Blogginlägg från juli, 2014

Tribute #2: Warren Zevon

Postad: 2014-07-31 07:55
Kategori: Tribute-skivor

”Enjoy every sandwich” (Artemis/Rykodisc, 2004)

Den amerikanska artisteliten hyllar Warren Zevon. Hans gamle vän Jackson Browne gör "Poor, poor pitiful me".

/ Håkan

Succé för sista gången

Postad: 2014-07-28 12:11
Kategori: Live-recensioner


Bilder: Anders Larsen
Foto: Pelle Blohm


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/7 2014.

PERSSONS PACK
DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE
Stadsträdgården, Örebro 26 juli 2014
Konsertlängd: 19:15-19:52 (37 min, DSH5) och 20:13-21:39 (86 min, PP)
Min plats: Stående ca 25 från scenen.


Jag har upplevt alldeles för många så kallade "Avskedsturnéer" för att riktigt kunna lita på det. Efter 25 år på turné och i inspelningsstudios har väl Per Perssons och hans Pack dock sin fulla rätt att utropa slutdestinationen på sin långa resa. Efter att ha upplevt all energi som fullkomligt sprutade ur bandet i lördagskväll inför en fullständigt omättlig publik (350 pers), tre inropningar, så känns det en aning snopet om inte Perssons Pack existerar om några månader.
   På bandets sista turné är det så passande att dagens upplaga av Packet är identisk med ursprungsoriginalet från 1989 med den skillnaden att då saknade bandet officiellt och på turné en trummis. Men kvällens trummis, småväxte Norpan Eriksson, gjorde allt för att inte synas men höras bakom det minimala trumsetet.
   Nostalgin var då, för 25 år sedan, faktiskt mer närvarande än den är idag. Då var Magnus Linds dragspel på sätt och vis huvudinstrument i bandets sound och nu är det den fascinerande gitarristen Niclas Frisk, som via strategiska karriärsteg under många år utvecklats till en enorm musiker och låtskrivare, som stod för de mest framträdande musikaliska insatserna.
   Gruppens repertoar har däremot inte uppdaterats i takt med den musikaliska utvecklingen från den lantliga perioden till ett numera tämligen professionellt rockband. Av konsertens 17 låtar, på sammanlagt drygt 85 minuter, räknade jag ut att hela sex låtar var hämtade från det nästan 25 år gamla debutalbumet "Kärlek och dynamit".
   Men det var snarare arrangemangen och den musikaliskt professionella briljansen än det strikta låtvalet som gör beslutet att lägga ned bandet så omotiverat. När toppar som "Nyårsnatt i New York" och "Tusen dagar härifrån" verkligen framfördes som de oförglömliga klassiker de är. Och samtidigt uppleva vuxna karlar studsa omkring i publiken. Det stavas enkelt med ett ord: Succé.

Succé var det faktiskt redan innan Perssons Pack gick upp på scenen. Inför massor av Persson-fans vände David Södergrens Hot Five upp och ned på många oförberedda känslor med sin tuffa folkrock och taktfasta musik. Mandolin och dragspel mötte Clash/Pogues-traditionen till svenska engagerande texter i låtar som "Hett blod", "Skjuten i sank", "Eld eller änglar" och "Käre bror". Responsen i publiken blev faktiskt så kraftig att bandet till och med blev inropade för extralåt.

Perssons Packs låtar:
En sång om dej
Små, små saker
Fribacka väg
Ikväll tar vi över stan
Nyårsafton i New York
Hanna
Hemma
Bortom månen och mars
Guldhuggarland
Du går aldrig ensam
Packets paradmarsch
Tusen dagar härifrån

Extralåtar:
Vild som Jerry Lee
Brooklandsvägen
Bröllopsdag

Extra extralåt:
Kammahav

Extra extra extralåt:
Gråmånen

/ Håkan

Covers #2: (Low Budget) Blues Band

Postad: 2014-07-28 07:54
Kategori: Cover-skivor

(LOW BUDGET) BLUES BAND: Vol II (WEA, 1990)

Ett av Sveriges bästa coverband med Mats Ronander i frontlinjen. Här i Leon Russells "I'd Rather Be Blind".


