Blogginlägg

En överdos med levande musik

Doug Seeger.


Jason Isbell.


Matraca Berg.


Israel Nash.


Basko Believes.


We Met Tomorrow.


Ellen Sundberg med band.


Willy Clay Band.


Ellen Sundberg och Israel Nash.

Alla bilder: Carina Österling


"ROLLING ROOTSY REVUE"
ELLEN SUNDBERG
BASKO BELIEVES
WE MET TOMORROW
MATRACE BERG
DOUG SEEGERS
WILLY CLAY BAND
JASON ISBELL and THE 400 UNIT
ISRAEL NASH
Katalin, Uppsala 28 juni 2014
Konsertlängder: 16:00-16:29 (Ellen), 16:40-17:10 (Basko), 17:34-18:15 (We Met), 19:00-19:44 (Matraca), 20:05-20:59 (Doug), 21:17:22:14 (Willy Clay), 22:33-23:33 (Jason), 00:02-01:06 (Israel).
Min plats: Olika

TILL NAMNET UPPENBART INSPIRERADE AV Bob Dylans Rolling Thunder Revue på 70-talet genomför det svenska skivbolaget Rootsy en paketturné genom Sverige med sina artister, både svenska och amerikanska. Den fyra dagar långa aktiviteten inleddes i fredags i Östersund och kom till Uppsala under lördagen. På det alldeles underbart och perfekt anpassade Katalin tog en utsåld lokal med öppna armar emot ett fång artister och grupper, alla på sitt sätt underhållande och intressanta.
   FrÃ¥n fyra till sent efter midnatt var det givetvis en extrem överdos i levande musik, drygt nio timmar med korta effektiva pauser mellan varje artist. Med facit i hand kan jag nog pÃ¥stÃ¥ att det här intensiva konsertpaketet kanske var en eller tvÃ¥ artister för mÃ¥nga. Men, fortfarande med facit i hand, var det ingen artist eller konsert jag ville vara utan. I ett brett och förnuftigt varierat program hade alla artister nÃ¥got att musikaliskt tillföra genren som i en eller annan form har det gemensamma namnet americana.
   Nej, det var en bedövande musikalisk variation pÃ¥ kvällens utbud och man stod inte för ett ögonblick och längtade bort eller tänkte pÃ¥ nästa konsert. FrÃ¥n Ellen Sundbergs naturligt charmiga start via Basko Believes spännande tongÃ¥ngar, ungdomarna i We Met Tomorrows sanslösa attack, Matraca Bergs klassiska singer/songwriter-lÃ¥tar, kvällens kommersiella höjdpunkt Doug Seegers, comebackande Willy Clay Band, mäktigt personlige Jason Isbell med band till Israel Nashs atmosfäriska finalrock var det en heltigenom bedÃ¥rande upplevelse.
   Med ett försynt och försiktigt "Hej, hej" inledde Ellen Sundberg aktiviteterna pÃ¥ scen. Tillsammans med sitt band, Johan Arveli, gitarr och pedal steel, Robin Lindqvist, bas, och Emil Karlsson, trummor, har Ellen sedan förra Ã¥ret tagit mäktiga steg pÃ¥ sin artistkarriär med äkta charmig naturlighet och egen USA-inspirerad rockmusik. Arveli var en klippa pÃ¥ sina gitarrer och lÃ¥tarna frÃ¥n debutalbumet "The raven" hade växt ytterligare.
   En ny lÃ¥t presenterades frÃ¥n det nya USA-inspelade albumet men inte senaste singeln "Headlights" (skulle dyka upp senare under kvällen i ett helt annat sammanhang...) utan en snabb countryinspirerad steel guitar-lÃ¥t där texten sjöngs pÃ¥ bÃ¥de engelska och svenska, "The road is long/Vägen är lÃ¥ng".
   Sedan fylldes scenen av fiol, cello, glasögon och hatt i form av Basko Believes, det vill säga Johan Örjansson med intressanta musiker. FrÃ¥n vÃ¥rens turné finns vänsterhänte gitarristen Johan kvar, som spelade mycket försiktigt och knapphändigt, och nya var Stina och Brita pÃ¥ fiol och cello som spelade efter noter. Det gjorde att livelÃ¥tarna närmade sig skivans atmosfäriska och mycket innerliga sound.

