis Presley-gitarristen, med turnéer runt hela världen som följd. De spelade in ett album tillsammans, "Western Union" och Liam träffade James Burton, en annan Presley-legend, och under 2007 turnerade Liam med Burton och specialgästen Billy Swan i England och på Irland.
   Just nu spelar Liam i bandet, med bland annat Martin Belmont, bakom Lou Dalgleish och Michael Weston King under namnet My Darling Clementine på turné.
   Under alla dessa turnéer och åtaganden passade Liam Grundy på att spela in soloalbumet "Richmond" tillsammans med tre musiker. Musikaliskt är skivan en sammanfattning på Liams hela musikaliska liv med både New Orleans-skumpande musik, country och rock'n'roll. Med pianot som huvudinstrument är jämförelsen med Geraint Watkins inte långt borta ty Liam är en lika bra sångare och lyckas skapa ett naturligt sväng på alla låtarna.
   Han inleder skivan med en alldeles naturlig cover på Mickey Jupps "Boxes and tins". Här finns samma skönt avslappnade atmosfär med Fats Domino-influenser som kan höras på Jupps egna skivor. Med tanke på den goda kvalitén på Liams egna låtar på albumet är det synd att han bidrar med blott tre egna låtar. Den poppiga titellåten, som handlar om Liams hemstad utanför London, kunde ha blivit en höjdpunkt på vilken Dave Edmunds-skiva som helst. "Lorraine", med bara akustisk gitarr (spelad av Liam själv), är en fin singer/songwriter-pärla och Domino-doftande "Thank you and good night" skulle kunna bli avslutningslåt på vilken Refreshments-konsert som helst.
   Det betyder dock inte att hans tolkningar av coverlåtarna, bland annat "Guitar man", "Mess of blues" och "You can't judge a book by its cover", är mindre bra men är inte lika överraskande och spännande. Men den starka rösten, det naturliga kompet och den underbara inspelningen har tillsammans skapat en mycket underhållande skiva.

/ Håkan

Covers: James Taylor

JAMES TAYLOR: Covers (Hear Music, 2008)

James Taylor är amerikanen som skivdebuterade på riktigt i England 1968, på Beatles skivbolag Apple. De kommersiella framgångarna inträffade först på det tidiga 70-talet, singeln "Fire and rain" och albumet "Sweet baby James", och han framstod då som urtypen av den amerikanska singer/songwriter-traditionen.
   I mitten av 70-talet hade Taylor lämnat den utpräglade genren och omgav sig därefter med jazzmusiker i allmänhet och stora blåssektioner i synnerhet. Jag kan villigt erkänna att mina kontakter med Taylors musik sedan dess har varit mycket sporadiska.
   Den här coverskivan, som lite fantasilöst fått titeln "Covers", lär inte skynda på det kontaktbehovet. Det småjazziga och lätt anonyma soundet dominerar. Laidback och avslappnat ibland men också lite irriterande souljazz och till och med lite country förekommer. Ikonen Steve Gadd finns med på trummor, Lou Marini har skrivit blåsarrangemangen och den flitigt använda kören leds av David Lasley, Arnold McCuller och några mindre kända tjejröster.
   Resultatet blir mycket bättre i det avskalade formatet, piano och fiol på exempelvis "Wichita lineman", som passar James Taylors angenäma röstresurser bäst. "Seminole wind" tillhör också höjdpunkterna liksom starka "On Broadway" som inte går att förstöra men så är den skriven av fyra Brill Building-låtskrivare tillsammans.
   Urvalet låtar pendlar hopplöst skivan igenom. En lågmäld version av Leonard Cohens "Suzanne", anpassad Taylors röst, följs av latinamerikanska rytmer i "Hound dog" med orgel- och gitarrsolo och framträdande kör. Det är så långt från Taylors område det går att komma.
   Ni kan dessutom ana hur det låter när Taylor i snabbt tempo avslutar skivan med "Summertime blues" och "Not fade away".
   Ett år senare gjorde James Taylor en uppföljare, "Other covers", där han bland annat attackerar Chuck Berrys "Memphis Tennessee" och "Knock on wood". Det dröjer nog innan jag tar mig an den skivan...

1. "It's Growing" — 4:08 (Smokey Robinson/Warren Moore)
1965. Singel med The Temptations.
2. "(I'm a) Road Runner" — 3:17 (Brian Holland/Lamont Dozier/Eddie Holland)
1966. Singel med Jr Walker and The All Stars.
3. "Wichita Lineman" — 3:41 (Jimmy Webb)
1968. Singel med Glen Campbell.
4. "Why Baby Why" — 2:41 (Darrell Edwards/George Jones)
1955. Singel med George Jones.
5. "Some Days You Gotta Dance" — 2:39 (Troy Johnson/Marshall Morgan)
1999. Från albumet "Fly" med Dixie Chicks.
6. "Seminole Wind" — 4:50 (John Anderson)
1992. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
7. "Suzanne" — 3:36 (Leonard Cohen)
1966. Frånalbumet "In my Life" med Judy Collins.
8. "Hound Dog" — 3:03 (Jerry Leiber/Mike Stoller)
1953. Singel med Willie Mae "Big Mama" Thornton.
9. "Sadie" — 4:35 (Joseph Jefferson/Charles Simmons/Bruce Hawes)
1975. Singel med Spinners.
10. "On Broadway" — 4:11 (Jerry Leiber/Mike Stoller/Cynthia Weil/Barry Mann)
1962. Singel-b-sida med The Nitesounds.
11."Summertime Blues" — 2:40 (Eddie Cochran/Jerry Capehart)
1958. Singel med Eddie Cochran.
12. "Not Fade Away" — 2:46 (Buddy Holly/Norman Petty)
1957. Singel med The Crickets. Sångare var Buddy Holly.

/ Håkan

BOX #18 ERIC CLAPTON

ERIC CLAPTON: Crossroads (Polydor, 1988)

DEN HÄR LILLA KILLEN ERIC CLAPTON växte upp med sina morföräldrar i Ripley söder om London, lärde sig spela gitarr och har sedan ett fantastiskt händelserikt liv bakom sig av vilka vissa musikaliska delar, den här boxen täcker bara fram till 1987, återspeglas på fyra välmatade cd-skivor. "Crossroads" är ju en väldigt självbiografisk titel på en samling med Eric Clapton. Rubriken är i första hand vald utifrån Robert Johnsons klassiska blueslåt som funnits med i Claptons repertoar under många, många år i många olika sammanhang.
   Stående vid vägkorsningen har Clapton valt många vägar till succé och därför har han spelat i många olika konstellationer och med många olika musiker genom åren. Från blues- och popinfluerade Yardbirds via Bluesbreakers, Cream och Blind Faith till en solokarriär som inkluderat Derek & the Dominos. Allt finns med här, ganska utförligt (exempelvis åtta låtar med Yardbirds), men naturligtvis ligger tyngdpunkten på den långa solokarriären som har varit både blues-, laidback-, hit- och popinspirerad.
   Vi får den fullständiga historien berättad i Rolling Stone-journalisten Anthony DeCurtis liner notes och kan samtidigt lyssna på Claptons utveckling från Yardbirds första studioinspelningar sent 1963 till ännu en tidigare outgiven studioinspelning av "After midnight" i september 1987. Förutom några omotiverade singel-b-sidor på slutet är "Crossroads" en mycket smakfull blandning av Clapton-relaterat material. Claptons inflytande på Yardbirds-spåren är tydlig i sju fall av åtta. Pophitlåten "For your love", topp 3 i England, är undantaget som dessutom gjorde att den bluesfrälste Clapton hoppade av bandet.
   I John Mayall's Bluesbreakers hittade han rätt bluesintresserade lekkamrater för en stund. Båda låtarna är från en och samma singel med bara Mayall och Clapton. "Lonely years" finns med här men inte den mer kända singeln "I'm your witchdoctor" med hela Bluesbreakers, rättigheterna är säkert låsta på annat bolag.
   Det var under Bluesbreakers-tiden som uttrycket "Clapton is God" uppfanns och ett år senare, sommaren 1966, var han en tredjedel i "supergruppen" Cream där både blues och rock regerade. Och efter ett tag började Clapton skriva låtar på allvar och även sjunga. Cream var den klassiska albumgruppen med långa blueslåtar på repertoaren men gjorde också förhållandevis snärtiga hitsinglar där samtliga hamnade på Englandslistan och är därmed inkluderade här.
   Här, i slutet på första cd:n och inledningen på den andra, når den här samlingen sin första peak med låtar som "Sunshine of your love", "White room" och "Badge". Cream existerade i över två år men nästa Clapton-projekt, Blind Faith som var ännu en supergrupp tillsammans med Stevie Winwood, fungerade mindre än ett år men resulterade ändå i ett hyfsat album av vilka Claptons "Presence of the lord" och Winwoods "Can't find my way home" finns med här.

