Blogginlägg från mars, 2018

I min skivhylla: Tom Petty & the Heartbreakers

TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS: Hard promises (Backstreet BSR-5160)

Release: 5 maj 1981
Placering i skivhyllan: Hylla 8. Mellan Pettys "Damn the torpedoes" (1979) och "Long after dark" (1982).

EFTER NÄSTAN EXAKT SAMMA RECEPT FÖLJDE Tom Petty och hans Heartbreakers upp sitt gränslöst lyckade "Damn the torpedoes"-album (1979) med "Hard promises" två år senare. Då uppfattade jag den vara steget efter föregångaren och innehållsmässigt inte fullt likvärdig i musikalisk styrka. Nu med lite distans befinner sig "Hard promises" trots allt nästan där uppe men de riktigt genuina höjdpunkterna saknas.
   Men som sagt: Receptet från "Damn the torpedoes" tålde att upprepas och "Hard promises" har ju samma fantastiska sound, distinkt och exakt inspelat och producerat av Jimmy Iovine. Ett namn som låg i tiden och fanns på många artisters önskelista som producent just då. Iovine gjorde ju något av studiodebut på John Lennons "Walls and bridges" (se förra veckans album i skivhyllan) som tekniker men mot slutet av 70-talet blev han etablerad producent. Först på Meat Loafs "Bat out of hell" (1977) och sedan Patti Smiths "Easter" innan samarbetet med Tom Petty blev historiskt. Men innan "Hard promises" gjorde han ytterligare några uppmärksammade produktioner åt Dire Straits ("Making movies"), The Motors ("Tenement steps") och Graham Parker ("The up escalator").
   Iovine var alltså en man med stort självförtroende som återförenades med Petty och hans fantastiska kompband när de gick in i studion hösten 1980 för att spela in uppföljaren till "Damn the torpedoes". Stevie Nicks solodebuterade med "Bella Donna" samma år som "Hard promises" släpptes, juli respektive maj 1981, och båda skivorna producerades parallellt med Iovine som gemensam producent. Det var alltså inte mer än naturligt att artisterna som träffades redan 1978 också samarbetade på skiva.
   Nicks sjunger på två låtar här, "Insider" och "You can still change your mind", medan Petty hade än större del i "Bella Donna"-albumet där flera Heartbreakers-medlemmar dessutom medverkar. Tillsammans med sin gitarrist Mike Campbell skrev Petty "Stop draggin' my heart around" och producerade också den låten plus "Outside the rain" till skivan. Samarbetet fortsatte på Nicks nästa album, "The wild heart" (1983), där Petty skrev, producerade och tillsammans med bandet kompade sångerskan på "I will run to you".
   "Hard promises", albumtiteln är hämtad från en textrad i "Insider", har inte samma starka höjdpunkter som gjorde "Damn the torpedoes" till ett sammantaget fantastiskt album. Jag saknar låtstarka inslag som "Refugee" och "Even the losers" men ändå finns här ett jämnt välljudande rockigt sound. Musikernas uppenbara skicklighet urartar aldrig och blir tråkig musikermusik. När Iovine producerar musik förvandlas excellenta musiker till en musikalisk helhet där låtskrivande förenas med ett utsökt utförande.

HÄLFTEN AV HEARTTBREAKERS-MEDLEMMARNA, gitarristen Mike Campbell och keyboardsfantomen Benmont Tench var trogna Tom Petty under alla år. Lojalt följde de chefen även under soloäventyren "Full moon fever" (1989) och "Wildflowers" (1994) men de var också hårt anlitade i många andra studiosammanhang. Dels på Petty-producerade skivor med Del Shannon, Chris Hillman och redan nämnda Stevie Nicks men också på intressanta skivor med Don Henley, Dwight Twilley, Warren Zevon, Bob Dylan, Roy Orbison och Johnny Cash.
   Under riktigt vackra dagar kan jag utropa Campbell till världens bästa gitarrist för hans bländande teknik där han förenar utsökt elegans och rockig energi som gör hans insatser till något alldeles fantastiskt. Benmont Tench är ingen solist på det viset men behandlar sina keyboardsinstrument, piano och orgel, med samma synnerligen geniala skicklighet.
   Även basisten Ron Blair och trummisen Stan Lynch var 1981 ännu så länge trogna originalmedlemmar. Blair skulle efter "Hard promises"-skivan ersättas men återförenades överraskande nog med bandet tjugo år senare.
   Jag hade som sagt en något förutfattad skev bild av "Hard promises", som en skiva klart underlägsen "Damn the torpedoes". Men efter en väldigt intensiv vecka med albumet är den klart bättre än dess rykte med ett omväxlande innehåll med några höjdpunkter jag i mitt sargade minne inte riktigt kom ihåg 37 år senare. Och hela skivan inleds ju verkligen starkt med två låtar som sedan blev singelrepresentanter från albumet.
   "The waiting", textmässigt inspirerad av något Janis Joplin en gång sa, är från det oerhört snygga Byrds-introt på Rickenbacker-gitarr via refrängen "The waiting is the hardest part" till Campbells gitarr mot slutet en förbaskat stark låt. "A woman in love (it's not me)" är inte sämre den med en lika imponerande Campbell-gitarr där Duck Dunn förstärker på bas.
   Höjdpunkterna på skivan avlöser sedan förväntat varandra och det blir egentligen bara spännande när någon låt, som den melodiöst svaga "Nightwatchman", går på mer rutin än inspiration. Det mjuka gunget i "Something big" bevisar ännu en gång med vilken elegans Heartbreakers regerar. Som pardonlös rockgrupp fungerar den nästan oslagbara kombinationen Petty/Heartbreakers också. På den tämligen raka rocklåten "Kings road" med 50-talskänsla mellan raderna förvandlas klassisk rock till modern musik och "A thing about you" är ännu ett energiskt utbrott med både stil och variation.
   "Hard promises" kanske inte bjuder på de stora överraskningarna men avslutningslåten "You can still change your mind", en elpianoballad med kör (Stevie Nicks återvänder) och symfoniska inslag, som kanske inte är representativ för det där typiska Heartbreakers-soundet men förvånar ändå lite.


FOTNOT: I vinylen på mitt amerikanska ex av "Hard promises", på Side 1 mellan sista spåret "Kings road" och etiketten, finns graveringen "We love you JL" och är en hyllning till minnet av John Lennon. Enligt legenden berättas det att under Pettys inspelningar av "Hard promises" hösten 1980 fanns det planer på att John Lennon skulle komma och spela in i samma studio, något Petty såg fram emot med glädje och fascination. Men den drömmen blev en mardröm när Lennon mördades 8 december 1980 utanför sitt hem i New York.
   Det finns dock logistiska tveksamheter i den berättelsen. "Hard promises" spelades in i tre olika studior i Kalifornien, Sound City och Cherokee, med pålägg i ytterligare en, Goodnight. Hösten 1980 lämnade John Lennon aldrig New York för inspelning. Hela "Double fantasy" spelades in i Hit Factory och inspelningarna till skivan som efter Lennons död gavs ut som "Milk and honey" spelades in i tre olika New York-studior plus en i San Francisco, The Automatt, där Lennon aldrig satte sin fot.
   Jag har forskat i Lennons sista månader i livet hösten 1980 och han lämnade som sagt aldrig New York eller hade ens planer på det så Pettys önskedröm var nog långtifrån nära. Men hans kärleksfulla gravering i de första exemplaren av "Hard promises" finns där ändå.

/ Håkan

Covers: The Beach Boys

THE BEACH BOYS: Beach Boys' Party! (Capitol, 1965)

I MIN SERIE OM COVERSKIVOR HAR DET under åren i 99 fall av 100 handlat om skivor producerade under senare decennier. Därför känns den här skivan från mitten av 60-talet lite ovanlig i sammanhanget. "Beach Boys' Party" är inte bara en udda skiva i Beach Boys-diskografin för att den, förutom två medvetet slarviga gamla singeloriginal-repriser, enbart innehåller covers. Själva partykonceptet med spontana allsångsinslag med arrangemang som uteslutande är akustiska är också unikt i sammanhanget. Nu är skivan ingen autentisk partyplatta utan inspelad i konventionell studio under några veckor i september 1965 där själva partyljudet i bakgrunden är pålagt efteråt.
   Hösten 1965 befann sig Beach Boys på en av sina toppar i karriären. Hade precis haft några av sina största hits med originallåtarna "Help me, Rhonda" och "California girls" när skivbolaget ville ha ett album inför julruschen, gärna live och gärna med jultema. Den konventionella julskivan, med egna versioner av kända julsånger, och den konsertinspelade liveskivan hade gruppen redan gjort under 1964. Inga originallåtar fanns till hands, Brian Wilson hade redan börjat sikta in sig på "Pet sounds"-låtarna, så enda alternativet var att spela in en ren coverplatta och för att göra det lite festligare skapades partykonceptet som helt oplanerat även resulterade i en stor singelhit, "Barbara Ann".
   Här finns några allsångsskrikande låtar som det går att "sjunga" med i även utan sångröst och tonsäkerhet. "Hully gully", "Alley oop" och "Papa-oom-mow-mow" är typiska exempel i den kategorin. Ljudet på skivan är verklighetstroget som från ett riktigt party med låtar som bara till hälften är repeterade och handklapp alldeles för nära mikrofonerna. Spontant och festligt som det ska vara på en fest hemma.
   På skivans enda Beach Boys-original, "I get around" och "Little deuce coup" som vävs ihop till ett medley, är det mer spontant än i övrigt. Klumpiga akustiska gitarrsolon och texter som slarvas eller skämtas bort.
   Bandets geni Brian Wilson håller en relativt låg profil på skivan och det är istället hans bröder, kusinen Al Jardine och framförallt Mike Love är mer framträdande. Brian gör dock en fin version av Phil Spectors "There's no other (like my baby)" med underbar stämsång.
   Stämsång är givetvis huvudingrediensen på flera låtar, bland annat i versionen av Everly Brothers "Devoted to you" där Brian och Mike Love sjunger. De tre Beatles-låtarna tillhör också höjdpunkterna på skivan utan att bjuda på några sensationer. Först "I should have known better" och "Tell me why", där Carl Wilson och Al Jardine samarbetar vid mikrofonen, och sedan "You've got to hide your love away" där lillbrorsan Dennis Wilson gör ett överraskande inhopp som sångare. Beatles-låten var bara en månad gammal när den här spelades in.
   "You've got to hide your love away" tillhör en av skivans mer seriösa inslag tillsammans med Bob Dylans "The times they are a-changin'" där Jardine gör en fin sånginsats. En låt som avslutas med lite improviserat pianoklink som inte förekommer på skivan i övrigt.
   I samband med "Party!"-albumet släppte Beach Boys en singel, ickealbumlåten "The little girl I once knew", till noll uppmärksamhet. Radiostationerna började däremot spontant att spela "Barbara Ann" från albumet och kvickt blev det bandets nya singel och en stor hit över världen. Märkligt i sammanhanget är att det inte är någon i bandet som sjunger solostämman utan Dean Torrence från den välsjungande duon Jan & Dean.


Side one:

1. "Hully Gully" (Fred Smith/Cliff Goldsmith) 2:22
1959. Singel-b-sida ("Private eye") med The Olympics.
2. "I Should Have Known Better" (John Lennon/Paul McCartney) 1:40
1964. Från albumet "A hard day's night" med The Beatles.
3. "Tell Me Why" (John Lennon/Paul McCartney) 1:46
1964. Från albumet "A hard day's night" med The Beatles.
4. "Papa-Oom-Mow-Mow" (Al Frazier/Carl White/Sonny Harris/Turner Wilson Jr.) 2:18
1962. Singel med The Rivingtons.
5. "Mountain of Love" (Harold Dorman) 2:51
1959. Debutsingel med låtskrivaren.
6. "You' ve Got to Hide Your Love Away" (John Lennon/Paul McCartney) 2:56
1965. Från albumet "Help!" med The Beatles.
7. "Devoted to You" (Boudleaux Bryant) 2:13
1958. Singel-b-sida ("Bird dog") med The Everly Brothers.