/ Håkan

Överraskningar på en magisk nivå

Postad: 2014-07-26 15:51
Kategori: Live-recensioner

Alla bilder: Carina Österling

"PACKMOPEDSTURNÉN 14"
Göran Samuelsson/Kajsa Grytt/Sofia Karlsson/Jack Vreeswijk/Tina Ahlin
Kyrkan, Västra Ämtervik 25 juli 2014
Konsertlängd: 19:11-20:00 och 20:27-21:46 (128 minuter)
Min placering: Sittande på 8:e bänk till vänster ca 9 meter från scenen.


Packmopedsturnétraditionen lever - igen! 2012, efter 20-årsjubileet och en ständigt växande turné, tog initiativtagaren, projektledaren och artisten Göran Samuelsson förra sommaren en paus i detta återkommande alltmer populära projekt. Nu är han och ett nytt spännande artistgäng tillbaka.
   Ingen kunde väl ana att premiären i fredagskväll inomhus i kyrkan i Västra Ämtervik, ungefär 100 m tvärs över vägen från Görans hem, skulle bli så lyckad när det blev värmen och inte åska/regn vi tvingades skydda oss emot. Den inledande svalkan i kyrkan blev som balsam för själen.
   Göran har med en finurlig instinkt återigen samlat en underbar blandning av artister, från olika håll, till årets upplaga av Packmopedturnén: Sofia Karlsson från folkmusiken, Kajsa Grytt från rockmusiken, mångsidiga Tina Ahlin från revy, teater och tv och Jack Vreeswijk från den klassiska vistraditionen. Lägg till Göran Samuelssons onekligen varierade pop-, vis- och lite blueskryddade sånger med både allvarliga och personligt komiska vinklingar till texter så blev underhållningen i kyrkan varken seriös, religiös eller återhållsamt stel. Bara underhållande.
   Premiären färgades något av små obetydliga och mänskliga misstag med gitarrer som fick stämmas om, några missade övergångar i arrangemangen och ett antal textblad i händerna på artisterna. Det var med andra ord fantastiskt. Spontant, naturligt och med stor dos musikalitet i ryggen fick varje artist bidra med sin personlighet.
   Under kyrkosalens fem magnifika ljuskronor inför en fullsatt kyrkosal (300 pers) bjöds vi på en hisnande blandning musikaliskt godis. Lite mer nedtonat än tidigare turnéer och nu med en viss dominans av visor i repertoaren. Här fanns ingen Dregen eller Mats Ronander, som tidigare figurerat i de här sammanhangen, med sin sprakande elektricitet.
   Men vid ett ögonblick, under Kajsa Grytts "Jag klarar mig ändå", pumpade gitarristen Love Tholin på för allt vad tygen höll, ivrigt "påhejad" av bandets andre stjärngitarrist, Bengan Blomgren. Båda var bandets kapellmästare men även övriga musiker tog sitt ansvar för de perfekta arrangemangen. Från pianisten och dragspelaren Bengt Bygren via trummisen Fredrik Lindholm till basisten Gian Kündig kunde jag också urskilja engagemanget.
   Som initiativtagare till Packmopedstraditionen håller Göran Samuelsson en nästan tillbakalutad profil på scen när han generöst lämnade över utrymmet vid de sparsmakade strålkastarna i kyrkan.
   Efter kyrkoherden Hans-Viktor Krolovitschs inledande tal, där han ödmjukt presenterade Göran som "chefen", var det han som startade föreställningen med två sånger. På "Fyra dar till lön" fick han vacker duetthjälp av Tina Ahlin som sedan blev något av en sammanhållande faktor på hela konserten. Och blev något av ny favorit antingen hon sjöng och spelade dragspel till en Taubelåt, blåste fantastiskt munspel i Kajsa Grytts "Brev från ett torg", vid pianot sjöng sin egen mycket fina kärlekslåt "Får jag gömma några drömmar hos dig", höll i allsången "Jag vill inte veta att vädret är fint där du bor" eller ljuvlig a cappellasång (tillsammans med Sofia Karlsson) av "Ack Värmeland du sköna".
   Det här var en kväll för nya upptäckter ty även Sofia Karlsson imponerade stort på mig. Visst kände jag till hennes sångkonst och musikalitet men överraskades mycket när hon framförde några av kvällens stora höjdpunkter. Först den nyskrivna men ännu inte utgivna "Regnet faller" som hon till egen nystämd elektrisk gitarr lyfte till en magisk nivå där även bandet tillförde ytterligare en dimension. Sedan gjorde hon Ulf Lundells så gott som okända parentes "Nådens år" till en ljuvlig pärla.
   Kajsa Grytt får nog anses vara turnésällskapets mest främmande fågel med sin bakgrund i rockmusiken. Här kom hon in som vacker sagotant i glasögon och sjöng en fin Kajsa & Malena-klassiker, "Om du kunde se mej", varvade upp med legendariska "Dunkar varmt" och blev finstämd i "Brev från ett torg" innan det stora rockutbrottet inträffade, se ovan.
   Turnépremiärens konsert i den vackra snart 200 år gamla stenkyrkan i Västra Ämtervik kom att både musikaliskt och visuellt domineras av kvinnliga röster. Göran fick dock inleda och avsluta storstilat och Jack sjöng otippat fler Taube-låtar än material från sin "nära släkting" som han uttryckte det.
   Packmopedsturnén 2014, som pågår i 15 dagar, fortsätter ikväll i Glava Glasbruk.

