Blogginlägg från maj, 2014

Ã…rets skivor 1999

SVENSKT

1. EVA DAHLGREN: Lai lai (Anderson)
2. THE FACER: Go for the show (Stockholm)
3. THÅSTRÖM: Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal (Mistlur)
4. MAGNUS LINDBERG: Ljus i natten (Harvest/EMI)
5. PUGH: Maraton (Metronome)
5b. ROBYN: My truth (Ricochet/RCA)
6. STAFFAN HELLSTRAND: Underbarn (EMI)
7. SOPHIE ZELMANI: Time to kill (Columbia)
8. BEN: Like a wheel touching ground (Ramblin')
9. LOOSEGOATS: Plains, plateus & mountains (Startracks)
10. THE WANNADIES: Yeah (RCA)
11. THE $1000 PLAYBOYS: The $1000 Playboys (Massproduktion)
12. WEEPING WILLOWS: Endless night (Grand/Virgin)
13. THE REFRESHMENTS: Are you ready (Independent/Pool Sounds)
14. LOUISE HOFFSTEN: Beautiful, but why? (RCA)
15. ALIMONY: Bottomless (Ramblin')
16. DEEPTONE: Let them be wrong (Ramblin')
17. LARS WINNERBÄCK: Kom (Universal)
18. GLORIA: Gloria (WEA)
19. ULF LUNDELL: Fanzine (EMI/Rockhead)
20. SAHARA HOTNIGHTS: C'mon let's pretend (RCA)
21. CAROLINE AF UGGLAS: Mrs Boring (V2)
22. THE NOMADS: Big sound 2000 (White Jazz)
23. TOTTA: Totta 3 - en dåre som jag (EMI/Harvest)
24. THE STROLLERS: Falling right down (Low Impact)
25. ELMER: Tar (Helikopter)
26. TOTTE WALLIN: Mmm blues (tw)
27. MARTIN: En helt vanlig Svensson (Polar/Universal)
28. EDITH: Little mayday (Orange Peel)
29. TULLAMORE BROTHERS: Unusual (egen etikett)
30. BRAINPOOL: You are here (Epic)
31. BENGT JOHANSSON: Ut ur ensamhet (Pinehouse)
32. NICOLAI DUNGER: This cloud is learning (Virgin/Dolores)
33. BJÖRN AFZELIUS: Elsinore (Rebelle/MNW)
34. KASK: Wrestling my case (Grand/Virgin)
35. ROXETTE: Have a nice day (Roxette/EMI)
36. PATRIK ISAKSSON: När verkligheten tränger sig på (Columbia)
37. ANNA STADLING: Det känns (MNW)
38. LOVE OLZON: När din dag kommer (Columbia)
39. LOUDEAN: No more, no less (Soap)
40. MONSTER: Gone gone gone/A bash dem (Burning Heart)
41. SPENCER: Regular de luxe (Edel)
42. JAKE & THE SPITFIRES: Due west (Ramblin')
43. EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS: Good things can happen (Tail)
44. THIRDIMENSION: Protect us from what we want (Telegram)
45. JULIA & LINNEA HAGENFORS: Time for a change (Tomsing)

UTLÄNDSKT

1. RON SEXSMITH: Whereabouts (Interscope)
2. TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS: Echo (Warner Bros)
3. PRETENDERS: Viva el amor! (WEA)
4. MATTHEW SWEET: In reverse (Volcano)
5. PAUL WESTERBERG: Suicaine gratifaction (Capitol)
6. STEVE EARLE & THE DEL LOURY BAND: The mountain (E-squared)
7. RICHARD THOMPSON: Mock Tudor (Capitol)
8. XTC: Apple venus volume 1 (Cooking Vinyl)
9. MARIANNE FAITHFULL: Vagabond ways (IT/Virgin)
10. MADNESS: Wonderful (Virgin)
11. WILCO: Summerteeth (Reprise)
12. PAUL McCARTNEY: Run devil run (Parlophone/MPL)
13. LINDA RONSTADT & EMMYLOU HARRIS: Western wall (Asylum)
14. MIKE NESS: Cheating at solitaire (Time Bomb)
15. STACEY EARLE: Simple gearle (Gearle)
16. CROSBY, STILLS, NASH & YOUNG: Looking forward (Reprise)
17. DIANE IZZO: One (Sugar Free)
18. FOUNTAINS OF WAYNE: Utopia park (Atlantic/Scratchie)
19. TOM WAITS: Mule variations (Epitaph)
20. TRAVIS: The man who (Independiente)
21. SPEARMINT: A week away (hitBACK)
22. QUASI: Field studies (Domino)
23. THE FOO FIGHTERS: There is nothing left to lose (RCA)
24. BERNARD BUTLER: Friends and lovers (Creation)
25. WILLY DEVILLE: Horse with a different color (Eastwest)
26. CESAR ROSAS: Soul disguise (Ryko)
27. TAL BACHMAN: Tal Bachman (Columbia)
28. VAN MORRISON: Back on top (Exile/Pointblank/Virgin)
29. KRIS KRISTOFFERSON: The Austin sessions (Atlantic)
30. DIXIE CHICKS: Fly (Epic/Monument)
31. CRANBERRIES: Bury the hatchet (Island)
32. SEBADOH: The Sebadoh (City Slang)
33. DAVID BOWIE: Hours... (Virgin)
34. JOHN MELLENCAMP: Rough harvest (Mercury)
35. KEVIN ROWLAND: My beauty (Creation)
36. TOWNES VAN ZANDT: A far cry from dead (Arista Austin)
37. IGGY POP: Avenue B (Virgin)
38. SHELBY LYNNE: I am Shelby Lynne (Mercury)
39. DAVID SYLVIAN: Dead bees on a cake (Virgin)
40. BETH HART: Screamin' for my supper (143/Lava/Atlantic)
41. KRIS KRISTOFFERSON: The Austin sessions (Atlantic)
42. TOM JONES: Reload (Gut)
43. DAVE MOORE: Breaking down to 3 (Red House)
44. COME INSIDE: Mosaic (Stupido)
45. BEN FOLDS FIVE: The unauthorized biography of Reinhold Messner (550/Caroline/Epic)
46. BLONDIE: No exit (Beyond)
47. MONTROSE AVENUE: Thirty days out (Columbia)
48. THE RADAR BROS: The singing hatchet (Chemikal Underground)
49. VONDA SHEPARD: Heart and soul (Epic)
50. MELISSA ETHERIDGE: Breakdown (Island)
51. LYLE LOVETT: Live in Texas (Curb/MCA)
52. MARY BLACK: Speaking with the angel (Grapevine)
53. McKINLAY: Big top shop talk (Gold Circle)
54. LUNA: The days of our night (Beggars Banquet)
55. BRYAN FERRY: As time goes by (Virgin)
56. JOHN MELLENCAMP: John Mellencamp (Columbia)
57. ROBYN HITCHCOCK: Jewels for Sophia (Warner Bros)
58. BRUCE COCKBURN: Breakfast in New Orleans dinner in Timbuktu (Ryko/True North)
59. VONDA SHEPARD: Heart and soul (Epic)
60. THE CHURCH: A box of birds (Cooking Vinyl)
61. VINCE BELL: Texas plates (Paladin)
62. LYNYRD SKYNYRD: Edge of forever (SPV)
63. MADDER ROSE: Hello June fool (Cooking Vinyl)
64. AMANDA MARSHALL: Tuesday's child (Epic)
65. THE CLASH: From here to eternity live (Columbia)
66. MIKE & THE MECHANICS: M6 (Virgin)
67. VONDA SHEPARD: By 7:30 (Jacket)
68. SHAWN MULLINS: Soul's core (SMG/Columbia)
69. DIXIE CHICKS: Wide open spaces (Monument)
70. LYNYRD SKYNYRD: Edge of forever (SPV)
71. HOWE GELB: Hisser (V2)
72. MIDNIGHT CHOIR: Amsterdam stranded (S2/MNW)

/ HÃ¥kan

Bästa album 1998

SVENSKA

1. WILMER X: Primitiv (EMI Hi Fidelity)
2. FREEWHEEL: Starfriend (Vibrafon)
3. OLLE LJUNGSTRÖM: Det stora kalaset (Telegram)
4. CAESARS PALACE: Youth is wasted on the young (Dolores)
5. SOPHIE ZELMANI: Precious burden (Columbia)
6. ULF LUNDELL: Slugger (EMI/Rockhead)
7. GRAND TONE MUSIC: Grand Tone Music (MVG)
8. THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES: Extended revelation (for the psychic weaklings of the western civilisation) (Telegram)
9. LARS WINNERBÄCK: Med solen i ögonen (Universal)
10. FLÄSKKVARTETTEN: Jag ger vad som helst för lite solsken (MVG)
11. MONOSTAR: The airport (Soap)
11b. WATERBUG: In between beast and freak (A West Side Fabrication)
12. THE CONFUSIONS: Six-o-seven (Stockholm)
13. AINBUSK: Ainbusk (Sonet)
14. HÅKAN AHLSTRÖM: Elvis, halleluja & hurra (Hawk)
15. STAFFAN HELLSTRAND: Underland (EMI/Hi Fidelity)
16. bob hund: Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! (Silence)
17. SVANTE THURESSON: Vi som älskar och slåss (EMI)
18. PONTUS & AMERIKANERNA: Kasino (Arcade/CNR)
19. SVEN-INGVARS: Nio liv (NMG)
20. INCKA: Nu ännu bättre (Bolero)
21. PAUS: Paus (RCA)
22. SPACE AGE BABY JANE: The electric light parade (Telegram)
23. SPURGO: Pop Leibel's guitar wall (Record Heaven)
24. BRODER DANIEL: Broder Daniel forever (Dolores)
25. WARD J: Hold it dear your career (Nons)
26. MAGNUS JOHANSSON: Simplistico (EMI Hi Fidelity)
27. ÅSA SCHMALENBACH: Ögonblick (Universal)
28. NICOLAI DUNGER: First born track (Dolores)
29. THE MERRYMAKERS: Bubblegun (Virgin)
30. KOSMIC: The end of irony (Hawk)
31. SATOR: Musical differences (Independent)
32. JUMPER: Välkommen hit (Telegram)
33. NANNE: Cirkus homo sapiens (Face Music)
34. MIKAEL WIEHE: Sevilla (MNW)
35. HADDOCK: Haddock (Haddock)
36. REBECKA TÖRNQVIST: Tremble my heart (EMI)
37. ÅSA SCHMALENBACH: Ögonblick (Universal)
38. FREINDS: If all men wer brudders (Starboy)
39. FRED: Barely half alive (Rival)
40. ROGER RÖNNING: Fem barn (PRM)
41. TOMMY 16: Rocking big Buddha (A West Side Fabrication)
42. TOMAS ANDERSSON: Ebeneser (Anderson)


