Blogginlägg

"Richmond"

LIAM GRUNDY
Richmond
(Hot Tomale)

Den här cd:n gavs ut 2008 och har först nu, på långa omvägar nått mig (tack Lasse Kärrbäck!). Engelsmannen Liam blev först "känd" som låtskrivare på Dave Edmunds album "DE 7th" (1982) där hans låt "One more night" fanns med. På en i Dave Edmunds-sammanhang väldigt ovanlig låt, en pianoballad, är det bara Liams piano som kompar Daves röst.
   Intresset för Liam Grundys bakgrund och historia började lite otippat i våras när Lasse var chaufför på Dave Edmunds lilla Sverigeturné. Då berättade Dave plötsligt den lilla fina historien om när han klev in på en pub någonstans i London i början på 80-talet där en pianist, klassiskt utbildad, spelade en låt som Dave gillade. Han bjöd in pianokillen, Liam Grundy, till studion och spelade in låten "One more night" i en enda tagning.
   Liam var redan då en rutinerad men allmänt okänd musiker men har fram till nu gjort betydande insatser i musikbranschen som, när jag researchar hans historia, är tämligen imponerande.
   Under unga år spelade han traditionell irländsk musik och ragtimegitarr i nordvästra England innan han flyttade till London, spelade piano på pubar, och bildade rockbandet The MGs i slutet på 70-talet. "One more night"-låten på Dave Edmunds skiva ledde till ett låtskrivarkontrakt med Rod Stewarts förlag Riva Music.
   Liam blev sedan involverad i musikaler, både som låtskrivare och musiker, i Londons West End (bland annat "Great Balls Of Fire") och turnerade även runt hela Europa. Började jobba med John Otway, producerade hans singel "The new Jerusalem", och spelade också på Otways och Wild Willy Barretts album "The wimp & the wild".
   Liam jobbade sedan med rockabilly/psycho/country-bandet The Blubberry Hellbellies, gjorde en låt som hette "Punkrock brough us together, country tore us apart", innan teatern, konserter och studioinspelningar tog över. En blandning av blues, country, jazz och rock ‘n’ roll har länge varit Liams melodi och på 90-talet spelade han både country/honky tonk och New Orleans-funk. 1994 började han spela i The Avengers Big Roll Band, med Big Joe Turner- och Fats Domino-låtar på repertoaren. Han spelade också vid flera tillfällen bakom Frankie Ford ("Sea cruise") och gjorde även återkommande konserter med Linda Gail Lewis.
   1999 började Liam jobba med Scotty Moore, den legendariske gamle Elvis Presley-gitarristen, med turnéer runt hela världen som följd. De spelade in ett album tillsammans, "Western Union" och Liam träffade James Burton, en annan Presley-legend, och under 2007 turnerade Liam med Burton och specialgästen Billy Swan i England och på Irland.
   Just nu spelar Liam i bandet, med bland annat Martin Belmont, bakom Lou Dalgleish och Michael Weston King under namnet My Darling Clementine på turné.
   Under alla dessa turnéer och åtaganden passade Liam Grundy på att spela in soloalbumet "Richmond" tillsammans med tre musiker. Musikaliskt är skivan en sammanfattning på Liams hela musikaliska liv med både New Orleans-skumpande musik, country och rock'n'roll. Med pianot som huvudinstrument är jämförelsen med Geraint Watkins inte långt borta ty Liam är en lika bra sångare och lyckas skapa ett naturligt sväng på alla låtarna.
   Han inleder skivan med en alldeles naturlig cover på Mickey Jupps "Boxes and tins". Här finns samma skönt avslappnade atmosfär med Fats Domino-influenser som kan höras på Jupps egna skivor. Med tanke på den goda kvalitén på Liams egna låtar på albumet är det synd att han bidrar med blott tre egna låtar. Den poppiga titellåten, som handlar om Liams hemstad utanför London, kunde ha blivit en höjdpunkt på vilken Dave Edmunds-skiva som helst. "Lorraine", med bara akustisk gitarr (spelad av Liam själv), är en fin singer/songwriter-pärla och Domino-doftande "Thank you and good night" skulle kunna bli avslutningslåt på vilken Refreshments-konsert som helst.
   Det betyder dock inte att hans tolkningar av coverlåtarna, bland annat "Guitar man", "Mess of blues" och "You can't judge a book by its cover", är mindre bra men är inte lika överraskande och spännande. Men den starka rösten, det naturliga kompet och den underbara inspelningen har tillsammans skapat en mycket underhållande skiva.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.