Blogginlägg från maj, 2014

Årets skivor 1999

SVENSKT

1. EVA DAHLGREN: Lai lai (Anderson)
2. THE FACER: Go for the show (Stockholm)
3. THÅSTRÖM: Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal (Mistlur)
4. MAGNUS LINDBERG: Ljus i natten (Harvest/EMI)
5. PUGH: Maraton (Metronome)
5b. ROBYN: My truth (Ricochet/RCA)
6. STAFFAN HELLSTRAND: Underbarn (EMI)
7. SOPHIE ZELMANI: Time to kill (Columbia)
8. BEN: Like a wheel touching ground (Ramblin')
9. LOOSEGOATS: Plains, plateus & mountains (Startracks)
10. THE WANNADIES: Yeah (RCA)
11. THE $1000 PLAYBOYS: The $1000 Playboys (Massproduktion)
12. WEEPING WILLOWS: Endless night (Grand/Virgin)
13. THE REFRESHMENTS: Are you ready (Independent/Pool Sounds)
14. LOUISE HOFFSTEN: Beautiful, but why? (RCA)
15. ALIMONY: Bottomless (Ramblin')
16. DEEPTONE: Let them be wrong (Ramblin')
17. LARS WINNERBÄCK: Kom (Universal)
18. GLORIA: Gloria (WEA)
19. ULF LUNDELL: Fanzine (EMI/Rockhead)
20. SAHARA HOTNIGHTS: C'mon let's pretend (RCA)
21. CAROLINE AF UGGLAS: Mrs Boring (V2)
22. THE NOMADS: Big sound 2000 (White Jazz)
23. TOTTA: Totta 3 - en dåre som jag (EMI/Harvest)
24. THE STROLLERS: Falling right down (Low Impact)
25. ELMER: Tar (Helikopter)
26. TOTTE WALLIN: Mmm blues (tw)
27. MARTIN: En helt vanlig Svensson (Polar/Universal)
28. EDITH: Little mayday (Orange Peel)
29. TULLAMORE BROTHERS: Unusual (egen etikett)
30. BRAINPOOL: You are here (Epic)
31. BENGT JOHANSSON: Ut ur ensamhet (Pinehouse)
32. NICOLAI DUNGER: This cloud is learning (Virgin/Dolores)
33. BJÖRN AFZELIUS: Elsinore (Rebelle/MNW)
34. KASK: Wrestling my case (Grand/Virgin)
35. ROXETTE: Have a nice day (Roxette/EMI)
36. PATRIK ISAKSSON: När verkligheten tränger sig på (Columbia)
37. ANNA STADLING: Det känns (MNW)
38. LOVE OLZON: När din dag kommer (Columbia)
39. LOUDEAN: No more, no less (Soap)
40. MONSTER: Gone gone gone/A bash dem (Burning Heart)
41. SPENCER: Regular de luxe (Edel)
42. JAKE & THE SPITFIRES: Due west (Ramblin')
43. EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS: Good things can happen (Tail)
44. THIRDIMENSION: Protect us from what we want (Telegram)
45. JULIA & LINNEA HAGENFORS: Time for a change (Tomsing)

UTLÄNDSKT

1. RON SEXSMITH: Whereabouts (Interscope)
2. TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS: Echo (Warner Bros)
3. PRETENDERS: Viva el amor! (WEA)
4. MATTHEW SWEET: In reverse (Volcano)
5. PAUL WESTERBERG: Suicaine gratifaction (Capitol)
6. STEVE EARLE & THE DEL LOURY BAND: The mountain (E-squared)
7. RICHARD THOMPSON: Mock Tudor (Capitol)
8. XTC: Apple venus volume 1 (Cooking Vinyl)
9. MARIANNE FAITHFULL: Vagabond ways (IT/Virgin)
10. MADNESS: Wonderful (Virgin)
11. WILCO: Summerteeth (Reprise)
12. PAUL McCARTNEY: Run devil run (Parlophone/MPL)
13. LINDA RONSTADT & EMMYLOU HARRIS: Western wall (Asylum)
14. MIKE NESS: Cheating at solitaire (Time Bomb)
15. STACEY EARLE: Simple gearle (Gearle)
16. CROSBY, STILLS, NASH & YOUNG: Looking forward (Reprise)
17. DIANE IZZO: One (Sugar Free)
18. FOUNTAINS OF WAYNE: Utopia park (Atlantic/Scratchie)
19. TOM WAITS: Mule variations (Epitaph)
20. TRAVIS: The man who (Independiente)
21. SPEARMINT: A week away (hitBACK)
22. QUASI: Field studies (Domino)
23. THE FOO FIGHTERS: There is nothing left to lose (RCA)
24. BERNARD BUTLER: Friends and lovers (Creation)
25. WILLY DEVILLE: Horse with a different color (Eastwest)
26. CESAR ROSAS: Soul disguise (Ryko)
27. TAL BACHMAN: Tal Bachman (Columbia)
28. VAN MORRISON: Back on top (Exile/Pointblank/Virgin)
29. KRIS KRISTOFFERSON: The Austin sessions (Atlantic)
30. DIXIE CHICKS: Fly (Epic/Monument)
31. CRANBERRIES: Bury the hatchet (Island)
32. SEBADOH: The Sebadoh (City Slang)
33. DAVID BOWIE: Hours... (Virgin)
34. JOHN MELLENCAMP: Rough harvest (Mercury)
35. KEVIN ROWLAND: My beauty (Creation)
36. TOWNES VAN ZANDT: A far cry from dead (Arista Austin)
37. IGGY POP: Avenue B (Virgin)
38. SHELBY LYNNE: I am Shelby Lynne (Mercury)
39. DAVID SYLVIAN: Dead bees on a cake (Virgin)
40. BETH HART: Screamin' for my supper (143/Lava/Atlantic)
41. KRIS KRISTOFFERSON: The Austin sessions (Atlantic)
42. TOM JONES: Reload (Gut)
43. DAVE MOORE: Breaking down to 3 (Red House)
44. COME INSIDE: Mosaic (Stupido)
45. BEN FOLDS FIVE: The unauthorized biography of Reinhold Messner (550/Caroline/Epic)
46. BLONDIE: No exit (Beyond)
47. MONTROSE AVENUE: Thirty days out (Columbia)
48. THE RADAR BROS: The singing hatchet (Chemikal Underground)
49. VONDA SHEPARD: Heart and soul (Epic)
50. MELISSA ETHERIDGE: Breakdown (Island)
51. LYLE LOVETT: Live in Texas (Curb/MCA)
52. MARY BLACK: Speaking with the angel (Grapevine)
53. McKINLAY: Big top shop talk (Gold Circle)
54. LUNA: The days of our night (Beggars Banquet)
55. BRYAN FERRY: As time goes by (Virgin)
56. JOHN MELLENCAMP: John Mellencamp (Columbia)
57. ROBYN HITCHCOCK: Jewels for Sophia (Warner Bros)
58. BRUCE COCKBURN: Breakfast in New Orleans dinner in Timbuktu (Ryko/True North)
59. VONDA SHEPARD: Heart and soul (Epic)
60. THE CHURCH: A box of birds (Cooking Vinyl)
61. VINCE BELL: Texas plates (Paladin)
62. LYNYRD SKYNYRD: Edge of forever (SPV)
63. MADDER ROSE: Hello June fool (Cooking Vinyl)
64. AMANDA MARSHALL: Tuesday's child (Epic)
65. THE CLASH: From here to eternity live (Columbia)
66. MIKE & THE MECHANICS: M6 (Virgin)
67. VONDA SHEPARD: By 7:30 (Jacket)
68. SHAWN MULLINS: Soul's core (SMG/Columbia)
69. DIXIE CHICKS: Wide open spaces (Monument)
70. LYNYRD SKYNYRD: Edge of forever (SPV)
71. HOWE GELB: Hisser (V2)
72. MIDNIGHT CHOIR: Amsterdam stranded (S2/MNW)

