Blogginlägg från oktober, 2014

The Clash är tillbaka!

Postad: 2014-10-31 07:56
Kategori: 80-talskonserter

Foto: Torbjörn Zadig


Efter dubbelalbumet "London calling" och trippelalbumet "Sandinista!" stod The Clash på sin absoluta kommersiella höjdpunkt men efter den mindre lyckade "Combat rock" (1982), trots Mick Jones femstjärniga hitlåt "Should I stay or should I go", började problemen inom gruppen.
   Den heroinberoende trummisen Topper Headon fick sparken och originaltrummisen Terry Chimes kom tillfälligt tillbaka. Men efter "Combat rock"-turnén lämnade Chimes gruppen och ersattes av Pete Howard. Samtidigt ökade motsättningarna inom gruppen och Jones fick helt sonika sparken i september 1983. Han ersattes av två gitarrister, Nick Sheppard, ex-Cortinas, och Vince White.
   Våren 1984 gav sig den nya gruppen, ofta benämnd The Clash Mk II, ut på en självfinansierad turné utan någon skiva att marknadsföra och egentligen inga planer på nästa skivinspelning. På konserterna spelade de nya låtar men nästa skiva, "Cut the crap", spelades inte in förrän i januari till mars 1985 och albumet släpptes först i november 1985.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/2 1984.

THE CLASH
Johanneshovs Isstadion, Stockholm
17 februari 1984


The Clash modell 1984 är utseende- och innehållsmässigt olikt 1977 men musikaliskt var de tillbaka med sin starka rockmusik som gjorde nämnda 77 till punkrockens främsta.
   Efter år av parenteser medexperimentella utflykter åt reggae- och diskohållet presterade gruppen på scen med få undantag en hämningslös rockkonsert med oerhört fint mixat ljud på pluskontot.
   På de här drygt sex åren har Clash givetvis svikit punkidealen på många sätt. På vägen från punkhaken till ishockeyarenorna har idolglorian växt betryggande ovanför Joe Strummers huvud. Han bestämmer allt, ägde scenen och sjöng med ett enda undantag, Paul Simonons "Guns of Brixton", allt själv.
   Nyfriserad och blonderad vandrade han omkring med mikrofonstativet a la Rod Stewart, sjöng slarvigt men hetsade ändå upp den stora publiken med några provocerade fraser.
   Med Mick Jones försvann Strummers nödvändiga motpol. Han sjöng bättre och skrev mer varierande låtar. Egentligen är det ett hån att kalla detta nykonstruerade band för Clash. Men Vince White och Nick Sheppard var rörliga och fullt värdiga ersättare på gitarrer.
   Med Strummer ensam vid mikrofonen försvann de stora variationerna men konserten blev ändå en genomgående manifestation för rockmusiken. Jag kunde aldrig ana att så simpel rockmusik skulle bli en så attraktiv och fysisk upplevelse i en stå stor hockeyhall inför närmare 10 000 åskådare.
   Även de helt nyskrivna låtarna, "This is England", "We are the Clash" med flera, smälte förvånansvärt fint in bland alla gruppens klassiker.
   Clash turnerar nu utan aktuellt album i bagaget så repertoaren blev en ovanligt strid ström från alla deras skivor med en sensationell övervikt för de allra äldsta.
   Det började traditionsenligt med "London calling" och avslutades, efter tre inropningar, med "White riot". Och det var där, mellan första och tredje albumet, 1977 till 1979, Clash nådde sin höjdpunkt på skiva. Men Stockholmskonserten återgav förtroendet för gruppen.
   Efter nittio minuters rasande rockmusik kunde jag lätt konstatera att det mesta var vunnet denna inledningsvis skeptiska fredagskväll i februari 1984. Punken må vara död men Joe Strummer & Co lever.

Joe Strummer: sång/gitarr
Paul Simonon: bas/sång
Pete Howard: trummor
Vince White: gitarr
Nick Sheppard: gitarr/sång

London Calling
Safe European Home
Know your rights
Are you red...Y
Rock the Casbah
Sex Mad World
Clampdown
The Guns of Brixton
The Dictator
Complete Control
White Man in Hammersmith
This is England
Police and Thieves
Three Card Trick
Garageland T
This is Radio Clash
Janie Jones
I Fought the Law
Glue Zombie
Tommy Gun
We are the Clash
Brand New Cadilac
Armagideaon Time
I'm so bored with the USA
English Civil War
White Riot

/ Håkan

BBC-lista med 50 bästa covers

Postad: 2014-10-30 10:17
Kategori: Blogg

Jag har skrivit om album med enbart covers sedan 2009. Här kan ni se den 94 album långa listan fram till idag, inklusive en liten snabb sammanfattning från i somras av de bästa coveralbumen som har kommit i min väg. Mitt personliga intresse är stort i ämnet, när jag efter noga efterforskningar kan notera vem som gjorde originalet och när och sedan registrera den nya versionens eventuellt annorlunda tolkning.
   I England har BBC genomfört en undersökning om coverlåtar och omröstningen resulterade i en 50-lista som toppades av "Always on my mind" med Pet Shop Boys. Men listan i övrigt innehåller en bred blandning av för mig okända överraskningar och helt förutsägbara artister/låtar. Men listan är onekligen spännande och väcker många minnen till liv.

/ Håkan

"Ekot av mig själv"

Postad: 2014-10-29 10:00
Kategori: Skiv-recensioner



GÖRAN SAMUELSSON
Ekot av mig själv
(Fergus)


En kamrat till mig jämför värmländske Göran Samuelsson med Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström och Bellman. I en recension jag läser av den här skivan dras det paralleller mellan Göran och Bob Dylan och Leonard Cohen. Själv kan jag lite odramatiskt tillägga det mer än förutsägbara namnet Gustaf Fröding.
   Det är på alla händer förvisso storslagna jämförelser men det går inte att ha mer rätt - eller fel - i de slutsatserna. För Göran Samuelssons texter och musik är egentligen alldeles för personliga för att kunna jämföras med någon annan. Sedan kan man, efter Görans alla år i förarsätet för Packmopedturnén, följaktligen tycka att han borde vara mer känd och berömd i landet utanför de värmländska skogarna.
   Årets skiva med Göran är en tillbakablick på hans långa ofta lågprofilerade karriär som efter 25 år och 13 album är väl värd en sammanfattning. Den här dubbel-cd:n, 21 låtar plus en bonuslåt, hade först arbetsnamnet "25" men fick slutligen den alldeles lysande och mer förklarande titeln "Ekot av mig själv" med tanke på att skivan till stor del handlar om nyinspelningar av gamla låtar.
   Albumet innehåller också för lyssnarna nya låtar som smälter in naturligt i skivans koncept att tona ned de ursprungliga arrangemangen och ge gamla som nya låtar ett genomgående sound och göra Samuelssons hela repertoar till en fungerande enhet. Samtidigt har viljan varit att samla alla musiker som kantat hans 25 år långa gärning i musikbranschen. Så här finns det både en ambition att befolka varje låt med många musiker men samtidigt hålla nere det musikaliska uttrycket. På den punkten har han lyckats föredömligt.
   Det är ofta intressanta nedslag i Göran Samuelssons omfattande skivproduktion men "Ekot av mig själv" är ingen utpräglad Greatest Hits-samling. Då hade låtar som "De som byggde landet" (fast han inte har skrivit den) och kanske "Mandelblom och sjödoft" varit självklara. Men "Sjösättningsrap", den otroligt roliga historien, finns med och har fått ny kostym med blås där de annars nedtonade musikerna har fått fritt spelrum tillsammans med den obligatoriska ritsch-ratschlådan.
   Göran Samuelsson har en säregen förmåga att blanda allvar och humor i sina texter som ofta dekoreras med en poetisk elegans som gör att textraderna många gånger förvandlas till ren poesi och står bra på egna ben utan musik till. En av de äldsta låtarna på skivan, "Gustaf", framförs med värmländsk accent med Bengan Blomgrens magiska slide som känslomässigt lyft. Med en text och en historia som varken känns påhittad eller konstruerad utan genomsyras av dokumentär och emotionell verklighet.
   Liksom sången om Nelson Mandela, "Nelson", och den känslomässiga hyllningen av vännen och skådespelaren Stig Torstensson, "Ögonblick", som gick bort förra våren. Och ibland bränner det textmässigt till, "Så brun som rostigt stål", och blir till stort engagemang i ett ack så aktuellt ämne. På den låten, liksom flera andra, är Göran ensam och förutom inspirerande melodier behövs inga stora arrangemang för att förmedla ett viktigt budskap.
   Mellan de allvarsamma texterna finns också komiska finurligt formulerade sagor som har underhållande innehåll med både poesi och poäng. Som exempelvis "Blek om nosen blues" som är Görans egen variant av "Crossroads".
   I allt Göran Samuelsson skriver och komponerar finns naturlig mänsklighet som en viktig del. Rapporter från en verklig värld på sluttningen till sjön Fryken där traktorn är av märket Fergus och den sjungande trubaduren aldrig komma på tanken att kalla sig singer/songwriter.

/ Håkan

"Yesterday always knew"

Postad: 2014-10-29 07:51
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 29/10 2014.

THE MAHARAJAS
Yesterday always knew
(Low Impact)


Ryktet har gått sedan i våras att rockkvartetten The Maharajas jobbade med mer poprelaterat material. Med beviset i hand, cd-skivan snurrande i spelaren och musiken i öronen är svaret ja - och nej. Jo, visst har åtskilliga himmelska popharmonier etsat sig fast i gruppens musik 2014.
   Men det är med båda fötterna fortfarande kvar i den intensiva rockmusiken bland energiska och starkt komprimerade arrangemang och rena garagerockrötter som bandets så kallade popmusik lever sitt liv. Jag vill nog ta mig friheten att kalla Maharajas musik för uppgraderad powerpop ty alla snärtiga och catchy melodirytmer tränger sig förbi volym, sound och arrangemang på många låtar.
   Gruppen har en lång men ganska sporadisk karriär bakom sig. Föddes i slutet på 90-talet med garagerock som största och viktigaste influens men har genom åren flörtat friskt med popgenren. På sitt femte album, utgiven på det Örebrobaserade skivbolaget Low Impact, är soundförändringen mer påtaglig än någonsin. Med fötterna och rötterna i den aggressiva garagerocken har de med ålderns rätt utvecklat popharmonierna och på många låtar är det just pop i all sin sköna prakt. Häftiga refränger, tuffa melodier, ett påträngande popsound och ibland är det närmast kommersiellt gångbara låtar.
   Materialet på nya albumet pendlar mellan snällt 60-tals-inspirerade låtar, "Are you ready to shop?", "Water to wine", "Nine one one", "Hands of tyme" och "Family provider" (med klassisk fasförskjutning), och rivig garagerock och nästan högljudd punk, "Hunch" och "You're no use to me", men hela tiden med melodierna profilerade i attacken.
   Det är inte mycket på den här skivan som påminner om sångaren Mathias Liljas lågmälda och americanainfluerade solokarriär, allra minst i "You're no use to me" där distad sång och ett överdimensionerat gitarrsolo går fram som en ångvält. I det här bandet är hans låtar i klar minoritet. gitarristen Jens Lindberg och basisten Ulf Guttormsen står för större delen av materialet, men som sångare och sologitarrist står han ständigt i centrum.
   Maharajas sound, låtar och material har den här gången förutsättningar att nå utanför den lilla kretsen av enbart rockintresserade lyssnare.

/ Håkan

Richard gör Townes Van Zandt

Postad: 2014-10-28 14:00
Kategori: Blogg



Jag har under de senaste veckorna fått en ny och för mig tidigare mindre känd favoritlåt av Townes Van Zandt på hjärnan, "Flyin' shoes. Det började när jag lyssnade på Lyle Lovetts coverskiva "Step inside this house", där han har valt material från i uteslutande Texas-låtskrivare, och det har visat sig att även den store Townes-beundraren Richard Lindgren har den som favorit. Ni har Richards alldeles färska version av låten här ovanför, inspelad i Figino Serenza i norra Italien i söndags.
   I stadens Teatro dell'Oratorio hyllade både italienska, amerikanska (Mary Gauthier, Carrie Rodriguez) och Richard just Townes Van Zandt under en festival tillägnad låtskrivaren.
   Här kompas Richard av Marco Rovino från Mandolin Brothers på gitarr men på andra YouTube-klipp från samma tillfälle, "Lungs", "Sundown on a lemon tree", har han fler medlemmar från samma band bredvid sig.
   Ikväll inleder Richard sin veckolånga Italien-turné med start i La Spezia och nästa vecka släpps nya albumet "Sundown on a lemon tree" inspirerad av Richards förra Italienbesök i februari i år.