Side two:

1. "Alley Oop" (Dallas Frazier) 2:56
1957. Singel med låtskrivaren.
2. "There's No Other (Like My Baby)" (Phil Spector/Leroy Bates) 3:05
1961. Debutsingel med The Crystals.
3. "Medley: "I Get Around"/"Little Deuce Coupe" (Brian Wilson/Mike Love/Roger Christian) 3:12
1964/1963. Singel med The Beach Boys/Singel-b-sida ("Surfer girl") med The Beach Boys.
4. "The Times They Are A-Changin'" (Bob Dylan) 2:23
1964. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
5. "Barbara Ann" (Fred Fassert) 3:23
1961. Singel ("Barbara-Ann") med The Regents.

/ Håkan

Jerry Williams (1942-2018)

UPPRIKTIGT SAGT TRODDE JAG ATT JERRY WILLIAMS hade evigt liv. Hans karriär hade pågått längre än någon annan levande svensk artist och han hade förmågan att alltid komma igen efter några musikaliskt mindre lyckade år eller när det blåste snålt rent kommersiellt. Han var den svenska rock'n'roll-generationens största namn men var inte rädd för att ta andra musikaliska vägar för att utveckla sin långa karriär.
   Jerry Williams, eller rörmokaren Erik Fernström som vi tidigt fick lära oss att han hette på riktigt, var tidsmässigt steget före 60-talets poprevolution och i mina öron lät hans "Darling Nelly Grey" och "Hello goodbye (Twistin' Patricia)" gammalmodiga när den engelska popens svallvågor nådde Sverige 1962/63. Jerry fortsatte envist göra covers på "All shook up", "Ready Teddy" och "Tutti frutti" (han var onekligen Little Richard-fantast) och befann sig långt från Tio i Topp-listorna.
   Soulmusik blev Jerrys nästa anhalt. Tillsammans med Lasse Samuelssons mustiga Dynamite Brass blev han det svenska svaret på Otis Redding och fick kommersiella framgångar med coverlåtarna "Fa fa fa fa fa" och "Keep on". I en av mina allra första recensioner i Nerikes Allehanda i januari 1970 av albumet "Dr Williams & Mr Dynamite" kritiserade jag Jerrys ballader men höjde de snabba låtarna till skyarna. Men även soulvågen dog ut.
   I mina öron var det under åren 1976 till 1981 som Jerry Williams var som bäst men precis innan, 1975, spelade han in den exklusiva ABBA-låten "Rikky rock 'n roller" med Claes af Geijerstam som producent. Men det var på hösten 1976 när Jerry fick ett permanent kompband, Roadwork, som de musikaliska framgångarna skulle nå som högst både på skiva och på turné. Bandmedlemmarna Caj Högberg och Dougie Lawton specialskrev större delen av repertoaren. Först i en liten begränsad skala men från 1979 var parets låtar i majoritet på de fyra albumen.
   Som en svensk motsvarighet till Rockpile, som förresten existerade under samma tidsepok, blev kombinationen Jerry Williams/Roadwork en klassiker på scen. Jag har bara noterat att jag upplevde en konsert med den här klassiska konstellationen men jag kan ha missat någon. I alla fall recenserade jag en konsert 1981 på bandets sista turné.
   Efter Roadwork-åren nådde Jerry nästa kommersiella svacka i karriären. Han fortsatte spela in sina skivor i England men förutom en slagkraftig och dramatisk version av John Lennons "Working class hero" fick hans skivor ett ljummet mottagande. Såg en konsert under de här åren, 1987, som var bra men inte sensationell.
   Det var först 1989 med den sensationella versionen av engelsmannen Gavin Poveys "Did I tell you" som Jerry åter var tillbaka i snacket och på hitlistorna. Kombinationen av en rejält uppgraderad rock'n'roll-låt, Ola Håkanssons lyxiga popproduktion och Tommy Nilssons underbara körande skapade en av det årets största hits och albumet "JW" fick en grammis av bara farten. Nu var Jerrys karriär ordentligt på fötter igen, huvudsakligen med specialskrivna Norell/Håkansson/Bard-låtar på skiva, och jag fick uppleva en lyckad konsert 1989.
   Ännu en uppmärksammad cover, Ted Ströms "Vintersaga", höll Jerrys karriär över vattenytan på 90-talet men i övrigt var det ganska händelsefattigt. Under de några mindre produktiva åren fick Jerry chansen att lyfta fram en av Englands finaste låtskrivare, Mickey Jupp, i rampluset. Jupp, som väldigt sällan lämnar sitt kära Cumbria, tog sig till Sverige och spelade in "You say rock"-albumet (1994) med Jerry som initiativtagare och exekutive producent. Resulterade i ett klart underskattat album.
   Att 1998 låta Peter LeMarc specialskriva majoriten av låtar till ett helt album lät på pappret som en bra idé men "Kung i blodet", där även Plura och Nisse Hellberg bidrog med låtar, blev inte så bra som planerat. Konserten på Slottsfestivalen i Örebro året därpå blev inte heller så lyckad. Jerry satsade istället mer på säsongslånga scenproduktioner i Stockholm och Göteborg med få skivinspelningar på dagordningen.
   Comebacken på skiva 2015 lät också lovande på pappret men "Ghost rider", producerad av Ian Persson från Soundtrack Of Our Lives, blev som helhet en besvikelse förutom duetten "Far from any road" med Anna Ternheim. En annan duett, som Jerry gjorde 2006 med Moneybrother, tillhör också ett av mina finaste minnen av Jerry Williams. I den pampiga och juldekorerade "Falling in love (with Christmas time)" möts Moneybrother och Jerry i en utsökt duett.
   Jerry Williams avled igår söndag 25 mars 2018.

/ Håkan

MAXI12" #8: BILLY BRAGG

BILLY BRAGG
Greetings to the new brunette
Deportees
The tatler
Jeane
There is power in the union (Inst)
(Go Discs, 1986)

1986 BÖRJADE BILLY BRAGG BLI EN "VANLIG" artist. Fram till då hade han uteslutande gjort sina skivor med väldigt sparsamma arrangemang. På debuten "Life's a riot with spy vs spy" (1983) var Bragg helt ensam och på uppföljaren "Brewing up with Billy Bragg" (1984) fick han hjälp av några få musiker. Men på tredje albumet "Talking with the taxman about poetry" (1986) släppte Bragg tanken på att spela in skivor ensam och omgav sig med förhållandevis många musiker och sångare. Men den rent politiska vinkeln ville han ännu så länge inte överge. Albumtiteln är en dikt av den ryske politiske poeten Vladimir Majakovskij som också är tryckt på albumets inneromslag.
   Rockmusik med stark politisk underton som Billy Bragg skrev var så pass tämligen ovanlig i England medan vi Sverige lärde oss stava till Majakovski redan 1973 på Nynningens album "För full hals".
   Huvudspåret på Braggs generösa maxisingeln är inledningslåten på Braggs tredje album där den rödhåriga engelska sångerskan Kirsty MacColl och gitarristen från Smiths, Johnny Marr, medverkar. Övriga musiker på det spåret är Simon Moreton, percussion, och producenten John Porter, bas och slidegitarr.
   "Greetings to the new brunette" var den andra singeln från albumet. Första singeln, den fantastiska "Levi Stubbs' tears", föregick albumet med tre månader. Kirsty MacColls insats som sångerska på Braggs version är överraskande blygsam.
   I övrigt på maxisingeln är det fyra unika specialutgivna låtar av vilka tre har samma producenter, John Porter och Kenny Jones (inte Small Faces-trummisen...), som på albumet. Det fjärde spåret, en version av Smiths-låten "Jeane" (b-sida på gruppens andra singel 1983), är producerad av Bragg själv på en specifik dag, 19 augusti 1985.
   Med facit i hand vet vi att Braggs stora intresse för den amerikanske folkmusikern och låtskrivaren Woody Guthrie resulterade långt senare, 1998 och 2000, i två uppmärksammade album med Wilco som komp. Tolv år tidigare på den här singeln gör han sin första Guthrie-tolkning, "Deportees", i en duett tillsammans med den engelske countrysångaren Hank Wangford.
   Originalllåten "Deportee (Plane Wreck at Los Gatos)" har ju en fascinerande historia. Guthrie skrev texten 1948 i samband med en flygplanskrasch i Kalifornien som dödade 32 personer ombord av vilka 28 var jordbruksarbetande immigranter på väg att deporteras från USA. Tio år senare gav Martin Hoffman texten en melodi och Pete Seeger var den förste artisten som tog upp låten i sin repertoar.
   Kring en av de andra coverlåtarna på maxisingeln, "The tatler", finns det flera frågetecken. Versionen är en typisk Billy Bragg-tolkning ensam på elektrisk gitarr men varken låttitel och låtskrivarcredit stämmer med ursprunget. Den amerikanske gospelbluessångaren Washington Phillips skrev låten i två delar redan 1929. Del 2 av originalversionen gavs inte ut förrän 1971 då Ry Cooder upptäckte låten och spelade in låten 1974 för albumet "Paradise and lunch" men inkluderade också några verser från del 1 av låten. Han lade till sitt namn och producenten Russ Titelman som låtskrivare.
   På Braggs version, som inte bara har en felstavad låttitel, saknas Phillips namn helt och skivbolaget har även lyckats stava Russ Titelman fel ("Titleman") på etiketten.
   Jag nämnde inledningsvis att Bragg vid den här tidpunkten började bli lite mindre politisk i sin karriär. Hans egen "There is power in the union", där han i originaltexten starkt stödjer fackföreningsrörelsen, avslutar maxisingeln i en instrumentalversion som är snyggt arrangerad med akustisk gitarr och mandolin. Kanske ett tecken på att de starkt engagerande texterna inte betydde lika mycket för Billy Bragg längre?

/ Håkan

I min skivhylla: John Lennon

JOHN LENNON: Walls and bridges (Apple SW-3416)

Release: 26 september 1974
Placering i skivhyllan: Hylla 12 (Beatleshyllan). Mellan Lennons "Mind games" (1973) och "Rock'n'roll" (1975).

