Blogginlägg

Neil Young rockade som en besatt

Postad: 2014-08-20 07:50
Kategori: 90-talskonserter


Bilder: Anders Erkman



Efter några uppvärmningsgig i USA tillsammans med kompgruppen Booker T & the MG's tidigt i juni 1993 kom Neil Young till Europa för att turnera. Efter två konserter i Gildehaus (Tyskland) och Oslo var det dags för Stockholm. Ryktet och informationen om det nya livesoundet hade inte nått Sverige så jag/vi trodde väl på en lite mjukare musikalisk struktur med tanke på att senaste albumet hette "Harvest moon".
Det rutinerade kompet med instrumentalgruppen Booker T & the MG's talade väl också för en melodiskt väloljad föreställning. Det blev precis tvärtom...

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/6 1993.

NEIL YOUNG & BOOKER T & THE MG's
Sjöhistoriska Muséet, Stockholm 28 juni 1993


Efter elva år återkom den egensinnige rockaren Neil Young till Sverige för en mycket efterlängtad konsert vid det natursköna Sjöhistoriska Museet i Stockholm.
   Neil Young skulle aldrig kunna döpa ett album till "Du kan lita på mig". Inte ens på amerikanska...
   För är det någonting man lärt sig genom åren är att den numera 47-årige Neil Young aldrig gör något blott förutsägbart, vänder skinnpajen efter vinden eller ens kan stava till trendkänsla.
   Ändå hamnar denna "gamling" så oerhört rätt hela tiden. Blir ständigt ny idol för nya, unga rockband samtidigt som han själv berömmer skramliga grupper som Sonic Youth och tycker att vågen av hårdrockande Seattle-band är nyttig.
   För att riktigt revoltera mot just det senare har hans två senaste skivor varit av mjuk, akustisk, harmonisk prägel.
   Så egentligen visste man inte alls vad det spännande samarbetet mellan Young och den klassiska instrumentalkvartetten Booker T & the MG's med Jim Keltner på trummor skulle prestera denna sköna sommarkväll när solen nästan aldrig behagade sänka sig bortom horisonten.
   Att det högpotenta, hårdrockiga men mycket musikaliska Seattle-bandet Pearl Jam inledde kvällen högljutt rätade inte ut några frågetecken för fortsättningen.
   Pearl Jam kan slarvigt kallas hårdrock men jag fann strimmor av både soul, psykedelia och punk i deras musik. Och även starka melodier, dock inte lika flitigt förekommande som vid Neil Youngs framträdande lite senare.
   Sällan har så mycket spänning, osäkerhet och förväntan farit genom atmosfären under den femtio minuter långa pausen innan Neil stegade in på scen.
   Efter en brötig version av "Mr soul", en rundgångsvariant på "The loner" och mycket elektriska "Southern man" stod det klart att Neil Young inte hade kommit för att håva in applåder för sina två senaste, försiktiga skivor.
   Det var ingen barn- och familjeföreställning han skulle bjuda på trots både barn, picknickkorgar och föräldrar i gräset framför scenen.
   Av det tidigare historiskt sett så finstämda bandet Booker T & the MG's fick vi stundtals en grupp förvandlad till den första upplagan av Crazy Horse.
   Och det elektriska vidunder till medelåldrig man, Neil Young, spelade gitarr som en besatt. Förvridet och vacker, brötigt och välljudande. Allt på samma gång.
   Repertoaren var inte heller så tillrättalagd för nyintresset kring Neil Young.
   Av konsertens 19 låtar var det bara fyra från 80-talet och endast en från senaste studioalbumet.
   Tyngdpunkten låg istället på de riktigt tidiga låtarna, den ovan nämnda inledningen, plus den långa "Down by the river" som avslutade huvudavdelningen.
   Där Neil Young tydligt ville visa att han är grungerockens fader med sin gränslösa energi och volymstarka gitarr.
   Men det fanns också andhämtningspauser under den drygt två timmar långa konserten. Då Neil satte sig vid pianot med munspelet och gjorde några finstämda varianter på "Only love can break your heart", "I believe in you" och "Helpless".
   Han tog fram den akustiska gitarren vid bara två tillfällen, "Harvest moon" och den alltid förekommande "The needle and the damage done".
   Extralåtarna får tillskrivas klacksparkarnas skara, "Dock of the bay" och Dylans "All along the watchtower".
   Plus den helvilda finalen med Pearl Jam på scen och en jordiskt svängande "Rockin' in the free world".
   Förra gången Neil Young besökte Sverige spelade han en handfull nya låtar och överraskade på många sätt. I måndags vände han upp och ned på det minnet och drog sina gamla rockfavoriter med nyvunnen entusiasm och nästan ungdomlig energi.
   Det var en konsert att sent glömma. Som inte kräver några djupare analyser utan "bara" bekräftar att rockmusiken lever 1993 och dess namn är Neil Young.

Neil Young - vocals, guitar, harmonica, piano
Booker T. Jones - organ, synthesizer, vocals
Steve Cropper - guitar
Donald Duck Dunn - bass
Jim Keltner - drums
Astrid Young - backup vocals
Annie Stocking - backup vocals

Mr. Soul
Brötig version.
The Loner
Ur en rundgångsgitarr byggdes låten upp. Solen gick ned av pur förskräckelse. Detta är ingen barnföreställning.
Southern Man
Elektriskt vidunder på scenen. Booker T & the MG's är omstöpta till den första upplagan av Crazy Horse.
Helpless
Neil på piano och munspel.
This Note's For You
Like A Hurricane

Vilken energi!
Motorcycle Mama
Duett med Annie Stocking.
I Believe In You
Körerna är exakt som på "After the goldrush"-skivan. 22:06 presenterade Neil bandet.
Love To Burn
Separate Ways

Finstämda gitarrer.
Powderfinger
Tänjer nya strängar i denna klassiker.
Only Love Can Break Your Heart
Perfekta körer. Som en psalmmed Booker T på orgel.
Harvest Moon
Neil sittande med en akustisk gitarr. Gav komplimanger till Stockholm.
The Needle And The Damage Done
Helt ensam med akustisk gitarr.
Live To Ride
Down By The River

Gammal låt som inte blivit sämre med åren. Lång och mäktig och en av konsertens största ögonblick. 23:04

Extralåtar
Sitting On The Dock Of The Bay
Med ett leende gör han denna Otis Redding-cover somn skrivits av kvällens gitarrist, Steve Cropper.
All Along The Watchtower
Ännu mer gränslös energi.

Extra extralåt
Rockin' In The Free World
Nu kom Neil och bandet in tillsammans med Pearl Jam. Vilken allsång, vilken power och vilket gung.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (399)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (108)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2014 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.