UTLÄNDSKA

1. BILLY BRAGG & WILCO: Mermaid avenue (Elektra)
2. ELVIS COSTELLO/BURT BACHARACH: Painted from memory (Mercury)
3. ELLIOTT SMITH: XO (Dreamworks)
4. THE HORMONES: Where old ghosts meet (V2/Banana)
5. BILLY BREMNER: A good week's work (Gadfly)
6. ROBBIE FULKS: Let's kill Saturday night (Geffen)
7. NICK LOWE: Dig my mood (Demon)
8. JEFF BUCKLEY: Sketches for my sweetheart, the drunk (Columbia)
9. PETER CASE: Full service no waiting (Vanguard)
10. KRISTIN HERSH: Strange angels (4AD/MNW)
11. GOLDEN SMOG: Weird tales (Ryko)
12. EDDI READER: Angels & electricity (Blanco y negro)
13. BELLE & SEBASTIAN: The boy with the arab strap (Jeepster/Delabel)
14. MERCURY REV: Deserter's songs (V2)
14b. MADONNA: Ray of light (Maverick)
15. R.E.M.: Up (Warner Bros)
16. ASTRID: Boy for you (Nude)
17. THE DANDY WARHOLS: The Dandy Warhols come down (Capitol/Tim/Kerr)
18. LUCINDA WILLIAMS: Car wheels on a gravel road (Mercury)
19. SHERYL CROW: The globe sessions (A&M)
20. JEWEL: Spirit (Atlantic)
21. LYLE LOVETT: Step inside this house (Curb/MCA)
22. ROBBIE WILLIAMS: I've been expecting you (Chrysalis)
23. SUNHOUSE: Crazy on the weekend (Independiente)
24. SUPERSTAR: Palm tree (Camp Fabulous)
25. THE SUPERNATURALS: A tune a day (Food)
26. LOU REED: Perfect night (Reprise)
27. PULP: This is hardcore (Island)
28. LIZ PHAIR: Whitechocolatespaceegg (Matador/Capitol)
29. BERNARD BUTLER: People move on (Creation)
30. PETE DROGE: Spacey and shakin (Fiftyseven/Epic)
31. NANCI GRIFFITH: Other voices, too (Elektra)
32. EMMYLOU HARRIS: Spyboy (Grapevine)
33. SPARKLEHORSE: Good morning spider (Parlophone)
34. JONNY LANG: Wander this world (A&M)
35. DR JOHN: Anutha zone (Parlophone)
35b. THE SMASHING PUMPKINS: Adore (Virgin)
36. RAY DAVIES: The storyteller (EMI/Konk)
37. ROD STEWART: When we were the new boys (Warner Bros)
38. JAMES IHA: Let it come down (Virgin/Hut)
39. VIC CHESNUTT: The salesman & Bernadette (Pinnacle/Rough Trade)
40. RUFUS WAINWRIGHT: Rufus Wainwright (Dreamworks)
41. CHRIS & CARLA: Swinger 500 (Glitterhouse)
42. JOE ELY: Twistin' in the wind (MCA)
43. GILLIAN WELCH: Hell among the yearlings (Almo Sounds)
44. JOHN FOGERTY: Premonition (Reprise)
45. JOE GRUSCHECKY: Coming home (Big Star)
46. LINDA RONSTADT: We ran (Elektra)
47. SEMISONIC: Feeling strangely fine (MCA)
48. DOLLY PARTON: Hungry again (MCA Nashville)
49. TRANSISTER: Transister (Virgin)
50. VICTORIA WILLIAMS: Musings of a creekdipper (Atlantic)
51. RODDY FRAME. The north star (Independiente)
52. COWBOY JUNKIES: Miles from our home (Geffen)
53. NEIL FINN: Try whistling this (Parlophone)
54. DWIGHT YOAKAM: A long way home (Reprise)
55. BAD RELIGION: No substance (Dragnet/Epic)
56. MARCY PLAYGROUND: Marcy Playground (Capitol)
57. THE HIGH LLAMAS: Cold and bouncy (Alpaca)
58. LENNY KRAVITZ: 5 (Virgin)
59. WARM JETS: Future signs (Island)
60. ANI DiFRANCO: Little plastic castle (Righteous babe/Cooking Vinyl)
61. RICHARD DAVIES: Telegraph (Blue Rose/Flydaddy/V2)
62. THE MAVERICKS: Trampoline (MCA Nashville)
63. MARY LOU LORD: Got no shadow (WORK/Columbia)
64. THE TUESDAYS: The Tuesdays (Polydor)
65. SHANIA TWAIN: Come on over (Mercury)
66. BRYAN ADAMS: On a day like today (A&M)
67. JIMMIE VAUGHAN: Out there (Epic)
68. ERIC MATTHEWS: The lateness of of the hour (Sub Pop)
69. MARC COHN: Burning the daze (Atlantic)
70. SOUL ASYLUM: Candy from a stranger (Columbia)
71. RICHIE SAMBORA: Undiscovered soul (Mercury)
72. HANNE BOEL: Need (EMI-Medley)

/ HÃ¥kan

"Det finns ingen cirkus"

WILLE AHNBERG
Det finns ingen cirkus
(Mowihla/Plugged)

För mig tidigare helt obekante Wille Ahnberg ger idag ut sitt tredje soloalbum. I releasebladet till nya skivan "Det finns ingen cirkus" berättas att Ahnberg en gång var medlem i 70-talets Mörbyligan men han hade nog ingen framträdande roll ty jag kan inte hitta några dokument som stöder den uppgiften. Hursomhelst har Ahnberg gjort ännu ett soloalbum och det är tveklöst kvalificerat folk i kompet bakom honom.
   Här finns alla frÃ¥n Sven Lindvall, Staffan Astner, Per Lindvall och Peter Hallström till Örebrokändisen Clas Olofsson pÃ¥ ett hörn. Den här samlingen proffs ger givetvis glans Ã¥t arrangemangen och den snygga produktionen signerad basisten Sven Lindvall.
   Nästan lika kvalificerat och personligt lÃ¥ter det ocksÃ¥ om Wille Ahnbergs sÃ¥nger som när jag ger materialet tid och utrymme befinner sig ovanför den överbefolkade singer/songwriter-genren. Inledningsvis fastnar jag i fällan att jämföra med exempelvis Stefan Sundström, med texter som betyder sÃ¥ mycket, men upptäcker snart en mer pÃ¥fallande personlighet och ren vällust i arrangemangen.
   Minutiösa detaljer i bÃ¥de text och musik som nästan hör hemma pÃ¥ Peter LeMarcs unika nivÃ¥ där inget tycks ha blivit lämnat Ã¥t slumpen. Dessutom förstärker den övervägande lÃ¥gmälda ibland viskande tonen styrkan i materialet.
   Lindvall stÃ¥r inte bara för produktionen, han kryddar ocksÃ¥ arrangemangen med tuba och althorn. Detaljer som tillsammans med Sara Isakssons och Charlotte Bergs röster ofta ger materialet en knuff i rätt riktning.
   Ofta, ja. Skivans första duett, "När din morgon kommer" tillsammans med Sara, är snyggt sjungen men inte sÃ¥ mycket mer. Förväntningarna pÃ¥ en magisk duett, hon har ju en gudomlig röst som jag lärt mig älska i mÃ¥nga sammanhang, resulterar i en lite för enkel lÃ¥t med en alldeles för upprepande titel.
   DÃ¥ är inledningen pÃ¥ skivan sÃ¥ mycket bättre och personligare. "Ett uns nÃ¥d", för övrigt titel pÃ¥ Wille Ahnbergs förra album, drar Ã¥t sig uppmärksamheten pÃ¥ ett smygande, viskande och nästan suggestivt sätt. Musikaliskt homogen med ett fint spelat piano av Peter Hallström.
   Mott The Hoople-fantasten Willes svenska version av Ian Hunters "Angel of 8th Avenue", "Ängel frÃ¥n en mindre stad", är ocksÃ¥ en positiv överraskning, kanske mest beroende pÃ¥ att originalet inte sitter i min ryggrad. Men Staffan Astners slide dallrar fint.
   Pianoballaden "Till sommaren" tillhör ocksÃ¥ skivans bättre hälft med sitt avklädda arrangemang. Liksom den fina kärlekslÃ¥ten "Ny skön värld", "Vägen bort frÃ¥n dig" som är skivans mest utÃ¥triktade lÃ¥t och bästa duett (med Charlotte Berg) och den melodiskt finurliga "Nionde psalmen".

/ HÃ¥kan

Årets bästa skivor 1997

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Meny i december 1997.