/ Håkan

"Bad bad dog"

Postad: 2014-10-28 07:54
Kategori: Skiv-recensioner



BO-DOGS
Bad bad dog
(Low Impact)


Lite oväntat men absolut välförtjänt har 2014 blivit Nisse Hellbergs år på tapeten. Strax före sommaren släppte han ännu en kvalitetsmärkt soloskiva, "Vad har han i huvudet?", och är mycket aktuell med en läsvärd och intressant biografi, "Boken om Nisse Hellberg & Wilmer X". Och nu kommer Bo-Dogs där han "bara" är sjungande och låtskrivande medlem i ett rockband vars första album släpps imorgon 29 oktober.
   Bo-Dogs är på väldigt många sätt inte Wilmer X del 2. Här får Nisse leva ut sina bästa garagerockfantasier, plocka fram de genuina Bo Diddley-referenserna i det öppna officiella ljuset och sedan sjunga på rockspråket framför alla andra, engelska.
   Det är inte första gången Nisse sjunger originallåtar på engelska men det känns den här gången mer målmedvetet och mindre utstuderat än tidigare. "Downward bound" (1986) var ju "bara" översatta Wilmer X-låtar, Wilmer-albumet "Snakeshow" (1994) var ett beskedligt försök men Per Gessle-samarbetet under pseudonym ("The Lonely Boys", 1996) var ett steg i rätt riktning.
   Den föränderliga processen mot Bo-Dogs, som i Nisses fall känns både ärlig och naturlig, omfattade följaktligen även texterna. Kravet på innehållsrika och fantasifulla sångtexter gärna med en intressant historia inbakad, som genom åren har blivit Nisse Hellbergs mänskliga profil, existerar inte i det här projektet. Förutom några slagkraftiga och snygga knockout-rim kan Nisse koncentrera sig på skramliga gitarriff, ett övervägande högt och larmigt tempo och ett makalöst intensivt sound.
   Förutom en cover av Bo Diddley, gruppnamnet är en hyllning till den amerikanske legendaren, har Nisse skrivit skivans övriga låtar. Tretton korta koncentrerade (ingen låt är längre än 2:46) rock- och popexplosioner. Där titlar som "Hey, Mr Oil Drop Man", "High heel kicks" och "Go bring back the noise" i någon mån skvallrar om att materialet på skivan inte har siktat in sig mot varken kulturelit eller Idol-tittarna.
   Nej, det här är musik som går rakt in i hjärtat utan att passera hjärnan där varken fraser, arrangemang och melodier ska dissekeras eller analyseras djupare. Jag konstaterar bara ett grymt och överjordiskt sväng i låt efter låt. Måhända låter det banalt, naivt och kanske också enkelspårigt i andras öron men låtar och sound tillfredsställer pop- och rockmusikens alla grundläggande ambitioner.
   "Bad, bad dog" är inget enmansverk om jag nu inledningsvis har råkat formulerat det så. Med sig i denna rykande kvartett har Nisse producentvännen Chips Kiesbye från Sator på gitarr och bas, sångaren och gitarristen Kent Norberg från samma band och trummisen Patrik Herrström som har figurerat bakom både Timo Räisänen och Andreas Kleerup.
   Tillsammans har de spelat in skivan, jag är övertygad om att de dessutom gjort det samtidigt live i studion, som soundmässigt nästan låter simpel och oproducerad, fast "Produced by Chips Kiesbye and Bo-Dogs" pryder dess omslag. Ibland när attacken är som mest primitiv får jag uppfattningen att allt är komprimerat i ett enda monospår. Oerhört effektiv pop- och rockmusik som det enligt alla gängse regler och lagar, i den så teknologiska nutid vi upplever just nu, borde vara näst intill kriminellt år 2014.
   Nu är "Bad bad dog" inte bara några snygga, stilenliga låttitlar (se ovan) och korta reptilsnabba melodier som är hits under en kort tid i en övergående process. Här finns faktiskt lite variation, ett läckert pendlande mellan aggressiv pop och melodiös rock och flera instrumentallåtar där man kan hämta andan innan nästa riffkryddade attack.
   Det är egentligen omöjligt att plocka ut höjdpunkter på en skiva med så mycket komprimerad kvalité. Men jag fastnar gärna för låtarna som står ut eller skiljer sig från mängden i albumets genomgående effektiva rad av tidlös och energisk musik. Som den lite poppigare "Junk angel" och "Go bring back the noise" där de har plöjt ned adrenalin i stämsången.

/ Håkan

Larm #6: augusti 1977

Postad: 2014-10-27 07:53
Kategori: Larm



1. TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS
2. Hawaiignäll & countryslisk, del 1
3. "Från folkmusik till miljonindustri" del 6: MERLE HAGGARD
4. Tio i Topp: JONAS 'MR R&B' BERNHOLM
5. Konsumentguide: Detroit: MITCH RYDER/BOB SEGER/MC 5/STOOGES
6. "The Motown Sound"
7. "Ännu mera Blues"
8. THE CLASH
9. Korsord
10. Rock i tryck
11. Lost in the Blåst
12. THE SONICS
13. LENNART PERSSONs singlar
14. Skivrecensioner
15. ELVIS PRESLEY


Jag har skrivit det tidigare och det finns anledning att påminna om det ännu en gång. Det är med en viss reservation som jag daterar de olika Larm-numren efter tidningens egna noteringar. Jag misstänker att det här aktuella numret kom till prenumeranterna lite senare än augusti 1977 för på tidningens sista sida har Lennart Persson skrivit sin alldeles egna personliga reflektion om Elvis Presley efter hans död 16 augusti.
   Frontbilden på Larm #6 föreställer 1977 års upplaga av Tom Petty. Lennart P har träffat Tom i Lund inför en konsert där Tom och bandet agerar förband till Nils Lofgren. Vi får hela historien från Gainesville i Florida via första albumet (1976) till den pågående turnén.
   Hasse Nordin, steelgitarrist i gruppen Florida Fun, inleder en följetong om världens steelgitarrister där David Lindley och Sneaky Pete spelar huvudrollen i del 1.
   Christer Olsson skriver den långa historien om Merle Haggard i sin följetong "Från folkmusik till miljonindustri". Det är New Orleans-tema på det här Larm-numrets Tio i topp-lista som Jonas Bernholm har plockat ihop.
   Detroit är sedan temat i de tre följande artiklarna.
   Lennart P har samlat fyra artister/grupper under konsumentguide-rubriken. Intressanta och faktaspäckade artiklar kring namn, Mitch Ryder, Bob Seger, MC 5 och Stooges, som alla startade upp på 60-talet. På mittuppslaget har Kalle Oldby sammanställt en sorts diskografi över Motowns bästa singlar från 1964 till 1971. Och Staffan Soldings blueskrönika handlar om bluesartister från Detroit, bland annat Eddie Kirkland och Baby Boy Warren.
   I juni 1977 intervjuade Lennart P Joe Strummer i The Clash på Esso Motorhotell i Kungens Kurva. Hela artikeln är intervjusvar från Strummer. På Rock i tryck recenseras några illustrerade rockböcker plus fanzinebladen Inferno och Go Punk.
   På det intressanta Lost in the Blåst-uppslaget berättas om skivor med bland annat Sagittarius, Ron Nagle, Beau Brummels ("Bradley's barn"), Music Machine och Paul Butterfield. Även helsidan, signerad Lennart P, om det amerikanska garagerockbandet The Sonics ingår i Lost in the Blåst-avdelningen.
   Bland Lennart P:s singlar fortsätter punktemat. Sex Pistols har ju vid den här tidpunkten släppt ytterligare två singlar och namn som The Users, The Killjoys, Chelsea, Models, The Boys, Vibrators och The Adverts uppmärksammas också. På tre tätt skrivna singelsidor kan jag intressant notera singlar med Nick Lowe (egentligen ep, "Bowi"), Little Bob Story, Eddie & the Hot Rods, Ramones, Airwaves, Robert Wyatt och Ronnie Spectors "Say goodbye to Hollywood". Så här skriver Lennart ordagrant om den sistnämnda skivan:
   "Är precis så bra som man inte vågat hoppas att den skulle bli. Miami Steve har producerat utan att plagiera Spector allt för mycket och Springsteens E Street Band spelar för allt vad tygen håller. Själv sjunger hon som den kåta bakgatsängel man alltid drömt att hon skulle vara".
   Lennart P regerar också bland albumrecensionerna. Har dragit ihop fem popskivor med Pezband, The Demons, Reggie Knighton, Mink DeVille och Elvis Costello ("My aim is true") i en övervägande positiv recension som avslutas med utropet "Popmusiken lever!". The Rumour, Greg Kihn, Neil Young, Count Bishops, Robert Gordon och The Jam är andra intressanta namn bland albumrecensionerna.

/ Håkan

Jack Bruce (1943-2014)

Postad: 2014-10-26 22:21
Kategori: Minns

Min Cream-favorit-låt var alltid "Badge", som Eric Clapton skrev (tillsammans med George Harrison) och sjöng, men det var ju faktiskt Jack Bruces röst och framförallt låtar som var gruppens viktigaste tillgång. Fast hans absolut viktigaste insats inom rock-, blues- och jazzmusiken var nog som basist viket jag som ickemusiker och "bara" lyssnare knappast kan bedöma på ett vedertaget sätt.
   Men på det området litar jag givetvis på omdömet från basisten Jerker Odelholm när han på Facebook uttalar sig om Jack som "en av mina första idoler". Och åsikten får än mer tyngd när jag upptäcker att Jerker tidigare i veckan, flera dagar innan Jacks tragiska bortgång, hade med Creams album "Disraeli gears" bland sina all-time tio favoritalbum.
   Det var i Cream världen och även jag fick upp öronen och ögonen för Jack Bruce men han hade ju redan då, när den gruppen bildades i juli 1966, en fantastisk rutin i unika plantskolor som Blues Incorporated (med Alexis Korner), Graham Bond Organisation och framförallt John Mayall's Bluesbreakers. Men Jack gjorde också ett kort inhopp, december 1965 till juli 1966, i gruppen Manfred Mann som då fick en hit med "Pretty flamingo".
   Det var alltså i världens första supergrupp, trion Cream där alla hade spelat i Bluesbreakers, som Jack växte ut som sångare, musiker och låtskrivare. För mig var Cream på den tiden främst en grupp vars singlar gjorde mest intryck. Och nästan samtliga skrevs och sjöngs av Jack, "Wrapping paper", "I feel free", "Sunshine of your love", och "White room", och gick inte spårlöst förbi.
   Redan efter Creams förhållandevis korta men legendariska epok började Jack Bruce utveckla sitt jazzintresse tillsammans med musiker som John McLaughlin, Larry Coryell och Tony Williams som jag noterade med intresse fast det musikaliskt inte var min kopp té. Däremot kunde jag 1972 inte motstå superkonstellationen West, Bruce & Laing, två Mountain-medlemmar plus Jack Bruce, fast det var både hård och högljudd rockmusik.
   Förutom Jacks bidrag till Lou Reeds fina album "Berlin" (1973) beundrade jag hans karriär därefter på avstånd. När han bildade band tillsammans med bland annat Mick Taylor, Billy Cobham, blev medlem i Ringo Starr's All Starrs Band för turné 1997-1998 och återföreningen med Cream 2005.
   Jack Bruce dog av levercancer igår 25 oktober 2014.

/ Håkan

Alvin Stardust (1942-2014)

Postad: 2014-10-24 11:44
Kategori: Minns

Min första spontana tanke var att jag inte har eller har haft något personligt förhållande till Alvin Stardust och hans musik. Men när minnet lite långsamt återvänder hamnar jag kring åren 1983 och hans period på skivbolaget Stiff. Och mycket riktigt bläddrar jag mig fram till albumet "A picture of you", till höger om Bernt Stafs "Vingslag", som musikaliskt är en parentes men ändå har några anmärkningsvärda detaljer.
   Men vi kanske ska ta historien om Alvin Stardusts karriär från start, eller Bernard Jewry som var hans riktiga namn. Bernard inledde sin första karriär i början på 60-talet under en annan pseudonym, Shane Fenton. Tillsammans med gruppen The Fentones hade han några blygsamma hits 1961 och 1962 i sitt hemland England.
   Den tidiga karriären hade jag inget minne av när han 1973 dök upp i Alvin Stardusts skepnad och var någon slags mix av glamrock och rock'n'roll-revival-artist. "My coo ca choo" (1973), nådde andraplatsen i England, var alldeles för simpel och naiv för att fastna i min då Eagles-, Roxy Music- och "Band on the run#-marinerade hjärna. För min del var Alvin Stardusts 70-talskarriär försumbar.
   1981 gjorde Alvin sin andra comeback som musikaliskt också sneglade åt rock'n'roll-revival-hållet men också mot en enkel och hitinriktad popgenre. Peter Collins, en eftertraktad popproducent (Belle Stars, Nik Kershaw, Tracey Ullman med flera), skulle göra då nästan 40-årige Alvin till ny popidol. Förutom "Pretend" (4:a i England) blev det inga stora framgångar och albumet "A picture of you" släpptes aldrig officiellt i hemlandet. Men däremot i Sverige och övriga Europa.
   Mellan 1981 och 1983 släppte Alvin sex singlar på Stiff och samtliga finns med på albumet som är en snäll och ganska menlös historia. Men låturvalet är lite intressant med två Moon Martin-låtar och en hjälplöst blek version av Nick Lowe/Dave Edmunds Everly Brothers-doftande "What looks best on you" som Stiff oförklarligt har döpt om till "What looks good on you is me".
   Billy Bremner spelar gitarr på skivan och hans "Laughter turns to tears" finns med bland låtarna. En fullt godkänd tolkning som ännu en gång är producerad av Will Birch som skrev låten tillsammans med Bremner. Efter den nästan okända Stiff-perioden kan jag erkänna att jag inte har haft någon koll på Alvin Stardusts långa karriär.
   Bernard Jewry (Alvin Stardust) dog av prostatacancer igår 23 oktober 2014.

/ Håkan

Gyllene Tider är en förnämlig rockgrupp.