Vanliga människor (Göran)
Fyra dar till lön (Göran+Tina)
Och skulle det så vara (Tina)
Vaggvisa (Jack)
Morgon efter regn (Jack+Sofia)
Regnet faller utan oss (Sofia)
Om du kunde se mej (Kajsa)
Dunkar varmt (Kajsa)
Jag vill inte veta att vädret är fint där du bor

Paus

Du liv (Sofia)
Nådens år (Sofia)
Får jag gömma några drömmar hos dig (Tina)
Du och jag (Tina+Göran)
Brev från ett torg (Kajsa)
Jag klarar mig ändå (Kajsa)
Nästan som en dröm (Göran)
Ögonblick (Göran)
Sjuttonde balladen (Jack)
Rosenblad, rosenblad (Jack)
Sjösättningsrap (Göran)

Extralåtar
Ack Värmeland du sköna (Tina+Sofia)
Dom som byggde landet (Alla)





/ Håkan

Tribute #3: Ian Dury

Postad: 2014-07-24 08:00
Kategori: Tribute-skivor

"Brand new boots and panties" (Eastcentralone, 2001)

I måndags svängde det om Paul McCartney i en gammal rocklåt men här svänger det faktiskt ännu mer i Ian Durys "I'm Partial to Your Abracadabra".

/ Håkan

Johnny Winter (1944-2014)

Postad: 2014-07-17 16:27
Kategori: Minns

Johnny Winter, nyss fyllda 70 år, är död och han var aldrig någon genuin favorit för mig, verkligen inte. Hans vildsinta gitarr-rock'n'roll med djupa bluesinfluenser var aldrig min kopp té. Lite för högljudd, lite för traditionell och lite för instrumental för mina känsliga öron under åren efter 1970.
   Ändå äger jag en Johnny Winter-skiva från just de här åren, skivan som är uppkallad efter Johnnys fullständiga namn "John Dawson Winter III" (1974), men det är av en orsak som inte artisten är skyldig. På skivan finns nämligen en då unik och tidigare opublicerad John Lennon-låt som givetvis drog åt sig min uppmärksamhet mer än någonting annat.
   Lennon-låten "Rock & roll people", en tämligen traditionell rocklåt i hela sin struktur, fanns med under inspelningarna våren 1973 till vad som skulle bli albumet "Mind games" men ratades i sista stund. Shelly Yakus var tekniker på den inspelningen och vintern 1973-74 skulle han producera Winters "John Dawson Winter III"-skiva och låten fanns fortfarande med i Yakus huvud och han övertalade Lennon att skänka låten till Winter.
   Lennons egen version av "Rock & roll people" skulle inte bli officiellt utgiven förrän 1986 på albumet "Menlove Ave.", en skiva med outtakes från 70-talet
   Winters "Rock & roll people" inleder albumet och jag är rädd att det inte är så mycket mer jag har hört på den skivan genom åren. Winter kompas bara av två man, basisten Randy Jo Hobbs och trummisen Richard Hughes, och resten av ljudbilden fylls ut av Winters flygande elgitarr och röst. Med en text innehållande de något förvirrande textraderna "My father was a mother/My mother was a son/Don't play the dog for dinner/We all been twenty-one". Men det är ändå mitt korta, anspråkslösa och speciella minne av Johnny Winter.
   Johnny Winter dog igår 16 juli 2014 på ett hotellrum i Zürich, Schweiz.

