Blogginlägg från 2014-09-10

"Burn & shine"

Postad: 2014-09-10 16:48
Kategori: Skiv-recensioner



THE SOUTH AUSTIN MOONLIGHTERS
Burn & shine
(Blue Rose)


För det första väntar jag mig en typisk americanaprodukt, för det andra inleds skivan med en 40 sekunder kort "instrumentallåt" (orgel/congas-jam) som inte liknar någonting, för det tredje är andralåten "Land mines" en tämligen perfekt americanalåt, kanske lite väl kommersiellt utstuderad, och för det fjärde är tredjelåten "Found my way back" hårdrockande soul med en hopplöst wailande sångare. Så långt vet jag varken ut eller in.
   Annars hade jag på förhand tämligen höga förväntningar innan jag började lyssna på den här skivan. Namnet doftar countryrock/texmex/americana i samma andetag och den gamle Deadman-basisten Lonnie Trevino Jr är en fjärdedel av gruppen där samtliga medlemmar vid olika tillfällen står längst fram vid mikrofonen. Men inledningen på skivan ger mig verkligen huvudbry. När jag dessutom läser mig till att det är Trevino som wailar så där otäckt muskulöst växer tvivlet till sig.
   Men "Land mines" (den ovan nämnda andralåten) och sedan "Old engine" väger upp det begynnande motståndet som växt i mitt huvud. Men de där hårdrockande och riffande rockmusiksekvenserna däremellan, som "Down to hell", kommer aldrig bli sams med min hjärna. Ovissheten fortsätter på "Can't live without you", Trevinos nästa sångförsök, som låter som en Four Tops-hit från 1966. Efter sju låtar känns det lite bättre men fortfarande väldigt obestämt, oförutsägbart och långtifrån övertygande.
   "One more time" är lite väl tung, riffig och medioker bluesrock. "Moonlight ride" låter som tidig Doobie Brothers med wah-wah-gitarr, falsettröst, orgel och kvinnlig soulkör i en sorts sydstatsrockmix. "Falling out of love" är Memphis-soul där man kan misstänka Dan Penn som låtskrivare fast sångaren, ännu en gång Trevino Jr, wailar alldeles för mycket och "Moonlight reprise" är ett uppenbart jam utan struktur i studion.
   Plötsligt dyker det upp en ljuspunkt. "Once I saw a UFO" är en countryrockpärla med steelguitar korsad med en tidig Beatles-låt. Charmerande. Så där fortsätter det genom hela skivan. Och jag sitter mer eller mindre som en åsna mellan de berömda hötapparna. Inte ens det lovande namnet bland låtskrivarna på titellåten, Shurman-sångaren Aaron Beavers, hjälper. En högst medioker rocklåt.
   För att göra förvirringen total avslutar kvartetten med en akustisk, välljudande och välsjungen Eagles-liknande ballad a là 1973, "I'll be around". Slutet är visserligen gott men resan dit är tyvärr extremt ojämn. Jag brukar tjata om att variation är nyckeln till ett lyckat album men "Burn & shine" är en alltför tålamodskrävande berg-och-dalbana för min smak.

/ Håkan

"Richmond"

Postad: 2014-09-10 10:53
Kategori: Skiv-recensioner



LIAM GRUNDY
Richmond
(Hot Tomale)