Postad: 2014-10-24 07:56
Kategori: 80-talskonserter

Jag har återvänt till gamla recensioner av Gyllene Tider-konserter från 80-talet vid ett par tillfällen tidigare, 1982 och 1984. Enligt alla förvisso bristfälliga minnen, noteringar och saknade tidningsklipp var jag inte på plats när Halmstadsbandet gjorde sin Örebropremiär i Brunnsparken i juli 1980. Även konserten i Idrottshuset i december 1980 missade jag.
   Konserten ett år senare blev min första GT-upplevelse. Efter genombrottet 1980 var bandet det hetaste namnet i Sverige. Andraalbumet "Moderna tider" var förhandsbeställt i 140 000 ex när det släpptes i mars 1981 och bandet gav sig ut på en rekordlång "sommarturné", från sista april till början på september.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/8 1981.

GYLLENE TIDER
Brunnsparken, Örebro 16 augusti 1981


Årets stora publiksuccé i de svenska folkparkerna är Gyllene Tider. Det var därför inte överraskande att det kom mycket, mycket (optimistiskt talades det om 5 000) folk till Brunnsparken och Allehanda Rock på söndagskvällen när den populära Halmstadsgruppen gästa Örebro under sin långa turné-
   Gyllene Tider omfamnas med sådan hysteri och idolfixering att man i sammanhanget lätt undgår att bedöma dem som en musikaliskt förnämlig rockgrupp och duktiga låtskrivare.
   Förmodligen är de skickligare och kunnigare än deras unga beundrare (mest beundrarinnor) någonsin kommer att förstå. För dem kommer de alltid att "bara" vara ett snyggare, rumsrenare och bättre alternativ till Noice.
   Där Noice enbart lever på spelglädje är Gyllene Tider en komplett och proffsig grupp. Från Per Gessles sensuellt tilldragande röst till Mats Perssons fina gitarrspel. Låt vara till priset av spontanitet. Men det kanske man inte ska begära på bara 50 minuter.
   Redan förra året, med bara ett album bakom sig, orsakade de kaos i de svenska folkparkerna och genomförde en debutshow av fullt godkänd styrka. Nu med ytterligare hits i bagaget kan det repertoarmässigt aldrig gå snett. Publiken kände igen sig och trivdes följaktligen.
   Per Gessle och Mats Persson skriver låtar av oanade mått och slagkraftig karaktär, främst musikaliskt får de annorlunda touch på melodierna. Texterna är mervardagliga utan att bli schablonmässiga trots att de mestadels handlar om kärlek och förhållanden.
   På skiva har de näst intill ABBA:s precision, en slipad produktion som får sin kraftmätning under konserterna. De klatschiga melodierna och lättsjungna texterna (inte bara refrängerna) betyder mer än någonsin.
   Men, where do we go from here? I takt med att den stora fanskaran mognar och kräver mer avancerad underhållning måste nog även Gyllene Tider utvecklas, utan att bli pretentiösa eller svårmodiga.
   Att göra livskraftigare låtar med mer bestående kvalitéer, än de dagsländor de nu skriver, måste bli deras mål om de inte bara har ambitionen att åka omkring i parkerna och charma tonåringar i fem år till och sedan spårlöst försvinna. Det viktiga tredje albumet kommer i någon mån att visa vilken väg Gyllene Tider väljer.

/ Håkan

Covers: Lyle Lovett

Postad: 2014-10-22 07:58
Kategori: Cover-skivor

LYLE LOVETT: Step inside this house (Curb/MCA, 1998)

Ibland är det extra roligt att gräva sig tillbaka i historien och leta fram lämpliga skivor i samlingen. Och inte alltid blir resultatet så lyckat som den här gången. Lyle Lovetts coverskiva är ett mycket ambitiöst projekt både till omfång, dubbel-cd, och innehåll. Covermaterialet har dessutom ett genomgående tema. Texaskillen Lovett har uteslutande letat låtar från sin egen delstat skrivna av kända och mindre kända kollegor, singer/songwriters (levande och döda) som har en klart intressant låtskatt att gräva ur.
   Hela konceptet presenteras dessutom mycket lyxigt och genomarbetat med ett snyggt tjockt cd-häfte med sångtexter och många smakfulla aktuella fotografier på de levande låtskrivarna tillsammans med Lovett. Inspelningarna, paradoxalt nog gjorda i Los Angeles, är lika ambitiösa som den grafiska utformningen. Proffsiga studiomusiker men arrangemangen är varsamma och lågmälda när de rör sig genom country, långsam blues eller bluegrass. Alison Krauss gästar på några spår som sångerska men inte ens det får arrangemangen att flyga iväg.
   I det här temat finns det naturligtvis några förutsägbara och obligatoriska namn som Townes Van Zandt, Guy Clark (som representeras av originallåten som givit titel åt hela albumet) och i viss mån Robert Earl Keen men Lovett presenterar en rad andra musikaliskt lika intressanta låtskrivare. Som Walter Hyatt, Eric Taylor, Willis Alan Ramsey och Steven Fromholz av vilka den senares låtar imponerar mycket.
   Jag skrev några rader om Fromholz i början på året, i samband med hans tragiska död, utan att ha hört så mycket med honom men här får hans fyra låtar spela en liten huvudroll. Sedan behöver min begränsade Townes Van Zandt-kunskap växa hela tiden och jag upptäcker en för mig okänd låt, "Flyin' shoes", som en oerhörd pärla. En låt som inte alls hamnar i skuggan av den mer kända "If I needed you".
   Vilken låtskrivare det än är på den här skivan så är det ett stabilt gäng musiker, genomgående nästan samma personer, som tolkar låtarna bakom Lovett. Från studioproffs som gitarristen Dean Parks och trummisen Russ Kunkel till typiska countrynamn som gitarristen Jerry Douglas, fiolspelaren Stuart Duncan och mandolinspelaren Sam Bush. Men det spelas mycket personligt och mycket sparsmakat på arrangemangen. Där exempelvis Douglas briljerande på dobro och Weissenborn stundtals är exemplariska höjdpunkter.
   Fiolen gör countrynerven levande, pianot gör blueskänslan tydlig och när både fiol, dobro och mandolin möts mynnar det ut i typisk bluegrass. Men ingenting i alla dessa arrangemang täcker över Lyle Lovetts röst och personlighet. Den andra cd:n på albumet, med de inledande Fromholz-låtarna och Van Zandt-höjdpunkterna, har blivit en av de mest spelade skivorna på sistone.

Skiva 1:
1. "Bears" (Steven Fromholz) – 3:04
1976. Från albumet "A rumor in my own time" med låtskrivaren.
2. "Lungs" (Townes Van Zandt) – 2:18
1969. Från albumet "Townes Van Zandt" med låtskrivaren.
3. "Step Inside This House (Step Inside My House)" (Guy Clark) – 5:29
1971. Original.
4. "Memphis Midnight/Memphis Morning" (Eric Taylor) – 4:23
1976. Från samlingsalbumet "Through the dark nightly" med låtskrivaren.
5. "I've Had Enough" (Vince Bell/Craig Calvert) – 3:02
1994. Från albumet "Phoenix" med Vince Bell.
6. "Teach Me About Love" (Walter Hyatt) – 3:52
1993. Från albumet "Music town" med låtskrivaren.
7. "Sleepwalking" (Willis Alan Ramsey) – 5:39
1989. Original.
8. "Ballad of the Snow Leopard and the Tanqueray Cowboy" (David Rodriguez) – 5:51
1992. Från albumet "True cross" med låtskrivaren.
9. "More Pretty Girls Than One" (traditional) – 2:56
1998. Traditional.
10. "West Texas Highway" (Boomer Castleman/Michael Martin Murphey) – 3:32
1971. Original. Utgiven 2012 på albumet "Campfire on the road" med Michael Martin Murphey.
11. "Rollin' By" (Robert Earl Keen) – 4:06
1984. Från albumet "No kinda dancer" med låtskrivaren.

Skiva 2:
1. "Texas Trilogy: Daybreak" (Steven Fromholz) – 3:17
1969. Från albumet "Frummox" med låtskrivaren.
2. "Texas Trilogy: Train Ride" (Steven Fromholz) – 2:35
1969. Från albumet "Frummox" med låtskrivaren.
3. "Texas Trilogy: Bosque County Romance" (Steven Fromholz) – 4:53
1969. Från albumet "Frummox" med låtskrivaren.
4. "Flyin' Shoes" (Townes Van Zandt) – 4:38
1978. Från albumet "Flyin' shoes" med låtskrivaren.
5. "Babes in the Woods" (Walter Hyatt) – 3:04
1996. Inspelad 1996 och utgiven på albumet "Unfinished business, vol 1" (2008) med låtskrivaren.
6. "Highway Kind" (Townes Van Zandt) – 3:27
1972. Från albumet "High, low and in between" med låtskrivaren.
7. "Lonely in Love" (Walter Hyatt) – 2:45
1996. Inspelad 1996 och utgiven på albumet "Unfinished business, vol 1" (2008).
8. "If I Needed You" (Townes Van Zandt) – 3:46
1972. Från albumet "The late great Townes Van Zandt" med låtskrivaren.
9. "I'll Come Knockin' " (Walter Hyatt) – 3:24
1996. Inspelad 1996 och utgiven på albumet "Unfinished business, vol 1" (2008).
10. "Texas River Song" (traditional) – 4:09
1998. Traditional.

/ Håkan

Richard Lindgrens fina video

Postad: 2014-10-20 19:44
Kategori: Filmklipp

Richard Lindgren

En stillsam fin video (av Elin Olsson), poesin flödar fram, pianoballaden spetsas med en sjudande hammondorgel, melodin har en klassisk framtoning och Richard Lindgren har ännu en gång lyckats fånga både öronen och hjärtat med ett helgjutet framförande.
   "Sundown on a lemon tree" är det första låtmässiga resultatet av turnén som Richard gjorde i Italien i februari i år. Texten är påtagligt influerad av vistelsen där då han besökte den mytomspunna La Spezia-bukten där den engelske poeten Shelley drunknade år 1822 när han var ute och seglade. Den händelsen finns med i Richards sedvanligt välformulerade textrader.
   En märklig tillfällighet är att även Richards skivbolagskollegor Deadman just nu är influerade av Shelley. På senaste albumet "The sound and the fury" citeras hans berömda dikt "Ozymandias" på omslaget och en av Steven Collins låtar på skivan har också fått den titeln.
   "Sundown on a lemon tree" är titellåten på Richard Lindgrens kommande album som släpps i november. Men först kommer skivan ut i Italien dit Richard är på väg för ännu en turné med bland annat en Townes Van Zandt-hyllningskonsert på söndag med bland annat Mary Gauthier och Carrie Rodriguez.

/ Håkan

BOX #15 JOHN LENNON

Postad: 2014-10-20 07:50
Kategori: BOXAR 20-1



JOHN LENNON: Anthology (Capitol/EMI, 1998)

EFTER DEN TOTALA GENOMGÅNGEN av Ulf Lundells mastodontbox "Under vulkanen", 14 cd och en dubbel-dvd, är vi tillbaka på en någorlunda normal nivå. Ändå känns JOHN LENNONS "Anthology" väldigt omfattande och detaljrik med väldigt mycket unikt och exklusivt material fast den "bara" innehåller fyra cd.
   De fyra skivorna är tillsammans med en bok också ett helt konstverk. Fantasifullt designat, innovativt förpackat och fyllt med ett otal av John Lennons väldigt personliga teckningar. Däremot är titeln på hela boxen, "Anthology", totalt fantasilös. Speciellt som The Beatles bara två-tre år innan, 1995-96, gav ut sina tre dubbel-cd med just den titeln.
   Precis som Beatles-samlingarna var Lennons box ingen greatest hits-historia utan innehöll enbart tidigare outgivet material fast låtarna huvudsakligen redan hade varit officiellt utgivna i sin färdiga utformning. Här är det ofta inspelningar gjorda på vägen till den färdiga skivan. Från hemmagjorda demos till studioupptagningar och råmixar men också unikt livematerial.
   Hela boxen riktar sig till den initierat John Lennon-intresserade eller den rena fanskaran som nördigt vill jämföra tidiga versioner eller repetitioner med de officiella låtarna. På de fyra cd-skivorna, som har en speltid som pendlar mellan 63 respektive 73 minuter, finns det därför utrymme att in i minsta detalj analysera varje inspelning.
   Samtidigt med den här boxen gavs det ut en mer koncentrerad version av boxens fyra cd på en enkel cd, "Wonsaponatime", med fler konventionella låtar och färre inslag av improvisation.
   De fyra cd-skivorna löper kronologiskt, men det ruckas uppseendeväckande flera gånger på den naturliga ordningsföljden inom varje cd. Varje cd har en titel som perfekt sammanfattar John Lennons artisthistoria som soloartist. Från 1969 till 1980, från "Ascot" via "New York City" och "The lost weekend" till "Dakota".
   Tack och lov har de mer eller mindre avantgardesinnade inspelningarna med frun Yoko Ono lämnats utanför den här boxen och historien inleds med inspelningarna i september-oktober 1970 som mindre än två månader senare ska resultera i "John Lennon/Plastic Ono Band", Lennons första riktiga soloalbum. Titeln "Ascot" syftar på att skivan till stora delar är inspelad hemma i Lennon/Onos hus i Ascot i sydvästra London.
   Här får vi höra råmaterialet, i ordets rätta mening, till åtta av första soloskivans elva låtar. En skiva som i allas öron har beskrivits som en naken produktion fast ljudmaestron Phil Spector har suttit i producentstolen. Men här blir det än mer uppenbart att det bara är elgitarr (ibland piano), bas och trummor i kompet. Ibland spårar inspelningarna ur och förvandlas till jamsession med stundtals skrattande sång och det händer också att inspelningen helt sonika avbryts. Lyssnaren förvandlas till en anonym fluga i inspelningsstudion.
   Någon gång känns de här inspelningarna faktiskt mer ärliga än slutprodukten. "I found out", med elgitarr och sprucken sargad röst, skulle kunna vara en primitiv bluesinspelning från träskmarkerna i Louisiana...
   Även "Imagine"-inspelningarna, fem av den skivans tio låtar, återfinns under "Ascot"-rubriken. Har ett lite mjukare sound på skiva men på råmaterialet här finns det en stor och dallrande närvarokänsla. Speciellt i coverlåten "Baby please don't go" med både hård elgitarr, skrikig sång och livejammässigt saxofonsolo (Bobby Keys). Låten kom aldrig med på "Imagine" utan hamnade så småningom i en liveversion på "Some time in New York City".

