Blogginlägg

The Clash är tillbaka!

Foto: Torbjörn Zadig


Efter dubbelalbumet "London calling" och trippelalbumet "Sandinista!" stod The Clash på sin absoluta kommersiella höjdpunkt men efter den mindre lyckade "Combat rock" (1982), trots Mick Jones femstjärniga hitlåt "Should I stay or should I go", började problemen inom gruppen.
   Den heroinberoende trummisen Topper Headon fick sparken och originaltrummisen Terry Chimes kom tillfälligt tillbaka. Men efter "Combat rock"-turnén lämnade Chimes gruppen och ersattes av Pete Howard. Samtidigt ökade motsättningarna inom gruppen och Jones fick helt sonika sparken i september 1983. Han ersattes av två gitarrister, Nick Sheppard, ex-Cortinas, och Vince White.
   Våren 1984 gav sig den nya gruppen, ofta benämnd The Clash Mk II, ut på en självfinansierad turné utan någon skiva att marknadsföra och egentligen inga planer på nästa skivinspelning. På konserterna spelade de nya låtar men nästa skiva, "Cut the crap", spelades inte in förrän i januari till mars 1985 och albumet släpptes först i november 1985.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/2 1984.

THE CLASH
Johanneshovs Isstadion, Stockholm
17 februari 1984

The Clash modell 1984 är utseende- och innehållsmässigt olikt 1977 men musikaliskt var de tillbaka med sin starka rockmusik som gjorde nämnda 77 till punkrockens främsta.
   Efter år av parenteser medexperimentella utflykter åt reggae- och diskohållet presterade gruppen på scen med få undantag en hämningslös rockkonsert med oerhört fint mixat ljud på pluskontot.
   På de här drygt sex åren har Clash givetvis svikit punkidealen på många sätt. På vägen från punkhaken till ishockeyarenorna har idolglorian växt betryggande ovanför Joe Strummers huvud. Han bestämmer allt, ägde scenen och sjöng med ett enda undantag, Paul Simonons "Guns of Brixton", allt själv.
   Nyfriserad och blonderad vandrade han omkring med mikrofonstativet a la Rod Stewart, sjöng slarvigt men hetsade ändå upp den stora publiken med några provocerade fraser.
   Med Mick Jones försvann Strummers nödvändiga motpol. Han sjöng bättre och skrev mer varierande låtar. Egentligen är det ett hån att kalla detta nykonstruerade band för Clash. Men Vince White och Nick Sheppard var rörliga och fullt värdiga ersättare på gitarrer.
   Med Strummer ensam vid mikrofonen försvann de stora variationerna men konserten blev ändå en genomgående manifestation för rockmusiken. Jag kunde aldrig ana att så simpel rockmusik skulle bli en så attraktiv och fysisk upplevelse i en stå stor hockeyhall inför närmare 10 000 åskådare.
   Även de helt nyskrivna låtarna, "This is England", "We are the Clash" med flera, smälte förvånansvärt fint in bland alla gruppens klassiker.
   Clash turnerar nu utan aktuellt album i bagaget så repertoaren blev en ovanligt strid ström från alla deras skivor med en sensationell övervikt för de allra äldsta.
   Det började traditionsenligt med "London calling" och avslutades, efter tre inropningar, med "White riot". Och det var där, mellan första och tredje albumet, 1977 till 1979, Clash nådde sin höjdpunkt på skiva. Men Stockholmskonserten återgav förtroendet för gruppen.
   Efter nittio minuters rasande rockmusik kunde jag lätt konstatera att det mesta var vunnet denna inledningsvis skeptiska fredagskväll i februari 1984. Punken må vara död men Joe Strummer & Co lever.

Joe Strummer: sång/gitarr
Paul Simonon: bas/sång
Pete Howard: trummor
Vince White: gitarr
Nick Sheppard: gitarr/sång

London Calling
Safe European Home
Know your rights
Are you red...Y
Rock the Casbah
Sex Mad World
Clampdown
The Guns of Brixton
The Dictator
Complete Control
White Man in Hammersmith
This is England
Police and Thieves
Three Card Trick
Garageland T
This is Radio Clash
Janie Jones
I Fought the Law
Glue Zombie
Tommy Gun
We are the Clash
Brand New Cadilac
Armagideaon Time
I'm so bored with the USA
English Civil War
White Riot


Aftonbladet 18/2 1984.


Göteborgsposten 19/2 1984.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.