Blogginlägg från 2018-03-16

I min skivhylla: Jackson Browne

Postad: 2018-03-16 07:54
Kategori: I min skivhylla



JACKSON BROWNE: The pretender (Asylum 7E-1079)

Release:
November 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 2. Mellan Brownes "Late for the sky" (1974) och "Running on empty" (1977).

BAKOM DETTA VACKRA SKIVOMSLAG DÖLJER SIG ett album med absolut klassiska kvalitéer. Jag har inga tveksamheter till den bedömningen men har genom åren brottats med en inre övertygelse att skivan ändå inte tillhör Jackson Brownes bästa på 70-talet. När jag under två år i min kategori "70-talets bästa album" dristade mig att rangordna mina 70 albumfavoriter under detta gyllene decennium prioriterade jag faktiskt två andra Jackson Browne-album, "For everyman" (1973) och "Late for the sky" (1974) före "The pretender". Sedan var kvoten fylld av Browne-skivor och "Running on empty" (1977) sorterade jag bort som en liveskiva fast den musikaliskt och innehållsmässigt givetvis också bör finnas med på en respektabel 70-talslista.
   Bakom mitt beslut att i den stenhårda konkurrensen välja bort "The pretender" finns några invändningar, ytliga eller inte, som drivit mig i alla år att placera skivan som nummer fyra av Jackson Brownes 70-talsalbum:
   1. Albumet känns lite mindre homogent då antalet studiomusiker är många och varieras för varje låt. 2. Här är blås- och stråkarrangemangen mer framträdande. 3. David Lindley spelar sparsamt med fiol. 4. Här lämnar Jackson Browne singer/songwriter-genren för att bli rockartist. 5. Överlag ett lite klatschigare, kanske mer kommersiellt, men också mindre personligt sound. 6. Jag är också lite besviken på att Jackson inte spelar piano på en enda låt.
   Det har alltså varit mina invändningar under alla år fast skivans åtta låtar naturligtvis håller samma unika kvalitetsnivå som på alla andra Jackson Browne-skivor.
   När jag i början på veckan startade projektet att skriva den här artikeln, efter åtskilliga återlyssningar, nåddes jag av nyheten att mannen bakom min skivsamlings kanske snyggaste skivomslag, Gary Burden, avlidit blev det än mer vemodigt att njuta av "The pretender"-konvolutet som han har designat. Från det vitfärgade artistnamnet i relief över den gråa bakgrunden via den svarta sprutmålade albumtiteln till fotografiet på en folkfylld gata där mannen i vit t-shirt (Browne) drar blickarna till sig trots sin vardagliga uppsyn.
   På den vältypograferade baksidan av omslaget finns ett vackert fotografi av en naken pojke, Jacksons treårige son Ethan, på en sandstrand på Hawaii med den chilenske poeten Pablo Nerudas dikt "Brown and agile child" från 1955 inkopierad i bilden.
   Bakom omslaget och bakom hela inspelningsprocessen av "The pretender" vilar en tung verklighet som jag först nu har riktigt fattat vidden och djupet av. Jackson träffade sin blivande fru Phyllis Major, modell och skådespelerska, redan 1971 och fick barn (Ethan) 1973. De gifte sig i december 1975 när Jackson precis höll på att producera Warren Zevons första album för Asylum.
   29 februari 1976 var inspelningarna för "Warren Zevon" klara (för övrigt en alldeles lysande skiva!) och dagen efter, 1 mars, inleddes inspelningarna av "The pretender" i samma studio, Sunset Sound i Los Angeles. Några veckor senare, på morgonen 25 mars, begick Jacksons fru Phyllis självmord med hjälp av sömntabletter. Då avstannade allt arbete med nya albumet och återupptogs 6 maj. Under de följande tre månaderna jobbade Jackson i studion fem dagar i veckan och mot slutet av inspelningsperioden, augusti och september, ägnade Jackson all vaken tid åt "The pretender"-albumet vars produktion slutfördes 27 september och gavs ut två månader senare.

MED DEN NUMERA DETALJERADE VETSKAPEN om tidsperioden, när "The pretender" producerades under oerhörd psykisk press, väcker det givetvis mitt stora nyintresse för albumet. Ty skivan innehåller ju en mängd starka låtar, dock ingen med direkt koppling till det extremt fasansfulla som den då blott 27-årige Jackson Browne under inspelningsperioden tvingades gå igenom.
   Visst kan man knyta en låt med titeln "Here come those tears again" till den ömtåliga situationen men låten skapades några år tidigare och texten är skriven av Nancy Farnsworth som faktiskt var mor till Phyllis Major, Jacksons fru som tog livet av sig. Bara det en absurd notering. Låten är på skivan dessutom musikaliskt ganska uppspelt och soundmässigt glättig med ett blixtrande gitarrsolo av John Hall, från gruppen Orleans, och ljuva gospelinfluerade stämmor av Bonnie Raitt och Rosemary Butler. Genomgående på "The pretender" saknar jag den där vemodiga undertonen som hade varit Jacksons signum på de tre första soloskivorna.
   De kända musikermänniskorna, företrädesvis från den amerikanska västkusten, delvis från det fantastiska kompband som ett år senare skulle turnera med Jackson och allt skulle resultera i den annorlunda liveskivan "Running on empty". Här dyker studiomusikerna upp på rad i låt efter låt utan att riktigt sätta några stora personliga avtryck i soundet.
   Det finns naturligtvis ljuvliga undantag som när Lowell George med sin slidegitarr och även lite lågmäld sång sätter stor och unik prägel på "Your bright baby blues" eller David Lindleys sällsynta insats på fiol i "The only child". Även Lindley glittrar till på slidegitarr vid ett par tillfällen, på "The fuse" och "Daddy's tune".
   Mitt i det professionella studiosoundet står det mexikanskt influerade arrangemanget på "Linda Paloma" ut rejält med alla sina spanska gitarrer, fiol och harpa hämtat från mariachi-traditionen. Van Dyke Parks har fått ett tack för det arrangemanget och jag har läst att även Ry Cooder var en av Jacksons inspirationkällor till just den låten.
   Den unika producenten för skivan, Jon Landau, har fått en ovanligt framträdande credit på skivan. Han var ju fram till mitten av 70-talet mest känd som musikkritiker på Rolling Stone från starten 1967. Han var den som efter en Springsteen-konsert i Harvard Square Theater i Cambridge, Massachusetts i maj 1974 skapade historia med den numera berömda uppmaningen ""I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen."
   Men Landau hade faktiskt också några producentuppdrag bakom sig, MC5:s "Back in the USA" (1970), Livingston Taylors "Livingston Taylor" (1970) och "Liv" (1971), innan han var delaktigt ansvarig för produktionen på Bruce Springsteens genombrottsalbum "Born to run" (1975) några år innan han blev hans manager.
   Jag kan inte riktigt höra Landaus bidrag till produktionen men som ickemusiker kom han säkert in med synpunkter, åsikter och var en allmän rådgivare eller medlare mellan artist, musiker och tekniker. Kanske var det hans förtjänst att Roy Bittan figurerar som pianist på en låt på albumet, den redan nämnda "Your bright baby blues".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2018 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.