Blogginlägg

”Only time will tell”

IAN GOMM & JEB LOY NICHOLS
Only time will tell
(Relaxa)

Ibland är mina recensioner knappast dagsaktuella. Den här skivan släpptes officiellt, eller smögs ut, i höstas men hamnade strax innan sommaren i mina händer. Nu är väl Ian Gomms musik i allmänhet och den här skivan i synnerhet så tidlöst präglad att den känns ständigt aktuell. Också med tanke på att Ian Gomm är en högst sporadisk artist i ”Nya skivor”-facket.
   På den här skivan har engelsmannen Gomm slagit sig ihop med amerikanen Jeb Loy Nichols, som också är konstnär och författare förutom singer/songwriter, och duon har numera sin bas i Wales. Det är väl främst Gomm, den mest rutinerade av de två, som satt sin prägel på den här skivan. Från Brinsley Schwarz och under sin sporadiska solokarriär har Gomm varit en snällare sångare och låtskrivare än exempelvis gamle kollegan Nick Lowe. Men på den här skivan hör jag inledningsvis tydliga paralleller med Lowes vuxet mogna och vemodiga repertoar med åtskilliga ballader på programmet.
   Gomm/Nichols röster vävs in i varandra och har väldigt likartade karaktärer. Där Jeb Loy har en lite souligare touch medan Ian förespråkar en mer traditionell popprägel. Men det är genomgående vackra röster, snygga gitarrer och genomgående läckra arrangemang. I övervägande lugnt tempo mellan ballad och halvfart som gör den här skivan till en läcker lyssning.
   På en låt, Curtis Mayfields ”You must believe me”, står skivan tempomässigt ut i sin fartigare framtoning. Från akustiska gitarrintrot via elgitarren till nästan Rockpile-influerade rytmer.
   Helt i linje med de ofta dämpade arrangemangen återfinns inte så många musiker i bakgrunden men det är ett tydligt kvalitetstecken att hitta Clive Gregson, elgitarr och dragspel, och Nanci Griffith-trummisen Pat McInerney bland musikerna på skivan. Skivan är för övrigt inspelad i walesiska Llanferfyl och sedan mixad i Nashville.
   Allra roligast med ”Only time will tell” är mixen av originallåtar och intressanta covers. Exempelvis har Gomm plockat upp ”I’ll take good care of you” igen. En cover som Brinsley Schwarz spelade in i slutskedet och inte kom på skiva förrän 1988 fast den då snabbt drogs in. Jag har berättat den historien här.
   Och för att knyta ihop banden ytterligare med Brinsley återfinns två fina Jim Ford-låtar här, ”Surprise surprise” och ”Go through Sunday”. Brinsley-bandet och senare Nick Lowe var experter på att göra Ford-covers. Att återigen göra ”Hooked on love”, som både Brinsley och Gomm gjort tidigare på skiva, är kanske lite väl fantasilöst och upprepande fast den här framförs i ett mer dämpat och annorlunda arrangemang med snyggt elpiano i kompet.
   Några andra covers tillhör också höjdpunkterna på skivan. Exempelvis ”Mister moon” som de har hittat på en Clover-skiva och på den inledande ”Take this hurt off me”, från southern soul-artisten Big John Hamiltons obskyra repertoar, är det ren och skär balladmagi i nivå med Nick Lowes senare alster.
   Skivan avslutas lite korthugget (20 sekunder) men mycket vitsigt med ”I can’t write another song”. En låt som avslutas efter den enda textraden/titeln och glada skratt och applåder i studion.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.