JOHN LENNON MED FRU FLYTTADE till New York i slutet på augusti 1971 och staden inspirerade givetvis paret kreativt. Både till nya låtar och konserter. På boxens "New York"-skiva finns flera liveupptagningar: På John Sinclair-konserten i Ann Arbor 1971, på Apollo-teatern i Harlem 1971 och den egna One to one-konserten på Madison Square Garden 1972. Sistnämnda konsert resulterade så småningom i en liveskiva (1986) men i boxen är inspelningarna hämtade från kvällskonserten som enligt alla (inklusive kompbandet Elephant's Memory) var mycket bättre än matinéföreställningen.
   Även i övrigt är "New York"-skivan intressant. Med några tidiga demoversioner av "Mind games", Johns presentationer av låtar han skänkte till Ringo Starr, "I'm the greatest" och "Goodnight Vienna", "Bring on the Lucie" live i studion och den tidsmässigt omotiverade demon av "Real love" som på 90-talet skulle bli Beatles "nya" singel.
   Skivan som går under titeln "The lost weekend" utspelar sig under det turbulenta året 1973-1974 då han tillfälligt hade separerat från Yoko Ono och ofokuserat och växelvis spelade in två album nästan samtdigt, "Rock'n'roll" och "Walls and bridges". Med jamsession, studiosnack, instruktioner och dokumentära inslag. Men utan direkta musikaliska höjdpunkter.
   Dock har de klämt in ännu en omotiverad demoinspelning från 1980, en första version av "I'm losing you" som så här tidigt hette "Stranger's room", bland 1974-låtarna.
   På boxens fjärde cd är det uteslutande inspelningar från 1980. Nästan, utan förklaring finns där en 1974-inspelning av Platters gamla hit "Only you" som John sjöng in för att visa Ringo inför hans inspelning av låten.
   I övrigt är det många inspelningar av låtar som sedan hamnade på "Double fantasy" och "Milk and honey" plus några demo av både kända och exklusivt okända originallåtar. Till den senare kategorin hör Johns parodiska "attack" på Bob Dylan, "Serve yourself", ännu en låt som John tänkte skänka till Ringo Starr, "Life begins at 40", plus nya låtar ofta med en mer eller mindre ironisk prägel, "The Rishi Kesh song", "Mr Hyde's gone (don't be afraid)", en tredelad "Satire" som driver med Dylans sätt att sjunga och skriva och "It's real".
   Sedan får vi en nyfriserad version av Johns demo "Grow old with me" som fanns med på "Milk and honey"-plattan. Här har George Martin arrangerat upp låten i en lite proffsigare Abbey Road-produktion.

MIN RECENSION AV JOHN LENNON-BOXEN från Nerikes Allehanda 6 november 1998:

JOHN LENNON
Anthology
(EMI)


Det är den alltmer utbredda bootleghanteringen som har gjort att 90-talets retrospektiva utgivning dominerats av Beatles. Först BBC-inspelningarna och sedan de tre maffiga "Anthology"-delarna som nu toppas, dock med liten marginal, av John Lennons livsverk.
   Här råder ingen brist på material, av god teknisk kvalité, och även demoinspelningar av godkänd art. Allt förpackat i en otroligt läcker, elegant layoutad och informativ låda. Fyra cd, som löper kronologiskt, och en bok som dokumenterar tiden och detaljer kring varje inspelning.
   Bara en tredjedel av boxens innehåll är hämtad från det amerikanska radioprogrammet "Lost Lennon tapes". Känslan att Yoko Ono inte på långa vägar släppt till tillräckligt med unikt material är överhängande.
   Av boxens 94 spår är 13 inte ens musik utan studiosnack, påannonser, lek med sonen Sean, parodi eller sketcher. 7 låtar är liveinsspelningar av redan kända sånger. Och av boxens 19 outtakes, nya tidigare outgivna låtar, är sex covers.
   Vilket betyder att en stor majoritet låtar, 54, tillhör avdelningen återanvändning. I versioner som inte nämnvärt skiljer sig från de officiellt utgivna. Lite naknare, lite mindre arrangerat, ofta förstatagningar men också rejält mycket mer levande än studioskivorna någonsin var.
   Att bara höra John räkna in, spontant fälla komiskt träffande kommentarer eller styra medmusiker är musikhistoria av god dignitet.
   Så även om skivorna huvudsakligen innehåller redan kända låtar så ger lyssnandet poänger långt över en vanlig tillbakablick på de gamla skivorna.
   Några av de ovärderliga höjdpunkterna:
   1. "I found out". Demo med bara en elektrisk gitarr i kompet, 13 år före Billy Bragg.
   2. "Imagine". Ensam på scen på Apollo 1971 med akustisk gitarr inför en överväldigad publik.
   3. "I’m the greatest". Johns spontant enkla förevisning slår Ringo med hästlängder.
   4. "Real love". Hemmademo så exakt sjungen och spelad på pianot att ingen saknar Jeff Lynnes produktion som sedan blev en Beatles-singel.
   5. "Life begins at 40". Countrysångaren John såg fram mot sin 40-årsdag. Han fick inte ens leva tre månader som 40-åring...
   Glöm inte heller hans käcka parodier på George Harrison ("The Rishi Kesh song") och Bob Dylan ("Serve yourself" och "Satire 1-3").
   Medan hans cover på "Be my baby" är oväntat blek, "Imagine" med orgel är roligare än bra och det tuffa snacket mellan John och Phil Spector är bara intressant en enda gång.
   Boxen släpps också i en koncentrerad form på en CD, "Wonsaponatime", där dock bara två av mina favoriter ingår...

/ Håkan

Covers: Steve Forbert

Postad: 2014-10-17 07:52
Kategori: Cover-skivor

STEVE FORBERT: Any old time (Koch, 2002)

Efter Steve Forberts stora år, som jag räknar 1978 till 1992, fortsatte jag skaffa hans skivor men det var mer av gammal god vana än av strikt musikaliskt lockande skäl. Men jag bläddrar bland de senare skivorna och blir onekligen sugen att återupptäcka 90-talsmaterialet när jag hittar spännande producentnamn som Garry Tallent och Jim Dickinson på hans album.
   Nåväl, den här coverskivan, med enbart gamla Jimmie Rodgers-låtar från tiden runt 1930, hade jag däremot ingen större koll på innan Richard Lindgren, Skånes svar på Townes Van Zandt, tipsade om den i samband med en konsert i Örebro. Då spelade han Rodgers låt "My blue eyed Jane" som han själv hade upptäckt när Bob Dylan tolkade den på tribute-skivan "The songs of Jimmie Rodgers" men kände i sammanhanget också till den här Jimmie Rodgers-hyllningen.
   Tributeskivan imponerade inte på mig i sin helhet och där fanns inte plats för Forbert fast det finns starka skäl för det. Både Jimmie Rodgers ("Father of Country Music") och Forbert har nämligen samma födelsestad, Meridian i Mississippi nära gränsen till Alabama, om än 57 år emellan...
   Låtarna på tribute- och Forbertskivan är till viss del gemensamma och har sitt ursprung från åren runt 1930. Däremot går de inte att knyta till något visst album eller samling i en tid när låtar bara var låtar på en 78-varvare.
   Inte heller Forbert har haft några ambitioner att ändra på de urgamla arrangemangen, den karaktäristiskt joddlande sången återfinns på minst tre låtar, med fiol, dobro, dragspel, (spik?)piano, banjo och munspel på en majoritet av låtar. Det är väl egentligen bara på en enda låt, den Buddy Holly-liknande "My Rough And Rowdy Ways", det förekommer framträdande elektriska gitarrer. Samtidigt är det albumets höjdpunkt.
   Övriga låtar är soundmässigt fast i det signifikativt ekande 30-talssoundet med tidiga country- eller bluesstänk i låtarna. Produktionen är på inget sätt påkostad, ändå har det tydligen behövts tre producenter (Tallent gör comeback på en Forbert-skiva), men det spelas begåvat genom hela skivan.
   Den rutinerade men ändå tämligen okände Bill Hullett briljerar på olika gitarrer, banjo, dobro, mandolin och ukulele. Och bland övriga musiker märks Will Kimbrough och gamla Forbert-bekantingar som Bobby Lloyd Hicks, trummor, och Bobby Ogdin, piano.

1. Waiting On A Train (Jimmie Rodgers) 2:25
1929.
2. My Blue Eyed Jane (Jimmie Rodgers/Lulubelle White) 2:47
1931.
3. Why Should I Be Lonely? (Estelle Lovell/Jimmie Rodgers) 3:22
1931.
4. Any Old Time (Jimmie Rodgers) 3:01
1930.
5. Ben Dewberry's Final Run (Arthur Jenkins) 3:33
1928.
6. Miss The Mississippi And You (Bill Halley) 3:28
1932.
7. Blue Yodel #9 (Beale and Main) (Jimmie Rodgers) 3:32
1931.
8. Gambling Barroom Blues (Shirley Lee Alley/Jimmie Rodgers) 3:30
1933.
9. Desert Blues (Jimmie Rodgers) 3:17
1929.
10. Train Whistle Blues (Jimmie Rodgers) 3:01
1930.
11. My Rough And Rowdy Ways (Elsie McWilliams/Jimmie Rodgers) 3:12
1930.
12. My Carolina Sunshine Girl (Jimmie Rodgers) 3:08
1929.

/ Håkan

"The sound and the fury"

Postad: 2014-10-15 08:37
Kategori: Skiv-recensioner



DEADMAN
The sound and the fury
(Rootsy)


Steven Collins och hans Deadman tog "världen" med storm för några år sedan. Nåja, här i Sverige trollbands vi av en alldeles utsökt livegrupp som inspirerade av The Band utvecklade sitt personliga americanasound med hjälp av några doser Bob Dylan-jämförelser.
   Deadman-konceptet, som existerat sedan början av 2000-talet, har genomgående haft Collins vid rodret men förutsättningarna, medlemsuppsättningarna och soundet har hela tiden ändrats. Han är just nu inne i sin tredje-fjärde upplaga av det här bandet och det har på vägen inneburit ganska stora musikaliska förändringar jämfört med förra albumet ”Take up your mat and walk” och inte minst de tre snudd på magiska konserterna i Örebro under 2011 och 2012.
   Nej, nu är det dags för Steven Collins med sina musikaliska drömmar att gå vidare, upptäcka nya musikaliska vidder och forma ett rockigare och mer elektriskt präglat sound. Håller Austin på att få ett tuffare musikaliskt klimat? Jag upptäckte det stundtals på South Austin Moonlighters senaste skiva för någon månad sedan och jag blir här på den inledande titellåten mer eller mindre överkörd av vilda distade elgitarrer som likt ett framrusande expresståg eliminerar det finstilta och välljudande.
   Två elgitarrer, bas och trummor, tuggande rockriff och avslutande rundgång skvallrar om att de viktigaste ingredienserna i receptet för Deadmans sound 2014 är, i enlighet med albumtiteln, volym och ursinne.
   Det fortsätter på ett liknande sätt på de två påföljande låtarna och jag blir lite orolig att bandet har förlorat lite personlighet bakom denna hårda och övervägande tuffa fasad. Då kommer "Is this the world we want?" som till viss del lugnar mina nerver, en låt i halvfart med mer sparsmakad attack i arrangemanget. Med några textrader som kanske förklarar mycket av frustrationen som präglar det nya soundet: "Gone are the days that were meaningful/When a song could find a home deep in your heart".
   Sedan följer ett rent psykedeliskt utbrott i "Ozymadias" som gör mig lite rädd inför en kommande liveversion som har förutsättningar att spåra ur i en mix av rundgång, alltför långa gitarrorgier och flummiga undertoner.
   Då dyker albumets kanske mest kommersiella låt upp som balsam för öronen. På "I will tremble", med sitt U2-ekande sound, får Collins personliga röst en helt annan mening och för några låtar, och faktiskt ända till slutet, blir nya albumet en lite mjukare musikalisk historia. Lite mer svävande och atmosfärisk men där saknar jag nog de riktigt starka melodierna.
   Men den dova och suggestiva stämningen på avslutningslåten "Heaven's burning" är faktiskt storslagen i all sin vemodiga prakt.