SNABBA RYCK OCH KORTFATTADE KONSTELLATIONER gjorde att Clapton först hamnade i Delaney & Bonnies band, "Comin' home" är en kanonsingel, sedan i John Lennons Plastic Ono Band (doc inga smakprov här), gav ut första soloskivan innan Derek & the Dominos, som uppstod ur askan efter Delaney & Bonnies band, på mindre än ett år både startade och sprack. Förutom Plastic Ono Band-samarbetet (rättigheter igen?) finns det gott om exempel på samlingen från alla håll, mest från Derek & the Dominos. Både den ikoniska låten "Layla", exklusiva outgivna livelåtar och dessutom studioinspelningar från andra albumet som aldrig gavs ut.
   Efter de turbulent livliga åren, där han dessutom gjorde massor med studioinhopp på skivor med Stephen Stills, Ashton Gardner & Dyke, Ringo Starr, Howlin' Wolf, Billy Preston, Jesse Ed Davis, George Harrison, Dr John, Buddy Guy/Junior Wells, James Luther Dickinson, Bobby Whitlock och John Mayall, kom Clapton till en punkt där han tvingade sig själv till vila. Utbränd med dagens vokabulär.
   Från maj 1971, när skivinspelningen med Derek & the Dominos bröt samman, till mars 1974 gjorde Clapton bara tre jobb, live på George Harrisons Bangla Desh-konsert, en studiolåt med Stevie Wonder och sin egen "comebackkonsert" på Rainbow i London. Inget finns dock representerat på samlingen.
   Från 1974 var Eric Clapton en ny människa, ny musiker och ny låtskrivare. Med ett amerikanskt band (med undantag för sångerskan Yvonne Elliman) bakom sig var det inte blues och/eller gitarrsolon som var huvudspåret i Claptons sound. Fler starka sånger, mjukare arrangemang och några få blueslåtar gav oss comebackskivan "461 Ocean Boulevard". På den skivan och i fortsättningen skulle några få men välvalda covers ha en central roll i Claptons repertoar. Det började med Bob Marleys "I shot the sheriff" och fortsatte med ett par J J Cale-låtar och tre riktigt exklusiva Bob Dylan-låtar av vilka några finns med här.
   Under tiden hade Clapton skaffat sig ett helengelskt band men på resten av 80-talet fram till 1987 var det en blandad kompott bland kompmusikerna. Intressant att höra både Ry Cooder och Albert Lee bredvid Clapton i "The shape you're in".
   "Crossroads"-samlingen har kanske inte det starkaste möjliga upploppet men vissa dagar är den här boxen min allra största favorit.

/ Håkan

The Bland var sist men nästan bäst

Foto: Carina ÖsterlingFU*K.

Foto: Anders ErkmanG2.

Foto: Anders ErkmanYonder.

FU*K; Stallbacken
G2, Kulturhuset
MARIA LECK, Clarion Hotel
THYRA, Rosengrens Skafferi
SAGA, Scandic Garage
YONDER, Kulturhuset
THE BLAND, O'Learys

"SLUTET GOTT - NÄSTAN ALLT GOTT" kanske inte är det korrekta talesättet men är på något sätt den beskrivande sammanfattningen av årets Live at Heart. Här fokuserar vi givetvis på det positivt musikaliska och upplaga 5.0 har varit den tveklöst mest intressanta och spännande upplagan av festivalen. Trots krångel med alltför sent producerade fysiska program, informationsmissar, programändringar och en svårmanövrerad hemsida har det på årets festival varit lätt att få nya favoriter, upptäcka oförutsägbara namn i mellanregistret eller helt enkelt återupptäcka gamla namn.
   På alla punkter har 5.0-versionen överträffat tidigare år av festivalen och jag har nog aldrig haft så roligt, känt mig så inspirerad och mött en så intresserad publik som vill diskutera och analysera programmet och sedan tipsa om bra artister. Jag vill passa på att tacka för alla kontakter med både kända och för mig okända ansikten under de här fyra festivaldagarna. Mest oväntade mötet var med pappa till Örebrofödde Lars Skoglund, trummis med Laakso, Moneybrother och nu Lykke Li.
   Fjärde och sista Live at Heart-dagen/kvällen/natten blev också den mest intensiva när jag befann mig på stadens alla gator, Stallbacken (det frejdiga ukulelebandet FU*K var en perfekt start på dagen), lunch på Bishops, en bakgård på väster, Örebro Ölkafés utomhusservering, källarlokal, hotell, restaurang, garage och sportbar från tidig lunchtid till ett par timmar efter midnatt. Minst sagt händelserika timmar med givetvis mycket musik men också många spontana och intressanta diskussioner.
   "Slutet gott"-formuleringen i ingressen blev verkligen verklighet på årets sista festivaldag. Både onsdag, torsdag och fredag drabbades jag av akut trötthet runt midnatt men The Bland var en ordentlig musikalisk explosion i natt och blev min festivalfinal. De tre sista timmarna på årets Live at Heart-festival tillhörde dessutom toppen av allt jag har sett och upplevt överhuvudtaget under alla festivaldagarna.
   Lördagskvällens stora höjdpunkter inleddes med det återvändande, tunga bandet Saga (full recension här), fortsatte med det avsevärt lugnare och musikaliskt förnämliga bandet Yonder för att sedan avsluta med det redan omnämnda men mycket imponerande The Bland, full recension här.
   Starten på kvällsaktiviteterna med gruppen G2 var också njutbar i all sin akustiska prakt med fem man på rad, banjo, slide, akustisk gitarr, ståbas och mandolin, som också sjöng suveränt. Jag laddade för en bluesgrassinfluerad repertoar men det blev oväntat originellt, varierat och personligt. Se upp för deras album som släpps om en månad.
   En jakt på variation förde oss till Clarion Hotell och Maria Lecks (se höger) svalkande röst. Hon inledde sin konsert med några killar i ryggen som snart försvann från scenen och faktiskt lämnade lokalen innan Maria var klar. Där satt hon ensam vid pianot och kunde lätt förväxlas med en Kate Bush-wannabe.
   På Rosengrens Skafferi var det mer än packat med folk som var uppenbart intresserade när exilörebroaren och sångerskan Karin Thyr, som lämnade staden för 21 år sedan, uppträdde tillsammans med sin man gitarristen Göran Eriksson under duonamnet Thyra. Genrebeteckningarna i Live at Heart-programmet har varit allmänt luddiga och Thyras konsert lät i mina öron som mer akustisk soul än americana.

