Blogginlägg från april, 2018

MAXI12" #3: IMPERIET

IMPERIET
Var e' vargen
De e' inget under
Vargen dub
(Mistlur, 1986)

FRÅN MITTEN AV 80-TALET VÄXTE IMPERIET upp till den tidens största svenska band och produktionstakten var intensiv. Mellan studioalbumen "Blå himlen blues" (1985) och "Synd" (1986) gav de ut livealbumet "2:a augusti 1985" men också singlar med både unikt och överraskande material som inte fick plats på albumen. Först den minst sagt oväntade singeln där de gjorde sina egna versioner av Carl Mikael Bellman och Evert Taube, "Märk hur vår skugga" och "Balladen om Briggen Blue Bird av Hull", och sedan tillbaka till rockmusiken på "Var e' vargen".
   Imperiet hade sedan våren 1984 stabiliserat sin sättning som kvartett med Thåström, sång/gitarr, Christian Falk, bas, Per Hägglund, keyboards/saxofon, och hade på vägen ersatt Gurra med Fred Asp, trummor. Förre medlemmen Stry Terrarie fick visserligen ett tack på ovannämnda Bellman/Taube-singel men var 1986 borta från Imperiet-sfären.
   "Var e' vargen", inspelad i februari 1986 och utgiven på singel två månader senare, är en hejdundrande rocklåt som blir ännu större, starkare och mäktigt monumental i sitt maxisingelformat spelad på 45 varv/minuten. Låten och produktionen följde linjen från Imperiets tidigare två maxisinglar, "Du ska va president" och "Fred". Samtliga producerade av Stefan Glaumann (stavat "Glauman" på "Var e' vargen"-singeln) som följt de här killarna sedan Ebba Grön-tiden.
   Vid den här tidpunkten, våren 1986, började bandet också snegla mot den internationella marknaden och månaden innan "Var e' vargen" släpptes på singel gavs den engelska versionen "The wild world" ut som b-sida till "Peace" ("Fred"). Båda engelska texterna skrivna av Michael Dee.
   Det engelska projektet var än så länge tillfälligt men två år senare kom ett helt album på engelska, "Imperiet", utgiven i mars 1988. Genomgående nyinspelningar sommaren 1987 av gamla Imperiet-låtar producerade av Craig Leon i Wisseloord-studion i Hilversum, Holland. Då kortades den engelska titeln på "Var e' vargen" till "Wild world" och hade ett kortare (3:41) och mer lättviktigt arrangemang med syntar som grund.
   När Imperiets historia skulle sammanfattas på skiva hösten 1988, "Studio/Live", finns en tidigare ej utgiven version av "Var e' vargen" med. Södra Bergens Balalaikor fanns med i studion men hörs knappast och inte heller kan jag uppfatta Micke Hagströms röst i kören. Den versionen höll på att ges ut som singel.
   Andralåten på singeln, "De e' inget under", står helt i skuggan av a-sidan. En låt som är mer suggestiv än rockig där de massiva bas/trummor-rytmerna för melodin framåt utan att explodera.
   Imperiets maxisingel innehåller, helt enligt dåtidens mall, även en ommixad och förlängd version (6:55) av "Var e' vargen" med titeln "Vargen dub". Efter ett långt trumbaserat intro, som också återkommer senare, blir låten maffigare än i original med mer fokus på textraden "Den vilda världens hunger lämnar aldrig dig".

/ Håkan

I min skivhylla: Warren Zevon

WARREN ZEVON: Bad luck streak in dancing school (Asylum 5E-509)

Release: 15 februari 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 13. Mellan Zevons "Excitable boy" (1978) och "Stand in the fire" (1981).

WARREN ZEVON VAR EN AV DE STORA ARTISTERNA. Från någon gång 1976, när jag första gången hörde hans Jackson Browne-producerade "Warren Zevon", fram till sin död 2003 gav Zevon ut en stor mängd otroligt intressanta skivor. Jag har i åtskilliga artiklar på Håkans Pop skrivit om hans karriär, hans skivor och hans liv. Ändå blev det just nu, när jag kollar mitt eget arkiv, uppenbart att jag bara har nämnt "Bad luck streak in dancing school" en enda gång (en coverplatta med Phil Cody 2014) och inte i samband med någon Zevon-text. Förvånansvärt är bara förnamnet, jag är självklart chockad och närmast oförstående men det kanske finns en förklaring när jag gräver mig ned i materialet på skivan.
   Minnet är naturligtvis kort och begränsat och Warren Zevons bästa 70-tal är väldigt koncentrerat kring två ypperliga album, ovannämnda "Warren Zevon" (1976) och "Excitable boy" (1978), och då kan en skiva som "Bad luck streak in dancing school" lätt hamna i bakgrunden per automatik.
   När Warren Zevon återvände till USA, från Spanien, i mitten på 70-talet blev Jackson Browne något av mentor för honom. Det var Brownes kontakter som gav Zevon skivkontrakt på Asylum, Browne producerade de två ovannämnda skivorna men inför den viktiga tredjeskivan på Asylum släppte han taget och lät Zevon producera själv tillsammans med teknikern Greg Ladanyi, från Spanien,. Plötsligt var det viktiga bollplanket och inspirationskällan borta och tillsammans med en eskalerande alkoholism och drogberoende irrade Zevon omkring, hade svårt att skriva låtar och var uppenbart ute på tunn is musikaliskt. All den osäkerheten och det minst problematiska tillståndet har onekligen smittat av sig på skivans helhetsresultat vilket förklarar att albumet fått en anspråkslös placering i Warren Zevons hela diskografi.
   När jag idag lyssnar igenom hela skivan koncentrerat får jag uppfattningen att "Bad luck streak in dancing school" är ett ojämnt album som har sina höjdpunkter men också stora frågetecken. Korta sekvenser av instrumentala symfoniska inslag, "Interlude No. 1" och "Interlude no. 2", som Zevon själv har arrangerat i klassisk stil spräcker upp hela albumets helhet och det är ansträngande att lyssna på hela skivan utan avbrott.
   Zevon hade länge haft arrangörsambitioner, han jobbade med Everly Brothers som klaviaturspelare och arrangör långt innan han blev känd, och det har många gånger höjt kvalitén på många tidigare låtar i karriären. Och även på den här skivan finns det tillfällen, titellåten, "Empty handed heart" och "Jeannie needs a shooter", där hans arrangerade stråkar förstärker intrycket. Eller när han på egen hand med sin string synthesizer på några låtar, "Jungle work" och "Gorilla, you're a desperado", ger arrangemangen lite snyggare muskler.

