Blogginlägg

En överdos med levande musik

Postad: 2014-06-29 21:00
Kategori: Konserter


Doug Seeger.


Jason Isbell.


Matraca Berg.


Israel Nash.


Basko Believes.


We Met Tomorrow.


Ellen Sundberg med band.


Willy Clay Band.


Ellen Sundberg och Israel Nash.


Alla bilder: Carina Österling


"ROLLING ROOTSY REVUE"
ELLEN SUNDBERG
BASKO BELIEVES
WE MET TOMORROW
MATRACE BERG
DOUG SEEGERS
WILLY CLAY BAND
JASON ISBELL and THE 400 UNIT
ISRAEL NASH
Katalin, Uppsala 28 juni 2014
Konsertlängder: 16:00-16:29 (Ellen), 16:40-17:10 (Basko), 17:34-18:15 (We Met), 19:00-19:44 (Matraca), 20:05-20:59 (Doug), 21:17:22:14 (Willy Clay), 22:33-23:33 (Jason), 00:02-01:06 (Israel).
Min plats: Olika


TILL NAMNET UPPENBART INSPIRERADE AV Bob Dylans Rolling Thunder Revue på 70-talet genomför det svenska skivbolaget Rootsy en paketturné genom Sverige med sina artister, både svenska och amerikanska. Den fyra dagar långa aktiviteten inleddes i fredags i Östersund och kom till Uppsala under lördagen. På det alldeles underbart och perfekt anpassade Katalin tog en utsåld lokal med öppna armar emot ett fång artister och grupper, alla på sitt sätt underhållande och intressanta.
   Från fyra till sent efter midnatt var det givetvis en extrem överdos i levande musik, drygt nio timmar med korta effektiva pauser mellan varje artist. Med facit i hand kan jag nog påstå att det här intensiva konsertpaketet kanske var en eller två artister för många. Men, fortfarande med facit i hand, var det ingen artist eller konsert jag ville vara utan. I ett brett och förnuftigt varierat program hade alla artister något att musikaliskt tillföra genren som i en eller annan form har det gemensamma namnet americana.
   Nej, det var en bedövande musikalisk variation på kvällens utbud och man stod inte för ett ögonblick och längtade bort eller tänkte på nästa konsert. Från Ellen Sundbergs naturligt charmiga start via Basko Believes spännande tongångar, ungdomarna i We Met Tomorrows sanslösa attack, Matraca Bergs klassiska singer/songwriter-låtar, kvällens kommersiella höjdpunkt Doug Seegers, comebackande Willy Clay Band, mäktigt personlige Jason Isbell med band till Israel Nashs atmosfäriska finalrock var det en heltigenom bedårande upplevelse.
   Med ett försynt och försiktigt "Hej, hej" inledde Ellen Sundberg aktiviteterna på scen. Tillsammans med sitt band, Johan Arveli, gitarr och pedal steel, Robin Lindqvist, bas, och Emil Karlsson, trummor, har Ellen sedan förra året tagit mäktiga steg på sin artistkarriär med äkta charmig naturlighet och egen USA-inspirerad rockmusik. Arveli var en klippa på sina gitarrer och låtarna från debutalbumet "The raven" hade växt ytterligare.
   En ny låt presenterades från det nya USA-inspelade albumet men inte senaste singeln "Headlights" (skulle dyka upp senare under kvällen i ett helt annat sammanhang...) utan en snabb countryinspirerad steel guitar-låt där texten sjöngs på både engelska och svenska, "The road is long/Vägen är lång".
   Sedan fylldes scenen av fiol, cello, glasögon och hatt i form av Basko Believes, det vill säga Johan Örjansson med intressanta musiker. Från vårens turné finns vänsterhänte gitarristen Johan kvar, som spelade mycket försiktigt och knapphändigt, och nya var Stina och Brita på fiol och cello som spelade efter noter. Det gjorde att livelåtarna närmade sig skivans atmosfäriska och mycket innerliga sound.