Den här cd:n gavs ut 2008 och har först nu, på långa omvägar nått mig (tack Lasse Kärrbäck!). Engelsmannen Liam blev först "känd" som låtskrivare på Dave Edmunds album "DE 7th" (1982) där hans låt "One more night" fanns med. På en i Dave Edmunds-sammanhang väldigt ovanlig låt, en pianoballad, är det bara Liams piano som kompar Daves röst.
   Intresset för Liam Grundys bakgrund och historia började lite otippat i våras när Lasse var chaufför på Dave Edmunds lilla Sverigeturné. Då berättade Dave plötsligt den lilla fina historien om när han klev in på en pub någonstans i London i början på 80-talet där en pianist, klassiskt utbildad, spelade en låt som Dave gillade. Han bjöd in pianokillen, Liam Grundy, till studion och spelade in låten "One more night" i en enda tagning.
   Liam var redan då en rutinerad men allmänt okänd musiker men har fram till nu gjort betydande insatser i musikbranschen som, när jag researchar hans historia, är tämligen imponerande.
   Under unga år spelade han traditionell irländsk musik och ragtimegitarr i nordvästra England innan han flyttade till London, spelade piano på pubar, och bildade rockbandet The MGs i slutet på 70-talet. "One more night"-låten på Dave Edmunds skiva ledde till ett låtskrivarkontrakt med Rod Stewarts förlag Riva Music.
   Liam blev sedan involverad i musikaler, både som låtskrivare och musiker, i Londons West End (bland annat "Great Balls Of Fire") och turnerade även runt hela Europa. Började jobba med John Otway, producerade hans singel "The new Jerusalem", och spelade också på Otways och Wild Willy Barretts album "The wimp & the wild".
   Liam jobbade sedan med rockabilly/psycho/country-bandet The Blubberry Hellbellies, gjorde en låt som hette "Punkrock brough us together, country tore us apart", innan teatern, konserter och studioinspelningar tog över. En blandning av blues, country, jazz och rock ‘n’ roll har länge varit Liams melodi och på 90-talet spelade han både country/honky tonk och New Orleans-funk. 1994 började han spela i The Avengers Big Roll Band, med Big Joe Turner- och Fats Domino-låtar på repertoaren. Han spelade också vid flera tillfällen bakom Frankie Ford ("Sea cruise") och gjorde även återkommande konserter med Linda Gail Lewis.
   1999 började Liam jobba med Scotty Moore, den legendariske gamle Elvis Presley-gitarristen, med turnéer runt hela världen som följd. De spelade in ett album tillsammans, "Western Union" och Liam träffade James Burton, en annan Presley-legend, och under 2007 turnerade Liam med Burton och specialgästen Billy Swan i England och på Irland.
   Just nu spelar Liam i bandet, med bland annat Martin Belmont, bakom Lou Dalgleish och Michael Weston King under namnet My Darling Clementine på turné.
   Under alla dessa turnéer och åtaganden passade Liam Grundy på att spela in soloalbumet "Richmond" tillsammans med tre musiker. Musikaliskt är skivan en sammanfattning på Liams hela musikaliska liv med både New Orleans-skumpande musik, country och rock'n'roll. Med pianot som huvudinstrument är jämförelsen med Geraint Watkins inte långt borta ty Liam är en lika bra sångare och lyckas skapa ett naturligt sväng på alla låtarna.
   Han inleder skivan med en alldeles naturlig cover på Mickey Jupps "Boxes and tins". Här finns samma skönt avslappnade atmosfär med Fats Domino-influenser som kan höras på Jupps egna skivor. Med tanke på den goda kvalitén på Liams egna låtar på albumet är det synd att han bidrar med blott tre egna låtar. Den poppiga titellåten, som handlar om Liams hemstad utanför London, kunde ha blivit en höjdpunkt på vilken Dave Edmunds-skiva som helst. "Lorraine", med bara akustisk gitarr (spelad av Liam själv), är en fin singer/songwriter-pärla och Domino-doftande "Thank you and good night" skulle kunna bli avslutningslåt på vilken Refreshments-konsert som helst.
   Det betyder dock inte att hans tolkningar av coverlåtarna, bland annat "Guitar man", "Mess of blues" och "You can't judge a book by its cover", är mindre bra men är inte lika överraskande och spännande. Men den starka rösten, det naturliga kompet och den underbara inspelningen har tillsammans skapat en mycket underhållande skiva.

