Blogginlägg

Årets album 1990

Postad: 2014-05-13 11:58
Kategori: Listor

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/12 1990.

1. JOHN HIATT: Stolen moments
2. SINEAD O'CONNOR: I do not want what I haven't got
3. THE WATERBOYS: Room to roam
4. NICK LOWE: Party of one
5. LOLITA POP: Blumenkraft
6. PERSSONS PACK: Kanoner och små, små saker
7. THE MEN THEY COULDN'T HANG: The Domino club
8. VAN MORRISON: Enlightenment
9. THE POGUES: Hell's ditch
10. THE PRETENDERS: Packed!

Melodisk popmusik, gripande passion och stora doser ren naturlighet. Så heter huvudingredienserna till receptet "Årets bästa LP 1990". De tio album inom pop- och rockmusiken som efter mycken vånda och stort besvär rangordnats till en lista. Helt subjektivt sammanställd av undertecknad.
   John Hiatts återkomst på tronen är både glädjande och rättvis. Han gjorde 1987 års i särklass bästa rockplatta, den fantastiska "Bring the family". Följde upp den skivan året därpå med "Slow turning" av nästan samma goda klass.
   Efter ett kortare uppehåll kom Hiatt tillbaka i år med ett oerhört starkt album som inte direkt påminner om de närmast föregående skivorna. "Stolen moments" har mer dekorerade arrangemang, omväxlande rockcountryballadtempolåtar och skiftande sättning från låt till låt.
   I år har vi lärt oss uttala den irländska sångerskan Sinead O'Connors förnamn på riktigt sätt. Hennes oändligt uppmärksammade singel "Nothing compares 2 U" kom ut redan på förra årets första vecka och när albumet "I do not want what I haven't got" kom i mars och visade sig vara lika starkt rakt igenom har hennes namn varit på allas läppar hela året. Fullt rättvist.
   Fler irländare på listan, The Waterboys är de främsta representanterna för att ren och skär naturlighet är så viktig och betydelsefull i dagens pop och rock. Sångaren och ledaren Mike Scott sjunger och skriver dessutom med en gripande passion som gör gruppen given på årets bästa-lista.
   Nick Lowe befinner sig så långt från nuvarande trender att han uppträdde i "Caramba", det svenska tv-programmet. Det betyder också att hans orättvist bortglömda album "Party of one" innehåller genuint välskrivna popklassiker som tål alla arrangemang. Nick Lowe har definitivt kvar sin popkänsla.
   Lolita Pop upprepade den musikaliska succén med "Blumenkraft", fylld av omväxlande och starka låtar som inte riktigt når upp i fjolårets klass. Ändå är Karin Wistrand och kompani fortfarande nummer ett i fosterlandet Sverige.
   Hack i häl både på den nationella scenen och på min totallista över årets album är det hemvävda, totaltnaturliga och helt personliga bandet Perssons Pack. De har inte bara landets i särklass mest udda utstrålning utan fyllde sitt andra album med ett slipat sound, sprudlande texter och mycket god musikalitet.
   The Men They Couldn't Hang har länge varit mina personliga favoriter men frågan är om inte gruppen med sitt femte album "The Domino club" når sin högsta punkt på karriären. Med rock och folkmusik i botten har de valt ett poppigare sound till skivan. Härligt klingande gitarrer blandas med allt vanligare klaviaturer.
   Van Morrison har länge tillhört kritikertoppen. Min respekt för honom har alltid varit stor men på årets Van-album "Enlightenment" överträffar han sig själv. Med en uppsluppen och positiv skiva.
   Att döma av senaste Sverigebesöket av The Pogues mår inte Shane MacGowan så bra men hans låtar håller fortfarande god klass. På "Hell's ditch", producerad av Joe Strummer, är många texter inspirerade av Shanes resa till Thailand.
   Det fenomenala popsoundet på många låtar från Pretenders senaste album "Packed!" gör den skivan så överraskande fräsch. Så sensationellt jämn att jag rankar den som gruppens bästa album.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (436)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (225)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (128)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2014 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Björn Stein 7/06: Ferne är legend från gruppen Risken Finns, då med en annan legend Gunnar Dani...

Silja 7/06: Bilden på Richard och Andi. En meter???...

Björn Stein 6/06: Jag såg Lars Winnerbäck, innan jag läste under bilden......

Tommy Mannfolk 31/05: Har Cantona Albumet, frågan är vilket av alla dessa lag är Ians lag? ...

Jan Arne Martin Lennell 26/05: Alltid lär man sig något nytt! Läser denna artikel och upptäcker till min f...

Kjell J 19/05: Verkligen trist att höra, lärde om Moon Martin via Lennart P, när det begav s...

Lennart Grönfelt 15/05: Fick liveskivan av en kompis 70 som inte tyckte den va något att ha, gick hem o...

Lars Thorstenson 14/05: Hamnade här efter jag hört att Moon tragiskt nog nyligen gått bort. Denna sor...

Jan Lennell 12/05: Fantastiskt album! En av de bättre låtarna tycker jag även är gospelrökaren...

Björn Stein 9/05: True Legend R.I.P, bara Jerry Lee Lewis kvar!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.