/ Håkan

Bästa album 1998

SVENSKA

1. WILMER X: Primitiv (EMI Hi Fidelity)
2. FREEWHEEL: Starfriend (Vibrafon)
3. OLLE LJUNGSTRÖM: Det stora kalaset (Telegram)
4. CAESARS PALACE: Youth is wasted on the young (Dolores)
5. SOPHIE ZELMANI: Precious burden (Columbia)
6. ULF LUNDELL: Slugger (EMI/Rockhead)
7. GRAND TONE MUSIC: Grand Tone Music (MVG)
8. THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES: Extended revelation (for the psychic weaklings of the western civilisation) (Telegram)
9. LARS WINNERBÄCK: Med solen i ögonen (Universal)
10. FLÄSKKVARTETTEN: Jag ger vad som helst för lite solsken (MVG)
11. MONOSTAR: The airport (Soap)
11b. WATERBUG: In between beast and freak (A West Side Fabrication)
12. THE CONFUSIONS: Six-o-seven (Stockholm)
13. AINBUSK: Ainbusk (Sonet)
14. HÅKAN AHLSTRÖM: Elvis, halleluja & hurra (Hawk)
15. STAFFAN HELLSTRAND: Underland (EMI/Hi Fidelity)
16. bob hund: Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! (Silence)
17. SVANTE THURESSON: Vi som älskar och slåss (EMI)
18. PONTUS & AMERIKANERNA: Kasino (Arcade/CNR)
19. SVEN-INGVARS: Nio liv (NMG)
20. INCKA: Nu ännu bättre (Bolero)
21. PAUS: Paus (RCA)
22. SPACE AGE BABY JANE: The electric light parade (Telegram)
23. SPURGO: Pop Leibel's guitar wall (Record Heaven)
24. BRODER DANIEL: Broder Daniel forever (Dolores)
25. WARD J: Hold it dear your career (Nons)
26. MAGNUS JOHANSSON: Simplistico (EMI Hi Fidelity)
27. ÅSA SCHMALENBACH: Ögonblick (Universal)
28. NICOLAI DUNGER: First born track (Dolores)
29. THE MERRYMAKERS: Bubblegun (Virgin)
30. KOSMIC: The end of irony (Hawk)
31. SATOR: Musical differences (Independent)
32. JUMPER: Välkommen hit (Telegram)
33. NANNE: Cirkus homo sapiens (Face Music)
34. MIKAEL WIEHE: Sevilla (MNW)
35. HADDOCK: Haddock (Haddock)
36. REBECKA TÖRNQVIST: Tremble my heart (EMI)
37. ÅSA SCHMALENBACH: Ögonblick (Universal)
38. FREINDS: If all men wer brudders (Starboy)
39. FRED: Barely half alive (Rival)
40. ROGER RÖNNING: Fem barn (PRM)
41. TOMMY 16: Rocking big Buddha (A West Side Fabrication)
42. TOMAS ANDERSSON: Ebeneser (Anderson)


UTLÄNDSKA

1. BILLY BRAGG & WILCO: Mermaid avenue (Elektra)
2. ELVIS COSTELLO/BURT BACHARACH: Painted from memory (Mercury)
3. ELLIOTT SMITH: XO (Dreamworks)
4. THE HORMONES: Where old ghosts meet (V2/Banana)
5. BILLY BREMNER: A good week's work (Gadfly)
6. ROBBIE FULKS: Let's kill Saturday night (Geffen)
7. NICK LOWE: Dig my mood (Demon)
8. JEFF BUCKLEY: Sketches for my sweetheart, the drunk (Columbia)
9. PETER CASE: Full service no waiting (Vanguard)
10. KRISTIN HERSH: Strange angels (4AD/MNW)
11. GOLDEN SMOG: Weird tales (Ryko)
12. EDDI READER: Angels & electricity (Blanco y negro)
13. BELLE & SEBASTIAN: The boy with the arab strap (Jeepster/Delabel)
14. MERCURY REV: Deserter's songs (V2)
14b. MADONNA: Ray of light (Maverick)
15. R.E.M.: Up (Warner Bros)
16. ASTRID: Boy for you (Nude)
17. THE DANDY WARHOLS: The Dandy Warhols come down (Capitol/Tim/Kerr)
18. LUCINDA WILLIAMS: Car wheels on a gravel road (Mercury)
19. SHERYL CROW: The globe sessions (A&M)
20. JEWEL: Spirit (Atlantic)
21. LYLE LOVETT: Step inside this house (Curb/MCA)
22. ROBBIE WILLIAMS: I've been expecting you (Chrysalis)
23. SUNHOUSE: Crazy on the weekend (Independiente)
24. SUPERSTAR: Palm tree (Camp Fabulous)
25. THE SUPERNATURALS: A tune a day (Food)
26. LOU REED: Perfect night (Reprise)
27. PULP: This is hardcore (Island)
28. LIZ PHAIR: Whitechocolatespaceegg (Matador/Capitol)
29. BERNARD BUTLER: People move on (Creation)
30. PETE DROGE: Spacey and shakin (Fiftyseven/Epic)
31. NANCI GRIFFITH: Other voices, too (Elektra)
32. EMMYLOU HARRIS: Spyboy (Grapevine)
33. SPARKLEHORSE: Good morning spider (Parlophone)
34. JONNY LANG: Wander this world (A&M)
35. DR JOHN: Anutha zone (Parlophone)
35b. THE SMASHING PUMPKINS: Adore (Virgin)
36. RAY DAVIES: The storyteller (EMI/Konk)
37. ROD STEWART: When we were the new boys (Warner Bros)
38. JAMES IHA: Let it come down (Virgin/Hut)
39. VIC CHESNUTT: The salesman & Bernadette (Pinnacle/Rough Trade)
40. RUFUS WAINWRIGHT: Rufus Wainwright (Dreamworks)
41. CHRIS & CARLA: Swinger 500 (Glitterhouse)
42. JOE ELY: Twistin' in the wind (MCA)
43. GILLIAN WELCH: Hell among the yearlings (Almo Sounds)
44. JOHN FOGERTY: Premonition (Reprise)
45. JOE GRUSCHECKY: Coming home (Big Star)
46. LINDA RONSTADT: We ran (Elektra)
47. SEMISONIC: Feeling strangely fine (MCA)
48. DOLLY PARTON: Hungry again (MCA Nashville)
49. TRANSISTER: Transister (Virgin)
50. VICTORIA WILLIAMS: Musings of a creekdipper (Atlantic)
51. RODDY FRAME. The north star (Independiente)
52. COWBOY JUNKIES: Miles from our home (Geffen)
53. NEIL FINN: Try whistling this (Parlophone)
54. DWIGHT YOAKAM: A long way home (Reprise)
55. BAD RELIGION: No substance (Dragnet/Epic)
56. MARCY PLAYGROUND: Marcy Playground (Capitol)
57. THE HIGH LLAMAS: Cold and bouncy (Alpaca)
58. LENNY KRAVITZ: 5 (Virgin)
59. WARM JETS: Future signs (Island)
60. ANI DiFRANCO: Little plastic castle (Righteous babe/Cooking Vinyl)
61. RICHARD DAVIES: Telegraph (Blue Rose/Flydaddy/V2)
62. THE MAVERICKS: Trampoline (MCA Nashville)
63. MARY LOU LORD: Got no shadow (WORK/Columbia)
64. THE TUESDAYS: The Tuesdays (Polydor)
65. SHANIA TWAIN: Come on over (Mercury)
66. BRYAN ADAMS: On a day like today (A&M)
67. JIMMIE VAUGHAN: Out there (Epic)
68. ERIC MATTHEWS: The lateness of of the hour (Sub Pop)
69. MARC COHN: Burning the daze (Atlantic)
70. SOUL ASYLUM: Candy from a stranger (Columbia)
71. RICHIE SAMBORA: Undiscovered soul (Mercury)
72. HANNE BOEL: Need (EMI-Medley)

/ Håkan

"Det finns ingen cirkus"

WILLE AHNBERG
Det finns ingen cirkus
(Mowihla/Plugged)

För mig tidigare helt obekante Wille Ahnberg ger idag ut sitt tredje soloalbum. I releasebladet till nya skivan "Det finns ingen cirkus" berättas att Ahnberg en gång var medlem i 70-talets Mörbyligan men han hade nog ingen framträdande roll ty jag kan inte hitta några dokument som stöder den uppgiften. Hursomhelst har Ahnberg gjort ännu ett soloalbum och det är tveklöst kvalificerat folk i kompet bakom honom.
   Här finns alla från Sven Lindvall, Staffan Astner, Per Lindvall och Peter Hallström till Örebrokändisen Clas Olofsson på ett hörn. Den här samlingen proffs ger givetvis glans åt arrangemangen och den snygga produktionen signerad basisten Sven Lindvall.
   Nästan lika kvalificerat och personligt låter det också om Wille Ahnbergs sånger som när jag ger materialet tid och utrymme befinner sig ovanför den överbefolkade singer/songwriter-genren. Inledningsvis fastnar jag i fällan att jämföra med exempelvis Stefan Sundström, med texter som betyder så mycket, men upptäcker snart en mer påfallande personlighet och ren vällust i arrangemangen.
   Minutiösa detaljer i både text och musik som nästan hör hemma på Peter LeMarcs unika nivå där inget tycks ha blivit lämnat åt slumpen. Dessutom förstärker den övervägande lågmälda ibland viskande tonen styrkan i materialet.
   Lindvall står inte bara för produktionen, han kryddar också arrangemangen med tuba och althorn. Detaljer som tillsammans med Sara Isakssons och Charlotte Bergs röster ofta ger materialet en knuff i rätt riktning.
   Ofta, ja. Skivans första duett, "När din morgon kommer" tillsammans med Sara, är snyggt sjungen men inte så mycket mer. Förväntningarna på en magisk duett, hon har ju en gudomlig röst som jag lärt mig älska i många sammanhang, resulterar i en lite för enkel låt med en alldeles för upprepande titel.
   Då är inledningen på skivan så mycket bättre och personligare. "Ett uns nåd", för övrigt titel på Wille Ahnbergs förra album, drar åt sig uppmärksamheten på ett smygande, viskande och nästan suggestivt sätt. Musikaliskt homogen med ett fint spelat piano av Peter Hallström.
   Mott The Hoople-fantasten Willes svenska version av Ian Hunters "Angel of 8th Avenue", "Ängel från en mindre stad", är också en positiv överraskning, kanske mest beroende på att originalet inte sitter i min ryggrad. Men Staffan Astners slide dallrar fint.
   Pianoballaden "Till sommaren" tillhör också skivans bättre hälft med sitt avklädda arrangemang. Liksom den fina kärlekslåten "Ny skön värld", "Vägen bort från dig" som är skivans mest utåtriktade låt och bästa duett (med Charlotte Berg) och den melodiskt finurliga "Nionde psalmen".

