Blogginlägg från juni, 2014

"Live at Rockpalast"

Postad: 2014-06-30 13:59
Kategori: Skiv-recensioner



DAVE EDMUNDS
Live at Rockpalast
(Repertoire)


Efter Rockpiles splittring tidigt 1981 bildade Dave Edmunds ett eget band som inklusive Edmunds hade en tung Wales-förankring: Dave Charles, trummor, John David, bas, Mickey Gee, gitarr, och Geraint Watkins, keyboards. Ett samarbete som resulterade i åtskilliga turnéer och även liveskivan "I hear you rockin'".
   Till konserten i augusti 1983 vid Lorelei-klippan på floden Rhens högra strand i Tyskland återförenades Edmunds med sin Rockpile-kompanjon Billy Bremner som tillfälligt ersatte den rutinerade Gee. Samarbetet fungerade smärtfritt på den här konserten och Bremner fick dessutom utrymme att sjunga några egna låtar.
   Jag har en klar minnesbild av den här tv-sändingen i dagsljus utomhus från Rockpalast, som även inkluderade andra artister, men kanske mest för att U2:s uppträdande var så spektakulärt och musikaliskt omvälvande. Edmunds konsert på mindre än en timme är knappast en visuell upplevelse i samma kategori, möjligen med undantag när Geraint i kortbyxor och sandaler tog några steg fram med dragspelet i "You ain't nothing but fine" medan Edmunds spelade piano, utan är mer en traditionell och strikt rockbaserad konsert i rakt nedstigande led från Rockpile.
   Med tanke på att syftet med konserten var att marknadsföra Edmunds senaste album "Information" motsvarade soundet inte alls det som producenten Jeff Lynne på närmast konstgjord väg med lager av syntar skapat för skivan. För övrigt en skiva som inte tillhör topparna i Edmunds diskografi, för att uttrycka det milt. På tre låtar från det albumet förstärks bandet med förinspelade effekter fast det påverkar inte resultatet så mycket.
   Låtarna framförs i ett rasande tempo med få eller inga pauser vilket blir 17 låtar på 57 minuter inklusive två extralåtar. En blandad repertoar från nästan samtliga Edmunds soloskivor. Inte bara Billy Bremner fick framföra eget material, "Loud music in cars" (en hit i Tyskland!) och Rockpile-klassikern "Trouble boys", utan även Geraint Watkins sjöng den egna "I don't wanna be in love". Konserten och nu dvd:n borde nog i rättvisans namn krediteras Dave Edmunds Band ty bandet har stor del i det fantastiskt genuina soundet.
   Repertoire är ett fantastiskt skivbolag som återutger mängder med historiskt viktigt material, bland annat gamla Rockpalast-konserter, men har inte riktigt lyckats i dokumentationen till den här skivan. Will Birchs text i cd-häftet är sedvanligt oantastlig men när de vill tillskriva Edmunds som låtskrivare till "Queen of hearts", trollar bort namnet Jim Ford från "Ju ju man" och ger Chuck Berry credit för "Let's talk about us" är de lite snett ute.

/ Håkan

Covers #6: Elvis Costello

Postad: 2014-06-30 07:57
Kategori: Cover-skivor

ELVIS COSTELLO: Almost blue (F-Beat, 1981)

Costellos uppmärksammade utflykt till Nashville våren 1981 resulterade i ett ännu mer uppmärksammat coveralbum med idel countrylåtar, bland annat "Why don't you love me like you used to do", här tillsammans med Jerry Garcia på gitarr.


/ Håkan

En överdos med levande musik

Postad: 2014-06-29 21:00
Kategori: Konserter


Doug Seeger.


Jason Isbell.


Matraca Berg.


Israel Nash.


Basko Believes.


We Met Tomorrow.


Ellen Sundberg med band.


Willy Clay Band.


Ellen Sundberg och Israel Nash.