/ Håkan

Covers #3: Paul McCartney

Postad: 2014-07-17 07:58
Kategori: Cover-skivor

PAUL McCARTNEY: Run devil run (Parlophone/MPL, 1999)

Rocksångaren McCartney gör en coverskiva med enbart rocklåtar och det svänger pardonlöst. Som i liveversionen av Elvis Presleys gamla "All shook up".

/ Håkan

"Terms of my surrender"

Postad: 2014-07-15 10:23
Kategori: Skiv-recensioner



JOHN HIATT
Terms of my surrender
(New West)


John Hiatt är nu så pass gammal, nåja fortfarande bara en dryg månad äldre än han som skriver de här raderna, att bluesmusiken med åren fått en mer eller mindre huvudroll i hans musikaliska liv. För mig, som har följt denne mästerlige låtskrivare och rockartist sedan "Hangin' around the observatory" för 40 år(!) sedan, har inte hans bluesintresse betytt mest för att jag regelbundet har fått nya Hiatt-klassiska favoriter genom åren.
   Nej, det är snarare så att just bluesinslagen på senare skivor varit ganska opersonliga och traditionellt mediokra i mina öron. Som på senaste skivan "Mystic pinball" där just det bluesinfluerade allmängodset drog ned helhetsintrycket. Men det gjorde inte så mycket när jag på precis releasedagen, 25 september 2012, fick uppleva Hiatt med band live i New York och de nya låtarna spelade ingalunda någon huvudroll i konserten.
   Förhandsmarknadsföringen på nya skivan har varit dels väldigt inriktad på bluesinriktningen och dels på att Hiatt för första gången på väldigt länge spelar akustisk gitarr och munspel på skivan. Det fick mig på väldigt skeptiskt humör, av ovannämnda skäl, innan jag hade hört skivan och närmade mig lyssnandet så där lagom utan förväntningar. Det visade sig vara en perfekt utgångspunkt.
   Nåväl, Hiatts djupa soulstänkande röst andas visserligen blues, hela soundet på skivan har ju tydlig påverkan av bluestraditionen och slidegitarren, som spelas både elektrisk och akustisk av producenten Doug Lancio, är som hämtad från det djupa södern. Men bluesmusiken har ändå mer varit en (live)känsla när de spelat in skivan än bokstavligen påverkat utformningen av materialet på skivan.
   Därför är det så oerhört positivt att här möta låtar som den inledande och episka "Long time coming", "Nobody knew his name" och "Old people" som kanske är i minoritet på albumet men definitivt tillhör topparna i John Hiatts karriär under de senaste tio åren.
   Lancio leder också Hiatts band, identiskt med livekompet, på skivan och där finns en avslappnad koncentration som hör till det mest positiva på skivan. Inte minst trummisen Kenneth Blevins som följt Hiatt sedan slutet på 80-talet.

/ Håkan

"Cambridge"

Postad: 2014-07-14 10:41
Kategori: Ingen



MICKEY JUPP
Cambridge
(egen etikett)


