Blogginlägg från 2014-10-15

"The sound and the fury"

Postad: 2014-10-15 08:37
Kategori: Skiv-recensioner



DEADMAN
The sound and the fury
(Rootsy)


Steven Collins och hans Deadman tog "världen" med storm för några år sedan. Nåja, här i Sverige trollbands vi av en alldeles utsökt livegrupp som inspirerade av The Band utvecklade sitt personliga americanasound med hjälp av några doser Bob Dylan-jämförelser.
   Deadman-konceptet, som existerat sedan början av 2000-talet, har genomgående haft Collins vid rodret men förutsättningarna, medlemsuppsättningarna och soundet har hela tiden ändrats. Han är just nu inne i sin tredje-fjärde upplaga av det här bandet och det har på vägen inneburit ganska stora musikaliska förändringar jämfört med förra albumet ”Take up your mat and walk” och inte minst de tre snudd på magiska konserterna i Örebro under 2011 och 2012.
   Nej, nu är det dags för Steven Collins med sina musikaliska drömmar att gå vidare, upptäcka nya musikaliska vidder och forma ett rockigare och mer elektriskt präglat sound. Håller Austin på att få ett tuffare musikaliskt klimat? Jag upptäckte det stundtals på South Austin Moonlighters senaste skiva för någon månad sedan och jag blir här på den inledande titellåten mer eller mindre överkörd av vilda distade elgitarrer som likt ett framrusande expresståg eliminerar det finstilta och välljudande.
   Två elgitarrer, bas och trummor, tuggande rockriff och avslutande rundgång skvallrar om att de viktigaste ingredienserna i receptet för Deadmans sound 2014 är, i enlighet med albumtiteln, volym och ursinne.
   Det fortsätter på ett liknande sätt på de två påföljande låtarna och jag blir lite orolig att bandet har förlorat lite personlighet bakom denna hårda och övervägande tuffa fasad. Då kommer "Is this the world we want?" som till viss del lugnar mina nerver, en låt i halvfart med mer sparsmakad attack i arrangemanget. Med några textrader som kanske förklarar mycket av frustrationen som präglar det nya soundet: "Gone are the days that were meaningful/When a song could find a home deep in your heart".
   Sedan följer ett rent psykedeliskt utbrott i "Ozymadias" som gör mig lite rädd inför en kommande liveversion som har förutsättningar att spåra ur i en mix av rundgång, alltför långa gitarrorgier och flummiga undertoner.
   Då dyker albumets kanske mest kommersiella låt upp som balsam för öronen. På "I will tremble", med sitt U2-ekande sound, får Collins personliga röst en helt annan mening och för några låtar, och faktiskt ända till slutet, blir nya albumet en lite mjukare musikalisk historia. Lite mer svävande och atmosfärisk men där saknar jag nog de riktigt starka melodierna.
   Men den dova och suggestiva stämningen på avslutningslåten "Heaven's burning" är faktiskt storslagen i all sin vemodiga prakt.

/ Håkan

Nostalgikerna fick sitt

Postad: 2014-10-15 07:55
Kategori: 90-talskonserter

Foto: Anders Erkman



Efter tio års paus från turnerande gjorde Paul McCartney comeback på scenen 1989 som en fortsättning på det aktuella albumet "Flowers in the dirt". Jag recenserade konserten i Stockholm det året. Turnén "World Tour", som efter några uppvärmningskonserter under sommaren 1989, hade sin premiär i Norden i slutet på september och pågick sedan fram till juli 1990.
   Efter en liveskiva ("Tripping the live fantastic"), klassisk musik ("Liverpool Oratorio") och en Unplugged-skiva var det dags för nästa studioinspelade album med nytt McCartney-material, "Off the ground" (februari 1993), som även den skivan följdes av en omfattande världsturné, New World Tour, som startade samma månad.
   Premiären skedde i Milano, turnén fortsatte i Australien, sedan till USA innan den återkom till Europa på hösten 1993 för att sedan avslutas i Japan och Sydamerika i december 1993. Bandet bakom McCartney var nästan identiskt med 1989/90-upplagan. Amerikanen Blair Cunningham, som bland annat hade spelat med Pretenders, ersatte Chris Whitten som skulle börja spela med Dire Straits.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 1993.