/ Håkan

Årets bästa skivor 1997

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Meny i december 1997.

UTLÄNDSKA
1. STEVE EARLE: El corazon (E-Squared/Warner Bros)
2. U2: Pop (Island)
3. RON SEXSMITH: Other songs (Interscope)
4. JOHN FOGERTY: Blue moon swamp (Warner Bros)
5. TEENAGE FANCLUB: Songs from the northern Britain (Creation)

SVENSKA
1. WEEPING WILLOWS: Broken promise land (Grand Recordings)
2. POPSICLE: Stand up and testify (Telegram)
3. THE WANNADIES: Bagsy me (RCA)
4. MILLENCOLIN: For monkeys (Burning Heart)
5. NILS ERIKSON: Albert, tyfonen (Epic)

Trött och sliten efter ett enormt intensivt skivår känns det riktigt tillfredsställande att blicka bakåt, minnas årets höjdare bland alla hundratals CD jag lyssnat på. Först kom Steve Earle. Sedan kom ingenting. Och därefter kom inte heller något. Men sedan kom en mängd utomordentligt bra skivor. Trodde jag gjorde det enkelt för mig genom att redan från årets start upprätta en lista där varje genomlyssnad skiva skulle placeras i rätt rangordning.
   OK, tätpositionerna är helt trovärdiga men när man letar sig ned till platserna mellan 30 och 40 på min utvidgade inofficiella årsbästalista blir exaktheten flytande. Hur förklara exempelvis hur den grymt talangfulle 15-årige bluesgitarristen Jonny Langs skiva "Lie to me" hamnade på en ytterst blygsam 52:a-plats på min lista. Och när gamle favoriten Paul McCartney gör sin bästa skiva på år och dag, "Flaming pie", så är det med en hårsmån han hamnar bland de 30 bästa.
   När jag lyssnade på Joey Tempests "Azalea place" i våras var jag mycket nöjd men den hamnade slutgiltigt på blott plats 30 av årets svenska skivor. Gävles svar på Rockpile, Refreshments, är ungefär hundra gånger bättre på scen än på skiva men ändå borde väl deras "Trouble boys" placerat sig bättre än nummer 25 bland mina svenska favoriter i år. Skivåret 1997 har med andra ord varit en osedvanligt jämn historia.
   En svensk debut i topp, sagolikt välljudande Weeping Willows, men även i övrigt fanns det framstående svenska debutanter: Tina Stenberg, Regina Lund, Eagle-Eye Cherry, Görel Crona med flera. Även Stefan Anderssons debut på svenska var långt, långt över förväntan.
   Strax utanför den korta utländska listan hamnade Paul Simon, Rolling Stones, Oasis och Mommyheads. En skön blandning av fossiler och fräscha 90-talsnamn. Det som gör livet som skivrecensent så gränslöst spännande.

/ Håkan

Årets bästa album 1996

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i december 1996.

SVENSKT:
1. KENT: Verkligen
Perfekt blandning när popens melodier blandas med rockens vilda uttryck.
2. ULF STURESON: I overkligheten
Ytterst, personligt lågmäld pop ochmoderna visor.
3. THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES: Welcome to the infant freebase
Starkt låtmaterial när Ebbot & Co stjäl med finess.
4. JUMPER: Jumper
Fler pophits än någon annan skiva i år.
5. NILS ERIKSON: Spår
Ljudmässigt storverk när skånske Nils utstrålar värme.

UTLÄNDSKT:
1. R.E.M.: New adventures in hi-fi
Helgjuten och omväxlande rock med många spännande stickspår.
2. MARIA McKEE: Life is sweet
Lågmält intensiv rockplatta med ljuvligt dynamitpaket.
3. STEVE EARLE: I feel alright
Uppkäftig rockcountry med suveräna melodier.
4. GOLDEN SMOG: Down the old mainstream
Spontan rock på gränsen mellan akustisk rock, pop och country.
5. JOHNNY CASH: Unchained
Fyller tomrummet som Heartbreakers elegant lämnar efter sig.

/ Håkan

Årets bästa 1995

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/12 1995.

SVENSKT:
1. STARMARKET: Starmarket
2. BRAINPOOL: Painkiller
3. PETER LeMARC: Bok med blanka sidor
4. IRMA SCHULTZ: Andas fritt
5. OLLE LJUNGSTRÖM: Tack

UTLÄNDSKT:
1. NEIL YOUNG: Mirror ball
2. EMMYLOU HARRIS: Wrecking ball
3. THE JAYHAWKS: Tomorrow the green grass
4. JOHN HIATT: Walk on
5. WILLY DeVILLE: Loup garou

Rock- och popåret 1995 på skiva. Ett enhälligt, högst förutsägbart, beslut eller en lika tveklös seger för mångfalden?
   Det senare om ni frågar mig.
   Vad har jag för rätt att utelämna "(What's the story) Morning glory?" med Oasis, nummer ett enligt en nästan enig svensk kritikerkår, från min års-bästa-lista? Hur i hela friden kan jag rata en skiva som, av någon, beskrivits som "90-talets stora mästerverk"?
   Frågor, frågor. För mig var det aldrig någon fråga. När skivåret ska granskas och slutgiltigt graderas är det mina innerliga, ärliga känslor som styr. Då hamnar Oasis andra "mästerverk" precis utanför de fem bästa. Tillsammans med många andra mycket bra skivor. Gjorda av debutanten Ron Sexsmith, Del Amitri, Steve Earle, Mike Scott, Aimee Mann, Joe Ely, Steve Forbert, Sonny Landreth, Mickey Jupp och halvt diskvalificerade Stones och Bob Dylan, nyinspelade skivor med gammalt material.
   Efter det frustrerande arbetet att välja bort många bra skivor återstår graderingen av de fem bästa. Där förstaplatsen, numero uno, i år är fullständigt vikt åt Neil Youngs "Mirror ball" med Pearl Jam i kompet. En skiva så sensationellt jämn, melodiskt lysande och musikaliskt helgjuten att jag gav den absolut högsta betyg, fem tuppar. Vilket jag tidigare under årens lopp bara tillgripit vid tre tillfällen.
   Den musikaliska mångfalden på min utländska lista är nästan provokativ. I nämnd ordning hård rock, påtagligt modern country, popgitarrsound, heltäckande rock och amerikansk musikhistoria.
   Mitt skivår handlade i mycket om utländska skivor. Det var tillnärmelsevis inte lika stor konkurrens om platserna på min svenska bästa-lista. Men ändå innehåller min lista mycket bredd och stor mångfald. Från hetsig popcore, vuxenrock, problemfyllda texter och naiv pop.
   Mest synd var det om den brokiga skaran Minus 5, Paul Weller, Eva Dahlgren, Duffy, Jackie Leven, Morrissey, High Llamas och Joan Armatrading. Skivorna de gav ut var till stor del alldeles utsökta men hade en, två ibland tre låtar, som var så utpräglat svaga och udda att de obönhörligt drog ned helhetsintrycket. 1995 var också, bland mycket annat, året då jag lärde mig stava till Millencolin.

/ Håkan

Årets bästa album 1994

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/12 1994.

SVENSKT:
1. BRAINPOOL: Soda
2. KAJSA GRYTT: Revolution
3. TED GÄRDESTAD: Äntligen på väg
4. TRASTE LINDÉNS KVINTETT: Som på film
5. WANNADIES: Be a girl

UTLÄNDSKT:
1. SHANE MacGOWAN & THE POPES: The snake
2. NICK LOWE: The impossible bird
3. TOM PETTY: Wildflowers
4. KIRSTY MacCOLL: Titanic days
5. PETE DROGE: Necktie second

Min lista över årets bästa lista innehåller både kära favoriter, överraskande starka comebacker och friska debutanter. Lågmält, snäll pop och röjig rock i en härlig blandning.
   Att sammanställa årsbästalistan är en lång process. En process där jag i år ohjälpligt och omotiverat hakade upp mig på alla usla skivor med stora, etablerade artister. Mauro Scocco, Bryan Ferry, Björn Afzelius och Madonna är några stora exempel som gjort årets pinsamt svagaste skivor.
   Nåväl, skivåret 1994 hade sina få exklusiva toppar och några uppseendeväckande bottennoteringar, Plus den stora, grå massan däremellan. Med andra ord ett tämligen normalt skivår.
   Shane MacGowans comeback till livet och rockbranschen var anmärkningsvärd. "The snake" hade allt vad Pogues saknat de senaste åren. Rock, ballader och folkmusik.
   Årets svenska debutanter har varit mycket uppmärksammade och har i en del fall (Nordman, Cajsa-Stina Åkerström och Lisa Ekdahl) sålt ofattbart med skivor. Men musikaliskt har de sällan infriat förhoppningarna helt.
   Inte heller Brainpool hade så mycket nytt att komma med men deras debut "Soda" var sprängfylld med Ramones/Who-inspirerad pop och givna hits som föll mig helt i smaken. I särklass i Sverige 1994.
   Efter år av lågmäld jazz och lång tystnad återkom Kajsa Grytt med otyglad gitarrock av oerhörd melodiös kraft på "Revolution".
   Fast årets riktiga comeback gjorde Ted Gärdestad. Med en djupt personlig skiva, med bräcklig framtoning men också starka ballader och uppsluppna poplåtar.
   Nick Lowe har också gjort en överraskande lågmäld skiva. Tom Petty har fyllt årets skiva med idel spontana, avskalade mästerverk och Kirsty MacColl brukar jag beskriva som en kvinnlig Elvis Costello. Så även i år.
   Det fanns plats på listan för debutanter även i år. Ovan nämnda Brainpool och så Pete Droge som dök upp i skivårets elfte timme (och tolfte månad) med en debut, "Necktie second" som soundmässigt korsade Tom Petty med Neil Young och mycket personlighet.
   Elvis Costello och Pretenders hamnade precis utanför mina årsbästalistor.

/ Håkan

Årets bästa skivor 1993

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/12 1993.

UTLÄNDSKT:
1. JACKSON BROWNE: I'm alive
2. JOHN MELLENCAMP: Human wheels
3. JOHN HIATT: Perfectly good guitar
4. SQUEEZE: Some fantastic place
5. U2: Zooropa

SVENSKT:
1. CARLA JONSSON: Skakad & rörd
2. WILMER X: Pontiac till himmelen
3. ELDKVARN: Pluralism
4. LOUISE HOFFSTEN: Rhythm & blonde
5. HAPPYDEADMEN: Game, set, match

En blek och sporadiskt svag vår med få toppskivor. En höst med floder av starka skivor. 1993 var med andra ord ett tämligen ordinärt skivår på pop- och rockområdet.
   Jag har för första gången dela upp mina årsbästaskivor på en utländsk och en svensk lista. Det har gynnat de svenska artisterna. Det har sammantaget inte varit något riktigt höjdarår för svensk rock.
   De trogna svenska grupperna Eldkvarn och Wilmer X sviker ingen utan att nå personliga rekord med årets skivor. Dessutom såg jag båda grupperna motsvara förväntningarna live.
   Men ännu bättre i år var i mina öron lillebror Eldkvarn, Carla Jonsson, som gjorde solodebut på ett övertygande sätt med sin alldeles egensinniga pop och rock med sedvanligt personliga texter.
   Efter lång och trogen tjänst har Louise Hoffsten äntligen nått sin höjdpunkt. Personlig rock, hårdsvängande och lågmäld, utan hjälp från spektakulära utlänningar.
   Sedan finns det hopp om svensk pop. I valet mellan This Perfect Day och Beagle väljer jag Happydeadmen som har e osviklig känsla för melodier.
   Den utländska listan är ett galleri av artister som efter kortare eller längre formsvackor återigen befinner sig på topp.
   Jackson Brownes "I'm alive" är inte bara textmässigt stark och innerlig, svart och olycklig. Det är också en samling melodier som tillsammans utgör hans bästa platta sedan "Running on empty".
   U2 har inte engagerat mig så här mycket sedan "The unforgettable fire". Efter det försumbara mellanspelet i Little Village är John Hiatt tillbaka på sin mammas gata. Och John Mellencamps "Human wheels" är nästan i klass med den mästerliga "The lonesome jubilee".
   Squeeze blir aldrig för gamla för att någonsin överge den klassiskt poppräglade musiken. Där en god refräng, en genuin textidé och naturligt framförande aldrig sitter i vägen.
   Närmast en plats bland de fem kom skivorna med Midnight Oil, Paul McCartney och de spännande debuterna från Grant Lee Buffalo och Roy Rogers.

/ Håkan

Richard Lindgren laddar för Dylan

Alla bilder: Carina Österling
RICHARD LINDGREN
Il Buttero, Stockholm 17 maj 2014
Konsertlängd: 20:36-21:15 och 21:42-22:37 (39+55 min = 94 min)
Min plats: Sittande ca 4 m från scenen.

I Kungsträdgården höll någon som heter Angello hov framför 35 000 personer och enligt rapporterna idag leverades allt med granater, bomber och fyrverkerier. Vi var i Stockholm men vi var samtidigt i Gamla Stan långt från trängseln och hysterin i Kungsträdgården. Vi var på italiensk restaurang på Lilla Nygatan, Il Buttero, där inte bara maten i restaurangen smakade bra ty även den musikaliska efterrätten Richard Lindgren i källaren var till sin fördel. Långt från visuella hjälpmedel men med sedvanligt stor personlighet i bagaget.
   I en alldeles lagom liten lokal med bar stod vår vän från Skåne på den lilla, obefintliga scenen. På lördagskvällen var den personlige låtskrivarfavoriten förstärkt med vännen och duktige mandolinspelaren Janne Adolfsson och det blev på många sätt en alldeles charmant konsert i det lilla unika formatet.
   Kvällens stora nyhet var inte bara ännu en unik konsert med nyskrivna låtar, udda covers och ett i övrigt finstämd men tämligen spontan repertoar utan också nyheten om att Richard Lindgren har fått det stora förtroendet att spela förband till Bob Dylan på Sofiero i Helsingborg 14 juli.
   Det är naturligtvis en alldeles omvälvande nyhet för vilken svensk artist som helst att spela förband till ikonen Dylan. Mats Ronander gjorde det på Ullevi 1984 men för den helt Dylan-älskande Lindgren att uppträda på samma scen som den stora idolen Dylan kommer det att bli en once in a lifetime upplevelse och en stor dröm i uppfyllelse. Då har han ändå genom åren delat scen med både John Hiatt, Mary Gauthier och till och med Little Feat tidigare.
   Glad, uppsluppen och omtumlad över den positiva nyheten inledde Richard konserten ändå vemodigt med Stephen Fosters urgamla (1854) "Hard times come again no more". Efter en hård natt i Norrköping, där han av oförklarlig anledning fick med sig tavlan som prydde väggen bakom scenen, ville han inleda med några dystra sånger och vid det trygga pianot gjorde Richard sina mest känsliga sånger och fortsatte med ytterligare två covers, Waterboys "In search of a rose" och husguden Dylans "I want you".
   Sedan gjorde Adolfsson sällskap med Lindgren på scenen, tog fram den nyinköpta dobrogitarren och dekorerade läckert "Grand hotel". Sedan fortsatte föreställningen med gitarr/mandolin och några säkra "hits" från Lindgrens låtkatalog innan paus.
   Tillbaka vid pianot efter paus och några nya låtar, den ännu icke inspelade "Long time ago" som växer för varje spelning och den helt nya "Hobo and Marina". En låt som en nöjd Richard beskriver som en fantastisk låt men jag kan ännu inte höra den genuina storheten.
   Efter en halvtimme i andra set meddelade Richard plötsligt att det blev kisspaus i föreställningen. Mest för att han själv behövde det men han blev ändå kvar vid pianot och framförde några korta versioner av Waterboys- och Neil Young-låtar innan Richard sjöng Tom Waits "Tom Traubert's blues" ungeför tio gånger bättre än Waits själv.
   Sedan kom den helt akustiska finalen som ett brev på posten med "Miracle like you" och ett oförglömligt mandolinsolo av Janne Adolfsson.