WARREN ZEVONS TYDLIGA VAPENFETISCHISM gör sig påmind både visuellt och textmässigt ännu en gång. Några av hans tidigare utläggningar i ämnet, "I'll sleep when I'm dead" och "Roland the headless Thompson gunner", får här sällskap av både pistolskott i introt på titellåten, vapen i bild på omslaget och ännu en fascinerande låt ("Jungle work") med krigsmiljö i botten där det förekommer en imponerande vapenarsenal i texten. Där sjunger Warren om den amerikanska polisiära styrkan S.W.A.T., M16-geväret, Ingram--k-pisten MAC-10 (som pryder skivomslagets baksida) och det brittiska Sten gun-geväret.
   Till den lite skjutglada kategorin kan även läggas "Jeannie needs a shooter", låten som Zevon skrev tillsammans med Bruce Springsteen, som handlar om en tjej vars pappa hotade att döda berättaren i sången och till slut använde ett skjutvapen. Låten skrev ursprungligen (som "Janey needs a shooter") av Springsteen ensam 1972, framfördes först på endast piano, fanns med som outtake till "Darkness on the edge of town" och på liverepetitioner i oktober 1978 men blev egentligen aldrig färdigskriven av Bruce.
   Genom Springsteens manager Jon Landau blev Zevon medveten om låten, blev besatt av titeln och började jobba på en egen version vars arrangemang Bruce gillade. Tillsammans slutförde de resten av låten och Zevon spelade in den sommaren 1979.
   Textmässigt är "Bad luck streak..." inget misslyckande men melodiskt är det alldeles för ofta ganska händelsefattigt med lite tråkiga arrangemang till de många utsökta texterna. Allt i kanske orättvis jämförelse med Warrens tidigare storverk som "Hasten down the wind", "Poor poor pitiful me", "Carmelita", "Desperados under the eaves", "Johnny strikes up the band", "Roland the headless Thompson gunner", "Werewolves of London" och "Lawyers, guns and money".
   Tuggande elektriska hårdrockgitarrer i titellåten och "Jungle work" gör inte texten rättvisa och även det spännande låtskrivarsamarbetet Springsteen/Zevon i "Jeannie needs a shooter" sviker musikaliskt. Jag väntade mig också mer av sången om baseboll-stjärnan "Bill Lee".
   Kreativiteten och inspirationen var naturligtvis inte på topp under de här sista 70-talsåren för Warren som samtidigt slogs med både demoner och drogberoende. Men den vackra "Empty-handed heart" (där Linda Ronstadt gör en betydande sånginsats), hitmässiga Lynyrd Skynyrd-hyllningen "Play it all night long", "Gorilla, you're a desperado" och den avslutande "Wild age", med sina Eagles-stämmor, återvänder jag gärna till.
   En låtskrivare av Warren Zevons underbara rang ska inte behöva leta covers till albummaterialet men i brist på mer självklara hits på "Bad luck streak..." har han och rådgivare grävt fram en gammal låt från 1961, Ernie-K-Does "A certain girl" skriven av Allen Toussaint under pseudonymen Naomi Neville. Släpptes följaktligen också på singel och fungerar bra i sitt call-and-response-mönster där Jackson Browne skriker "what's her name?" i refrängen.
   Som helhet är "Bad luck streak in dancing school" en klar svacka i Warren Zevons annars mycket intressanta diskografi. Samma år som den här skivan släpptes gav han sig ut på en turné som resulterade i den väldigt starka liveskivan "Stand in the fire" som släpptes till jul samma år. De personliga problemen kvarstod men 1982 var han tillbaka med det klart godkända albumet "The envoy" innan skivbolaget tröttnade och Zevon fick ta tag i sitt liv och sin artistkarriär på allvar. Efter en fem år lång paus gjorde han comeback på ett alldeles strålande sätt med "Sentimental hygiene" (1987).

/ Håkan

Tributes: Chris Smither

"Link to Chain - A songwriters' tribute to Chris Smither" (Signature Sounds, 2014)

EFTERSOM JAG ÄR GANSKA OBEKANT MED DEN amerikanske låtskrivaren och artisten Chris Smither är det på pappret många av de medverkande artisterna som lockar det stora intresset till den här skivan. Både Dave Alvin, Mary Gauthier och Eilen Jewell är ju spännande namn men även fullfjädrade artister som Bonnie Raitt och Peter Case höjer förväntningarna.
   Utan erfarenhet av Chris Smithers egna versioner av låtarna blir jag här både positivt överraskad och ibland också lite smått likgiltig. Till den första kategorin hör några anmärkningsvärt lågmälda låtar och till den senare några tradjazziga arrangemang.
   Positivt för skivan i sin helhet är urvalet av material som är hämtat från Smithers första album "I'm a stranger too" (1970) till låtar som är utgivna långt in på 2000-talet och det är ju ett godkännande för en genuin låtskrivare.
   Bland artisterna som tolkar Chris Smither finns alltså både etablerade kända namn, se ovan, och för mig helt obekanta namn. Några är verksamma som låtskrivare och är som artister ännu mindre kända. Flera är knutna till samma skivbolag som ger ut den här skivan, Signature Sounds, och i flera fall har de dessutom samma hemstad som Smither, Boston. Det är innehållet, Chris Smithers låtar, som spelar huvudrollen på skivan.
   Första låten med Dave Alvin, titellåten, är en anspråkslös pärla där han avslappnad och tillbakalutad nästan viskar med sin lätt hesa stämma. Resten av skivan är en mindre berg- och dalbana med inte bara stillsam singer/songwriter-musik.
   På Loudon Wainwright III:s och Paul Cebars tolkningar svänger det a la New Orleans. Eilen Jewell med sitt band, med gitarristen Jerry Miller i högform, är ren och skär blues. Klarinetten på Tim O'Briens "Origin of species" och jazzfiolen på Peter Mulveys "Time To Spend" pekar tydligt åt nämnda tradjazzhållet men Jorma Kaukonens fina fingerpicking lättar upp på "Leave the light on".
   Även Bonnie Raitt gör genuin blues på på akustisk gitarr med bara en basist, James Hutchinson, till komp. Där hon i den liveinspelade "Love you like a man" av naturliga skäl döpte om låten till "Love me like a man".

1. Dave Alvin: Link of Chain 03:59
2. Loudon Wainwright III: Place In Line 03:17
3. Mary Gauthier: I Feel The Same 04:19
4. Josh Ritter: Rosalie 04:11
5. Paul Cebar: No Love Today 04:49
6. Eilen Jewell: Can't Shake These Blues 04:07
7. Jorma Kaukonen: Leave The Light On 03:39
8. Aoife O'Donovan with Stephanie Coleman: Small Revelations 03:42
9. Tim O'Brien: Origin Of Species 02:59
10. Peter Mulvey: Time To Spend 03:05
11. Bonnie Raitt: Love Me Like A Man LIVE 04:35
12. Mark Erelli & Jeffrey Foucault: Song For Susan 04:39
13. Heather Maloney: Call Yourself 03:44
14. Peter Case: Caveman 04:40
15. Patty Larkin: Train Home 04:31

/ Håkan

Extraordinärt underhållande timmar

Bilder: Carina Österling

MIKAEL RAMEL BAND
BLÅ LOTUS
Närke Kulturbryggeri 22 april 2018
Konsertlängd: 19:07-20:15 och 20:40-21:38 (68 + 58 = 126 min)
Min plats: Sittande lite till höger ca 8 meter från scenen.

