Blogginlägg

The Clash är tillbaka!

Foto: Torbjörn Zadig


Efter dubbelalbumet "London calling" och trippelalbumet "Sandinista!" stod The Clash på sin absoluta kommersiella höjdpunkt men efter den mindre lyckade "Combat rock" (1982), trots Mick Jones femstjärniga hitlåt "Should I stay or should I go", började problemen inom gruppen.
   Den heroinberoende trummisen Topper Headon fick sparken och originaltrummisen Terry Chimes kom tillfälligt tillbaka. Men efter "Combat rock"-turnén lämnade Chimes gruppen och ersattes av Pete Howard. Samtidigt ökade motsättningarna inom gruppen och Jones fick helt sonika sparken i september 1983. Han ersattes av tvÃ¥ gitarrister, Nick Sheppard, ex-Cortinas, och Vince White.
   VÃ¥ren 1984 gav sig den nya gruppen, ofta benämnd The Clash Mk II, ut pÃ¥ en självfinansierad turné utan nÃ¥gon skiva att marknadsföra och egentligen inga planer pÃ¥ nästa skivinspelning. PÃ¥ konserterna spelade de nya lÃ¥tar men nästa skiva, "Cut the crap", spelades inte in förrän i januari till mars 1985 och albumet släpptes först i november 1985.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/2 1984.

THE CLASH
Johanneshovs Isstadion, Stockholm
17 februari 1984

The Clash modell 1984 är utseende- och innehållsmässigt olikt 1977 men musikaliskt var de tillbaka med sin starka rockmusik som gjorde nämnda 77 till punkrockens främsta.
   Efter Ã¥r av parenteser medexperimentella utflykter Ã¥t reggae- och diskohÃ¥llet presterade gruppen pÃ¥ scen med fÃ¥ undantag en hämningslös rockkonsert med oerhört fint mixat ljud pÃ¥ pluskontot.
   PÃ¥ de här drygt sex Ã¥ren har Clash givetvis svikit punkidealen pÃ¥ mÃ¥nga sätt. PÃ¥ vägen frÃ¥n punkhaken till ishockeyarenorna har idolglorian växt betryggande ovanför Joe Strummers huvud. Han bestämmer allt, ägde scenen och sjöng med ett enda undantag, Paul Simonons "Guns of Brixton", allt själv.
   Nyfriserad och blonderad vandrade han omkring med mikrofonstativet a la Rod Stewart, sjöng slarvigt men hetsade ändÃ¥ upp den stora publiken med nÃ¥gra provocerade fraser.
   Med Mick Jones försvann Strummers nödvändiga motpol. Han sjöng bättre och skrev mer varierande lÃ¥tar. Egentligen är det ett hÃ¥n att kalla detta nykonstruerade band för Clash. Men Vince White och Nick Sheppard var rörliga och fullt värdiga ersättare pÃ¥ gitarrer.
   Med Strummer ensam vid mikrofonen försvann de stora variationerna men konserten blev ändÃ¥ en genomgÃ¥ende manifestation för rockmusiken. Jag kunde aldrig ana att sÃ¥ simpel rockmusik skulle bli en sÃ¥ attraktiv och fysisk upplevelse i en stÃ¥ stor hockeyhall inför närmare 10 000 Ã¥skÃ¥dare.
   Ã„ven de helt nyskrivna lÃ¥tarna, "This is England", "We are the Clash" med flera, smälte förvÃ¥nansvärt fint in bland alla gruppens klassiker.
   Clash turnerar nu utan aktuellt album i bagaget sÃ¥ repertoaren blev en ovanligt strid ström frÃ¥n alla deras skivor med en sensationell övervikt för de allra äldsta.
   Det började traditionsenligt med "London calling" och avslutades, efter tre inropningar, med "White riot". Och det var där, mellan första och tredje albumet, 1977 till 1979, Clash nÃ¥dde sin höjdpunkt pÃ¥ skiva. Men Stockholmskonserten Ã¥tergav förtroendet för gruppen.
   Efter nittio minuters rasande rockmusik kunde jag lätt konstatera att det mesta var vunnet denna inledningsvis skeptiska fredagskväll i februari 1984. Punken mÃ¥ vara död men Joe Strummer & Co lever.

Joe Strummer: sång/gitarr
Paul Simonon: bas/sång
Pete Howard: trummor
Vince White: gitarr
Nick Sheppard: gitarr/sång

London Calling
Safe European Home
Know your rights
Are you red...Y
Rock the Casbah
Sex Mad World
Clampdown
The Guns of Brixton
The Dictator
Complete Control
White Man in Hammersmith
This is England
Police and Thieves
Three Card Trick
Garageland T
This is Radio Clash
Janie Jones
I Fought the Law
Glue Zombie
Tommy Gun
We are the Clash
Brand New Cadilac
Armagideaon Time
I'm so bored with the USA
English Civil War
White Riot


Aftonbladet 18/2 1984.


Göteborgsposten 19/2 1984.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.