Det var alltså någon gång 1980 som det här albumet på ett mycket märkligt sätt fick sin titel... Det var en följd av att Mickey gav det årets Jupp-album namnet "Oxford", efter låten "Oxford Dick and the words" från samma skiva, med tanke på att någon gång i sin karriär ge ett album titeln "Cambridge". Aldrig kunde han väl ana att just det albumet skulle bli aktuellt 34 år senare hösten 2013, inspelad i sitt hem i Boot i det djupaste Cumbria och sedan låta som det gör.
   Mickey Jupps revival under senare år i den så kallade skivbranschen har varit anmärkningsvärd. Efter en många år lång inaktiv period, senaste albumet kom 1994 (den Sverige-producerade "You say rock"), har han sedan 2009 regelbundet skrivit, spelat in och givit ut fem album av genomgående intressant kvalité.
   Alldeles nyligen släppte Jupp sitt femte hemmainspelade album, "Pot-washing", men redan i höstas kom alltså "Cambridge"-albumet som jag då lite slarvigt förbisåg. Men som jag nu härmed ägnar all uppmärksamhet.
   De 16 låtarna på "Cambridge" är i sedvanlig ordning resultatet av ett låtskrivande under många år. Och även inspelat under lång tid. De första två låtarna har sitt ursprung från 1990 och tämligen professionella inspelningar av Henning Staerk i Danmark. Den mycket inspirerade "If I had the brains I was born with", med stark sång, hamrande piano och gitarrsolo, och "Over and out", som är catchy fast temat är olycklig kärlek, tillhör inte överraskande topparna på den här skivan.
   Mickey Jupp kallar ofta sina låtar och inspelningar lite anspråkslöst för "ditties" och ibland är väl låtarna lite tagna ur luften och inte så genomarbetat välskrivna där rötterna går att söka i jazz- och bluestraditionen. Men lika ofta, för att inte säga oftare, är det lätt att upptäcka de personliga pärlorna bland inspelningarna som må vara anspråkslösa men aldrig slarvigt genomförda.
   Allra mest underhållande och mest imponerande tycker jag texterna är där jag, utan att analysera på djupet, upptäcker både smarta rim, vardagliga tankar och en enastående poesi. Som exempelvis den uppgivna kärlekslåten "A lady to love" som är både vacker och brysk i texten. Eller när Mickey skriver en låt om sin långsamma dator, "My computer", men serverar den som en rockrökare i dåtid.
   Mickey gillar att överraska som när han presenterar "She's lovely but she's leaving", om det slutgiltiga kärleksavskedet, med en struttig melodi och glada rytmer till den vemodiga texten.
   Ibland bjuder kreativiteten på genomarbetade godsaker. Som balladen "Tell me why" med en snyggt hummande kör, svepande syntar och fantastiskt bra sång i en nästan komplett låt. Där har skapandet verkligen lyft resultatet en nivå. Detsamma med de underbara rytmerna på "Scratch my vinyl" där den akustiska gitarren tillsammans med pianot skapar närmast magi.
   På omslaget till den här skivan, Mickeys fjärde egenutgivna album, ger han sken av att "Cambridge" kan vara den sista i raden av skivor. Med facit i hand, senaste skivan "Pot-washing", vet vi att Mickey kom på andra kreativa tankar och det ska vi Juppyfierade fans vara glada för. En artist med låtar och texter som "Stand by me"-liknande "The door", studsande "Hunt, Runt, Shunt & Cunningham", refrängstarka "Never felt better", de vackra rösterna i "Blue coffee" och halvsnabba "Times like these" har mycket kvar att ge sin publik.

/ Håkan

Tommy Ramone (1952-2014)

Postad: 2014-07-12 17:22
Kategori: Minns

Så var det inga Ramones-medlemmar kvar i livet. Efter tre cancerrelaterade sjukdomar och en överdos är det amerikanska originalbandet, som för mig musikaliskt personifierade punkrock allra först, efter trummisen Tommy Ramones död nu bara ett minne blott som man lite slarvigt brukar slänga ur sig. Minnet av de olika medlemmarna i Ramones, som alla hade det påhittade gemensamma efternamnet Ramone, kan jag erkänna är lite luddigt både till utseende, genomgående svarta luggar och namn. Ändå är minnet av deras omvälvande rockmusik starkt och oförglömligt.
   Strax innan sommaren 1976 kom Ramones reptilsnabba rockmusik in i mitt liv första gången. Det var med all säkerhet den vakne och nyfikne radioprofilen Kjell Alinge, på sitt radioprogram Asfalttelegrafen, som introducerade bandets musik. En kompis till mig, Leffe, köpte skivan, bandets första album, och den inspelade kassetten gick i flera avseenden varm på min bandspelare på vår gemensamma Mallorca-semester sommaren 1976. På ett tre våningar högt lägenhetshotell i Palma Nova, med utsikt över Son Matias-stranden, ekade dagligen Ramones genomträngande snabba och korta låtar.
   Fram till 1976 hade mitt musikaliska intresse på 70-talet "inskränkt sig" till Nils Lofgren, Ulf Lundell, "Exile on Main St", Crosby, Stills, Nash & Young, Roxy Music, Eagles, Hoola Bandoola Band, "Born to run", Rod Stewart (tillsammans med Faces eller inte), Dan Fogelberg, Bad Company, ABBA, Jackson Browne, "Tapestry", John Holm, de olika Beatles-medlemmarnas soloskivor, "No other", Crazy Horse och ELO. Bland mycket, mycket annat.
   Ramones lät inte som någonting annat. Eddie & the Hot Rods hade visserligen (utan att vi visste det) redan givit ut skivor men det här var trots allt nästan ett år innan Clash debuterade, Sex Pistols till slut skivdebuterade officiellt och till och med några månader innan vi kunde stava till Stiff... Det är klart att Ramones hade skapat något oförglömligt.
   Med ett album med hela 14 låtar, där ingen låt var längre än 2:35 och den kortaste låten ("Judy is a punk") var blott 1:30, fick vi nya favoriter som "Blitzkrieg bop", "Beat on the brat" (vilken sagolik start på albumet), "I wanna be your boyfriend" och coverlåten "Let's dance".
   Vi kan väl också i rättvisans namn, så här i efterhand, komma överens om att variationen och utvecklingsmöjligheterna för Ramones och deras musik var väl en aning begränsade och inga skivor som Ramones gjorde efter sin debut, inte ens den uppmärksammade och Phil Spector-producerade "End of the century" (1980), kunde konkurrera om gruppens all time high.
   2001 dog sångaren Joey Ramone (Jeffrey Hyman) i lymfom. 2002 gick basisten Dee Dee Ramone (Douglas Colvin) bort efter en överdos heroin, 2004 dog Johnny Ramone (John Cummings) av prostatacancer och igår 11 juli 2014 dog Tommy Ramone (Thomas Erdelyi) i gallgångscancer.