Alla bilder: Carina Österling


"ROLLING ROOTSY REVUE"
ELLEN SUNDBERG
BASKO BELIEVES
WE MET TOMORROW
MATRACE BERG
DOUG SEEGERS
WILLY CLAY BAND
JASON ISBELL and THE 400 UNIT
ISRAEL NASH
Katalin, Uppsala 28 juni 2014
Konsertlängder: 16:00-16:29 (Ellen), 16:40-17:10 (Basko), 17:34-18:15 (We Met), 19:00-19:44 (Matraca), 20:05-20:59 (Doug), 21:17:22:14 (Willy Clay), 22:33-23:33 (Jason), 00:02-01:06 (Israel).
Min plats: Olika


TILL NAMNET UPPENBART INSPIRERADE AV Bob Dylans Rolling Thunder Revue på 70-talet genomför det svenska skivbolaget Rootsy en paketturné genom Sverige med sina artister, både svenska och amerikanska. Den fyra dagar långa aktiviteten inleddes i fredags i Östersund och kom till Uppsala under lördagen. På det alldeles underbart och perfekt anpassade Katalin tog en utsåld lokal med öppna armar emot ett fång artister och grupper, alla på sitt sätt underhållande och intressanta.
   Från fyra till sent efter midnatt var det givetvis en extrem överdos i levande musik, drygt nio timmar med korta effektiva pauser mellan varje artist. Med facit i hand kan jag nog påstå att det här intensiva konsertpaketet kanske var en eller två artister för många. Men, fortfarande med facit i hand, var det ingen artist eller konsert jag ville vara utan. I ett brett och förnuftigt varierat program hade alla artister något att musikaliskt tillföra genren som i en eller annan form har det gemensamma namnet americana.
   Nej, det var en bedövande musikalisk variation på kvällens utbud och man stod inte för ett ögonblick och längtade bort eller tänkte på nästa konsert. Från Ellen Sundbergs naturligt charmiga start via Basko Believes spännande tongångar, ungdomarna i We Met Tomorrows sanslösa attack, Matraca Bergs klassiska singer/songwriter-låtar, kvällens kommersiella höjdpunkt Doug Seegers, comebackande Willy Clay Band, mäktigt personlige Jason Isbell med band till Israel Nashs atmosfäriska finalrock var det en heltigenom bedårande upplevelse.
   Med ett försynt och försiktigt "Hej, hej" inledde Ellen Sundberg aktiviteterna på scen. Tillsammans med sitt band, Johan Arveli, gitarr och pedal steel, Robin Lindqvist, bas, och Emil Karlsson, trummor, har Ellen sedan förra året tagit mäktiga steg på sin artistkarriär med äkta charmig naturlighet och egen USA-inspirerad rockmusik. Arveli var en klippa på sina gitarrer och låtarna från debutalbumet "The raven" hade växt ytterligare.
   En ny låt presenterades från det nya USA-inspelade albumet men inte senaste singeln "Headlights" (skulle dyka upp senare under kvällen i ett helt annat sammanhang...) utan en snabb countryinspirerad steel guitar-låt där texten sjöngs på både engelska och svenska, "The road is long/Vägen är lång".
   Sedan fylldes scenen av fiol, cello, glasögon och hatt i form av Basko Believes, det vill säga Johan Örjansson med intressanta musiker. Från vårens turné finns vänsterhänte gitarristen Johan kvar, som spelade mycket försiktigt och knapphändigt, och nya var Stina och Brita på fiol och cello som spelade efter noter. Det gjorde att livelåtarna närmade sig skivans atmosfäriska och mycket innerliga sound.

