Blogginlägg
BOX #19 CHUCK BERRY
CHUCK BERRY: The Chess box (Chess/MCA, 1988)
INGET ÄR NATURLIGARE, MER LOGISKT eller extremt passande än att idag, en dag innan Polarprisets utdelning, ägna CHUCK BERRY en tanke eller två. Nu kan Chuck dessvärre inte medverka personligen vid prisutdelningsceremonin, 88-årige rocklegenden är sjuk, men vi får hylla honom genom att lyssna på alla hans otroligt oförglömliga rock'n'roll-låtar. Då passar den här välmatade Chuck Berry-samlingen utmärkt ty här återfinns alla legendariskt historiska låtar som han dessutom till nästan hundra procent har skrivit själv.
I samband med vårens nyhet om årets Polarpris-vinnare såg jag en tidningsrubrik, "Alla snodde från Chuck Berry", men är det inte så att han själv är duktig på att stjäla - från sig själv. Många gånger har jag stått på konsert, kan ha varit med Dave Edmunds, Nisse Hellberg eller Refreshments, och jag har uppriktigt sagt inte den blekaste aning om det är "Johnny B Goode", "Let it rock" eller "Bye bye Johnny" de spelar. Alla har de där patenterade Chuck Berry-riffen i introt och så gott som samma takt och break.
Av den här samlingens 71 spår finns det givetvis många låtar som liknar varandra och det är väl lite av Chuck Berrys kännetecken och till viss del också sluga arbetssätt för det sägs ju att hans största intresse är pengar... Två på rad följande låtar, "House of blue lights" och "Carol" som är inspelade samtidigt, innehåller samma identiska gitarrintro.
71 låtar på tre cd är naturligtvis i mängd och styrka en imponerande samling och dokumentationen i medföljande texthäfte är också andlöst informativ. Efter en lång och detaljerad historia om Chuck skriven av Rolling Stone-journalisten Billy Altman och en intervju med Chuck följer en diskografi och innehållsförteckning. Varje låt, som i det närmaste följer den kronologiska ordningen för inspelning, har information om inspelningsmånad, kompmusiker och exakta skivnummer.
Det är närmast omtumlande att konstatera att "Reelin' and rockin'", "Sweet little sixteen" och "Johnny B Goode" spelades in samma månad (februari) 1958. I kanske bristfällig cd-kvalité men autentisk mono.
Efter alla år är det tack och lov mänskligt att det förekommer några frågetecken vad gäller både inspelningsdatum och exakta kompmusiker på några fåtal ställen. Men visst kittlar det lite extra i rock'n'roll-nerverna att notera att pianisten Johnnie Johnson, gitarristen Bo Diddley och basisten Willie Dixon spelade bakom Chuck på flera klassiska inspelningar ("Memphis", "Sweet little rock'n'roller" och "Run Rudolph run") i september 1958. Och dessutom på många andra inspelningar också.
"Memphis, Tennessee" har lite förvirrande fått titeln kortad till "Memphis" på den här samlingen. Raden av Chuck Berry-klassiker är lång, lång, lång och i min enfald trodde jag de flesta av Berrys mest kända låtar härstammade från 50-talet. Men så kända, legendariska låtar som "Promised land", "No particular place place to go", "It's my own business" och "Tulane" skapades långt senare på 60-talet, 1964, 1964, 1965 respektive 1969.
FÖRUTOM EN KORT PERIOD i slutet på 60-talet var Chuck Berry trogen sitt skivbolag Chess från 1955 till 1973, som också är boxens tidsperiod, vilket garanterar ett utsökt urval på samlingen. Här redovisas Chuck Berrys alla hits i USA, 27 listplacerade låtar av vilka den näst sista, skojlåten "My ding-a-ling", märkligt nog är hans allra mest framgångsrika.
Från första studiobesöket 21 maj 1955 ("Maybelline") till våren 1973 när Chuck spelade in albumet "Bio" med titellåten som en sammanfattning på hans liv och hans karriär. Klassisk rock'n'roll ibland kryddad med bluestakter, ballader och jazzstänk.
Chucks kända hits radas effektivt upp på samlingens två första cd. Ofta i sällskap med b-sidor som ibland också har legendstatus. Både "Too much monkey business", "Around and around" och "Little Queenie" var ursprungligen singel-b-sidor!
Vilket leder mig till en annan förbluffande sanning att Chuck Berry-låtar var viktiga covers i både Beatles och Rolling Stones tidiga repertoarer, sex respektive tio stycken. Vi ska fundera på det när vi tänker tillbaka på vår dåligt informerade ungdom när vi lyssnade på Tio i topp och trodde att Sverige-singlarna med "Around and around" (Rolling Stones) och "Rock and roll music" (Beatles) var originallåtar.
På den kronologiska samlingens tredje cd, från 1964 och framåt, är blandningen mer skiftande. Den inleds med Chuck i högform på "No particular place to go" men fortsätter med två instrumentala låtar tillsammans med Bo Diddley, "Liverpool drive" och "Chuck's beat", av vilka den sistnämnda är groteskt lång över tio minuter. "You two" är en typisk jazzlåt, "Little Marie" är en exakt kopia av "Memphis" och fär finns fler låtar där Chuck upprepar redan skrivna låtar.
Hela samlingen avslutas med bland annat några liveinspelade spår i England 1972 av vilka "My ding-a-ling" blev en monstruös och oväntad hit. Men mest intressant på den tredje cd:n är inspelningarna med Elephant's Memory från New York 1973, "Woodpecker" och "Bio". Kanske inte så explosiv rock'n'roll men ett gungande och tajt samspel. Hela Chuck Berry-samlingens sista låt "Bio", från albumet med samma namn, har dessutom en självbiografisk text som sammanfattar hela hans historia. Den börjar:
Yeah! I was living in St. Louis
In the year of nineteen fifty five
Mama didn have no great mansion,
Just a little old country dive.
Papa worked all week long,
Tried to keep us six kids alive.
So I hitch hiked to Chicago
Just to hear Muddy Waters play
I sat and listened to him sing
Until the early hours of day
I asked him what I could do to make it
And it was he who showed me the way
/ HÃ¥kan
Covers: Jeff Lynne
Covers: The Smithereens
| << | Augusti 2014 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | ||||
| 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
| 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
| 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
| 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: