Blogginlägg från 2014-05-12

90:#1 El corazón

Postad: 2014-05-12 07:54
Kategori: 90-talets bästa

STEVE EARLE: El corazón (Warner Bros/E-Squared, 1997)

Det är lätt att glömma att Steve Earle en gång var en outsider, en underdog där hans skivor inte alltid var förutsägbara succéer. Earle-skivorna gjorde seriös entré i mitt liv under den senare delen av 80-talet. Samarbetet med Pogues på "Copperhead road" (1988) var en rejäl dörröppnare, likaså låten "Devil's right hand" från samma album.
   På "The hard way" (1990) och liveskivan "Shut Up and Die Like an Aviator" (1991) ville han nog gå i fotspåren efter Bruce Springsteen och Neil Young tillsammans med sitt rockband till komp. Drogproblem och fängelsestraff gjorde att både livet och musiken fick starta om några år in på 90-talet. Och nu hade han funnit sin personliga stil, mäktiga röst och fantastiska låtskrivande.
   Det började lite lågmält med "Train a comin'" (1995), fortsatte starkt med "I feel alright" (1996), även den given på min 90-talslista, och exploderade totalt med "El corazón". Den tog mig med storm då och den gränslösa blandningen och styrkan i varje låt tar mig fortfarande känslomässigt på en underbar resa.
   Precis som jag avslutade min recension från 1997 (se nedan) blev "El corazón" det årets nummer ett på årsbästalistan och nu, nästan 17 år senare, utnämner jag Steve Earles praktverk till hela 90-talets bästa album.
   Listan på 90-talets bästa skivor har nått sitt slut men ämnet fortsätter snurra på den här sidan några veckor till. Jag kommer under de närmaste dagarna redovisa alla mina årsbästalistor från 90-talet med eller utan originalkommentarer. Så häng på innan sommaren tar sitt stora grepp över bloggen och livet i övrigt.

Här följer hela min ursprungliga 5+-recension, från Nerikes Allehanda 3 oktober 1997, av Steve Earles "El corazón":

STEVE EARLE
El corazón
(Warner Bros/E-Squared)


90-TALET LER MOT STEVE EARLE, Texas-killen som inte kan placeras vare sig i rock- eller countryfacket. På nya skivan visar han dessutom att hans musik över huvudtaget inte går att begränsa till någon enskild genre.
   Låter det splittrat så är "El corazón" precis tvärtom.
   Steve bjuder på en fulländad mix där han i vissa låtar slår både Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young på deras egna revir.
   Skivan ramas in av två lågmälda ballader. I "Christmas in Washington" sjunger han om att han vill ha Woody Guthrie tillbaka och "Ft Worth blues" tillägnas vännen och nyligen avlidne Townes Van Zandt. Båda låtarna kunde varit topplåtar på Springsteens "Nebraska" och överträffar allt på "The ghost of Tom Joad".
   "Taneytown" är en grovt skissad karikatyr på en typisk Neil Young-låt. Och med Emmylou Harris i kören låter det som mycket på "American stars and bars".
   "You know the rest" har klara "I want you"-kvalitéer men är egentligen en blandning av bluegrass och rockabilly och har en rolig text. Så rolig att Steve har svårt att hålla sig för skratt.
   I övrigt pendlar albumet hjärtknipande mellan bluegrass, rock och grunge(!).
   Ja, Steve samarbetar faktiskt med Seattle-bandet Supersuckers på en låt, "N.Y.C", som onekligen står ut men ändå inte faller ur ramen.
   Så musikaliskt stor är Steve Earle för tillfället. Han passar in i vilken omgivning som helst.
   Vokalgruppen Fairfield Four, senast aktuell på John Fogertys skiva, och bluegrasskvintetten Del McCoury Band profilerar några låtar.
   Som hitlåt är duetten "Poison lovers" perfekt. "The other side of town", komplett med manipulerat vinylknaster, låter som en nyupptäckt Hank Williams-demo från 40-talet. Och "Here I am", med sonen Justin på gitarr, slår undan benen på hela rockpubliken.
   Ändå är Steve Earle en artist med större hjärta än hjärna. Han påstår det själv dessutom. "Det är hjärtat som betyder något, att tänka ger mig bara huvudvärk".
   Men "El corazón" framkallar sällsynt kraftiga lyckokänslor. Helt klart årets skiva.

YouTube: Steve Earles hyllning till Townes Vn Zandt: "Fort Worth blues".


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2014 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.