KVÄLLENS FÖRSTA MEN INTE SISTA ÖVERRASKNING följde därefter. Ungdomarna i Oskarshamnsgruppen We Met Tomorrow tog på alla sätt både publiken och mig med storm. Efter bara några sekunder var jag övertygad om att jag aldrig någonsin tidigare varken hört eller sett något liknande. Bandets sound, en sorts minimalistisk blues korsat med känsliga ballader, fick mig att tänka på ett amerikanskt band, Timbuk 3, från 80-talet som hade en högst begränsad sättning på två.
   Bandets frontman Rickard Lindgren, som med en helt naturlig komisk ådra höll i det underhållande mellansnacket, sjöng trots sin ålder med en ofattbar bluesröst och samtidigt som han spelade gitarr, ibland slide, stampade han takten på sin bastrumma. Ja, jag vill mena att det var obeskrivligt. Inte minst med tanke på att låtarna, nästan allt originalmaterial, i många fall hade styrka, en förbluffande originalitet och en förvånansvärd insikt i musikhistoriens rötter.
   Egentligen spelar det väl ingen roll vad man kallar bandets musik, de själv har någonstans beskrivit den som "folkrock och pop med starka amerikana-influenser", men jag tyckte mig höra både blues och vackra popballader i trion som helt enkelt trollat bort trummisen i sitt band. Basisten Emil Fornander spelade samtidigt cymbal med ena foten och gitarristen Carl Einarsson stod närmast orörlig medan han spelade. Obeskrivligt, som sagt var.
   Bland låtarna uppfattade jag inledande "We're all dogs", Tom Waits-covern "Make it rain", "Strong enough". "Poor souls" och "Rains on me". Bluesinspirerade låtar och kärleksballader med samma häpnandsväckande övertygelse. Fem minuter efter We Met Tomorrows framträdande, som innehöll flera låtar om regn, kom började det regna över Uppsala... Bara en sån sak.
   Nästa artist på scen var allt annat än ung, lovande och ny i branschen: Matraca Berg, som startade sin sångkarriär på 90-talet men nu satsar mer på att skriva låtar åt andra. Raden av artister som spelat in hennes låtar (Deana Carter, Patty Loveless, Loreena McKennitt är några namn som hon nämnde) är längre än hennes framgångar under eget namn. Att uppleva henne på scen var en unik händelse, har jag förstått, och hon kändes inte riktigt bekväm i rollen i centrum på scen. Men det berodde nog till viss del på att hennes gitarr och kläder försvunnit på flyget och repetitionerna inför framträdandet har varit begränsade.
   Men det gav också en närvarokänsla i uppträdandet då hon missade texter och intron som i min värld känns mer viktiga än skrupelfri perfektion. Hon hade Örjan Mäki, gitarristen från Willy Clay Band, vid sin sida och med det stödet och den uppbackningen kunde inte mycket gå fel i låtar som "South of heaven", "Oh Cumberland", "Strawberry wine", "Back when we were beautiful" (låten finns med på duettplattan med Emmylou Harris och Rodney Crowell), och "On your way home".
   Kvällens längsta paus, 50 minuter, följdes av den nye publikfavoriten Doug Seegers vars framträdande publiken till hundra procent kommit för och då var trångt framför scenen. Han fick en egen presentation som ingen annan den här kvällen och hans konsert hade förlängts från 45 till 60 minuter. Allt beroende på uppmärksamheten och den gränslösa populariteten. Det var en tacksam, ödmjuk, naturlig och, inte minst, starkt sjungande amerikan som tog emot publikens hyllningar.
   Med Ellen Sundbergs band och Eilen Jewells gitarrist Jerry Miller bakom sig, som han för övrigt turnerar med på sommarens 60 spelningar i Sverige, fick han stort utrymme att förklara sin kärlek till allt och alla i det här landet och bjöd tillbaka med en stor portion både avslappnad rutin, humor och förvånansvärd professionalism. Hans listtoppande skiva är i mina öron okej ibland på gränsen till ordinär men låtarna, givetvis ryggraden i Seegers framträdande, blev så mycket bättre live med ett levande och lyckligt kompband bredvid sig.