/ Håkan

Covers: James Taylor

Postad: 2014-09-10 07:51
Kategori: Cover-skivor

JAMES TAYLOR: Covers (Hear Music, 2008)

James Taylor är amerikanen som skivdebuterade på riktigt i England 1968, på Beatles skivbolag Apple. De kommersiella framgångarna inträffade först på det tidiga 70-talet, singeln "Fire and rain" och albumet "Sweet baby James", och han framstod då som urtypen av den amerikanska singer/songwriter-traditionen.
   I mitten av 70-talet hade Taylor lämnat den utpräglade genren och omgav sig därefter med jazzmusiker i allmänhet och stora blåssektioner i synnerhet. Jag kan villigt erkänna att mina kontakter med Taylors musik sedan dess har varit mycket sporadiska.
   Den här coverskivan, som lite fantasilöst fått titeln "Covers", lär inte skynda på det kontaktbehovet. Det småjazziga och lätt anonyma soundet dominerar. Laidback och avslappnat ibland men också lite irriterande souljazz och till och med lite country förekommer. Ikonen Steve Gadd finns med på trummor, Lou Marini har skrivit blåsarrangemangen och den flitigt använda kören leds av David Lasley, Arnold McCuller och några mindre kända tjejröster.
   Resultatet blir mycket bättre i det avskalade formatet, piano och fiol på exempelvis "Wichita lineman", som passar James Taylors angenäma röstresurser bäst. "Seminole wind" tillhör också höjdpunkterna liksom starka "On Broadway" som inte går att förstöra men så är den skriven av fyra Brill Building-låtskrivare tillsammans.
   Urvalet låtar pendlar hopplöst skivan igenom. En lågmäld version av Leonard Cohens "Suzanne", anpassad Taylors röst, följs av latinamerikanska rytmer i "Hound dog" med orgel- och gitarrsolo och framträdande kör. Det är så långt från Taylors område det går att komma.
   Ni kan dessutom ana hur det låter när Taylor i snabbt tempo avslutar skivan med "Summertime blues" och "Not fade away".
   Ett år senare gjorde James Taylor en uppföljare, "Other covers", där han bland annat attackerar Chuck Berrys "Memphis Tennessee" och "Knock on wood". Det dröjer nog innan jag tar mig an den skivan...

1. "It's Growing" — 4:08 (Smokey Robinson/Warren Moore)
1965. Singel med The Temptations.
2. "(I'm a) Road Runner" — 3:17 (Brian Holland/Lamont Dozier/Eddie Holland)
1966. Singel med Jr Walker and The All Stars.
3. "Wichita Lineman" — 3:41 (Jimmy Webb)
1968. Singel med Glen Campbell.
4. "Why Baby Why" — 2:41 (Darrell Edwards/George Jones)
1955. Singel med George Jones.
5. "Some Days You Gotta Dance" — 2:39 (Troy Johnson/Marshall Morgan)
1999. Från albumet "Fly" med Dixie Chicks.
6. "Seminole Wind" — 4:50 (John Anderson)
1992. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
7. "Suzanne" — 3:36 (Leonard Cohen)
1966. Frånalbumet "In my Life" med Judy Collins.
8. "Hound Dog" — 3:03 (Jerry Leiber/Mike Stoller)
1953. Singel med Willie Mae "Big Mama" Thornton.
9. "Sadie" — 4:35 (Joseph Jefferson/Charles Simmons/Bruce Hawes)
1975. Singel med Spinners.
10. "On Broadway" — 4:11 (Jerry Leiber/Mike Stoller/Cynthia Weil/Barry Mann)
1962. Singel-b-sida med The Nitesounds.
11."Summertime Blues" — 2:40 (Eddie Cochran/Jerry Capehart)
1958. Singel med Eddie Cochran.
12. "Not Fade Away" — 2:46 (Buddy Holly/Norman Petty)
1957. Singel med The Crickets. Sångare var Buddy Holly.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2014 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.