I DEN GIGANTISKA FESTIVALLOKALEN Scandic Garage fick jag först uppfattningen att det var tusen människor i publiken när Sagas hett efterlängtade comebackkonsert skulle genomföras. Det kanske var en klar överdrift men kontrasten till alla de små festivalscenerna var minst sagt påtaglig. Men flera, flera hundra var det säkert i den okonventionella lokalen utan att jag direkt räknade alla. Närmare detaljer om konserten återfinns snart i en kommande recension här.
   Kvartetten Yonder har funnits i 12 år men aldrig uppträtt live så deras uppträdande på årets Live at Heart var synnerligen unikt. Har lite dålig koll på deras historia men i dagens upplaga av gruppen fanns både Peder af Ugglas, suverän gitarrist som plockade fram underbara Ry Cooder-vibrationer på sitt instrument, och Mats Persson, trummisen som också spelade mandolin. Men i centrum stod sångaren Mats Qwarfordt, berättade alldeles fantastiska historier till mellansnack men sjöng också med en tillbakalutad dignitet.
   Störst uppmärksamhet blev det när han förklarade att "Små grodorna" ursprungligen var en sång av Blind Lemon Jefferson innan bandet framförde "He arose from the dead".
   The Bland, som avslutade mina upplevelser på årets Live at Heart, var sist och nästan bäst av "det lilla" jag såg på festivalen.
   Som gnällig örebroare ska man ju i sann anda också räkna upp allt jag missade men, se, det tänker jag inte göra. Bara önska att de grupperna/artisterna kommer tillbaka på nästa Live at Heart 2-5 september 2015.
   Nu har jag klippt av mig festivalbandet, hängt undan ackrediteringen och lagt det ovanligt vältummade festivalprogrammet åt sidan. Nästa helg kommer vi möta med en viss vemodig saknad när vi redan längtar till nästa års första septembervecka.

/ Håkan

Förvandlade skicklig poprock till dansmusik

Foto: Anders ErkmanEnergiska The Bland gav dansmusiken ett nytt ansikte på O'Learys i lördagskväll.

THE BLAND
Live at Heart/O'Learys 6 september 2014

Strax efter midnatt en lördagkväll på en nattklubb var det inget som talade för att personlig, energisk, genuint musikalisk och imponerande poprock med folkmusikklanger i arrangemangen skulle kunna göra sig hörd i den mullrande atmosfären. Sättningen med bland annat dragspel, banjo och mandolin gjorde mig på förhand både fascinerad och rädd. Men det är i underläge levande musik har sina största förutsättningar att skapa oförglömlig magi. Med fantastisk musikalisk energi och en genomgående stark repertoar tog The Bland publik, lokal och atmosfär med storm med enbart naturlighet och ingen utstuderad image.
   Från scenen meddelade kvintetten The Bland att hälften(?) av medlemmarna i bandet var från Örebro men efter tio försenade minuter och 30 intensiva minuter på O'Learys scen kunde jag konstatera att hela det här bandet hade haft hemmaplan. Då hade nämligen The Bland förvandlat sin skickligt personliga poprock till dansmusik.
   Man kan i gruppens musik dra paralleller med många americanaartister, någonstans i huvudet dök namnet Jayhawks upp där i mörkret framför den sparsamt belysta scenen, men The Bland lät trots den traditionella sättningen ändå up to date och håller faktiskt på att plöja upp en alldeles egen personlig fåra i svenskt musikliv. Tro mig.
   Någonstans i gruppens musik går det också att spåra The Band, inte bara av det faktum att Axel Öberg är sjungande trummis, ty medlemmarna bytte ofta instrument med varandra. Och under den mycket kraftfulla versionen av coverlåten "The shape I'm in" rådde det väl knappast några tvivel.
   Den starka musikaliska framtoningen till trots var det ändå repertoaren, hämtad från en ep och ett album, "Strangers on the side of the street", som imponerade mest. Då var det inte många i lokalen som tänkte på att ordet "bland" kan översättas med "intetsägande".
   The Blands halvtimme på scen var allt annat än intetsägande.

/ Håkan

Tunga melodiskt svepande låtar

Rockgruppen Saga i en härlig pånyttfödelse. Från vänster Mats Norrefalk, Christer Stålbrandt och Kenny Bülow.
Bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 7/9 2014.

SAGA
Live at Heart/Scandic Garage 6 september 2014

Årets Live at Heart begåvades på lördagskvällen med en stor och mycket efterlängtad återföreningskonsert med den svenska progressiva rockgruppen Saga. Kvartetten existerade ursprungligen runt 1974 och det var alla de fyra originalmedlemmarna, häftigt förstärkta med ytterligare fem(!) personer, som ställde sig på festivalens största scen inför förmodligen festivalens enskilt största publik.
   Saga och deras speciella sound fick pånyttfödelse förra året när bandet gav ut en ep med fyra låtar av vilka de två mest framträdande låtarna, "Som en flod" och "Tunga steg i Berlin", ramade in lördagskvällens konsert på ett mycket spektakulärt sätt.
   Enligt musikgenrens lag och ordning var det ett välarrangerat framträdande där bland annat ytterligare en gitarrist, keyboards, percussion och två körtjejer gjorde allt, och lite till, för att reproducera soundet på både det 40 år gamla materialet, bland annat "I ett glashus", och de nya låtarna. Några korta gitarrdueller och ett trumsolo underströk tidsandan i soundet men det tidspressade programmet tillät dock inga större musikaliska utsvävningar.
   Tung och gitarrbaserad rock är Sagas devis och den kan på sätt och vis i minsta detalj tidsbestämmas, tidigt 70-tal, men är i mina öron förvånansvärt tidlös. Därför var det ett stort nöje att få uppleva den här tuffa och hårda rockmusiken live med flera musikaliskt och även melodiskt svepande låtar med sångaren och låtskrivaren Christer Stålbrandt i tveklös gammal god form. Han lät nästan exakt som när han en gång i tiden var förgrundsfigur i November.
   Att sedan få höra gitarristen Mats Norrefalk, som vanligtvis uppträder i mer "seriösa" jazz- och blueskretsar, få sträcka på sig och leda det här storbandet till oanade höjdpunkter var också en av konsertens oförglömliga detaljer.

/ Håkan

Osedvanligt talangfull singer/songwriter

Foto: Carina Österling
Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 6/9 2014.

MATHILDA WAHLSTEDT
Live at Heart/Scandic Veranda 5 september 2014

Det kan tyckas grymt orättvist att recensera en artist som inte har givit ut en enda skiva och vars konsertrutin är högste begränsad. Men å andra sidan är den 19-åriga Mathilda Wahlstedt en osedvanligt talangfull singer/songwriter som har gränslösa förutsättningar att växa in i rollen som fullfjädrad artist.
   Jag hörde jämförelser med Anna Ternheim nämnas fler än en gång i den mer än överfulla lokalen på Scandic Grand och själv fick jag ett Sophie Zelmani-eko i huvudet. Hon är naturligtvis inte där än men med en stor portion härlig och anspråkslös naturlighet i både sånger och mellansnack så finns det positiva möjligheter i en värld som förhoppningsvis inte bara stirrar sig blind på det förhatliga och kortsiktiga Idol-konceptet.
   Arbetsmiljön för kvällen var väl knappast perfekt för en lågmäld singer/songwriter medan reggaebandet Akosia pumpade överdimensionerade bastoner genom väggen från hotellets matsal. Men det störde inte nämnvärt den coola och avslappnade sångerskan medan hon framförde sina åtta egna låtar, med "Things left unsaid" och "How come" som toppar, plus en omarbetad cover på det gamla örhänget "You are my sunshine".
   Än finns väl heller inte de revolutionerande variationerna mellan de olika sångerna på plats i originalmaterialet men jag upptäckte ändå många små specifika detaljer i några låtar när de ofta långsamma och eftertänksamma sångerna avlöstes av ett något snabbare och mer temperamentsfullt tempo. Eller när innehållet i texterna gick från det emotionellt allmänna till passionerade ord om exempelvis kvinnorörelsen.
   Allt framfört av en lovande kvinnlig sångerska som är djupt tacksam för att hon får sprida sin musik och poesi.

/ Håkan

Niclas Ekholm äger scenen

Foto: Carina Österling
Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 6/9 2014.