"HARD WORKING MAN", HANK WILLIAMS "There'll be no teardrops tonight" och "Memory lane" har inte så mycket originalitet i sin standarbluesrock/bluegrass/country-utformning men blev så mycket mer underhållande live med lysande musiker (Millers och Arvelis solon var ibland gudomliga) och efter ett tag också Ellen vid sin sida. Först för duetten "She" men sedan också under finalen med en riktigt svängig "She's in a rock'n'roll band" och låten alla hade kommit för, "Going down to the river". Så mycket mer engagerande live än på skiva.
   Seegers hann även med en extralåt solo på scen, "Don't laugh at me", som gav publiken full valuta för biljettpengarna.
   När man minst anar det och när man är som minst förberedd står man där med gapande mun och blir fullständigt överkörd av frustande tajt rockmusik. I mitt fall var det tillfälligt(?) comebackande Willy Clay Band som överträffade alla mina förväntningar som inte fanns över huvudtaget. Countryrock i sin bästa stil. Strålande stämsång, ett underbart driv och musikaliskt ofelbart. Tre år efter bandets officiella splittring och sju år efter senaste skivan stod jag bara lyckligt leende och bara önskade att det inte skulle ta slut. Vilka grabbar, vilka låtar och vilket lysande sound.
   Sedan bjöd programmet på en gigant i americana-branschen, Jason Isbell, som efter framgångarna i Drive-By Truckers har lyckats göra sin solokarriär lika stark. På senaste skivan "Southeastern", högt upp på min årsbästalista förra året, finns låtarna som kan bygga en fantastiskt personlig konsert med både gripande ballader och elektriska rocklåtar. Med sitt skickliga band, Sadler Vaden, gitarr, Jimbo Hart, bas, Derry DeBorja, keyboards, och Chad Gamble, trummor, kanske det inte blev magiskt men ändå mycket oförglömligt.
   Klockan närmade sig midnatt och efter åtta timmars mer eller mindre oavbruten livemusik var det inte överraskande en känsla av överdos av musik i mitt huvud och även i övrigt var det en förminskad publikskara som tog emot Israel Nash med band. Ett tämligen liknande liveset jämfört med vårens konsert i Örebro men vi fick lön för mödan när Ellen Sundberg mot slutet av Israels uppträdande klev upp på scenen för att tillsammans med bandet sjunga sin senaste singel "Headlights" som just Israel har producerat. Sedan var Ellen kvar och förstärkte "Baltimore" innan bandet avslutade med ännu en låt från senaste albumet "Rain plans".
   Efter sammanlagt över nio timmars livemusik är överdosen av liverock ett faktum. Som ett Live At Heart, Örebros musikfestival varje september, utan att behöva byta konsertlokal. Och precis som Live At Heart, som etablerade sig 2010, är jag övertygad om att Rolling Rootsy Revue har kommit för att stanna.

/ Håkan

Ian Gomm kollar fotbolls-VM

Postad: 2014-06-26 21:12
Kategori: Blogg



Ian Gomm, vår store pubrockgigant som både Brinsley Schwarz-medlem och soloartist, har uppdaterat sin diskografi och lämpligt nog i dessa vm-tider är det med en nyskriven fotbollslåt, "Kick a ball". Singeln har han skrivit och spelat in tillsammans med Jeb Loy Nichols, amerikanen som han tidigare gjort albumet "Only time will tell" tillsammans med.
   Gomm har faktiskt många fotbollslåtar på sitt samvete genom åren, ofta under pseudonymer som James Broon, Ian St Gomm, Barry Glamorgan eller Red Deville, och i december 2011 samlade jag alla de här fotbollskivorna i en speciell Ian Gomm-fotbollsdiskografi som nu alltså har uppdaterats.
   Parallellt med den udda fotbollsdiskografin gjorde jag och Lasse Kärrbäck naturligtvis en helt konventionell Ian Gomm-diskografi där skivorna under eget namn fick sällskap med skivorna där Ian Gomm figurerat som låtskrivare, producent, tekniker och/eller gästartist.


juni 2014
JEB LOY NICHOLS and IAN GOMM
Kick a ball

(Jeb Loy Nichols/Ian Gomm)
REACHAROUND ALLSTARS
Kick a dub

(Jeb Loy Nichols/Ian Gomm)
(Reacharound Records)

/ Håkan

Tribute #7: Bruce Springsteen

Postad: 2014-06-26 07:55
Kategori: Tribute-skivor

”Badlands” (SubPop, 2000)

En rad artister upprepar Springsteens "Nebraska"-album. Här gör Aimee Mann och Michael Penn en avskalad version av "Reason to believe".

/ Håkan

Covers #7: The Blue Ridge Rangers

Postad: 2014-06-23 07:52
Kategori: Cover-skivor

THE BLUE RIDGE RANGERS: The Blue Ridge Rangers (Fantasy, 1973)

Efter rockframgångarna i Creedence gjorde John Fogerty en coverplatta under pseudonym med genomgående countrylåtar. Som exempelvis Webb Pierces "I ain't never".