UTLÄNDSKA
1. STEVE EARLE: El corazon (E-Squared/Warner Bros)
2. U2: Pop (Island)
3. RON SEXSMITH: Other songs (Interscope)
4. JOHN FOGERTY: Blue moon swamp (Warner Bros)
5. TEENAGE FANCLUB: Songs from the northern Britain (Creation)

SVENSKA
1. WEEPING WILLOWS: Broken promise land (Grand Recordings)
2. POPSICLE: Stand up and testify (Telegram)
3. THE WANNADIES: Bagsy me (RCA)
4. MILLENCOLIN: For monkeys (Burning Heart)
5. NILS ERIKSON: Albert, tyfonen (Epic)

Trött och sliten efter ett enormt intensivt skivår känns det riktigt tillfredsställande att blicka bakåt, minnas årets höjdare bland alla hundratals CD jag lyssnat på. Först kom Steve Earle. Sedan kom ingenting. Och därefter kom inte heller något. Men sedan kom en mängd utomordentligt bra skivor. Trodde jag gjorde det enkelt för mig genom att redan från årets start upprätta en lista där varje genomlyssnad skiva skulle placeras i rätt rangordning.
   OK, tätpositionerna är helt trovärdiga men när man letar sig ned till platserna mellan 30 och 40 pÃ¥ min utvidgade inofficiella Ã¥rsbästalista blir exaktheten flytande. Hur förklara exempelvis hur den grymt talangfulle 15-Ã¥rige bluesgitarristen Jonny Langs skiva "Lie to me" hamnade pÃ¥ en ytterst blygsam 52:a-plats pÃ¥ min lista. Och när gamle favoriten Paul McCartney gör sin bästa skiva pÃ¥ Ã¥r och dag, "Flaming pie", sÃ¥ är det med en hÃ¥rsmÃ¥n han hamnar bland de 30 bästa.
   När jag lyssnade pÃ¥ Joey Tempests "Azalea place" i vÃ¥ras var jag mycket nöjd men den hamnade slutgiltigt pÃ¥ blott plats 30 av Ã¥rets svenska skivor. Gävles svar pÃ¥ Rockpile, Refreshments, är ungefär hundra gÃ¥nger bättre pÃ¥ scen än pÃ¥ skiva men ändÃ¥ borde väl deras "Trouble boys" placerat sig bättre än nummer 25 bland mina svenska favoriter i Ã¥r. SkivÃ¥ret 1997 har med andra ord varit en osedvanligt jämn historia.
   En svensk debut i topp, sagolikt välljudande Weeping Willows, men även i övrigt fanns det framstÃ¥ende svenska debutanter: Tina Stenberg, Regina Lund, Eagle-Eye Cherry, Görel Crona med flera. Även Stefan Anderssons debut pÃ¥ svenska var lÃ¥ngt, lÃ¥ngt över förväntan.
   Strax utanför den korta utländska listan hamnade Paul Simon, Rolling Stones, Oasis och Mommyheads. En skön blandning av fossiler och fräscha 90-talsnamn. Det som gör livet som skivrecensent sÃ¥ gränslöst spännande.

/ HÃ¥kan

Årets bästa album 1996

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i december 1996.

SVENSKT:
1. KENT: Verkligen
Perfekt blandning när popens melodier blandas med rockens vilda uttryck.
2. ULF STURESON: I overkligheten
Ytterst, personligt lågmäld pop ochmoderna visor.
3. THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES: Welcome to the infant freebase
Starkt låtmaterial när Ebbot & Co stjäl med finess.
4. JUMPER: Jumper
Fler pophits än någon annan skiva i år.
5. NILS ERIKSON: Spår
Ljudmässigt storverk när skånske Nils utstrålar värme.

UTLÄNDSKT:
1. R.E.M.: New adventures in hi-fi
Helgjuten och omväxlande rock med många spännande stickspår.
2. MARIA McKEE: Life is sweet
Lågmält intensiv rockplatta med ljuvligt dynamitpaket.
3. STEVE EARLE: I feel alright
Uppkäftig rockcountry med suveräna melodier.
4. GOLDEN SMOG: Down the old mainstream
Spontan rock på gränsen mellan akustisk rock, pop och country.
5. JOHNNY CASH: Unchained
Fyller tomrummet som Heartbreakers elegant lämnar efter sig.

/ HÃ¥kan

Årets bästa 1995

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/12 1995.

SVENSKT:
1. STARMARKET: Starmarket
2. BRAINPOOL: Painkiller
3. PETER LeMARC: Bok med blanka sidor
4. IRMA SCHULTZ: Andas fritt
5. OLLE LJUNGSTRÖM: Tack

UTLÄNDSKT:
1. NEIL YOUNG: Mirror ball
2. EMMYLOU HARRIS: Wrecking ball
3. THE JAYHAWKS: Tomorrow the green grass
4. JOHN HIATT: Walk on
5. WILLY DeVILLE: Loup garou

Rock- och popåret 1995 på skiva. Ett enhälligt, högst förutsägbart, beslut eller en lika tveklös seger för mångfalden?
   Det senare om ni frÃ¥gar mig.
   Vad har jag för rätt att utelämna "(What's the story) Morning glory?" med Oasis, nummer ett enligt en nästan enig svensk kritikerkÃ¥r, frÃ¥n min Ã¥rs-bästa-lista? Hur i hela friden kan jag rata en skiva som, av nÃ¥gon, beskrivits som "90-talets stora mästerverk"?
   FrÃ¥gor, frÃ¥gor. För mig var det aldrig nÃ¥gon frÃ¥ga. När skivÃ¥ret ska granskas och slutgiltigt graderas är det mina innerliga, ärliga känslor som styr. DÃ¥ hamnar Oasis andra "mästerverk" precis utanför de fem bästa. Tillsammans med mÃ¥nga andra mycket bra skivor. Gjorda av debutanten Ron Sexsmith, Del Amitri, Steve Earle, Mike Scott, Aimee Mann, Joe Ely, Steve Forbert, Sonny Landreth, Mickey Jupp och halvt diskvalificerade Stones och Bob Dylan, nyinspelade skivor med gammalt material.
   Efter det frustrerande arbetet att välja bort mÃ¥nga bra skivor Ã¥terstÃ¥r graderingen av de fem bästa. Där förstaplatsen, numero uno, i Ã¥r är fullständigt vikt Ã¥t Neil Youngs "Mirror ball" med Pearl Jam i kompet. En skiva sÃ¥ sensationellt jämn, melodiskt lysande och musikaliskt helgjuten att jag gav den absolut högsta betyg, fem tuppar. Vilket jag tidigare under Ã¥rens lopp bara tillgripit vid tre tillfällen.
   Den musikaliska mÃ¥ngfalden pÃ¥ min utländska lista är nästan provokativ. I nämnd ordning hÃ¥rd rock, pÃ¥tagligt modern country, popgitarrsound, heltäckande rock och amerikansk musikhistoria.
   Mitt skivÃ¥r handlade i mycket om utländska skivor. Det var tillnärmelsevis inte lika stor konkurrens om platserna pÃ¥ min svenska bästa-lista. Men ändÃ¥ innehÃ¥ller min lista mycket bredd och stor mÃ¥ngfald. FrÃ¥n hetsig popcore, vuxenrock, problemfyllda texter och naiv pop.
   Mest synd var det om den brokiga skaran Minus 5, Paul Weller, Eva Dahlgren, Duffy, Jackie Leven, Morrissey, High Llamas och Joan Armatrading. Skivorna de gav ut var till stor del alldeles utsökta men hade en, tvÃ¥ ibland tre lÃ¥tar, som var sÃ¥ utpräglat svaga och udda att de obönhörligt drog ned helhetsintrycket. 1995 var ocksÃ¥, bland mycket annat, Ã¥ret dÃ¥ jag lärde mig stava till Millencolin.

/ HÃ¥kan

Årets bästa album 1994

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/12 1994.

SVENSKT:
1. BRAINPOOL: Soda
2. KAJSA GRYTT: Revolution
3. TED GÄRDESTAD: Äntligen på väg
4. TRASTE LINDÉNS KVINTETT: Som på film
5. WANNADIES: Be a girl

UTLÄNDSKT:
1. SHANE MacGOWAN & THE POPES: The snake
2. NICK LOWE: The impossible bird
3. TOM PETTY: Wildflowers
4. KIRSTY MacCOLL: Titanic days
5. PETE DROGE: Necktie second

Min lista över årets bästa lista innehåller både kära favoriter, överraskande starka comebacker och friska debutanter. Lågmält, snäll pop och röjig rock i en härlig blandning.
   Att sammanställa Ã¥rsbästalistan är en lÃ¥ng process. En process där jag i Ã¥r ohjälpligt och omotiverat hakade upp mig pÃ¥ alla usla skivor med stora, etablerade artister. Mauro Scocco, Bryan Ferry, Björn Afzelius och Madonna är nÃ¥gra stora exempel som gjort Ã¥rets pinsamt svagaste skivor.
   NÃ¥väl, skivÃ¥ret 1994 hade sina fÃ¥ exklusiva toppar och nÃ¥gra uppseendeväckande bottennoteringar, Plus den stora, grÃ¥ massan däremellan. Med andra ord ett tämligen normalt skivÃ¥r.
   Shane MacGowans comeback till livet och rockbranschen var anmärkningsvärd. "The snake" hade allt vad Pogues saknat de senaste Ã¥ren. Rock, ballader och folkmusik.
   Ã…rets svenska debutanter har varit mycket uppmärksammade och har i en del fall (Nordman, Cajsa-Stina Ã…kerström och Lisa Ekdahl) sÃ¥lt ofattbart med skivor. Men musikaliskt har de sällan infriat förhoppningarna helt.
   Inte heller Brainpool hade sÃ¥ mycket nytt att komma med men deras debut "Soda" var sprängfylld med Ramones/Who-inspirerad pop och givna hits som föll mig helt i smaken. I särklass i Sverige 1994.
   Efter Ã¥r av lÃ¥gmäld jazz och lÃ¥ng tystnad Ã¥terkom Kajsa Grytt med otyglad gitarrock av oerhörd melodiös kraft pÃ¥ "Revolution".
   Fast Ã¥rets riktiga comeback gjorde Ted Gärdestad. Med en djupt personlig skiva, med bräcklig framtoning men ocksÃ¥ starka ballader och uppsluppna poplÃ¥tar.
   Nick Lowe har ocksÃ¥ gjort en överraskande lÃ¥gmäld skiva. Tom Petty har fyllt Ã¥rets skiva med idel spontana, avskalade mästerverk och Kirsty MacColl brukar jag beskriva som en kvinnlig Elvis Costello. SÃ¥ även i Ã¥r.
   Det fanns plats pÃ¥ listan för debutanter även i Ã¥r. Ovan nämnda Brainpool och sÃ¥ Pete Droge som dök upp i skivÃ¥rets elfte timme (och tolfte mÃ¥nad) med en debut, "Necktie second" som soundmässigt korsade Tom Petty med Neil Young och mycket personlighet.
   Elvis Costello och Pretenders hamnade precis utanför mina Ã¥rsbästalistor.

