Blogginlägg

Jag lever inte som jag lär

Postad: 2014-09-04 08:55
Kategori: Live at Heart




Äventyrlig folkmusik med Jared Freeman-Fox och Simon Nyberg.


Alla bilder: Carina ÖsterlingSiobhan Wilsons sköra röst.

JARON FREEMAN-FOX & SIMON NYBERG, Level
ELLA THE BIRD (SIOBHAN WILSON), Level
SHOUTIN' RED, Level
BLK NOIRE, Nivå


Att planering och förberedelser är a och o proklamerade jag högt och tydligt inför årets Live at Heart. Lika bokstavligt fick ordet mångfald bli min beskrivning av både det musikaliska utbudet och alla olika spelställen under årets Live at Heart. Efter onsdagens premiärkväll på årets festival kan jag inte med bästa vilja påstå att jag lever som jag lär.
   För min del avslutades kvällen strax före midnatt helt överraskande och oplanerat, långt utanför mina förberedelser. Jag kan erkänna att jag just då, runt 23-tiden igår kväll, inte hade någon koll på bandet som ställde sig på scenen på Nivå. Ditlockad av min vän Peter som beskrev bandet som ett elektrisk rockband. Efter tre timmar med övervägande akustisk musik och ett lågmält sound på Level tyckte jag idén med lite elektricitet (och en öl) var en alldeles förträfflig idé. Mer om det lite senare.
   Live at Heart 2014 började annars ,med mycket avancerad folkmusik där kanadensaren och fiolspelaren Jaron Freeman-Fox mötte örebroaren och gitarristen Simon Nyberg i ett musikaliskt äventyr som inte riktigt tangerade min annars simpla musikvärld. Det var två virtuoser som visade upp sitt enorma kunnande utan att jag riktigt förstod nivån. Däremot var Jarons mellansnack hysteriskt underhållande med rena stand up-kvalitéer. Allt till publikens stora glädje.
   Det här var musik som sprängde alla gränser, en sinnesutvidgande mix av många musikaliska genrer där jag stod och tänkte på Frank Zappa... På scenen stod två uppenbara virtuoser och lät både improviserade och koncentrerat välrepeterade.
   Glasgow-tjejen Siobhan Wilson, som var nästa artist på Levels lilla scen, hade en skör och ljus röst som effektivt skar igenom pladdret runt baren. Bytte mellan akustisk och elektrisk gitarr utan att soundet direkt förändrades. Under ett framträdande som var överraskande kort runt 25 minuter.
   Shoutin' Red, eller Felicia Nielsen som hon heter på riktigt, kommer från Uppsala men låter som om hon är uppvuxen djupt inne i Mississippi-deltat. Med engelsmän i publiken försöker hon kommunicera på engelska mellan låtarna men det gick väl så där. Däremot sjöng hon på perfekt bluesamerikanska och lät fingrarna dansa mycket effektivt på den akustiska gitarren. Jag är ingen stor bluesvän men det här var njutbart och inte alls så segt och upprepande som traditionell blues ibland kan vara.
   BLK Noire, som jag nu lärt mig att bandet på Nivås scen framåt midnatt heter, var kanske inte så där sanslöst rockigt eller elektriskt som mitt heta önskemål var runt 23-tiden igår kväll. För det visade det sig att bandet drabbats av manfall och nu uppträdde som trio. Kvar av den ursprungliga kvintetten var en trio som i min värld lät mer americana ("sångaren låter som Ryan Adams", som min granne i publiken mycket riktigt påpekade) än rock, som genren var bestämd till i Live at Heart-programmet, eller indierock, som beskrivningen var i bandets presentation på Live at Heart-hemsidan.
   Sångaren Ludwig Hart såg ut som en grungefigur från 90-talet, i keps och stort skägg, men spelade både akustisk och elektrisk gitarr med elegans. Trummisen Joakim Wallin och basisten Erik Sundberg gav tajt kompsektion ett ansikte utan att tempot varken var energiskt eller högt. Ibland saknades det en kompgitarr och ibland en sologitarrist för att tillfredställa mig fullt ut. Men avslutningen, en sju minutersversion av Tom Waits "Hold on", var mycket imponerande.
   BLK Noire var alltså en tacksam och nyttig energikick efter timmar av avancerad folkmusik, sköra singer/songwriter-ballader och akustisk blues som avlöste varandra på ett mer eller mindre fullpackat Level. Ty även på det området, när Live at Heart-konceptet förespråkar ambitionen att fysiskt röra sig mellan olika spelställen, stod jag still och orörlig på några kvadratmeter under tre konserter i rad. Inte heller där, från klockan åtta till tjugo minuter i elva, levde jag som jag lär.
   Visserligen kan jag i viss mån rädda en liten del av mitt ansikte genom att berätta att onsdagskvällen på Live at Heart-festivalen var en mjukstart med endast fyra aktiva scener och därmed ett begränsat urval konserter på programmet. Men idag ökar utbudet märkbart när utescenerna på Våghustorget och Stallbacken öppnas för konserter och det blir ännu svårare att välja tid, plats och artist. Men de nyblivna Live at Heart-stipendiaterna Good Harvest på Stallbacken kommer jag inte missa.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2014 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.