Blogginlägg

The Clash är tillbaka!

Postad: 2014-10-31 07:56
Kategori: 80-talskonserter




Efter dubbelalbumet "London calling" och trippelalbumet "Sandinista!" stod The Clash på sin absoluta kommersiella höjdpunkt men efter den mindre lyckade "Combat rock" (1982), trots Mick Jones femstjärniga hitlåt "Should I stay or should I go", började problemen inom gruppen.
   Den heroinberoende trummisen Topper Headon fick sparken och originaltrummisen Terry Chimes kom tillfälligt tillbaka. Men efter "Combat rock"-turnén lämnade Chimes gruppen och ersattes av Pete Howard. Samtidigt ökade motsättningarna inom gruppen och Jones fick helt sonika sparken i september 1983. Han ersattes av två gitarrister, Nick Sheppard, ex-Cortinas, och Vince White.
   Våren 1984 gav sig den nya gruppen, ofta benämnd The Clash Mk II, ut på en självfinansierad turné utan någon skiva att marknadsföra och egentligen inga planer på nästa skivinspelning. På konserterna spelade de nya låtar men nästa skiva, "Cut the crap", spelades inte in förrän i januari till mars 1985 och albumet släpptes först i november 1985.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/2 1984.

THE CLASH
Johanneshovs Isstadion, Stockholm
17 februari 1984


The Clash modell 1984 är utseende- och innehållsmässigt olikt 1977 men musikaliskt var de tillbaka med sin starka rockmusik som gjorde nämnda 77 till punkrockens främsta.
   Efter år av parenteser medexperimentella utflykter åt reggae- och diskohållet presterade gruppen på scen med få undantag en hämningslös rockkonsert med oerhört fint mixat ljud på pluskontot.
   På de här drygt sex åren har Clash givetvis svikit punkidealen på många sätt. På vägen från punkhaken till ishockeyarenorna har idolglorian växt betryggande ovanför Joe Strummers huvud. Han bestämmer allt, ägde scenen och sjöng med ett enda undantag, Paul Simonons "Guns of Brixton", allt själv.
   Nyfriserad och blonderad vandrade han omkring med mikrofonstativet a la Rod Stewart, sjöng slarvigt men hetsade ändå upp den stora publiken med några provocerade fraser.
   Med Mick Jones försvann Strummers nödvändiga motpol. Han sjöng bättre och skrev mer varierande låtar. Egentligen är det ett hån att kalla detta nykonstruerade band för Clash. Men Vince White och Nick Sheppard var rörliga och fullt värdiga ersättare på gitarrer.
   Med Strummer ensam vid mikrofonen försvann de stora variationerna men konserten blev ändå en genomgående manifestation för rockmusiken. Jag kunde aldrig ana att så simpel rockmusik skulle bli en så attraktiv och fysisk upplevelse i en stå stor hockeyhall inför närmare 10 000 åskådare.
   Även de helt nyskrivna låtarna, "This is England", "We are the Clash" med flera, smälte förvånansvärt fint in bland alla gruppens klassiker.
   Clash turnerar nu utan aktuellt album i bagaget så repertoaren blev en ovanligt strid ström från alla deras skivor med en sensationell övervikt för de allra äldsta.
   Det började traditionsenligt med "London calling" och avslutades, efter tre inropningar, med "White riot". Och det var där, mellan första och tredje albumet, 1977 till 1979, Clash nådde sin höjdpunkt på skiva. Men Stockholmskonserten återgav förtroendet för gruppen.
   Efter nittio minuters rasande rockmusik kunde jag lätt konstatera att det mesta var vunnet denna inledningsvis skeptiska fredagskväll i februari 1984. Punken må vara död men Joe Strummer & Co lever.

Joe Strummer: sång/gitarr
Paul Simonon: bas/sång
Pete Howard: trummor
Vince White: gitarr
Nick Sheppard: gitarr/sång

London Calling
Safe European Home
Know your rights
Are you red...Y
Rock the Casbah
Sex Mad World
Clampdown
The Guns of Brixton
The Dictator
Complete Control
White Man in Hammersmith
This is England
Police and Thieves
Three Card Trick
Garageland T
This is Radio Clash
Janie Jones
I Fought the Law
Glue Zombie
Tommy Gun
We are the Clash
Brand New Cadilac
Armagideaon Time
I'm so bored with the USA
English Civil War
White Riot

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (97)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2014 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.