Blogginlägg
ABBA
ABBA. Finns det någon bokstavskombination som bättre beskriver popmusik? Som med signifikativt stora bokstäver står för 70-talets bästa pop- och hitmusik. Jo, jag följde ABBA från början till slut eller egentligen långt innan bokstavskombinationen blev ett begrepp och långt efter när ABBA tog ner skylten i början på 80-talet. Det gick på 70-talet bra att kombinera intresset för Nationalteatern och, för att ta ett namn i högen, Nils Lofgren med ABBA:s utstuderade men professionellt tillverkade hitpop.
Som sagt, jag köpte troget varje ny ABBA-skiva när den kom ut. Jag recenserade faktiskt inte en enda skiva med kvartetten men däremot recenserade jag konserten på Johanneshovs Isstadion 1979. En konsert där kungligheter och andra celebriteter kom för att titta. ”En konsert utan överraskningar”, som jag skrev.
LP för LP med ABBA blev en favorit tack vare alla catchy låtar, skrivna av gruppens Benny Andersson-Björn Ulvaeus, och den effektiva popproduktionen, signerad tekniker Micchael B Tretow, som gjort alla ABBA:s låtar så fantastiskt tidlösa i en genre där dagsländor avlöser varandra hela tiden. Albumen var späckade med hits och även övriga låtar var ofta av väldigt hög kvalité. Ändå kan nog inte någon av ABBA-albumen komma ifråga när 70-talets bästa album någon gång ska sammanfattas. (Om jag nu ska ge en hint om vad som kommer att förekomma på de här sidorna i höst och framöver…).
Naturligtvis grundlades mitt ABBA-intresse redan på 60-talet via lyssnandet på Svensktoppen och Tio i Topp. Björn Ulvaues grupp Hootenanny Singers sneglande mot svensk historisk viskonst var kanske inte direkt min kopp te men de gjorde välgjorda skivor och produktioner som lät väldigt bra i mina öron. Och låtar som ”Jag väntar vid min mila”, ”Gabrielle”, ”Björkens visa” och ”Blomman” sitter i minnet. Men det var 1966 och 1967 när de började sjunga på engelska som de onekligen var på väg åt rätt håll. ”No time” och ”Baby, those are the rules” hamnade till och med på Tio i Topp.
1966 träffade Björn första gången Benny Andersson vars band Hep Stars aldrig låg nära mitt hjärta. Nästan alla andra svenska band, Tages, Ola & Janglers, Shanes, Mascots (you name it!), imponerade mer på mig. Hep Stars gick från att vara ett coverband till ett mer genuint 60-talsgäng när Benny Andersson började skriva låtar av hög kvalité.
Björn och Bennys första komposition tillsammans, ”Isn’t it easy to say”, kom på Hep Stars tredje album ”The Hep Stars”. Där fanns även Björns ”No time”, Hootenanny Singers låt, med. Sedan fortsatte deras låtskrivarsamarbete med känt resultat som följd.
Under Hep Stars sista år tillsammans pågick även Hootenanny Singers karriär och vid sidan om gjorde Björn en solokarriär helt inriktad på Svensktoppen ofta med översatta covers på repertoaren. ”Raring” och ”Fröken Fredriksson” är ju inget som nämns som speciellt viktigt i Björn Ulvaeus långa karriär. Snälla, mesiga och såsiga och ofta hopplöst sentimentala sånger.
Men Björn och Benny bestämde sig 1969 för att utveckla ett eget projekt, mest tänkt som låtskrivarteam. De hade haft en del framgångar med låtar de skrivit åt bland annat Brita Borg, ”Ljuva sexitital”, och Jan Malmsjö, ”Hej clown” (2:a i Melodifestivalen 1969). Det fanns klass och kvalité i allt de skrev, även när det var riktat mot Svensktoppen, och jag noterade varje liten nyhet från paret med tillfredsställelse.
I november/december 1969 gick Björn & Benny in i studion och spelade in sin första låt tillsammans, ”She’s my kind of girl”, som släpptes på singel i mars 1970. Inte någon speciellt framgångsrik skiva, förrän den släpptes i Japan 1972 och sålde en halv miljon ex, men samarbetet fungerade och framtiden tillsammans var given.