Hard times come again no more
In search of a rose
I want you
Grand hotel
Five pints and a wink from Gwendolyn
Dead man
Back to Brno

paus

Long time ago
Hobo and Marina
(Whole of the moon)
(Fisherman blues)
(Helpless)
Tom Traubert's blues

extra

Miracle like you

/ Håkan

Håkans bästa 1992

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/12 1992.

1, DEL AMITRI: Change everything
2. R.E.M.: Automatic for the people
3. MARIE FREDRIKSSON: Den ständiga resan
4. BRUCE SPRINGSTEEN: Human touch
5. PETER GABRIEL: Us
6. MATS RONANDER: Himlen gråter för Elmore James
7. SONNY LANDRETH: Outward bound
8. STEVE FORBERT: The american in me
9. NEIL YOUNG: Harvest moon
10. GRAHAM PARKER: Burning questions

Jag har årets lyckligaste veckor bakom mig. Då skivutgivningen av nya plattor minskade drastiskt redan i november och de senaste veckorna helt avstannat har jag ägnat tiden till att bedöma och gradera årets bästa rockplattor.
   Totalt sett var 1992 i mina ögon och öron ett magert rockår. Där konkurrensen på toppen inte var så blodig som tidigare år. Däremot är förstaplatsen given genom Del Amitris alldeles underbara "Change everything". En skiva som innehåller både akustisk och elektrisk rock av bästa märke.
   Justin Currie och grabbarna i skotska Del Amitri har inte bara gjort ett femstjärnigt album som kom när sommaren var som varmast i juni. Frikostigt och generöst har de vräkt exklusiva singelspår över oss hela hösten.
   På sina tre singlar från albumet har de bjudit på inte mindre än åtta nya låtar, tre covers och en akustisk version av ett albumspår. Det har varit Del Amitris år på mer än ett sätt.
Om Del Amitris skiva var outstanding så var årets bästa skivor i övrigt av inbördes jämnare standard.
   R.E.M. gör rock medmycket magi och lyhörda arrangemang.
   Marie Fredriksson är så ensam om sin ångestladdade musik.
   "Human touch" är Bruce Springsteens bästa och jämnaste av de två album han släppte samtidigt.
   Peter Gabriel gör hypnotiskt vacker musik och använder syntar och maskiner på absolut rätt sätt.
   Äntligen slog Mats Ronander till med sitt bästa album som soloartist.
   Sonny Landreth är inte bara årets solodebutant. Han kan allt: sjung, spela gitarr och skriva låtar.
   Steve Forbert är aldrig långrandig men det han gör är personligt och lågmält originellt.
   Neil Young är mjukare än på länge men tappar ändå aldrig stinget.
   Även Graham Parker kan man lita på. Grymt melodisk poprock.

/ Håkan

"Allt jag lovade"

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/5 2014.

AGUSON & STORMEN
Allt jag lovade
(Svenska Skivbolaget)

Aguson, eller Peter Augustsson som han hette när han växte upp i Kumla, har svårt att få till det där personliga och originellt unika albumet. På scen, där jag har upplevt honom ett par gånger, har han varit sprittande rastlös framför ett Persson Pack-influerat komp men på skiva har han gång på gång fastnat i ganska trygga rytmer med säkerhetsbälte i arrangemangen. Så även denna gång.
   Namnet på nya kompbandet, Stormen, väckte väl förhoppningar på lite fler händelserika och vilda arrangemang men Aguson 2014 vill gärna ta alla i hand, smeka medhårs och har därmed tappat mycket av personligheten i sitt artisteri.
   Titellåten är en hit med sitt insmickrande aaah-intro om den når sin publik och hetsiga "Sitter på molnen" är stundtals fascinerande. Suggestivt långa avslutningslåten "Den svarta ån" är, med sitt programmerade stuk och viskande sång, till viss del vågad men hela finalen på låten rinner ut i sanden. I övrigt är Aguson kung av den grå zonen, en sorts lightvariant av Lars Winnerbäck, där inget varken överraskar eller retar upp.

/ Håkan

Årets bästa album 1991

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/12 1991.

1. WILMER X: Mambo feber
2. KIRSTY MacCOLL: Electric landlady
3. EVA DAHLGREN: En blekt blondins hjärta
4. WARREN ZEVON: Mr Bad Example
5. GRAHAM PARKER: Struck by lightning
6. TRASTE LINDÉNS KVINTETT: Jolly Bob går i land
7. ROGER McGUINN: Back from Rio
8. WILLIE NILE: Places I have never been
9. ROBBIE ROBERTSON: Storyville
10. VAN MORRISON: Hymns to the silence

Om en vecka är det julafton. Själv har jag haft julafton varje dag de senaste veckorna. Jag har lyssnat igenom, slutgiltigt bedömt och graderat årets bästa rockskivor. Vad kan då vara mer naturligt än att utse Wilmer X:s formidabla dubbelalbum "Mambo feber" till årets bästa rockskiva.
   Med "Mambo feber" gick det som en dans för Wilmer. Accepterade och älskade av alla från hängivna rockälskare till den mindre respekterade Svensktoppen-juryn.
   Det finns idag inte mycket att tillägga om "Mambo feber", ett mästerverk på 30 låtar. Den innehåller alla tiders olika rocktempon, några psykologiskt placerade ballader och allt presenterat i en både elektrisk och akustisk kostym.
   Kirsty MacColl och Eva Dahlgren har kanske inte så mycket gemensamt. Inte ens språket men båda damerna som befinner sig i sin bästa ålder kring 30-årsstrecket., ser moderna rytmer med öppna ögon utan att tumma på den egna personligheten.
   Warren Zevon och Graham Parker är två gamla favoriter vars skivor i år inte var mycket sämre än de bästa de någonsin gjort.
   Perssons Packs album "Äkta hjärtan" var inte dålig, strax under min tio bästa-lista, men Traste Lindéns, syskonbandet från hälsingeskogarna, första välproducerade alster är både charmigare, roligare och (inte minst) jämnare.
   Roger McGuinn och Willie Nile, två comebackande amerikanare, är gitarrpopens mästare. Som har kvar sina unika egenskaper att skriva melodisk rock.
   Robbie Robertsons solodebut 1987 var fylld av överraskande höjdpunkter men på årets "Storyville" har han funnits sin personliga form ännu tydligare.
   Och Van Morrison lyckas med det mesta. Även med den svåra konsten att balansera jazz och folkmusik med religiösa grubblerier.
   Så ser min årsbästalista ut. En lista där Southside Johnny, Aaron Neville, Perssons Pack, Elvis Costello och Irma har hamnat precis utanför.

/ Håkan

Årets album 1990

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/12 1990.

1. JOHN HIATT: Stolen moments
2. SINEAD O'CONNOR: I do not want what I haven't got
3. THE WATERBOYS: Room to roam
4. NICK LOWE: Party of one
5. LOLITA POP: Blumenkraft
6. PERSSONS PACK: Kanoner och små, små saker
7. THE MEN THEY COULDN'T HANG: The Domino club
8. VAN MORRISON: Enlightenment
9. THE POGUES: Hell's ditch
10. THE PRETENDERS: Packed!

Melodisk popmusik, gripande passion och stora doser ren naturlighet. Så heter huvudingredienserna till receptet "Årets bästa LP 1990". De tio album inom pop- och rockmusiken som efter mycken vånda och stort besvär rangordnats till en lista. Helt subjektivt sammanställd av undertecknad.
   John Hiatts återkomst på tronen är både glädjande och rättvis. Han gjorde 1987 års i särklass bästa rockplatta, den fantastiska "Bring the family". Följde upp den skivan året därpå med "Slow turning" av nästan samma goda klass.
   Efter ett kortare uppehåll kom Hiatt tillbaka i år med ett oerhört starkt album som inte direkt påminner om de närmast föregående skivorna. "Stolen moments" har mer dekorerade arrangemang, omväxlande rockcountryballadtempolåtar och skiftande sättning från låt till låt.
   I år har vi lärt oss uttala den irländska sångerskan Sinead O'Connors förnamn på riktigt sätt. Hennes oändligt uppmärksammade singel "Nothing compares 2 U" kom ut redan på förra årets första vecka och när albumet "I do not want what I haven't got" kom i mars och visade sig vara lika starkt rakt igenom har hennes namn varit på allas läppar hela året. Fullt rättvist.
   Fler irländare på listan, The Waterboys är de främsta representanterna för att ren och skär naturlighet är så viktig och betydelsefull i dagens pop och rock. Sångaren och ledaren Mike Scott sjunger och skriver dessutom med en gripande passion som gör gruppen given på årets bästa-lista.
   Nick Lowe befinner sig så långt från nuvarande trender att han uppträdde i "Caramba", det svenska tv-programmet. Det betyder också att hans orättvist bortglömda album "Party of one" innehåller genuint välskrivna popklassiker som tål alla arrangemang. Nick Lowe har definitivt kvar sin popkänsla.
   Lolita Pop upprepade den musikaliska succén med "Blumenkraft", fylld av omväxlande och starka låtar som inte riktigt når upp i fjolårets klass. Ändå är Karin Wistrand och kompani fortfarande nummer ett i fosterlandet Sverige.
   Hack i häl både på den nationella scenen och på min totallista över årets album är det hemvävda, totaltnaturliga och helt personliga bandet Perssons Pack. De har inte bara landets i särklass mest udda utstrålning utan fyllde sitt andra album med ett slipat sound, sprudlande texter och mycket god musikalitet.
   The Men They Couldn't Hang har länge varit mina personliga favoriter men frågan är om inte gruppen med sitt femte album "The Domino club" når sin högsta punkt på karriären. Med rock och folkmusik i botten har de valt ett poppigare sound till skivan. Härligt klingande gitarrer blandas med allt vanligare klaviaturer.
   Van Morrison har länge tillhört kritikertoppen. Min respekt för honom har alltid varit stor men på årets Van-album "Enlightenment" överträffar han sig själv. Med en uppsluppen och positiv skiva.
   Att döma av senaste Sverigebesöket av The Pogues mår inte Shane MacGowan så bra men hans låtar håller fortfarande god klass. På "Hell's ditch", producerad av Joe Strummer, är många texter inspirerade av Shanes resa till Thailand.
   Det fenomenala popsoundet på många låtar från Pretenders senaste album "Packed!" gör den skivan så överraskande fräsch. Så sensationellt jämn att jag rankar den som gruppens bästa album.