EFTER STRIKTA FÖRBEREDELSER, NOGGRANT LYSSNANDE på "Till dej"-albumet från 1972, kom jag till Närke Kulturbryggeri laddad men ändå inte så förväntansfull. Den 46 år gamla skivan är ett underbart tidsdokument från en era när den svenska proggmusiken blomstrade som mest. Däremot är den musikaliskt splittrad, visserligen genuint genomarbetad, och inspelad med en lekfullhet som jag idag uppfattar som lite naiv. Det var liksom läge att nu få höra och se en uppdaterad version av den känslan och jag fick under mer än två timmars tid anledning att tänka om och tänka nytt med det materialet.
   Mikael Ramel har samlat ett underbart starkt band bakom sig, musiker som dels har starka rötter i 70-talsmusiken och dels har en yngre trollkarl till klaviaturspelare, den synskadade Mats Öberg, och tillsammans tog de kvällens övervägande gamla material till helt nya och stundtals magiska nivåer.
   Kenny Håkansson på gitarr, hans Kebnekajse-kollega Göran Lagerberg på bas och trummisen Benna Sörman blev en garant för att de tydligt uppgraderade arrangemangen skulle fungera och ge den gamla musiken total upprättelse. Med Ramel som värd med underhållande mellansnack blev det en rent ljuvlig konsert i tre delar.
   Kvällens huvudroll, den 46 år gamla albumet "Till dej", fick inleda konserten där låt för låt avhandlades efter absolut bästa förmåga. Kanske inte så lekfullt och gränslöst som det en gång lät men oerhört professionellt när musikerna förstärkte och förtydligade materialet. Ingen mikrofon på Lagerberg förvånade mig lite, som tonårsidol på 60-talet i Tages gjorde han en del anmärkningsvärda insatser ("Every raindrop means a lot") vid sångmikrofonen, men Ramel fick god sånghjälp av Masts Öberg.
   Samtliga låtar från albumet fick en rejäl ansiktslyftning och vid några tillfällen, bland annat slutet på "Imorron e en ny da", lyfte arrangemangen till rent himmelska höjder där bandet förlängde låten på egen hand. Ok, ibland blev det kanske lite för mycket jazzrock för mina känsliga öron men det här var musik för publiken och ingen intern uppvisning.
   Efter pausen kom Mikael Ramel tillbaka med enbart Mats Öberg vid sin sida, satte sig ned och frågade oss och sig själv vad proggmusik är. Tidigt 70-tal fick han proggstämpeln utan att textmässigt egentligen tillhöra den falangen. I det här lilla formatet på scen fick texterna en ännu större betydelse och del 2 av söndagskvällens konsert kunde gott ha fått underrubriken "Son of Povel". Arvet efter sin far som tungvrickande låtskrivare, med ord som viktiga detaljer, kom fram tydligt i många sånger. I exempelvis vokalsången, som han kallade den, om å, ä och ö. Underbart låtskrivande.
   Med bandet tillbaka på scen kom ytterligare några höjdpunkter, bland annat en överraskande cover på Janis Ians "Younger generation blues" som han typiskt döpt om till "Vi är dom äldre". I den avdelningen framfördes också några låtar från soloskivan "Extra Vagansa" (1974), titellåten och "Apfigur", och några senare sololåtar som "Om jag vunne en miljon" (duett med Mats Öberg) och "Enastående framtid".
   Ramel letade sig dessutom tillbaka till mitten av 60-talet när han sjöng Steampackets svenska singel "Bara ett par dar". Han presenterade låten som ett verk från 1966 men enligt mina noteringar gavs den ut i januari 1967 - dock inspelad i december 1966.
   Efter en röjvänlig extralåt var den generöst långa konserten slut och vi kunde andas ut efter några extraordinärt underhållande timmar.
   Lokalbandet Blå Lotus inledde söndagskvällens konsert med 45 minuter huvudsakligen instrumental musik. Redan där kunde vi ställa frågan om vad proggmusik är ty bandets sättning, med orgel/synt, trummor och bas, och arrangemang ekade engelsk progressive music men också Hansson & Karlsson.
   Med de djupa virvlande hammondorgeltonerna i botten och lite sång på några låtar doftade det bekant vid några tillfällen för att sedan till publikens glädje avslutas med Jimi Hendrixs gamla "Purple haze".


Blå Lotus (Wiktor Nydén, Fredrik Andersson och Linus Karlsson) spelade progressive music med många stänk av hammondorgeln.

/ Håkan

MAXI12" #4: THE POGUES

THE POGUES
White city
Everyman is a king
The star of the County Down
(Pogue Mahone/WEA, 1989)

80-TALET HÖLL PÅ ATT RINNA UT I SANDEN och den genuina kreativiteten i The Pogues höll också på att sina. Gruppens en gång i tiden klassiska Stiff-produktioner, singeln "A pair of brown eyes", ep:n "Poguetry in motion" och albumet "Rum, sodomy & the lash", började också bli ett minne blott liksom deras legendariska skivbolag som definitivt packade ihop våren 1987. Fram till sommaren 1988 gav Pogues ut skivor där "Stiff Records" nämns på omslag och etikett men Pogue Mahone var nu officiellt deras nya skivbolag.
   Pogue Mahone ("kiss my ass" på gaeliska) var för övrigt gruppens första namn men det ändrades till det mindre kontroversiella The Pogues.
   När Pogues mitt i sommaren 1989 släppte sitt fjärde album, "Peace and love" (där "White city" var en av låtarna), hade gruppen ett år innan skrivit på kontrakt för Warner Bros. Gruppen hade fått behålla sin Pogue Mahone-logotype men en stor del av gruppens själ och kreativitet höll på att tyna bort i takt med sångaren/låtskrivaren Shane MacGowans eskalerande alkoholism.
   Ändå fanns det spår av namnet Stiff på gruppens skivor fram till sent 1990 när den Joe Strummer-producerade "Hell's ditch" släpptes. Shane MacGowan och övriga medlemmar i bandet som bidrog med låtar till skivan var nämligen knutna till förlaget Stiff Music.
   Att Pogues höll på att tappa koncentrationen runt 1989 är min egen efterhandskonstruktion för just då, när jag exempelvis skulle recensera "Peace and love", var jag mycket nöjd med både skiva, grupp och sound. Jag gav albumet maxbetyg (5) och tyckte att när låtskrivandet hade spridits på många händer var det bara positivt och jag såg ingen fara i att MacGowans låtar var färre och inte så extraordinära längre.
   Jag placerade "Peace and love" på en tredjeplats på det årets årsbästalista men albumet var ändå inte aktuellt på min 50 album långa 80-talslista här på Håkans Pop för några år sedan. Några decennier senare hade jag alltså nästan glömt skivan men när jag idag lyssnar närmare är albumet en skön blandning av rock, pop och folkrock men MacGowans låtar håller en ganska ordinär kvalité. Med ett undantag: "White city".
   Pogues hade under åren på 80-talet gjort många låtar med London-tema och på "Peace and love" var det inget undantag. MacGowans "London you're a lady", Jem Finers ljuvligt vackra ballad "Misty morning Akbert Bridge" och MacGowans "White city" som inte direkt handlar om Londons västra förort, där det paradoxalt nog bor en majoritet svarta invånare. Nej, den gode Shane har skrivit en text om hundkapplöpararenan (se omslaget) White City Stadium i London som revs 1985 och drog med sig pubar i området för att där skulle stora parkeringsplatser anläggas. Klart att MacGowan var bitter och förbannad:
   Oh the torn up ticket stubs
   From a hundred thousand mugs
   Now washed away with dead dreams in the rain
   And the car-parks going up
   And they're pulling down the pubs
   And its just another bloody rainy day

LÅTEN FRAMFÖRS I ETT SVINDLANDE TEMPO MED EN intensiv melodi som anses ha lånats från den traditionella irländska sången "The Curragh of Kildare". Shane Patrick Lysaght MacGowan använde sig med andra ord av den irländska traditionen att föra folkmusiken vidare.
   En originallåt och en traditionell irländsk folksång finns på maxisingelns b-sida. "Everyman is a king" är en lysande outtake från albuminspelningarna, producerad av Steve Lillywhite och skriven av Pogues rutinerade medlem Terry Woods tillsammans med irländaren Ron Kavana. En låt som definitivt platsar på "Peace and love" som dock redan innehåller en Woods/Kavana-låt, "Young Ned of the hill".
   "The star of the County Down" är en urgammal irländsk ballad från Nordirland med en melodi som har rötter i många andra populära folksånger. En låt som vi definitivt hör på St Patrick's Day varje år.
   "White city" kan vara Pogues sista riktigt anmärkningsvärda singel. Den gavs dessutom ut i två olika maxisingelformat där a-sidan och "Everyman is a king" är gemensamma. Som första låt på b-sidan i den andra varianten är en liveinspelad version av Rod Stewarts "Maggie May" där Shane MacGowan vid tillfället (Barrowlands Ballroom, Glasgow, 19 december 1987) sjunger med en röst som måste vara motsatsen till skönsång.

/ Håkan

Anders F:s glimrande gitarrspel

Foto: Jan-Ola Sjöberg

ANDERS F RÖNNBLOM
Plugged Records, Stockholm 21 april 2018
Konsertlängd: 14:05-15:02 (57 min)
Min plats: Stående ca 10 m framför scenen.