"WALLS AND BRIDGES" TILLHÖR INTE JOHN LENNONS största soloögonblick på skiva men albumet har sina intressanta detaljer och de historiska noteringarna från tiden runt inspelningen är klassiska. Från september 1973, när "Mind games" precis var färdiginspelad men inte utgiven, flydde Lennon från New York och Yoko Ono för att till och från bo i Los Angeles fram till april 1974. Det blev turbulenta månader där det inte bara handlade om musik men han lyckades trots allt skriva låtarna till nästa album, "Walls and bridges", som dock spelades in i New York sommaren 1974.
   18 september 1973 sparkade Yoko Ono ut John Lennon från Dakota-lägenheten i New York. Yokos sekreterare May Pang fick ansvaret att ledsaga John och det slutade naturligtvis med en kort kärleksaffär och ett vilt leverne, en period som allmänt rubriceras "The lost weekend".
   Det som hösten 1974 skulle leda till "Walls and bridges" började på ett helt annat sätt. Under oktober till december 1973 började inspelningarna av "Rock'n'roll", coveralbumet med Phil Spector som producent. I en atmosfär av allmänt kaos spårade allt ur totalt när Spector mitt under inspelningarna drog upp en pistol och sköt i taket. Sedan försvann han med inspelningstejperna vilket gjorde att en desillusionerad Lennon ägnade mer tid på krogen tillsammans med Harry Nilsson än i studion.
   Ur det allmänt välkända rumlandet föddes den kanske inte helt genomtänkta idén att Lennon skulle producera nästa Nilsson-skiva, "Pussy cats". Även de inspelningerna fick avbrytas då Nilsson spräckte stämbanden och tappade rösten. Efter de sista månadernas hårda liv, som toppades med den berömda incidenten 12 mars på Troubadour Club i Los Angeles när det stökiga paret Lennon/Nilsson häcklade föreställningen med The Smothers Brothers och blev utslängda, blev situationen ohållbar.
   Efter en minst sagt crazy period i Los Angeles flyttade John och hans May tillbaka till New York i april 1974, tog med sig Nilsson och avslutade inspelningarna till "Pussy cats" under mycket lugnare och mer städade förhållanden. Och John kunde därefter på allvar börja koncentrera sig på nya albumet "Walls and bridges". Inspelningarna inleddes 17 juni 1974 med ett ganska tajt gäng som i stort sett var identiskt med musikerna som var med på "Rock'n'roll"-inspelningarna.
   Trummisen Jim Keltner, gitarristen Jesse Ed Davis och basisten Klaus Voormann finns med på samtliga spår och klaviaturspelaren Ken Ascher, som också dirigerat stråkarna, finns med på nästan alla låtar. De fem killarna på blås, bland annat rutinerade saxofonisten Bobby Keys, fick samlingsnamnet Little Big Horns och fick en ganska fri roll när de själva fick arbeta fram arrangemangen på några låtar. Även John spelar olika instrument på låtarna, alltid under besynnerliga pseudonymnamn som Dr Winston O'Ghurkin, Hon John St John Johnson, Kaptain Kundalini eller Dwarf McDougal. Elton John gör också några uppmärksammade gästinhopp på två låtar.
   Även bakom mixerbordet finns det några celebra namn, Shelly Yakus och Roy Cicala, som under många år jobbat med kända artister. Däremot gör en av 80-talets mer stilbildande rockproducenter (Tom Petty, Patti Smith, Meatloaf med flera...), Jimmy Iovine, sin studiodebut på "Walls and bridges" som assistent till teknikerna.

PÅ NÅGRA AV DE MEST FÄRGSTARKA låtarna på albumet visar Johns texter upp förtvivlan och ånger som får mig att dra paralleller mellan den fantastiska solodebuten "John Lennon/Plastic Ono Band" (1970) och "Walls and bridges". Här är det musikaliskt inte lika avskalat och naket men titlar som "Going down on love", "Scared" och "Nobody loves you (when you're down and out)" skvallrar om en artist med ett ganska blekt självförtroende. Speciellt i den senare, vars titel är en parafras på en gammal bluesstandardlåt från 20-talet, där han tycker sig vara misshandlad av kritikerna, övergiven av sin fru och ignorerad av publiken. Och vid den här tidpunkten dessutom jagad av immigrationsmyndigheterna.
   Ett i mina öron mindre imponerande stickspår på skivan är John Lennons just då förvånansvärda fascination för disco och funkmusik och i hans just då förvirrade planer fanns även idéer på en skiva med enbart svarta musiker. "What you got" är en baspumpande och rytmisk låt utan tydlig melodi.
   Sedan pendlade Lennons humör på sedvanligt sätt mellan hat och kärlek. "Steel and glass" sägs vara riktad till Allen Klein, managern som vid den här tidpunkten var på väg ut ur Lennons liv. Och "Surprise, surprise (sweet bird of paradox)" är den där obligatoriska kärlekslåten som han i så många år riktat till Yoko Ono men just här hyllade han sin just då närmaste kvinna, May Pang.
   Men i sann John Lennon-anda, medan hans liv pendlade känslomässigt, kunde han också skriva otroligt vackra låtar. På "Old dirt road" (med hjälp från Nilsson), "Bless you" och den alldeles underbara "#9 dream" lyser den melodiska skönheten starkt. Den senare låten innehåller ju alla de hitmässiga detaljerna och blev också Lennons andra hitsingel på raken från albumet.
   De kommersiella singelframgångarna med "Walls and bridges"-låtar, främst i USA, inleddes med "Whatever gets you through the night" med Elton John i en framträdande roll både på orgel/piano och sång.
   Sedan har vi, även det ofta förekommande på en Lennon-skiva, de rena utfyllnadslåtarna. Klacksparkarna som inte ger så mycket mer än en viss irritation som stör helheten hur korta infallen än är. Instrumentallåten "Beef jerky" är ett galet försök att skriva och sedan framföra en bluesig reggaelåt. Den drygt en minut långa versionen av Lee Dorseys "Ya ya" är så intern att sonen, 11-årige Julian, spelar trummor och låten hinner knappt komma igång innan den tar slut.
   "Walls and bridges" presenterades i ett ganska ickesäljande omslag där John Lennons teckningar från 1952 pryder framsidan där man kan vika ut flikar och förändra bilden. Även i texthäftet förekommer ytterligare teckningar tillsammans med låttexterna.

/ Håkan

En seger för rock

DR FEELGOODS LIVEBASERADE MUSIK FICK UNDER 1986/1987 en plötslig revival när de började ge ut skivor på Stiff. Först albumet "Brilleaux" (1986), sedan blev deras version av "See you later alligator", producerad av Dave Edmunds, överraskande en hit i Sverige som följdes av det Sverige-utgivna albumet "Classic".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/3 1987.



DR FEELGOOD
Prisma, Örebro 22 mars 1987

Bill Haleys gamla klassiska "See you later alligator" spelade huvudroll på flera olika scener i söndagskväll. Den mest kända versionen, 31 år gammal, förekom i tv-filmen "Rock around the clock" och några timmar senare samma kväll spelade den något av huvudroll när Dr Feelgood gick upp på scenen på Prisma.
   Gruppen har fått en märkligt maffig hit med en lika maffig version av den gamla krokodillåten. Producerad av Dave Edmunds med sådan genomslagskraft att den även förekommer på Prismas konventionella discokvällar. Men i söndagskväll var det allt annat än discodansarnas afton.
   Dr Feelgood hybrid av rhythm & blues och rock'n'roll har nu levt i åtskilliga år, på ett nästan oräkneligt antal skivor, men kanske allra mest på den levande rockscenen. Det är där och ingen annanstans som gruppens fysiska musik gör sig allra bäst.
   Musiken de spelar går varken att förklara eller analysera utan är mer en kommunikation rakt in i ryggmärgen.
   Det ryktades innan konserten att gruppens material skulle vara koncentrerat kring den senare produktionen men det var några av de äldre klassikerna som orsakade mest uppståndelse denna söndagskväll.
   Det var ungefär i mitten på den 22 låtar långa konserten som temperaturen steg och de stora förväntningarna infriades. "Roxette" (efter önskemål från publiken) och "Back in the night" låg där tätt sida vid sida och sångaren Lee Brilleaux briljerade oväntat på slidegitarr i den senare.
   Via ytterligare några klassiker som "Milk and alcohol" och Mickey Jupps "Down at the doctors" slutade konserten mycket naturligt med "Route 66".
   När sedan Lee sträckte händerna i vädret så var det inte bara ett segertecken för Dr Feelgoods härliga rockmusik. Det var också en stor seger för rock'n'roll i den alltmer syntprogrammerade världen.

Phil "P.H." Mitchell: bas/sång
Kevin Morris: trummor
Gordon Russell: gitarr
Lee Brilleaux: sång/gitarr

/ Håkan

MAXI12" #9: GEORGE HARRISON

GEORGE HARRISON
When we was fab (Unextended Version)
Zig zag
That's the way it goes (Remix)
When we was fab (Reverse End)
(Dark Horse, 1988)

HISTORIEN KRING DEN HÄR GEORGE HARRISON-singeln pekar både bakåt och framåt. För andra gången i sin solokarriär skriver han en låt om sitt gamla band The Beatles. På "All those years ago" (1981) var det främst texten som var Beatles-relaterad och en genuin hyllning till den då nyss mördade John Lennon. På "When we was fab", knappt sju år senare, är det allra mest soundet och arrangemanget som påminner om Harrisons förra grupp. Både Ringo Starr och Paul McCartney fanns med på "All those years ago" och på "When we was fab" är det naturligtvis Ringo som står för det typiska trumsoundet.
   "When we was fab" var en av låtarna på Harrisons uppmärksammade "Cloud nine"-album (1987) som mycket lyckat producerades av Jeff Lynne och blev en stor kommersiell succé. Första singel från albumet, "Got my mind set on you", blev en stor hit och som albumets andrasingel fick "When we was fab" påkostad promotion där en video spelades in med George, Ringo och Elton John.
   På "When we was fab" får producent Lynne fritt spelrum för sina genuina Beatles-fantasier i ett arrangemang som mer eller mindre tydligt är baserat på "I am the walrus". Den framträdande cellon spelas av sydafrikanen Bobby Kok, som var en George Martin-favorit och hade tidigare medverkat på flera Beatles-inspelningar. Dessutom är pianoekot hämtat från "While my guitar gently weeps" och blåset påminner om "All you need is love". Kanske var det här Jeff Lynne grundlade sitt rykte som Beatles-fanatiker och gav honom jobbet som producent när 3/4-delar av den gruppen "återförenades" på 90-talet?
   Det finns fler paralleller till Beatles än bara musiken och soundet på "When we was fab"-låten. Det tecknade skivomslaget är Klaus Voormanns verk med två upplagor på George Harrisons ansikte. Han har dels återanvänt originalet från "Revolver"-konvolutet (och lite slarvigt lämnat kvar "ER" i bilden) och dels tecknat en aktuell ansiktsbild. Men allra mest slarvigt är Voormanns felstavade namn ("Voorman") på skivomslaget.
   Innan "When we was fab" släpptes i januari 1988 letade George b-sida till singeln. Både Harrison och Lynne befann sig i Los Angeles där den senare just höll på att producera Roy Orbisons comebackalbum "Mystery girl". Den gamle legendaren med den himmelska rösten erbjöd sig att sjunga på den ännu icke namngivna låten. Harrison ville spela in låten i Bob Dylans hemmastudio men hans gitarr befann sig hemma hos ännu en lokalkändis, Tom Petty, som naturligtvis också ville delta i projektet. Demon som den här kvintetten spelade in, som senare fick titeln "Handle with care", tyckte skivbolaget var alldeles för bra som singel-b-sida och vips hade gruppen blivit en fast konstellation och fått ett namn, Traveling Wilburys.
   Harrison stod alltså fortfarande utan material till sin singelbaksida och valde att plocka upp en gammal filmlåt som han hade skrivit till "Shanghai Surprise" med Sean Penn och Madonna. George gör en miniatyrroll i filmen, vars handling utspelar sig på 30-talet, som nattklubbssångare och gör där bland annat den Cab Calloway-influerade "Zig zag". En låt skriven tillsammans med Lynne som egentligen är en instrumentallåt där endast titeln upprepas. Verkligen en parentes till låt och en typisk anonym singel-b-sida.
   Harrison skrev fem låtar till "Shanghai Surprise" vars titellåt officiellt släpptes först 2004 som bonusspår på nyutgåvan av "Cloud nine". "Breath away from heaven" och "Someplace else" släpptes redan på "Cloud nine"-originalet medan ytterligare en 30-talslåt, "Hottest gong in town", aldrig har släppts på någon officiell skiva.
   "That's the way it goes" på maxisingeln är en nymixad version av en låt från "Gone troppo" (1982) som faktiskt är en liten favorit för mig fast den kommersiellt var ett fiasko. I den här nymixade formen får Willie Greenes basröst ett mer markerat utrymme.
   Reprisen av huvudlåten, med det lustiga tillägget "Reverse ending", är en märklig mer än en minut längre version av låten. När låten i vanlig ordning har tonat återkommer den efter några sekunder och slutet av låten spelas då baklänges och soundet med en mix av sitar och indiska instrument blir än mer österländskt laddad.

