Blogginlägg från augusti, 2014

En fantastisk viskning av Hylanders repertoar

Jag hade så sent som i januari 1983 gjort min entré i Raj Montana Bands underbara musikvärld. Jag har berättat om första kontakten här. I slutet på maj kom de till Örebro för att uppträda utomhus på Vinterstadion i samband med någon mässa som jag har glömt namnet på. Dan Hylander var fortfarande det stora namnet i Raj Montana och var dessutom aktuell med sitt senaste album "Calypso" som hade släppts en månad innan.
   Det skulle dröja till hösten innan Py Bäckman kunde dela scen med sin dÃ¥varande pojkvän Dan pÃ¥ samma villkor. I september skulle nämligen hennes nya och mycket uppmärksammade album "Sista föreställningen" släppas.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/5 1983.

DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND
Vinterstadion, Örebro 26 maj 1983

Att Dan Hylander nu definitivt etablerat sig i den svenska popeliten behöver ingen längre tvivla på. 30 000 ex av senaste albumet "Calypso" har sålts på mindre än en månad. Och tillsammans med i lika hög grad Py Bäckman och Raj Montana Band genomförde han en lika kort (dryga timmen, folkparksmodellen) som lysande konsert igår kväll på Vinterstadion i Örebro. En ytterst absurd plats bland reklammontrar och försäljare för denna progressiva artist.
   Under otaliga konsertturnéer har detta inom svensk rockbransch unika lagarbete ständigt strävat uppÃ¥t och Dan Hylander har nu nÃ¥tt sitt närmaste mÃ¥l. Välförtjänt.
   Naturligtvis nÃ¥r man inte den positionen helt pÃ¥ egen hand. Py Bäckman växer för varje turné och gÃ¥rdagens konsert innehöll lika mÃ¥nga lÃ¥tar frÃ¥n hennes kommande album som frÃ¥n "Calypso". Men utan deras fantastiska Raj Montana Band tror jag omvägarna till toppen hade varit för stora. Även för sÃ¥ totala talanger som Dan och Py.
   Gitarristen David Carlsson har jämnat ut sin roll i detta sÃ¥ orgel/piano-dominerade sound, organisten Hasse Olsson är samma klippa här som i Ulf Lundells grupp och tillsammans med Clarence Öfwerman var samspelet blixtrande.
   Ola Johansson spelade bas som stack utanför soundet i större utsträckning här än i mÃ¥nga andra konventionella rockband och trummisen Pelle Alsing gjorde inga egensinniga solon men ändÃ¥ fick jag känslan av att allting styrdes frÃ¥n just hans mäktiga trummor.
   Raj Montana Band är sÃ¥ledes en helig kombination vars senaste tillskott sÃ¥ngerskan Emily Gray, denna lilla pärla av total sÃ¥ngkoncentration sjunger de stämmor Mats Ronander gör pÃ¥ alla tidigare skivor. Med bravur.
   Folkparksshow är folkparksshow (även denna tidiga kväll) och jag saknade rent rysligt de spröda och vackra balladerna. Inte ens klassikern "Höst" fanns längre med oss, plats för tÃ¥rar.
   Konserten baserades därför mycket logiskt pÃ¥ de mer tempoladdade lÃ¥tarna, frÃ¥n nya albumet "Vykort, vykort", "Brinner än" och "21/3" och de mycket imponerande lÃ¥tarna frÃ¥n Pys kommande album. Det svängde ljuvligt Ã¥tskilliga gÃ¥nger denna kväll.
   Fast detta bara var en tumnagel av Dan Hylanders händer fyllda av lÃ¥tar, en viskning av hela hans repertoar, sÃ¥ framstod gÃ¥rdagens konsert ändÃ¥ som lyckad.
   Vi väntar med intresse pÃ¥ nästa steg, konsertturnén med totala och heltäckande shower. Jag bara varnar.

Dan Hylander: sång
Py Bäckman: sång
Hasse Olsson: orgel
David Carlsson: gitarr och sång
Clarence Öfwerman: piano och sång
Ola Johansson: bas
Pelle Alsing: trummor
Emily Gray: sång

/ HÃ¥kan

"Stockholm-Oslo"

MÔRA-PER
Stockholm-Oslo
(Swamp/Plugged)

I somras när solen var som varmast, hettan obeskrivligt påträngande och luften var gränslöst klibbig ramlade det in en nyutgiven cd-skiva från Värmland i brevinkastet. Med bristfällig energi i kroppen just då orkade jag i alla fall spela skivan och överraskades direkt av den perfekta blandningen av njutbar underhållning och djupt engagemang. På en skiva vars innehåll efter upprepade spelningar aldrig ville lämna huvudet och fortplanta sig i en recension. Därför denna något försenade åsikt om skivan.
   I min dÃ¥ligt informerade värld trodde jag i min enfald att namnet Möra-Per var ett alter ego för artisten och lÃ¥tskrivaren Pär-Eric Eriksson men med tiden har jag förstÃ¥tt att namnet är identiskt med en grupp och dess fem medlemmar. Där Pär-Eric varken är ensam lÃ¥tskrivare eller sÃ¥ngare.
   Pär-Eric har under senare Ã¥r haft betydande lÃ¥tskrivarframgÃ¥ngar i samband med Packmopedsturnén i Värmland. Hans lÃ¥tar "De som byggde landet" och "Fyra dar till lön" har i flera Ã¥r varit populära hörnstenar i turnérepertoaren och Göran Samuelsson, turnégeneralen, har även givit ut lÃ¥tarna pÃ¥ skiva.
   Just det starka lÃ¥tskrivandet, som Pär-Eric för övrigt främst delar med bandets Hans Ericsson, är det jag först blir imponerad av pÃ¥ Môra-Pers nya album. Det inledande soundet har sina tydligaste rötter i folkpoprock inte lÃ¥ngt frÃ¥n Perssons Packs medryckande lÃ¥tar fast det här bandets sättning saknar dragspel men ger plats Ã¥t fiol, mandolin och mÃ¥nga andra stränginstrument i arrangemangen.
   Min hjärna reagerar omedelbart positivt för de poppiga ingredienserna i flera lÃ¥tar, bland annat titellÃ¥ten, och "SmÃ¥stadskärlek" har nästan Per Gessle-kvalitéer men det kanske beror pÃ¥ att jag jämför den med Gyllene Tiders gamla lÃ¥t i samma ämne, "SmÃ¥stad" frÃ¥n 1989, men har faktiskt samma hitkänsla.
   Efter de första positiva intrycken, pÃ¥ albumets mer slagkraftiga material, fÃ¥r hjärtat sin portion känslor i texterna som kan vara bÃ¥de skämtsamt välskrivna, "Som en sÃ¥ng av Kjell Höglund", vackert formulerade eller fyllda av socialt engagemang.
   Det är inte bara titeln pÃ¥ albumet som kan uppfattas som en resa. Textmässigt, ibland med värmländsk accent, fÃ¥r vi lyssnare följa med pÃ¥ färden frÃ¥n vardagsrealism (titellÃ¥ten) via nÃ¥gra vackra kärlekslÃ¥tar ("SmÃ¥stadskärlek", "Amanda") mot en alltmer engagerande avslutning.
   Lyssna pÃ¥ känslorna i "En sÃ¥ng frÃ¥n skuggorna", den ljuvligt ödesmättade "Cirkeln", "Knutna händer (är frusna tÃ¥rar)" som kulminerar i den nästan Ã¥tta minuter lÃ¥nga, passionerade och stegrande "Jossts sÃ¥ng" som berättar historien om Joost Lakmaker frÃ¥n Säffle som överlevde 515 dagar i Auschwitz. Engagemang och god musik pÃ¥ hög nivÃ¥.

/ HÃ¥kan

Covers: The Smithereens

THE SMITHEREENS: Meet the Smithereens! (Koch, 2007))

Amerikanska poprockgruppen The Smithereens möter den engelska popkvartetten The Beatles låter som en tämligen spännande kombination. 80-tal, då New Jersey-kvartetten Smithereens hade sina "framgångar", möter också 60-tal och det låter på förhand som att historisk och ofta snäll pop får en motiverad energisk kick som kan lyfta soundet och uppdatera låtarna.
   Innan jag lyssnade pÃ¥ skivan sÃ¥g jag in i framtiden och kände möjligheterna men de fyra killarna har inte gjort sÃ¥ mycket mer än att spela in tolv Beatles-lÃ¥tar hämtade frÃ¥n samma skiva, det amerikanska albumet "Meet the Beatles!", utan att förändra nÃ¥gonting jämfört med originalen.
   Smithereens var onekligen favoriter i mitten och pÃ¥ andra halvan av 80-talet med nÃ¥gra Don Dixon-producerade album av god kvalité. Poprock av tämligen modernt snitt.
Innan "Meet the Smithereens!" var det åtta år sedan bandets förra skiva och 2006 hade originalbandet blivit av med sin basist Mike Mesaros och ersatt honom med Severo Jornacion men jag tror inte det har påverkat det bleka resultatet.
   "Meet the Beatles!" var en amerikansk koppling med lÃ¥tar som huvudsakligen var hämtade frÃ¥n det engelska "With the Beatles"-albumet frÃ¥n 1963. Med andra ord tidigt material som kanske kräver en uppdatering i sound och arrangemang för att inte bara passera som rena plagiat. Versioner som inte bjuder pÃ¥ nÃ¥gon spänning.
   När jag läser bandets historia under de senaste decennierna sÃ¥ verkar de fast i coverträsket för 2008 gav de ut "B-sides the Beatles" och 2009 gjorde de ett helt album med lÃ¥tar frÃ¥n The Whos popopera "Tommy"...