/ HÃ¥kan

Årets bästa skivor 1993

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/12 1993.

UTLÄNDSKT:
1. JACKSON BROWNE: I'm alive
2. JOHN MELLENCAMP: Human wheels
3. JOHN HIATT: Perfectly good guitar
4. SQUEEZE: Some fantastic place
5. U2: Zooropa

SVENSKT:
1. CARLA JONSSON: Skakad & rörd
2. WILMER X: Pontiac till himmelen
3. ELDKVARN: Pluralism
4. LOUISE HOFFSTEN: Rhythm & blonde
5. HAPPYDEADMEN: Game, set, match

En blek och sporadiskt svag vår med få toppskivor. En höst med floder av starka skivor. 1993 var med andra ord ett tämligen ordinärt skivår på pop- och rockområdet.
   Jag har för första gÃ¥ngen dela upp mina Ã¥rsbästaskivor pÃ¥ en utländsk och en svensk lista. Det har gynnat de svenska artisterna. Det har sammantaget inte varit nÃ¥got riktigt höjdarÃ¥r för svensk rock.
   De trogna svenska grupperna Eldkvarn och Wilmer X sviker ingen utan att nÃ¥ personliga rekord med Ã¥rets skivor. Dessutom sÃ¥g jag bÃ¥da grupperna motsvara förväntningarna live.
   Men ännu bättre i Ã¥r var i mina öron lillebror Eldkvarn, Carla Jonsson, som gjorde solodebut pÃ¥ ett övertygande sätt med sin alldeles egensinniga pop och rock med sedvanligt personliga texter.
   Efter lÃ¥ng och trogen tjänst har Louise Hoffsten äntligen nÃ¥tt sin höjdpunkt. Personlig rock, hÃ¥rdsvängande och lÃ¥gmäld, utan hjälp frÃ¥n spektakulära utlänningar.
   Sedan finns det hopp om svensk pop. I valet mellan This Perfect Day och Beagle väljer jag Happydeadmen som har e osviklig känsla för melodier.
   Den utländska listan är ett galleri av artister som efter kortare eller längre formsvackor Ã¥terigen befinner sig pÃ¥ topp.
   Jackson Brownes "I'm alive" är inte bara textmässigt stark och innerlig, svart och olycklig. Det är ocksÃ¥ en samling melodier som tillsammans utgör hans bästa platta sedan "Running on empty".
   U2 har inte engagerat mig sÃ¥ här mycket sedan "The unforgettable fire". Efter det försumbara mellanspelet i Little Village är John Hiatt tillbaka pÃ¥ sin mammas gata. Och John Mellencamps "Human wheels" är nästan i klass med den mästerliga "The lonesome jubilee".
   Squeeze blir aldrig för gamla för att nÃ¥gonsin överge den klassiskt poppräglade musiken. Där en god refräng, en genuin textidé och naturligt framförande aldrig sitter i vägen.
   Närmast en plats bland de fem kom skivorna med Midnight Oil, Paul McCartney och de spännande debuterna frÃ¥n Grant Lee Buffalo och Roy Rogers.

/ HÃ¥kan

Richard Lindgren laddar för Dylan

Alla bilder: Carina Österling
RICHARD LINDGREN
Il Buttero, Stockholm 17 maj 2014
Konsertlängd: 20:36-21:15 och 21:42-22:37 (39+55 min = 94 min)
Min plats: Sittande ca 4 m från scenen.

I Kungsträdgården höll någon som heter Angello hov framför 35 000 personer och enligt rapporterna idag leverades allt med granater, bomber och fyrverkerier. Vi var i Stockholm men vi var samtidigt i Gamla Stan långt från trängseln och hysterin i Kungsträdgården. Vi var på italiensk restaurang på Lilla Nygatan, Il Buttero, där inte bara maten i restaurangen smakade bra ty även den musikaliska efterrätten Richard Lindgren i källaren var till sin fördel. Långt från visuella hjälpmedel men med sedvanligt stor personlighet i bagaget.
   I en alldeles lagom liten lokal med bar stod vÃ¥r vän frÃ¥n SkÃ¥ne pÃ¥ den lilla, obefintliga scenen. PÃ¥ lördagskvällen var den personlige lÃ¥tskrivarfavoriten förstärkt med vännen och duktige mandolinspelaren Janne Adolfsson och det blev pÃ¥ mÃ¥nga sätt en alldeles charmant konsert i det lilla unika formatet.
   Kvällens stora nyhet var inte bara ännu en unik konsert med nyskrivna lÃ¥tar, udda covers och ett i övrigt finstämd men tämligen spontan repertoar utan ocksÃ¥ nyheten om att Richard Lindgren har fÃ¥tt det stora förtroendet att spela förband till Bob Dylan pÃ¥ Sofiero i Helsingborg 14 juli.
   Det är naturligtvis en alldeles omvälvande nyhet för vilken svensk artist som helst att spela förband till ikonen Dylan. Mats Ronander gjorde det pÃ¥ Ullevi 1984 men för den helt Dylan-älskande Lindgren att uppträda pÃ¥ samma scen som den stora idolen Dylan kommer det att bli en once in a lifetime upplevelse och en stor dröm i uppfyllelse. DÃ¥ har han ändÃ¥ genom Ã¥ren delat scen med bÃ¥de John Hiatt, Mary Gauthier och till och med Little Feat tidigare.
   Glad, uppsluppen och omtumlad över den positiva nyheten inledde Richard konserten ändÃ¥ vemodigt med Stephen Fosters urgamla (1854) "Hard times come again no more". Efter en hÃ¥rd natt i Norrköping, där han av oförklarlig anledning fick med sig tavlan som prydde väggen bakom scenen, ville han inleda med nÃ¥gra dystra sÃ¥nger och vid det trygga pianot gjorde Richard sina mest känsliga sÃ¥nger och fortsatte med ytterligare tvÃ¥ covers, Waterboys "In search of a rose" och husguden Dylans "I want you".
   Sedan gjorde Adolfsson sällskap med Lindgren pÃ¥ scenen, tog fram den nyinköpta dobrogitarren och dekorerade läckert "Grand hotel". Sedan fortsatte föreställningen med gitarr/mandolin och nÃ¥gra säkra "hits" frÃ¥n Lindgrens lÃ¥tkatalog innan paus.
   Tillbaka vid pianot efter paus och nÃ¥gra nya lÃ¥tar, den ännu icke inspelade "Long time ago" som växer för varje spelning och den helt nya "Hobo and Marina". En lÃ¥t som en nöjd Richard beskriver som en fantastisk lÃ¥t men jag kan ännu inte höra den genuina storheten.
   Efter en halvtimme i andra set meddelade Richard plötsligt att det blev kisspaus i föreställningen. Mest för att han själv behövde det men han blev ändÃ¥ kvar vid pianot och framförde nÃ¥gra korta versioner av Waterboys- och Neil Young-lÃ¥tar innan Richard sjöng Tom Waits "Tom Traubert's blues" ungeför tio gÃ¥nger bättre än Waits själv.
   Sedan kom den helt akustiska finalen som ett brev pÃ¥ posten med "Miracle like you" och ett oförglömligt mandolinsolo av Janne Adolfsson.

Hard times come again no more
In search of a rose
I want you
Grand hotel
Five pints and a wink from Gwendolyn
Dead man
Back to Brno

paus

Long time ago
Hobo and Marina
(Whole of the moon)
(Fisherman blues)
(Helpless)
Tom Traubert's blues

extra

Miracle like you

/ HÃ¥kan

Håkans bästa 1992

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/12 1992.

