Blogginlägg från 2014-10-26

Jack Bruce (1943-2014)

Min Cream-favorit-låt var alltid "Badge", som Eric Clapton skrev (tillsammans med George Harrison) och sjöng, men det var ju faktiskt Jack Bruces röst och framförallt låtar som var gruppens viktigaste tillgång. Fast hans absolut viktigaste insats inom rock-, blues- och jazzmusiken var nog som basist viket jag som ickemusiker och "bara" lyssnare knappast kan bedöma på ett vedertaget sätt.
   Men på det området litar jag givetvis på omdömet från basisten Jerker Odelholm när han på Facebook uttalar sig om Jack som "en av mina första idoler". Och åsikten får än mer tyngd när jag upptäcker att Jerker tidigare i veckan, flera dagar innan Jacks tragiska bortgång, hade med Creams album "Disraeli gears" bland sina all-time tio favoritalbum.
   Det var i Cream världen och även jag fick upp öronen och ögonen för Jack Bruce men han hade ju redan då, när den gruppen bildades i juli 1966, en fantastisk rutin i unika plantskolor som Blues Incorporated (med Alexis Korner), Graham Bond Organisation och framförallt John Mayall's Bluesbreakers. Men Jack gjorde också ett kort inhopp, december 1965 till juli 1966, i gruppen Manfred Mann som då fick en hit med "Pretty flamingo".
   Det var alltså i världens första supergrupp, trion Cream där alla hade spelat i Bluesbreakers, som Jack växte ut som sångare, musiker och låtskrivare. För mig var Cream på den tiden främst en grupp vars singlar gjorde mest intryck. Och nästan samtliga skrevs och sjöngs av Jack, "Wrapping paper", "I feel free", "Sunshine of your love", och "White room", och gick inte spårlöst förbi.
   Redan efter Creams förhållandevis korta men legendariska epok började Jack Bruce utveckla sitt jazzintresse tillsammans med musiker som John McLaughlin, Larry Coryell och Tony Williams som jag noterade med intresse fast det musikaliskt inte var min kopp té. Däremot kunde jag 1972 inte motstå superkonstellationen West, Bruce & Laing, två Mountain-medlemmar plus Jack Bruce, fast det var både hård och högljudd rockmusik.
   Förutom Jacks bidrag till Lou Reeds fina album "Berlin" (1973) beundrade jag hans karriär därefter på avstånd. När han bildade band tillsammans med bland annat Mick Taylor, Billy Cobham, blev medlem i Ringo Starr's All Starrs Band för turné 1997-1998 och återföreningen med Cream 2005.
   Jack Bruce dog av levercancer igår 25 oktober 2014.

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.