1. "I Want to Hold Your Hand" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:29
1963. Singel med The Beatles.
2. "I Saw Her Standing There" (John Lennon-Paul McCartney) - 3:00
1963. Från albumet "Please please me".
3. "This Boy" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:33
1963. B-sida till "I want to hold your hand".
4. "It Won't Be Long" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:16
1963. Från albumet "With the Beatles".
5. "All I've Got to Do" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:06
1963. Från albumet "With the Beatles".
6. "All My Loving" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:10
1963. Från albumet "With the Beatles".
7. "Don't Bother Me" (George Harrison) - 2:33
1963. Från albumet "With the Beatles".
8. "Little Child" (John Lennon-Paul McCartney) - 1:49
1963. Från albumet "With the Beatles".
9. "Till There Was You" (Meredith Willson) - 2:14
1957. Från musikalen "The Music man".
10. "Hold Me Tight" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:33
1963. Från albumet "With the Beatles".
11. "I Wanna Be Your Man" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:07
1963. Från albumet "With the Beatles".
12. "Not a Second Time" (John Lennon-Paul McCartney) - 2:10
1963. Från albumet "With the Beatles".

/ HÃ¥kan

BOX #19 CHUCK BERRY

CHUCK BERRY: The Chess box (Chess/MCA, 1988)

INGET ÄR NATURLIGARE, MER LOGISKT eller extremt passande än att idag, en dag innan Polarprisets utdelning, ägna CHUCK BERRY en tanke eller två. Nu kan Chuck dessvärre inte medverka personligen vid prisutdelningsceremonin, 88-årige rocklegenden är sjuk, men vi får hylla honom genom att lyssna på alla hans otroligt oförglömliga rock'n'roll-låtar. Då passar den här välmatade Chuck Berry-samlingen utmärkt ty här återfinns alla legendariskt historiska låtar som han dessutom till nästan hundra procent har skrivit själv.
   I samband med vÃ¥rens nyhet om Ã¥rets Polarpris-vinnare sÃ¥g jag en tidningsrubrik, "Alla snodde frÃ¥n Chuck Berry", men är det inte sÃ¥ att han själv är duktig pÃ¥ att stjäla - frÃ¥n sig själv. MÃ¥nga gÃ¥nger har jag stÃ¥tt pÃ¥ konsert, kan ha varit med Dave Edmunds, Nisse Hellberg eller Refreshments, och jag har uppriktigt sagt inte den blekaste aning om det är "Johnny B Goode", "Let it rock" eller "Bye bye Johnny" de spelar. Alla har de där patenterade Chuck Berry-riffen i introt och sÃ¥ gott som samma takt och break.
   Av den här samlingens 71 spÃ¥r finns det givetvis mÃ¥nga lÃ¥tar som liknar varandra och det är väl lite av Chuck Berrys kännetecken och till viss del ocksÃ¥ sluga arbetssätt för det sägs ju att hans största intresse är pengar... TvÃ¥ pÃ¥ rad följande lÃ¥tar, "House of blue lights" och "Carol" som är inspelade samtidigt, innehÃ¥ller samma identiska gitarrintro.
   71 lÃ¥tar pÃ¥ tre cd är naturligtvis i mängd och styrka en imponerande samling och dokumentationen i medföljande texthäfte är ocksÃ¥ andlöst informativ. Efter en lÃ¥ng och detaljerad historia om Chuck skriven av Rolling Stone-journalisten Billy Altman och en intervju med Chuck följer en diskografi och innehÃ¥llsförteckning. Varje lÃ¥t, som i det närmaste följer den kronologiska ordningen för inspelning, har information om inspelningsmÃ¥nad, kompmusiker och exakta skivnummer.
   Det är närmast omtumlande att konstatera att "Reelin' and rockin'", "Sweet little sixteen" och "Johnny B Goode" spelades in samma mÃ¥nad (februari) 1958. I kanske bristfällig cd-kvalité men autentisk mono.
   Efter alla Ã¥r är det tack och lov mänskligt att det förekommer nÃ¥gra frÃ¥getecken vad gäller bÃ¥de inspelningsdatum och exakta kompmusiker pÃ¥ nÃ¥gra fÃ¥tal ställen. Men visst kittlar det lite extra i rock'n'roll-nerverna att notera att pianisten Johnnie Johnson, gitarristen Bo Diddley och basisten Willie Dixon spelade bakom Chuck pÃ¥ flera klassiska inspelningar ("Memphis", "Sweet little rock'n'roller" och "Run Rudolph run") i september 1958. Och dessutom pÃ¥ mÃ¥nga andra inspelningar ocksÃ¥.
   "Memphis, Tennessee" har lite förvirrande fÃ¥tt titeln kortad till "Memphis" pÃ¥ den här samlingen. Raden av Chuck Berry-klassiker är lÃ¥ng, lÃ¥ng, lÃ¥ng och i min enfald trodde jag de flesta av Berrys mest kända lÃ¥tar härstammade frÃ¥n 50-talet. Men sÃ¥ kända, legendariska lÃ¥tar som "Promised land", "No particular place place to go", "It's my own business" och "Tulane" skapades lÃ¥ngt senare pÃ¥ 60-talet, 1964, 1964, 1965 respektive 1969.

FÖRUTOM EN KORT PERIOD i slutet på 60-talet var Chuck Berry trogen sitt skivbolag Chess från 1955 till 1973, som också är boxens tidsperiod, vilket garanterar ett utsökt urval på samlingen. Här redovisas Chuck Berrys alla hits i USA, 27 listplacerade låtar av vilka den näst sista, skojlåten "My ding-a-ling", märkligt nog är hans allra mest framgångsrika.
   FrÃ¥n första studiobesöket 21 maj 1955 ("Maybelline") till vÃ¥ren 1973 när Chuck spelade in albumet "Bio" med titellÃ¥ten som en sammanfattning pÃ¥ hans liv och hans karriär. Klassisk rock'n'roll ibland kryddad med bluestakter, ballader och jazzstänk.
   Chucks kända hits radas effektivt upp pÃ¥ samlingens tvÃ¥ första cd. Ofta i sällskap med b-sidor som ibland ocksÃ¥ har legendstatus. BÃ¥de "Too much monkey business", "Around and around" och "Little Queenie" var ursprungligen singel-b-sidor!
   Vilket leder mig till en annan förbluffande sanning att Chuck Berry-lÃ¥tar var viktiga covers i bÃ¥de Beatles och Rolling Stones tidiga repertoarer, sex respektive tio stycken. Vi ska fundera pÃ¥ det när vi tänker tillbaka pÃ¥ vÃ¥r dÃ¥ligt informerade ungdom när vi lyssnade pÃ¥ Tio i topp och trodde att Sverige-singlarna med "Around and around" (Rolling Stones) och "Rock and roll music" (Beatles) var originallÃ¥tar.
   PÃ¥ den kronologiska samlingens tredje cd, frÃ¥n 1964 och framÃ¥t, är blandningen mer skiftande. Den inleds med Chuck i högform pÃ¥ "No particular place to go" men fortsätter med tvÃ¥ instrumentala lÃ¥tar tillsammans med Bo Diddley, "Liverpool drive" och "Chuck's beat", av vilka den sistnämnda är groteskt lÃ¥ng över tio minuter. "You two" är en typisk jazzlÃ¥t, "Little Marie" är en exakt kopia av "Memphis" och fär finns fler lÃ¥tar där Chuck upprepar redan skrivna lÃ¥tar.
   Hela samlingen avslutas med bland annat nÃ¥gra liveinspelade spÃ¥r i England 1972 av vilka "My ding-a-ling" blev en monstruös och oväntad hit. Men mest intressant pÃ¥ den tredje cd:n är inspelningarna med Elephant's Memory frÃ¥n New York 1973, "Woodpecker" och "Bio". Kanske inte sÃ¥ explosiv rock'n'roll men ett gungande och tajt samspel. Hela Chuck Berry-samlingens sista lÃ¥t "Bio", frÃ¥n albumet med samma namn, har dessutom en självbiografisk text som sammanfattar hela hans historia. Den börjar:

   Yeah! I was living in St. Louis
   In the year of nineteen fifty five
   Mama didn have no great mansion,
   Just a little old country dive.
   Papa worked all week long,
   Tried to keep us six kids alive.

   So I hitch hiked to Chicago
   Just to hear Muddy Waters play
   I sat and listened to him sing
   Until the early hours of day
   I asked him what I could do to make it
   And it was he who showed me the way

/ HÃ¥kan

Covers: Jeff Lynne

JEFF LYNNE: Long wave (Big Trilby, 2012)

Jeff Lynne är som soloartist mycket sporadisk på skiva. Och har faktiskt bara gjort ett enda soloalbum förutom denna. På "Armchair theatre" (1990) tangerade han coverkategorin med några versioner av de gamla låtarna "September song" (Kurt Weil) och "Stormy weather" från 1933. Här löper han linan ut med enbart covers med temat låtar han en gång i tiden hörde på radion (Long wave=långvåg).
   Det betyder i urval ofta gamla evergreens men han har ofta, tack och lov, valt att uppdatera arrangemangen till nutid eller kanske 70-tal Ã¥tminstone. I vanlig ordning spelar han alla instrument själv med ett välproducerat luftigt sound. Han har ju lÃ¥ng erfarenhet (Dave Edmunds, Brian Wilson, George Harrison, Tom Petty, Roy Orbison, Del Shannon, Duane Eddy, Ringo Starr, Paul McCartney, The Beatles (!) och mÃ¥nga, mÃ¥nga fler) pÃ¥ omrÃ¥det.
   "Long wave" har en rekordkort speltid, 27:18. Korta lÃ¥tar och samtliga framförs under tre minuter (en lÃ¥t under tvÃ¥...).
   Albumet innehÃ¥ller väl inga stora överraskningar och är framförallt, frÃ¥n den gamla miljön pÃ¥ skivomslaget till flera 30- och 40-talslÃ¥tar, en evergreenbaserad skiva där minnen ska spela en större roll än urvalet lÃ¥tar.
   Lynne har dock med en säregen klang satt sin egen prägel pÃ¥ mÃ¥nga lÃ¥tar med sitt typiska sätt att luftigt och storslaget producera mÃ¥nga lÃ¥tar fast han själv är ensam musiker pÃ¥ skivan. Som den inledande "She", en tung ballad, nasal röst och ett sound som pÃ¥minner om George Harrisons "All things must pass" där flera lager av sÃ¥ngröster gränsar till gamla ELO-skivor. Mycket mer modernt jämfört med Elvis Costellos version av samma lÃ¥t frÃ¥n Notting Hill-filmen.
   PÃ¥ Lynnes tolkning av Everly Brothers gamla "So sad" spelar, inte överraskande, rösterna en stor roll och de feta luftiga akustiska gitarrerna placerar lÃ¥ten i en modern värld.
   Ibland är urvalet lite för känt för att det ska bli spännande, exempelvis Charlie Chaplins "Smile" och "Love is a many splendored thing", men en lÃ¥t frÃ¥n 1940 som jag inte hade nÃ¥got förhÃ¥llande till, "Bewitched, Bothered and Bewildered", överraskar däremot. En bra ballad med Lynnes typiska telefonröst som pikant detalj.
   Han lyckas ocksÃ¥ med sin Roy Orbison-hyllning, "Running scared", där lager av akustiska gitarrer, en växande intensitet i arrangemanget och konstgjorda strÃ¥kar kanske gör resultatet lite för sött men ändÃ¥ njutbart.
   Däremot lÃ¥ter det inte lika naturligt när Lynne i "Mercy mercy" ska försöka reproducera ett tajt gruppsound och falsettröst pÃ¥ helt egen hand. Soulkänslan blir lite tillgjord. Vilket ocksÃ¥ gäller versionen av Chuck Berrys "Let it rock", katten bland hermelinerna pÃ¥ skivan. LÃ¥ter som ett överblivet ELO-spÃ¥r. Lite tunnare, lite mer omotiverat och opersonligt.