/ Håkan

Gerry Goffin (1939-2014)

Postad: 2014-06-20 23:52
Kategori: Minns

Jag har i min Minns-serie, där jag hyllar nyss avlidna pop- och rock-relaterade personer, genom åren uppmärksammat många klassiska och oförglömliga låtskrivare som exempelvis Jerry Leiber, Nick Ashford och Ellie Greenwich . Men när jag för några timmar sedan läste att Gerry Goffin hade dött, förmedlade av den engelske musikjournalisten Richard Williams både på sin egen musikblogg The Blue Moment och på den engelska tidningen Guardians blogg, tycker jag nog den nyheten överträffar allt annat i den avdelningen.
   Gerry Goffin var en låtskrivare av rang. Teamet han skapade med sin maka, Carole King, skrev verkligen musikhistoria mellan 1961 och 1971, de skilde sig redan 1968, med en imponerande rad av hits på sitt samvete. Goffin-King-duon blev en av hörnstenarna i låtskrivarhuset Brill Building på Broadway i New York.
   "Will you love me tomorrow", "Chains" (som också spelades in av Beatles), "He hit me (it felt like a kiss)", "The loco-motion", "It might as well rain until September", "Goin' back", "(You make me feel like) A natural woman" är bara några få exempel på kommersiella framgångar. Och då har jag bara valt att räkna upp låtarna de skrev till kvinnliga artister eller grupper som blev något av duons specialområde. Shirelles, Cookies, The Crystals, Little Eva, Carole King själv, Dusty Springfield och Aretha Franklin gjorde klassiker av ovannämnda låtar.
   Sedan är det naturligtvis inte möjligt att förbise en lika lång rad hits med manliga artister och grupper som exempelvis "Some kind of wonderful", "Up on the roof" (båda Drifters), "I'm into something good" (Herman's Hermits), "Oh no not my baby" (Manfred Mann), "Don't bring me down" (Animals) och "Pleasant valley Sunday" (Monkees).
   I det perfekta samarbetet med Carole King, som inte inledde sin seriösa bana som sångerska förrän 1970, var det Goffin som stod för texterna som väckt mer uppmärksamhet än vad som är vanligt i en strikt hitfixerad miljö.
   Goffin skrev även ytterligare hits utanför Goffin-King-samarbetet. Som exempelvis "Who put the bomp" (hit med Barry Mann 1961), "Yes I will" (Hollies 1963), "Just once in my life" (Righteous Brothers 1965) och "It's not the spotlight" (Rod Stewart 1975).
   Han hade också en begränsad karriär som artist, bland annat soloalbumet "It Ain't Exactly Entertainment", som jag dock inte är så bekant med. Däremot läste jag alldeles nyligen en positiv recension av skivan i ett gammalt Larm-nummer. Larm som jag under sommaren har tagit mig tid att på nytt läsa igenom och i höst återkomma om i en närmare granskning.
   Gerry Goffin dog av naturliga orsaker igår torsdag 19 juni 2014.

/ Håkan

Tribute #8: Fats Domino

Postad: 2014-06-19 07:56
Kategori: Tribute-skivor

”Goin’ home” (Vanguard, 2007)

En skiva fylld med massor av Fats Domino-covers. Ett blåsförstärkt Heartbreakers ger Tom Petty fantastiskt komp i den korta men geniala "I'm walking".

/ Håkan

Covers #8: Perssons Pack

Postad: 2014-06-16 07:50
Kategori: Cover-skivor

PERSSONS PACK: Svenska hjärtan (Svenska ballader och fördömda sånger) (Hi Fidelity, 1992)

Per Persson och hans Packet gör gamla svenska sånger i nya men traditionella arrangemang. Bland annat Jailbird Singers gamla "Mördar Anders".

/ Håkan

Tribute #9: Curtis Mayfield

Postad: 2014-06-12 07:56
Kategori: Tribute-skivor

”A tribute to Curtis Mayfield” (Warner Bros, 1994)

Låtmaterial från legendarisk artist och låtskrivare har lockat många legendariska artister att medverka. Bland annat Steve Winwood med "It's allright".