PÅ ÅRETS ARRANGEMANG AV RECORD STORE DAY i Stockholm var det betydligt färre liveframträdanden än tidigare år. Jag har exempelvis ett fantastiskt minne av en smått magisk lördag för fyra år sedan när First Aid Kit avlöste Nick Lowe på Pet Sounds men i år var det blott sporadiska tillfällen av livemusik i stan. Men i den perfekt intima lokalen i källaren på skivaffären Plugged Records i Gamla Stan på St Nygatan bjöds det på några framträdanden.
   Vi missade Amanda Ginsburg men tajmade in Anders F Rönnbloms nästan en timme långa konsert på lördageftermiddagen. Med en ganska anspråkslös sättning, Anders F plus två körtjejer (Jenny Roos och Madeleine Wideland) och trummisen Björn Rothstein på congasliknande percussion, hade jag förhoppningar på några låtar under avslappnade förhållanden men fick en hel konsert av väldigt slipat och koncentrerat mått.
   Anders F har kanske Sveriges mest omfattande låtkatalog att välja ur när han ställer sig på scen och i den här konserten fick han möjlighet att välja både gamla och nya låtar. Vid sidan av det alldeles glimrande gitarrspelet, med en fantastisk klang i instrumentet, var det en underhållande rad låtar han bjöd på. Utan att jag noterade låt för låt kan jag fortfarande minnas öppningslåten "Komedia" och sedan "Annabeenox" och "Down on Freak Street". Med hjälp av två sångerskor och dämpade percussion fick gitarren fritt spelrum i långa ordrika låtar som växte på ett både suggestivt och imponerande sätt.

1. Komedia
2. Löv ska falla lätt och vackert
3. Drömguide
4. Det är för mörkt i mörkret
5. Mysterier
6. Långfingret
7. Vem styr landet
8. Down on Freak Street
9. Mörkret
10. Annabeenox
11. Vit flagg

/ Håkan

I min skivhylla: The Records

THE RECORDS: Shades in bed (Virgin V2122)

Release: 18 maj 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 13. Mellan Michelle Phillips "Victim of romance" (1977) och The Records maxisingel "Rock and roll love letter" (1972).

JAG VAR UPPENBART EN SLOW STARTER NÄR INTRESSET för den engelska popgruppen The Records flammade upp runt 1978/79. Jag hade även lite dålig koll på det närbesläktade Kursaal Flyers sista tid som grupp hösten 1977. Därför missade jag Kursaals uppbrott men också startskottet för en ny popgrupp, The Records. Will Birch är den gemensamma nämnaren för de båda händelserna och det har jag lärt mig senare att allt han var/är inblandad i är intressant pophistoria.
   När Graeme Douglas lämnade Kursaal Flyers i februari 1977 tappade Birch sin mest naturliga låtskrivarpartner och det var först på hösten 1977 han fick en ny, Southend-musikern John Wicks. Men då råkade Kursaals sjunga på sista versen, sångaren Paul Shuttleworth ville satsa solo, och upplagan med Wicks som kompgitarrist gav bara ut en singel, "Television generation".
   Låtarna som Birch och Wicks redan skrivit åt Kursaals och spelat in med Muff Winwood som producent hamnade i malpåse. Planerna på en ny grupp fanns dock redan och musikaliskt gick tanken att det skulle bli en mix av Raspberries, Badfinger, Big Star och "Revolver" (Beatles-albumet). Det låg nära till hands att kalla genren power pop och låtskrivarteamet Birch/Wicks skulle bli den här gruppens Lennon/McCartney eller Difford/Tilbrook.
   Tidigt våren 1978 bestämdes övriga musiker i bandet, basisten Phil Brown och gitarristen Huw Gower, som först blev en utpräglad livegrupp. Det gav som resultat att gruppen hösten 1978 blev inbjudna till Be Stiff 78 Tour fast den på inget sätt var knuten till Stiff-bolaget. The Records fick en egen avdelning i paketturnén, där även Wreckless Eric, Mickey Jupp, Jona Lewie, Lene Lovich och Rachel Sweet uppträdde, men framförallt kompade gruppen den då blott 16-åriga Sweet.
   Mitt under Stiff-turnén släpptes The Records debutsingel, "Starry eyes", men månaden innan gavs den första Birch/Wicks-låten ut officiellt, "Pin a medal on Mary", på Rachel Sweets första album "Fool around".
   Under inspelningarna av "Shades in bed", som gjordes mellan februari och april 1979, spelade bandet också in coverlåten "Rock 'n' roll love letter". För bara några veckor sedan skrev jag om den maxisingeln som släpptes innan albumet. Dock utan någon kommersiell respons som gjorde att låten ströks från albumet och ersattes av den inte fullt lika hitanpassade "The phone", producerad av gitarristen Gower som en nödlösning där den amerikanska sångerskan Jane Aire gör ett desperat gästinhopp.
   Åtta av tio låtar på albumet är signerade Birch/Wicks, debutsingeln "Starry eyes" är nyinspelad med Robert John Lange som producent, men soundet är huvudsakligen som gruppens amerikanska förebilder lite tyngre och lite mer elektriskt. Birch har lite provokativt jämfört gitarrsoundet med Boston (!) men det var också USA som tände mest på The Records. "Starry eyes" blev en mindre hit där och gruppen hamnade musikaliskt i samma fack som The Knack och Cheap Trick.
   Lange, ännu så länge tämligen ny i producentbranschen, producerade fyra låtar och är väl ansvarig för det tyngre soundet. Lange lämnade över produktionen till teknikern Tim Friese-Green som fullföljde Langes intentioner på framförallt rockigare arrangemang där elgitarrerna ofta ligger i tjocka lager. Men det är låtarna som huvudsakligen räddar "Shades in bed".
   Singellåtarna "Starry eyes" och "Teenerama" är ju värda större framgångar än "bara" som mindre hitlåtar i USA. "All Messed Up And Ready To Go" hade blivit perfekt i Wreckless Erics repertoar som den en gång var ämnad. "Another Star" har den där vemodiga popkänslan och är egentligen en omskrivning av gruppens tidiga låt "Held Up High", b-sida på "Teenerama"-singeln.
   Inledningslåten "Girl" är lite för högljudd gitarrock för mina öron, "The phone" är inte ett direkt lyckat försök att ersätta "Rock'n'roll love letter" och nyinspelningen av Kursaals gamla "Girls that don't exist" är en mindre katastrof. Många år senare gick det att jämföra originalinspelningen, en tajt jordnära och galopperande poprocklåt, med den här överlastade Lange-produktionen. Kursaals inspelning gavs nämligen ut på på samlingsplattan "In for a spin" 1983.
   Som jag minns det köpte jag "Shades in bed" på rea (titta noga på prislappen "19:50" uppe till vänster på bilden ovan) och jag tror att det var den extra bonusplattan "Held high" som avgjorde köpet. Ep:n innehåller fyra coverlåtar där varje gruppmedlem får sina minuter i strålkastarljuset vid mikrofonen. Samtidigt får gruppen möjlighet att presentera sina musikaliska förebilder, de amerikanska grupperna Blue Ash och Spirit samt de engelska namnen The Kinks och The Rolling Stones.

HIGH HEELS

Side 1
1. Abracadabra (Have you seen her) (Frank Secich/Bill Bartolin)
1973. Singel med Blue Ash.
2. See my friends (Ray Davies
1965. Singel med The Kinks.

Side 2
1. 1984 (Randy California)
1969. Singel med Spirit.
2. Have you seen your mother baby (Standing in the shadows) (Mick Jagger/Keith Richards)
1966. Singel med The Rolling Stones.

/ Håkan

Hurra, Horace!