1, DEL AMITRI: Change everything
2. R.E.M.: Automatic for the people
3. MARIE FREDRIKSSON: Den ständiga resan
4. BRUCE SPRINGSTEEN: Human touch
5. PETER GABRIEL: Us
6. MATS RONANDER: Himlen gråter för Elmore James
7. SONNY LANDRETH: Outward bound
8. STEVE FORBERT: The american in me
9. NEIL YOUNG: Harvest moon
10. GRAHAM PARKER: Burning questions

Jag har årets lyckligaste veckor bakom mig. Då skivutgivningen av nya plattor minskade drastiskt redan i november och de senaste veckorna helt avstannat har jag ägnat tiden till att bedöma och gradera årets bästa rockplattor.
   Totalt sett var 1992 i mina ögon och öron ett magert rockÃ¥r. Där konkurrensen pÃ¥ toppen inte var sÃ¥ blodig som tidigare Ã¥r. Däremot är förstaplatsen given genom Del Amitris alldeles underbara "Change everything". En skiva som innehÃ¥ller bÃ¥de akustisk och elektrisk rock av bästa märke.
   Justin Currie och grabbarna i skotska Del Amitri har inte bara gjort ett femstjärnigt album som kom när sommaren var som varmast i juni. Frikostigt och generöst har de vräkt exklusiva singelspÃ¥r över oss hela hösten.
   PÃ¥ sina tre singlar frÃ¥n albumet har de bjudit pÃ¥ inte mindre än Ã¥tta nya lÃ¥tar, tre covers och en akustisk version av ett albumspÃ¥r. Det har varit Del Amitris Ã¥r pÃ¥ mer än ett sätt.
Om Del Amitris skiva var outstanding så var årets bästa skivor i övrigt av inbördes jämnare standard.
   R.E.M. gör rock medmycket magi och lyhörda arrangemang.
   Marie Fredriksson är sÃ¥ ensam om sin Ã¥ngestladdade musik.
   "Human touch" är Bruce Springsteens bästa och jämnaste av de tvÃ¥ album han släppte samtidigt.
   Peter Gabriel gör hypnotiskt vacker musik och använder syntar och maskiner pÃ¥ absolut rätt sätt.
   Ã„ntligen slog Mats Ronander till med sitt bästa album som soloartist.
   Sonny Landreth är inte bara Ã¥rets solodebutant. Han kan allt: sjung, spela gitarr och skriva lÃ¥tar.
   Steve Forbert är aldrig lÃ¥ngrandig men det han gör är personligt och lÃ¥gmält originellt.
   Neil Young är mjukare än pÃ¥ länge men tappar ändÃ¥ aldrig stinget.
   Ã„ven Graham Parker kan man lita pÃ¥. Grymt melodisk poprock.

/ HÃ¥kan

"Allt jag lovade"

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/5 2014.

AGUSON & STORMEN
Allt jag lovade
(Svenska Skivbolaget)

Aguson, eller Peter Augustsson som han hette när han växte upp i Kumla, har svårt att få till det där personliga och originellt unika albumet. På scen, där jag har upplevt honom ett par gånger, har han varit sprittande rastlös framför ett Persson Pack-influerat komp men på skiva har han gång på gång fastnat i ganska trygga rytmer med säkerhetsbälte i arrangemangen. Så även denna gång.
   Namnet pÃ¥ nya kompbandet, Stormen, väckte väl förhoppningar pÃ¥ lite fler händelserika och vilda arrangemang men Aguson 2014 vill gärna ta alla i hand, smeka medhÃ¥rs och har därmed tappat mycket av personligheten i sitt artisteri.
   TitellÃ¥ten är en hit med sitt insmickrande aaah-intro om den nÃ¥r sin publik och hetsiga "Sitter pÃ¥ molnen" är stundtals fascinerande. Suggestivt lÃ¥nga avslutningslÃ¥ten "Den svarta Ã¥n" är, med sitt programmerade stuk och viskande sÃ¥ng, till viss del vÃ¥gad men hela finalen pÃ¥ lÃ¥ten rinner ut i sanden. I övrigt är Aguson kung av den grÃ¥ zonen, en sorts lightvariant av Lars Winnerbäck, där inget varken överraskar eller retar upp.

/ HÃ¥kan

Årets bästa album 1991

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/12 1991.

1. WILMER X: Mambo feber
2. KIRSTY MacCOLL: Electric landlady
3. EVA DAHLGREN: En blekt blondins hjärta
4. WARREN ZEVON: Mr Bad Example
5. GRAHAM PARKER: Struck by lightning
6. TRASTE LINDÉNS KVINTETT: Jolly Bob går i land
7. ROGER McGUINN: Back from Rio
8. WILLIE NILE: Places I have never been
9. ROBBIE ROBERTSON: Storyville
10. VAN MORRISON: Hymns to the silence

Om en vecka är det julafton. Själv har jag haft julafton varje dag de senaste veckorna. Jag har lyssnat igenom, slutgiltigt bedömt och graderat årets bästa rockskivor. Vad kan då vara mer naturligt än att utse Wilmer X:s formidabla dubbelalbum "Mambo feber" till årets bästa rockskiva.
   Med "Mambo feber" gick det som en dans för Wilmer. Accepterade och älskade av alla frÃ¥n hängivna rockälskare till den mindre respekterade Svensktoppen-juryn.
   Det finns idag inte mycket att tillägga om "Mambo feber", ett mästerverk pÃ¥ 30 lÃ¥tar. Den innehÃ¥ller alla tiders olika rocktempon, nÃ¥gra psykologiskt placerade ballader och allt presenterat i en bÃ¥de elektrisk och akustisk kostym.
   Kirsty MacColl och Eva Dahlgren har kanske inte sÃ¥ mycket gemensamt. Inte ens sprÃ¥ket men bÃ¥da damerna som befinner sig i sin bästa Ã¥lder kring 30-Ã¥rsstrecket., ser moderna rytmer med öppna ögon utan att tumma pÃ¥ den egna personligheten.
   Warren Zevon och Graham Parker är tvÃ¥ gamla favoriter vars skivor i Ã¥r inte var mycket sämre än de bästa de nÃ¥gonsin gjort.
   Perssons Packs album "Äkta hjärtan" var inte dÃ¥lig, strax under min tio bästa-lista, men Traste Lindéns, syskonbandet frÃ¥n hälsingeskogarna, första välproducerade alster är bÃ¥de charmigare, roligare och (inte minst) jämnare.
   Roger McGuinn och Willie Nile, tvÃ¥ comebackande amerikanare, är gitarrpopens mästare. Som har kvar sina unika egenskaper att skriva melodisk rock.
   Robbie Robertsons solodebut 1987 var fylld av överraskande höjdpunkter men pÃ¥ Ã¥rets "Storyville" har han funnits sin personliga form ännu tydligare.
   Och Van Morrison lyckas med det mesta. Även med den svÃ¥ra konsten att balansera jazz och folkmusik med religiösa grubblerier.
   SÃ¥ ser min Ã¥rsbästalista ut. En lista där Southside Johnny, Aaron Neville, Perssons Pack, Elvis Costello och Irma har hamnat precis utanför.

/ HÃ¥kan

Ã…rets album 1990

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/12 1990.

1. JOHN HIATT: Stolen moments
2. SINEAD O'CONNOR: I do not want what I haven't got
3. THE WATERBOYS: Room to roam
4. NICK LOWE: Party of one
5. LOLITA POP: Blumenkraft
6. PERSSONS PACK: Kanoner och små, små saker
7. THE MEN THEY COULDN'T HANG: The Domino club
8. VAN MORRISON: Enlightenment
9. THE POGUES: Hell's ditch
10. THE PRETENDERS: Packed!

Melodisk popmusik, gripande passion och stora doser ren naturlighet. Så heter huvudingredienserna till receptet "Årets bästa LP 1990". De tio album inom pop- och rockmusiken som efter mycken vånda och stort besvär rangordnats till en lista. Helt subjektivt sammanställd av undertecknad.
   John Hiatts Ã¥terkomst pÃ¥ tronen är bÃ¥de glädjande och rättvis. Han gjorde 1987 Ã¥rs i särklass bästa rockplatta, den fantastiska "Bring the family". Följde upp den skivan Ã¥ret därpÃ¥ med "Slow turning" av nästan samma goda klass.
   Efter ett kortare uppehÃ¥ll kom Hiatt tillbaka i Ã¥r med ett oerhört starkt album som inte direkt pÃ¥minner om de närmast föregÃ¥ende skivorna. "Stolen moments" har mer dekorerade arrangemang, omväxlande rockcountryballadtempolÃ¥tar och skiftande sättning frÃ¥n lÃ¥t till lÃ¥t.
   I Ã¥r har vi lärt oss uttala den irländska sÃ¥ngerskan Sinead O'Connors förnamn pÃ¥ riktigt sätt. Hennes oändligt uppmärksammade singel "Nothing compares 2 U" kom ut redan pÃ¥ förra Ã¥rets första vecka och när albumet "I do not want what I haven't got" kom i mars och visade sig vara lika starkt rakt igenom har hennes namn varit pÃ¥ allas läppar hela Ã¥ret. Fullt rättvist.
   Fler irländare pÃ¥ listan, The Waterboys är de främsta representanterna för att ren och skär naturlighet är sÃ¥ viktig och betydelsefull i dagens pop och rock. SÃ¥ngaren och ledaren Mike Scott sjunger och skriver dessutom med en gripande passion som gör gruppen given pÃ¥ Ã¥rets bästa-lista.
   Nick Lowe befinner sig sÃ¥ lÃ¥ngt frÃ¥n nuvarande trender att han uppträdde i "Caramba", det svenska tv-programmet. Det betyder ocksÃ¥ att hans orättvist bortglömda album "Party of one" innehÃ¥ller genuint välskrivna popklassiker som tÃ¥l alla arrangemang. Nick Lowe har definitivt kvar sin popkänsla.
   Lolita Pop upprepade den musikaliska succén med "Blumenkraft", fylld av omväxlande och starka lÃ¥tar som inte riktigt nÃ¥r upp i fjolÃ¥rets klass. ÄndÃ¥ är Karin Wistrand och kompani fortfarande nummer ett i fosterlandet Sverige.
   Hack i häl bÃ¥de pÃ¥ den nationella scenen och pÃ¥ min totallista över Ã¥rets album är det hemvävda, totaltnaturliga och helt personliga bandet Perssons Pack. De har inte bara landets i särklass mest udda utstrÃ¥lning utan fyllde sitt andra album med ett slipat sound, sprudlande texter och mycket god musikalitet.
   The Men They Couldn't Hang har länge varit mina personliga favoriter men frÃ¥gan är om inte gruppen med sitt femte album "The Domino club" nÃ¥r sin högsta punkt pÃ¥ karriären. Med rock och folkmusik i botten har de valt ett poppigare sound till skivan. Härligt klingande gitarrer blandas med allt vanligare klaviaturer.
   Van Morrison har länge tillhört kritikertoppen. Min respekt för honom har alltid varit stor men pÃ¥ Ã¥rets Van-album "Enlightenment" överträffar han sig själv. Med en uppsluppen och positiv skiva.
   Att döma av senaste Sverigebesöket av The Pogues mÃ¥r inte Shane MacGowan sÃ¥ bra men hans lÃ¥tar hÃ¥ller fortfarande god klass. PÃ¥ "Hell's ditch", producerad av Joe Strummer, är mÃ¥nga texter inspirerade av Shanes resa till Thailand.
   Det fenomenala popsoundet pÃ¥ mÃ¥nga lÃ¥tar frÃ¥n Pretenders senaste album "Packed!" gör den skivan sÃ¥ överraskande fräsch. SÃ¥ sensationellt jämn att jag rankar den som gruppens bästa album.