/ Håkan

Festen ska inte analyseras sönder i detalj

Bilder: Anders ErkmanKarin Wistrand gjorde ett intressant gästinhopp på Tullamore Brothers St Patrick's Day-konsert. Och Kajsa styrde bandet rätt med sin fiol.

Foto: Anders LarsenFull trängsel framför scenen på Clarion Hotel.

TULLAMORE BROTHERS
Clarion Hotel, Örebro 17 mars 2018
Konsertlängd: 21:06-22:48 (102 min)
Min plats: ca 4 meter till vänster om scenen.

FÖR ANDRA ÅRET I RAD STOD TULLAMORE BROTHERS på Clarion Hotel och firade den irländska nationaldagen, St Patrick's Day, på exakt rätt datum. I den fullpackade foajén var det fest, glam och irländskt klingande folkmusik när den är som bäst. Den nya stora scenen och dess centrala placering har kanske gjort trängseln än mer påtaglig i lokalen men en sådan här kväll var atmosfären så mycket viktigare än att se och höra bra. I det senare fallet fick man välja, där ljudet var som bäst såg man inte så mycket och där jag stod, med perfekt utsikt över scenen, hörde man lite sämre.
   Mitt i trängseln stod den duktige ljudmixaren Filip och försökte balansera ljudet som bäst efter sin förmåga medan vi andra försökte bana vår väg till den endast för kvällen installerade Guinness-kranen.
   I traditionell ordning hade bandet engagerat dansare från Irish Dance Project, den här gången tre stycken, som utförde hisnande konster med både fötter och ben medan Tullamore-bandet kompade.
   För andra året i rad hade St Patrick's Day-konserten en specifik gästartist som höjde upp det traditionella svänget till en fulländad konsertupplevelse. Det var ett lyckat grepp redan förra året, då Nikola gästade, och blev i år än mer intressant när Lolita Pop-sångerskan Karin Wistrand gick upp på scen och gjorde två covers och två Lolita-låtar i förvånansvärt fräscha arrangemang.
   Kopplingen mellan Karin och Tullamore-bandet är faktiskt mer naturlig än det ser ut på pappret. Lolita-låten "Sheltering sky" har enligt uppgift funnits med i Tullamore-repertoaren tidigare och Lolita Pop hade små folkmusikinfluenser mot slutet av bandets existens.
   Nu, för andra gången på en månad, fick jag mig till livs ett perfekt musikaliskt möte mellan Karin och det kompande bandet. Förra gången, på Örebro Stadsmissions arrangemang i Konserthuset, var det DSH5 som överraskade på helt nyarrangerade Lolita Pop-låtar och nu fick Tullamore Brothers chansen att visa hur skickliga de är att spela låtar från rockgenren. Karin inledde med "Come to me", från Lolitas sista album "Blumenkraft" (1992) och kanske var det en lite för lugn låt för den feststimmiga publiken men båda Waterboys-låtarna "A man is in love" och "Fisherman's blues" plus "Sheltering sky", också från "Blumenkraft", visade att det här samarbetet kanske har en framtid.
   Egentligen blev kvällens övriga repertoar mer som en del i festen, som inte ska analyseras sönder i detalj, men det var en låt, "Tramps and hawkers", som fastnade i mitt huvud. Den var på inget sätt ny i Tullamores repertoar, lite vemodigare, lite känsligare sjungen av Olle Unenge och i ett lite mänskligare tempo i den annars ofta hetsiga repertoaren. Olle tog inte upp kampen med exempelvis Luke Kellys uttrycksfulla röst i Dubliners-arrangemanget av samma låt men framförandet blev ändå ett minne för kvällen.
   Som ni kan se på setlistan nedan (författad av bandets Kajsa Zetterlund) var kvällen fylld av gamla och ännu äldre folkmusiklåtar. Ser listan på låtar kortfattad ut ska ni veta att flera av titlarna är medleys där både tre och fyra låtar samlas under samma namn. Där exempelvis den alltid lika vackra "The leaving of Liverpool" och den obligatoriska "Whiskey in the jar" fanns med men inte är utskriven i detalj.




/ Håkan

I min skivhylla: Jackson Browne

JACKSON BROWNE: The pretender (Asylum 7E-1079)

Release: November 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 2. Mellan Brownes "Late for the sky" (1974) och "Running on empty" (1977).

BAKOM DETTA VACKRA SKIVOMSLAG DÖLJER SIG ett album med absolut klassiska kvalitéer. Jag har inga tveksamheter till den bedömningen men har genom åren brottats med en inre övertygelse att skivan ändå inte tillhör Jackson Brownes bästa på 70-talet. När jag under två år i min kategori "70-talets bästa album" dristade mig att rangordna mina 70 albumfavoriter under detta gyllene decennium prioriterade jag faktiskt två andra Jackson Browne-album, "For everyman" (1973) och "Late for the sky" (1974) före "The pretender". Sedan var kvoten fylld av Browne-skivor och "Running on empty" (1977) sorterade jag bort som en liveskiva fast den musikaliskt och innehållsmässigt givetvis också bör finnas med på en respektabel 70-talslista.
   Bakom mitt beslut att i den stenhårda konkurrensen välja bort "The pretender" finns några invändningar, ytliga eller inte, som drivit mig i alla år att placera skivan som nummer fyra av Jackson Brownes 70-talsalbum:
   1. Albumet känns lite mindre homogent då antalet studiomusiker är många och varieras för varje låt. 2. Här är blås- och stråkarrangemangen mer framträdande. 3. David Lindley spelar sparsamt med fiol. 4. Här lämnar Jackson Browne singer/songwriter-genren för att bli rockartist. 5. Överlag ett lite klatschigare, kanske mer kommersiellt, men också mindre personligt sound. 6. Jag är också lite besviken på att Jackson inte spelar piano på en enda låt.
   Det har alltså varit mina invändningar under alla år fast skivans åtta låtar naturligtvis håller samma unika kvalitetsnivå som på alla andra Jackson Browne-skivor.
   När jag i början på veckan startade projektet att skriva den här artikeln, efter åtskilliga återlyssningar, nåddes jag av nyheten att mannen bakom min skivsamlings kanske snyggaste skivomslag, Gary Burden, avlidit blev det än mer vemodigt att njuta av "The pretender"-konvolutet som han har designat. Från det vitfärgade artistnamnet i relief över den gråa bakgrunden via den svarta sprutmålade albumtiteln till fotografiet på en folkfylld gata där mannen i vit t-shirt (Browne) drar blickarna till sig trots sin vardagliga uppsyn.
   På den vältypograferade baksidan av omslaget finns ett vackert fotografi av en naken pojke, Jacksons treårige son Ethan, på en sandstrand på Hawaii med den chilenske poeten Pablo Nerudas dikt "Brown and agile child" från 1955 inkopierad i bilden.
   Bakom omslaget och bakom hela inspelningsprocessen av "The pretender" vilar en tung verklighet som jag först nu har riktigt fattat vidden och djupet av. Jackson träffade sin blivande fru Phyllis Major, modell och skådespelerska, redan 1971 och fick barn (Ethan) 1973. De gifte sig i december 1975 när Jackson precis höll på att producera Warren Zevons första album för Asylum.
   29 februari 1976 var inspelningarna för "Warren Zevon" klara (för övrigt en alldeles lysande skiva!) och dagen efter, 1 mars, inleddes inspelningarna av "The pretender" i samma studio, Sunset Sound i Los Angeles. Några veckor senare, på morgonen 25 mars, begick Jacksons fru Phyllis självmord med hjälp av sömntabletter. Då avstannade allt arbete med nya albumet och återupptogs 6 maj. Under de följande tre månaderna jobbade Jackson i studion fem dagar i veckan och mot slutet av inspelningsperioden, augusti och september, ägnade Jackson all vaken tid åt "The pretender"-albumet vars produktion slutfördes 27 september och gavs ut två månader senare.

MED DEN NUMERA DETALJERADE VETSKAPEN om tidsperioden, när "The pretender" producerades under oerhörd psykisk press, väcker det givetvis mitt stora nyintresse för albumet. Ty skivan innehåller ju en mängd starka låtar, dock ingen med direkt koppling till det extremt fasansfulla som den då blott 27-årige Jackson Browne under inspelningsperioden tvingades gå igenom.
   Visst kan man knyta en låt med titeln "Here come those tears again" till den ömtåliga situationen men låten skapades några år tidigare och texten är skriven av Nancy Farnsworth som faktiskt var mor till Phyllis Major, Jacksons fru som tog livet av sig. Bara det en absurd notering. Låten är på skivan dessutom musikaliskt ganska uppspelt och soundmässigt glättig med ett blixtrande gitarrsolo av John Hall, från gruppen Orleans, och ljuva gospelinfluerade stämmor av Bonnie Raitt och Rosemary Butler. Genomgående på "The pretender" saknar jag den där vemodiga undertonen som hade varit Jacksons signum på de tre första soloskivorna.
   De kända musikermänniskorna, företrädesvis från den amerikanska västkusten, delvis från det fantastiska kompband som ett år senare skulle turnera med Jackson och allt skulle resultera i den annorlunda liveskivan "Running on empty". Här dyker studiomusikerna upp på rad i låt efter låt utan att riktigt sätta några stora personliga avtryck i soundet.
   Det finns naturligtvis ljuvliga undantag som när Lowell George med sin slidegitarr och även lite lågmäld sång sätter stor och unik prägel på "Your bright baby blues" eller David Lindleys sällsynta insats på fiol i "The only child". Även Lindley glittrar till på slidegitarr vid ett par tillfällen, på "The fuse" och "Daddy's tune".
   Mitt i det professionella studiosoundet står det mexikanskt influerade arrangemanget på "Linda Paloma" ut rejält med alla sina spanska gitarrer, fiol och harpa hämtat från mariachi-traditionen. Van Dyke Parks har fått ett tack för det arrangemanget och jag har läst att även Ry Cooder var en av Jacksons inspirationkällor till just den låten.
   Den unika producenten för skivan, Jon Landau, har fått en ovanligt framträdande credit på skivan. Han var ju fram till mitten av 70-talet mest känd som musikkritiker på Rolling Stone från starten 1967. Han var den som efter en Springsteen-konsert i Harvard Square Theater i Cambridge, Massachusetts i maj 1974 skapade historia med den numera berömda uppmaningen ""I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen."
   Men Landau hade faktiskt också några producentuppdrag bakom sig, MC5:s "Back in the USA" (1970), Livingston Taylors "Livingston Taylor" (1970) och "Liv" (1971), innan han var delaktigt ansvarig för produktionen på Bruce Springsteens genombrottsalbum "Born to run" (1975) några år innan han blev hans manager.
   Jag kan inte riktigt höra Landaus bidrag till produktionen men som ickemusiker kom han säkert in med synpunkter, åsikter och var en allmän rådgivare eller medlare mellan artist, musiker och tekniker. Kanske var det hans förtjänst att Roy Bittan figurerar som pianist på en låt på albumet, den redan nämnda "Your bright baby blues".

