Blogginlägg

"Burn & shine"

THE SOUTH AUSTIN MOONLIGHTERS
Burn & shine
(Blue Rose)

För det första väntar jag mig en typisk americanaprodukt, för det andra inleds skivan med en 40 sekunder kort "instrumentallåt" (orgel/congas-jam) som inte liknar någonting, för det tredje är andralåten "Land mines" en tämligen perfekt americanalåt, kanske lite väl kommersiellt utstuderad, och för det fjärde är tredjelåten "Found my way back" hårdrockande soul med en hopplöst wailande sångare. Så långt vet jag varken ut eller in.
   Annars hade jag pÃ¥ förhand tämligen höga förväntningar innan jag började lyssna pÃ¥ den här skivan. Namnet doftar countryrock/texmex/americana i samma andetag och den gamle Deadman-basisten Lonnie Trevino Jr är en fjärdedel av gruppen där samtliga medlemmar vid olika tillfällen stÃ¥r längst fram vid mikrofonen. Men inledningen pÃ¥ skivan ger mig verkligen huvudbry. När jag dessutom läser mig till att det är Trevino som wailar sÃ¥ där otäckt muskulöst växer tvivlet till sig.
   Men "Land mines" (den ovan nämnda andralÃ¥ten) och sedan "Old engine" väger upp det begynnande motstÃ¥ndet som växt i mitt huvud. Men de där hÃ¥rdrockande och riffande rockmusiksekvenserna däremellan, som "Down to hell", kommer aldrig bli sams med min hjärna. Ovissheten fortsätter pÃ¥ "Can't live without you", Trevinos nästa sÃ¥ngförsök, som lÃ¥ter som en Four Tops-hit frÃ¥n 1966. Efter sju lÃ¥tar känns det lite bättre men fortfarande väldigt obestämt, oförutsägbart och lÃ¥ngtifrÃ¥n övertygande.
   "One more time" är lite väl tung, riffig och medioker bluesrock. "Moonlight ride" lÃ¥ter som tidig Doobie Brothers med wah-wah-gitarr, falsettröst, orgel och kvinnlig soulkör i en sorts sydstatsrockmix. "Falling out of love" är Memphis-soul där man kan misstänka Dan Penn som lÃ¥tskrivare fast sÃ¥ngaren, ännu en gÃ¥ng Trevino Jr, wailar alldeles för mycket och "Moonlight reprise" är ett uppenbart jam utan struktur i studion.
   Plötsligt dyker det upp en ljuspunkt. "Once I saw a UFO" är en countryrockpärla med steelguitar korsad med en tidig Beatles-lÃ¥t. Charmerande. SÃ¥ där fortsätter det genom hela skivan. Och jag sitter mer eller mindre som en Ã¥sna mellan de berömda hötapparna. Inte ens det lovande namnet bland lÃ¥tskrivarna pÃ¥ titellÃ¥ten, Shurman-sÃ¥ngaren Aaron Beavers, hjälper. En högst medioker rocklÃ¥t.
   För att göra förvirringen total avslutar kvartetten med en akustisk, välljudande och välsjungen Eagles-liknande ballad a là 1973, "I'll be around". Slutet är visserligen gott men resan dit är tyvärr extremt ojämn. Jag brukar tjata om att variation är nyckeln till ett lyckat album men "Burn & shine" är en alltför tÃ¥lamodskrävande berg-och-dalbana för min smak.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.