/ HÃ¥kan

90-talet två veckor till

Då har vi gått i mål i serien om de bästa 90-talsskivorna - med Steve Earle som, enligt min mening, rättvis segrare. Se bild ovan. Men ämnet 90-tal är inte riktigt slut på de här sidorna. Jag kommer under denna vecka och nästa vecka publicera mina årsbästalistor från varje år under 90-talet. Listorna är ofta ackompanjerade av den artikel jag en gång skrev i samband med min årsbästalista.
   Här hittar ni dessutom länkarna till samtliga 37 skivor som jag tyckte var de allra bästa albumen det decenniet.
   Ã„r ni ärade läsare pÃ¥ humör fÃ¥r ni här länkarna till mina tidigare listor med de bästa 70-tals-skivorna och bästa 80-talsalbumen.

/ HÃ¥kan

90:#1 El corazón

STEVE EARLE: El corazón (Warner Bros/E-Squared, 1997)

Det är lätt att glömma att Steve Earle en gång var en outsider, en underdog där hans skivor inte alltid var förutsägbara succéer. Earle-skivorna gjorde seriös entré i mitt liv under den senare delen av 80-talet. Samarbetet med Pogues på "Copperhead road" (1988) var en rejäl dörröppnare, likaså låten "Devil's right hand" från samma album.
   PÃ¥ "The hard way" (1990) och liveskivan "Shut Up and Die Like an Aviator" (1991) ville han nog gÃ¥ i fotspÃ¥ren efter Bruce Springsteen och Neil Young tillsammans med sitt rockband till komp. Drogproblem och fängelsestraff gjorde att bÃ¥de livet och musiken fick starta om nÃ¥gra Ã¥r in pÃ¥ 90-talet. Och nu hade han funnit sin personliga stil, mäktiga röst och fantastiska lÃ¥tskrivande.
   Det började lite lÃ¥gmält med "Train a comin'" (1995), fortsatte starkt med "I feel alright" (1996), även den given pÃ¥ min 90-talslista, och exploderade totalt med "El corazón". Den tog mig med storm dÃ¥ och den gränslösa blandningen och styrkan i varje lÃ¥t tar mig fortfarande känslomässigt pÃ¥ en underbar resa.
   Precis som jag avslutade min recension frÃ¥n 1997 (se nedan) blev "El corazón" det Ã¥rets nummer ett pÃ¥ Ã¥rsbästalistan och nu, nästan 17 Ã¥r senare, utnämner jag Steve Earles praktverk till hela 90-talets bästa album.
   Listan pÃ¥ 90-talets bästa skivor har nÃ¥tt sitt slut men ämnet fortsätter snurra pÃ¥ den här sidan nÃ¥gra veckor till. Jag kommer under de närmaste dagarna redovisa alla mina Ã¥rsbästalistor frÃ¥n 90-talet med eller utan originalkommentarer. SÃ¥ häng pÃ¥ innan sommaren tar sitt stora grepp över bloggen och livet i övrigt.

Här följer hela min ursprungliga 5+-recension, från Nerikes Allehanda 3 oktober 1997, av Steve Earles "El corazón":

STEVE EARLE
El corazón
(Warner Bros/E-Squared)

90-TALET LER MOT STEVE EARLE, Texas-killen som inte kan placeras vare sig i rock- eller countryfacket. På nya skivan visar han dessutom att hans musik över huvudtaget inte går att begränsa till någon enskild genre.
   LÃ¥ter det splittrat sÃ¥ är "El corazón" precis tvärtom.
   Steve bjuder pÃ¥ en fulländad mix där han i vissa lÃ¥tar slÃ¥r bÃ¥de Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young pÃ¥ deras egna revir.
   Skivan ramas in av tvÃ¥ lÃ¥gmälda ballader. I "Christmas in Washington" sjunger han om att han vill ha Woody Guthrie tillbaka och "Ft Worth blues" tillägnas vännen och nyligen avlidne Townes Van Zandt. BÃ¥da lÃ¥tarna kunde varit topplÃ¥tar pÃ¥ Springsteens "Nebraska" och överträffar allt pÃ¥ "The ghost of Tom Joad".
   "Taneytown" är en grovt skissad karikatyr pÃ¥ en typisk Neil Young-lÃ¥t. Och med Emmylou Harris i kören lÃ¥ter det som mycket pÃ¥ "American stars and bars".
   "You know the rest" har klara "I want you"-kvalitéer men är egentligen en blandning av bluegrass och rockabilly och har en rolig text. SÃ¥ rolig att Steve har svÃ¥rt att hÃ¥lla sig för skratt.
   I övrigt pendlar albumet hjärtknipande mellan bluegrass, rock och grunge(!).
   Ja, Steve samarbetar faktiskt med Seattle-bandet Supersuckers pÃ¥ en lÃ¥t, "N.Y.C", som onekligen stÃ¥r ut men ändÃ¥ inte faller ur ramen.
   SÃ¥ musikaliskt stor är Steve Earle för tillfället. Han passar in i vilken omgivning som helst.
   Vokalgruppen Fairfield Four, senast aktuell pÃ¥ John Fogertys skiva, och bluegrasskvintetten Del McCoury Band profilerar nÃ¥gra lÃ¥tar.
   Som hitlÃ¥t är duetten "Poison lovers" perfekt. "The other side of town", komplett med manipulerat vinylknaster, lÃ¥ter som en nyupptäckt Hank Williams-demo frÃ¥n 40-talet. Och "Here I am", med sonen Justin pÃ¥ gitarr, slÃ¥r undan benen pÃ¥ hela rockpubliken.
   Ã„ndÃ¥ är Steve Earle en artist med större hjärta än hjärna. Han pÃ¥stÃ¥r det själv dessutom. "Det är hjärtat som betyder nÃ¥got, att tänka ger mig bara huvudvärk".
   Men "El corazón" framkallar sällsynt kraftiga lyckokänslor. Helt klart Ã¥rets skiva.

YouTube: Steve Earles hyllning till Townes Vn Zandt: "Fort Worth blues".


/ HÃ¥kan

Covers: Agnetha Fältskog

AGNETHA FÄLTSKOG: My colouring book (WEA, 2004)

Hade först förträngt Agnethas coveralbum från 2004. Men så blev det ju sånt hullabaloo kring comebackskivan "A" förra våren att hennes historia åter kom upp till ytan och mycket riktigt hade hon ju gjort ett album för tio år sedan med genomgående covers. Att jag glömt skivan har inte bara med mitt allt sämre minne att göra...
   Skivan är ingen hörnsten i Agnethas produktion utan enbart ett desperat försök att fylla hÃ¥let i den lÃ¥nga pausen mellan studioskivorna. Sex Ã¥r efter "I stand alone" och nio Ã¥r innan Ã¥rets "A" liksom.
   Med bara tvÃ¥ undantag är det övervägande covermaterial frÃ¥n 60-talet pÃ¥ Agnethas skiva. Hon sjunger naturligtvis bra men hamnar ändÃ¥ i skuggan av 60-talssÃ¥ngerskorna, exempelvis Cilla Black som tidigare sjungit flera av lÃ¥tarna här. Nej, "My colouring book" är inget försök att göra hippa och spännande versioner av gamla lÃ¥tar utan snarare tvärtom.
   I händerna pÃ¥ producenten Anders Neglin har Agnethas starka röst decimerats till en medioker coversÃ¥ngerska. Typiska easy listening-arrangemang där strÃ¥kar och blÃ¥s dränker eventuella ambitioner att göra nÃ¥got personligt.
   I lÃ¥turvalet, där balladerna dominerar, är det ocksÃ¥ nÃ¥got spännande som fattas. Här finns Ã¥tskilliga lÃ¥tar som verkligen inte behöver göras en gÃ¥ng till. Som exempelvis "Sealed with a kiss", "Fly me to the moon" och den mer än lovligt smöriga "The end of the world".

Innehåll:
"My Colouring Book" (John Kander-Fred Ebb)
1962. Singel med Barbra Streisand/Sandy Stewart.
"When You Walk in the Room" (Jackie deShannon)
1963. Singel med låtskrivaren.
"If I Thought You'd Ever Change Your Mind" (John Cameron)
1969. Singel med Edwards Hand.
"Sealed with a Kiss" (Gary Geld/Peter Udell)
1960. Singel med The Four Voices.
"Love Me with All Your Heart" (Carlo Rodriguez Rigual/Mario Rodriguez Rigual/Carlos Martinoli English lyrics: Michael Vaughn)
1962. Singel ("Cuando Calienta El Sol") med Los Hermanos Rigual.
"Fly Me to the Moon" (Bart Howard)
1954. Singel med Kaye Ballard.
"Past, Present and Future" (Arthur Butler/Jerry Leiber/George Francis Morton)
1966. Singel med The Shangri-Las.
"A Fool Am I" (Flavio Carraresi/Alberto Testa English lyrics: Peter Callander)
1966. Singel ("Dimmelo, parlami") med Fabrizio Ferretti.
"I Can't Reach Your Heart" (Ted Murry/Benny Davies)
1963. Från filmen/albumet "Follow the boys" med Connie Francis. Rätt stavade låtskrivare är Benny Davis/Ted Murray.
"Sometimes When I'm Dreaming" (Michael Batt)
1984. Singel med Art Garfunkel.
"The End of the World" (Arthur Kent/Sylvia Dee)
1962. Singel med Skeeter Davis.
"Remember Me" (Chris Andrews)
1968. Från album/tv-show "The Sandie Shaw supplement" med Sandie Shaw.
"What Now My Love" (Gilbert Becaud/Pierre Delanoe/Carl Sigman)
1961. Singel ("Et Maintenant") med Gilbert Becaud.