/ Håkan

90-talet två veckor till

Då har vi gått i mål i serien om de bästa 90-talsskivorna - med Steve Earle som, enligt min mening, rättvis segrare. Se bild ovan. Men ämnet 90-tal är inte riktigt slut på de här sidorna. Jag kommer under denna vecka och nästa vecka publicera mina årsbästalistor från varje år under 90-talet. Listorna är ofta ackompanjerade av den artikel jag en gång skrev i samband med min årsbästalista.
   Här hittar ni dessutom länkarna till samtliga 37 skivor som jag tyckte var de allra bästa albumen det decenniet.
   Är ni ärade läsare på humör får ni här länkarna till mina tidigare listor med de bästa 70-tals-skivorna och bästa 80-talsalbumen.

/ Håkan

90:#1 El corazón

STEVE EARLE: El corazón (Warner Bros/E-Squared, 1997)

Det är lätt att glömma att Steve Earle en gång var en outsider, en underdog där hans skivor inte alltid var förutsägbara succéer. Earle-skivorna gjorde seriös entré i mitt liv under den senare delen av 80-talet. Samarbetet med Pogues på "Copperhead road" (1988) var en rejäl dörröppnare, likaså låten "Devil's right hand" från samma album.
   På "The hard way" (1990) och liveskivan "Shut Up and Die Like an Aviator" (1991) ville han nog gå i fotspåren efter Bruce Springsteen och Neil Young tillsammans med sitt rockband till komp. Drogproblem och fängelsestraff gjorde att både livet och musiken fick starta om några år in på 90-talet. Och nu hade han funnit sin personliga stil, mäktiga röst och fantastiska låtskrivande.
   Det började lite lågmält med "Train a comin'" (1995), fortsatte starkt med "I feel alright" (1996), även den given på min 90-talslista, och exploderade totalt med "El corazón". Den tog mig med storm då och den gränslösa blandningen och styrkan i varje låt tar mig fortfarande känslomässigt på en underbar resa.
   Precis som jag avslutade min recension från 1997 (se nedan) blev "El corazón" det årets nummer ett på årsbästalistan och nu, nästan 17 år senare, utnämner jag Steve Earles praktverk till hela 90-talets bästa album.
   Listan på 90-talets bästa skivor har nått sitt slut men ämnet fortsätter snurra på den här sidan några veckor till. Jag kommer under de närmaste dagarna redovisa alla mina årsbästalistor från 90-talet med eller utan originalkommentarer. Så häng på innan sommaren tar sitt stora grepp över bloggen och livet i övrigt.

Här följer hela min ursprungliga 5+-recension, från Nerikes Allehanda 3 oktober 1997, av Steve Earles "El corazón":

STEVE EARLE
El corazón
(Warner Bros/E-Squared)

90-TALET LER MOT STEVE EARLE, Texas-killen som inte kan placeras vare sig i rock- eller countryfacket. På nya skivan visar han dessutom att hans musik över huvudtaget inte går att begränsa till någon enskild genre.
   Låter det splittrat så är "El corazón" precis tvärtom.
   Steve bjuder på en fulländad mix där han i vissa låtar slår både Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young på deras egna revir.
   Skivan ramas in av två lågmälda ballader. I "Christmas in Washington" sjunger han om att han vill ha Woody Guthrie tillbaka och "Ft Worth blues" tillägnas vännen och nyligen avlidne Townes Van Zandt. Båda låtarna kunde varit topplåtar på Springsteens "Nebraska" och överträffar allt på "The ghost of Tom Joad".
   "Taneytown" är en grovt skissad karikatyr på en typisk Neil Young-låt. Och med Emmylou Harris i kören låter det som mycket på "American stars and bars".
   "You know the rest" har klara "I want you"-kvalitéer men är egentligen en blandning av bluegrass och rockabilly och har en rolig text. Så rolig att Steve har svårt att hålla sig för skratt.
   I övrigt pendlar albumet hjärtknipande mellan bluegrass, rock och grunge(!).
   Ja, Steve samarbetar faktiskt med Seattle-bandet Supersuckers på en låt, "N.Y.C", som onekligen står ut men ändå inte faller ur ramen.
   Så musikaliskt stor är Steve Earle för tillfället. Han passar in i vilken omgivning som helst.
   Vokalgruppen Fairfield Four, senast aktuell på John Fogertys skiva, och bluegrasskvintetten Del McCoury Band profilerar några låtar.
   Som hitlåt är duetten "Poison lovers" perfekt. "The other side of town", komplett med manipulerat vinylknaster, låter som en nyupptäckt Hank Williams-demo från 40-talet. Och "Here I am", med sonen Justin på gitarr, slår undan benen på hela rockpubliken.
   Ändå är Steve Earle en artist med större hjärta än hjärna. Han påstår det själv dessutom. "Det är hjärtat som betyder något, att tänka ger mig bara huvudvärk".
   Men "El corazón" framkallar sällsynt kraftiga lyckokänslor. Helt klart årets skiva.

YouTube: Steve Earles hyllning till Townes Vn Zandt: "Fort Worth blues".


/ Håkan

Covers: Agnetha Fältskog

AGNETHA FÄLTSKOG: My colouring book (WEA, 2004)

Hade först förträngt Agnethas coveralbum från 2004. Men så blev det ju sånt hullabaloo kring comebackskivan "A" förra våren att hennes historia åter kom upp till ytan och mycket riktigt hade hon ju gjort ett album för tio år sedan med genomgående covers. Att jag glömt skivan har inte bara med mitt allt sämre minne att göra...
   Skivan är ingen hörnsten i Agnethas produktion utan enbart ett desperat försök att fylla hålet i den långa pausen mellan studioskivorna. Sex år efter "I stand alone" och nio år innan årets "A" liksom.
   Med bara två undantag är det övervägande covermaterial från 60-talet på Agnethas skiva. Hon sjunger naturligtvis bra men hamnar ändå i skuggan av 60-talssångerskorna, exempelvis Cilla Black som tidigare sjungit flera av låtarna här. Nej, "My colouring book" är inget försök att göra hippa och spännande versioner av gamla låtar utan snarare tvärtom.
   I händerna på producenten Anders Neglin har Agnethas starka röst decimerats till en medioker coversångerska. Typiska easy listening-arrangemang där stråkar och blås dränker eventuella ambitioner att göra något personligt.
   I låturvalet, där balladerna dominerar, är det också något spännande som fattas. Här finns åtskilliga låtar som verkligen inte behöver göras en gång till. Som exempelvis "Sealed with a kiss", "Fly me to the moon" och den mer än lovligt smöriga "The end of the world".