/ Håkan

Covers: Neil Diamond

NEIL DIAMOND: Up on the roof: Songs from the Brill Building (Columbia, 1993)

DET ÄR TÄMLIGEN NATURLIGT OCH NÄRMAST LOGISKT att Neil Diamond tolkar de här låtarna som till övervägande del är hämtade från 60-talet. Neil var nämligen runt 1960 anställd som låtskrivare i det vi brukar kalla Brill Building på Broadway i New York. Där satt en mängd låtskrivare, ofta två och två, och skrev låtar på löpande band. Material som via förlaget sedan levererades till producenter och artister som i många fall blev hits och oförglömliga klassiker.
   Här tolkar Neil sina gamla kollegors låtar, ofta genuint välkända och i många fall söndertjatade i otaliga andra coverversioner. Men Neil har känsla för materialet som många andra mer mediokra coverartister saknar. Han har exempelvis rösten som gör framträdandet personligt och ibland får han hjälp av något uppgraderat arrangemang som livar upp någon dammig evergreen.
   Peter Asher som producent och David Campbell som arrangör garanterar ett genomarbetat sound som gör lyssningen intressant fast det i många fall handlar om låtar som funnits i min medvetenhet längre tid än jag vill erkänna.
   Skivan inleds spännande med ett, jämfört med originalet, avskalat duettarrangemang av "You've Lost That Lovin' Feelin'". Neil får hjälp av Dolly Parton men deras röster kan naturligtvis inte matcha Righteous Brothers unika stämmor men duetten ger ändå låten en ny profil.
   Så långt en lovande start på skivan och det nya dramatiskt utformade arrangemanget på "Up on the roof" lyfter den låten till en ny nivå.
   Några ganska rutinmässiga tolkningar av "Love Potion Number Nine", "Will You Love Me Tomorrow" och en soft elpianovariant på Elvis Presleys rocklåt "Don't Be Cruel" tar ned stämningen något.
   Innan en högenergisk "Do wah diddy diddy" höjer tempot med hjälp av tjejkör och en avslutande gitarrduell modell större.
   Inte överraskande är det ett stort stråkarrangemang som har gjort "I (who have nothing)" både maffig och pretentiös men inte speciellt intressant.
   Versionen av "Do you know the way to San Jose" är oväntat rutinmässig och sensationsfri. Att klumpa ihop två Dionne Warwick-låtar känns också lite fantasilöst men "Don't make me over" tillhör skivans toppar. Med sitt intensiva arrangemang och kör glömmer jag för ett ögonblick bort Dionnes skimrande stämma på originalet.
   Gitarren i introt till "River Deep - Mountain High" ekar hårdrock men låten i övrigt är nedtonad jämfört med det kända originalet.
   Avslutningen på hela albumet är lite händelsefattigt och går nästan på tomgång. Visserligen gör Neil sin version av "A Groovy Kind of Love" bättre än Phil Collins men förväntningarna på "Spanish Harlem" gör mig besviken. Och inga arrangemang i världen kan rädda de simpla låtarna "Sweets for my sweet", "Happy birthday sweet sixteen" och "Save the last dance for me".
   Allra mest lätmässigt intressant på albumet är "Ten lonely guys" som har en verklighetsbaserad historia som inkluderar Neil Diamond. Går att läsa här.


1. "You've Lost That Lovin' Feelin'" (duet with Dolly Parton) (Phil Spector/Barry Mann/Cynthia Weil) 4:31
1964. Singel med The Righteous Brothers.
2. "Up on the Roof" (Gerry Goffin/Carole King) 3:29
1962. Singel med The Drifters.
3. "Love Potion Number Nine" (Jerry Leiber/Mike Stoller) 3:05
1959. Singel med The Clovers.
4. "Will You Love Me Tomorrow" (Gerry Goffin/Carole King) 3:29
1960. Singel med The Shirelles.
5. "Don't Be Cruel" (Otis Blackwell) 3:46
1956. Singel med Elvis Presley.
6. "Do Wah Diddy Diddy" (duet with Mary's Danish) (Jeff Barry/Ellie Greenwich) 2:55
1963. Singel ("Do-Wah-Diddy") med The Exciters.
7. "I (Who Have Nothing)" (Carlo Donida/Giulio "Mogol" Rapetti/Jerry Leiber/ Mike Stoller) 4:05
1961/1963. Singel ("Uno Dei Tanti") med Joe Sentieri/Singel ("I (who have nothing)) med Ben E King.
8. "Do You Know the Way to San José?" (Burt Bacharach/Hal David) 3:03
1968. Från albumet "Dionne Warwick in Valley of the Dolls" med Dionne Warwick.
9. "Don't Make Me Over" (Burt Bacharach/Hal David) 3:37
1962. Singel med Dionne Warwick.
10. "River Deep - Mountain High" (Phil Spector/Jeff Barry/Ellie Greenwich) 3:58
1966. Singel med Ike & Tina Turner.
11. "A Groovy Kind of Love" (Toni Wine/Carole Bayer Sager) 2:52
1965. Singel med Dianne and Annita.
12. "Spanish Harlem" (Jerry Leiber/Phil Spector) 3:43
1961. Singel med Ben E King.
13. "Sweets for My Sweet" (Doc Pomus/Mort Shuman) 2:53
1961. Singel med The Drifters.
14. "Happy Birthday Sweet Sixteen" (Neil Sedaka/Howard Greenfield) 3:39
1961. Singel med Neil Sedaka.
15. "Ten Lonely Guys" (Bob Feldman/Cliff Adams/Eddie Snyder/Jerry Goldstein/Larry Weiss/Lockie Edwards, Jr./Neil Diamond/Richard Gottehrer/Stanley Kahan/Wes Farrell) 4:16
1962. Singlar med Ten Broken Hearts/Pat Boone.
16. "Save the Last Dance for Me" (Doc Pomus/Mort Shuman) 2:27
1960. Singel med The Drifters.

/ Håkan

Irland - men ändå inte

James Deane gjorde sitt bästa på puben.

FÖRRA SÖNDAGSKVÄLLEN HADE VI SEDAN NÅGRA DYGN tillbaka andats ut och lyckats acceptera vädrets nyckfulla konster som ställde in vår Irlandsresa. Med mycket små marginaler tog vi oss till London och Richmond istället. Just den här kvällen kom jag in på puben Red Cow i Richmond, där rena tillfälligheten hade placerat oss i ett mycket bra boende. Sunday Roast-hade passerat för dagen och allmänt festande besökare tänkte mer på innehållet i glaset än på tallriken. Och allra minst på den stackars pubtrubaduren som slogs om uppmärksamheten.
   Ganska omgående letade jag mig till toaletten där en äldre engelsk gentleman hade samma behov som jag och inledde konversationen med "Har du kommit för musiken?". Men så var ju inte riktigt fallet. Förutsägbarheten och det repertoarmässigt enahanda urvalet låtar hos en pubtrubadurer har gjort mig ganska ointresserad av genren.
   Så jag svarade artigt men ärligt att "Nej, det är första gången här" då mannen förklarade att "det är James Dean som står därute och underhåller". Med tillägget "Not the famous one - because he's dead!" och ett frustande skratt som följde mig ut i publokalen och den ganska höga ljudvolymen, främst från konverserande besökare.
   Det var alltså inte James Dean utan James Deane som stod där framför brasan med en ovanligt avancerad ljudanläggning och framförde sina covers ganska personligt och skickligt. Han var duktig på gitarr, inte minst under en helt godkänd version av "Hotel California", och tog ganska effektivt ur mig bilden av den generellt mediokra pubtrubaduren.
   Vi kom alltså inte till Irland men ganska snart dök "Where the streets have no name", U2-låten, upp i James Deanes repertoar och ungefär samtidigt hittade jag på bordet ölunderlägg (se höger) som propagerade för en irländsk drink, Jameson med Ginger & Lime, som jag dock avstod. Jag behöver väl inte tillägga att i mitt pintglas skummade sig en välupphälld Guinness? Så visst fanns Irland i våra tankar fast vi med kort varsel bokstavligen satt på engelsk mark.
   Vi fick bara uppleva den senare delen av James Deanes söndagssession så jag kan varken kritisera eller berömma hela hans repertoar. Men vi fick bland annat också höra helt okej versioner av Paul McCartneys "Blackbird" och någon Doobie Brothers-låt. Även några publikfriande reggaegungande låtar som exempelvis 10cc:s "Dreadlock holiday" och flera Bob Marley-låtar. Marleys odödliga musik blev för övrigt något av soundtrack under våra fem dygn i sydvästra London.

/ Håkan

"Pensionerade hippies & tatuerade sexpack"

OLLE UNENGE
Pensionerade hippies & tatuerade sexpack
(Studio Rymdklang)

OLLE UNENGE VILL GÄRNA DELA MED SIG. Som människa, som vän och som artist. Artistmässigt är han nog fortfarande mest känd som Ollie Tullamore i sitt irländska folkmusikband. Men han har även en solokarriär på svenska, om än anspråkslös och något sporadisk, där han har omgivit sig med många musiker och sångare i olika konstellationer.
   På Live at Heart för snart sex år sedan inleddes soloambitionerna under gruppbeteckningen Olle Unenge & Co. Drygt två år senare förlöstes första soloalbumet "Det kunde förvisso vara värre..." där han samlade ett tiotal olika människor omkring sig med ett variationsrikt resultat som följd. Måhända lite spretigt men bredd och omväxling i en överraskande mix har aldrig stört mig.
   Nu har Olle gått vidare, "bygger broar" som han så vackert brukar beskriva det som, och har funnit ett perfekt radarpar, Clas Olofsson och Fredrik Landh, som producenter och musiker. Paret har med exceptionellt kunnande, kreativ elegans, lyhördhet och en stor portion ödmjukhet styrt Olles visor till en plats där visor och pop mycket sällan möts.
   Jag har under några år hört flera av skivans sånger blivit framförda live med Olle, solo eller duett (med Richard Lindgren), men kan inte med bästa vilja i världen påstå att något på skivan känns bekant eller upprepande. Ty här har det grundläggande visrelaterade materialet genomgått en intensiv ansiktslyftning där Olofsson/Landh har fått ett ganska fritt spelrum för sina idéer. Det har nu gjort lyssnandet till ett trivsamt nöje och skapat en extrem nyfikenhet inför varje ny låt och nytt arrangemang.
   En helgjuten produktion där de små detaljerna inte har varit oväsentliga. En trumpet här ("Fest i byn"), ett musettedragspel där ("Åter i Marais") och några exklusiva gästsångare (Nana Johansson, Frida Unenge, Karin Wistrand och Nikola) som resultat av ett väldigt kreativt arbete.
   Det har alltså varit osedvanligt engagerade musiker och producenter i det här projektet som tillsammans med Olle ofta trollat fram förbluffande toner och klanger. Som har förvandlat de enkla sångskeletten i demoversion, inspelade på en mobil, till en briljant produktion som fungerar allra bäst i hörlurar när text och musik möts. I botten ligger ett laidbackbaserat sound men när man minst anar det finns där också spännande ögonblick när tempot höjs eller arrangemanget exploderar i något oväntat.
   När Olle sjunger, med en viskande dignitet, bjuds vi lyssnare ofta med på en resa i texterna. Det kan vara Grekland, Paris eller Irland och i det senare fallet, "O'Donoghues", blir det en perfekt tripp över den gröna ön med besök på många namngivna platser. En text som i någon mån kompenserar min egen planerade, men på grund av vädret misslyckade, Irlandsresa för en vecka sedan.
   Med snillrik poesi och vardagliga betraktelser är Olles lek med ord viktiga för att forma en engagerande historia som kan vara både positiv, skrämmande och glädjefylld. Hyllningen till sin fru Agneta, "Sång till A i C", andas verkligen kärlek tillsammans med det trygga gunget i musiken medan han målar upp en ovanligt mörk och dov bild, både musikaliskt och textmässigt, i den tunga men ändå vackra "Att se dej falla". En låt, där Karin Wistrand gör en betydande insats som sångerska, som i verkligheten handlar om flera olika människoöden enligt Olle.
   I sin helhet blir albumet en genomgående omväxlande resa där ovannämnda låtar står ut. Jag har upplevt så många album som när slutet närmar sig går på en sorts rutinmässig autopilot och då tappar jag följaktligen intresset. Men på de två sista låtarna överraskar Olle med kumpaner och fyrar av skivans soundmässigt mest inspirerade material.
   När jag på "Dave Van Ronk" väntar mig en ganska trubadurinriktad historia, Van Ronk var ju en folksångare i Bob Dylans närhet, bjuds jag det paradoxalt motsatta. En elektroniskt kryddad popsång med fantastiska kalypsoinfluerade rytmer. Genialt och bevis för att inspelningsstudions elektroniska maskinpark kan förvandla teknik till emotionell magi.
   Arrangemanget på "Långdistanslöparens ensamhet" tar oss tillbaka till 30-talstradition. Förutom den pricksäkra texten om att springa långt i sin ensamhet gör Millencolin-sångaren Nikola Sarcevic ett gästinhopp i en för honom väldigt ovanlig tonart. En kulturkrock i ordets rätta mening som rätt tydligt symboliserar Olles ambition med hela det här albumet.