/ HÃ¥kan

Lowe gjorde entré i Liljas repertoar

Bilder: Carina Österling
Mathias Lilja med vänners (Fredrik Landh och Clas Olofsson) lilla anspråkslösa barunderhållning i Saluhallen fick en sedvanlig fortsättning denna tidiga torsdagskväll. I två långa set (ca 40+60 minuter) sjöng och spelade de en repertoar med en överraskande majoritet covers och väldigt få egna låtar.
   Första set avslutades med "Johanna's song" och andra set inleddes med "Evil" och "Give it all away" men i övrigt (förutom Townes Van Zandt-coverlÃ¥ten "No place to fall") var Mathias Liljas album frÃ¥n i mars inte alls representerad i kvällens repertoar. EfterÃ¥t förklarade Lilja att han trodde publiken var lite trött pÃ¥ lÃ¥tarna frÃ¥n skivan och att covers passar bra när folk ska träffas och umgÃ¥s. ÄndÃ¥ gav han publiken en egen bonuslÃ¥t, den nya "Help is on the way", som extralÃ¥t.
   Covers är i Mathias Liljas fall ett väldigt intressant urval med lÃ¥tar som knappast är bekanta för gemene man. SÃ¥ de nästan tvÃ¥ timmarna blev ännu en gÃ¥ng smakfull musikalitet och intressant underhÃ¥llning när repertoaren pendlade mellan klassiska förebilder som Townes Van Zandt, Hank Williams, Steve Earle, Faron Young ("denne gigant"), Gram Parsons och den inte fullt lika kände Jackson C Frank. Och i övrigt fullt med lÃ¥tar som även jag hade svÃ¥rt att identifiera.
   Däremot hade jag inga svÃ¥righeter att känna igen Jayhawks-lÃ¥tarna "Angelyne" och "Save it for a rainy day" som Lilja ikväll valde att framföra pÃ¥ rad i andra set.
   SÃ¥ var det premiär för en lÃ¥t, Nick Lowes "The beast in me", i Liljas liverepertoar. Helt solo och väldigt dämpat drog han igÃ¥ng kvällen med lÃ¥ten som Lowe specialskrev till Johnny Cash. Lilja sjöng och spelade sÃ¥ lÃ¥gmält att det nog inte var alla i baren som ens noterade att musikunderhÃ¥llningen hade börjat.
   Däremot var det ingen som missade när föreställningen frÃ¥n scen proklamerades som över och slut strax efter klockan 20. Ett beslut som följdes av lÃ¥nga applÃ¥der och resulterade i ovan nämnda extralÃ¥t: "Help is on the way". En ny egen Lilja-lÃ¥t som fick sin premiär pÃ¥ releasekonserten i mars och har förutsättningar att bli en ny stark favorit i Liljas lÃ¥tkatalog. En lÃ¥t som inte bleknade ens i det fina sammanhanget av utsökta och ibland historiskt klassiska coverlÃ¥tar.

/ HÃ¥kan

"Gator från förr"

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/5 2014.

GENERALERNA
Gator från förr
(Monarch)

Jag har förstått att det här bandets explosiva musik har sin naturliga plats på en konsertscen där deras energi, slagkraftiga texter och omedelbara melodier möter publiken mer fysiskt. Punkpop är ju en alldeles förtjusande genre och Generalernas musik kombinerar just ofta provokativa texter, förmedlade av den välartikulerade sångaren Björn Wallgren, med starkt melodiösa inslag. Resultatet är både engagerande och underhållande.
   "Gator frÃ¥n förr" är fylld med en majoritet av attackerande lÃ¥tar som man, kanske lite vÃ¥rdslöst, skulle kunna kalla för trallvänliga med influenser frÃ¥n bÃ¥de intensiv rock, ska, Stones och Status Quo.
   Intensiteten är pÃ¥taglig i bÃ¥de produktion och framförande. Hetsiga gitarrsolon, en brötig saxofon och energisk sÃ¥ng är en vinnande kombination som ibland resulterar i väldigt stark och välskriven rockmusik. TitellÃ¥ten med sitt klassiska Stones-gitarrintro, skakryddade "Kvartifem", den framrusande "Sandkorn" och garagerockackorden i "Vackrast i stan" kommer jag ständigt Ã¥tervända till pÃ¥ den här skivan.

/ HÃ¥kan

Glädje och fröjd utan divalater

Bilder: Jan-Ola Sjöberg


ULF LUNDELL FÖLJDE UPP SITT "BÄSTA" ALBUM "Längre inåt landet" med en höstturné som startade i Mora 10 oktober. Jag såg den följande konserten, 11 oktober i Konsertsalen i Västerås, och intervjuade Lundell då för att sedan uppleva båda Örebrokonserterna i Konserthuset 13 (som jag alltså recenserade) och 14 oktober. Turnén avslutades med en julkonsert på Göta Lejon i Stockholm 22 december.
   Musikerna var i stort sett identiska med de som medverkade pÃ¥ den Englandsinspelade skivan med nÃ¥gra fÃ¥ undantag. Hasse Olsson (som bara spelar pÃ¥ en lÃ¥t pÃ¥ skivan) fick göra sin första (men inte sista) Lundell-turné, och gitarristen Janne Andersson (som ryckt in i lumpen) ersattes först av Arne Arvidsson (se affischen), mest känd som John Holms gitarrist, men som bara tre dagar innan turnén fick ge plats Ã¥t Lasse Lindbom Band-gitarristen Nane Kvillsäter.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/10 1980.

ULF LUNDELL
Konserthuset, Örebro 13 oktober 1980

Ulf Lundell på scen igen. Det är en given succé redan före konserten. Läser man listan på alla utsålda konserter och med vilken fart de befintliga biljetterna försvann här i Örebro är det mesta vunnet redan från scratch bland publiken.
   Han fick under konserten för övrigt utstÃ¥ en idoldyrkan som jag aldrig skÃ¥dat maken till av en svensk artist.
   Lundells produktion börjar nu bli sÃ¥ omfattande och omfÃ¥ngsrik att han har haft ett styvt jobb att trimma ner antalet lÃ¥tar som ändÃ¥ uppgick till ca 25 stycken i en över tvÃ¥ timmar lÃ¥ng konsert. Där han tillfredsställde de stora och breda massorna av hans fans.
   DÃ¥ hade ändÃ¥ mÃ¥nga gamla kända Lundell-klassiker fÃ¥tt ge vika för nya och aktuella lÃ¥tar frÃ¥n det genomgÃ¥ende sÃ¥ fina dubbelalbumet "Längre inÃ¥t landet". Skivan som just nu stÃ¥r i fokus och är den stora anledningen till den pÃ¥gÃ¥ende turnén.
   Manskapet bakom Ulf var i stort intakt frÃ¥n senaste skivan. Janne Andersson, gitarristen, som nu tjänar landet i gröna kläder har ersatts av Nane Kvillsäter som vanligtvis ingÃ¥r i Lasse Lindbom Band sÃ¥ nÃ¥gon svÃ¥r acklimatisering har det inte varit.
   SÃ¥ är hemmasonen Mats Ronander Ã¥terbördad vid sidan av, inte bakom, Ulf. Mats är den auktoritet som möjligen saknades pÃ¥ förra turnén. Han spelade väldigt fin sologitarr, sjöng och pÃ¥ suveränt munspel har han ingen överman i landet.
   Samspelet mellan Mats och Ulf är helt unikt. De kan och känner varandra, det bÃ¥de hördes och syntes. I de mer rockiga lÃ¥tarna, "Pulver" och "Distraherad" när Mats tog stegen fram till mikrofonen var öset fullkomligt och lyckan fulländad bland publiken.
   Ulf hade inte utvecklat idén frÃ¥n förra turnén med en helt akustisk avdelning. Närmare än det inledningsvis ensamma pianot eller orgel/piano-kompet i "Kärlekens hundar" kom han aldrig. Han använde dock själv akustisk gitarr pÃ¥ flera lÃ¥tar, bland annat den uppmärksammade "Stackars Jack", i det övriga elektriska kompet.
   Lundell 80 pÃ¥ scen var rockigare och ösigare än pÃ¥ mycket länge. Det pÃ¥minde och väckte minnen frÃ¥n den gamla goda Prisma-tiden när den spontana glädjen och rockmusiken stod högt i tak. För det var med glädje och fröjd som konserten genomfördes, lika uppenbar pÃ¥ som bakom scenen. Inga divalater där inte.
   Flera frÃ¥n skivorna lugna lÃ¥tar var omarrangerade och presenterades i nya fräscha versioner. "Prärien igen" var rockigare och "När duellen är över" hade försetts med ett fantasieggande basarrangemang.
   Avslutningsvis stegrades stämningen och tempot och nÃ¥dde rent omöjliga höjder. Det skedde via oemotstÃ¥ndliga rocklÃ¥tar som "Distraherad", "DÃ¥ kommer jag och värmer dej", "Jag gÃ¥r pÃ¥ promenaden" och den lÃ¥t som alla numera förknippar med Ulf Lundell, den ofrÃ¥nkomliga "Sextisju sextisju". DÃ¥ var kaoset fullkomligt, svetten stänkte och jag tyckte mig se att taket lyfte pÃ¥ sig nÃ¥got. En stunsigare och bättre version av klassikern tror jag mig aldrig ha upplevt tidigare.
   Man kan ha invändningar mot det rockiga lÃ¥tvalet med viss saknad av den senaste skivans akustiska lÃ¥tar, "Ryggen fri" och "Under askan". Men det Ulf Lundell och kompbandet presterade denna kväll var, i bÃ¥de omfÃ¥ng och kvalité, ändÃ¥ oöverträffat i Sverige.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Lasse Lindbom: bas och sång
Ingemar "Sture" Dunker: trummor
Mats Ronander: gitarr, munspel och sång
Nane Kvillsäter: gitarr
Niklas Strömstedt: keyboards/piano och sång
Hasse Olsson: keyboards/orgel