/ Håkan

"Trouble & love"

Postad: 2014-06-09 10:37
Kategori: Skiv-recensioner



MARY GAUTHIER
Trouble & love
(In The Black/Rootsy)


Plötsligt när viloläget är som djupast, sommaren som ljusast och värmen är tryckande dyker det upp en ny skiva som påkallar uppmärksamhet och kräver en viss analys.
   Min första kontakt med Mary Gauthier (uttalas "Goschej") var redan 2001 med den fantastiska skivan "Drag queens in limousines" (det årets 12:e bästa utländska album på min årsbästalista). Första gången jag upplevde den New Orleans-födda sångerskan på scen 2010 var kanske inte lika oförglömligt men mycket personligt och gripande.
   Just gripande och personligt är också första mötet med nya skivan. En lågmäld och känslosam skiva om sorg, uppbrott, smärta och bitterhet. Texterna kanske inte passar den varma, soliga och och glättiga försommaren men "Trouble & love" är onekligen en ovanligt passionerad skiva att lyssna närmare på under hela den kommande sommaren. Då kanske melodierna, som i det här tidiga stadiet känns lite konventionella och inte så spektakulära, kommer upp i nivå med de känslostormande texterna.
   På en så personligt klingande skiva är det lite överraskande att upptäcka att Mary skrivit varje låt tillsammans med en annan låtskrivare. Namn som Beth Nielson Carpenter och Gretchen Peters dyker upp och som i vissa fall också sjunger med i låtarna.
   Det låga och övervägande vemodiga känsloläget i texterna, titlar som "When a woman goes cold" och "How you learn to live alone" säger egentligen allt, har rätt naturligt sänkt tempot och underhållandegraden i arrangemangen.
   Däremot finns det små smyckande detaljer i de många nästan stillastående arrangemangen som i sin anspråkslösa prägel dekorerar så snyggt och lyfter de ibland vemodiga budskapen till en innerlig nivå. Ståbas, Guthrie Trapps underbart fina elgitarr, en flödande hammondorgel, Darrell Scotts slide och några engagerande personer i kören har gjort ett perfekt soundtrack till Mary Gauthiers känslor just nu.
   "Trouble & love" kan bli en nära vän i sommar. Den har förutsättningar att växa till sig för varje lyssning.

/ Håkan

Covers #9: Anne-Lie Rydé

Postad: 2014-06-09 07:52
Kategori: Cover-skivor

ANNE-LIE RYDÈ: Stulna kyssar (Hi Fidelity/EMI, 1992)

Den här coverskivan med Anne-Lie blev sådan succé att hon två år senare fick göra en ny. Men det är inget som slår hennes version av Towa Carsons "Alla har glömt".

/ Håkan

Tribute #10: Arthur Alexander

Postad: 2014-06-05 07:57
Kategori: Tribute-skivor

Adios amigo (Razor & Tie, 1994)

En mängd olika intressanta artister gör Arthur Alexander-låtar. Låten "Anna" känner vi igen med tidiga Beatles men här gör Roger McGuinn en bra version.

/ Håkan

Covers #10: David Bowie

Postad: 2014-06-02 07:54
Kategori: Cover-skivor

Pin ups (RCA, 1973)

En klassisk skiva. Lite ojämn men ändå en skiva som står sig i jämförelse med Bowies egna originalskivor. Hans version av "Sorrow" är fantastisk.