/ Håkan

MAXI12" #10: THE RECORDS

THE RECORDS
Rock 'n' roll love letter
Wives and mothers of tomorrow
Starry eyes
(Virgin, 1979)

SOM ENBART TRUMSLAGARE VAR WILL BIRCH ganska ovanlig i sin roll som den mest bidragande låtskrivaren i Kursaal Flyers. Under bandets huvudsakliga existens på skiva, 1975-77, skrev Birch ofta låtar tillsammans med Graeme Douglas som dock lämnade bandet 1976. Douglas ersättare Barry Martin blev inte alls samma bollplank för Birch. Det var först när John Wicks, ännu en Southend-musiker, kom med i bandet som kompgitarrist hösten 1977 som Birch fann sin låtskrivarpartner. Men då sjöng Kursaal Flyers redan på sista versen, sångaren Paul Shuttleworth ville satsa på en solokarriär, och teamet Birch/Wicks, som genast började skriva låtar tillsammans, hade ingenstans att placera sina låtar. Just då.
   Funderingar på en ny grupp tillsammans började ta form, först i fantasin och sedan i praktiken när de i en Melody Maker-annons sökte musiker till sitt nya projekt The Records.
   Samtidigt som kvartetten The Records, med Birch, Wicks, basisten Phil Brown och den vänsterhänte gitarristen Huw Gower, höll på att bildas fick låtskrivarteamet Birch/Wicks med låtar på Dave Edmunds album "Tracks on wax 4" ("A1 on the jukebox") och även Rachel Sweets album "Fool around" ("Pin a medal on Mary"). The Records gjorde faktiskt sin livedebut som kompband till Sweet på den då aktuella Be Stiff Route 78 Tour, utan att själva vara knutna till bolaget.
   Men det var alltså The Records som var Birch/Wicks huvudsakliga mål med sitt låtskrivande. Gruppens första singel, ”Starry eyes” och b-sidan "Paint her face" som släpptes i samband med Stiff-turnén i november 1978, innehöll givetvis deras egna låtar. Mycket orättvist nådde skivan aldrig de engelska försäljningslistorna men "Starry eyes" blev en mindre hit i USA. Trots många kvalificerade singellåtar som "Teenerama", "Hearts in her eyes" och "Imitation jewellery" lyckades bandets aldrig få något kommersiellt genombrott i hemlandet.
   I samband med The Records inspelningar till första albumet "Shades in bed" (1979), där åtta av tio låtar är signerade Birch/Wicks, tog bandet det överraskande beslutet att spela in en cover till sin andra singel. Det blev Tim Moores fyra år gamla låt "Rock 'n' roll love letter" (fast i original på albumet "Behind the eyes" stavades låttiteln "Rock and roll love letter").
   Redan 1976 hade den skotska popgruppen Bay City Rollers givit ut samma coverlåt, för enbart den amerikanska och kanadensiska marknaden, och fick en mindre hit. Men The Records version gick spårlöst förbi utan uppmärksamhet hos skivköparna. Ändå hade skivbolaget gjort en liten kommersiell unik satsning med att ge ut singeln både som 7" och 12". 1979 var så kallade maxisinglar inte så vanliga men de kunde kanske har hittat på ett något läckrare skivomslag?.
   Singelfiaskot gjorde att "Rock 'n' roll love letter" ströks från det kommande albumet och ersattes där av "The phone", ett sent beslut som producerades av bandets gitarrist Gower med gästinhopp av sångerskan Jane Aire.
   "Rock 'n' roll love letter" producerades av sydafrikanen Robert John Lange, här under namnet Mutt Lange, som bara några år tidigare hade inlett sin producentbana på skivor med Kevin Coyne och City Boy. Det var på några City Boy-singlar från 1977 som mellannamnet "Mutt" uppstod vars förklaring jag ännu inte har funnit.
   The Records komprimerade version (34 sekunder kortare) av Tim Moores gamla låt är så hitinriktat som det rimligtvis går att komma. En läcker catchy sologitarr, underbar 60-talsinfluerad stämsång och en refräng som verkligen etsar sig fast i minnet.
   De två låtarna på maxisingelns b-sida är unika spår med The Records inte utgivna någon annanstans. Birch/Wicks "Wives and mothers of tomorrow" är väl ingen framträdande låt ur parets repertoar men Will Birchs lätt socialrealistiska text, om vad som händer på discogolvet strax före två på natten, har sina poänger. Det avslutande gitarrsolot är ren utfyllnad. Det är för övrigt bandets enda samarbete med producenten Mick Glossop som då hade jobbat med några new wave-grupper som The Ruts, Magazine, Penetration, The Skids och The Lurkers innan.
   "Starry eyes" är alltså The Records debutsingel inspelad live på Leeds University 4 november 1978 under Be Stiff Tour, ungefär samtidigt som singeln släpptes samma månad. Här i en inte oväntat ruffigare version.

/ Håkan

Ett genomgående rullande tajt sväng

Foto: Carina ÖsterlingOlle Unenge med sin dotter Frida vid sin sida.


OLLE UNENGE
Clarion Hotel, Örebro 10 mars 2018
Konsertlängd: 20:06-21:00
Min plats: Stående i baren ca 6 m från scenen.

PÅ LÖRDAGSKVÄLLEN VAR DET PLATS PÅ SCEN för det levande beviset på att Olle Unenges andra soloalbum är en alldeles utmärkt för att inte säga lysande skiva, "Pensionerade hippies & tatuerade sexpack". Jag ska inom några dagar skriva mina positiva synpunkter om inspelningarna, låtarna och de många spännande arrangemangen i en recension av skivan. Efter en Irlandssemester som hastigt och lustigt förvandlades till en London-tripp, den historien finns det nog också anledning att återkomma till, har jag haft några problematiska dagar med en strejkande dator och begränsat internet så jag har blivit lite sen med reaktion kring konsert och annat.
   Men nu kan jag meddela alla intresserade av Olle Unenges material, som föredrog att stanna hemma framför tv:n och Mellofinalen, tog ett praktfullt felbeslut. Det var alltså inte så trångt i Clarion Hotels foajé där scenen blivit lite djupare och flyttats mer centralt i lokalen. Det gjorde musiken än mer levande och detaljerna i de snillrika arrangemangen tydliga.
   Konsertens repertoar hade inget karriärsammanfattande tema utan var blott och bart koncentrerad till nya skivan, alla tio låtarna i sin redan bestämda ordning. Vuxna rockartister brukar ibland göra det när de vill skapa uppmärksamhet kring något gammalt klassiskt album. Men Olle och hans duktiga musiker gjorde det för att presentera ett för dagen helt nytt album. Som jag dessutom hade ägnat ett dygn att intensivt lyssna till. Och på förhand i mitt huvud var den musikaliska succén given redan innan konserten.
   Med tanke på att de viktiga personerna i skivproduktionen, Clas Olofsson och Fredrik Landh, också var ryggrad på scen, trummor respektive gitarr, blev det liksom ingen utmaning när albumets samtliga låtar skulle få sin premiärspelning. Skivan innehåller visserligen en hel del överraskande inspelningstekniska detaljer men på lördagskvällen förvandlades allt till traditionellt men läckert liveljud med hjälp av ytterligare några musiker och ett par sångerskor.
   Fredriks bror Martin hanterade keyboards och dragspel med sedvanlig elegans och gjorde trumpetsolot i "Fest i byn" till en av kvällens höjdpunkter. På bas gjorde Bengan ("utan" efternamn) som ny i gänget en stabil insats. Och till sånghjälp fanns Nana Johansson, med wailande sång, och dotter Frida Unenge till hands bredvid Olle när det behövdes.
   Det var ett genomgående rullande tajt sväng som gjorde det omväxlande låtmaterialet till en synnerligen läcker helhet där inget av naturliga skäl gick på rutin. J J Cale har ju funnits med som förebild under skivinspelningen och det naturligt lunkande tempot blev något av konsertens tema.
   Jag får väl återkomma med närmare låtkritik eller beröm när jag strax sätter mig ned och recenserar skivan. Olle ville få oss att tro att konserten var slut efter nio av skivans tio låtar men tillsammans med bandet fick han fullfölja den utlovade presentationen av hela albumet. Kanske hade det varit än mer fulländat om han kanske bland extralåtarna slängt in några av höjdpunkterna från förra skivan i det så spännande nyskrudade soundet.

Hyllning till enkelheten
O'Donoghues
3-stjärnig Metaxa
Åter i Marais
Fest i byn
Att se dej falla
Pensionerade hippies och tatuerade sexpack
Sång till A i C
Dave Van Ronk
Långdistanslöparens ensamhet

PS:
Jag ska som sagt sätta mig ner och recensera albumet "Pensionerade hippies & tatuerade tatuerade sexpack". Utan dator till hjälp har jag noterat mina synpunkter på ett stort anteckningsblock och ska nu försöka analysera mina tidigare tankar. Tycker ni er inte kunna tyda kråkfötterna i noteringarna på bilden nedan så är jag själv osäker...



/ Håkan

I min skivhylla: Graham Parker

GRAHAM PARKER AND THE RUMOUR: Heat treatment (Vertigo 6360 137)

Release: 22 oktober 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 13. Mellan Parkers "Howlin' wind" (1976) och "Stick to me" (1977).