1. "She"   (Charles Aznavour/Herbert Kretzmer) 2:41
1974. Singel med Charles Aznavour.
2. "If I Loved You"   (Richard Rodgers/Oscar Hammerstein) 2:21
1945. Från musikalen "Carousel".
3. "So Sad (to Watch Good Love Go Bad)"    (Don Everly) 2:33
1960. Från albumet "It's Everly time" med The Everly Brothers.
4. "Mercy Mercy"   (Don Covay/Ronald Dean Miller) 2:53
1964. Singel med Don Covay Goodtimers.
5. "Running Scared"   (Roy Orbison/Joe Melson) 2:10
1961. Singel med Roy Orbison.
6. "Bewitched, Bothered and Bewildered"   (Richard
Rodgers/Lorenz Hart) 2:20
1940. Från musikalen "Pal Joey".
7. "Smile"   (Charlie Chaplin/John Turner/Geoffrey Parsons) 2:32
1936. Från filmen "Modern times".
8. "At Last"   (Mack Gordon/Harry Warren) 2:34
1941. Singel med Glenn Miller and his Orchestra.
9. "Love Is a Many-Splendored Thing"   (Sammy Fain/Paul
Francis Webster) 2:30
1955. Singel med The Four Aces.
10. "Let It Rock"   (Chuck Berry) 1:52
1960. Singel med låtskrivaren.

Bonuslåt:
11. "Beyond the Sea" (Jack Lawrence/Charles Trénet) 2:53
1946/1948. Original på franska ("La mer") med Charles Trénet/På engelska med Benny Goodman.

/ HÃ¥kan

Neil Young rockade som en besatt

Bilder: Anders Erkman



Efter några uppvärmningsgig i USA tillsammans med kompgruppen Booker T & the MG's tidigt i juni 1993 kom Neil Young till Europa för att turnera. Efter två konserter i Gildehaus (Tyskland) och Oslo var det dags för Stockholm. Ryktet och informationen om det nya livesoundet hade inte nått Sverige så jag/vi trodde väl på en lite mjukare musikalisk struktur med tanke på att senaste albumet hette "Harvest moon".
Det rutinerade kompet med instrumentalgruppen Booker T & the MG's talade väl också för en melodiskt väloljad föreställning. Det blev precis tvärtom...

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/6 1993.

NEIL YOUNG & BOOKER T & THE MG's
Sjöhistoriska Muséet, Stockholm 28 juni 1993

Efter elva år återkom den egensinnige rockaren Neil Young till Sverige för en mycket efterlängtad konsert vid det natursköna Sjöhistoriska Museet i Stockholm.
   Neil Young skulle aldrig kunna döpa ett album till "Du kan lita pÃ¥ mig". Inte ens pÃ¥ amerikanska...
   För är det nÃ¥gonting man lärt sig genom Ã¥ren är att den numera 47-Ã¥rige Neil Young aldrig gör nÃ¥got blott förutsägbart, vänder skinnpajen efter vinden eller ens kan stava till trendkänsla.
   Ã„ndÃ¥ hamnar denna "gamling" sÃ¥ oerhört rätt hela tiden. Blir ständigt ny idol för nya, unga rockband samtidigt som han själv berömmer skramliga grupper som Sonic Youth och tycker att vÃ¥gen av hÃ¥rdrockande Seattle-band är nyttig.
   För att riktigt revoltera mot just det senare har hans tvÃ¥ senaste skivor varit av mjuk, akustisk, harmonisk prägel.
   SÃ¥ egentligen visste man inte alls vad det spännande samarbetet mellan Young och den klassiska instrumentalkvartetten Booker T & the MG's med Jim Keltner pÃ¥ trummor skulle prestera denna sköna sommarkväll när solen nästan aldrig behagade sänka sig bortom horisonten.
   Att det högpotenta, hÃ¥rdrockiga men mycket musikaliska Seattle-bandet Pearl Jam inledde kvällen högljutt rätade inte ut nÃ¥gra frÃ¥getecken för fortsättningen.
   Pearl Jam kan slarvigt kallas hÃ¥rdrock men jag fann strimmor av bÃ¥de soul, psykedelia och punk i deras musik. Och även starka melodier, dock inte lika flitigt förekommande som vid Neil Youngs framträdande lite senare.
   Sällan har sÃ¥ mycket spänning, osäkerhet och förväntan farit genom atmosfären under den femtio minuter lÃ¥nga pausen innan Neil stegade in pÃ¥ scen.
   Efter en brötig version av "Mr soul", en rundgÃ¥ngsvariant pÃ¥ "The loner" och mycket elektriska "Southern man" stod det klart att Neil Young inte hade kommit för att hÃ¥va in applÃ¥der för sina tvÃ¥ senaste, försiktiga skivor.
   Det var ingen barn- och familjeföreställning han skulle bjuda pÃ¥ trots bÃ¥de barn, picknickkorgar och föräldrar i gräset framför scenen.
   Av det tidigare historiskt sett sÃ¥ finstämda bandet Booker T & the MG's fick vi stundtals en grupp förvandlad till den första upplagan av Crazy Horse.
   Och det elektriska vidunder till medelÃ¥ldrig man, Neil Young, spelade gitarr som en besatt. Förvridet och vacker, brötigt och välljudande. Allt pÃ¥ samma gÃ¥ng.
   Repertoaren var inte heller sÃ¥ tillrättalagd för nyintresset kring Neil Young.
   Av konsertens 19 lÃ¥tar var det bara fyra frÃ¥n 80-talet och endast en frÃ¥n senaste studioalbumet.
   Tyngdpunkten lÃ¥g istället pÃ¥ de riktigt tidiga lÃ¥tarna, den ovan nämnda inledningen, plus den lÃ¥nga "Down by the river" som avslutade huvudavdelningen.
   Där Neil Young tydligt ville visa att han är grungerockens fader med sin gränslösa energi och volymstarka gitarr.
   Men det fanns ocksÃ¥ andhämtningspauser under den drygt tvÃ¥ timmar lÃ¥nga konserten. DÃ¥ Neil satte sig vid pianot med munspelet och gjorde nÃ¥gra finstämda varianter pÃ¥ "Only love can break your heart", "I believe in you" och "Helpless".
   Han tog fram den akustiska gitarren vid bara tvÃ¥ tillfällen, "Harvest moon" och den alltid förekommande "The needle and the damage done".
   ExtralÃ¥tarna fÃ¥r tillskrivas klacksparkarnas skara, "Dock of the bay" och Dylans "All along the watchtower".
   Plus den helvilda finalen med Pearl Jam pÃ¥ scen och en jordiskt svängande "Rockin' in the free world".
   Förra gÃ¥ngen Neil Young besökte Sverige spelade han en handfull nya lÃ¥tar och överraskade pÃ¥ mÃ¥nga sätt. I mÃ¥ndags vände han upp och ned pÃ¥ det minnet och drog sina gamla rockfavoriter med nyvunnen entusiasm och nästan ungdomlig energi.
   Det var en konsert att sent glömma. Som inte kräver nÃ¥gra djupare analyser utan "bara" bekräftar att rockmusiken lever 1993 och dess namn är Neil Young.

Neil Young - vocals, guitar, harmonica, piano
Booker T. Jones - organ, synthesizer, vocals
Steve Cropper - guitar
Donald Duck Dunn - bass
Jim Keltner - drums
Astrid Young - backup vocals
Annie Stocking - backup vocals

Mr. Soul
Brötig version.
The Loner
Ur en rundgångsgitarr byggdes låten upp. Solen gick ned av pur förskräckelse. Detta är ingen barnföreställning.
Southern Man
Elektriskt vidunder på scenen. Booker T & the MG's är omstöpta till den första upplagan av Crazy Horse.
Helpless
Neil på piano och munspel.
This Note's For You
Like A Hurricane
Vilken energi!
Motorcycle Mama
Duett med Annie Stocking.
I Believe In You
Körerna är exakt som på "After the goldrush"-skivan. 22:06 presenterade Neil bandet.
Love To Burn
Separate Ways
Finstämda gitarrer.
Powderfinger
Tänjer nya strängar i denna klassiker.
Only Love Can Break Your Heart
Perfekta körer. Som en psalmmed Booker T på orgel.
Harvest Moon
Neil sittande med en akustisk gitarr. Gav komplimanger till Stockholm.
The Needle And The Damage Done
Helt ensam med akustisk gitarr.
Live To Ride
Down By The River
Gammal låt som inte blivit sämre med åren. Lång och mäktig och en av konsertens största ögonblick. 23:04

Extralåtar
Sitting On The Dock Of The Bay
Med ett leende gör han denna Otis Redding-cover somn skrivits av kvällens gitarrist, Steve Cropper.
All Along The Watchtower
Ännu mer gränslös energi.

Extra extralåt
Rockin' In The Free World
Nu kom Neil och bandet in tillsammans med Pearl Jam. Vilken allsång, vilken power och vilket gung.


Aftonbladet 29/6 1993.


Göteborgsposten 29/6 1993.