/ Håkan

Nostalgikerna fick sitt

Postad: 2014-10-15 07:55
Kategori: 90-talskonserter

Foto: Anders Erkman



Efter tio års paus från turnerande gjorde Paul McCartney comeback på scenen 1989 som en fortsättning på det aktuella albumet "Flowers in the dirt". Jag recenserade konserten i Stockholm det året. Turnén "World Tour", som efter några uppvärmningskonserter under sommaren 1989, hade sin premiär i Norden i slutet på september och pågick sedan fram till juli 1990.
   Efter en liveskiva ("Tripping the live fantastic"), klassisk musik ("Liverpool Oratorio") och en Unplugged-skiva var det dags för nästa studioinspelade album med nytt McCartney-material, "Off the ground" (februari 1993), som även den skivan följdes av en omfattande världsturné, New World Tour, som startade samma månad.
   Premiären skedde i Milano, turnén fortsatte i Australien, sedan till USA innan den återkom till Europa på hösten 1993 för att sedan avslutas i Japan och Sydamerika i december 1993. Bandet bakom McCartney var nästan identiskt med 1989/90-upplagan. Amerikanen Blair Cunningham, som bland annat hade spelat med Pretenders, ersatte Chris Whitten som skulle börja spela med Dire Straits.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 1993.

PAUL McCARTNEY
Scandinavium, Göteborg 25 september 1993


Det var 50-talisternas högtid när Paul McCartney i lördags kom till Sverige för tredje gången som soloartist. Ett välfyllt och nästan slutsålt Scandinavium i Göteborg hyllade till slut sin stora idol.
   På en konsert som var en skönt nostalgisk och hjärtligt glad tillställning. Med en 51-årig huvudperson vars pojkaktiga charma och ungdomliga energi också gjorde konsertbesökare glada, uppspelta och bekymmersfria.
   Men utan "Lady Madonna", "Let it be", "Yesterday" och de andra bejublade Beatles-låtarna hade lördagskvällens konsert ur publikens synpunkt fallit platt till marken.
   När Paul med band var i Sverige för fyra år sedan kändes de rikligt representerade Beatles-låtarna som ren bonus till McCartneys egna alster.
   Nu var det plötsligt omvänd ordning. I lördagskväll krävde publiken medvetet många 60-talsklassiker för att inte gå hem missnöjd.
   Ett något orättvist krav då han under tjugo års tid presterat tillräcklig med eget slagkraftigt material att fylla två och en halv timme med genuint popgodis.
   Det gick så långt att när Paul skulle påannonsera några nya låtar, direkt efter "All my loving" och "Let me roll it", möttes han av tystnad alternativt en masskollektiv suck.
   Efter sex låtar var det inte så säkert att Paul McCartneys Skandinavien-konsert under denna turné skulle sluta med succé.
   Men efter en akustisk avdelning, inklusive några covers, en dryg handfull låtar med Paul McCartney vid flygeln (som hissades upp genom scengolvet) och en rejäl dos röjig rock'n'roll var det däremot stående ovationer, gränslöst jubel och stor glädje på nästan varje plats i den stora arenan.
   För den stora majoriteten av publiken var alltså halvdussinet låtar från senaste albumet "Off the ground" parenteser i McCartneys aktuella scenrepertoar med ett enda undantag för "Hope of deliverance".
   Ett missriktat underkänt mot ett album som hittills tillhör årets tio bästa om ni frågar undertecknad. En lågprofilskiva som innehåller många utsökta exempel på McCartneys unika mix av melodisk briljans och klassisk pop.
   Titellåten, "Looking for changes", "C'mon people" noch "Hope of..." var inte bara andhämtningspauser mellan konsertens klassiker från fornstora dagar.
   Pauls låtskrivarkonst är guld värd när han ofta fogar samman många olika sekvenser i en och samma låt och får det att låta så naturligt. Live blev det än mer uppenbart i låtar som "Let me roll it", "Jet", "Live and let die" och "Band on the run".
   Men mest imponerad blev jag av Pauls absoluta timing och tonfall när han på en tiondels sekund hittade helt rätt med sin röst när han inledde låtarna "All my loving", "Can't buy me love", "Here, there and everywhere" och "Hey Jude". Rasande skickligt!
   Göteborgskonserten rymde mycket allsång. Både spontan och spridd på många ställen och organiserad som i avslutande "Hey Jude".
   Fast mest av allt borde publiken sjungit "Oh I believe in yesterday" ty backspeglarna var stora och många en kväll då gårdagen låg 28 år tillbaka i tiden.
   Medelåldern var hög på publiken som var svårflirtad och nästan tyst under konsertens mitt med många akustiska instrument i botten och en ren "Unplugged"-uppställning på två låtar.
   Men sent omsider vaknade publiken till när tempot ökade och när Beatles- och McCartney-hitsen avlöste varandra mot en glädjefnattig final i den uttänjda och naturliga avslutningen i "Sgt Pepper".
   Som sedan trappades upp ytterligare i extralåtarna "Band on the run", "I saw her standing there" och redan nämnda "Hey Jude".
   På en konsert som hade mindre effekter än förra gången, ett mer varierat sound men inte alls kunde mäta sig med den magiska återkomst som 1989 års konsert innebar.

Paul McCartney: gitarr/keyboards/bas/sång
Linda McCartney: keyboards/percussion/sång
Hamish Stuart: gitarr/bas/sång
Robbie McIntosh: gitarr/sång
Paul (Wix) Wickens: keyboards
Blair Cunningham: trummor


Drive My Car
Coming Up
Looking For Changes
Jet
All My Loving
Let Me Roll It
Peace In The Neighbourhood
Off The Ground
Can't Buy Me Love
Robbie's Bit
Good Rockin' Tonight
We Can Work It Out
I Lost My Little Girl
Ain't No Sunshine
Hope Of Deliverance
Michelle
Biker Like An Icon
Here There And Everywhere
Yesterday
My Love
Lady Madonna
C'mon People
Magical Mystery Tour
Let It Be
Live And Let Die
Paperback Writer
Back In The U.S.S.R.
Penny Lane
Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band
Band On The Run
I Saw Her Standing There
Hey Jude

/ Håkan

"Historien om Nisse Hellberg & Wilmer X"

Postad: 2014-10-14 08:52
Kategori: Bok-recensioner



Historien om Nisse Hellberg & Wilmer X
Berättad för Micke Sjöblom
(Roos & Tegnér)


Redan på bokens första uppslag slår känslan till med oerhörd kraft. Där finns ett litet tidningsklipp från Expressen med Lennart Perssons första rader om Wilmer X:s debutalbum: "Skivan är egentligen 13 hitsinglar eller en högst ovetenskaplig avhandling om sambandet mellan Bo Diddley, Sven-Ingvars, Nick Lowe och Gary Glitter." Det är förtvivlat ledsamt att det inte är Lennart som har skrivit den här boken men en liten tröst, om än något klen, är att förordet har skrivits på ett sedvanligt personligt sätt av Mats Olsson, en annan framstående skånsk musikjournalist.
   Men Micke Sjöblom, ännu en skånsk journalist och författare, har lyckats samla ihop Nisse Hellbergs alla minnen och informationsdetaljer på ett bra och underhållande intressant sätt. En kronologisk berättelse som sätter strålkastaren på en mycket personlig historia som omfattar ett 55-årigt liv.
   Nisse Hellbergs minnen av det förflutna är imponerande detaljrikt. Från de första skolåren via tidiga musikminnen ("Good Golly miss Molly", "Surfin' bird" och Rolling Stones), första konserten med T Rex och första gitarren till startpunkten på den egna karriären innan den sista vågen av New Wave hade svallat klart. Den första tiden med Wilmer Pitt, som var Wilmer X:s första namn, sjuder av engagemang och många medlemsbyten.
   De olika kapitlen i boken har fått namn efter Nisses låttitlar och tar historien naturligt framåt. Under ett i många avseenden förskräckligt musikaliskt 80-tal stod Wilmer X för ett personligt språk och en soundmässigt fantastisk utveckling från simpelt rockband till en fulländad helhet. Med en alldeles förbluffande stark produktivitet. Släppte under 80-talet ett album varje år, utom 1984 men å andra sidan släppte de tre(!) under 1986.
   Vi får anekdoterna kring skivorna och inspelningarna, ytterligare medlemsbyten och det slutligen stora kommersiella genombrottet 1988 med "Teknikens under" och får följa med på resan som skulle nå sin kulmen under tidigt 90-tal.
   90-talet var mer splittrat men också mer händelserikt. Kanske främst för Nisse själv. Ett soloalbum med Peps, Lonely Boys-projektet tillsammans med Per Gessle och alltfler sporadiska Wilmer X-skivor.
   00-talet blev än mer splittrat när Hellberg pendlade mellan solokarriär och en allt tynande -produktiv karriär för Wilmer X. En utveckling som spikrakt pekade mot den stora lanseringen av soloartisten Nisse Hellberg.
   Det finns många Hellberg-historier att gräva i och det har inte överraskande blivit över 300 sidor med ett rikt antal illustrationer, gamla fotografier och dokument som har blivit viktiga pusselbitar i den här historien.
   En överraskande frispråkig Nisse Hellberg har delat med sig av många privata synpunkter och åsikter, exempelvis relationerna med tidigare Wilmer X-kollegor där båda sidor får redovisa sina ibland kontroversiella synpunkter.
   Första soloplattan efter Wilmer X-äventyret, "Snackbar blues", blev en stor framgång för Nisse och solokarriären fick en flygande start. En karriär som har resulterat i ytterligare fyra soloalbum. En epok som ägnats blott ett kapitel, "Välkommen till min värld", i den här boken. Ett kapitel som avslutas med en sida om Bo-Dogs, Nisses absolut senaste projekt. Gruppen som enligt egen uppgift spelar skramlig garagepunk med Nisses egna låtar på engelska. Skivan släpps om två veckor

/ Håkan

Larm #5: maj 1977

Postad: 2014-10-13 07:59
Kategori: Larm



1. TODD RUNDGREN: Todd/Nazz
2. CHRIS SPEDDING: Humorlös gitarr till salu
3. Det är jag som är KEVIN COYNE
4. Mer Muscle Shoals
5. Pärlor i dyngan: John Otway/Count Bishops/Jess Roden Band/Television/Ultravox/Rockpile
6, PROBLEM
7. KALLE PEDAL
8. "Ännu mera Blues"
9. PETER GREEN: Vilsegången hjälte
10. "Från folkmusik till miljonindustri" följetong del 5
11. Rock i tryck
12. Korsord
13. JACKSON BROWNE: Intervjun som inte blev av
14. LENNART PERSSONs singlar
15. Lost in the Blåst
16. Skivrecensioner


En oväntat teknisk modern gitarrist och producent, Todd Rundgren, visas upp på fronten på Larms femte nummer. Som ännu en gång blivit försenad enligt texten som inleder tidningen. Det är ett i Larm-kretsar nytt namn, Lars Lindström, som har intervjuat Todd och skrivit historien om Rundgrens bakgrund. Lindström skulle från 80-talet och framåt bli känd som Expressen-journalist. Lennart Persson har sammanfattat skivhistorien om Todds tidigare grupp Nazz i en vidhängande liten artikel.
   Lennart P har också träffat och intervjuat gitarristen och nu också soloartisten Chris Spedding och berättar hans historia från slutet av 50-talet via jazz, studiojobb, Sharks och turnéer med John Cale och Bryan Ferry till "Motorbikin'", två soloalbum och Sex Pistols första singel. En fascinerande historia.
   Lennart P och Kalle Oldby har samsats om den långa artikeln om Kevin Coyne. Lennart har intervjuat Kevin och lyssnat på hans tidigare skivor medan Kalle fyller i med Coyne-historia från 1973 och framåt. Kalle har i en kortfattad spalt dessutom utökat informationen om musikerna i Muscle Shoals, historien som inleddes i Larm #1.
   Lennart P återvänder till serien Pärlor i dyngan, som introducerades i Larm #3, och rekommenderar själv artister/grupper som John Otway, Count Bishops, Jess Roden Band och Television medan Christer Olsson skriver om Ultravox och Rockpile eller Dave Edmunds Rockpile som han på det här tidiga stadiet envist kallar gruppen som han hade träffat (förmodligen i London) i februari 1977.
   Förra Larm-numrets första rapport om punk i allmänhet och Sex Pistols i synnerhet på Lennart P:s singelsidor får en naturlig fortsättning i det här numret. Skivbolag (EMI) efter skivbolag (A&M) sparkade ju gruppen och vi får ingen rapport i Larm #5 om den slutliga "God save the queen" på Virgin som faktiskt släpptes samma månad som det aktuella Larmnumret kom.
   Men Lennart har många andra punk- och nya vågen grupper att rapportera om: Damneds "Neat neat neat", Stranglers, Ultravox, Buzzcocks, Radiators From Space men det är The Clashs "White riot" som enligt Lennart är bäst. Sedan gör namnet Elvis Costello entré för första gången i Larm med singeln "Less than zero". "Costello vet jag inte så mycket om mer än att hans låt är en sån som fastnar", sammanfattar Lennart.
   Två olika singlar med Sean Tyla uppmärksammas, "Suicide jockey" (Skydog) och "Whizz kid" (Obnoxious), och Lennart P förmedlar till och med ryktet om att ett album är på gång på United Artists... Graham Parkers ep "Pink Parker" och Darlene Loves "Lord if you're a woman" är andra framträdande skivor på singelsidorna.
   Efter en helsidesannons för Ulf Lundells liveskiva "Natten hade varit mild och öm" följer ett uppslag med två kommande svenska/skånska grupper, Problem och Kal P Dal.
   I krönikan Ännu mera Blues berättar Staffan Solding om bröderna Leonard och Philip Chess, killarna bakom skivbolaget Chess. Stefan Haglund berättar sedan den intressanta historien om Peter Green och förvandlingen från gitarrhjälte till dödgrävare. Lost in the Blåst-avdelningen uppmärksammar skivor med bland annat Critters, Dictators och Link Wray.
   Femte delen i Christer Olssons följetong "Från folkmusik till miljonindustri" ägnas till stor del åt Jerry Lee Lewis. Rock i tryck-sidan tar bland annat upp Allan Williams intressanta bok "The man who gave the Beatles away" och det engelska legendariska fanzinet Sniffin' Glue.
   En halvsida Larm ägnas åt Jackson Browne och en intervju som inte blev av. Vi får en kort historielektion i stället.
   Punkens första album beskrivs i en recension av Lennart P. Bedömer Damned-skivan som ihålig och Stranglers är bättre men The Clash är bäst med sin dynamiska och jublande rockmusik. Nils Lofgrens "I came to dance" sågas av Christer Olsson. Bland övriga recensioner av album med bland andra Kinks, Gene Clark, Frankie Miller, Blondie, The Band, Amazing Rhythm Aces och Muddy Waters lägger jag mest märke till Lennart P:s dubbelrecension av Dave Edmunds "Get it" och "A bunch of Stiff records". Där han samtidigt skriver om ryktet i branschen att Jake Riviera sålt Stiff för ett glas cider...