/ Håkan

Tribute #5: Totta

Postad: 2014-07-10 07:54
Kategori: Tribute-skivor

”Bra dagar” (Capitol, 2006)

En känslostark svensk hyllning till Totta med både Mats Ronander och Peter LeMarc. Och Per Persson som gör sin egen "Bortom månen och Mars".

/ Håkan

"Pot-washing"

Postad: 2014-07-09 10:04
Kategori: Skiv-recensioner



MICKEY JUPP
Pot-washing
(egen etikett)


Mitt i den värsta värmeböljan har det plötsligt flammat upp en viss Mickey Jupp-feber på mina breddgrader. Huvudorsaken är Jupps nya hemmainspelade album "Pot-washing" , 17 låtar, och i slutet på augusti vet jag att Jupp-intresset allmänt kommer att öka när det tyska skivbolaget Repertoire släpper boxen "Kiss me quick, squeeze me slowly", 3 cd och en dvd, med en föredömlig blandning låtar från Jupps hela karriär. Från Legend via de klassiska 70-talslåtarna som soloartist till pärlorna från 80-talsalbumen. Går redan att beställa här.
   Jag har på den här sidan under många år noterat varje ny Mickey Jupp-release med stort intresse och hans produktion av nya låtar har ju under senare år varit tämligen intensiv. Han skriver, spelar in och ger numera ut sina album på egen hand och "Pot-washing" är den femte skivan sedan "Favourites" som sedan, i samarbete med Lasse Kärrbäck, gavs ut som ett konventionellt album.
   "Favourites" följdes naturligtvis, enligt Jupps listiga sätt att räkna, av "Favourites too" (2011). 2013 släpptes "Naughty boy" och i höstas kom "Cambridge".
   Jag märker nu, till min förvåning, att jag aldrig uppmärksammade "Cambridge" på ett anständigt sätt när den kom ut förra året. Jag lovar att återkomma till den skivan inom en snar framtid.
   Men nu är det innehållet på "Pot-washing" som gäller. Jag har ju tidigare beskrivit Jupps senare skivor som demo men det är nog dags att uppgradera Jupps 2000-talsskivor. I en alltmer förändrad skivbransch kan vi betrakta skivorna som konventionella album fast de är inspelade i vardagsrummet hemma hos artisten själv eller i Boot International Studios som han själv lite skämtsamt uttrycker det.
   Nya skivan kanske inte har den mest perfekta titeln, Mickey skriver på omslaget att en annan låt på skivan ("One more won't hurt") kunde ha varit en bra titel på albumet, men i övrigt har jag få invändningar. Inte ens det sparsmakade och delvis begränsade soundet stör lyssnandet när materialet ofta är så intressant. Bara låttitlar som ""I'd rather look fortrouble", "I've not got the blues" och "Shoot me if I fall in love again" drar ju automatiskt till sig uppmärksamhet.
   När vi i mars i år träffade Mickey på hans hemmaplan i samband med 70-årsdagen berättade han att han just då jobbade på två låtar, "Seeking perfection" och "Fine China", av vilka en finns med på nya skivan. Artikeln om vårt möte med Jupp fick rubriken "Mickey Jupp, 70, younger than yesterday", eller på engelska, och på en låt på nya albumet kontrar han smart med en egen slutsats på det här med åldrar: "I'm not old, I've just been young a long time".