Expressen 29/6 1993.

/ HÃ¥kan

Larm #1: januari 1976

Innehåll:
1. JOHN FOGERTY - 70-talets Chuck Berry
2. En hyllning till Muscle Shoals
3. "Ännu mera Blues" - krönika
4. NILS LOFGREN... så tuff att han inte behöver bevisa det!
5. "Från folkmusik till miljonindustri" - countryföljetong
6. BOB DYLAN - kvar i källarn?
7. "Södern reser sig igen" Om sydstatsrocken
8. Presentation av fler sydstatsartister
9. Rock i tryck
10. CHARLIE GILLETT's Top Ten
11. News
12. Lost in the blåst
13. 45:or - singlar
14. SPECTOR igen!
15. Skivrecensioner

FÖRSTA NUMRET AV LARM LIGGER FRAMFÖR MIG. Ett sönderläst, solblekt, delvis gulnat och bristfälligt ihoptejpat exemplar. En till synes förhållandevis tunn tidning, 44 sidor, men när jag nu går igenom innehållet förstår jag ändå känslorna som blossade upp i min kropp och hjärna när tidningen landade på mitt skrivbord. Om jag minns rätt, vilket inte är helt säkert, tror jag det första revolutionerande Larm-numret i marknadsföringssyfte skickades ut till tidningsredaktioner och att jag den vägen fick min första ljuvliga kontakt med musikjournalisten Lennart Perssons nya projekt.
   Här kom det en tidning som tog musiken pÃ¥ allvar eller som de skrev i programförklaringen: "Vi vill föra ut rockmusikens inneboende kraft och livsglädje pÃ¥ ett vettigt sätt." Och fortsatte förklara: "Vi vill försöka öka förstÃ¥elsen för och insikten om dagens rockmusik. Larm kommer att innehÃ¥lla artiklar i form av dagsaktuella reportage eller faktaspäckade tillbakablickar plus tips pÃ¥ skivor och böcker du inte bör missa".
   Vi kan väl lugnt konstatera att Larm kom att nÃ¥ upp till den ambitionen - och lite till. 5:- (fem kronor!) kostade varje nummer av tidningen eller 20:- för fyra prenumererade nummer!
   Vid den här tidiga tidpunkten finns den redan dÃ¥ legendariske radiojournalisten Kjell Alinge med i redaktionsrutan men han har inte producerat nÃ¥got till premiärnumret. Förutom chefredaktören Lennart Persson var ocksÃ¥ Christer Olsson och Olle Berggren rutinerade namn i svensk musikjournalistik. Samtidigt är det här säkert första gÃ¥ngen jag kommer i kontakt med namn som Kalle Oldby och Christer Svensson.
   Premiärnumrets stora artistporträtt är bÃ¥da signerade Lennart P, John Fogerty och Nils Lofgren, och bÃ¥da är sedvanligt genomarbetade texter utan att närma sig initierade diskografier som senare skulle bli Larms varumärke. Lennart P lyckas ju göra den pionjärgripande jämförelsen mellan Nils och Bruce Springsteen ungefär Ã¥tta Ã¥r innan Lofgren, dÃ¥ ganska otippat, blev gitarrist i E Street Band.
   I Larm#1 introduceras den klassiska Lost in the BlÃ¥st-avdelningen. "Om skivor som kommit bort i mängden och förtjänar att uppmärksammas". En intressant plats att Ã¥terupptäcka gamla bra skivor. Jag har förresten tänkt samma tanke sedan jag startade HÃ¥kans Pop för snart sju Ã¥r sedan och den vinjetten lär nog dyka upp här förr eller senare. Inte minst för min egen skull och intresset att gräva fram glömda guldkorn ur skivhyllorna.
   Utpräglade lÃ¥tskrivare som plötsligt gör egna skivor är alltid intressant. Kalle Odby har grävt fram den nyligen avlidne Gerry Goffins "It ain't exactly entertainment" (1973). Ett dubbelalbum med övervägande egna okända lÃ¥tar men inspelad i Muscle Shoals-studion lÃ¥ter det som fina ingredienser till ett bra recept.
   Oldby skriver mer om den klassiska Muscle Shoals-studion i en egen artikel medan Olle Berggren skriver om sydstatsrocken i allmänhet och Allman Brothers i synnerhet och sedan tipsar om skivor med Barefoot Jerry, Wet Willie, Atlanta Rhythm Section och Marshall Tucker Band. Dock lite pinsamt att Lynyrd Skynyrd stavas "Lynard Skynard" hela artikeln igenom.

DET FÖRSTA NUMRET AV LARM är tydligt daterat (januari 1976), och ytterligare några nummer hade exakta utgivningsdatum, men jag vågar inte lova att det är sanningsenliga datum då förseningar var ett vanligt förekommande ämne för varje nytt Larm-nummer.
   News var väl inte Larms starkaste avdelning med tanke pÃ¥ sin ojämna och sporadiska utgivningstakt. Det var i Larm #1 pÃ¥ sidan som de kallade "News" jag läste första nyheten om Tyla Gang och nya medlemmar. Nyheter man inte kunde läsa nÃ¥gon annanstans och Lennart P var ibland faktiskt ett steg före i sina nyheter. Berättar bland annat om Tyla Gangs nya album "The dance of the Botswana beach rats" som var nära förestÃ¥ende. Och meddelade ocksÃ¥ att Phil Spector-artisterna Jerri Bo Keno, Crystals och Darlene Love har nyinspelade album pÃ¥ gÃ¥ng. Det blev inget av med det men det var ändÃ¥ pÃ¥passligt uppmärksammat.
   Skivrecensioner är ju ocksÃ¥ en typ av nyheter men Lennart P & Co drog sig inte för att presentera aktuella skivor. BÃ¥de Patti Smiths "Horses" och Bob Marleys "Live!", som recenseras här, hade släppts i december 1975 och var ju vid tillfället rykande heta. Detsamma gäller Kinks "Schoolboys in disgrace" (nov 75), Emmylou Harris "Elite hotel" (dec 75) medan J Geils Bands "Hotline" (sep 75) och Linda Ronstadts "Prisoner in disguise" (sep 75) var lite äldre. Men det spelade ingen roll för vi hade fram till dess aldrig läst sÃ¥ initierade, genomarbetade och kunniga recensioner pÃ¥ svenska.
   Lennart Perssons singelrecensioner, pÃ¥ uppslaget "45:or", i det första Larm-numret är lika intressanta att läsa idag, när vi kan hämta bottenlös information pÃ¥ nätet, som dÃ¥. Krönikan inleds med att Lennart klagade pÃ¥ att musikskribenter och recensenter sällan befattar sig med singlar och var naturligtvis helt rätt ute. VÃ¥gen av intressanta singlar hade redan börjat svalla. Skivbolaget Chiswick existerade redan och inom ett Ã¥r fanns Stiff pÃ¥ banan och punkrevolutionen, med sin förkärlek för singelformatet, lÃ¥g runt hörnet. Singelskivan, 45:an, kom att växa under 1976.
   Lennart P kopplar The Knees-singeln "Day tripper" till walesaren och ex-Man-medlemmen Clive John (som har producerat) fast det är Brinsley Schwarz under pseudonym som gör en cover pÃ¥ en Beatles-lÃ¥t. Men Lennart fÃ¥r väl anledning att korrigera missförstÃ¥ndet i sin Nick Lowe-intervju/diskografi nÃ¥gra Larm-nummer längre fram.
   Larm skriver i programförklaringen att under rockrubriken ryms bÃ¥de Chicagoblues, Hank Williams, rockabilly, New Orleans-rock, surfmusik, Phil Spectors flickgrupper, engelsk 60-talsrock, soul och reggae. Därför innehÃ¥ller första Larm-numret ocksÃ¥ en blueskrönika av Staffan Solding som handlar om Harmonica Frank, en serie om Country & Western av Christer Olsson, en artikel om Bob Dylans "Basement"-lÃ¥tar, recensioner av countrytidningen Kountry Korral och en bok om Van Morrison, den engelske musikjournalisten Charlie Gilletts just dÃ¥ tio bästa, blandat singlar och album, och en artikel om Phil Spectors Ã¥terutgivningar.
   Larm #1 var kanske utseendemässigt lite tunn men var innehÃ¥llsmässigt tveklöst späckad med intressant läsning.

/ HÃ¥kan

Doug Seegers del 3

Alla bilder: Carina Österling


DOUG SEEGERS
ELLEN SUNDBERG & THE WIDOWMAKERS
Stadsträdgården, Örebro 17 augusti 2014
Konsertlängd: 19:00-19:35 (ES, 35 min) och 19:50-20:47 (DS, 57 min)
Min plats: 10 m rakt framför scenen (ES) och 7 m till vänster om scenen (DS).

Det blev en blöt final på Doug Seegers vistelse i Örebro. Regn, regn skrämde inte bort publiken men la givetvis känslomässigt lite sordin på stämningen på söndagskvällens konsert. Men vad jag förstod var det succé för den stora massan av människor nyfikna på fenomenet Doug Seegers.
   Bandet, Ellen Sundberg och Doug Seegers levererade i vanlig ordning. LÃ¥tmässigt var det väldigt snarlikt tidigare föreställningar. Ellen kastade möjligen om ordningen pÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar men i övrigt följde det mesta programmet. Hennes avslutningslÃ¥t "The road is long/Vägen är lÃ¥ng", som läckert skiftar i sprÃ¥k mellan engelska och svenska, framstÃ¥r mer och mer som den hitlÃ¥t hennes karriär behöver.
   Doug mÃ¥ hÃ¥lla sig till en stagnerad lÃ¥tlista utan överraskningar men pÃ¥ varje konsert har hans vakna närvarokänsla, de genuina ambitionerna att verkligen bjuda folk pÃ¥ nÃ¥got extra och med hans stora tacksamhet mot Sverige, Jill Johnson och den svenska publiken.
   En av konsertens tvÃ¥ nyskrivna lÃ¥tar har under de här tre kvällarna verkligen växt till sig och blivit milstolpar i mitt minne, den moderna americana-lÃ¥ten "Walking on the edge of the world" med sina fräscha tempobyten. Och dessutom den mycket känslosamma coverlÃ¥ten "Don't laugh at me", gjord pÃ¥ skiva 1998 av Mark Wills, som blivit en allt starkare sÃ¥ng kväll efter kväll.