NICLAS EKHOLM
Live at Heart/Stadsträdgården 5 september 2014

Frågorna ställer sig på kö innan tusenkonstnären Niclas Ekholm ska äntra scenen på Live at Heart på fredagskvällen. Vid sidan av den seriösa skådespelarverksamheten har han musikaliskt många strängar på sin lyra.
   Han kan säkert sätta sig vid pianot och genomföra en hel konsert, lika logiskt kan han bli trubaduren med den akustiska gitarren som vapen och sedan finns det en tredje väg ut där han blandar allt och dessutom låter den berömda loopmaskinen ta med åhörare på en händelserik resa i musikens tecken. Jag har upplevt allt i olika doser på just Live at Heart genom åren.
   Ovissheten var därför total innan Niclas steg upp på Stadsträdgårdens lilla scen. Inte överraskande valde Niclas den här gången en fjärde variant på konsert med ett band bakom sig. Basisten Per Sporrong, trummisen Richard Sievert (som spelade på en låda plus många olika percussions) och trumpetaren Rolf Ekström gav Niclas det perfekta fundamentet från vilket den konstnärliga och personliga kreativiteten kunde växa ut i snart sagt varje ton.
   Niclas lämnade över ansvaret för tempot till sina musiker och kunde fritt koncentrera sig på att spela emotionellt piano eller en framträdande elgitarr. På det musikaliska området, där det i Niclas namn aldrig finns något förutsägbart, fanns det för kvällen många olika influenser av vilka Steely Dan kanske inte tangerade recensentens intresseområde.
   Men med den rösten, den utstrålningen och den allmänna digniteten ägde Niclas scenen under närmare 40 minuter. Vare sig han sjöng på engelska eller svenska.

/ Håkan

Bakgårdsfest på väster

Alla bilder: Anders Erkman
I samband med Live at Heart har det blivit tradition med privata gårdskonserter under festivalen. På väg till väster i Örebro passerade vi på lördagseftermiddagen den grönskande platsen bakom Teijlers Glas där det samlats folk för en konsert. Jag kunde snabbt skymta en ståbas och drog ett snabbt konstaterande att det säkert handlade om jazz.
   Nåväl, på bakgården Prinsgatan 11-13 har det i tre års tid arrangerats tämligen spontana konserter i samband med Live at Heart. Med den rutinerade konsertarrangören Benke Wahlstedt i spetsen dukades det upp fika och mat för hugade intresserade.
   Efter två Mighty Stef-framträdanden var det i år dags för engelska The Din att ta plats på "scenen". Benkes dotter Mathilda, som gjorde ett eget seriöst framträdande på Live at Heart på fredagskvällen, "värmde upp" med några egna låtar på akustisk gitarr innan bandet med sin folkmusikinfluerade popmusik sparkade igång på ett mer fysiskt sätt till hela publikens glädje.

/ Håkan

Powerpop blev nästan dagens höjdpunkt

The Bloakes


Brothers Among Wera


Les Gordons

Alla bilder: Carina ÖsterlingDavid Södergrens Hot Five

BROTHERS AMONG WERA, Våghustorget
THE BLOAKES, Våghustorget
HILDUR, Stallbacken
NICLAS EKHOLM, Stadsträdgården
BOBBY SANT, Stadsträdgården
DAVID SÖDERGRENS HOT 5IVE, Scandic Cupole
MATHILDA WAHLSTEDT, Scandic Veranda
LES GORDONS, Soleo
BROTHERS AMONG WERA, Clarion Hotel

För egen del inleddes fredagens Live at Heart-övningar med fler utomhuskonserter än tidigare. Medan solen sken och värmen tangerade rejäla sommartemperaturer fortsatte den intensiva konsertverksamheten på Våghustorget och Stallbacken. Det var i första hand det spännande Stockholmsbandet Brothers Among Wera och det unga Örebrobandet The Bloakes som lockade mitt intresse.
   Av sjumannabandet Brothers Among Wera var det bara fyra som ställde sig på scenen på Våghustorget. En udda akustisk sättning med sång, gitarr, trumpet och trombon. Blåset gav bandet en intressant och personlig touch och jag kan tänka mig att drivet skulle kunna bli furiöst med exempelvis en trummis i gänget. Nästan tio timmar senare fick jag veta.
   20-åringarna i The Bloakes har verkligen hittat sitt sound som bygger lika mycket på de smått psykedeliska 60-talsrötterna som ungdomlig energi mitt i 10-talet. Den vackra Rickenbacker-gitarren lyste verkligen upp scenbilden och den duktiga killen bakom instrumentet kunde verkligen spela med både skicklighet och känsla. Vilket även gällde gruppens övriga medlemmar, från sångare till trummis.
   Efter några låtar med den amerikanska sångerskan Deborah Henriksson, som numera bor i Västerås, rörde vi oss mot Stallbacken och fler konserter plus en öl. Där stod den unga Hildur, med efternamnet Höglind, från Ronneby högst på önskelistan. En 18-årig försynt och glad tjej som ställde sig på den centralt placerade scenen och började med att spela Broder Daniels "Shoreline". Jag tror det fortsatte med ytterligare några covers och det kanske inte var det absolut bästa beslutet om man ska inleda en personlig sångkarriär. Men Hildur hade en vänlig stämma att lägga på minnet.
   Efter vila och eftertanke inleddes kvällssessionen på Stadsträdgården där den aldrig förutsägbare Niclas Ekholm skulle bjuda på en handfull egna sånger på engelska och svenska. Recension, som också publiceras i Nerikes Allehanda, här.
   Sjukdomar har stoppat några konserter på årets Live at Heart och på fredagskvällen var det dags för ännu en avbokning, Göteborgspopgruppen We Hide You Seek. Ersättaren Bobby Sant (se höger) fick budet sent och var väl inte tillräckligt förberedd för att ge sig själv full rättvisa och hans förkortade och försenade konsert kunde inte på detta korta varsel på inget sätt mäta sig med det officiella framträdandet jag hade nöjet att recensera i torsdags.
   En lång promenad genom de centrala delarna av Örebro tog oss återigen till Scandic Grand och den minst sagt succéladdade konserten med David Södergrens Hot 5ive. I en varm och svettig lokal bjöd bandet på en folkpopcocktail som framförallt riktade sig till den yngre publiken som var märkbart nöjda med de rykande och tacksamt taktfasta rytmerna. För en konsertbesökare som jag var kanske inte DSH5 den alldeles perfekta uppladdningen inför ett singer/songwriter-gig med Mathilda Wahlstedt i den lilla lokalen bredvid. Men den unga coola sångfågeln från Örebro gav prov på talangfull musik och sång. Recension följer snart här.
   Fredagskvällens avslutning, för min del, gick i det spontana tecknet med ingen eller väldigt begränsade förberedelser. Efter ett tips, tack Sven Elov Hellström, landade vi en trappa ned på Soleo för att upptäcka Les Gordons som var både häftigt, underhållande och visuellt en nödvändig energikick strax efter midnatt.
   Min fotograferande fru Carina tänkte på Beatles men själv stod jag och funderade på något powerpopband mitt i punkepoken. Eller var det så enkelt att vi just där och då. strax efter tolv, tyckte att det var dags för ett nytt Brainpool i rampljuset. Men vi drog också paralleller med ett poppigare Hives och det låg nog närmast sanningen.
   Konserter efter ett på natten har nästan aldrig några förutsättningar att bli musikaliska höjdpunkter på årets Live at Heart. Nyfikna men trötta och alldeles fullmatade med musikaliska upplevelser hamnade vi ännu en gång på en Brothers Among Wera-konsert, nu på Clarion Hotel, för att få bevis för att eftermiddagens korta men lovande smakprov utomhus inte var en tillfällighet.
   Med sex man och en kvinna på scen fick bandets intensitet inte överraskande ett lyft men så dags var orken och de fysiska ambitionerna inte riktigt i nivå med hjärtats kärlek så efter tre låtar var det godnatt för alla utom jag som försökte formulera två konsertrecensioner och även dessa vidlyftiga textrader innan solen gick upp för en ännu en molnfri lördag.

/ Håkan

Händelserik andradag på Live at Heart

Stor underhållning med Gunnar Danielsson.

Bilder: Carina ÖsterlingInte fullt så personlig rockmusik med David Urwitz.

Foto: Anders Erkman + lilla bilden nedanGood Harvest på Level Bar.