Så här låter "Pot-washing":

I wish
Rock'n'roll-piano där Mickey i texten önskar sig både pengar, Cadillac, skönhet och en älskling.
I'd rather look for trouble
Det är, Jupp citerar Shakespeare, lättare att springa på problem än hitta någon att älska. En snabb akustisk gitarr ger låten karaktär.
One more won't hurt
Bluespianolåt. Skriven och framförd enligt den gamla traditionella mallen.
Pot-washing
En marginellt snabbare bluesinspirerade pianolåt. Arrangemangen må vara begränsade på hela skivan men Mickey har lyckats få in perfekta körer och dubblerade röster på många låtar som den här.
When I wed again
Framträdande akustisk gitarr i en låt som måste beskrivas som catchy och närmast hitmässig.
Then will you love me
Ett vackert spelat piano och en röst som har både känsla och kraft. En fantastisk kärlekslåt och skivans första bevis på att Jupp är en mäktig låtskrivare.
Goodnight Awesome
Typiskt rullande Jerry Lee-piano i ett snabbt traditionellt rocktempo där rösterna präglar låten.
It ain't fair
Ännu en snabb låt med akustisk gitarr och piano dekorerad med en sällsynt orgel.
Seeking perfection
Jupps texter är enkla men inte simpla, ofta med lite vemod och självironi i botten. Här presenterat i en halvsnabb låt med en stark melodi.
I've not got the blues
En ny intressant vinkel på gammalt tema men utan bluestema i melodin.
Don't blame me
Volymen på skivan höjs plötsligt i en Fats Domino-inspirerad men inte så originell låt.
Televizion
En tråkig kväll framför tv:n utan något att se. Vardagligt men inte mediokert i en lätt upprepande låt.
Einsten
Soundmässigt lite utanför ramen på den här skivan. Elpianot leder den blueskryddade melodin och en synt vässar arrangemanget. Bra låt.
Young a long time
En gungande snabb pianolåt. "I'm not old, I've just been young a long time". Bra slutsats.
The town had a night on me
Jupp är ofta bättre på ord och texter än genuint smarta melodier. Men här fungerar allt. En mix av titelns ordlek, en festlig kväll på stan och en text med "Sunday morning coming down"-prägel resulterar i rena allsångslåten.
Ordinary guy
En varken mer eller mindre medioker blueslåt.
Shoot me if I fall in love again
Rockrökare som klippt och skuren för Refreshments repertoar. En hitlåt utan att vara överdrivet originell.

/ Håkan

Covers #5: Bryan Ferry

Postad: 2014-07-07 07:51
Kategori: Cover-skivor

BRYAN FERRY: These foolish things (Island, 1973)

Bryan Ferry varvade jobbet som sångare i modernt spännande Roxy Music med en uppmärksammad solokarriär. Här en liveversion av Dylans BRYAN FERRY: These foolish things (Island, 1973) .

/ Håkan

Spännande och generös Anders F

Postad: 2014-07-05 22:45
Kategori: Live-recensioner









Foto: Carina Österling (stora bilder, ovan)
Foto: Anders Erkman (små bilder, nedan)




ANDERS F RÖNNBLOM BAND
Stadsträdgården, Örebro 4 juli 2014
Konsertlängd: 19:12-20:10 och 20:36-22:12 (154 min)
Min plats: Sittande till höger om scenen.