Doug Seegers låtar:
Gotta catch that train
Angie's song
Baby lost her way home again
Pour me
Hard working man
Walking on the edge of the world
There'll be no teardrops tonight
Lonely drifter's cry
She
Going down to the river

Extralåtar
Don't laugh at me
Precious wedding vow
She's in a rock'n'roll band

/ HÃ¥kan

Doug Seegers del 2

Doug Seegers energi på konserterna är oändlig.


Gitarristen Jerry Miller, i två skepnader (med eller utan solglasögon), och basisten Robin Lindqvist.

Alla bilder: Carina ÖsterlingEllen Sundberg och hennes band med full energi.



DOUG SEEGERS
ELLEN SUNDBERG & THE WIDOWMAKERS
Stadsträdgården, Örebro 16 augusti 2014
Konsertlängd: 19:00-19:35 (ES, 35 min) och 19:58-21:09 (DS, 72 min)
Min plats: 10 m till vänster om scenen (ES) och 10 m rakt framför scenen (DS).

Succén fortsätter! Den andra Doug Seegers-konserten lockade ännu mer folk till Stadsträdgården. Både bandet och vi som såg fredagskvällens upplaga tyckte nog att allt fungerade lite bättre. Ett numera hemtamt band tog ut svängarna lite mer och hela konserten hade ett bättre och mer klockrent ljud. Åtminstone från min position. Det var också musikernas känsla efter konserten.
   Publikreaktionerna pÃ¥ lördagskvällen var nog ocksÃ¥ lite kraftigare och den responsen resulterade i en extra extralÃ¥t, Hank Williams "Jambalaya" i en i övrigt helt identisk setlist jämfört med fredagskvällen.
   Efter konserten träffade vi det svenska inslaget i bandet. Tre ödmjuka, trevliga och inte minst musikaliskt skickliga norrlänningar som just nu efter ett 50-tal konserter med Doug Seegers känner sig lite turnétrötta. En trötthet som i vÃ¥ra egna ögon och öron inte märktes speciellt under konserten men de ser just nu "ljuset i tunneln" (som trummisen Emil Karlsson uttryckte det) för snart är det slut pÃ¥ en makalös konsertsvit som sammanlagt kommer närma sig 60 konserter pÃ¥ drygt tvÃ¥ mÃ¥nader.
   Karlsson är för övrigt bror med basisten Robin Lindqvist och bÃ¥da är faktiskt barnbarn till Folke Lindqvist som är mer känd som kapellmästare i Bröderna Lindqvist, de legendariska dragspelskungarna frÃ¥n Nygammalt, som fortfarande existerar där Robin, som för övrigt har en liten son som heter Wiggen(!), ibland hoppar in som gitarrist.
   Doug Seegers svenske gitarrist Johan Arveli, mannen med de mäktiga tatueringarna (skÃ¥despelaren Sam Elliott pÃ¥ den vänstra överarmen och Dave Grohl pÃ¥ den högra) berättade ocksÃ¥ anekdoter frÃ¥n turnén och mycket, mycket annat.
   Och nu laddar vi för del 3 i denna fantastiska Doug Seegers-trilogi.

Doug Seegers låtar:
Gotta catch that train
Angie's song
Baby lost her way home again
Pour me
Hard working man
Walking on the edge of the world
There'll be no teardrops tonight
Lonely drifter's cry
She
Going down to the river

Extralåtar
Don't laugh at me
Precious wedding vow
She's in a rock'n'roll band

Extra extralåt
Jambalaya

/ HÃ¥kan

Uppmärksammad Seegers

Det är inte varje dag som mina konsertrecensioner får det här utrymmet i Nerikes Allehanda. Här kan ni läsa den längre och utförligare recensionen från fredagens Doug Seegers-konsert på Stadsträdgården i Örebro.

/ HÃ¥kan

Begränsad repertoar men total publikkontakt

Alla bilder: Anders Erkman


Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 17/8 2014.

DOUG SEEGERS
ELLEN SUNDBERG & THE WIDOWMAKERS
Stadsträdgården, Örebro 15 augusti 2014
Konsertlängd: 19:02-19:33 (ES, 31 min) och 19:57-20:58 (DS, 61 min)
Min plats: 30 m till höger från scenen (ES) och 15 m rakt framför scenen (DS).

2014 var året då vi lärde oss att lägga till ett "s" till det redan legendariska folkmusiknamnet Seeger. Det är alltför tidigt att kalla nykomlingen Doug Seegers legendarisk men det är ett anmärkningsvärt och extraordinärt genombrott amerikanwn har åstadkommit i Sverige denna sommar. Få artister i historien kan mäta sig med Seegers som på så kort tid väckt upp en uppenbart insomnad konsertpublik i allmänhet och i Örebro i synnerhet. Tre så gott som utsålda konserter (450/kväll) dagarna efter varandra, fredag, lördag och söndag på Stadsträdgården, kommer bli ett svårslaget publikrekord i framtiden.
   Genombrottet för Seegers skedde redan i vÃ¥ras pÃ¥ tv när han "upptäcktes" av Jill Johnson i Nashville. Sedan har det gÃ¥tt fort och effektivt. Albumet, som producerades pÃ¥ rekordtid i Nashville, var ett professionellt snabbjobb. Hantverksmässigt lysande men hade kanske inte den där personliga nerven att riktigt krypa under skinnet för att bli en skiva för Ã¥rsbästalistorna.
   Med bara ett album bakom sig led fredagskvällens konsertrepertoar en traditionell brist pÃ¥ mÃ¥nga höjdpunkter. Vid sidan av "Going down to the river" var det bara coverduetten "She", tillsammans med Ellen Sundberg, och i viss mÃ¥n den avskalade avslutningslÃ¥ten "Don't laugh at me" som lÃ¥tmässigt fÃ¥ngade hjärtat pÃ¥ rätt sätt.
   Men Doug lever inte bara pÃ¥ sin ibland lite ojämna repertoar. Han hade ju, trots sin hemliga okända bakgrund, en helt oväntad kapacitet när han pÃ¥ scen levererade som det fullblodsproffs han rimligtvis inte är. Publikkontakten var faktiskt total. Timing, närvarokänsla och en underbar röst var kvällens viktigaste byggstenar till den unika underhÃ¥llning som fick rekordpubliken att ta Seegers till sitt hjärta under samtliga 60 minuter.
   Killarna bakom och vid sidan av Seegers hade stor del i underhÃ¥llningsvärdet. Ett redan sammansvetsat kompband, bakom Ellen Sundberg, har förstärkts av den gudabenÃ¥dade gitarristen Jerry Miller, mest känd frÃ¥n Eilen Jewells band. SÃ¥ musikaliskt var det mÃ¥nga allmängiltiga lÃ¥tar som flög sÃ¥ högt det gick denna fredagskväll.
   De jämtländska killarna i det här bandet, som nu ocksÃ¥ har fÃ¥tt ett namn (Widowmakers), mÃ¥ vara allmänt okända i stora delar av landet men var faktiskt hela fredagskvällens musikaliska ryggrad. Ellen Sundberg inledde ju smakfullt med sin personligt melodiska poprock medan bandet dekorerade bÃ¥de högt och lÃ¥gt. Gitarristen Johan Arveli ägde nästan Millers fingerfärdiga briljans pÃ¥ alla sina strängar (gitarr/steelguitar/banjo), trummisen Emil Karlsson hade stor del i det suggestiva soundet och basisten Robin Lindqvists eviga leende konserterna igenom var mer resultatet av total mänsklig närvaro än utstuderat scenmanér. Norrländsk naturlighet av bästa virke. Som när Robin under Ellens konsert klättrade ned pÃ¥ gräsmattan framför scenen och stod med ansiktet mot Ellen/bandet och spelade (se bild nedan). Eller när han i mellansnacken flitigt fotograferade ut i publiken (se bild till vänster).
   Ellen Sundbergs halvtimme pÃ¥ scen bjöd pÃ¥ en blandning av äldre lÃ¥tar och nya ännu opublicerade. PÃ¥ de soundmässigt moderna "Leave me under" och "Whispering in the water" gav Arveli prov pÃ¥ bÃ¥de en U2-liknande gitarr och sköna slidegitarrkonster. Nya singeln "Headlights" var ren suggestiv magi medan "Connection fight" var snabbare och mer taktfast. Vilket ocksÃ¥ gällde den avslutande "The road is long/Vägen är lÃ¥ng" dÃ¥ countryinfluenserna väckte den överlag ointresserade Seegers-publiken.
   Doug Seegers har som sagt än sÃ¥ länge en begränsad repertoar att leka med. Men live när den fascinerande blandningen av lÃ¥tar pendlade mellan soulkryddade sÃ¥nger, countrycovers, lite texasswing, snabb bluegrass, smäktande ballader, nÃ¥gra nyskrivna lÃ¥tar och en rockrökare av stora mÃ¥tt ("She's in a rock 'n' roll band") kunde inte mina kritiska öron pÃ¥ nÃ¥got sätt protestera.

Doug Seegers låtar:
Gotta catch that train
Angie's song
Baby lost her way home again
Pour me
Hard working man
Walking on the edge of the world
There'll be no teardrops tonight
Lonely drifter's cry
She
Going down to the river

Extralåtar
Don't laugh at me
Precious wedding vow
She's in a rock'n'roll band




/ HÃ¥kan

Doug Seegers-trilogi i Örebro

Foto: Anders Larsen
Det pågår ett Seegers-race i Örebro. Doug Seegers segertåg, i form av en mycket lång och framgångsrik turné runt Sverige, har alltså nått Närke med tre konserter utomhus på Stadsträdgården under tre kvällar, fredag-lördag-söndag, med premiär igår.
   Med drygt 400 i publiken varje kväll slÃ¥s det publikrekord pÃ¥ en konsert (en fullängdsrecension av fredagskvällens konsert imorgon pÃ¥ denna sida) där jämtländska Ellen Sundberg inleder med sitt band under en dryg halvtimme med sin suggestiva poprock. Innan Doug Seegers kommer in och äger scenen under 60 minuter. Mer utförliga detaljer imorgon.
   Runt lunch sprang jag pÃ¥ skivbolaget Rootsys chef HÃ¥kan Olsson, som för närvarande ocksÃ¥ är turnéledare, som aldrig har upplevt nÃ¥gon liknande publikhysteri och jämför med Dan Hylanders popularitet pÃ¥ 80-talet.
   - DÃ¥ sÃ¥lde vi 100 000-tals skivor men konsertpubliken var trots allt relativt lugn och behärskad. Nu passerar intresset alla gränser med 70-Ã¥riga damer som vill fÃ¥ autografer pÃ¥ sina armar och överförfriskade herrar som vill bjuda den numera drogfrie Seegers pÃ¥ en drink. Det finns ibland ingen hänsyn bland folk, säger HÃ¥kan och lÃ¥ter nästan lite upprörd.
   Den som är minst upprörd över uppstÃ¥ndelsen och hysterin är Doug Seegers som sitter kvar efter konserten och signerar allt som publiken ber honom om. Och blir gärna fotograferad tillsammans med sina fans. IgÃ¥r pÃ¥ StadsträdgÃ¥rden var kön lÃ¥ng och bred till skivförsäljning och signering men Doug satt tÃ¥lmodigt kvar och skrev och pratade med sina fans.
   HÃ¥kan berättade ocksÃ¥ att pÃ¥ själva turnén har Doug inte samma tÃ¥lamod. Innan Örebro spelade Doug pÃ¥ Orust tre kvällar i rad som inleddes med nÃ¥gra lediga dagar. Redan efter 10 minuter tröttnade Doug pÃ¥ den underbara miljön, den fantastiska utsikten, det fina vädret och framförallt ledighet.
   - Vad gör jag här, undrade Doug och HÃ¥kan skjutsade honom till ett hotell i det mer händelserika Göteborg där han fick "vila ut".
   Doug har köpt en fin blÃ¥ Rex-cykel under sin tid i Sverige och insisterade igÃ¥r kväll efter konserten att själv cykla tillbaka till hotellet men eftersom cykeln saknar lyse fick turnéledare Olsson honom pÃ¥ andra tankar...
   Nu laddar vi för del tvÃ¥ i Doug Seegers-trilogin.

/ HÃ¥kan

Gedigen och fullvuxen rockmusik

Efter det korta Englands-äventyret som sångare i Hollies, 1972-73, blev Mikael Rickfors soloartist. Efter två snabba album, inte så uppmärksammade "Mikael Rickfors" (1975) och "The wheel" (1976), blev det under några år tyst från artisten Rickfors. Däremot var han produktiv som körsångare, låtskrivare och producent. Ofta tillsammans med Basse Wickman, ett samarbete som resulterade i den klassiska Rickfors-skrivna/producerade singeln "Son of Cathy's clown".
   1979 föddes idén pÃ¥ en seriös comeback med Rickfors som soloartist med eget band. "Kickin' a dream" (1979) var en strÃ¥lande Ã¥terkomst som följdes upp av en turné som nÃ¥dde Örebro i januari 1980, se recension här.
   Ã„ven nästa album, "Tender turns tuff" (1981), följdes av turné (bland annat Örebro, se nedan) och bandet som kompade Rickfors pÃ¥ bÃ¥de skiva och scen fick en allt viktigare roll som skicklig grupp. En suverän samling musiker som hade stor del i Rickfors framgÃ¥ngar under nÃ¥gra Ã¥r: Per Lindvall, trummor, HÃ¥kan Mjörnheim, gitarr, Michael Hagström, gitarr/sÃ¥ng, Sam Bengtsson, bas, Peter Ljung, keyboards, och Thomas Opava, percussion. Ett samarbete som efter flera turnéer nÃ¥dde sin höjdpunkt 1983 med albumet "Blue fun".
   VÃ¥rturnén 1981 var den sista med Michael Hagström som gitarrist. Han hade ambitioner pÃ¥ en solokarriär under namnet Micke Hagström, skivdebuterade 1982 med "Fountain of youth", och ersattes i fortsättningen av Rickfors nygamle kompis Lasse Finberg.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/4 1981.

MIKAEL RICKFORS
Konserthuset, Örebro 5 april 1981

Det är bland de mogna artisterna och fullvuxna musikerna som den bästa och mest gedigna rockmusiken görs. Mikael Rickfors med kompband var ett slående och perfekt exempel på att troget arbete slutligen ger resultat, både musikaliskt och kommersiellt framgångsrikt.
   Rickfors är ett hett namn just nu och biljetterna till söndagskvällens konsert i Konserthuset i Örebro sÃ¥ldes slut pÃ¥ bara nÃ¥gra dagar.
   Redan för drygt ett Ã¥r sedan gästade Rickfors och gruppen Örebro och gjorde dÃ¥ ett helgjutet intryck. Ett Ã¥r och ett album senare har förutsättningarna ytterligare förstärkts.
   Bandet var nu ännu mer samspelt, lÃ¥tarna satt ännu bättre och Rickfors var en ännu säkrare scenpersonlighet med sin lätt nonchalanta och lite truliga framtoning.
   Det rutinerade kompet var identiskt med musikerna pÃ¥ senaste albumet. Unge Per Lindvall har hunnit etablera sig som en stor trummis. Spelar ju ocksÃ¥ tillsammans med Janne Schaffer. Gitarrdominansen under konserten var tydlig men inte överdriven. Gitarr (Micke Hagström) lades pÃ¥ gitarr (HÃ¥kan Mjörnheim) och längst fram kramade Rickfors delikata och säregna klanger ur sin Fender.
   Materialet var givetvis huvudsakligen hämtat frÃ¥n det aktuella albumet "Tender turns tuff" men jag är av den bestämda (och reaktionära) uppfattningen att det förra albumet "Kickin' a dream" innehöll bÃ¥de starkare och mer originellt skrivna lÃ¥tar. Den nya skivans lÃ¥tar är mer högljudda och intensivare där gitarrernas framfart stundtals gränsade till det metallblanka som därmed sänkte nivÃ¥n pÃ¥ Rickfors individuella utstrÃ¥lning.
   PÃ¥ scen jämnade dock de bÃ¥da skivornas olikheter ut och det var märkligt att höra hur väl lÃ¥tarna pÃ¥ den förra plattan fortfarande stÃ¥r sig.
   Det var ett tätt och sammanpressat program av rent internationell klass pÃ¥ drygt en timme som Rickfors presenterade för sina hängivna men mestadels stillasittande fans i Örebro.

/ HÃ¥kan

Covers: Neil Young

NEIL YOUNG: A letter home (Reprise/Third Man Records)

Jag inleder höstsäsongen på Håkans Pop med en tämligen nyproducerad coverskiva. Neil Youngs "A letter home" släpptes strax innan sommaren och jag uppfattade då att den bara skulle ges ut som vinyl men har sedan dess givits ut i alla konventionella format och finns även tillgänglig på Spotify.
   Inspelningsförfarandet pÃ¥ det här albumet är väldigt speciellt. Neil gick in i Jack Whites lilla inspelningshytt i Nashville och spelade in allt direkt utan omvägar pÃ¥ vinyl. Det sÃ¥ kallade soundet har följaktligen blivit väldigt primitivt, avskalat och i sina sämsta stunder bristfälligt. Men Neils ambitioner har varit att göra en skiva som fÃ¥ngat stunden och kanske ge 30-talsvibrationer.
   "A letter home" är uppenbart ett älsklingsprojekt. Det hörs. FrÃ¥n Neils knastriga öppningsfraser som riktas till hans döda mor via det personliga urvalet av covers till det hjärtliga resultatet är albumet mycket personligt. InnehÃ¥llet lÃ¥ter som en rad Neil Young-demos fast med enbart covers.
   De avskalade primitiva arrangemangen och de förenklade inspelningarna mÃ¥ föra tankarna till tidiga bluesinspelningar pÃ¥ 30-talet men urvalet av lÃ¥tar är med nÃ¥gra fÃ¥ undantag hämtade frÃ¥n 50- och 60-talet. Neil pÃ¥stÃ¥r att det är material som pÃ¥verkat honom i sin ungdom men är kanske inte sÃ¥ obskyrt och okänt som jag hade väntat mig.
   Här Ã¥terfinns onekligen allmängods frÃ¥n lÃ¥tskrivare som Bob Dylan, Tim Hardin, Bruce Springsteen och den kanadensiska kollegan Gordon Lightfoot. Neil drar sig inte för att avslöja sin uppskattning för redan etablerade namn men det är ju i det känsloladdade framförandet skivan har sin poäng.
   Som bäst är han i den nästan sönderspelade Dylan-lÃ¥ten "Girl from the north country" och i Bert Janschs "Needle of death", där han visslar snyggt och personligt, som en gÃ¥ng i tiden stod modell för hans egen "The needle and the damage done". Som vanligt har Neil inga ambitioner att smeka medhÃ¥rs. Som mest irrationellt blir det när Jack White kliver in i studion och spelar piano pÃ¥ Willie Nelsons "On the road again". Eller pÃ¥ Springsteens "My hometown" där soundet befinner sig lÃ¥ngt frÃ¥n teknik och hifi.
   Neil spelar ocksÃ¥ piano pÃ¥ en lÃ¥t, "Since I met you baby", och dÃ¥ ekar det lite "After the goldrush".
   Neil Young har genom hela sin karriär pendlat mellan olika musikstilar och lyckas med "A letter home" ta ytterligare ett steg framÃ¥t genom att ta tvÃ¥ tillbaka.

