Blogginlägg

BOX #15 JOHN LENNON

JOHN LENNON: Anthology (Capitol/EMI, 1998)

EFTER DEN TOTALA GENOMGÅNGEN av Ulf Lundells mastodontbox "Under vulkanen", 14 cd och en dubbel-dvd, är vi tillbaka på en någorlunda normal nivå. Ändå känns JOHN LENNONS "Anthology" väldigt omfattande och detaljrik med väldigt mycket unikt och exklusivt material fast den "bara" innehåller fyra cd.
   De fyra skivorna är tillsammans med en bok ocksÃ¥ ett helt konstverk. Fantasifullt designat, innovativt förpackat och fyllt med ett otal av John Lennons väldigt personliga teckningar. Däremot är titeln pÃ¥ hela boxen, "Anthology", totalt fantasilös. Speciellt som The Beatles bara tvÃ¥-tre Ã¥r innan, 1995-96, gav ut sina tre dubbel-cd med just den titeln.
   Precis som Beatles-samlingarna var Lennons box ingen greatest hits-historia utan innehöll enbart tidigare outgivet material fast lÃ¥tarna huvudsakligen redan hade varit officiellt utgivna i sin färdiga utformning. Här är det ofta inspelningar gjorda pÃ¥ vägen till den färdiga skivan. FrÃ¥n hemmagjorda demos till studioupptagningar och rÃ¥mixar men ocksÃ¥ unikt livematerial.
   Hela boxen riktar sig till den initierat John Lennon-intresserade eller den rena fanskaran som nördigt vill jämföra tidiga versioner eller repetitioner med de officiella lÃ¥tarna. PÃ¥ de fyra cd-skivorna, som har en speltid som pendlar mellan 63 respektive 73 minuter, finns det därför utrymme att in i minsta detalj analysera varje inspelning.
   Samtidigt med den här boxen gavs det ut en mer koncentrerad version av boxens fyra cd pÃ¥ en enkel cd, "Wonsaponatime", med fler konventionella lÃ¥tar och färre inslag av improvisation.
   De fyra cd-skivorna löper kronologiskt, men det ruckas uppseendeväckande flera gÃ¥nger pÃ¥ den naturliga ordningsföljden inom varje cd. Varje cd har en titel som perfekt sammanfattar John Lennons artisthistoria som soloartist. FrÃ¥n 1969 till 1980, frÃ¥n "Ascot" via "New York City" och "The lost weekend" till "Dakota".
   Tack och lov har de mer eller mindre avantgardesinnade inspelningarna med frun Yoko Ono lämnats utanför den här boxen och historien inleds med inspelningarna i september-oktober 1970 som mindre än tvÃ¥ mÃ¥nader senare ska resultera i "John Lennon/Plastic Ono Band", Lennons första riktiga soloalbum. Titeln "Ascot" syftar pÃ¥ att skivan till stora delar är inspelad hemma i Lennon/Onos hus i Ascot i sydvästra London.
   Här fÃ¥r vi höra rÃ¥materialet, i ordets rätta mening, till Ã¥tta av första soloskivans elva lÃ¥tar. En skiva som i allas öron har beskrivits som en naken produktion fast ljudmaestron Phil Spector har suttit i producentstolen. Men här blir det än mer uppenbart att det bara är elgitarr (ibland piano), bas och trummor i kompet. Ibland spÃ¥rar inspelningarna ur och förvandlas till jamsession med stundtals skrattande sÃ¥ng och det händer ocksÃ¥ att inspelningen helt sonika avbryts. Lyssnaren förvandlas till en anonym fluga i inspelningsstudion.
   NÃ¥gon gÃ¥ng känns de här inspelningarna faktiskt mer ärliga än slutprodukten. "I found out", med elgitarr och sprucken sargad röst, skulle kunna vara en primitiv bluesinspelning frÃ¥n träskmarkerna i Louisiana...
   Ã„ven "Imagine"-inspelningarna, fem av den skivans tio lÃ¥tar, Ã¥terfinns under "Ascot"-rubriken. Har ett lite mjukare sound pÃ¥ skiva men pÃ¥ rÃ¥materialet här finns det en stor och dallrande närvarokänsla. Speciellt i coverlÃ¥ten "Baby please don't go" med bÃ¥de hÃ¥rd elgitarr, skrikig sÃ¥ng och livejammässigt saxofonsolo (Bobby Keys). LÃ¥ten kom aldrig med pÃ¥ "Imagine" utan hamnade sÃ¥ smÃ¥ningom i en liveversion pÃ¥ "Some time in New York City".

