Blogginlägg

Bob Dylan trollband publiken

Postad: 2014-09-17 07:52
Kategori: 80-talskonserter




Bob Dylan hade inte turnerat sedan 1981 men efter skivsuccén med den Mark Knopfler-producerade "Infidels" gav han sig 1984 ut på en Europaturné, 21 maj-8 juli. Gruppen Santana var genomgående förband medan det på olika platser var olika uppvärmare. Bland annat Joan Baez, Van Morrison, Eric Clapton, Chrissie Hynde och Bono. På Ullevi var det Nick Lowe med sitt vanliga kompband och den lokale svenske rockartisten Mats Ronander.
   Dylan hade ett tillfälligt kompband som var 3/4-delar engelskt där ingen förutom Mick Taylor, förre Stones-gitarristen, fanns med på "Infidels"-skivan. Taylor och trummisen Colin Allen hade senast spelat med John Mayall på en Reunion Tour. Ian McLagan, på keyboards, hade efter Faces-äventyret hoppat in i Rolling Stones till och från, bland annat USA-turnén 1981, och gav även ut skivor i eget namn. Basisten Greg Sutton, förutom Dylan ende amerikanen i bandet, hade senast spelat i bandet Tommy Tutone.
   Dylans 1984-turné i Europa spelades in och gavs ut som ett livealbum, "Real live", i november 1984 med inspelningar hämtade från konserter på Wembley/London, St James' Park/Newcastle och Slane Castle/Irland.
   På hela Europaturnén hade Dylan Santana som förband. På Ullevi var Nick Lowe och Mats Ronander ytterligare förband. Se här.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/6 1984.

BOB DYLAN
Ullevi, Göteborg 9 juni 1984


Bob Dylan kom, han sågs och han segrade. En seger för det enkla och okomplicerade men också en framgång för hela traditionen av Ullevi-konserter. Sällan har jag haft så lågt ställda förväntningar och sedan gått ut från denna fotbollsarena så lättad och glad i hela mitt hjärta. Dylan lyckades med det mesta denna historiska lördag i juni 1984.
   Från de stora produktionerna i slutet på 70-talet med Rolling Thunder Revue och egna stora turnésällskap har Dylan återvänt till det lilla rockkompet. Det är kanske därför han fick det att låta så förvånansvärt homogent och överträffade klart både Stones och Rod Stewart som jag tidigare har hört och sett i samma stora sammanhang.
   Nitton femtio, bara tjugo minuter efter utsatt tid och knappt två timmar efter den judiska sabbatens slut, stod Bob Dylan på scen helt utan presentation. Sedan sin ankomst till Sverige hade han gömt sig effektiv för att nu plötsligt stå i centrum för över 50 000 personers uppmärksamhet.
   I en brun sliten skinnjacka med en vit oknuten scarf och helt utan solglasögon och hatt tog han emot hyllningarna till världens störste levande rocklegend. Han gillade onekligen situationen för han drog på munnen några gånger men så långt som att kommunicera med publiken eller ens presentera låtarna ville han inte gå. Det gäller att bevara myten intakt.
   Scenkonstruktionen detta år var en blygsam skapelse men ingen av de medverkande artisterna hade något större rörelseschema och spektakulärt var det tämligen trist många stunder. Men Dylan har ju en oöverträffad repertoar att grava ur långt bortom alla tomma gester och utstuderat scenmanér.
   Hans låtar har inga definitiva versioner utan jag fick känslan av att han ständigt arrangerar om, slopar verser och ändrar röstlägen. Därför var det många gånger oerhört svårt att identifiera låtarna och det var med många vänners hjälp jag prickade in alla de 23 låtarna.
   Som jag misstänkte redan när senaste albumet kom i höstas smälter dessa nya låtar in på ett perfekt sätt i den övriga repertoaren. "Jokerman", "I and I" och "License to kill" är redan tidlösa klassiker.
   Men Dylan undvek medvetet att spela några låtar från de fyra albumen innan "Infidels". Från tiden då han skrev de mest uttalade religiösa texterna som också givit honom den största kritiken.
   Under två timmar och tjugo minuter hann han givetvis med ett otal klassiker och det började direkt med "Highway 61 revisited" och fortsatte med bland annat "All along the watchtower", "Just like a woman" och "Maggie's farm" innan bandet lämnade scenen och den ensamma strålkastaren riktade in sig på Dylans och hans akustiska gitarr och munspel och konsertens absoluta höjdpunkt.
   Vinden hade mojnat och himlen var nästan molnfri och Dylan sjöng "Mr tambourine man", "It ain't me babe" och "It's alright ma (I'm only bleeding)" så känsligt och personligt att man nästan inte trodde att det var sant. På detta lågmälda sätt välsignade han fullkomligt hela publiken.
   Bandet kom sedan tillbaka och lyckades reproducera det typiska "Dylan-soundet" där Ian McLagan spelade fullblodig hammondorgel a la Al Kooper eller Garth Hudson i the Band. Den ypperlige gitarristen Mick Taylor, basisten Gregg Sutton (som också sjöng en låt solo) och trummisen Colin Allen var resten av det nästan helt engelska kompbandet.
   Efter presentationen av bandmedlemmarna i slutet av "Like a rolling stone" blev det tomt på scenen i närmare fem minuter och taktfasta applåder och skrik krävde Dylan tillbaka och det definitiva slutet skulle inte komma förrän 40 minuter och sex låtar senare.
   Ännu en gång uppenbarade sig Dylan ensam med sin gitarr och gjorde två helt underbara tolkningar av "Tangled up in blue" och "Don't think twice it's alright" innan bandet, nu förstärkt med Carlos Santana, kom in och gjorde en allsångsdominerad "Blowin' in the wind" och en mycket rockig "Tombstone blues" som alla trodde skulle bli den perfekta avslutningen.
   Men efter ännu en strong insats av publiken befann sig alla åter på scen och spelade odödliga versionere av "Love minus zero/no limit" och "Times they are a-changing" till gränslös glädje bland publiken.
   Tjugotvå noll sju var det definitivt slut och skymningen hade lagt sig över Göteborg och Ullevi. Bob Dylan hade krossat alla låga odds och lyckades trollbinda den stora publiken både som lågmäld trubadur och svängig rockartist. Med god hjälp av det gynnsamma vädret lyckades de ljudansvariga väl och utan större förvrängningar förmedla godkänt ljud till alla Ullevis läktarsektioner.


Bob Dylan, gitarr, munspel och sång
Mick Taylor, gitarr
Ian McLagan, keyboards
Colin Allen, trummor
Greg Sutton, bas och sång
Carlos Santana, gitarr (Låt 20-23)

Setlist:
1. Highway 61 Revisited
2. Jokerman
3. All Along The Watchtower
4. Just Like A Woman
5. Maggie's Farm
6. I And I
7. License To Kill
   Greg Sutton: I've Got To Use My Imagination (Gerry Goffin & Barry Goldberg)
8. Mr. Tambourine Man
9. It Ain't Me, Babe
10. It's Alright, Ma (I'm Only Bleeding)
11. It's All Over Now, Baby Blue
12. Masters Of War
13. Ballad Of A Thin Man
14. When You Gonna Wake Up
15. Every Grain Of Sand
16. Simple Twist Of Fate
17. Like A Rolling Stone

Extralåtar:
18. Tangled Up In Blue
19. Don't Think Twice, It's All Right
20. Blowin' In The Wind
21. Tombstone Blues
22. Love Minus Zero/No Limit
23. The Times They Are A-Changin'

/ Håkan




10 år (38)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2014 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.