"Changes" (Phil Ochs)
1966. Singel med Jim & Jean.
"Girl from the North Country" (Bob Dylan)
1963. Från albumet "The Freewheelin' Bob Dylan" med låtskrivaren.
"Needle of Death" (Bert Jansch)
1965. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
"Early Morning Rain" (Gordon Lightfoot)
1966. Från albumet "Lightfoot" med låtskrivaren.
"Crazy" (Willie Nelson)
1961. Singel med Patsy Cline.
"Reason to Believe" (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin 1" med låtskrivaren.
"On the Road Again" (Willie Nelson)
1980. Singel med låtskrivaren.
"If You Could Read My Mind" (Gordon Lightfoot)
1970. Från albumet "Sit down young stranger" med låtskrivaren.
"Since I Met You Baby" (Ivory Joe Hunter)
1956. Singel med låtskrivaren.
"My Hometown" (Bruce Springsteen)
1984. Från albumet "Born in the USA" med låtskrivaren.
"I Wonder If I Care as Much" (Phil Everly/Don Everly)
1957. Singel-b-sida ("Bye bye love") med The Everly Brothers

/ HÃ¥kan

BOX #20 BEE GEES

BEE GEES: Tales from the Brothers Gibb/A history in song 1967-1990 (Polydor, 1990)

DEN HÄR FÖLJETONGEN PÅ MINA BÄSTA och mest intressanta skivboxar, den rangordnade listan på cd-samlingar, är i första hand inte graderade efter musikaliska favoritpoäng. Utan mer bedömda utifrån sammanhållande tema, heltäckande innehåll, bra dokumentation, snygg presentation och mindre hur jag själv älskar det musikaliska i varje sekund och varje ögonblick.
   Första exemplet, nummer 20 pÃ¥ min box-lista, är ett typexempel pÃ¥ box där mitt subjektiva förhÃ¥llande till en kort tidsperiod i artistens karriär spelat mycket större roll än det rent musikaliska i mitt val av cd-box.
   FörlÃ¥t, jag var som en lite yngre musikintresserad pojke väldigt hängiven beundrare av en brödratrio frÃ¥n England med en spännande och intressant historia bakom sig. SÃ¥ hängiven att jag nÃ¥gon gÃ¥ng vÃ¥ren 1968 ställde mig i en skolsal pÃ¥ Olaus Petri-skolan i Örebro och höll ett föredrag om just BEE GEES. Jag var ju egentligen en gränslöst stor Beatles-fantast men jag tyckte väl dÃ¥ att det inte fanns sÃ¥ mycket mer att berätta i det redan kända ämnet. Därför valde jag Bee Gees som dÃ¥ firade alla poptriumfer som fanns. Singel pÃ¥ singel seglade varannan eller var tredje mÃ¥nad upp pÃ¥ Englandslistans topplaceringar.
   Som 15-Ã¥ring blev jag fascinerad av historien om tre bröder, Barry, Robin och Maurice, som föddes i England men emigrerade till Australien och kom tillbaka till sitt hemland och blev popstjärnor. Att de i sin popmusik var häftigt influerade av Beatles gjorde inte saken sämre.
   Den här Bee Gees-samlingen är gammal, utgiven för 24 Ã¥r sedan, sÃ¥ 90- och 00-talet är helt ignorerat. Utan att ha nÃ¥gon större koll pÃ¥ trion under de senare decennierna vill jag nog pÃ¥stÃ¥ att bandets nya material är marginellt intressant jämfört med pophitsen frÃ¥n 60-talet och discoboomlÃ¥tarna frÃ¥n 70-talet.
   Mitt förhÃ¥llande med bröderna Gibb i Bee Gees började alltsÃ¥ som en kärlekshistoria pÃ¥ 60-talet men blev sedan en ojämn resa som musikaliskt ibland pendlade upp men ocksÃ¥ ofta ned.
   Den här intressanta, om än inte i varje detalj musikaliskt fantastiska, samlingen löper över fyra cd med liner notes (har inte hittat nÃ¥got lämpligt svenskt uttryck) av Rolling Stone-journalisten David Wild som berättar hela historien. Efter alla de klassiska singlarna som Bee Gees med enorm produktivitet släppte pÃ¥ 60-talet, fick bröderna snart problem bÃ¥de med varandra och kommersiellt för att kunna upprepa framgÃ¥ngarna. Robin Gibbs avhopp, Bee Gees som duo under nÃ¥got Ã¥r, Ã¥terförening, försoning, en allt tynande tillvaro och inte minst allt mer ointressanta skivor gjorde första halvan av 70-talet till gruppens stora downperiod.
   Köpte visserligen albumen men utan att jag riktigt förstod varför. Bee Gees skivorna höll mig vaken men inte mer när jag plötsligt 1975 blev rikligt belönad med albumet "Main course". Teamet bröderna Gibb och producenten Arif Mardin hade Ã¥ret innan tillsammans presterat en riktig kalkon till album, "Mr Natural", och oddsen var höga för en framgÃ¥ngsrik fortsättning.
   PÃ¥ "Main course" föll allt pÃ¥ plats. Rytmerna, r&b-influenserna och popsoundet förenades i nÃ¥gra fantastiska lÃ¥tar som "Jive talkin'" och "Nights on Broadway". De dansanta takterna och Barry Gibbs falsett blev sedan Bee Gees inkörsport till den kommande gränslöst framgÃ¥ngsrika discovÃ¥gen ("Saturday night fever") och paradoxalt nog mitt totala ointresse för deras musik.

DEN HÄR SAMLINGEN ÄR I URVAL mycket representativ för Bee Gees utveckling från 1967 till 1989. För att göra den här samlingen riktigt heltäckande borde kanske några låtar från pre-"New York mining disasster 1941"-tiden ha varit representerade. Bröderna hade ju en hyfsat flitig karriär i Australien 1963-66 innan de flyttade tillbaka till England och släppte åtskilliga singlar och några album. Allt finns samlat på tre olika samlingsvolymer under titeln "Rare, precious & beautiful" som gavs ut i England efter deras genombrott. Hitlåten "Spicks & specks", på Tio i topp december 1967, borde musikaliskt ha en plats här.
   Att idag lyssna pÃ¥ Bee Gees skivhistoria väcker gamla minnen, bÃ¥de positiva och negativa. Hela historien är intressant men det finns omotiverade stickspÃ¥r, anonyma singel-b-sidor och albumspÃ¥r som kanske inte är värda en plats pÃ¥ en prestigeladdad box/samling som ska stÃ¥ för det mesta och bästa som Bee Gees har presterat genom Ã¥ren.
   "Barker of the UFO", b-sida till "Massachusetts", är verkligen ren utfyllnad och "And the sun will shine", frÃ¥n albumet "Horizontal", är oväntat blek. Kanske har jag lyssnat för mycket pÃ¥ Paul Jones mustiga Peter Asher-producerade coverversion, med Paul McCartney pÃ¥ trummor(!).
   Men det finns ocksÃ¥ b-sidor som hÃ¥ller mÃ¥ttet. Att Ã¥ter bekanta sig med "Sinking ships", "The singer sang his song" och den tydligt Beatles-influerade "Sir Geoffrey saved the world" är en ynnest.
   Ã„ven nÃ¥gra sololÃ¥tar med Bee Gees-medlemmarna har fÃ¥tt plats bland gruppens alla viktiga lÃ¥tar. Givetvis Robin Gibbs sirapsdignande "Saved by the bell" och Maurice Gibbs "Railroad" men överraskande inte Barry Gibbs "Shine shine" frÃ¥n 1984. Sedan hade det givetvis varit en bonus om deras lÃ¥tskrivarframgÃ¥ngar pÃ¥ 80-talet med material till Kenny Rogers/Dolly Parton, Dionne Warwick, Barbra Streisand och Diana Ross hade blivit uppmärksammade ocksÃ¥. Förslagsvis istället för de ganska omotiverade livespÃ¥ren pÃ¥ slutet.
   Dokumentationen av lÃ¥tarna pÃ¥ samlingen är alldeles förträfflig. De personliga kommentarerna till alla lÃ¥tar är bÃ¥de lustiga, självkritiska och informativa. Barry Gibb om "I'll kiss your memory": "I think we've written a few good country songs in our time, although I'm not sure this is one of them". Och Maurice Gibb menar att "If I can't have you" är skriven för ABBA. Kan det vara sant?

/ HÃ¥kan

Lyssna och läs med Håkans Pop

REDAN IDAG, REKORDTIDIGT, vill jag hälsa välkommen till ännu en lång säsong på Håkans Pop. Sidan börjar få en ofattbar omfattning, en lång historia och ett ständigt ökande antal läsare att det börjar bli svårt att riktigt överblicka allt som regelbundet händer här.
   För snart sju Ã¥r sedan introducerade jag HÃ¥kans Pop pÃ¥ det som vi populärt kallar internet. Tillbakablickarna har varit mÃ¥nga, exempelvis lÃ¥nga serier om bästa skivorna pÃ¥ 70-, 80- och 90-talet och en 100-lista med bästa singlar, men jag lever ocksÃ¥ i nuet. Nya skivor och konserter recenseras frekvent pÃ¥ HÃ¥kans Pop.
   Jag gräver regelbundet ocksÃ¥ fram gamla konsertrecensioner frÃ¥n 80- och 90-talet och publicerar dessa pÃ¥ nytt med lite bakgrundsfakta. Inför kommande säsong kan jag locka med Bob Dylans 1984-konsert pÃ¥ Ullevi, Neil Youngs konsert med Pearl Jam som kompgrupp, Rod Stewart pÃ¥ RÃ¥sunda, ett par 90-talskonserter med Wilmer X och nÃ¥gra recensioner med svenskar som Tomas Ledin, Karin Wistrand, Mats Ronander, Mikael Wiehe och Eva Dahlgren.

SÄSONGERNA PÅ HÅKANS POP har alltid haft minst ett tema i veckan. När åttonde året på sidan startar i morgon kommer följetongstemat att vara två. Veckotemat på måndagar kommer att delas upp mellan skivor och rockläsning.
   DÃ¥ kommer jag dels att inventera mina cd-boxar och givetvis bedöma dem efter bÃ¥de lyssning, innehÃ¥ll och dokumentation och sedan rangordna dem i en 20-lista. Och dels kommer jag att dissekera alla mina, delvis nästan sönderlästa, 17 nummer av rocktidningen Larm. Lennart Perssons skapelse som skrev svensk rockhistoria frÃ¥n mitten av 70-talet och en bit in pÃ¥ 80-talet och som sedan har satt outplÃ¥nliga spÃ¥r i bÃ¥de mitt lyssnande och läsande liv. I förlängningen framÃ¥t vÃ¥ren kommer jag logiskt ocksÃ¥ att uppmärksamma de tre sporadiska nummer av Feber som Lennart Persson introducerade pÃ¥ 80-talet.
   Skivboxar är ett bÃ¥de tidskrävande och skrymmande projekt att lyssna pÃ¥ och att förvara. Det har genom Ã¥ren inte blivit sÃ¥ mÃ¥nga i skivhyllan men ovanför alla vinylskivor strax under stuckaturen har boxar och stora musikböcker fÃ¥tt sitt eget lilla hem.