JOHN LENNON MED FRU FLYTTADE till New York i slutet på augusti 1971 och staden inspirerade givetvis paret kreativt. Både till nya låtar och konserter. På boxens "New York"-skiva finns flera liveupptagningar: På John Sinclair-konserten i Ann Arbor 1971, på Apollo-teatern i Harlem 1971 och den egna One to one-konserten på Madison Square Garden 1972. Sistnämnda konsert resulterade så småningom i en liveskiva (1986) men i boxen är inspelningarna hämtade från kvällskonserten som enligt alla (inklusive kompbandet Elephant's Memory) var mycket bättre än matinéföreställningen.
   Ã„ven i övrigt är "New York"-skivan intressant. Med nÃ¥gra tidiga demoversioner av "Mind games", Johns presentationer av lÃ¥tar han skänkte till Ringo Starr, "I'm the greatest" och "Goodnight Vienna", "Bring on the Lucie" live i studion och den tidsmässigt omotiverade demon av "Real love" som pÃ¥ 90-talet skulle bli Beatles "nya" singel.
   Skivan som gÃ¥r under titeln "The lost weekend" utspelar sig under det turbulenta Ã¥ret 1973-1974 dÃ¥ han tillfälligt hade separerat frÃ¥n Yoko Ono och ofokuserat och växelvis spelade in tvÃ¥ album nästan samtdigt, "Rock'n'roll" och "Walls and bridges". Med jamsession, studiosnack, instruktioner och dokumentära inslag. Men utan direkta musikaliska höjdpunkter.
   Dock har de klämt in ännu en omotiverad demoinspelning frÃ¥n 1980, en första version av "I'm losing you" som sÃ¥ här tidigt hette "Stranger's room", bland 1974-lÃ¥tarna.
   PÃ¥ boxens fjärde cd är det uteslutande inspelningar frÃ¥n 1980. Nästan, utan förklaring finns där en 1974-inspelning av Platters gamla hit "Only you" som John sjöng in för att visa Ringo inför hans inspelning av lÃ¥ten.
   I övrigt är det mÃ¥nga inspelningar av lÃ¥tar som sedan hamnade pÃ¥ "Double fantasy" och "Milk and honey" plus nÃ¥gra demo av bÃ¥de kända och exklusivt okända originallÃ¥tar. Till den senare kategorin hör Johns parodiska "attack" pÃ¥ Bob Dylan, "Serve yourself", ännu en lÃ¥t som John tänkte skänka till Ringo Starr, "Life begins at 40", plus nya lÃ¥tar ofta med en mer eller mindre ironisk prägel, "The Rishi Kesh song", "Mr Hyde's gone (don't be afraid)", en tredelad "Satire" som driver med Dylans sätt att sjunga och skriva och "It's real".
   Sedan fÃ¥r vi en nyfriserad version av Johns demo "Grow old with me" som fanns med pÃ¥ "Milk and honey"-plattan. Här har George Martin arrangerat upp lÃ¥ten i en lite proffsigare Abbey Road-produktion.

MIN RECENSION AV JOHN LENNON-BOXEN från Nerikes Allehanda 6 november 1998:

JOHN LENNON
Anthology
(EMI)

Det är den alltmer utbredda bootleghanteringen som har gjort att 90-talets retrospektiva utgivning dominerats av Beatles. Först BBC-inspelningarna och sedan de tre maffiga "Anthology"-delarna som nu toppas, dock med liten marginal, av John Lennons livsverk.
   Här rÃ¥der ingen brist pÃ¥ material, av god teknisk kvalité, och även demoinspelningar av godkänd art. Allt förpackat i en otroligt läcker, elegant layoutad och informativ lÃ¥da. Fyra cd, som löper kronologiskt, och en bok som dokumenterar tiden och detaljer kring varje inspelning.
   Bara en tredjedel av boxens innehÃ¥ll är hämtad frÃ¥n det amerikanska radioprogrammet "Lost Lennon tapes". Känslan att Yoko Ono inte pÃ¥ lÃ¥nga vägar släppt till tillräckligt med unikt material är överhängande.
   Av boxens 94 spÃ¥r är 13 inte ens musik utan studiosnack, pÃ¥annonser, lek med sonen Sean, parodi eller sketcher. 7 lÃ¥tar är liveinsspelningar av redan kända sÃ¥nger. Och av boxens 19 outtakes, nya tidigare outgivna lÃ¥tar, är sex covers.
   Vilket betyder att en stor majoritet lÃ¥tar, 54, tillhör avdelningen Ã¥teranvändning. I versioner som inte nämnvärt skiljer sig frÃ¥n de officiellt utgivna. Lite naknare, lite mindre arrangerat, ofta förstatagningar men ocksÃ¥ rejält mycket mer levande än studioskivorna nÃ¥gonsin var.
   Att bara höra John räkna in, spontant fälla komiskt träffande kommentarer eller styra medmusiker är musikhistoria av god dignitet.
   SÃ¥ även om skivorna huvudsakligen innehÃ¥ller redan kända lÃ¥tar sÃ¥ ger lyssnandet poänger lÃ¥ngt över en vanlig tillbakablick pÃ¥ de gamla skivorna.
   NÃ¥gra av de ovärderliga höjdpunkterna:
   1. "I found out". Demo med bara en elektrisk gitarr i kompet, 13 Ã¥r före Billy Bragg.
   2. "Imagine". Ensam pÃ¥ scen pÃ¥ Apollo 1971 med akustisk gitarr inför en överväldigad publik.
   3. "I’m the greatest". Johns spontant enkla förevisning slÃ¥r Ringo med hästlängder.
   4. "Real love". Hemmademo sÃ¥ exakt sjungen och spelad pÃ¥ pianot att ingen saknar Jeff Lynnes produktion som sedan blev en Beatles-singel.
   5. "Life begins at 40". CountrysÃ¥ngaren John sÃ¥g fram mot sin 40-Ã¥rsdag. Han fick inte ens leva tre mÃ¥nader som 40-Ã¥ring...
   Glöm inte heller hans käcka parodier pÃ¥ George Harrison ("The Rishi Kesh song") och Bob Dylan ("Serve yourself" och "Satire 1-3").
   Medan hans cover pÃ¥ "Be my baby" är oväntat blek, "Imagine" med orgel är roligare än bra och det tuffa snacket mellan John och Phil Spector är bara intressant en enda gÃ¥ng.
   Boxen släpps ocksÃ¥ i en koncentrerad form pÃ¥ en CD, "Wonsaponatime", där dock bara tvÃ¥ av mina favoriter ingÃ¥r...

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.