KVÄLLENS FÖRSTA MEN INTE SISTA ÖVERRASKNING följde därefter. Ungdomarna i Oskarshamnsgruppen We Met Tomorrow tog på alla sätt både publiken och mig med storm. Efter bara några sekunder var jag övertygad om att jag aldrig någonsin tidigare varken hört eller sett något liknande. Bandets sound, en sorts minimalistisk blues korsat med känsliga ballader, fick mig att tänka på ett amerikanskt band, Timbuk 3, från 80-talet som hade en högst begränsad sättning på två.
   Bandets frontman Rickard Lindgren, som med en helt naturlig komisk Ã¥dra höll i det underhÃ¥llande mellansnacket, sjöng trots sin Ã¥lder med en ofattbar bluesröst och samtidigt som han spelade gitarr, ibland slide, stampade han takten pÃ¥ sin bastrumma. Ja, jag vill mena att det var obeskrivligt. Inte minst med tanke pÃ¥ att lÃ¥tarna, nästan allt originalmaterial, i mÃ¥nga fall hade styrka, en förbluffande originalitet och en förvÃ¥nansvärd insikt i musikhistoriens rötter.
   Egentligen spelar det väl ingen roll vad man kallar bandets musik, de själv har nÃ¥gonstans beskrivit den som "folkrock och pop med starka amerikana-influenser", men jag tyckte mig höra bÃ¥de blues och vackra popballader i trion som helt enkelt trollat bort trummisen i sitt band. Basisten Emil Fornander spelade samtidigt cymbal med ena foten och gitarristen Carl Einarsson stod närmast orörlig medan han spelade. Obeskrivligt, som sagt var.
   Bland lÃ¥tarna uppfattade jag inledande "We're all dogs", Tom Waits-covern "Make it rain", "Strong enough". "Poor souls" och "Rains on me". Bluesinspirerade lÃ¥tar och kärleksballader med samma häpnandsväckande övertygelse. Fem minuter efter We Met Tomorrows framträdande, som innehöll flera lÃ¥tar om regn, kom började det regna över Uppsala... Bara en sÃ¥n sak.
   Nästa artist pÃ¥ scen var allt annat än ung, lovande och ny i branschen: Matraca Berg, som startade sin sÃ¥ngkarriär pÃ¥ 90-talet men nu satsar mer pÃ¥ att skriva lÃ¥tar Ã¥t andra. Raden av artister som spelat in hennes lÃ¥tar (Deana Carter, Patty Loveless, Loreena McKennitt är nÃ¥gra namn som hon nämnde) är längre än hennes framgÃ¥ngar under eget namn. Att uppleva henne pÃ¥ scen var en unik händelse, har jag förstÃ¥tt, och hon kändes inte riktigt bekväm i rollen i centrum pÃ¥ scen. Men det berodde nog till viss del pÃ¥ att hennes gitarr och kläder försvunnit pÃ¥ flyget och repetitionerna inför framträdandet har varit begränsade.
   Men det gav ocksÃ¥ en närvarokänsla i uppträdandet dÃ¥ hon missade texter och intron som i min värld känns mer viktiga än skrupelfri perfektion. Hon hade Örjan Mäki, gitarristen frÃ¥n Willy Clay Band, vid sin sida och med det stödet och den uppbackningen kunde inte mycket gÃ¥ fel i lÃ¥tar som "South of heaven", "Oh Cumberland", "Strawberry wine", "Back when we were beautiful" (lÃ¥ten finns med pÃ¥ duettplattan med Emmylou Harris och Rodney Crowell), och "On your way home".
   Kvällens längsta paus, 50 minuter, följdes av den nye publikfavoriten Doug Seegers vars framträdande publiken till hundra procent kommit för och dÃ¥ var trÃ¥ngt framför scenen. Han fick en egen presentation som ingen annan den här kvällen och hans konsert hade förlängts frÃ¥n 45 till 60 minuter. Allt beroende pÃ¥ uppmärksamheten och den gränslösa populariteten. Det var en tacksam, ödmjuk, naturlig och, inte minst, starkt sjungande amerikan som tog emot publikens hyllningar.
   Med Ellen Sundbergs band och Eilen Jewells gitarrist Jerry Miller bakom sig, som han för övrigt turnerar med pÃ¥ sommarens 60 spelningar i Sverige, fick han stort utrymme att förklara sin kärlek till allt och alla i det här landet och bjöd tillbaka med en stor portion bÃ¥de avslappnad rutin, humor och förvÃ¥nansvärd professionalism. Hans listtoppande skiva är i mina öron okej ibland pÃ¥ gränsen till ordinär men lÃ¥tarna, givetvis ryggraden i Seegers framträdande, blev sÃ¥ mycket bättre live med ett levande och lyckligt kompband bredvid sig.