Uppmaningen på Håkans Pop inför 2014/15-säsongen blir därför Lyssna och Läs!

Välkomna till ännu en förhoppningsvis läsvärd säsong på Håkans Pop!

/ HÃ¥kan

Tribute #1: Plura

Plura 50 (Hi Fidelity/EMI, 2001)

En fantastisk tributeskiva där gräddan av svenska artister hyllar Plura med hans låtar. Freddie Wadlings "Söders kors" är bara en av alla höjdpunkter.

/ HÃ¥kan

Från oslipad diamant till skinande enhet

Alla bilder: Carina Österling
"PACKMOPEDSTURNÉN 14"
Göran Samuelsson/Kajsa Grytt/Sofia Karlsson/Jack Vreeswijk/Tina Ahlin
Pub Cornelis, Grythyttan 5 augusti 2014
Konsertlängd: 19:13-20:16 och 20:52-22:03 (134 minuter)
Min placering: Sittande på en bänk till höger ca 20 meter från scenen.

Packmopedsturnén 2014 är ingen lek om nu någon händelsevis trodde det. Efter sedvanliga rutiner turnerar fem artister plus killarna i kompgruppen runt på mopeder mellan spelningarna under två veckor. Är inte vädret på sitt mest nyckfulla humör, åska och skyfall har tillhört ingredienserna, så har motorerna på veteranmopederna trilskats vid återkommande tillfällen. En snabb resumé från resan genom Värmland med tillfälliga avstickare till Dalsland (Åmål) och Västmanland (Grythyttan):
   1. Redan efter en mil pÃ¥ första resan mellan Västra Ämtervik och Glava skar turnéledaren Göran Samuelssons moped. 2. PÃ¥ väg till turnéns tredje spelning i Sillerud gav pianisten Bengt Bygrens moped upp. 3. Strax innan Ã…mÃ¥l nöp cylindern pÃ¥ trummisen Fredrik Lindholms moped. 4. I Karlstad blev det byte av tändspole pÃ¥ Sofia Karlssons moped. 5. PÃ¥ en blöt resa mellan Karlstad och Kristinehamn blev Bygrens motor dränkt och han fick ta till reservmoped. 5. Efter en av turnéhistoriens blötaste spelningar i Storfors hoppade kedjan pÃ¥ Kajsa Grytts moped flera gÃ¥nger pÃ¥ väg till Grythyttan.
   Ja, ni förstÃ¥r. Packmopedturnén handlar inte bara om musik och konserter men alla strul mellan spelningarna har pÃ¥ inget sätt pÃ¥verkat humöret hos artister/musiker. Och framförallt har det svetsat samman turnémedlemmarna när artisterna varje kväll pÃ¥ scen levererat nya stordÃ¥d. Vi kunde med egna ögon och öron konstatera utvecklingen frÃ¥n premiären i Västra Ämtervik förra fredagen till spelningen utomhus pÃ¥ Cornelis Pub i Grythyttan i tisdagskväll.
   Det som vid premiären var en oslipad diamant i form av lätt orepeterad charm hade pÃ¥ tisdagskvällen växt ut till en skinande stark enhet med ytterligare variation pÃ¥ programmet.
   Programmet och lÃ¥tlistan var kraftigt modifierad jämfört med premiären och det var ständigt skiftbyte vid mikrofonerna vilket ökade tempot i hela föreställningen och gav prov pÃ¥ bländande omväxling. Där duetter och musikaliska gästinhopp skvallrade om ett sällsynt engagemang pÃ¥ alla händer.
   Redan pÃ¥ premiären stod Kajsa Grytt för föreställningens rockigaste insatser och hade nu utökat den kvoten med fina "Allt faller" frÃ¥n hennes underbara album "En kvinna under pÃ¥verkan". Dessutom fick hon nu chansen att sjunga duett pÃ¥ sitt sedvanligt personliga sätt med Göran Samuelsson i "Fyra dar till lön".
   I övrigt var det Ã¥terigen Sofia Karlssons "Regnet faller utan oss" och "NÃ¥dens Ã¥r" och Tina Ahlins melodiskt vemodiga "FÃ¥r jag gömma nÃ¥gra drömmar hos dig" som tillhörde mina favoriter för kvällen. Sedan fÃ¥r vi inte glömma Tinas duett med Jack Vreeswijk i "Huvudlösen för aftonen" dÃ¥ bandet svängde stort och mäktigt som en svensk motsvarighet till Ian Durys Blockheads.
   Onsdagens rekordlÃ¥nga (8 mil) färd till Deje ackompanjerades av havererade tändspolar, trasiga kedjor och regn...

Vanliga människor (Göran)
Får jag gömma några drömmar hos dig (Tina)
Hon kommer aldrig hem (Jack)
Dunkar varmt (Kajsa)
Regnet faller utan oss (Sofia)
Morgon efter regn (Jack+Sofia)
Nästan som en dröm (Göran+ Kajsa)
Huvudlösen för aftonen (Jack+Tina)
Allt faller (Kajsa)
Vaggvisa (Jack)
Jag vill inte veta att vädret är fint där du bor (Tina)

Paus

Fyra dar till lön (Göran+Kajsa)
Du och jag (Tina+Göran)
Brev från ett torg (Kajsa)
Rosenblad, rosenblad (Jack)
Nådens år (Sofia)
Ögonblick (Göran)
Nu löser solen (Tina)
Jag klarar mig ändå (Kajsa)
Du liv (Sofia)
Hopplös blues (Jack+Göran)

Extralåtar
Sjösättningsrap (Göran)
Ack Värmeland du sköna (Tina+Sofia)
Dom som byggde landet (Alla)

/ HÃ¥kan

Covers #1: Hindu Love Gods

HINDU LOVE GODS: Hindu Love Gods (Giant/Reprise, 1990)

Det var Warren Zevon kompad av R.E.M. som stod bakom det här gruppnamnet. Övervägande bluesrelaterat material på deras album men versionen av Prince-låten "Raspberry beret" brinner. Här i en liveversion med Zevon på Letterman Show.

/ HÃ¥kan

Dick Wagner (1942-2014)

I min serie med minnen av just avlidna artister och musiker är det inte alltid stora framgångsrika och allmänt kända profiler får sin rättvisa återblick. Det kan också, som i gitarristen Dick Wagners fall, handla om namn, människor och musiker i periferin av mina upplevelser där någon speciell detalj är ganska oförglömlig.
   Dick Wagner föddes med det i seriösa musikkretsar prestigeladdade namnet Richard Wagner men har framförallt gjort sig ett namn i rockbranschen. Han är väl främst känd för sina insatser bakom Lou Reed och Alice Cooper som inte direkt var nÃ¥gra husgudar för mig. Däremot finns han med pÃ¥ min stora favorit bland Reeds skivor, "Berlin" (1973), där han tillsammans med en annan gitarrist, Steve Hunter, under nÃ¥gra Ã¥r fick figurera som profiler i hans turnerande band som pÃ¥ kort tid producerade ett par kända liveskivor, "Rock'n'roll animal" och "Lou Reed live". Men det var som sagt lite utanför mitt intresse dÃ¥.
   Under de här Ã¥ren och hela 70-talet var Wagner, och även Hunter, aktivt inblandad i Alice Coopers skivor som ofta hade samma producent som Lou Reed, Bob Ezrin. Det är i det sammanhanget mitt stora minne av Dick Wagners namn dyker upp.
   Efter tre framgÃ¥ngsrika soloalbum fÃ¥r Ezrin 1979 ansvaret att producera Nils Lofgrens "Nils"-album där Nils plötsligt skriver lÃ¥tar med bÃ¥de Lou Reed och Dick Wagner. Samarbetet är förmodligen ett resultat av Ezrins kontakter och lÃ¥tarna tillhör skivans starkare material. Exempelvis har Lofgren och Dick Wagner skrivit den mycket profilstarka lÃ¥ten "Shine silently". Det, och inte nÃ¥got gitarrsolo pÃ¥ en Lou Reed-skiva, är mitt främsta minne av Dick Wagners namn.
   Dick Wagner dog av en lungsjukdom i onsdags 30 juli 2014.

/ HÃ¥kan

Christian Falk (1962-2014)

Efter att ha läst alla fina ord och många sammanfattande beskrivningar av basisten Christian Falks gärningar inom svensk musik under många år har jag inte mycket att tillägga. Men har man som jag upplevt Imperiet, där jag uppfattade Christian som en musikaliskt mycket viktig medlem (kallade honom vid ett tillfälle för "basfantom"), på ett flertal konserter under 80-talet har jag naturligtvis en del minnen att förmedla.
   Exempelvis har jag här publicerat tre konsertrecensioner frÃ¥n 1983 (Rockmagsinet, Örebro), 1984 (Lord Nelson, Örebro) och 1985 (Rockmagasinet, Örebro). Recensionen av bandets sista Örebrokonsert, i januari 1987, pÃ¥ stora Idrottshuset tillsammans med Fläskkvartetten har jag ännu inte hunnit skriva ut men här kan ni se konsertbiljett och läsa lÃ¥tlistan frÃ¥n den konserten.
   Sedan har jag förstÃ¥tt att Christian Falks senare insatser globalt inom dansmusik i allmänhet och tillsammans med Robyn och Neneh Cherry i synnerhet har skapat eko lÃ¥ngt utanför Sveriges gränser. Exempelvis var det engagerande att i det postuma Sommarprogrammet i lördags höra Christian själv beskriva hur han producerat, arrangerat och spelat alla instrument pÃ¥ Nenehs Youssou N'Dour-duett "7 seconds" utan att fÃ¥ nÃ¥gon rättmätig credit. Den singeln tillhörde definitivt 1994 Ã¥rs bästa singlar.
   Men som sagt, det var som musikalisk motor och pÃ¥drivande musiker i Imperiet jag minns honom bäst.
   Christian Falk dog av cancer i bukspottskörteln 24 juli 2014.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.