GRUPPEN HORACE VAR SEDAN NÅGRA ÅR EN KVARTETT med en än så länge tillfällig sättning. Deras demotejper hade imponerat på mig och även i England hade deras låtar väckt uppmärksamhet. Bara några månader efter den här inofficiella konserten skulle bandet ändra gruppnamnet till The Hip Horace och få sin officiella sättning med Johan Rapp, bas, och Peter Magnusson, trummor, när de fick agera förband till Wedding Present-konserten på Rockmagasinet i Örebro.
   Bandet skulle 1988 skivdebutera med ett minialbum, "Hand it back", på Klippan-skivbolaget La Ment.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/8 1987.

HORACE
Freden, Örebro 21 augusti 1987

Efter några mycket lovande insatser på ett par demotejper, som jag uppmärksammade i våras, har Örebrogruppen Horace väckt mer uppseende bland engelska skivbolag än svenska.
   Live har de enbart uppträtt sporadiskt men jag lyckades fånga den intressanta poprockgruppen på en privat föreställning i fredagskväll.
   Kvartetten Horace har en minimal sättning med sång, gitarr, bas och trummor men lyckades över all förväntan göra soundet både enkelt, lätt och varierat. Mycket tack vare rytmsektionen från Athletic Arabs, Johan Strandell, bas, och Tobias Kjellström, trummor.
   Men det var gitarristen Mats Bååge och sångaren Jan Valentin som skriver gruppens charmiga poplåtar. Material som lever på sin melodiska styrka som live inte var lika påfallande som studioinspelningarna har visat prov på.
   Fredagskonserten var väl ingen fläckfri tillställning. Otur med brustna gitarrsträngar och alltför många kompisar i publiken försvagade koncentrationen stundtals så någon recension i egentlig mening är svår att göra.
   Däremot blev jag helt besegrad av repertoaren och deras engelska sound. Många nya starka låtar som det finns all anledning att återkomma till i framtiden. Om inte annat så i alla fall med säkerhet i dessa spalter.

/ Håkan

MAXI12" #5: THE MEN THEY COULDN´T HANG

THE MEN THEY COULDN'T HANG
Ironmasters
Donald where's your troosers
Rawhide
(Imp, 1985)

NÄR JAG UPPTÄCKTE DET HÄR BANDET (januari 1985, både på skiva och konsert), med folkmusikrock som viktigaste ingrediens, var det väl lite osäkert om repertoaren skulle bli så originell och personlig som jag i innerst inne önskade. Debutsingeln (oktober 1984), "The green fields of France (No man's land)", var Eric Bogles historiska standardlåt och bandets tredje singel, "Greenback dollar", var en Kingston Trio-cover. I liverepertoaren och även bland bonuslåtarna på de första singlarna fanns det åtskilliga traditionella låtar och covers.
   Men mellan de två ovannämnda singlarna släpptes "Ironmasters"-singeln, sommaren 1985 i samband med debutalbumet "Night of a thousand candles", som lovade att bandet kunde skriva egna låtar med både engagerande och socialrealistiska texter och starka melodier.
   Fram till den här singeln och albumet gav bandet ut skivor på Elvis Costellos skivbolag Imp och det var ju just den detaljen som lockade mig till Dublin Castle den där måndagskvällen i januari 1985 och fick mig också att inhandla debutsingeln på samma Londontripp. Costellos kamrat Phillip Chevron producerade bandets två första singel-a-sidor och även flera spår på albumet.
   På albumet blev det också klart att bandet hade kreativitet att skriva låtar ty nio av tio låtar kom från bandets egna huvuden. För första gången fick vi också uppfattningen att det var gitarristen Paul Simmonds, som för övrigt var bandets ende medlem som inte sjöng, som skrev majoriteten av texterna till bandets originallåtar. Musiken skrev alla tillsammans under samlingsnamnet TMTCH. I det här fallet en “Auld Lang Syne”-inspirerad melodi, inleds som ballad men växer i tempo där trumpet (Lindsey Lowe) och marscherande trummor ökar energin. i sången om järnbruksägarna som körde över arbetarna och krossade facket. En politiskt laddad text med andra ord och Simmonds har skrivit flera texter på samma brinnande tema under åren.
   Jag hade på 80-talet för vana att köpa varje ny The Men They Couldn't Hang-singel i maxiformat där extralåtarna var fler och omslagsdesignen snyggare. Övriga låtar på "Ironmasters"-12":an är ickeoriginal som var material som fanns i bandets konsertrepertoar.
   ”Donald where's your troosers” är enligt etiketten en traditionell-låt i värsta ursinniga tempot. Snarare punk med Elvis Presley-eko på sången. Enligt en annan källa är det en skotsk sång från 1960 skriven av Andy Stewart och musiken av Neil Grant. En komisk text om skotten som hellre bär kilt än byxor. En mindre hit i England 1960 med Stewart tillsammans med The White Heather Group.
   "Rawhide" är den andra b-sidan på gruppens singel, en låt som jag minns tydligt från mitt första möte med gruppen live i januari 1985. I vilda västern-tempo gör gruppen en mix av allsång och en instrumental Shadows-låt. Originalet som släpptes 1958 sjöngs av amerikanen Frankie Laine som hade italienskt ursprung (Francesco Paolo LoVecchio) ett år innan tv-serien med samma namn hade premiär. På svenska hade serien namnet Prärie.

/ Håkan

I min skivhylla: Neil Young

NEIL YOUNG: Harvest (Reprise MS 2032)

Release: 14 februari 1972
Placering i skivhyllan: Hylla 11. Mellan Youngs "After the gold rush" (1971) och "Journey through the past" (1972).

DET LÅTER KANSKE HELT BEFÄNGT ATT NÄR jag försökte rangordna de bästa 70-talsalbumen, för några år sedan, utelämnade jag Neil Youngs smått legendariska album "Harvest". Även om listan omfattade 70 hela album var det omöjligt att få utrymme för alla bra skivor. Dels var det en mördande konkurrens på listan och dels tyckte jag "After the gold rush" och "Rust never sleeps" var bättre Neil Young-skivor på 70-talet. Men det finns naturligtvis fler Neil Young-skivor som kan nämnas i sammanhanget av vilka "Harvest" kanske är det mest uppenbara exemplet.
   Bortförklaring två är att jag nog drog mig för att nominera en så allmänt populär skiva och ville istället fokusera på andra mindre kända men fortfarande musikaliskt fantastiska album. Den totala succén med hitlåten "Heart of gold", Neil Youngs enda singeletta, har ju effektivt knyckt uppmärksamhet från albumets övriga. Jag tror det kommersiella genombrottet för Neil Young i och med denna singel gjorde kritikerna lite mer kritiska än det här albumet egentligen förtjänar. När jag lyssnar på skivan idag, vid upprepade tillfällen, så känns materialet varken sönderspelat eller uttjatat fast jag nästan kan låtarna utantill.
   Jag tycker nämligen att "Harvest" har en nästan chockerande variation som jag inte har uppfattat tidigare. Här finns som sagt den där hitmässiga inriktningen med "Heart of gold" men jag tycker inte Neil Young på något sätt säljer sig eller försöker ta den enkla kommersiella vägen. Låten har ju Neil Youngs klassiska och personliga sätt att skriva. Sedan har den genom historien kanske snurrat lite för många gånger för att fortfarande uppfattas som riktigt fräsch och originell. Ändå tycker jag den smälter in i skivans övriga material alldeles perfekt och är en ypperlig representant på ett album till stor del inspelad i Nashville.
   Jag har alltså inga problem att lyssna på "Harvest" idag, drygt 46 år sedan den gavs ut, men Neil Young blev uppenbart störd av uppmärksamheten och de kommersiella framgångarna. Han tyckte skivan “put me in the middle of the road. Traveling there soon became a bore, so I headed for the ditch. A rougher ride but I saw more interesting people there." Det var naturligtvis inte bra för en artist som i hela sina karriär mest av allt inte ville göra något förutsägbart eller publikvänligt. Jämför den känslostormen med Ulf Lundell 1982 när han blev folkkär svensk med "Öppna landskap". Han var definitivt inte heller bekväm med den positionen vid den tidpunkten.
   1972, när "Harvest" släpptes, befann jag mig mitt i CSNY-eran och var fullständigt uppslukad av allt som David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash och Neil Young satte sitt namn på. Jag var faktiskt inte så svag för Crosby, Stills & Nash-debuten (1969) men från kvartettens ”Déjà vu” i mars 1970 till Youngs "Harvest" nästan två år senare peakade mitt intresse för dessa fyra "farbröder". Både tillsammans och var och en för sig och produktionstakten under den här korta tiden var minst sagt intensiv.