/ Håkan

Råsunda hård match för Rod Stewart

Postad: 2014-10-10 07:55
Kategori: 80-talskonserter





Bilder: Anders ErkmanWilly DeVille.



Rod Stewarts nya album "Body wishes" släpptes officiellt 10 juni 1983 men förmodligen några dagar innan i Sverige eftersom han hade inlett sin världsturné i slutet på maj. Jag hade skivan i min hand innan Sverige-konserten för dagen efter min konsertrecension (6 juni) recenserade jag skivan i Nerikes Allehanda. Det är för övrigt Anders Erkmans bild här ovan som illustrerar skivrecensionen. Historiskt sett i sanningens namn ingen profilerad Rod Stewart-skiva men hade naturligtvis åtminstone en spektakulär hit, "Baby Jane".
   Efter Luxemburg, Tyskland, Belgien och Danmark kom han till Stockholm för en utomhuskonsert på Råsunda i Solna. Och bandet som kompar honom på den här turnén är helt identiskt med bandet på skivan.
   Jim Cregan har turnerat med Rod Stewart sedan 1976, Kevin Savigar sedan 1978 medan Jay Davis, Robin Le Mesurier, Jimmy Zavala och Tony Brock inledde sitt Stewart-samarbete 1981.
   Inte fullt lika världsvane och visuellt fysiske Willy DeVille, som ledare för sitt Mink DeVille, fick inleda utomhuskonserten. "Where angels fear to tread" hette hans aktuella album.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/6 1983.

KONSERT
ROD STEWART
MINK DEVILLE
Råsunda, Stockholm 4 juni 1983


Rod Stewart på Råsunda, eller Rocksunda som konferenciern Jonas Hallberg påpassligt döpte om stället till, en mycket hård match för Rod. Mot publiken, mot vädret och de mycket högt ställda förväntningarna. Under den knappt två timmar långa konserten hade han uppenbart svårt att hålla tempot och hade oväntade problem att nå hela den jättelika publikmassan.
   Dessa ofantliga jättekonserter blir alltid samma absurda upplevelse med en blandning av cirkus, allmän mötesplats och rockkonsert. Få åskådare, kanske 5 000 av 35 000, hör och ser bra. Men allra mest åsidosatt blev naturligtvis förbandet Mink DeVille.
   Willy DeVille pratsjöng sin nattklubbsrökiga New York-rock'n'roll och hade inte oväntat svårt att få igång publiken. Trots instrumentalt väldigt fina insatser. Crispin Cioe spelade den mest klarsynta saxofonen jag har hört den här sidan Clarence Clemons.
   På de tre tidigare Rod Stewart-konserterna jag har upplevt har han alltid lyckats förvandla de stora ishallarna till intima, täta, svettiga rockklubbar med sin jordnära och elementära rockmusik.
   Utomhus på en jättelik fotbollsarena var det nya förutsättningar och naturligtvis svårt att nå alla avlägsna publiksektioner. Även för en så rutinerad showman som Rod Stewart.
   Efter en oändliga väntan, många djupa suckar och nästan uppgivna tankar äntrade Rod Stewart scenen strax före halv åtta närde mörka molnen såg som mest hotfulla ut.
   "Tonight I'm yours" inledde med ett erbarmligt ljud men hos publikens kvinnliga del var det närmast extas medan Rod sprang, hoppade, skuttade och låg på knä i välkända poser.
   Sedan följde Chuck Berrys "Sweet little rock'n'roller" och ljudet blev genast bättre i de traditionella rocklåtarna denna eftermiddag som började övergå i kylslagen kväll.
   Saxofonisten Jimmy Zavala visade sig vara en av Rod Stewarts viktigaste tillgångar i kompgruppen. Blåste våldsamma saxsolon och spelade även munspel med elegans och inlevelse.
   Som uttalad fotbollsfantast sparkade Rod givetvis fotboll med publiken. Med fruktansvärda vristträffar nådde han även de mest avlägsna publikplatserna. Elva bollar placerade han i publikhavet denna kväll som nu började övergå i skymning.
   Under "I don't want to talk about it" kom de första regndropparna men störde ändå inte den passionerade allsången i publiken.
   Regnet kom och försvann sedan under hela Rod Stewarts konsert och gjorde scenen såphal med farliga incidenter som följd. Under "Baby Jane", senaste singeln, halkade Rod som synes besvärligt men räddade situationen med rutin och avslutade låten liggande.
   Rod gjorde ytterligare två låtar från nya albumet "Body wishes", "Dancin' alone" och singellåten "What am I gonna do" som är snärtiga poplåtar som redan gick hem på scen.
   Men en Rod Stewart-konsert är också minnen, gamla melodier och klassiker. Därför sjöng publiken som mest i "Sailing" och skrek mest upphetsat i inledningen av "Do you think I'm sexy". Medan "Maggie May" och "Gasoline alley" aldrig blir riktigt dåliga på konsert.
   Med förvånansvärt stor tvekan fick publiken in Rod Stewart för två extralåtar och kanske konsertens höjdpunkter, "Hot legs" och "Stay with me". Då fungerade allt perfekt.
   Visst är dessa jättekonserter en tungrodd organisation men det ska inte behöva ta nästan två timmar av oändlig väntan mellan förband och huvudartist. När sedan vädret visade sin mest ogynnsamma sida blev det nästan en hopplös uppgift för Rod Stewart att placera sin själ i var mans och kvinnas hjärta.

Tony BROCK – drums
Jim CREGAN – guitars
Jimmy ZAVALA - sax/harmonica
Kevin SAVIGAR – keyboards
Robin LE MESURIER – guitars
Jay DAVIS – bass

Trolig setlist (ej i ordning):
• Tonight I'm Yours
• Sweet Little Rock'n'Roller
• Dancin' Alone
• Tonight's The Night
• Passion
• She Won't Dance With Me/Little Queenie
• Sweet Surrender
• I Don't Want To Talk About It
• You're In My Heart
• Baby Jane
• Young Turks
• What Am I Gonna Do (I'm So In Love With You)
• Da' Ya' Think I'm Sexy?
• Hot Legs
• Gasoline Alley
• Maggie May
• You Wear It Well
• I Was Only Joking
• Sailing

/ Håkan

"God only knows" igen

Postad: 2014-10-08 10:18
Kategori: Filmklipp



Till den engelska välgörenhetsorganisationen Children In Needs förmån har några artister spelat in kanske popmusikens finaste ögonblick, "God only knows", igen. Videon till låten spelades in i en fantastisk miljö på Alexandra Palace i norra London tillsammans med 27 olika artister, bland annat Elton John, Stevie Wonder, Chris Martin (Coldplay), Sam Smith, gitarristen Brian May, Jamie Cullum och inte minst BBC-orkestern, och lite överraskanden även geniet som en gång skrev låten, Brian Wilson.
   Den här mäktiga och maffiga versionen slår väl inte Beach Boys-originalet från 1966 men gör ändå en stor och god insats för att samla in pengar till ungdomar och barn i England. Pengarna gör skillnad.
   Jag har letat djupt i mitt minne och bläddrat länge bland mina vinylsinglar och hittade mycket riktigt en Children In Need-singel från 1988. Under det tillfälliga gruppnamnet Spirit Of Play uppträder sångaren Craig Mathieson, pianisten Nicky Hopkins och trummisen Woody Woodmansey. Mathieson har skrivit låten "Children in need" tillsammans med Hopkins och singeln är producerad av Paul McCartney, som också spelar bas på låten, och allt är inspelat i McCartneys studio Hog Hill i Peasmarch, East Sussex.
   I sann 80-tals-anda är arrangemanget uppblåst och sentimentalt, en stråkkvartett och en skolkör ökar på den känslan, men precis som med dagens "God only knows"-version hade den ändå ett gott syfte och jag är övertygad om att den och alla andra välgörenhetsinsatser ger ett positivt bidrag till människor i nöd.

/ Håkan

Covers: The Nutopians

Postad: 2014-10-08 07:50
Kategori: Cover-skivor

THE NUTOPIANS: Lennon re-imagined (Red Engine, 2013)

Den här stora (åtta medlemmar) amerikanska mindre kända gruppen har hämtat sitt gruppnamn från en närmast anonym John Lennon-låt, "Nutopian International Anthem" (sex sekunder tystnad), från "Mind games". Men på gruppens Lennon-hyllning till album är det inga tysta spår men däremot väldigt lågmält och övervägande akustiskt. Ett sound som låter mer folkmusik än pop och rock.
   Här blandas det friskt och respektlöst mellan Beatles-låtar och John Lennons solomaterial. Tidiga låtar avlöser nyare material, kända låtar blandas med mindre kända och så vidare. Den underhållande variationen blir därför påtaglig.
   Övervägande akustiska arrangemang där de fyra olika solorösterna tillsammans med stämmorna bakom solisten ofta resulterar i allsångspräglade tolkningar. Dessutom ger de två kvinnorösterna materialet en lite annan profil än på originalen.
   Ja, det är lättviktigt och lättsamt men harmonierna, rösterna och stämsången ger Lennon-materialet en ny prägel. Liksom en cello på "Dear Prudence" och ett dragspel på "Instant karma". Luftigt, vackert och underhållande. Sedan har de förvandlat "Cry baby cry" och "Bungalow Bill" till ett spännande medley där låtarna hela tiden växlar plats.
   Både "And your bird can sing" och "Please please me" överraskar som duett och även på "All you need is love" samsas två röster längst fram, Tom Dean och RexFowler, och i bakgrunden hör vi John Lennons autentiska röst tala.

1. You're Going To Lose That Girl (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Från albumet "Help!" med The Beatles.
2. No Reply (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Från albumet "Beatles for sale" med
3. Beautiful Boy (John Lennon)
1980. Från albumet "Double fantasy" med John Lennon/Yoko Ono.
4. Dear Prudence (John Lennon/Paul McCartney)
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
5. Instant Karma (John Lennon)
1970. Singel med John Ono Lennon.
6. Cry Baby Cry/Bungalow Bill
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
7. I’ll Be Back (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Från albumet "A hard day's night" med The Beatles.
8. And Your Bird Can Sing (John Lennon/Paul McCartney)
1966. Från albumet "Revolver" med The Beatles.
9. Revolution (John Lennon/Paul McCartney)
1968. Från singeln (a-sida "Hey Jude") med The Beatles.
10. If I Fell (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Från albumet "A hard day's night" med The Beatles.
11. Please Please Me/It Won’t Be Long (John Lennon/Paul McCartney)
1963. Singel med The Beatles/från albumet "With the Beatles" med The Beatles.
12. Love/Oh my love (John Lennon)
1970/1971. Från albumet "John Lennon/Plastic Ono Band" med John Lennon/Från albumet "Imagine" med John Lennon.
13. All You Need Is Love (John Lennon/Paul McCartney)
1967. Singel med The Beatles.

/ Håkan

Finfina YouTube-klipp

Postad: 2014-10-06 15:00
Kategori: Filmklipp



Jag är dålig, för att inte säga direkt usel, på att rekommendera musik via intressanta YouTube-klipp. På det området är de norrländska grabbarna på den intressanta musikbloggen Popgeni ett föredöme och det är på deras sida jag allt som oftast upptäcker både bra, aktuell ny och inte så sällan för mig okända artisters musik. Som nu senast när jag "blev presenterad" för den australiska gitarristen och sångerskan Courtney Barnett.
   Den vänsterhänta gitarristen med sin starka/personliga röst kan uppträda i många olika sammanhang och är lika imponerande varje gång. Här får ni tre olika alternativ. Både som ett rockigt Chrissie Hynde-alternativ ("History eraser", se ovan), i en smeksamt känslig duett (Velvet Undergrounds "Sunday morning") med Billy Bragg eller i ett poppigt mästerverk (Died Pretty-låten "Everybody moves") tillsammans med förre Hoodoo Gurus-medlemmen Dave Faulkner. Båda två ser/hör ni här nere.
   Popgeni-grabbarna presenterar allt under rubriken "Talang och charm utöver det vanliga" och det är precis så jag också uppfattar det.