JIM AND SAM, Stallbacken
GOOD HARVEST, Stallbacken
DAVID URWITZ, Scandic Grand
GUNNAR DANIELSSON, Nikolaikyrkan
GOOD HARVEST, Level
BOBBY SANT, Level
CARLI & JULIE KENNEDY, Clarion Hotel

INTE ÖVERRASKANDE BLEV LIVE AT HEARTS andra festivaldag lite mer intensiv än den första. Kanske främst tack vare den levande musikscenen ute i det fria på Våghustorget och Stallbacken. Mina upplevelser på de torgen blev under torsdagen dock knapphändiga (jag har ju ett liv att leva också!) men fångade ändå in festivalens kanske just nu hetaste duo, Good Harvest, på den trivsamma scenen Stallbacken mellan Hälls Konditori och restaurangerna Kungsgatan 1 och Makeriet.
   En konsert jag recenserade i Nerikes Allehanda i dagens papperstidning och här.
   Stallbacksscenen hade mycket smakfullt placerats perfekt i mitten på det lilla torget med ansiktet mot en ihärdigt skinande septembersol. Jag trodde i min enfald att jag skulle hinna med en liten snabbis på Våghustorget halv tre och få en liten aptitretare på de kanadensiska enäggstvillingarna Carli & Julie Kennedy. Men det gick inte alls.
   När jag närmade mig Våghustorget på cykel längs Drottninggatan växte ett mullrande basdominerat rocksound till sig ju närmare jag kom. Det visade sig nämligen att scenen på Våghustorget hade haft stora tekniska problem och det detaljerade schemat av artister på scen, med exakta klockslag, var kraftigt försenat. På scen stod rockgruppen Stefany June och slungade ut häftig levande elektrisk rockmusik och ingen såg till systrarna Kennedy.
   Tog mig istället till Stallbacken och ovannämnda Good Harvest-konserten och där fick jag, ännu en gång utan planering, se och höra Los Angeles duon Jim and Sam, vars efternamn jag efter lite sökning kunde konstatera vara Hanft respektive Yonack. När jag nu kommer i kontakt med det tämligen ovanliga namnet Hanft ramlar det ned en eller två poletter. Jim uppträdde faktiskt på Live at Heart 2010 som soloartist men jag missade honom då men däremot såg jag honom några månader senare när han agerade "förband" till Mark Olson på Clarion Hotel. Världen är bra liten, kunde jag därmed konstatera.
   Två röster och en akustisk gitarr var det enda som behövdes när Jim and Sam stod för en mycket underhållande och trivsam musikalisk upplevelse mitt i eftermiddagssolen.
   Jag tog sedan några timmar ledigt från Live at Heart (nåja, recensionen av Good Harvest skulle ju skrivas) för att ladda för ännu en händelserik kväll på festivalen. I det här fallet händelserik i betydelsen sena ändringar, förseningar och inställda konserter. Ryktet började gå på Scandic Grand, där vi tidigt på kvällen hade siktat in oss på konserten med David Urwitz, att Anders F Rönnblom var sjuk. En svår ögoninfektion, enligt Anders själv på Facebook, och dessutom feber i bandet omöjliggjorde givetvis en konsert på Live at Heart. Men informationen om bandets inställda konsert var allt annan än tydlig.
   David Urwitz med band gick på scen kraftigt försenade och vi tvingades lämna hotellet efter ungefär 20 minuters konsert då andra konsertupplevelser krävde uppmärksamhet. Jag är varken initierad eller fanatisk när det gäller Urwitz och hans musik. Habil, professionell men i mina öron inte så personlig rockmusik.
   Jag kan i det sammanhanget citera skivbolagschefen Håkan Olsson: "De har inte knäckt koden". Fast Olssons uttalande gällde faktiskt Good Harvest. Sprang ihop med Olsson på väg in på Scandic Grand och ville höra hans åsikt om de två Falutjejerna när han fällde de nästan historiska orden. David Urwitz har inte heller knäckT koden i mina öron.

PÅ VÄGEN TILL NIKOLAIKYRKAN MÖTTE JAG några F-Heads som hade hört ryktet om Anders F:s sjukdom men hoppades ändå. Själva anlände vi till kyrkan fem minuter tidiga men där hade Gunnar Danielsson (se höger) precis inlett sin konsert som med facit i hand pågick i nästan en hel timme. Otroligt underhållande, fantastisk spontanitet och med upprepade komiska höjdpunkter i både texter, låttitlar och mellansnack.
   Förlåt att jag var lite oförberedd men Danielsson var för mig en föredetting med legendariska insatser i Risken Finns och Danielsson & Pekkanini men han visade under en timme att det är här och nu han har sina höjdpunkter. En låt hette dessutom "Det är här jag är nu"...
   Inspirerad av konsertlokalen inledde han med sin psalmliknande "Ett Spadtag Till I Torr och Mager Jord" och fortsatte med många rent geniala texter till enkla men underhållande melodier. Han förbannade den "ogudaktiga" gitarrsträngen som inledningsvis störde några låtar men även den fadäsen blev till alldeles underbar underhållning. Nu har jag förstått att det finns många guldkorn i Gunnar Danielssons stora låtskatt. Som dessutom snart utökas med ännu ett album, "Faller på plats", där vi fick höra titellåten.
   Efter eftermiddagens fina Good Harvest-framträdande utomhus var det dags att höra duon på en fullpackad krog, Level, där trängseln och publikresponsen var ungefär lika stor. På dagen hade de lite rebelliskt strukit alla låtarna från förra årets ep men här fanns det plats för både gamla och helt nya låtar. Och till slut fick jag höra min stora favorit "Bring my baby" lika klockren och effektiv som vanligt.
   Konserten fick en spännande eftersläng när Janne Beime, revisor och finansiell rådgivare åt många artister (Per Gessle, bland annat), visade sitt intresse för de två unga sångerskorna i Good Harvest. "Det här är spännande och bra" hade någon hört honom säga...
   Karlstads Bobby Sant var nästa artist på Levels lilla scen när trängseln inte var lika påtaglig som under Good Harvests framträdande. Efter två singer/songwriter-album har Bobby Sant nästan en ny karriär på gång med en ny, tuffare och rockigare framtoning. På Level var han ensam med en akustisk gitarr men med sin nya vän plektrumet spelade han så kraftfullt att hans sedvanligt gälla röst i jämförelse nästan smektes fram. Recensionen i Nerikes Allehanda (med några tillägg) hittar du här.
   Klockan närmade sig midnatt och på vägen hem var det tämligen naturligt att slinka in på Clarion Hotel för lite country med tvillingarna Carli & Julie Kennedy från Victoria, en liten stad nära Vancouver i Kanada. Efter radions Arne Holmbergs påannonsering "All the way from Canada" följde ett övervägande tempostarkt framförande där show, instrumental skicklighet och röstmagi var viktiga ingredienser. Men så dags, en halvtimme efter midnatt, var jag en aning slö, utmattad och trött, där en promenad hem plötsligt var största prioritet.

/ Håkan

En viss form av magi även i fullt dagsljus

Foto: Mona Djärv

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 5/9 2014.

GOOD HARVEST
Live at Heart/Stallbacken 4 september 2014
Konsertlängd: 15:02-15:24 (22 min)
Min plats: Sittande ca 5 m framför scenen.

Som vinnare av Live at Hearts låtskrivarstipendium var det två stolta tjejer som på torsdagseftermiddagen ställde sig på den trivsamma utescenen på Stallbacken. Så här finstämd musik, extremt välljudande gitarrer, klockrena röster och himmelska harmonier kräver egentligen inomhusmiljö för att göra full rättvisa och visa upp alla lågmält positiva sidor.
   Men med sin sedvanligt anspråkslösa naturlighet var det inga problem för den skönsjungande tjejer duon Hanna Enlöf och Ylva Eriksson att framkalla en viss form av magi i fullt dagsljus framför världens största strålkastare.
   De växlade plats som leadsångerskor vid mikrofonen och avlöste dessutom varandra som sologitarrister på sina in i minsta detalj välstämda akustiska gitarrer.
   Good Harvest skivdebuterade tidigt i våras med en ep med fem egna låtar. Men på sina dryga 20 minuter på scen valde de att spela genomgående nytt, redan starkt material, med titlar som "Closet of your mind" och "Three", toppat med den senaste aktuella singeln "Long way around".
   Jag har tidigare jämfört tjejernas sånger och arrangemang med gamla legendariska Carter Family men tycker mig nu se och höra två singer/songwriter-stjärnor från Falun som står på alldeles egna ben.
   Förutsättningarna för Good Harvest på scen var säkert ännu bättre inne på Level på torsdagskvällen men vi kunde inte vänta på att få uppleva de nyblivna stipendiaterna live...