KVARTETTENS "4 WAY STREET (1971) ÄR NOG DEN LIVESKIVA jag har lyssnat mest på i hela mitt liv. David Crosbys solo "If I could only remember my name" (1971) var lite mer krävande men innehållsmässigt intressant. Stephen Stills solodebuterade starkt med "Stephen Stills" (1970) och följde upp med sitt andra soloalbum "Stephen Stills 2" (1971) bara drygt ett halvår efteråt. det var som sagt en intensiv tid att lyssna på musik.
   Även Graham Nash solodebuterade i den här vevan med "Songs for beginners" (1971) som hade sina klara höjdpunkter. Och dagens huvudartist Neil Young gav ut fantastiska "After the gold rush" (1970) ett knappt halvår efter "Déjà vu”. Sedan kan jag tillägga att bara två månader efter "Harvest" började Graham Nash och David Crosby ge ut flera skivor som duo...
   Ibland måste man som sagt ta fram en skiva i samlingen som är hårt spelad och i det här fallet ligger i ett slitet och sönderfallande skivomslag. Det finns inte så mycket att tillägga om historien runt den här skivan. Det mesta är allmänt känt men jag tycker faktiskt att skivan fortfarande är intressant så här många år efter utgivning och blandningen av olika typer av låtar fascinerar mig.
   Den tydligaste typen av låtar på "Harvest", i vars kategori även "Heart of gold" ingår, är de där avslappnade lätt tillbakalutade låtarna som känns så enkelt att skriva men förmodligen är resultatet av många timmars kreativt arbete. "Out on the weekend", titellåten, "Are you ready for the country" och "Old man" har ju alla de där nästan copyright-stämplade rytmerna i sig som betyder trygghet på ett Neil Young-album.
   Det slarvades lite allmänt på skivomslaget när "Harvest"-inspelningarna skulle dokumenteras. Exempelvis får man uppfattningen att Neil Young inte spelar ett enda instrument på skivan men så är givetvis inte fallet. Jag hör på flera ställen hans typiska piano och munspel och det vilda elektriska gitarrspelet i de tuffare låtarna "Alabama" och "Words (between the lines of age)" kan ingen annan än Neil Percival Young åstadkomma.
   För att rucka lite på albumets helhet finns på "Harvest" också en autentisk liveinspelad låt inkluderad och det är den första kända utgivningen av den numera legendariska låten "The needle and the damage done". Skriven om och till Crazy Horse-gitarristen Danny Whitten och hans eskalerande heroinberoende. Inspelningen gjordes i januari 1971 och gavs alltså ut ett år senare på "Harvest". Mindre än ytterligare ett år senare slutade Whittens drogberoende med en överdos...
   Det finns fler detaljer på "Harvest" som har fått rutinerade kritiker att ta till nedvärderande kraftuttryck. Två av albumets låtar, "A man needs a maid" och "There's a world", sveps in i fylliga för att inte säga bombastiska stråkarrangemang utförda av London Symphony Orchestra under ledning av David Meecham. Arrangemangen är skrivna av Jack Nitzsche som också har producerat låtarna. Nitzsche är ju mest känd som arrangör på Phil Spectors 60-talsproduktioner men var också delaktig i produktionen på Youngs solodebut "Neil Young" (1969).
   Jag har svårt att förstå den grova kritiken på de här låtarna. På den förstnämnda låten tycker jag arrangemanget är perfekt, visserligen överarrangerat men jag tycker kontrasten med Neil Youngs engagerande röst (i en text om sin blivande fru, skådespelerskan Carrie Snodgress) blir oerhört vackert. "There's a world" är inte lika klockren men ändå ett intressant inslag på en historiskt album.

/ Håkan

Covers: Tim Hardin

TIM HARDIN: Painted head (Columbia, 1972)

TIM HARDIN VAR EN GUDABENÅDAD LÅTSKRIVARE på 60-talet, med ett historiskt starkt covermaterial för ett otal artister, och framförde sina låtar på ett väldigt personligt och känslomässigt sätt. Dock utan kommersiella framgångar. Han hade personliga problem av ofantliga mått där scenskräck och djupt heroinberoende tog helt död på artistkarriären och till sist sinade också låtskrivarkreativiteten. Sina bästa berömda låtar skrev han innan 1967 och efter en del inaktiva år fick han paradoxalt sin största hit med en låt skriven av Bobby Darin, "Simple song of freedom".
   Ett allt eskalerande drogberoende fick Tim Hardin att flytta till England 1969 lockad av de liberala lagarna där metadonprogram erbjöds missbrukare. Behandlingen fick Hardin på fötter men låtskrivandet blev aldrig vad det en gång hade varit. Kanske var det hitframgången med en cover som startade idén att göra ett helt album med covers.
   Fyra inspelningsplatser listas på skivomslaget, tre i USA och en i England, men jag är övertygad om att det är i Beatles Apple-studio som "Painted head" huvudsakligen är gjord. Majoriteten musiker på skivan är engelsmän och den ansvarige teknikern, Geoff Emerick, kom från Beatles-sfären. Vilket också har påverkat låturvalet med exempelvis två låtar hämtade från Badfingers katalog, en grupp som Emerick hade producerat.
   Det finns även en koppling mellan den här skivans producent, Tony Meehan (som här jobbade för Leiber-Stoller Productions), och Apple. Meehan, en gång trummis i Shadows, hade producerat singlar med White Trash och Hot Chocolate åt Apple. Och han gör här ett ganska utmärkt jobb inte bara som producent, han spelar ett antal instrument och har skrivit både stråk-, blås- och körarrangemang.
   Produktionen på skivan är faktiskt klanderfri vilket man inte riktigt kan säga om Tim Hardins röst. Det som i grunden på 60-talet var en känslig röst med en personlig patos hade i början på 70-talet förvandlats till en sprucken, svag, ofokuserad och fladdrande röst. På de allra flesta spåren är det en nästan sluddrande Tim Hardin som säkert gör sitt bästa för att tolka låtarna.
   Som singer/songwriter kom Tim Hardin ur folkmusiken men hade också på vägen blivit influerad av både blues och jazz vilket här förklarar varför skivan både inleds och avslutas med traditionella blueslåtar. Sista låten "Nobody Knows You When You're Down and Out" är fritt tolkad och spontant sjungen med egna textrader om "champagne, cocaine & wine" där Alun Davies på akustisk gitarr gör ett fantastiskt jobb som improviserande musiker.
   Då är det övriga materialet på "Painted head" både bättre och mer välvalt. De båda Badfinger-låtarna har ju ett vemodigt innehåll som passar Hardins emotionella stil väldigt bra. Och Jesse Winchesters debutsingel "Yankee lady" passar ju Hardin bättre än det mesta, låter faktiskt som en egen låt och har vissa likheter med "Lady from Baltimore".
   "Sweet lady" är också en låt perfekt anpassad Hardin där blås- och stråkarrangemangen förstärker framförandet fast hans röst krackelerar på sina ställen. Den snygga och poppiga "Till we meet again" tillhör också höjdpunkterna på skivan men allra bäst är den 5:41 långa versionen av Randy Newmans "I'll be home" där Hardin råkar sjunga bättre än på skivan i övrigt. Den nästan kyrkliga kören lyfter låten och får Hardin att "spontant" förlänga låten när han återvänder till de två första verserna.