JAG HAR EN FÖRKLARING VARFÖR JAG TYCKER att Graham Parkers andra album är bättre än debuten. Huvudlöst tycker konnässörerna men jag upptäcker nu, när jag gör research om skivan, att den amerikanska tidningen The Village Voice tyckte precis likadant. Jag uppfattade "Howlin' wind", som naturligtvis är bra och långtifrån någon medioker skiva, som väldigt USA-inspirerad och inte fullt så personligt originell när den kom. De gränslösa blåsarrangemangen ekade tidig Bruce Springsteen och rösten placerade jag i närheten av Van Morrison och traditionell soulmusik och sammantaget tillhörde skivan inte alls den tidens engelska jordnära rockmusik.
   Vilket fick till följd att jag avvaktade med "Howlin' wind"-skivan ("Howling wind" på etiketten...) och "Heat treatment" blev min Parker-debut och en stor favorit då - och nu! Parkers båda album släpptes 1976, bara sju månader emellan, och allt inträffade precis när den nya vågen av engelsk rock och punk stod startberedd. Inledningsvis blickade Parker tveklöst bakåt och tillhörde musikaliskt inte alls den nya och lite aggressivare engelska vågen med hungriga band som The Clash, Chelsea, Siouxsie & the Banshees, The Damned och Sex Pistols. När skivbolag som Stiff och Chiswick ritade om den engelska kartan i musikbranschen.
   Nej, Parker och The Rumour djupaste rötter fanns i den charmiga pubrocken. Men det började tidigare, långt tidigare. Parker var en ovanligt gammal debutant, 25 år när "Howlin' wind" kom ut. I olika grupper hade han på 60-talet spelat Beatles-låtar, sedan Stones/r&b och hoppade även på bluesvågen som svepte över England i slutet på decenniet. För att landa i singer/songwriter-genren innan soulintresset helt tog över. Men det var ett energiladdat Dr Feelgood på konsert som fick Parker att satsa helhjärtat. Men än så länge var det på demostadiet.
   Våren 1975 spelade Parker 2-3 spelningar i veckan på Southern Comfort, ett café i Londons Finsbury Park, och gjorde också några demo som bandets basist, Paul Riley, lämnade till Dave Robinson som då ägde puben Hope & Anchor och även hade en enklare inspelningsstudio på våningen ovanför. Robinson tände och gjorde ytterligare demoinspelningar med Riley, gitarristen Paul Bailey (båda medlemmar i Chilli Willi som precis spruckit) och trummisen Dave Otway. Parker-låten "Between you and me" hamnade hos Charlie Gillett och radioprogrammet Honky Tonk som resulterade i ett skivkontrakt för att bolaget tyckte att Parker lät så fruktansvärt lik Van Morrison...
   Jakten på ett kompband till Parker inleddes omedelbart. Ungefär samtidigt 1975 hade grupperna Ducks Deluxe, Brinsley Schwarz och Bontemps Roulez splittrats vilket gjorde att Martin Belmont, gitarr, Brinsley Schwarz, gitarr, Bob Andrews, keyboards, Andrew Bodnar, bas, och Stephen Goulding, trummor, kom att bli The Rumour. Parker kunde därmed inleda sina första stapplande men ändå målmedvetna steg mot en karriär i musikbranschen med Robinson som sin manager.

I APRIL 1976 SLÄPPTES "HOWLIN' WIND" och bara sju månader senare kom andraalbumet "Heat treatment". Däremellan hann bandet spela in det nästan inofficiella livealbumet "Live at Marble Arch", avskalat rockigt utan några blåsarrangemang (förutom Brinsleys saxofon på några låtar), i rent promotionsyfte. Där rockbandet Rumour fick rent spelutrymme som jag ibland kan sakna på Parkers två första album.
   Blåsarrangemangen på "Heat treatment" är faktiskt få och det överraskar mig idag. Minnet säger att saxofon, trombon och trumpet även här hade en viktig men kanske en mindre dominerande roll än på debuten. På "Howlin' wind" var det tjocka pretentiösa lager av blås, arrangemangen var skrivna av en obskyr figur (Stewart Lynas) från jazz- och funkbranschen, där några jazzmusiker delade på utrymmet tillsammans med irländarna John "Irish" Earle, saxofon, och Danny Ellis, trombon. Engagerade av manager Robinson som också kom från Irland.
   På "Heat treatment" är blåset betydligt mer sparsmakat och allt är arrangerat av Parker och bandet. Earle och Ellis delar återigen på jobbet med Dick Hanson, trumpet, och den i sammanhanget udda musikern Albie Donnelly (här stavat "Albe") på saxofon. Donnelly var vid tillfället sångare i det just debuterande bandet Supercharge. Hanson hade tidigare spelat i rockbandet The Greatest Show On Earth och skulle snart bli en del av den fasta konstellationen The Rumour Brass, tillsammans med Earle, Ray Beavis, saxofon, och Chris Gower, trombon, och turnera med Parker och många andra artister.
   Det är mer på "Heat treatment" som idag förvånar mig. Jag minns ju tydligt kanonlåtar som "That's what they all say", "Hotel Chambermaid" och "Fools' gold" men blir nu närmast chockad av kvalitén på låtar som "Turned up too late" och "Black honey". Material som kanske inte är så spektakulärt men ändå välskrivet av ypperlig kvalité.
   Nick Lowe producerade "Howlin' wind", och "Back-door love" här är säkert från de inspelningarna, men på "Heat treatment" är det ett blivande hett namn, Robert John Lange, som har producerat. 1976 hade Lange precis inlett sin producentbana och hade bara ett få skivor bakom sig, med bland annat City Boy och Kevin Coyne. Men hans namn, ännu så länge utan "Mutt" i mellannamn, skulle snart pryda både smakfulla skivor med The Motors, The Records, Clover och Deaf School men framförallt senare miljonsäljare med Foreigner, AC/DC, Bryan Adams och Shania Twain som han senare gifte sig med.
   Hela "Heat treatment" är inspelad i den legendariska studion Rockfield i walesiska Monmouth. På skivomslaget nämns givetvis managern Dave Robinsons namn samt hans management Advancedale Ltd på 32 Alexander Street i London, en adress som skulle bli Stiff Records klassiska hemvist. Däremot skulle det ta ytterligare fyra år innan Graham Parker själv, via utmärkta album som "Stick to me" och "Squeezing out sparks", hamnade på Stiff-etiketten med det lysande albumet "The up escalator".

/ Håkan

En sån Trist(ao) Fogerty-kopia

TVÅ ORIGINALMEDLEMMAR FRÅN CREEDENCE Clearwater Revival, trummisen Doug "Cosmo" Clifford och basisten Stu Cook, bildade 1995 gruppen Creedence Clearwater Revisited med idel kända John Fogerty-låtar på repertoaren. Fogerty försökte stoppa gruppens namn men lyckades inte.
   Övriga medlemmar i den nya Creedence-gruppen var okända med ett undantag. Sologitarristen Elliot Easton var mellan 1974 och 1988 medlem i den amerikanska gruppen The Cars.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/6 1996.

CREEDENCE CLEARWATER REVISITED
STAFFAN ERNESTAM BAND
Brunnsparken, Örebro 11 juni 1996

När det meddelades att två originalmedlemmar från Creedence Clearwater Revival skulle spela i Brunnsparken blev jag skeptisk och inte överdrivet upphetsad.
   Genom att byta ut det i sammanhanget perfekta Revival till varianten Revisited förändrade man ingenting. Mer korrekt hade varit att slopa Creedence ur gruppnamnet ty ordet ("credence") står för tilltro...
   Gruppnamnet är så intimt förknippad med John Fogerty och hans låtar att det är rent löjeväckande att resa runt under ovan nämnda gruppnamn.
   Trummisen Doug Clifford och basisten Stu Cook var visserligen motorn i bandet och nuvarande Creedence lät tajt, svängigt och spelade med stor auktoritet.
   Tre man, med sångaren John Tristao i spetsen, gjorde allt för att vi inte skulle sakna Fogerty. Ändå framstod gruppen "bara" som en mycket habil rockorkester med tämligen exakta tolkningar av ursprungs-Creedences klassiker.
   Repertoaren, ur historiskt perspektiv bevisligen en av rockvärldens starkaste, hade få mindre kända inslag. Och det visade sig efter 23 låtar och 97 minuter att gubbarna inte missat en enda Creedence-klassiker.
   Även originalgruppens covers i karriärens inledning, "Suzie Q", "I put a spell on you" och "I heard it through the grapevine (alla framförda i trista långlånga versioner), fanns där för att göra historiebeskrivningen komplett.
   Tristao hade en hest sprucken autentisk rockröst som inledningsvis lät som en katastrof men han kämpade sedan hårt för att perfekt kopiera John Fogertys stämma utan att avvika det minsta från originalet.
   Bandets instrumentala virtuos var den vänsterhänte gitarristen Elliot Easton medan klaviaturkillen Stephen Gunner spelade en mindre påtaglig musikalisk roll. Gunner var däremot otroligt lik en annan gammal Creedence-medlem, Tom Fogerty.
   Swamprocksoundet fanns där och de countryfierade hitsen "Lodi" och "Bad moon rising" likaså. Kvällen gick i minnets tecken, närmast allsång i "Proud Mary", med nostalgiska tillbakablickar som onekligen gladde den stora publiken vars enda krav var att känna igen låtarna.
   Positivt att se så grundläggande traditionell bluesrock locka tusentals till parken.
Negativt att Creedence idag är en så utpräglat nostalgisk upplevelse.
   Den i sammanhanget unge Staffan Ernestam med band inledde kvällen med förvånansvärt tuff gitarrock. Staffan har lagt undan Rickenbacker-gitarren, skaffat sig ett ess på gitarr (Micke Hujanen) och har skrivit en handfull låtar av mycket god kvalité med stundtals påtaglig hitpotens.

Doug "Cosmo" Clifford: trummor
Stu Cook: bas och sång
Elliot Easton: gitarr
Stephen Gunner: gitarr. keyboards och sång
John Tristao: sång och gitarr

Born on the bayou
Green river
Lodi
Commotion
Who'll stop the rain
Suzie Q
Hey tonight
Long as I can see the light
Down on the corner
Lookin' out my back door
Tombstone shadow
I heard it through the grapevine
Keep on chooglin'
Midnight special
Bad moon rising
Proud Mary
I put a spell on you
Fortunate son

Extralåtar
Have you ever seen the rain?
Travellin' band

Extra extralåtar
Run through the jungle
Up around the bend

/ Håkan

MAXI12" #11: HIS LATEST FLAME

HIS LATEST FLAME
Somebody's gonna get hurt
All the same to me
Somebody's gonna get hurt (Instrumental)
(Go! Discs, 1986)

DET ÄR VÄL FRÄMST NICK LOWES INSATS som producent som gör den här maxisingeln riktigt intressant. Det var endast vid det här tillfället som Lowe samarbetade med det sex tjejer starka skotska bandet och "Somebody's gonna get hurt", debutsingel under gruppnamnet His Latest Flame, fick ingen större uppmärksamhet. Efter ytterligare en singel på Go! Discs lämnade bandet skivbolaget.
   Bandets rötter letar sig tillbaka till Glasgow och början på 80-talet och då under namnet Sophisticated Boom Boom (en albumlåt med Shangri-Las från 1965), som till 4/6-delar var identiskt med 1986 års upplaga av His Latest Flame: Tricia Reid, sologitarr/sång, Irene Brown, gitarr, Jacqueline Bradley, trummor, och Laura Mazzolini, bas. Sångerskan hette Libby McArthur på den tiden.
   1984 var bandet, där Moira Rankin var ny sångerska, aktuellt på albumet "The girls can't help it", en samlingsskiva med enbart tjejartister, med låten "The only one". På det tidiga 80-talet hette influenserna Siouxsie & the Banshees och Dolly Mixture men i samband med namnbytet blev framgångarna för band som Bangles en förebild.
   Gruppnamnet His Latest Flame härstammar naturligtvis från den gamla Elvis Presley-låten "(Marie's the name) His latest flame" (originalet gjorde faktiskt Del Shannon) skriven av Doc Pomus och Mort Shuman. En låt som för övrigt fanns på en annan Elvis-liverepertoar i mitten på 80-talet, Elvis Costello...
   Inför den Nick Lowe-producerade singeln, som spelades in i februari 1986 och släpptes i maj kompletterades gruppen med pianisten Stevie Doyle. "Somebody's gonna get hurt" är skriven av gitarristen Trisha Reid ("Tricia" på skivomslaget...) och både låt och produktion är klart 60-talsinfluerade med en driven Motown-inspirerad takt som den tydligaste hittendensen. Ändå blev det ingen uppmärksamhet, skivbolaget tröttnade och bandet, nu kvartett, sökte sig vidare och fick 1989 nytt kontrakt, nya producenter (Owen Davies och Bobby Henry) och fick ge ut ett helt album, "In the neighbourhood" (1989).
   På b-sidan "All the same to me" är det klara Ronettes-vibbar i luften och Moira sjunger med en tydlig Ronnie Spector-stämma.
   Den instrumentala versionen av "Somebody's gonna get hurt" är en så kallad Jellybaby Mix men är faktiskt två sekunder kortare än originalet. Och fungerar faktiskt oväntat bra utan sång.

