Blogginlägg från 2014-10-13

Larm #5: maj 1977

1. TODD RUNDGREN: Todd/Nazz
2. CHRIS SPEDDING: Humorlös gitarr till salu
3. Det är jag som är KEVIN COYNE
4. Mer Muscle Shoals
5. Pärlor i dyngan: John Otway/Count Bishops/Jess Roden Band/Television/Ultravox/Rockpile
6, PROBLEM
7. KALLE PEDAL
8. "Ännu mera Blues"
9. PETER GREEN: Vilsegången hjälte
10. "Från folkmusik till miljonindustri" följetong del 5
11. Rock i tryck
12. Korsord
13. JACKSON BROWNE: Intervjun som inte blev av
14. LENNART PERSSONs singlar
15. Lost in the Blåst
16. Skivrecensioner


En oväntat teknisk modern gitarrist och producent, Todd Rundgren, visas upp på fronten på Larms femte nummer. Som ännu en gång blivit försenad enligt texten som inleder tidningen. Det är ett i Larm-kretsar nytt namn, Lars Lindström, som har intervjuat Todd och skrivit historien om Rundgrens bakgrund. Lindström skulle från 80-talet och framåt bli känd som Expressen-journalist. Lennart Persson har sammanfattat skivhistorien om Todds tidigare grupp Nazz i en vidhängande liten artikel.
   Lennart P har ocksÃ¥ träffat och intervjuat gitarristen och nu ocksÃ¥ soloartisten Chris Spedding och berättar hans historia frÃ¥n slutet av 50-talet via jazz, studiojobb, Sharks och turnéer med John Cale och Bryan Ferry till "Motorbikin'", tvÃ¥ soloalbum och Sex Pistols första singel. En fascinerande historia.
   Lennart P och Kalle Oldby har samsats om den lÃ¥nga artikeln om Kevin Coyne. Lennart har intervjuat Kevin och lyssnat pÃ¥ hans tidigare skivor medan Kalle fyller i med Coyne-historia frÃ¥n 1973 och framÃ¥t. Kalle har i en kortfattad spalt dessutom utökat informationen om musikerna i Muscle Shoals, historien som inleddes i Larm #1.
   Lennart P Ã¥tervänder till serien Pärlor i dyngan, som introducerades i Larm #3, och rekommenderar själv artister/grupper som John Otway, Count Bishops, Jess Roden Band och Television medan Christer Olsson skriver om Ultravox och Rockpile eller Dave Edmunds Rockpile som han pÃ¥ det här tidiga stadiet envist kallar gruppen som han hade träffat (förmodligen i London) i februari 1977.
   Förra Larm-numrets första rapport om punk i allmänhet och Sex Pistols i synnerhet pÃ¥ Lennart P:s singelsidor fÃ¥r en naturlig fortsättning i det här numret. Skivbolag (EMI) efter skivbolag (A&M) sparkade ju gruppen och vi fÃ¥r ingen rapport i Larm #5 om den slutliga "God save the queen" pÃ¥ Virgin som faktiskt släpptes samma mÃ¥nad som det aktuella Larmnumret kom.
   Men Lennart har mÃ¥nga andra punk- och nya vÃ¥gen grupper att rapportera om: Damneds "Neat neat neat", Stranglers, Ultravox, Buzzcocks, Radiators From Space men det är The Clashs "White riot" som enligt Lennart är bäst. Sedan gör namnet Elvis Costello entré för första gÃ¥ngen i Larm med singeln "Less than zero". "Costello vet jag inte sÃ¥ mycket om mer än att hans lÃ¥t är en sÃ¥n som fastnar", sammanfattar Lennart.
   TvÃ¥ olika singlar med Sean Tyla uppmärksammas, "Suicide jockey" (Skydog) och "Whizz kid" (Obnoxious), och Lennart P förmedlar till och med ryktet om att ett album är pÃ¥ gÃ¥ng pÃ¥ United Artists... Graham Parkers ep "Pink Parker" och Darlene Loves "Lord if you're a woman" är andra framträdande skivor pÃ¥ singelsidorna.
   Efter en helsidesannons för Ulf Lundells liveskiva "Natten hade varit mild och öm" följer ett uppslag med tvÃ¥ kommande svenska/skÃ¥nska grupper, Problem och Kal P Dal.
   I krönikan Ännu mera Blues berättar Staffan Solding om bröderna Leonard och Philip Chess, killarna bakom skivbolaget Chess. Stefan Haglund berättar sedan den intressanta historien om Peter Green och förvandlingen frÃ¥n gitarrhjälte till dödgrävare. Lost in the BlÃ¥st-avdelningen uppmärksammar skivor med bland annat Critters, Dictators och Link Wray.
   Femte delen i Christer Olssons följetong "FrÃ¥n folkmusik till miljonindustri" ägnas till stor del Ã¥t Jerry Lee Lewis. Rock i tryck-sidan tar bland annat upp Allan Williams intressanta bok "The man who gave the Beatles away" och det engelska legendariska fanzinet Sniffin' Glue.
   En halvsida Larm ägnas Ã¥t Jackson Browne och en intervju som inte blev av. Vi fÃ¥r en kort historielektion i stället.
   Punkens första album beskrivs i en recension av Lennart P. Bedömer Damned-skivan som ihÃ¥lig och Stranglers är bättre men The Clash är bäst med sin dynamiska och jublande rockmusik. Nils Lofgrens "I came to dance" sÃ¥gas av Christer Olsson. Bland övriga recensioner av album med bland andra Kinks, Gene Clark, Frankie Miller, Blondie, The Band, Amazing Rhythm Aces och Muddy Waters lägger jag mest märke till Lennart P:s dubbelrecension av Dave Edmunds "Get it" och "A bunch of Stiff records". Där han samtidigt skriver om ryktet i branschen att Jake Riviera sÃ¥lt Stiff för ett glas cider...

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.