/ Håkan

Paul Revere (1938-2014)

Postad: 2014-10-06 10:56
Kategori: Minns

Ni som påstår att Paul Revere, silversmeden och den amerikanska patrioten, dog redan 1818 har naturligtvis rätt men jag vill rikta strålkastarna åt ett mer musikaliskt håll. Paul Revere & the Raiders, det populära garagerockbandet, hade återkommande hits under 60-talet och uppskattades lika mycket bland finsmakarna som bland skivköparna.
   Paul Revere (han var faktiskt född med det namnet!) spelade keyboards i bandet men var dock ingen framträdande gruppmedlem. Jämför med Spencer Davis i sitt engelska band. I Revere & Raiders var det sångaren Mark Lindsay som stod längst fram och gjorde att bandet från 1966 på sina skivor kallades Paul Revere And The Raiders Featuring Mark Lindsay och från 1969 enbart hette Raiders och då fick sin kanske största hit (förstaplatsen på Tio i Topp 1971) med John D Loudermilk-låten "Indian Reservation (The Lament Of The Cherokee Reservation Indian)".
   Men gruppens historia började mycket tidigare i slutet på 50-talet. 1962 spelade Revere & Raiders in den legendariska garagerocklåten "Louie Louie" samtidigt i samma studio som The Kingsmen men det var den senare gruppen som fick en stor hit med låten. Men Revere & Raiders skulle få många fler hits på 60-talet.
   Från 1965 fick de singelframgångar med låtar som "Just like me", "Kicks", "Hungry", "Good thing", "Ups and downs" och "Him or me - what's it gonna be?". Flera låtar låg på Tio i Topp och flera var skrivna av poplåtskrivarna Barry Mann och Cynthia Weil fast gruppens sound lutade mer åt det rockiga hållet.
   Paul Revere, organisten i sitt band, dog i lördags 4 oktober 2014.

/ Håkan

Perssons Pack slutade på topp

Postad: 2014-10-06 10:13
Kategori: Konserter

Foto: Tommy Sundström
PERSSONS PACK
Nalen, Stockholm 4 oktober 2014
Konsertlängd: 17:05-18:46 (101 min)
Min plats: Stående till vänster ca 25 m från scenen.


Jag visste det. Jag såg Perssons Pack för bara drygt två månader sedan, se här, så det var ingen större överraskning att bandet redan på sin matinékonsert på Nalen i Stockholm i lördagseftermiddag till och med toppade den upplevelsen.
   Huvudkonserten på lördagskvällen, bandets absolut och definitivt sista konsert tillsammans, var tidigt utsåld och på den extrainsatta eftermiddagskonserten blev det till slut också fullt. Lång kö utanför Nalen mellan 16 och 17, trängsel på toalett och i garderoben, och en packad konsertlokal tog emot bandet.
   En välfrekventerad bar och många sångsugna fans gjorde stämningen än mer fullkomlig i den fanatiska publiken, som i elfte timmen begåvats med namnet "packetheads", som nästan kunde texterna bättre än Persson själv. Och vid ett tillfälle, under "Packets paradmarsch", låg publiksången ett irriterande steg före sångaren på scen att han mitt i låten tvingades avbryta och frågade snällt om det var han eller publiken som uppträdde.
   Det var "stående" ovationer efter nästan alla låtarna. En repertoar som nästan var identisk med Örebro-spelningen fast sedvanligt i en helt annan ordning. Även entrén var bejublad när Persson hötte med näven och bandet, där tre medlemmar bar hatt, sparkade igång "Ikväll tar vi över stan".
   På lokalens vänstra sida var Magnus Linds dragspel inte så framträdande men på "Hemma" fick han utrymme för ett långt solo. En låt som Persson introducerade med en lång anekdot om när han bodde på Sveavägen i Stockholm mittemot McDonalds i ett tjejkollektiv...
   Men på vår vänstersida fick vi å andra sidan mycket av Niclas Frisks majestätiska gitarrspel. Han var både oerhört skicklig och spontan i sina insatser och hela bandet sjuder så här i elfte timmen av kunnande och ett förbluffande tajt samspel. Nästan för skickliga för att befinna sig i den slarviga musikgenren folkrock.
   Om startlåten var en liten överraskning så var slutet med "Gråmånen" och "Bröllopsdag" desto mer enligt det så kallade programmet. Innan det tog slut och vi glada kunde konstatera att Perssons Pack slutade på topp.

/ Håkan

BOX #16 ULF LUNDELL

Postad: 2014-10-06 07:58
Kategori: BOXAR 20-1



ULF LUNDELL: Under vulkanen 1972-2007 (Rockhead/Capitol/EMI, 2007)

NU ÄR TIDEN MOGEN ATT SLÄPPA FRAM den största och allra mest omfattande boxen på min 20-lista. ULF LUNDELLS fullständiga dammsugning av demos, repetitionstejper, studio-outtakes, råmixar, demo-outtakes, liveinspelningar, singel-b-sidor, livekonsert (dvd), officiella videor (dvd) och massor med alternativa versioner av redan utgivna låtar har resulterat i sanslösa 14 cd och en dubbel-dvd. Givetvis oöverträffat inom Sveriges gränser.
   Lundell hade redan 1991 givit ut en karriäromfattande cd-box, "Livslinjen", (som om jag inte minns fel säkert dyker upp på min cd-box-lista lite högre upp...) som gräver djupt bland outgivna låtar. Men på "Under vulkanen" har Ulf Lundell och Kjell Andersson, skivbolagets legendariske A & R, efter rent detektivarbete hittat fler rariteter och gamla exklusiva demos än vad som egentligen kunde vara rimligt.
   Utan att vara speciellt revolutionerande måste sju självinspelade demos från åren 1972-74 betraktas som sensationellt sällsynta upptäckter i jakten på okänt Lundell-material. Bland de avskalade låtarna tycker jag "Måste viska" borde vara en låt som funnits med i tanken när skivkontraktet var i hamn 1975.
   Kontinuiteten från början till slut över alla skivor är nästan fullständig med några få undantag. Hela boxen inleds med kanske den nyaste låten, titellåten, i en avskalad akustisk demoversion. Effekten eller kanske bristen på effekt blir uppenbar när alla ovannämnda demos med amatören Lundell följer direkt på.
   Samma lite oförklarliga brist på kontinuitet upptäcker jag på hela konserten från 2002 som täcker samlingens två dvd-skivor. Där livespår från 1985 och 1993 och tolv videor är insprängda mitt i konserten. Det är både onödigt tydligt och avslöjande när en starkt sjungande Lundell med fullt självförtoende 2002 sjunger "Senare år" som sedan följs i nästa låt av en ymnigt svettande, andfådd och ruskigt hes 1985-modell av Lundell som försöker sjunga "Lit de parade".
   Men annars är "Under vulkanen" fylld av många intressanta spår och unika nedslag i Lundells långa karriär. Hur många nya och tidigare okända Lundell-låtar som här får sin premiär har jag inte orkat räkna efter men boxen är rik på exklusiva låtar. Där kanske alla de engelskspråkiga inspelningarna från 1981 avsett för albumet "A real home for the boys", och för mig helt okända fram till 2007, är boxens stora och mest imponerande överraskning. Där Bobby Gloome (alias Ulf Lundell) gör elva låtar inklusive en cover (Donovan) på ett för honom främmande språk och går i land med uppgiften med beröm godkänt.
   Uppskattningsvis är 95% av materialet här unikt och tidigare osläppt men det finns på de två sista cd-skivorna några officiella singel-b-sidor som känns motiverade att ingå i det här sammanhanget.

MUSIKEN ÄR GIVETVIS HUVUDNUMRET PÅ DEN HÄR rekordstora boxen men den 118 sidor tjocka boken med alla låttexter, inspelningsinformation och ett rikt bildmaterial tillhör också det jag blir imponerad av. På ett bedövande vackert sätt har designgurun Kjell A, tillsammans med Pär Wickholm, formgivit boken och sedan skrivit ett mycket intressant och initierat förord om bakgrunden till den här samlingen.   
   Lundells alla anspåkslösa demos, som här presenteras för första gången, har ofta en sällsynt förmåga att öppna ögonen (och öronen) för vad arrangemang och professionella musikers påverkan kan förvandla ett ganska entonigt framträdande till en storslagen slutlig triumf. Jämför exempelvis "En ängel på isen" hur den växt "från ax till limpa".
   Samtidigt finns det också en mängd ganska intetsägande demos på den här samlingen där det är uppenbart varför låten inte har hamnat på en slutlig skiva. Lyssna på det en gång ratade materialet från "Den vassa eggen"- och "Evangeline"-inspelningarna med ett undantag (se nedan). Men råmixarna från den förstnämnda skivan är härligt fria från spekulativt sound och färdiga arrangemang.
   Boxens helt kronologiska ordning passerar "Fanzine", det kanske konstigaste Lundell-albumet av de alla, som följs av den i mina öron helt fulländade "I ett vinterland". Jag hade nog alltför höga förväntningar kring demomaterialet där och upptäcker inga nya fynd till låtar men däremot två utsökta alternativversioner av "Palatset" och "Jag saknar dej".
   Lundells kanske mest produktiva tid i karriären var runt 2005 när han släppte tre album (inklusive en dubbel) på mindre än ett år. Ändå fanns det kvar mycket material i arkivet från den tiden men där handlar det mycket om blues/rock/shuffle-modellerade låtar med klart begränsad originalitet.
   Boxens titellåt, som förekommer i både en avskalad demoversion och live på konsert, är tyvärr ingen av Ulf Lundells klassiker.
   De två sista cd-skivorna ägnas till sin helhet åt redan officiellt utgivna låtar, singel-b-sidor och låtar på samlingsalbum, och plötsligt blir materialet helt förklarligt av jämnare kvalité.

UR MÄNGDERNA AV DEMO I BOXEN har jag rätt snabbt sorterat bort låtarna han reciterar, bluesrockstandard-arrangemangen och den där majoriteten av omelodiösa, entoniga, ödsligt ekande och stillastående sångerna.
   Trodde in min enfald att jag lätt skulle kunna plocka ut de tio absolut bästa favoritögonblicken på "Under vulkanen", men hamnade snarare på 25... Men efter hårda förhandlingar med mig själv har jag ändå lyckats stryka ned den ursprungliga listan till stipulerade tio:

   Måste viska
   Att Lundell redan någon gång 1972-74 kunde sjunga och skriva bra låtar kunde inte begränsad teknik hindra.

   Is it really Wednesday?
   En viskande Lundell sjunger naturligt och suggestivt på engelska.

   Människan
   1984-demo som ofattbart nog aldrig har hamnat på en skiva.

   Sov kungar
   Majestätisk "Det goda livet"-demo.

   Res dej och gå
   Intensiv akustisk gitarr-demo som står sig bra i jämförelse med Lundells utgivna material.

   Jag är inte Gud
   Studioouttake med band från 1992 som tveklöst hade höjt kvalitén på "Måne över Haväng"-albumet.

   Pengarna tillbaka
   Förvånansvärt starkt studioouttake-material, framfört på elgitarrer, piano och trummaskin, som inte kom med på "Xavante".

   Land
   Fulländad demo skriven till teater i Göteborg 1994, vemodig fullträff.

   Det vi aldrig lät oss få
   Underbar tolkning av Steve Earles "Poison lovers", duett med norskan Kirsti Torhaug.

   Jag saknar dej
   Ännu en storslagen duett (med Lena Jinnegren) och en fantastisk alternativversion på en redan helt perfekt låt i original.


HÄR FÖLJER MIN FULLSTÄNDIGA RECENSION av "Under vulkanen" i Nerikes Allehanda 19 december 2007. En recension, kan jag nu erkänna, som var framtvingad i all hast där jag stressad lyssnade mig igenom väldigt schematiskt och koncentrerade mig på de nya låtarna.

ULF LUNDELL
Under vulkanen 1972-2007
(Rockhead/Capitol/EMI)


"Under vulkanen" är samlingsnamnet på en box med 14 cd och två dvd. Varje cd innehåller runt 75 minuter musik så det är ett enormt omfattande material att sätta tänderna i. En perfekt julklapp till den store fanatiske Lundell-älskaren.
   Som helhet betraktad är boxen ingenting vi egentligen behöver. Vi har fullt upp med Lundells storartade skivproduktion under 32 år som förklarar både storhet och svaghet hos en artist vars musikaliska kraft är större än något annat i det här landet.
   De här otaliga spåren blir blott pusselbitar i en ganska oöverträffad artistkarriär. Men jag saknar Ulfs egna kommentarer till varje låt på ungefär samma sätt som han gjorde på förra samlingen, "Livslinjen".
   Många demoinspelningar visar ändå prov på Ulf Lundells musikaliska kvalitéer som jag underskattade hos honom på 70-talet. Ändå framstår det rika demourvalet som ganska upprepande, inspelningarna med band är ofta alternativtagningar av utgivna låtar och de få topparna är sporadiska och sällsynta. Med ett undantag.
   Projektet med tio låtar på engelska från 1981, där han kallar sig för Bobby Gloome, är snudd på väldigt bra. Nu är det ju bara akustiska demo-inspelningar men visst låter det både trovärdigt och konkurrenskraftigt med Ulf på engelska.
   Sedan går boxen mot slutet in i en typ av tomgång där låtarna blir längre och längre, mer och mer recitation och mindre och mindre melodiskt finurliga. Där det pendlar mellan planlösa visor och gränslöst upprepande och förutsägbar boogierock.
   Till boxen hör också två dvd. Club Zebra-spelningen från 2002 är ingen absolut toppnotering bland Lundells legendariska konserter. Däremot finns det enskilda höjdpunkter bland extramaterialet. Där gamla livelåtar från 1985 och 1996 trängs med videoinspelningar, replokalsfilmningar och hotellrum i Lund.