Jag, som hade haft ögon och öron på de här grabbarnas produktion i flera år, köpte givetvis parets första (och hittills enda) skiva som duo, ”Lycka”, där många fantastiska låtar fanns med. 2006 kom det en nyutgåva av skivan som hade åtskilliga bonusspår hämtade från singlar från den här tiden. De skrev och sjöng på svenska och singlar som ”Det kan ingen doktor hjälpa” och ”Tänk om jorden vore ung” byggde på den melodiösa ådran av pop och schlager. Hela tiden så genuint framfört och gediget tillverkat att jag kände mig tvungen att uppleva det här live. Björn & Benny gjorde en turné sommaren 1971 och jag var på plats i Brunnsparken i Örebro. Men jag minns varken datum eller några större detaljer av konserten men det var välskriven pop som fungerade även live.
Allt paret rörde vid blev till guld och kvalitetsmässig pop. De producerade och skrev åt andra artister, inklusive flickvännerna Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad (som de träffat våren 1969), hann skriva ”Säg det med en sång” åt Lena Andersson till Melodifestivalen 1972 (3:a) innan de själva, under namnet Agnetha Anni-Frid Björn Benny, ställde upp 1973 med ”Ring ring”. Kraftigt segertippade blev slutplaceringen ändå bara en tredjeplats.
Ännu så länge var namnet ABBA inte uppfunnet och första skivan som kvartetten släppte tillsammans, som också hette ”Ring ring”, titulerade de sig exakt Björn & Benny, Agnetha & Frida. Det är förödande för mig, som vill placera skivor i exakt bokstavsordning i skivsamlingen, där det nu tog ett tag innan jag hittade ”ABBA”:s första album stå mellan Bizarros och någon som hette Björnson.
På etiketten skrivs det Björn & Benny, Agnetha & Frida medan det på ryggen på vinylomslaget står, helt inkonsekvent, Agnetha, Björn, Benny & Anni-Frid. För mig som till slut litar mest på skivetiketter placerar alltså skivan på B.
Vid 1974 års Melodifestival var det stor revansch när ABBA, som de nu kallade sig, tävlade med ”Waterloo” och vann allt – överlägset. Både den svenska uttagningen (9 februari) och finalen i Brighton (6 april). I februari släpptes den första skivan, singeln med den svenska versionen av ”Waterloo”, med ABBA på etiketten. För säkerhets skull stod det Björn, Benny, Agnetha & Frida inom parentes.
Efter den fantastiska finalen så är det lätt att tro att det var spikrakt för vinstmaskinen ABBA men i England dröjde det till hösten 1975 innan ”Waterloo” kunde följas upp med ännu en singelhit. Det har i alla år talats så mycket om hur Stikkan Anderson var så förberedd på ett internationellt genombrott. Ändå ter det sig väldigt märkligt att uppföljaren till ”Waterloo” blev ”Ring ring”, över ett år gammal, och att dansbandsinspirerade ”I do I do I do I do I do” kom sedan. Ingen av de låtarna nådde någon bättre plats än 32.
Det var först när ”SOS” släpptes hösten 1975 som ABBA åter ockuperade listorna i England. Kvartetten noterade ytterligare 17 Topp 10-singlar i England. Pophistoriskt oöverträffat! Och det är näst intill omöjligt att utse någon favorit av ABBA:s alla album. Men rent spontant och så här i efterhand finns det en känsla av att gruppen utvecklade och förfinade sitt extremt fina sound under karriärens gång och då hamnar vi ju på ABBA:s sista album, ”The visitors” (1981).
Där finns, bland mycket annat, en av mina stora ABBA-favoriter till låt, ”When all is said and done”. Ingen singel men ändå en sugande fantastiskt fint sjungen (Frida) poplåt med klart dramatiska inslag. Den ska tydligen handla om Bennys och Fridas skilsmässa och då känns det mer än motiverat att sluta den här artikeln med just den eftersom hela ABBA, förutom B&B, skilde sig i dessa tider.
/ Håkan
In memory of Ritz
Ett stundtals brutalt konsertljud
<< | Mars 2009 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | ||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
30 | 31 |
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Detta var kul att läsa.
Over and out.Svar:
Pophistoria! Tack Maria.