Innehåll:
"My Colouring Book" (John Kander-Fred Ebb)
1962. Singel med Barbra Streisand/Sandy Stewart.
"When You Walk in the Room" (Jackie deShannon)
1963. Singel med låtskrivaren.
"If I Thought You'd Ever Change Your Mind" (John Cameron)
1969. Singel med Edwards Hand.
"Sealed with a Kiss" (Gary Geld/Peter Udell)
1960. Singel med The Four Voices.
"Love Me with All Your Heart" (Carlo Rodriguez Rigual/Mario Rodriguez Rigual/Carlos Martinoli English lyrics: Michael Vaughn)
1962. Singel ("Cuando Calienta El Sol") med Los Hermanos Rigual.
"Fly Me to the Moon" (Bart Howard)
1954. Singel med Kaye Ballard.
"Past, Present and Future" (Arthur Butler/Jerry Leiber/George Francis Morton)
1966. Singel med The Shangri-Las.
"A Fool Am I" (Flavio Carraresi/Alberto Testa English lyrics: Peter Callander)
1966. Singel ("Dimmelo, parlami") med Fabrizio Ferretti.
"I Can't Reach Your Heart" (Ted Murry/Benny Davies)
1963. Från filmen/albumet "Follow the boys" med Connie Francis. Rätt stavade låtskrivare är Benny Davis/Ted Murray.
"Sometimes When I'm Dreaming" (Michael Batt)
1984. Singel med Art Garfunkel.
"The End of the World" (Arthur Kent/Sylvia Dee)
1962. Singel med Skeeter Davis.
"Remember Me" (Chris Andrews)
1968. Från album/tv-show "The Sandie Shaw supplement" med Sandie Shaw.
"What Now My Love" (Gilbert Becaud/Pierre Delanoe/Carl Sigman)
1961. Singel ("Et Maintenant") med Gilbert Becaud.

/ Håkan

Lowe gjorde entré i Liljas repertoar

Bilder: Carina Österling
Mathias Lilja med vänners (Fredrik Landh och Clas Olofsson) lilla anspråkslösa barunderhållning i Saluhallen fick en sedvanlig fortsättning denna tidiga torsdagskväll. I två långa set (ca 40+60 minuter) sjöng och spelade de en repertoar med en överraskande majoritet covers och väldigt få egna låtar.
   Första set avslutades med "Johanna's song" och andra set inleddes med "Evil" och "Give it all away" men i övrigt (förutom Townes Van Zandt-coverlåten "No place to fall") var Mathias Liljas album från i mars inte alls representerad i kvällens repertoar. Efteråt förklarade Lilja att han trodde publiken var lite trött på låtarna från skivan och att covers passar bra när folk ska träffas och umgås. Ändå gav han publiken en egen bonuslåt, den nya "Help is on the way", som extralåt.
   Covers är i Mathias Liljas fall ett väldigt intressant urval med låtar som knappast är bekanta för gemene man. Så de nästan två timmarna blev ännu en gång smakfull musikalitet och intressant underhållning när repertoaren pendlade mellan klassiska förebilder som Townes Van Zandt, Hank Williams, Steve Earle, Faron Young ("denne gigant"), Gram Parsons och den inte fullt lika kände Jackson C Frank. Och i övrigt fullt med låtar som även jag hade svårt att identifiera.
   Däremot hade jag inga svårigheter att känna igen Jayhawks-låtarna "Angelyne" och "Save it for a rainy day" som Lilja ikväll valde att framföra på rad i andra set.
   Så var det premiär för en låt, Nick Lowes "The beast in me", i Liljas liverepertoar. Helt solo och väldigt dämpat drog han igång kvällen med låten som Lowe specialskrev till Johnny Cash. Lilja sjöng och spelade så lågmält att det nog inte var alla i baren som ens noterade att musikunderhållningen hade börjat.
   Däremot var det ingen som missade när föreställningen från scen proklamerades som över och slut strax efter klockan 20. Ett beslut som följdes av långa applåder och resulterade i ovan nämnda extralåt: "Help is on the way". En ny egen Lilja-låt som fick sin premiär på releasekonserten i mars och har förutsättningar att bli en ny stark favorit i Liljas låtkatalog. En låt som inte bleknade ens i det fina sammanhanget av utsökta och ibland historiskt klassiska coverlåtar.

/ Håkan

"Gator från förr"

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/5 2014.

GENERALERNA
Gator från förr
(Monarch)

Jag har förstått att det här bandets explosiva musik har sin naturliga plats på en konsertscen där deras energi, slagkraftiga texter och omedelbara melodier möter publiken mer fysiskt. Punkpop är ju en alldeles förtjusande genre och Generalernas musik kombinerar just ofta provokativa texter, förmedlade av den välartikulerade sångaren Björn Wallgren, med starkt melodiösa inslag. Resultatet är både engagerande och underhållande.
   "Gator från förr" är fylld med en majoritet av attackerande låtar som man, kanske lite vårdslöst, skulle kunna kalla för trallvänliga med influenser från både intensiv rock, ska, Stones och Status Quo.
   Intensiteten är påtaglig i både produktion och framförande. Hetsiga gitarrsolon, en brötig saxofon och energisk sång är en vinnande kombination som ibland resulterar i väldigt stark och välskriven rockmusik. Titellåten med sitt klassiska Stones-gitarrintro, skakryddade "Kvartifem", den framrusande "Sandkorn" och garagerockackorden i "Vackrast i stan" kommer jag ständigt återvända till på den här skivan.

/ Håkan

Glädje och fröjd utan divalater

Bilder: Jan-Ola Sjöberg


ULF LUNDELL FÖLJDE UPP SITT "BÄSTA" ALBUM "Längre inåt landet" med en höstturné som startade i Mora 10 oktober. Jag såg den följande konserten, 11 oktober i Konsertsalen i Västerås, och intervjuade Lundell då för att sedan uppleva båda Örebrokonserterna i Konserthuset 13 (som jag alltså recenserade) och 14 oktober. Turnén avslutades med en julkonsert på Göta Lejon i Stockholm 22 december.
   Musikerna var i stort sett identiska med de som medverkade på den Englandsinspelade skivan med några få undantag. Hasse Olsson (som bara spelar på en låt på skivan) fick göra sin första (men inte sista) Lundell-turné, och gitarristen Janne Andersson (som ryckt in i lumpen) ersattes först av Arne Arvidsson (se affischen), mest känd som John Holms gitarrist, men som bara tre dagar innan turnén fick ge plats åt Lasse Lindbom Band-gitarristen Nane Kvillsäter.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/10 1980.

ULF LUNDELL
Konserthuset, Örebro 13 oktober 1980

Ulf Lundell på scen igen. Det är en given succé redan före konserten. Läser man listan på alla utsålda konserter och med vilken fart de befintliga biljetterna försvann här i Örebro är det mesta vunnet redan från scratch bland publiken.
   Han fick under konserten för övrigt utstå en idoldyrkan som jag aldrig skådat maken till av en svensk artist.
   Lundells produktion börjar nu bli så omfattande och omfångsrik att han har haft ett styvt jobb att trimma ner antalet låtar som ändå uppgick till ca 25 stycken i en över två timmar lång konsert. Där han tillfredsställde de stora och breda massorna av hans fans.
   Då hade ändå många gamla kända Lundell-klassiker fått ge vika för nya och aktuella låtar från det genomgående så fina dubbelalbumet "Längre inåt landet". Skivan som just nu står i fokus och är den stora anledningen till den pågående turnén.
   Manskapet bakom Ulf var i stort intakt från senaste skivan. Janne Andersson, gitarristen, som nu tjänar landet i gröna kläder har ersatts av Nane Kvillsäter som vanligtvis ingår i Lasse Lindbom Band så någon svår acklimatisering har det inte varit.
   Så är hemmasonen Mats Ronander återbördad vid sidan av, inte bakom, Ulf. Mats är den auktoritet som möjligen saknades på förra turnén. Han spelade väldigt fin sologitarr, sjöng och på suveränt munspel har han ingen överman i landet.
   Samspelet mellan Mats och Ulf är helt unikt. De kan och känner varandra, det både hördes och syntes. I de mer rockiga låtarna, "Pulver" och "Distraherad" när Mats tog stegen fram till mikrofonen var öset fullkomligt och lyckan fulländad bland publiken.
   Ulf hade inte utvecklat idén från förra turnén med en helt akustisk avdelning. Närmare än det inledningsvis ensamma pianot eller orgel/piano-kompet i "Kärlekens hundar" kom han aldrig. Han använde dock själv akustisk gitarr på flera låtar, bland annat den uppmärksammade "Stackars Jack", i det övriga elektriska kompet.
   Lundell 80 på scen var rockigare och ösigare än på mycket länge. Det påminde och väckte minnen från den gamla goda Prisma-tiden när den spontana glädjen och rockmusiken stod högt i tak. För det var med glädje och fröjd som konserten genomfördes, lika uppenbar på som bakom scenen. Inga divalater där inte.
   Flera från skivorna lugna låtar var omarrangerade och presenterades i nya fräscha versioner. "Prärien igen" var rockigare och "När duellen är över" hade försetts med ett fantasieggande basarrangemang.
   Avslutningsvis stegrades stämningen och tempot och nådde rent omöjliga höjder. Det skedde via oemotståndliga rocklåtar som "Distraherad", "Då kommer jag och värmer dej", "Jag går på promenaden" och den låt som alla numera förknippar med Ulf Lundell, den ofrånkomliga "Sextisju sextisju". Då var kaoset fullkomligt, svetten stänkte och jag tyckte mig se att taket lyfte på sig något. En stunsigare och bättre version av klassikern tror jag mig aldrig ha upplevt tidigare.
   Man kan ha invändningar mot det rockiga låtvalet med viss saknad av den senaste skivans akustiska låtar, "Ryggen fri" och "Under askan". Men det Ulf Lundell och kompbandet presterade denna kväll var, i både omfång och kvalité, ändå oöverträffat i Sverige.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Lasse Lindbom: bas och sång
Ingemar "Sture" Dunker: trummor
Mats Ronander: gitarr, munspel och sång
Nane Kvillsäter: gitarr
Niklas Strömstedt: keyboards/piano och sång
Hasse Olsson: keyboards/orgel