Side one

1. "You Can't Judge a Book by the Cover" (Willie Dixon) – 4:12
1962. Singel med Bo Diddley.
2. "Midnight Caller" (Pete Ham) – 3:09
1970. Från albumet "No dice" med Badfinger.
3. "Yankee Lady" (Jesse Winchester) – 4:27
1970. Debutsingel med låtskrivaren.
4. "Lonesome Valley" (Traditional, Arranged by Tim Hardin) – 4:29
1927. Inspelad av David Miller.
5. "Sweet Lady" (Ralph Dino/John Sembello) – 3:47
Original.

Side two

1. "Do the Do" (Willie Dixon) – 4:20
1962. Singel med Howlin' Wolf.
2. "Perfection" (Pete Ham) – 3:03
1971. Från albumet "Straight up" med Badfinger.
3. "Till We Meet Again" (Neil Sheppard) – 3:13
Original.
4. "I'll Be Home" (Randy Newman) – 5:43
1970. Från albumet "Nilsson sings Newman" med Nilsson.
5. "Nobody Knows You When You're Down and Out" (Jimmy Cox) – 6:38
1929. Singel med Bessie Smith.

/ Håkan

MAXI12" #6: NICK LOWE

NICK LOWE
L.A.F.S.
(Hey big mouth) Stand up and say that
NICK LOWE/ELVIS COSTELLO
Baby it's you
(F-Beat, 1984)

NICK LOWES MAXISINGLAR PÅ 80-TALET VAR alla små favoriter i stort format. Nästan alla releaser har något udda spår, någon annorlunda version eller något annat unikt som gör skivan intressant. Med sin oförliknelige Jake Riviera som manager och skivbolagschef, hans beteende och gränslösa påhittighet blev ett av skivbolaget Stiffs berömda kännetecken, var det inte så konstigt att marknadsföringsgreppen fortsatte nästan lika frekvent på 80-talet.
   Projektet Nick Lowe hade ju efter Rockpiles definitiva sammanbrott under de första dagarna av 1981 utvecklats till en egen grupp som troget följde Nick på skiva och på turné. Varje år ett nytt album, "Nick The Knife" (1982), "The abominable showman" (1983) och "Nick Lowe and his Cowboy Outfit" (1984), och kreativiteten var stor.
   Bandet med de engelska lysande musikerna Paul Carrack, keyboards, James Eller, bas, Martin Belmont, gitarr, och Bobby Irwin, trummor, hette först His Noise To Go men bytte alltså namn 1984, när Eller lämnade gruppen, till Cowboy Outfit. Just i det namnet låg ju en visuell förändring där Nick på albumfodralets framsida hade klätt upp sig i en genuin tweedkostym. Det klassiska tygmönstret blev ett tema i designen, de urklippta bokstäverna i artistnamnet på samma skivomslag, och följde även med till dagens aktuella maxisingel.
   Etiketten på bilden ovan är singelns b-sida och a-sidan, där "L.A.F.S." ligger, är helt ren från text och ersatt av en bit tweedtyg...
   Singeln innehåller två låtar från albumet "Nick Lowe and his Cowboy Outfit", "L.A.F.S." och "(Hey big mouth) Stand up and say that", som i sann och trygg Nick Lowe-anda, medvetet eller omedvetet, soundmässigt speglar sig i pop- och soulhistorien. Kanske inte så originellt skapande men Lowe är ju en mästare på att stjäla utan att bli anklagad för stöld. Jag kan inte direkt peka på detaljer som Nick har plagierat men jag känner igen mönstret. I musiken, alltså...
   Den lite uppseendeväckande förkortningen "L.A.F.S." betyder alltså "Love at first sight" och låten är dekorerad med både stråkarrangemang (Robert Kirby) och blåsarrangemang. Blåset, som arrangerats av Elvis Costello, spelas av The TKO Horns. En kvartett som tidigare spelat med i Dexy's Midnight Runners och 1983 hade haft stor del i soundet på Costellos album "Punch the clock".
   Bonuslåten på den här Nick Lowe-singeln är coverlåten "Baby it's you" framförd som duett av Nick och Elvis Costello till enkel akustisk gitarr. Originalet gjordes 1961 på en The Shirelles-singel men spelades också in av Beatles med John Lennon på sång i februari 1963. Kanske var det den versionen som gav Lowe/Costello idén att spela in låten.
   Deras inspelning gjordes i maj 1984, samtidigt som Lowes album släpptes, i Am-Pro Studios i London. Tanken var då att låten skulle marknadsföra en kommande USA-turné med Lowe/Costello men deras amerikanska skivbolag tyckte att inspelningen blev för bra att den skulle dra uppmärksamhet från parets egna officiella skivor.

/ Håkan

I min skivhylla: Faces

FACES: The first step (Warner Bros WS 1851)

Release: Mars 1970
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan The Fabulous Thunderbirds "Powerful stuff" (1989) och Faces "Long player" (1971).

DET VAR NOG REN OCH SKÄR NYFIKENHET och inte förhoppningar om att hitta en lysande skiva som gjorde att jag drog ut Faces debutalbum, från ett väldigt tidigt 70-tal, ur skivhyllan. Den här serien om skivorna jag ibland spontant hittar i skivhyllan handlar till stor del om att sätta sig i tidsmaskinen och återvända till åren när det hände och vad som hände och hur det hände i samband med release.
   Hur gruppen Faces uppstod tillhör ju rockmusikens spännande och spektakulära händelser. Med tanke på gruppens senare stordåd, album som "A nod is as good as a wink... to a blind horse" (1971) och "Ooh la la" (1973), som under flera år inträffade parallellt med sångaren Rod Stewarts makalösa solokarriär känns det motiverat att återigen gräva i historien.
   Jag köpte den här skivan i samband med release och den främsta anledningen var nog mitt intresse för 60-talets Small Faces och deras intressanta utveckling från engelsk hitmässig popgrupp till mer avancerad rock. "Ogden's nut gone flake" (med det runda omslaget), som släpptes våren 1968, var bland de första albumen jag ägde och för att riktigt understryka mitt genuina Small Faces-intresse köpte jag även nästa skiva, den postumt utgivna samlingsplattan "Autumn stone" hösten 1969.
   Då var Small Faces sedan över ett halvår tillbaka ett avslutat kapitel men fascinationen kring detta band levde kvar i mitt minne. 3/4-delar av bandet hade tillsammans med två medlemmar från Jeff Beck Group sedan sommaren 1969 fungerat som grupp med namnet Faces, en ny spännande gruppkonstellation med obegränsade utvecklingsmöjligheter.
   Ronnie Lane, bas, Kenny Jones, trummor, och Ian McLagan, keyboards plus sångaren Rod Stewart och gitarristen Ron Wood var verkligen "a match made in heaven". Benämningen supergrupp var nog vid den här tidpunkten inte uppfunnen men med facit i hand kan vi beskriva Faces karriär som något epokgörande för rockhistorien.
   På pappret eller i mitt huvud var just då de tidigare Small Faces-medlemmarna gruppens kända ryggrad och hade sedan 1965 matat publiken med många starka hits. Men Stewarts och Woods bakgrund var precis lika intensiv fast lite utanför det kommersiella strålkastarljuset.
   Både Rod Stewart och Ron Wood hade jämförelsevis faktiskt längre och imponerande karriärer bakom sig innan Faces-äventyret. Exempelvis skivdebuterade båda redan 1964, Stewart på solosingeln "Good morning little schoolgirl" och Wood i gruppen The Birds på singeln "You're on my mind".
   Sedan sjöng respektive spelade sedan båda i en lång rad grupper och i intressanta sammanhang under 60-talet. Stewart sjöng i Long John Baldry & the Hoochie Coochie Men, The Soul Agents, Steampacket och Shotgun Express innan erbjudandet från Jeff Beck dök upp. När The Birds splittrades i november 1966 spelade Wood en kort tid i det legendariska men då okända bandet Santa Barbera Machine Head (där också Jon Lord figurerade) innan jobbet som gitarrist vid sidan av Beck blev ledigt för att senare spela bas i bandet. Wood lyckades också få sparken av den oberäknelige Beck i några månader våren 1968, då han tillfälligt hoppade in i The Creation, innan han återanställdes.