/ Håkan

Närvarande personlig intensitet

Foto: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i på na.se 5/9 2014.

BOBBY SANT
Live at Heart/Level 4 september 2014

Värmlänningen Bobby Sant har varit ett stadigt programinslag på Live at Heart sedan 2011 men trots tips och rekommendationer har jag missat honom på alla hans festivalkonserter. Däremot har jag fått chansen att uppleva honom livevid andra tillfällen i Örebro så jag var verkligen förberedd när han sent på fredagskvällen lät sin gälla, kraftiga röst ta strid om uppmärksamheten på en delvis pratig bar. Men på plats fanns också en intresserad och lyssnande publik som gav Bobby sitt stöd.
   Men jag tror ingen i lokalen kunde undgå att lyssna, medvetet eller omedvetet, på den numera lite tuffare Bobby Sant. Efter albumen "It's just a lonely feeling" och "My dead town" är det snart dags för Bobbys tredje skiva, "Black bird", och han överraskade många, inklusive mig, med en repertoar där en majoritet av låtarna var nytt och än så länge okänt material.
   Bobby har sina musikaliska rötter bland de klassiska amerikanska låtskrivarna och sångarna. Karlstadssonen Robert Bengtsson, Bobbys riktiga namn, har också adopterat sitt artistnamn från Townes Van Zandt men nu har Bobby Sants musik uppenbart gått in i en nya fas. På senaste skivan finns låten "Make love to Guns 'N' Roses", i en typisk avskalad singer/songwriter-version, men Bobby vill nu göra gällande att den gruppen tillsammans med Bruce Springsteen stått modell för det nya materialet.
   Bobby har till stor del övergivit sin picking guitar, upptäckt gitarrspel med plektrum och därmed en hårdare touch i musiken. En utveckling som tydligt har påverkat de nya låtarna. Det blev rock i den traditionella unplugged-traditionen, sittande ensam på en stol, och de tidigare så spektakulära röstresurserna hade nu smält samman med den alltid närvarande personliga intensiteten.
   Bobby fanns med bland de nominerade till årets upplaga av Live at Hearts låtskrivarstipendium men han blev på mållinjen "slagen" av duon Good Harvest. På Level fick han ta över scenen efter de mycket populära Falu-tjejerna men jag tycker inte han ska vara alltför besviken. Med några lovande levande smakprov från den nya skivan visade Bobby att han kommer allt närmare ett brett genombrott.

Den autentiska setlistan nedan innehöll fler låtar än Bobby framförde på konserten. Ur den listan valde han låtar men inte i just den ordningen som han skrivit. Och titlarna på de nyskrivna låtarna är än så länge preliminära:


/ Håkan

Jag lever inte som jag lär

Äventyrlig folkmusik med Jared Freeman-Fox och Simon Nyberg.


Alla bilder: Carina ÖsterlingSiobhan Wilsons sköra röst.

JARON FREEMAN-FOX & SIMON NYBERG, Level
ELLA THE BIRD (SIOBHAN WILSON), Level
SHOUTIN' RED, Level
BLK NOIRE, Nivå

Att planering och förberedelser är a och o proklamerade jag högt och tydligt inför årets Live at Heart. Lika bokstavligt fick ordet mångfald bli min beskrivning av både det musikaliska utbudet och alla olika spelställen under årets Live at Heart. Efter onsdagens premiärkväll på årets festival kan jag inte med bästa vilja påstå att jag lever som jag lär.
   För min del avslutades kvällen strax före midnatt helt överraskande och oplanerat, långt utanför mina förberedelser. Jag kan erkänna att jag just då, runt 23-tiden igår kväll, inte hade någon koll på bandet som ställde sig på scenen på Nivå. Ditlockad av min vän Peter som beskrev bandet som ett elektrisk rockband. Efter tre timmar med övervägande akustisk musik och ett lågmält sound på Level tyckte jag idén med lite elektricitet (och en öl) var en alldeles förträfflig idé. Mer om det lite senare.
   Live at Heart 2014 började annars ,med mycket avancerad folkmusik där kanadensaren och fiolspelaren Jaron Freeman-Fox mötte örebroaren och gitarristen Simon Nyberg i ett musikaliskt äventyr som inte riktigt tangerade min annars simpla musikvärld. Det var två virtuoser som visade upp sitt enorma kunnande utan att jag riktigt förstod nivån. Däremot var Jarons mellansnack hysteriskt underhållande med rena stand up-kvalitéer. Allt till publikens stora glädje.
   Det här var musik som sprängde alla gränser, en sinnesutvidgande mix av många musikaliska genrer där jag stod och tänkte på Frank Zappa... På scenen stod två uppenbara virtuoser och lät både improviserade och koncentrerat välrepeterade.
   Glasgow-tjejen Siobhan Wilson, som var nästa artist på Levels lilla scen, hade en skör och ljus röst som effektivt skar igenom pladdret runt baren. Bytte mellan akustisk och elektrisk gitarr utan att soundet direkt förändrades. Under ett framträdande som var överraskande kort runt 25 minuter.
   Shoutin' Red, eller Felicia Nielsen som hon heter på riktigt, kommer från Uppsala men låter som om hon är uppvuxen djupt inne i Mississippi-deltat. Med engelsmän i publiken försöker hon kommunicera på engelska mellan låtarna men det gick väl så där. Däremot sjöng hon på perfekt bluesamerikanska och lät fingrarna dansa mycket effektivt på den akustiska gitarren. Jag är ingen stor bluesvän men det här var njutbart och inte alls så segt och upprepande som traditionell blues ibland kan vara.
   BLK Noire, som jag nu lärt mig att bandet på Nivås scen framåt midnatt heter, var kanske inte så där sanslöst rockigt eller elektriskt som mitt heta önskemål var runt 23-tiden igår kväll. För det visade det sig att bandet drabbats av manfall och nu uppträdde som trio. Kvar av den ursprungliga kvintetten var en trio som i min värld lät mer americana ("sångaren låter som Ryan Adams", som min granne i publiken mycket riktigt påpekade) än rock, som genren var bestämd till i Live at Heart-programmet, eller indierock, som beskrivningen var i bandets presentation på Live at Heart-hemsidan.
   Sångaren Ludwig Hart såg ut som en grungefigur från 90-talet, i keps och stort skägg, men spelade både akustisk och elektrisk gitarr med elegans. Trummisen Joakim Wallin och basisten Erik Sundberg gav tajt kompsektion ett ansikte utan att tempot varken var energiskt eller högt. Ibland saknades det en kompgitarr och ibland en sologitarrist för att tillfredställa mig fullt ut. Men avslutningen, en sju minutersversion av Tom Waits "Hold on", var mycket imponerande.
   BLK Noire var alltså en tacksam och nyttig energikick efter timmar av avancerad folkmusik, sköra singer/songwriter-ballader och akustisk blues som avlöste varandra på ett mer eller mindre fullpackat Level. Ty även på det området, när Live at Heart-konceptet förespråkar ambitionen att fysiskt röra sig mellan olika spelställen, stod jag still och orörlig på några kvadratmeter under tre konserter i rad. Inte heller där, från klockan åtta till tjugo minuter i elva, levde jag som jag lär.
   Visserligen kan jag i viss mån rädda en liten del av mitt ansikte genom att berätta att onsdagskvällen på Live at Heart-festivalen var en mjukstart med endast fyra aktiva scener och därmed ett begränsat urval konserter på programmet. Men idag ökar utbudet märkbart när utescenerna på Våghustorget och Stallbacken öppnas för konserter och det blir ännu svårare att välja tid, plats och artist. Men de nyblivna Live at Heart-stipendiaterna Good Harvest på Stallbacken kommer jag inte missa.