/ Håkan

I min skivhylla: Paul McCartney

WINGS: Back to the egg (MPL 7C 066-62799)

Release: 8 juni 1979
Placering i skivhyllan: Hylla Beatles. Mellan Wings-maxisingeln "Goodnight tonight" (1979) och "McCartney II" (1980).

ÖNSKEMÅLET I MITT HUVUD VAR ETT PAUL McCARTNEY-album. Jag minns min positiva recension av "Tug of war" (1982) en gång i tiden och började lyssna men trots spektakulära fördelar som George Martin-produktion, Stevie Wonder-samarbete och John Lennon-hyllning ("Here today") fastnade inte skivan som helhet i min hjärna. Bläddrade lite till vänster bland McCartney-skivorna och fick utan att lyssna samma positiva känsla för Wings-albumet "Back to the egg" - men den skivan höll för trycket.
   Minnet blir onekligen lite urholkat med åren och jag får inte så sällan luta mig mot mina gamla recensioner. Det blir naturligtvis svåranalyserat när jag idag jämför rubrikerna "Överraskande och nästan komplett" (om "Back to the egg") och "McCartney visar åter sin särklass" (om "Tug of war"). Men dagens val blev efter moget övervägande det förstnämnda albumet.
   "Tug of war" är naturligtvis en skinande produktion och genomgående bra låtar. Men blandningen blir ibland lite väl magstark, från Stevie Wonder till Carl Perkins, tycker jag idag. "Back to the egg" har kanske samma hisnande mix i tempo och arrangemang, från akustiska ballader till storband, men känns just nu mer jordnära och tidlös. Och i valet mellan en massa studiomusiker ("Tug of war") och ett permanent band ("Back to the egg") väljer jag därför det senare. Kanske finns det en viss symbolik när jag väljer 70-talssoundet före det ofta uppblåsta 80-tals-ekot?
   När inspelningarna till "Tug of war" inleddes sommaren 1980 var ambitionen att göra skivan till en Wings-platta men våren 1981 sprack bandet. Därför blev "Back to the egg" historiens sista Wings-album för Paul McCartney.
   Under hela 70-talet hade Wings ett hela tiden skiftande utseende där trummisar och gitarrister gick ut och in i bandet vid sidan av de fasta medlemmarna Paul McCartney, Linda McCartney och Denny Laine. I sista upplagan som spelade på "Back to the egg" fanns två lite mindre kända musiker, gitarristen Laurence Juber och trummisen Steve Holly, som hade fått jobbet via Laine.
   Efter två övervägande lugna och snälla album, "Wings at the speed of sound" (1976) och "London town" (1978), ville McCartney bli lite rockigare och tuffare på "Back to the egg". På låtar som "Getting closer", "Spin it on" och "Old Siam, sir", som mycket logiskt blev de låtarna också singellåtar och fick representera och marknadsföra albumet. är det tydligt att han och bandet har sneglat på tidigare Wings-låtar som "Hi hi hi", "Helen wheels" och "Junior's farm".

ÄVEN INSPELNINGSMÄSSIGT VAR DET ETT STEG tillbaka till de tidiga och mer primitiva Wings-åren. Den mobila studion fick följa med runt på flera inspelningsplatser i Storbritannien. De huvudsakliga inspelningarna gjordes i augusti 1978 på McCartneys lantgård i Campbelltown, Scotland där han hade byggt studion Spirit Of Ranachan och sedan under tre veckor i september på Lympne Castle i Hythe, inte långt från Peasmarsh i Sussex, där familjen McCartney också har ett boende än idag. Hela tiden följdes sällskapet av RAK Mobile Studio.
   Även klassiska Abbey Road-studion (vars officiella namn är och var EMI Studios) användes i oktober till december för inspelningar av några låtar. Bland annat till de spektakulära inspelningarna av "Rockestra theme" och "So glad to see you here" med 23 musiker(!) samtidigt i studion. Det var rena Phil Spector-känslor i luften när exempelvis fem gitarrister, fyra basister och tre trummisar skapade ett engelskt Wall Of Sound. På låtar som också tillhörde den ruffigare rockgenren.
   Abbey Road-studion var dessvärre uppbokad i december (av Cliff Richard!) så inspelningar och mixningar flyttades till Replica Studio i källaren på MPL-kontoret vid Soho Square i centrala London. Där hade McCartney byggt just en kopia av Abbey Road-studions kontrollrum...
   Denny Laines obligatoriska låtbidrag, "Again and again and again", tillhör tillsammans med "To you" också majoriteten rockiga låtar men på "Back to the egg" finns också, givetvis, de typiska McCartney-balladerna. Här bland annat representerat av "We're open tonight" och den lite jazzigare "Baby's request" som ekar 30-tal. Simpla men inte mediokra låtar som Paul säkert kunde skriva på en kafferast.
   De två balladerna är rätt enkelt arrangerade, utan några stora överraskningsmoment, men på de fyra andra balladlåtarna, som redigerades ihop till två medley, är uppfinningsrikedomen lite mer kreativ. I långsamma "After the ball" sjunger Paul med sprucken rockig stämma och låten går över i "Million miles" där han endast kompas av det lilla dragspelet concertina. "Winter rose" och "Love awake" är båda oerhört vackra melodier som sedan flätas ihop till rena konstverket där mässingsblåsarna i The Black Dyke Mills Band (som 1968 fick göra en Apple-singel) gör snygg entré.
   Det övervägande fantastiska tempot på "Back to the egg" bryts egentligen bara vid två tillfällen och blir störande, pratande och ganska omotiverade pauser, "Reception" och "The broadcast", på ett annars tämligen perfekt Wings-album.
   Skivbolagsnoteringen MPL ovan är omdiskuterad men varken EMI eller Parlophone, som lite slarvigt brukar nämnas i sammanhanget, finns med i text eller logotype på skivomslaget eller etiketten. En skivetikett som för övrigt illustreras med fotografier på två stekta ägg, "sunny side up" (A-sida) och "over easy" (B-sida). Brittiskt så det förslår.

/ Håkan

Februari 2018 på Håkans Pop

Alla bilder: Magnus SundellKarin Wistrand och DSH5 på "Musik för alla hjärtan", Örebro Stadsmissions arrangemang.

Följ de blåmärkta länkarna nedan och du får innehållet på Håkans Pop under februari 2018.

MINA KONSERTBESÖK HAR MED ÅREN BLIVIT mindre regelbundna men i mitten på februari exploderade det under några kvällar. Tre konserter på sex dagar andades intensitet som på den gamla goda tiden. Tre konsertbesök under väldigt olika förhållanden och i två fall på för mig nya konsertställen. I en artikel, som jag skrev för drygt fyra år sedan, räknade jag efter hur många olika konsertplatser jag hade besökt på drygt 40 år. Jag kom då fram till den fantastiska siffran 75 och jag kunde alltså under februari lägga till ytterligare två, Örebro Ölhall och Live at Hemma (Anders Dambergs vardagsrum).
   På ett pratigt och stökigt Örebro Ölhall fick jag uppleva en så kallad konsert med Gabriel Kelley där huvudpersonen satt ner och var nästan osynlig och hade musikaliskt svårt att nå fram på den annars trevliga och fullpackade puben.
   Kvällen efter i Anders Dambergs lägenhet på väster i Örebro blev det desto mer fokus på artisten i centrum, Magnus Lindberg . Inför ett 40-tal inbjudna bjöd Magnus på en generös repertoar av både halvgamla låtar, nyskrivet och några få klassiker.
   Örebro Stadsmissions arrangemang "Musik för alla hjärtan" i foajén på Konserthuset, i veckan efter, bjöd på en sensationellt helgjuten meny med musik. Från smått jazziga Amanda Ginsburg via Meadows och den nya konstellationen Martin Håkan till DSH5 som efter sitt set kompade Karin Wistrand och vi fick njuta av några uppgraderade Lolita Pop-låtar och ett par sololåtar. Musikaliskt toppenarrangemang!
   I Håkans Pops regelbundna kategori om bästa maxisinglar skrev jag under februari om Dire Straits, Siouxsie & the Banshees, Graham Parker och John Cougar Mellencamp. Och bland gamla konsertrecensioner riktade jag in blicken mot Neil Young (1996) och Imperiet (1987). Letade också fram två coverskivor med John Prine och Rolf Carlsson .
   I den minst sagt spretiga kategorin "I min skivhylla" bläddrade jag fram gamla vinylskivor med Smithereens, Steve Gibbons Band, Legend och Joni Mitchell .

FEBRUARI ÄR ÅRETS KORTASTE MÅNAD och listan på skivor jag lyssnade igenom under månaden, och sedan var värda att nämna, blev också tämligen kort:
   Efter förra månadens succé för Anderson East blir det naturligt att nu i samma positiva andetag nämna Sarah Klang. Båda imponerar tack vare sin ungdom och paradoxalt låter de som artister med massor av erfarenhet och rutin. Det finns något tidlöst i båda artisternas sound och det är deras exceptionella röstresurser som överraskar mest.
   Men i den omöjliga jämförelsen, någonstans i botten finns det soulrötter som förenar deras musik, mellan Anderson East och Sarah Klang faller mitt val tveklöst på den 25-åriga sångerskan från Göteborg. Innanför den traditionella ramen på "Love in the milky way" förmedlar musiken, arrangemangen, soundet och låtarna ett nytt spännande personligt grepp. Osedvanligt jämnstarkt låtmaterial men när Sarah strax framför en bubblande hammondorgel sjunger "Let me on fire" och "Blue bird" är det ren magi. Och balladerna på skivan är överlag mycket fina.
   Ellen Sundberg har gjort det lite lättare för sig på sitt nya album "Du sålde min biljett", hennes tolkningar av Kjell Höglund-låtar, men har lyckats träffa rätt i både ton och takt. Med sin norrländska personlighet har hon överraskande skakat liv i en låtskatt som i sin helhet, erkänner jag, inte är mig så bekant. Därför känns det så bra att upptäcka "nya låtar" som "Brustna drömmars boulevard" och "Stormen före lugnet" och att sedan återupptäcka några Höglund-klassiker i varsamt uppdaterade arrangemang.
   Gillar du Göteborgsrelaterad pop på svenska ska du inte missa Jonas Lundqvists "Affärer". En naturlig men kanske lite vuxnare fortsättning på Bad Cash Quartet, där Jonas var medlem, och hans eget projekt Jonas Game. Albumet är fylld av delikata detaljer men inte så många riktigt starka låtar. "Leva farligt" och Amanda Bergman-duetten "Lilla person" är höjdpunkter.
   Tomas Andersson Wij söker ständigt nya samarbetspartners. På nya albumet "Avsändare okänd" kompas han av Deportees och Niki & the Dove men musikaliskt och låtmässigt har det ändå inte hänt så mycket - på de första tre låtarna. Då följer "Jag nådde aldrig riktigt fram till dig" i ett poppigare, snabbare tempo än jag har hört tidigare med honom och kanske är det omgivningen som påverkat honom att göra en smittande, högst levande och snärtig låt. Men sedan är han tillbaka i gamla hjulspår. Han är visserligen duktig på att kombinera poesin i vardagslivets realism med rent existensiella funderingar men jag kan inte upptäcka några sensationer.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.