/ Håkan

90:#2 Tomorrow the green grass

THE JAYHAWKS: Tomorrow the green grass (American recordings, 1995)

Efter tio år som fungerande band nådde The Jayhawks sin absoluta musikaliska höjdpunkt som skivproducerande grupp med sitt fjärde album. Historien om gruppen var alltså relativt lång innan de 1992 väckte ett visst kommersiellt intresse med sitt tredje album, "Hollywood town hall", och då även fångade min uppmärksamhet på gruppen första gången. Med en bra men ändå ganska ordinär rockplatta.
   Då hade gruppen, som ständigt bytte trummis och flera andra medlemmar, under ganska små förutsättningar släppt två album som inte nådde många. Men det andra albumet, "Blue earth" (1989), hade kommit till skivbolaget Def Americans husproducent George Drakoulias kännedom. Han gillade det han hörde, förstod utvecklingsmöjligheterna och skivkontraktet inför nästa album, som Drakoulias producerade, var ett faktum.
   Fram till Jayhawks hade det här skivbolaget haft en hårdare musikalisk profil, med namn som Slayer, Black Crowes och Danzig, men altcountrygenren (det här var innan vi började kalla allt för americana) växte och skivbolagschefen Rick Rubin, som alltid har haft näsa för trender och god musik, anade en positiv framtid för både gruppen och genren.
   Den lätt Neil Young-influerade "Hollywood town hall" öppnade alltså ögonen och öronen på mig men det var drygt två år senare, i februari 1995, som The Jayhawks med "Tomorrow the green grass" tog mig med fullständig storm. Då föll det personliga soundet, ännu en gång producerat av Drakoulias, på plats, låtskrivarparet Mark Olsons och Gary Louris teamwork var fulländat och den där charmiga mixen av spontanitet och driven professionalism visste inga gränser.
   Gruppen som spelade "Tomorrow the green grass" hade som vanligt Olson och Louris i ledarpositioner, basisten Marc Perlman hade följt med från dag 1 och ny klaviaturspelare var Karen Grotberg. Gruppen saknade alltså, inte överraskande, fast trummis och den mycket erfarne Don Heffington (Bob Dylan, Lone Justice, Emmylou Harris) hjälpte till bakom trummorna. Tillsammans med studiomusiker som Benmont Tench, orgel, och Greg Leisz (stavat "Leese" i cd-häftet), steelguitar.

Men det är också några tjejer som gör fina avgörande insatser på några låtar. Lili Haydn hottar upp både tempot och arrangemanget på den fantastiska "I'd run away" med sin fiol. En annan fioltjej, Tammy Rodgers, kryddar den lite lugnare "Over my shoulder". Och sångerskorna Sharleen Spiteri, från gruppen Texas, och Victoria Williams hjälper till vid mikrofonen på några låtar.
   Mark Olsons dåvarande flickvän (och senare fru) Williams har fått en låt tillägnad, "Miss Williams' guitar", som är en av många, många höjdpunkter på albumet. Att bandet en gång kallades det nya Flying Burrito Brothers är idag långsökt för countryklangerna är i minoritet bland rock- och poppärlorna. Ibland går tanken till Green On Red (vart tog de vägen?), Olsons röst ligger stundtals nära Dan Stuarts avslappnade nonchalans.
   Men när Olson sjunger tillsammans med låtskrivarpartnern Louris blir det perfekt stämsång a la bröderna Everly med rösterna tvinnade runt varandra. Ibland sjunger de nästan i munnen på varandra och den där spontana, första-tagningen-känslan, återkommer vid flera tillfällen på skivan.
   Bland alla högkvalitativa originallåtar har gruppen tvingat in en cover från ett oväntat band, 70-talshjältarna Grand Funk. Men det låter snarare Beatles och George Harrisons "My sweet lord" om både låt och arrangemang.
   Jayhawks fick aldrig någon chans att upprepa succén efter "Tomorrow the green grass". Mark Olson lämnade gruppen för att gifta sig och sköta om sin MS-sjuke fru Victoria Williams. Tillsammans gjorde de några lågbudgetskivor under namnet Original Harmony Ridge Creekdippers. Kvar i gruppen blev Louris som inte riktigt kunde skriva personliga låtar på egen hand. Jayhawks-skivorna "Sound of lies" (1997) och den Bob Ezrin-producerade "Smile" (2000) är smärre katastrofer men "Rainy day music" (2003) är något bättre.
   2008 återförenades Olson och Louris på duoskivan "Ready for the flood" och på den senaste klart intressanta Jayhawks-skivan "Mockingbird time" (2011) finns båda med och det ekar gammalt fint samarbete. Rekommenderas.

YouTube: "I'd run away" med The Jayhawks.


/ Håkan

Covers: Stadling/Cash

ANNA STADLING: Stadling/Cash (Lovande Projekt/Warner, 2012)

Anna Stadlings Johnny Cash-coverskiva var aktuell för ett år sedan, en skiva som dessutom följdes upp med en turné som också nådde Örebro i slutet på april 2013. En konsert som jag recenserade här och innehöll en mängd Cash-relaterade låtar och till slut fanns samtliga låtar från den här skivan med i konsertprogrammet.
   Hyllningar av stora och majestätiska artister kan lätt bli ospännande med förutsägbart och/eller sönderspelat material och ibland alltför respektfulla tolkningar. Stadling har lyckats i den svåra balansgången mellan det kommersiella (kända hitlåtar) och det strikt personliga (udda låtarna).
   Tillsammans med maken och gitarristen Pekka Hammarstedt har hon fyllt skivan med ett skiftande intressant material. Där det känns lika naturligt med en låt från år 2000, inledningslåten, som materialet från urminnes tider, exempelvis "Ghost riders in the sky" 1948.
   Här finns inte bara Johnny Cash-original men genomgående låtar som han har gjort känt. Men också låtar som jag på förhand inte alls hade något förhållande till, som "Home of the blues".
   Sedan blir ju den här skivan unik redan när Anna Stadling öppnar munnen och med sin fina röst gör tolkningarna både unika och personliga.
   "Stadling/Cash"-skivan har ett genomgående lågprofilerat tonläge där Annas röst och Pekkas akustiska, ofta slide, gitarr kompas av smidiga lågmälda trummor.
   Ibland delar Anna och Pekka på mikrofonen, det unisona samspelet på "I still miss someone" är ljuvligt, men ofta är det Annas fantastiska röst som präglar skivans sound. Lyssna exempelvis på "Any wind that blows" och på "A thing called love" där hon sjunger lika glittrande som någonsin Agnetha Fältskog. Det bästa betyg jag kan ge.
   Mina andra toppar på skivan är redan nämnda "I still miss someone", "Flesh and blood" och även skivans kanske mest kända låt, "Ring of fire", som i avklätt och försiktigt arrangemang blir så personligt.

1. Field of Diamonds (Johnny Cash/Jack Routh)
2000. Från albumet "American III: Solitary Man".
2. Ghost riders in the sky (Stan Jones)
1948. Singel med låtskrivaren.
3. Home of the blues (Johnny Cash/Douglas L. McAlphin/Glenn Douglas Tubb)
1957. Singel.
4. I still miss someone (Johnny Cash/Roy Cash)
1958. Singel, b-sida.
5. Go on blues (Johnny Cash)
1976. Från albumet "One piece at a time".
6. Ring of fire (June Carter Cash/Merle Kilgore)
1963. Albumlåt ("Folk songs old and new") med Anita Carter.
7. Flesh and blood (Johnny Cash)
1970. Singel.
8. Wide open road (Johnny Cash)
1964. Singel.
9. A thing called love (Jerry Reed)
1968. Albumlåt ("Nashville underground") med låtskrivaren.
10. Any old wind that blows (Dick Feller)
1972. Singel.
11. Don’t take your guns to Town (Johnny Cash)
1958. Från albumet "The fabulous Johnny Cash".
12. A little at a time (Ralph Stanley)
1959. Albumlåt ("Mountain song favorites") med Stanley Brothers.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.