/ Håkan

Nu startar Live at Heart 5.0

Idag tar vi ett djupt andetag och ger musikfestivalen Live at Heart, som startar idag, all önskvärd uppmärksamhet. Det blir levande musik från onsdag till lördag både utomhus på dagtid och på ett flertal spelställen under kvällarna.

Att studera årets Live at Heart-program kan vara både fascinerande och frustrerande där möjligheter ibland möter svårigheter att tidsmässigt se och uppleva så många levande konserter som står på önskelistan. Den senaste veckan har varit tålamodskrävande när jag på Live at Hearts hemsida har scannat av en ständigt ökande artistskara, programförändringar in i det sista och till slut planerat min egen festival. Här följer en del tips, funderingar och min egen planering.
   Officiellt blev jag tillfrågad av festivalledningen att nämna mina tre viktigaste tips på artister/grupper som jag inte vill missa under årets festival. Jag tänkte omgående på att presentera mångfalden för är det någonting som Live at Heart är bra på är det variation och ett gränslöst musikalisk utbud med deltagare inom en mängd olika genrer.
   Från årets program valde jag, efter många mogna överväganden, att tipsa om den progressiva rockgruppen Saga, den nya singer/songwriter-sångfågeln Mathilda Wahlstedt och folkrockgruppen David Södergrens Hot Five. Alla artisterna har Örebro-anknytning och jag tycker att det lokala utbudet på Live at Heart är minst lika viktigt som de där exotiska gästerna från Kanada, San Francisco, Utrecht och för all del Stockholm.
   SAGA har en lång men också sporadisk historia. Christer Ståhlbrandt, mest känd som sångaren i November, startade kvartetten nyårsafton 1973 och året därpå skivdebuterade bandet med ett album med hård progressiv rock på svenska. En skiva som med åren blivit en raritet som i sin tur födde idén att återbilda bandet som förra året resulterade i en nyinspelad ep med fyra låtar, "Saga II" (Mellotronen).
   Singer/songwriter-tjejen MATHILDA WAHLSTEDT "slog igenom" på Folk at Heart i vintras när många folkmusikrelaterade artister träffades och spelade på ett hotell i Örebro. Jag kunde då med egna ögon och egna öron konstatera att hon trots sin ringa ålder och begränsade rutin så naturligt och klockrent framförde sina egna sånger till akustisk gitarr.
   Folkrockbandet DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE har, liksom Saga, också en lång men lika sporadisk historia. Bildades ursprungligen för över 20 år sedan men efter en lång paus gjorde de comeback på förra årets Live at Heart. Jag har upplevt bandet live ett antal gånger sedan dess, bland annat här, och rekommenderar deras glada och inspirerande musik, med både lyckliga och olyckliga detaljer i texterna, till alla som vill uppleva svängig folkrock.
   Det var mina officiella tips inför festivalen men naturligtvis har jag mer på agendan under de här fyra levande musikdagarna. Exempelvis ska jag recensera ett antal konserter åt Nerikes Allehanda, bland annat Good Harvest, Bobby Sant, Niclas Ekholm, Saga och möjligen några till.
   Sedan har det egna intresset fått mig att leta upp nya intressanta favoriter genom att lyssna och läsa och höra. Där namn som Marie Leck, Sabina Chantouria, Glasgow-tjejen Ella The Bird (Siobhan Wilson) , kanadensiska tvillingarna Carli & Julie Kennedy, Thyra och Lauren Shera, från San Francisco, har dragit åt sig min uppmärksamhet. Hoppas att det logistiskt och tidsmässigt kommer att fungera.
   Risken/chansen är dessutom stor att finna ytterligare favoriter på de två utescenerna, på Våghustorget och Stallbacken. Från torsdag till lördag, från kl 12 till 16.30, uppträder varje dag på varje scen tio artister/grupper från det digra Live at Heart-programmet.

/ Håkan

David Anderle (1937-2014)

Ännu en framstående, men knappast allmänt känd, skivproducent har gått bort, David Anderle. Näst efter låtskrivare har jag alltid varit fascinerad av producentnamn och Anderle var egentligen bara ett bland många andra under främst 70-talet när jag nästan med förstoringsglas synade skivomslag på mina nyinköpta skivor.
   Jag läser nu lite snabbt om de viktigaste skivorna som David Anderles producerade och det handlar mycket om Rita Coolidge och Kris Kristofferson, som för övrigt under en tid var gifta med varandra, men de tillhörde inte mina närmaste idoler. Lee Hazlewood var ju i slutet på 60-talet en stor Sverigevän och skivan han gjorde här, "Cowboy in Sweden", var faktiskt producerad av Anderle.
   Men det är skivorna med den amerikanska spektakulära gruppen The Ozark Mountain Daredevils , med Anderle som producent, som ligger mig närmast hjärtat. Anderle producerade gruppens två första album, "The Ozark Mountain Daredevils" (1973) och "It'll when it shines" (1974), tillsammans med Glyn Johns och jag lockades på förhand kanske mest av det namnet (Johns producerade Eagles två första skivor). Ozark-grabbarna växte snabbt till mina favoriter och gruppens tredje album "The car over the lake album" producerade Anderle helt på egen hand men därefter planade de kreativa idéerna ut för den gruppen.
   David Anderle dog av lungcancer 1 september 2014.

/ Håkan

Live at Heart för femte året

Vi närmar oss första helgen i september och under onsdag till lördag invaderas Örebro av Live at Heart 5.0 och ingenting är sig likt i veckan. Varken på den här sidan eller i Örebro i övrigt kan vi gå opåverkade av den musikfestival som startar i morgon onsdag, fyller 5 år och bjuder på levande musik under fyra dagar, fyra kvällar och fyra nätter.

Jag bläddrade nostalgiskt i det första Live at Heart-programmet från 2010 och minnet är som alltid kort och koncist. Festivalen begränsade sig till två kvällar (fredag-lördag) men omfattade ändå 153 konserter med omkring hundra band och artister inom alla genrer (country, folk, reggae, garage, metal, punk, hårdrock, pop, blues, indie och hip hop) på tolv olika spelställen i Örebro.
   Live at Heart 2010 var en festival som uppenbart mjukstartade och det gjorde även vi som publik. Ovana med konceptet, snabbt mätta på det stora utbudet och lite, erkänner jag nu, obekväma med att byta konsertlokal hela tiden. Vilket gjorde att jag på dessa två festivaldagar sammanlagt bara besökte tre olika konsertlokaler. Skandal, kan jag självkritiskt tycka så här i efterhand.
   Men Live at Heart hade kommit för att stanna. Premiärupplagan med ett jämförelsevis begränsat startfält på ett fåtal restauranger och krogar skulle väcka upp både publik och restaurangbransch till kommande år. Redan 2011 hade festivalen på ett tydligt sätt växt.

Live at Heart 2011 var fortfarande en tvådagarsfestival men antalet konserter och spelställen hade kraftigt ökat. Och vi i publiken hade börjat förstå konceptet och blev mer flexibla än tidigare. Artistutbudet hade till Live at Hearts andra upplaga vässats till ordentligt med både utländska och svenska namn.
   Exempelvis lyfte den numera helt etablerade amerikanske rockartisten Israel Nash Gripka upp festivalutbudet på en helt annan och mer professionell nivå. 2011 introducerades också ett nytt sidoprojekt till festivalen där konserter arrangerades i trädgårdar, på bakgårdar och i kyrkan. Själv fick jag uppleva just Gripka på lördagseftermiddagen på en gård på öster i Örebro och vi kan väl vara överens om att kopplingen Israel Nash/Örebro med åren blivit tämligen tajt via åtskilliga konserter.
   På Live at Hearts andra festival började jag så smått komma in i festivaltempot, besökte ett flertal spelplatser och upplevde åtskilliga artister där namn som Johan Örjansson och Richard Lindgren gjorde sin premiär på en festival som de sedan skulle återvända till under flera år. Det här året skrev jag flera konventionella konsertrecensioner och kan nu titta tillbaka på både redan omnämnda Gripka, Mathias Lilja och Happy Hippo Family . Men jag publicerade också långa sammandrag från både första och andra kvällen.