/ Håkan

Sommartema: Bästa cover- och tributeskivor

Postad: 2014-06-01 07:51
Kategori: Blogg

Om ni inte redan visste det så är det sommar just nu.
   Stod på en pub i Örebro (Bishop's Arms) och tog en Guinness med min vän Olle Unenge tidigt i våras. Vi vilade ut efter en konsert med Pete & the Poets på East West Sushi. Eftersom jag vet att Olle högaktar Bert Jansch berättade jag för honom nyheten som hade nått mig att på en kommande coverskiva med det udda paret Jack White/Neil Young hade de spelat in en Jansch-låt som jag för ögonblicket hade glömt titeln på.
   Olle kände inte till nyheten men visste ändå vilken låt det handlade om, "Needle of death", för Olle berättade att Neil Young var och är en hängiven beundrare av Jansch och hans akustiska gitarrspel. Lika uppenbart har Young på det elektriska området för övrigt en lika stor idol: Jimi Hendrix.
   Nu visade det sig att det här bara var en nyhet för en kort stund. Neil ändrade sig som han ofta gör med sina olika projekt. Han gav ut skivan i en begränsad vinylupplaga med enbart covers under eget namn, med Jack White som medproducent, och med titeln "A letter home" på Record Store Day (påskafton).
   Nåväl, jag berättade om min serie av coverskivor som jag har publicerat på de här sidorna sedan hösten 2009. Fram till nu har jag skrivit om ett 70-tal olika coverskivor. Med artister som alltså har fyllt hela album med ett urval av covers. Jag har berättat om skivorna och i detalj beskrivit låtarnas ursprung och vem som har gjort originalinspelning av varje låt.
   Bäst vi står där och hänger mot den trygga bardisken medan klockan närmar sig det magiska 12-slaget frågar Olle på sitt vanliga fullt mänskliga sätt vilken som är bäst. Coverkategorin på den här sidan är ingen rangordnad lista utan är bara en faktaspäckad serie med coverskivor som finns i samlingen eller kommer i min väg.
   Men provocerad av Olles fråga klämde jag, efter en snabbinventerad insats av hjärnan, ur mig att "det kan nog vara någon Costello-skiva..." så där lite lagom osäkert. Dagarna efter växte Olles fråga i mitt huvud och jag började allvarligt fundera på vilka av coverskivorna jag har hört som jag tycker är bäst.
   Ah, vilken underbar sommarserie, tänkte jag i nästa ögonblick. Det doftar ju sommar om hela det projektet. Repriser är ju sommarens melodi liksom. Därför kommer jag med början imorgon måndag att välja mina tio bästa coverskivor. Och samtidigt länka till min ursprungliga text och länka till något häftigt YouTube-klipp när tillfälle gives.
   Nästan parallellt med min coverskivor-serie har jag skrivit om tributeskivor. Skivorna där olika artister och grupper hyllar en viss artist, grupp eller låtskrivare genom att spela in covers av denna artist. Naturligtvis föddes tidigt i våras även den idén att i sommar rangordna de tio bästa tributeskivorna jag har skrivit om under några år. Så vänta er en lista, från tio till ett, även på de många intressanta tributeskivorna.
   Sommar är alltså repristid och Sommaren 2014 på Håkans Pop är inget undantag. Och ändå lite spännande genom att jag nu rangordnar skivorna, en skiva i veckan (måndag+torsdag) i varje kategori, och framåt augusti utropar jag mina största favoriter i båda kategorierna Coverskivor och Tributeskivor.

De nyskrivna och regelbundna kategorierna tar alltså paus och semester under sommaren medan jag laddar för höst och nya spännande skriverier. I mina planer finns en kortare lista, den här gången på mina bästa cd-boxar, och sedan ett riktigt kärleksprojekt: rocktidningen Larm. En rejäl genomgång av varje nummer i Lennart Perssons legendariska tidningsprojekt från 70- och 80-talet. Den mest spännande och läsvärda rockläsningen någonsin i Sverige, vill jag påstå.
   Jag kommer under höst och vår dammsuga samtliga 17 Larm-nummer och det blir nog en förlängning av serien med Perssons nästa projekt, tre nummer Feber.

Men fram till höstens aktiviteter vill jag önska alla Håkans Pop-läsare en lång och trevlig sommar!

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (389)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (212)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (23)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2014 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Ulf 20/02: Rekommenderar varmt att spela på 33 rpm. Ger en ny spännande goth-touch....

Rolf Johansson 9/02: Hej Håkan. Steve Gibbons hade/har en stor skara beundrare på Gotland, och vi var...

Mikael Löwengren 5/02: En intressant grej i sammanhanget är att denna maxi släpptes i dels olika vinylv...

Peter Jönsson 3/02: Hej Håkan, Alltid trevligt med topplistor; vi har iallafall en gemensam att f...

Mikael Löwengren 24/01: Lite kuriosa för den intresserade: Tillkomsten av "Natten hade varit mild och ö...

Olof Schön 24/01: Hej! Delar din åsikt om skivan, bra skrivet! Dock saknar man väl ett omnämnande...

Mikael Löwengren 24/01: "Under ett anfall av övermod spelades en promotionsingel för utlandet in. Oturli...

Bubbert 19/01: Jag är ingen expert på dessa artister, men är tämligen säker på att det inte var...

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.