"HARD WORKING MAN", HANK WILLIAMS "There'll be no teardrops tonight" och "Memory lane" har inte så mycket originalitet i sin standarbluesrock/bluegrass/country-utformning men blev så mycket mer underhållande live med lysande musiker (Millers och Arvelis solon var ibland gudomliga) och efter ett tag också Ellen vid sin sida. Först för duetten "She" men sedan också under finalen med en riktigt svängig "She's in a rock'n'roll band" och låten alla hade kommit för, "Going down to the river". Så mycket mer engagerande live än på skiva.
   Seegers hann även med en extralÃ¥t solo pÃ¥ scen, "Don't laugh at me", som gav publiken full valuta för biljettpengarna.
   När man minst anar det och när man är som minst förberedd stÃ¥r man där med gapande mun och blir fullständigt överkörd av frustande tajt rockmusik. I mitt fall var det tillfälligt(?) comebackande Willy Clay Band som överträffade alla mina förväntningar som inte fanns över huvudtaget. Countryrock i sin bästa stil. StrÃ¥lande stämsÃ¥ng, ett underbart driv och musikaliskt ofelbart. Tre Ã¥r efter bandets officiella splittring och sju Ã¥r efter senaste skivan stod jag bara lyckligt leende och bara önskade att det inte skulle ta slut. Vilka grabbar, vilka lÃ¥tar och vilket lysande sound.
   Sedan bjöd programmet pÃ¥ en gigant i americana-branschen, Jason Isbell, som efter framgÃ¥ngarna i Drive-By Truckers har lyckats göra sin solokarriär lika stark. PÃ¥ senaste skivan "Southeastern", högt upp pÃ¥ min Ã¥rsbästalista förra Ã¥ret, finns lÃ¥tarna som kan bygga en fantastiskt personlig konsert med bÃ¥de gripande ballader och elektriska rocklÃ¥tar. Med sitt skickliga band, Sadler Vaden, gitarr, Jimbo Hart, bas, Derry DeBorja, keyboards, och Chad Gamble, trummor, kanske det inte blev magiskt men ändÃ¥ mycket oförglömligt.
   Klockan närmade sig midnatt och efter Ã¥tta timmars mer eller mindre oavbruten livemusik var det inte överraskande en känsla av överdos av musik i mitt huvud och även i övrigt var det en förminskad publikskara som tog emot Israel Nash med band. Ett tämligen liknande liveset jämfört med vÃ¥rens konsert i Örebro men vi fick lön för mödan när Ellen Sundberg mot slutet av Israels uppträdande klev upp pÃ¥ scenen för att tillsammans med bandet sjunga sin senaste singel "Headlights" som just Israel har producerat. Sedan var Ellen kvar och förstärkte "Baltimore" innan bandet avslutade med ännu en lÃ¥t frÃ¥n senaste albumet "Rain plans".
   Efter sammanlagt över nio timmars livemusik är överdosen av liverock ett faktum. Som ett Live At Heart, Örebros musikfestival varje september, utan att behöva byta konsertlokal. Och precis som Live At Heart, som etablerade sig 2010, är jag övertygad om att Rolling Rootsy Revue har kommit för att stanna.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.