Anders F har aldrig tillhört mina genuina svenska favoriter där alla låtar i en konsert kan identifieras på en sekund. Hans karriär är så imponerande lång, raden av skivor så omfattande och låtarna från hans penna är verkligen så många att det är svårt att riktigt greppa hela historien. Trots att konserten en het och solig fredagskväll innehöll en majoritet med 70-talslåtar var Anders F och hans band musikaliskt långt ifrån ren och skär nostalgi.
   Med den nye och jämförelsevis unge gitarristen Calle Ekerstam i en central roll i de nya och ibland förhållandevis moderna arrangemangen var det gång på gång en ynnest att få uppleva Rönnblom Band bjuda på en generös (drygt 2½ timme effektiv tid) konsert. För ett ögonblick satt jag och glömde bort både Rönnbloms låtar, ofta långa texter och episka poesi och bara njöt av nya spännande arrangemang.
   Ibland kanske bandet tog några steg utanför det strikt melodiska men när Ekerstams gitarr tog över uppmärksamheten från Peter R Ericssons elgitarr och lät Björn Aggemyrs tunga bas och Björn Rothsteins stabila trummor skapa underbara förutsättningar för Anders F:s personlighet.
   Konserten inleddes med liverepertoarens mest aktuella låt, "Gratiserbjudande", och det lät för några sekunder som ett regelrätt souncheck men utvecklades till atmosfärisk rock med ett modernt eko i gitarren.
   Den ljusa och soliga fredagskvällen krävde inga strålkastare och den som till äventyrs stod och önskade något svalkande i form av "Det är inte snön som faller" blev inte bönhörd. Däremot hörde jag något om snöstorm i "Eld och vatten" och på några av de följande låtarna började bandet verkligen ta plats på scen som en riktig rockgrupp fast Anders F höll sig med en akustisk gitarr. I alldeles utmärkta låtar som "Annabeenox" och "Tambourines & lovers".
   Det var först på den mycket fina "Tokyo line", en gång skriven av Anders F till Anna Stadling & Idde Schultz (här är en liverecension av duons konsert där de framför låten och dessutom har Calle Ekerstam i kompet...), som frontmannen greppade elgitarren. I låten efter, "Caviar pizza" där Ekerstam spelade lap steel, blev det än mer uppenbart att Anders F 2014 vill göra rockmusik med sitt band. En lång låt som dekorerades med några gitarrsolon från en sittande Peter R och en rastlös stående Ekerstam.
   Rockkänslan blev inte mindre när de avslutade första avdelningen med den tungt reggaeinspirerade hitlåten "Jag kysste henne långsamt". Ett pånyttfött band skapade ett pånyttfött sound.
   Genom hela konserten fanns det en påtaglig känsla att åldermannen Anders F inte ville fastna i gamla arrangemang och uteslutande bli något nostalgiskt. Och han fick god hjälp av ett gäng musiker som tveklöst stod på tårna. Det var exempelvis fascinerande att se hur Ekerstam vred på stämskruvarna när han tog ut svängarna musikaliskt i "Kommer kärleken, kommer barnen att förstå". Även i övrigt var det genomgående uppdaterade arrangemang som gjorde mig på ovanligt gott humör.
   Extralåtarna inleddes med Anders F ensam på scen med akustisk gitarr, "Calypso" och "Alternativ rock´n roll cirkus", innan bandet kom in för den ofta förekommande finallåten "Skördevisa" i en lång och sedvanligt uppskattande version. Innan den groteskt långa "Komedia" blev slutpunkt på en konsert av väldigt positiv karaktär.

1. Gratiserbjudande
2. Eld och vatten
3. Ömhetsdesperado
4. Dimman ligger tät
5. Annabeenox
6. Tambourines & lovers
7. Tokyo line
8. Caviar Pizza
9. Stockholmsdröm
10. Jag kysste henne våldsamt

Paus

11. Hedersman
12. Kommer kärleken, kommer barnen att förstå
13. Billys väntan på Isabell
14. Ramlösa Kvarn
15. Stygg, stygg whisky
16. Desoto
17. Guds rosor
18. Mamma hjälp mig
19. Europa brinner
20. Lagom hårt
21. Tolv tiggare

Extralåtar
22. Calypso
23. Alternativ rock´n roll cirkus [Del 1]
24. Skördevisa
25. Komedia

Tack för setlistan: Mikael Löwengren.

/ Håkan

Tribute #6: The Carter Family

Postad: 2014-07-03 07:59
Kategori: Tribute-skivor

"The unbroken circle" (Dualtone, 2004)

Övervägande akustiska tolkningar av Carter Familys gamla låtar. Sheryl Crow gör en mycket fin version av "No depression in heaven".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (425)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2014 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.