/ HÃ¥kan

90:#2 Tomorrow the green grass

THE JAYHAWKS: Tomorrow the green grass (American recordings, 1995)

Efter tio år som fungerande band nådde The Jayhawks sin absoluta musikaliska höjdpunkt som skivproducerande grupp med sitt fjärde album. Historien om gruppen var alltså relativt lång innan de 1992 väckte ett visst kommersiellt intresse med sitt tredje album, "Hollywood town hall", och då även fångade min uppmärksamhet på gruppen första gången. Med en bra men ändå ganska ordinär rockplatta.
   DÃ¥ hade gruppen, som ständigt bytte trummis och flera andra medlemmar, under ganska smÃ¥ förutsättningar släppt tvÃ¥ album som inte nÃ¥dde mÃ¥nga. Men det andra albumet, "Blue earth" (1989), hade kommit till skivbolaget Def Americans husproducent George Drakoulias kännedom. Han gillade det han hörde, förstod utvecklingsmöjligheterna och skivkontraktet inför nästa album, som Drakoulias producerade, var ett faktum.
   Fram till Jayhawks hade det här skivbolaget haft en hÃ¥rdare musikalisk profil, med namn som Slayer, Black Crowes och Danzig, men altcountrygenren (det här var innan vi började kalla allt för americana) växte och skivbolagschefen Rick Rubin, som alltid har haft näsa för trender och god musik, anade en positiv framtid för bÃ¥de gruppen och genren.
   Den lätt Neil Young-influerade "Hollywood town hall" öppnade alltsÃ¥ ögonen och öronen pÃ¥ mig men det var drygt tvÃ¥ Ã¥r senare, i februari 1995, som The Jayhawks med "Tomorrow the green grass" tog mig med fullständig storm. DÃ¥ föll det personliga soundet, ännu en gÃ¥ng producerat av Drakoulias, pÃ¥ plats, lÃ¥tskrivarparet Mark Olsons och Gary Louris teamwork var fulländat och den där charmiga mixen av spontanitet och driven professionalism visste inga gränser.
   Gruppen som spelade "Tomorrow the green grass" hade som vanligt Olson och Louris i ledarpositioner, basisten Marc Perlman hade följt med frÃ¥n dag 1 och ny klaviaturspelare var Karen Grotberg. Gruppen saknade alltsÃ¥, inte överraskande, fast trummis och den mycket erfarne Don Heffington (Bob Dylan, Lone Justice, Emmylou Harris) hjälpte till bakom trummorna. Tillsammans med studiomusiker som Benmont Tench, orgel, och Greg Leisz (stavat "Leese" i cd-häftet), steelguitar.

Men det är också några tjejer som gör fina avgörande insatser på några låtar. Lili Haydn hottar upp både tempot och arrangemanget på den fantastiska "I'd run away" med sin fiol. En annan fioltjej, Tammy Rodgers, kryddar den lite lugnare "Over my shoulder". Och sångerskorna Sharleen Spiteri, från gruppen Texas, och Victoria Williams hjälper till vid mikrofonen på några låtar.
   Mark Olsons dÃ¥varande flickvän (och senare fru) Williams har fÃ¥tt en lÃ¥t tillägnad, "Miss Williams' guitar", som är en av mÃ¥nga, mÃ¥nga höjdpunkter pÃ¥ albumet. Att bandet en gÃ¥ng kallades det nya Flying Burrito Brothers är idag lÃ¥ngsökt för countryklangerna är i minoritet bland rock- och poppärlorna. Ibland gÃ¥r tanken till Green On Red (vart tog de vägen?), Olsons röst ligger stundtals nära Dan Stuarts avslappnade nonchalans.
   Men när Olson sjunger tillsammans med lÃ¥tskrivarpartnern Louris blir det perfekt stämsÃ¥ng a la bröderna Everly med rösterna tvinnade runt varandra. Ibland sjunger de nästan i munnen pÃ¥ varandra och den där spontana, första-tagningen-känslan, Ã¥terkommer vid flera tillfällen pÃ¥ skivan.
   Bland alla högkvalitativa originallÃ¥tar har gruppen tvingat in en cover frÃ¥n ett oväntat band, 70-talshjältarna Grand Funk. Men det lÃ¥ter snarare Beatles och George Harrisons "My sweet lord" om bÃ¥de lÃ¥t och arrangemang.
   Jayhawks fick aldrig nÃ¥gon chans att upprepa succén efter "Tomorrow the green grass". Mark Olson lämnade gruppen för att gifta sig och sköta om sin MS-sjuke fru Victoria Williams. Tillsammans gjorde de nÃ¥gra lÃ¥gbudgetskivor under namnet Original Harmony Ridge Creekdippers. Kvar i gruppen blev Louris som inte riktigt kunde skriva personliga lÃ¥tar pÃ¥ egen hand. Jayhawks-skivorna "Sound of lies" (1997) och den Bob Ezrin-producerade "Smile" (2000) är smärre katastrofer men "Rainy day music" (2003) är nÃ¥got bättre.
   2008 Ã¥terförenades Olson och Louris pÃ¥ duoskivan "Ready for the flood" och pÃ¥ den senaste klart intressanta Jayhawks-skivan "Mockingbird time" (2011) finns bÃ¥da med och det ekar gammalt fint samarbete. Rekommenderas.

YouTube: "I'd run away" med The Jayhawks.


/ HÃ¥kan

Covers: Stadling/Cash

ANNA STADLING: Stadling/Cash (Lovande Projekt/Warner, 2012)

Anna Stadlings Johnny Cash-coverskiva var aktuell för ett år sedan, en skiva som dessutom följdes upp med en turné som också nådde Örebro i slutet på april 2013. En konsert som jag recenserade här och innehöll en mängd Cash-relaterade låtar och till slut fanns samtliga låtar från den här skivan med i konsertprogrammet.
   Hyllningar av stora och majestätiska artister kan lätt bli ospännande med förutsägbart och/eller sönderspelat material och ibland alltför respektfulla tolkningar. Stadling har lyckats i den svÃ¥ra balansgÃ¥ngen mellan det kommersiella (kända hitlÃ¥tar) och det strikt personliga (udda lÃ¥tarna).
   Tillsammans med maken och gitarristen Pekka Hammarstedt har hon fyllt skivan med ett skiftande intressant material. Där det känns lika naturligt med en lÃ¥t frÃ¥n Ã¥r 2000, inledningslÃ¥ten, som materialet frÃ¥n urminnes tider, exempelvis "Ghost riders in the sky" 1948.
   Här finns inte bara Johnny Cash-original men genomgÃ¥ende lÃ¥tar som han har gjort känt. Men ocksÃ¥ lÃ¥tar som jag pÃ¥ förhand inte alls hade nÃ¥got förhÃ¥llande till, som "Home of the blues".
   Sedan blir ju den här skivan unik redan när Anna Stadling öppnar munnen och med sin fina röst gör tolkningarna bÃ¥de unika och personliga.
   "Stadling/Cash"-skivan har ett genomgÃ¥ende lÃ¥gprofilerat tonläge där Annas röst och Pekkas akustiska, ofta slide, gitarr kompas av smidiga lÃ¥gmälda trummor.
   Ibland delar Anna och Pekka pÃ¥ mikrofonen, det unisona samspelet pÃ¥ "I still miss someone" är ljuvligt, men ofta är det Annas fantastiska röst som präglar skivans sound. Lyssna exempelvis pÃ¥ "Any wind that blows" och pÃ¥ "A thing called love" där hon sjunger lika glittrande som nÃ¥gonsin Agnetha Fältskog. Det bästa betyg jag kan ge.
   Mina andra toppar pÃ¥ skivan är redan nämnda "I still miss someone", "Flesh and blood" och även skivans kanske mest kända lÃ¥t, "Ring of fire", som i avklätt och försiktigt arrangemang blir sÃ¥ personligt.

1. Field of Diamonds (Johnny Cash/Jack Routh)
2000. Från albumet "American III: Solitary Man".
2. Ghost riders in the sky (Stan Jones)
1948. Singel med låtskrivaren.
3. Home of the blues (Johnny Cash/Douglas L. McAlphin/Glenn Douglas Tubb)
1957. Singel.
4. I still miss someone (Johnny Cash/Roy Cash)
1958. Singel, b-sida.
5. Go on blues (Johnny Cash)
1976. Från albumet "One piece at a time".
6. Ring of fire (June Carter Cash/Merle Kilgore)
1963. Albumlåt ("Folk songs old and new") med Anita Carter.
7. Flesh and blood (Johnny Cash)
1970. Singel.
8. Wide open road (Johnny Cash)
1964. Singel.
9. A thing called love (Jerry Reed)
1968. Albumlåt ("Nashville underground") med låtskrivaren.
10. Any old wind that blows (Dick Feller)
1972. Singel.
11. Don’t take your guns to Town (Johnny Cash)
1958. Från albumet "The fabulous Johnny Cash".
12. A little at a time (Ralph Stanley)
1959. Albumlåt ("Mountain song favorites") med Stanley Brothers.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.