KVÄLLENS FÖRSTA MEN INTE SISTA ÖVERRASKNING följde därefter. Ungdomarna i Oskarshamnsgruppen We Met Tomorrow tog på alla sätt både publiken och mig med storm. Efter bara några sekunder var jag övertygad om att jag aldrig någonsin tidigare varken hört eller sett något liknande. Bandets sound, en sorts minimalistisk blues korsat med känsliga ballader, fick mig att tänka på ett amerikanskt band, Timbuk 3, från 80-talet som hade en högst begränsad sättning på två.
   Bandets frontman Rickard Lindgren, som med en helt naturlig komisk ådra höll i det underhållande mellansnacket, sjöng trots sin ålder med en ofattbar bluesröst och samtidigt som han spelade gitarr, ibland slide, stampade han takten på sin bastrumma. Ja, jag vill mena att det var obeskrivligt. Inte minst med tanke på att låtarna, nästan allt originalmaterial, i många fall hade styrka, en förbluffande originalitet och en förvånansvärd insikt i musikhistoriens rötter.
   Egentligen spelar det väl ingen roll vad man kallar bandets musik, de själv har någonstans beskrivit den som "folkrock och pop med starka amerikana-influenser", men jag tyckte mig höra både blues och vackra popballader i trion som helt enkelt trollat bort trummisen i sitt band. Basisten Emil Fornander spelade samtidigt cymbal med ena foten och gitarristen Carl Einarsson stod närmast orörlig medan han spelade. Obeskrivligt, som sagt var.
   Bland låtarna uppfattade jag inledande "We're all dogs", Tom Waits-covern "Make it rain", "Strong enough". "Poor souls" och "Rains on me". Bluesinspirerade låtar och kärleksballader med samma häpnandsväckande övertygelse. Fem minuter efter We Met Tomorrows framträdande, som innehöll flera låtar om regn, kom började det regna över Uppsala... Bara en sån sak.
   Nästa artist på scen var allt annat än ung, lovande och ny i branschen: Matraca Berg, som startade sin sångkarriär på 90-talet men nu satsar mer på att skriva låtar åt andra. Raden av artister som spelat in hennes låtar (Deana Carter, Patty Loveless, Loreena McKennitt är några namn som hon nämnde) är längre än hennes framgångar under eget namn. Att uppleva henne på scen var en unik händelse, har jag förstått, och hon kändes inte riktigt bekväm i rollen i centrum på scen. Men det berodde nog till viss del på att hennes gitarr och kläder försvunnit på flyget och repetitionerna inför framträdandet har varit begränsade.
   Men det gav också en närvarokänsla i uppträdandet då hon missade texter och intron som i min värld känns mer viktiga än skrupelfri perfektion. Hon hade Örjan Mäki, gitarristen från Willy Clay Band, vid sin sida och med det stödet och den uppbackningen kunde inte mycket gå fel i låtar som "South of heaven", "Oh Cumberland", "Strawberry wine", "Back when we were beautiful" (låten finns med på duettplattan med Emmylou Harris och Rodney Crowell), och "On your way home".
   Kvällens längsta paus, 50 minuter, följdes av den nye publikfavoriten Doug Seegers vars framträdande publiken till hundra procent kommit för och då var trångt framför scenen. Han fick en egen presentation som ingen annan den här kvällen och hans konsert hade förlängts från 45 till 60 minuter. Allt beroende på uppmärksamheten och den gränslösa populariteten. Det var en tacksam, ödmjuk, naturlig och, inte minst, starkt sjungande amerikan som tog emot publikens hyllningar.
   Med Ellen Sundbergs band och Eilen Jewells gitarrist Jerry Miller bakom sig, som han för övrigt turnerar med på sommarens 60 spelningar i Sverige, fick han stort utrymme att förklara sin kärlek till allt och alla i det här landet och bjöd tillbaka med en stor portion både avslappnad rutin, humor och förvånansvärd professionalism. Hans listtoppande skiva är i mina öron okej ibland på gränsen till ordinär men låtarna, givetvis ryggraden i Seegers framträdande, blev så mycket bättre live med ett levande och lyckligt kompband bredvid sig.

"HARD WORKING MAN", HANK WILLIAMS "There'll be no teardrops tonight" och "Memory lane" har inte så mycket originalitet i sin standarbluesrock/bluegrass/country-utformning men blev så mycket mer underhållande live med lysande musiker (Millers och Arvelis solon var ibland gudomliga) och efter ett tag också Ellen vid sin sida. Först för duetten "She" men sedan också under finalen med en riktigt svängig "She's in a rock'n'roll band" och låten alla hade kommit för, "Going down to the river". Så mycket mer engagerande live än på skiva.
   Seegers hann även med en extralåt solo på scen, "Don't laugh at me", som gav publiken full valuta för biljettpengarna.
   När man minst anar det och när man är som minst förberedd står man där med gapande mun och blir fullständigt överkörd av frustande tajt rockmusik. I mitt fall var det tillfälligt(?) comebackande Willy Clay Band som överträffade alla mina förväntningar som inte fanns över huvudtaget. Countryrock i sin bästa stil. Strålande stämsång, ett underbart driv och musikaliskt ofelbart. Tre år efter bandets officiella splittring och sju år efter senaste skivan stod jag bara lyckligt leende och bara önskade att det inte skulle ta slut. Vilka grabbar, vilka låtar och vilket lysande sound.
   Sedan bjöd programmet på en gigant i americana-branschen, Jason Isbell, som efter framgångarna i Drive-By Truckers har lyckats göra sin solokarriär lika stark. På senaste skivan "Southeastern", högt upp på min årsbästalista förra året, finns låtarna som kan bygga en fantastiskt personlig konsert med både gripande ballader och elektriska rocklåtar. Med sitt skickliga band, Sadler Vaden, gitarr, Jimbo Hart, bas, Derry DeBorja, keyboards, och Chad Gamble, trummor, kanske det inte blev magiskt men ändå mycket oförglömligt.
   Klockan närmade sig midnatt och efter åtta timmars mer eller mindre oavbruten livemusik var det inte överraskande en känsla av överdos av musik i mitt huvud och även i övrigt var det en förminskad publikskara som tog emot Israel Nash med band. Ett tämligen liknande liveset jämfört med vårens konsert i Örebro men vi fick lön för mödan när Ellen Sundberg mot slutet av Israels uppträdande klev upp på scenen för att tillsammans med bandet sjunga sin senaste singel "Headlights" som just Israel har producerat. Sedan var Ellen kvar och förstärkte "Baltimore" innan bandet avslutade med ännu en låt från senaste albumet "Rain plans".
   Efter sammanlagt över nio timmars livemusik är överdosen av liverock ett faktum. Som ett Live At Heart, Örebros musikfestival varje september, utan att behöva byta konsertlokal. Och precis som Live At Heart, som etablerade sig 2010, är jag övertygad om att Rolling Rootsy Revue har kommit för att stanna.

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2014 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.