PAUL McCARTNEY
Scandinavium, Göteborg 25 september 1993


Det var 50-talisternas högtid när Paul McCartney i lördags kom till Sverige för tredje gången som soloartist. Ett välfyllt och nästan slutsålt Scandinavium i Göteborg hyllade till slut sin stora idol.
   På en konsert som var en skönt nostalgisk och hjärtligt glad tillställning. Med en 51-årig huvudperson vars pojkaktiga charma och ungdomliga energi också gjorde konsertbesökare glada, uppspelta och bekymmersfria.
   Men utan "Lady Madonna", "Let it be", "Yesterday" och de andra bejublade Beatles-låtarna hade lördagskvällens konsert ur publikens synpunkt fallit platt till marken.
   När Paul med band var i Sverige för fyra år sedan kändes de rikligt representerade Beatles-låtarna som ren bonus till McCartneys egna alster.
   Nu var det plötsligt omvänd ordning. I lördagskväll krävde publiken medvetet många 60-talsklassiker för att inte gå hem missnöjd.
   Ett något orättvist krav då han under tjugo års tid presterat tillräcklig med eget slagkraftigt material att fylla två och en halv timme med genuint popgodis.
   Det gick så långt att när Paul skulle påannonsera några nya låtar, direkt efter "All my loving" och "Let me roll it", möttes han av tystnad alternativt en masskollektiv suck.
   Efter sex låtar var det inte så säkert att Paul McCartneys Skandinavien-konsert under denna turné skulle sluta med succé.
   Men efter en akustisk avdelning, inklusive några covers, en dryg handfull låtar med Paul McCartney vid flygeln (som hissades upp genom scengolvet) och en rejäl dos röjig rock'n'roll var det däremot stående ovationer, gränslöst jubel och stor glädje på nästan varje plats i den stora arenan.
   För den stora majoriteten av publiken var alltså halvdussinet låtar från senaste albumet "Off the ground" parenteser i McCartneys aktuella scenrepertoar med ett enda undantag för "Hope of deliverance".
   Ett missriktat underkänt mot ett album som hittills tillhör årets tio bästa om ni frågar undertecknad. En lågprofilskiva som innehåller många utsökta exempel på McCartneys unika mix av melodisk briljans och klassisk pop.
   Titellåten, "Looking for changes", "C'mon people" noch "Hope of..." var inte bara andhämtningspauser mellan konsertens klassiker från fornstora dagar.
   Pauls låtskrivarkonst är guld värd när han ofta fogar samman många olika sekvenser i en och samma låt och får det att låta så naturligt. Live blev det än mer uppenbart i låtar som "Let me roll it", "Jet", "Live and let die" och "Band on the run".
   Men mest imponerad blev jag av Pauls absoluta timing och tonfall när han på en tiondels sekund hittade helt rätt med sin röst när han inledde låtarna "All my loving", "Can't buy me love", "Here, there and everywhere" och "Hey Jude". Rasande skickligt!
   Göteborgskonserten rymde mycket allsång. Både spontan och spridd på många ställen och organiserad som i avslutande "Hey Jude".
   Fast mest av allt borde publiken sjungit "Oh I believe in yesterday" ty backspeglarna var stora och många en kväll då gårdagen låg 28 år tillbaka i tiden.
   Medelåldern var hög på publiken som var svårflirtad och nästan tyst under konsertens mitt med många akustiska instrument i botten och en ren "Unplugged"-uppställning på två låtar.
   Men sent omsider vaknade publiken till när tempot ökade och när Beatles- och McCartney-hitsen avlöste varandra mot en glädjefnattig final i den uttänjda och naturliga avslutningen i "Sgt Pepper".
   Som sedan trappades upp ytterligare i extralåtarna "Band on the run", "I saw her standing there" och redan nämnda "Hey Jude".
   På en konsert som hade mindre effekter än förra gången, ett mer varierat sound men inte alls kunde mäta sig med den magiska återkomst som 1989 års konsert innebar.

Paul McCartney: gitarr/keyboards/bas/sång
Linda McCartney: keyboards/percussion/sång
Hamish Stuart: gitarr/bas/sång
Robbie McIntosh: gitarr/sång
Paul (Wix) Wickens: keyboards
Blair Cunningham: trummor


Drive My Car
Coming Up
Looking For Changes
Jet
All My Loving
Let Me Roll It
Peace In The Neighbourhood
Off The Ground
Can't Buy Me Love
Robbie's Bit
Good Rockin' Tonight
We Can Work It Out
I Lost My Little Girl
Ain't No Sunshine
Hope Of Deliverance
Michelle
Biker Like An Icon
Here There And Everywhere
Yesterday
My Love
Lady Madonna
C'mon People
Magical Mystery Tour
Let It Be
Live And Let Die
Paperback Writer
Back In The U.S.S.R.
Penny Lane
Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band
Band On The Run
I Saw Her Standing There
Hey Jude

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2014 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.