Blogginlägg

"Burn & shine"

THE SOUTH AUSTIN MOONLIGHTERS
Burn & shine
(Blue Rose)

För det första väntar jag mig en typisk americanaprodukt, för det andra inleds skivan med en 40 sekunder kort "instrumentallåt" (orgel/congas-jam) som inte liknar någonting, för det tredje är andralåten "Land mines" en tämligen perfekt americanalåt, kanske lite väl kommersiellt utstuderad, och för det fjärde är tredjelåten "Found my way back" hårdrockande soul med en hopplöst wailande sångare. Så långt vet jag varken ut eller in.
   Annars hade jag på förhand tämligen höga förväntningar innan jag började lyssna på den här skivan. Namnet doftar countryrock/texmex/americana i samma andetag och den gamle Deadman-basisten Lonnie Trevino Jr är en fjärdedel av gruppen där samtliga medlemmar vid olika tillfällen står längst fram vid mikrofonen. Men inledningen på skivan ger mig verkligen huvudbry. När jag dessutom läser mig till att det är Trevino som wailar så där otäckt muskulöst växer tvivlet till sig.
   Men "Land mines" (den ovan nämnda andralåten) och sedan "Old engine" väger upp det begynnande motståndet som växt i mitt huvud. Men de där hårdrockande och riffande rockmusiksekvenserna däremellan, som "Down to hell", kommer aldrig bli sams med min hjärna. Ovissheten fortsätter på "Can't live without you", Trevinos nästa sångförsök, som låter som en Four Tops-hit från 1966. Efter sju låtar känns det lite bättre men fortfarande väldigt obestämt, oförutsägbart och långtifrån övertygande.
   "One more time" är lite väl tung, riffig och medioker bluesrock. "Moonlight ride" låter som tidig Doobie Brothers med wah-wah-gitarr, falsettröst, orgel och kvinnlig soulkör i en sorts sydstatsrockmix. "Falling out of love" är Memphis-soul där man kan misstänka Dan Penn som låtskrivare fast sångaren, ännu en gång Trevino Jr, wailar alldeles för mycket och "Moonlight reprise" är ett uppenbart jam utan struktur i studion.
   Plötsligt dyker det upp en ljuspunkt. "Once I saw a UFO" är en countryrockpärla med steelguitar korsad med en tidig Beatles-låt. Charmerande. Så där fortsätter det genom hela skivan. Och jag sitter mer eller mindre som en åsna mellan de berömda hötapparna. Inte ens det lovande namnet bland låtskrivarna på titellåten, Shurman-sångaren Aaron Beavers, hjälper. En högst medioker rocklåt.
   För att göra förvirringen total avslutar kvartetten med en akustisk, välljudande och välsjungen Eagles-liknande ballad a là 1973, "I'll be around". Slutet är visserligen gott men resan dit är tyvärr extremt ojämn. Jag brukar tjata om att variation är nyckeln till ett lyckat album men "Burn & shine" är en alltför tålamodskrävande berg-och-dalbana för min smak.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.