/ Håkan

Covers: Cyndi Lauper

Postad: 2014-10-03 07:51
Kategori: Ingen

CYNDI LAUPER: At last (Epic/Daylight, 2003)

Cyndi Lauper har, som många andra artister genom åren har gjort, gått tillbaka till sin barndom och uppväxt för att välja material till sin coverskiva. Hon berättar i cd-häftet att hon växte upp i Ozone Park Queens i New York. I denna smältdegel där grannarna kom från Tyskland, Italien, Ryssland och med afrikanska amerikaner runt hörnet var det kärleken till musiken som var gemensam. De rötterna kanske inte direkt kom fram på Laupers första magnifika hitlåt "Girls just want to have fun" men det har definitivt präglat stora delar av Cyndi Laupers urval till den här coverskivan.
   Cyndi har verkligen gått på djupet och många gånger letat fram material från långt innan hon föddes 1953. Och då hamnar vi väldigt långt från modern popmusik och historiskt sett också långt innan rock'n'roll tog över världen. Bland låtarna på skivan finns drömmen om Manhattan på andra sidan East River mer eller mindre påtaglig och symboliseras också på omslaget med den karaktäristiska profilen av Manhattan i bakgrunden bakom Cyndi.
   "At last" är musikaliskt långt från den "fågelskrämma" som tog popvärlden med storm 1984 med sin färgstarka framtoning. Inga pop- eller rockmusiker i kompet där manskapet bakom Cyndi med jazzarrangörerna Don Sebesky och Steve Gaboury har jazzbakgrund. Men i producentstolen har vi Russ Titelman som har namn som Randy Newman, Little Feat, Ry Cooder, George Harrison med flera på sitt konto.
   Titellåtens ensamma piano och stillsamma stråkarrangemang ger plats för Cyndis röstresurser och på Burt Bacharachs "Walk on by" är tempot neddraget och arrangemanget är lika mycket jazz som en långsam popballad. Det är först på "Stay" som tempot ökar när arrangemanget tar fart i något som liknar karibisk dans eller calypso.
   Cyndi är ingen Édith Piaf men Cyndi har både och personlighet att tolka "La vie en rose" på ett godkänt sätt till ett ensamt piano. En majoritet av låtarna på "At last" är väldigt lugna och meditativa med pianisten Steve Gaboury i en central roll som arrangör och musiker. Med undantag för "Stay" är första halvan av albumet lugn och seriös.
   Tempot höjs lite på Steve Wonders så gott som okända låt där låtskrivaren dessutom bidrar med typiskt Toots Thielemans-inspirerat munspel. Sedan mynnar skiva ut i ren jazz där hon bland annat möter Tony Bennett i en klassisk duett.
   Hon kan som sångerska inte mäta sig med Nina Simone på "Don't let me be misunderstood" men lyckas göra Motown-låten "You've really got a hold on me" till en avskalad och känslig pianoballad.
   Innan hon återvänder till Édith Piaf och 30-talet som är något av skivans genomgående tema. Med en glad dansvänlig och struttig reggae/ska-version av "On the sunny side of the street" som slutpunkt.


1. "At Last" (Mack Gordon/Harry Warren) 2:44
1941. Singel med Glenn Miller and his Orchestra.
2. "Walk On By"   (Burt Bacharach/Hal David) 4:34
1964. Singel med Dionne Warwick.
3. "Stay" (Maurice Williams) 3:14
1960. Singel med Maurice Williams and the Zodiacs
4. "La Vie en Rose" (Louis Guglielmi/Édith Piaf) 3:35
1947. Singel med Édith Piaf.
5. "Unchained Melody"    (Alex North/Hy Zaret) 4:27
1955. Från filmen "Unchained" med Todd Duncan.
6. "If You Go Away" (Jacques Brel/Rod McKuen) 4:27
1966. Från albumet "The Loner And 13 Other Rod McKuen Songs Of Love And Loneliness" med Rod McKuen.
7. "Until You Come Back to Me (That's What I'm Gonna Do)" (Morris Broadnax/Clarence Paul/Stevie Wonder) 4:40
1973. Singel med Aretha Franklin. (Originalet spelades in 1967 av Stevie Wonder, men släpptes inte förrän 1977 på abumet "Looking back").
8. "My Baby Just Cares for Me" (Walter Donaldson/Gus Kahn) 2:37
1930. Från film/musikalkomedin "Whoopee!" med Eddie Cantor.
9. "Makin' Whoopee" (Duet with Tony Bennett) (Walter Donaldson/Gus Kahn) 4:16
1928. Från musikalkomedin "Whoopee!" med Eddie Cantor.
10. "Don't Let Me Be Misunderstood" (Bennie Benjamin/Gloria Caldwell/Sol Marcus 3:40
1964. Singel med Nina Simone.
11. "You've Really Got a Hold on Me" (Smokey Robinson) 4:03
1962. Singel med The Miracles.
12. "Hymn to Love" (Marguerite Monnot/Eddie Constantine/Édith Piaf) 3:33
1956. Frå med n albumet "La Vie En Rose / Édith Piaf Sings In English" med Édith Piaf.
13. "On the Sunny Side of the Street" (Dorothy Fields/Jimmy McHugh) 4:08
1930. Från musikalen "Lew Leslie's".

/ Håkan

Det kom ett brev...

Postad: 2014-10-02 09:59
Kategori: Blogg



Försändelsen pressades in i brevinkastet med milt våld och slog i golvet med en hyfsad duns. Där innanför lägenhetsdörren nedanför brevlådan på hallmattan låg det plötsligt ett mycket noggrant plastinbakat brev/paket. Tydlig adressat på framsidan tillsammans med fyra brevfrimärken och ett glatt "GRATTIS" på baksidan.
   Innehållet i det här skivformade paketet var ingen hemlighet för mig, jag hade fått förvarning. Men det var ändå med förväntansfullt darrande händer jag med viss möda tog mig in i den välemballerade försändelsen och kunde befria det nya albumet med den rutinerade men ändå debuterande gruppen Bo-Dogs. Med en välskriven pressrelease av traditionellt klassisk form, som nästan är bortrationaliserad i dagens digitala värld, bredvid Bo-Dogs rödglänsande digipackomslag steg spänningen ytterligare kring den här skivan.
   Bo-Dogs är Wilmer X-profilen Nisse Hellbergs nya sidoprojekt som musikaliskt befinner sig väldigt långt från hans numera rutinerade solokarriär. Dels är materialet på engelska och dels är genren genomgående garagerock, eller pubrock som pressreleasen också vill beskriva det som. På olika vägar har jag hört att de stora skivbolagen tackade nej till det här kanske smalare och mindre kommersiella konceptet. Det förklarar varför Bo-Dogs hamnade på det lilla Örebrobaserade skivbolaget Low Impact Recordings.
   På det bolaget blir Bo-Dogs skivbolagskollegor med The Maharajas, som också är aktuella med ett nytt album samma dag, och grupper som Strollers, The Maggots och The Sewergrooves tillbaka i tiden.
   Nisse har ett rutinerat manskap med sig i Bo-Dogs. Basisten Chips Kiesbye från Sator har producerat både Wilmer X och Hellbergs soloskivor. Gitarristen Kent Norberg kommer också från Sator och trummisen Patrik Herrström har figurerat bakom både Timo Räisänen och Andreas Kleerups Me And My Army.
   Albumet "Bad bad dog!" med Bo-Dogs släpps inte förrän 29 oktober och jag ska inte komma med någon exklusivt tidig recension, det var sånt vi sysslade med på 80-talet, utan bara konstatera att Nisse Hellberg skrammelmässigt har tagit sig tillbaka till sina rötter men att hans låtskrivarkvalitéer nu är bättre. På ett album där ingen låt är längre än 2:46. Det finns all anledning att återkomma till den här skivan om drygt tre veckor.

/ Håkan

Evigt leende Mats Ronander

Postad: 2014-10-01 07:54
Kategori: 90-talskonserter



Sommaren 1992 turnerade Mats Ronander i Sverige med Ian Hunter. Och två år senare skulle han göra samma sak med en annan nästan lika legendarisk engelsman, Graham Parker. Han hade vid tidpunkten 16 album bakom sig av vilka den senaste hette "Burning questions" (1992). Mats var i startgroparna för att förbereda nästa album efter sin all time high-skiva "Himlen gråter för Elmore James" (1992). Vilket dock skulle dröja till 1996 med "Innanför staden".
   Kompbandet på Ronander/Parker-turnén, som för övrigt hade premiär just i Örebro, var ett svenskt fungerande band med rutinerade musiker som mest spelade covers på småskaliga ställen. Bandet leddes egentligen av gitarristen Kjell Segebrant som i sista stund blev förhindrad att följa med på den här tolv konserter långa turnén för han hade blivit snabbinkallad till Ulf Lundell-turnén som hade premiär i Varberg samma kväll. Mats fick då i all hast tag i sin danske gitarrist Henrik Tvede.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/7 1994.

MATS RONANDER
GRAHAM PARKER
& Gone Fishing
Fake, Örebro 1 juli 1994


Mats Ronander är den mest naturlige rockmusiker jag känner.
   Graham Parker är en av mina största hjältar från engelsk 70-talsrock.
   Ändå gav deras turnépremiär tillsammans i fredagskväll på Fake en splittrad eftersmak. Och jag står än i dag förvirrat obeslutsam om betyget är godkänt med några negativa inslag eller mycket bra med beröm godkänt.
   Den stora orsaken till osäkerheten är givetvis konsertens strikt uppdelade prägel. Där Parker agerade anonym under Ronanders låtar och kompbandet Gone Fishing hade inga som helst ambitioner att förvandlas till ett känsligt spelande Rumour under Parkers låtar.
   Konsertrepertoaren var tämligen demokratisk men den på ytan buttre Graham Parker hamnade ändå i skuggan av den evigt leende Mats Ronander.
   Som engelsman var Parker de små gesternas man som rejält bjöd på sig själv offstage efter konserten.
   Ändå var det ett smittande drag framme vid scenen under såväl "Rock'n roll business" som "Stupefaction". För att inte tala om avslutningen med "Kött och blod", "Don't ask me questions" och John Hiatts "The usual".
   Sedan gick publiken miste om "Back to schooldays" då discjockeyn bestämde att konserten var slut.
   Frågan "vem är Graham Parker?" var minsann vanligare under kvällen än "jag har allt Parker har släppt på skiva".
   Konserten gav ett bra mycket homogenare intryck än vid Parkers senaste Örebrobesök. Dels var hans repertoar den här gången starkare och dels var inramningen och lokalen läckrare.
   Ändå är jag långtifrån övertygad om att Ronanders tunga komp är exakt rätt medicin för Parkers raffinerade poprock.
   Det smällde högljutt om trummorna och gitarrduellerna mellan Ronander och Henrik Tvede var inte så många men spektakulära. Som gjorde att Parker krympte ytterligare några tum från sin redan anspråkslösa längd.
   Lite tunnhårigare och betydlig gråhårigare gav Graham Parker prov på att Låtar och Röst är mycket viktigare än trendkänsla och exakthet.
   "Passion is no ordinary word" är ju tidlös rockhistoria och Parker är ingen vanlig rockrelik.
   Premiär är premiär och band och artister var inte helt samtränade. Några i publiken upptäckte dessutom en trög och bister relation mellan artisterna.
   Eftersnacket backstage var dock allt annat än ansträngt. De skämtade vilt om "Gör mej lycklig" som Parker omgående döpte om till "You're my lip cleaner"...
   Fredagskvällens signum var annars saknad. I låtar som "I'll be good for you" och "För kärleks skull" saknades Sanne Salomonsen och under Parkers äldre klassiska låtar saknade jag Rumour i allmänhet och den oerhörde gitarristen Martin Belmont i synnerhet.

Mats Ronander, gitarr och sång
Graham Parker, sång och gitarr
Tommy Cassemar, bas
Håkan Werner, keyboards
Johan Åkerfeldt, trummor
Henrik Tvede, gitarr

Låtarna:
Tokig
Don't let it break you down
Fools gold
Sverige
Suzy Solidor
Passion is no ordinary word
You hit the spot
För kärleks skull
Wake up (next to you)
Rock'n'roll business
Good for you
Stupefaction
Brinner upp
Don't get excited

Extralåtar
Kött och blod
Don't ask me questions
The usual
(Back to schooldays)

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2014 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Torsdagen den 18 oktober 1979 1. Det var en m...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Tisdagen den 14 oktober 1980 1. Natt (ensam m...

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.