Live at Heart 2012 hade utökats till tre konsertkvällar och jag skrev fler recensioner, Sixgun Republic och Vidar , men rapporterade också i övrigt om vad jag upplevde på både torsdags-, fredags- och lördagskvällen. Med artister som Niclas Ekholm, Paal Flaata, Thad Beckman. Halden Electric och de återvändande alltmer kända Richard Lindgren och Johan Örjansson. Men också solodebuterande Olle Unenge som gjorde sin premiärkonsert i eget namn med egen inspirerad grupp i ryggen, & Co. En "karriär" som just denna höst är på väg att resultera i hans första soloplatta.
   Traditionen med bakgårdskonserter i samband med Live at Heart fortsatte det här året och jag fick på lördagseftermiddagen uppleva ett piggt och fräscht The Mighty Stef på väster i Örebro när jag samtidigt sammanfattade sista festivaldagen 2012.

2013 hade Live at Heart hittat sin slutgiltiga form med konserter fyra kvällar i rad. Med en lång rad recenserade konserter från min penna, Mathias Lilja (5+), Pete & the Poets (3+), The Bandettes (3+), The Mighty Stef (3+) och Black River String Band (4+) till Basko Believes (3+) och Landstrom (4+), men också händelserika sammandrag av onsdag, torsdag, fredag och lördag.
   Live at Heart 2013 var en publikmässig succé vilket följaktligen får sin fortsättning i år med ett rejält utbud av konserter och spelställen. Vid en liten egen analys av årets artistutbud tycker jag mig sakna många kända profiler som i flera år tillhört festivalens musikaliska höjdpunkter. Men å andra sidan finns här möjlighet att upptäcka nya favoriter och jag får känslan av att antalet artister har ökat, många spelar bara vid ett enda tillfälle, och att det har därmed blivit än mer omöjligt att planera och förbereda dessa fyra kvällar fyllda av levande musik.
   På fem år har Live at Heart växt till en institution men inte utan växtvärk. Planering och förberedelser är a och o på ett sådant här jätteutbud men programmet har under de senaste dagarna ständigt ändrats, artistnamn har kommit till in i det sista, spelplatser och klockslag har ändrats fram och tillbaka, och saknaden av ett fungerande helhetsprogram, informationen "The artist schedule is in the making and will be published in good time before the festival" har lyst länge i ögonen på alla nyfikna och intresserade. Men nu finns ett fungerande fullständigt festivalprogram på Live at Hearts hemsida.
   Men mitt i det kaotiska bland alla sena beslut och ändringar lever väl förhoppningarna på att vi har ännu en fullspäckad, händelserik och levande Live at Heart-festival framför oss.

/ Håkan

Larm #2: maj 1976

Innehåll:
1. DAVE EDMUNDS & SPEEDY KEEN: skitfin rock utanför ekorrhjulet
2. "Ännu mera Blues" krönika
3. DOLLY PARTON
4. "Från folkmusik till miljonindustri" - countryföljetong del 2
5. Svenska gitarrknäppare: LASSE WELLANDER
6. KEVIN COYNE's Top Ten
7. DAVID BOWIE "London boy" del 1
8. RY COODER: Hans musik och var man kan hitta den
9. SHIRLEY & LEE: Sweethearts of the blues
10. Text & musik: BARRY-GREENWICH
11. LENNART PERSSONs singlar
12. Debatt
13. Lost in the Blåst
14. Rock i tryck
15. Skivrecensioner

Larm #1, som kom fyra månader innan #2 (ännu en gång 44 sidor tjockt), blev en succé ty redaktionen för tidningen meddelade nu att responsen för tidningen överträffade alla förväntningar. Efter det framgångsrika premiärnumret, som onekligen bara var en test för att kolla intresset, så har Larm blivit något permanent. Och redaktionsrutan, som fortfarande innehåller Kjell Alinge utan att han medverkar fysiskt i tidningen, är nästan identisk med förra numret.
   Lennart Perssons stora och initierade artistporträtt i det här numret är en sammanslagen artikel om Dave Edmunds och Speedy Keen utan att deras individuella vägar hade mötts. Edmunds är ju vid den här tidpunkten inte så brett välkänd. "Subtle as a flying mallet"-skivan gavs ut året innan men både "Get it" och Rockpile ligger framför oss.
   Keen fick sitt "genombrott" med Thunderclap Newman 1969 då han skrev hitlåten "Something in the air" och släppte sedan de båda soloskivorna "Previous conviction" (1973) och "Y'know what I mean" (1975) och långt senare skulle han göra ett gitarrsoloinhopp på Ulf Lundells "Längre inåt landet".
   Staffan Soldings blueskrönika "Ännu mera Blues" handlar uteslutande om bluesgitarristen Hound Dog Taylor från Chicago som hade dött i december 1975.
   News-avdelningen som introducerades i #1 var borta och var kanske ersatt av en Debatt-sida där Lennart P passar på att kritisera hela den, i hans ögon och öron, sentimentala och mesiga singer/songwriters-genren med Cat Stevens och John Denver i skottlinjen. Allt för att engagera läsekretsen att argumentera mot men jag tror debatten dog tämligen snabbt. Larm-läsarna höll med Lennart som med kritiken slog in redan öppna dörrar.
   Även Lost in the Blåst-avdelningen doftar Lennart P, men sidan är osignerad, där han uppmärksammar gamla oupptäckta guldkorn som Legends "Red boot"-skiva, "Live Yardbirds" och Creations "We are paintermen".
   Christer Olsson intervjuar Dolly Parton i en artikel utan rubrik och fortsätter sin countryföljetong med mycket text om Jimmie Rodgers. Den då långhårige gitarristen Lasse Wellander är ett oväntat namn på Larm-sidorna men i april 1976 hade hans soloskiva "Electrocuted" släppts och intervjuas därför här.

I FÖRSTA NUMRET AV LARM tog den engelske musikjournalisten Charlie Gillett ut sina tio favoriter. Här är det Kevin Coyne som har gjort två tio-listor på favoritskivor, gamla (som toppas av Rosie & the Originals) och nya (som toppas av John Lennons "Imagine").
   Serien om David Bowies historia inleds med sitt första kapitel, "London boy", men det är oklart om det är den svenske Bowie-kännaren Stefan Haglund eller Lennart P som har skrivit den.
   Ry Cooders då förhållandevis korta historia berättas av Kalle Oldby. Med bara fyra album bakom sig i eget namn får även hans gästspel på skivor med bland annat Captain Beefheart, Rolling Stones, David Blue och Little Feat uppmärksamhet.
   Lennart P skriver om duon Shirley & Lee, med efternamnet Goodman respektive förnamnet Leonard, som gjorde klassisk New Orleans-rock på 50- och 60-talet. Kalle Oldby berättar om låtskrivarparet Jeff Barry och Ellie Greenwich, teamet bakom låtar som "Da doo ron ron", "Be my baby" och "Leader of the pack". Och tillsammans med Phil Spector skrev de den legendariska poplåten "River deep mountain high".
   Rubriken Rock i tryck tar den här gången upp både tidningar, engelska Street Life och svenska Musikens Makt, och böcker om Beatles, Little Richard och Frank Zappa.
   Lennart P återkommer givetvis med sina nya singlar (där han bland annat rekommenderar Disco Brothers, Memfis Bend, Waylon Jennings och en mängd återutgivningar) och är i högsta grad delaktig i albumrecensionerna som är både aktuella, Nils Lofgrens "Cry tough" släpptes i april och han var dessutom aktuell för en exklusiv spelning i Lund i maj och Flamin' Groovies "Shake some action" som skulle släppas en månad efter i juni, medan Ronnie Lanes "One for the road" och Kursaal Flyers "The great artiste" var några månader gamla.
   Larm #2 var sammanfattningsvis späckad med underbar rockläsning.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.