DET VAR UNDER TIDEN I JEFF BECK GROUP som ryktet om Rod Stewarts röstresurser och för all del Ron Woods kvalitéer tog fart. Båda var ju starkt bidragande till albumen "Truth" (1968) och "Beck-Ola" (1969), i ett band som fungerade musikaliskt perfekt, skrev flera låtar tillsammans under pseudonymen Jeffrey Rod, men enligt Rod vara det rena katastrofen socialt.
   Efter två och ett halv år hade Rod och Ron fått nog och sökte sig vidare från den irrationelle Jeff Beck. Faces blev räddningen, en öppning och en utveckling som visade sig bli en enorm succé både live och på skiva. Men Rod Stewarts framträdande roll vid mikrofonen gjorde honom också intressant som sångare och soloartist vilket gjorde att han kunde skriva ett skivkontrakt under eget namn. Just det förhållandet, som kom att kritiseras under några år, gjorde att hans egna skivor prioriterades under de tidiga Faces-åren.
   Innan "The first step" spelades in gick Rod in i studion och gjorde "An old raincoat won't ever let you down" som släpptes innan Faces-debuten. Han hann även släppa andra soloskivan "Gasoline alley" innan Faces andra skiva "Long player" nådde skivbutikerna. Med sina soloskivor var han alltså steget före Faces under de första åren.
   "The first step" var kanske inte den där svindlande succédebuten utan ett musikaliskt, innehållsmässigt och kommersiellt ganska blygsamt album som jag idag uppfattar som extremt ojämn och gav inga stora förhoppningar om framtiden.
   Skivan, producerad av gruppen själv, har ett burkigt och stökigt sound när jag lyssnar på den drygt 48 år gamla vinylskivan idag. Jag är övertygad om att det finns nyrestaurerade, nyutgivna och ommixade versioner av "The first step" som säkert låter mycket bättre men på den här sidan jagar vi det autentiska minnet av en gammal skiva.
   Valet av Bob Dylan-cover, "Wicked messenger" från "John Wesley Harding" (1967), som öppningslåt är inget klockrent beslut. Dels är det en ganska medioker Dylan-låt, om jag får säga det, och dels är versionen här tämligen händelsefattig. Det skulle dröja några år innan Rod Stewarts Dylan-covers skulle tillhöra topparna på hans skivor.
   Redan här tillför dock Ronnie Lanes låtar, "Devotion" och "Stone", en viktig kontrast till allt det traditionellt rockiga. Man kan tydligt höra frön till den lantliga och jordiga musiken som många år senare ska resultera i hans Slim Chance-projekt. Även hans låt "Nobody knows", skriven med Ron Wood, som är en Stewart/Lane-duett tillhör höjdpunkterna på skivan.
   "Shake, shudder, shiver" och "Three button hand me down" är designade efter den formel som ska bli Faces mest kända stil, rockigt, traditionellt och oerhört svängigt utan att vara direkt personligt.
   "Flying" var min stora favoritlåt 1970 och är det fortfarande. Här finns ett sug i arrangemanget, Rod Stewart sjunger bättre än på någon annan låt på skivan, och är kanske den hitlåt som albumet aldrig levererade fast den släpptes på singel flera månader innan albumet.
   "Flying" inleder sida 2 på albumet, en sida som verkligen pendlar mellan nämnda höjdpunkter, "Flying" och "Nobody knows", och rena obegripligheter som två instrumentallåtar, "Pineapple and the monkey" och "Looking out the window". Där spelar Ian McLagans orgel en huvudroll och jag vill just då oväntat placera Faces i den engelska progressive rock-genren. Det hade jag onekligen förträngt under alla år efter release.
   Jag minns också att jag fascinerades av "Around the plynth" när skivan släpptes 1970 men här blir även den näst intill olyssningsbar. En snyggt, vilt spelande slidegitarr sätter prägel på hela låten men ljudet i hörlurar far envist och irriterande fram och tillbaka mellan kanalerna. Låten är för övrigt inte alls släkt med "Plynth (water down the drain)" från Jeff Becks "Beck-Ola" fast den nästan har samma låtskrivare.

/ Håkan

Mars 2018 på Håkans Pop

James Deane på puben i Richmond blev en viss tröst på en misslyckad Irlandsresa.

FÖRLÅT, DET TOG NÅGRA EXTRA DAGAR ATT SAMMANFATTA innehållet på förra månadens Håkans Pop. Ja, själva sammanfattningen var ju inte så tidskrävande. Men när mars höll på att avslutas i helgen hade Ulf Lundell den "goda" smaken att släppa sitt dubbelalbum (för vilken gång i ordningen?) "Skisser". 27 låtar i två timmar som tog ett tag att analysera. Synpunkter följer nedan.
   Personligen inledde jag, fru och kompisar månaden med att inte åka till Irland. Stängd flygplats och värsta vinterovädret på 40 år gjorde den resan omöjlig. Vi utlöste reservplanen och hamnade på en pub i Richmond i sydvästra London där vi också bodde. Levande musik på söndagskvällen med James Deane (se bild ovan).
   Mars månads skivhylla på Håkans Pop innehöll album med Paul McCartney, Graham Parker, Jackson Browne, John Lennon och Tom Petty & the Heartbreakers . Jag uppmärksammade också några äldre coverskivor med Neil Diamond och The Beach Boys . Och månadens maxisinglar, placeringarna 11 till 8 på min lista, gjordes av His Latest Flame, The Records, George Harrison och Billy Bragg .
   Månadens återpublicerade konsertrecensioner: Creedence Clearwater Revisited (1996) och Dr Feelgood (1987). Månadens aktuella konsertrecensioner: Olle Unenge och Tullamore Brothers . Och Unenge var även aktuell på ett nyproducerat album: "Pensionerade hippies & tatuerade sexpack".
   Så fick vi alla ta adjö av Jerry Williams vars plötsliga dödsfall chockerade de allra flesta.

STOR UPPMÄRKSAMHET FÖR EN MÄNGD NYSKRIVNA låtar som Ulf Lundell hade gjort i sitt hem i Skåne resulterade i en officiell utgivning, "Skisser". Därmed har Lundell lämnat sin självvalda asyl och blir kanske återigen mer utåtriktad i framtiden. Visserligen är de 27 låtarna en sorts demo, dock otroligt proffsigt inspelad, så att önska sig en turné är kanske för mycket begärt.
   Hade "Skisser" varit en bok hade vi beskrivit dubbelalbumet som en tegelsten och visst är den lite svårgenomtränglig när alla låtarna presenteras på bara akustisk gitarr, munspel och sång. Efter två timmars lyssnande är jag tämligen mätt på både röst, melodier och långa texter. Det blir ett ofantligt ordbajsande men energin finns där och jag blir imponerad av att det låter så bra på dessa hemmainspelade låtar. Klangen i gitarren är rå och dynamisk och jag tänker omedvetet på sidan 3 på "Längre inåt landet".
   Nej, jag har inte lyssnat på "Skisser" i sin helhet. När munspelet för ett ögonblick blev entonigt tjutande i "Totem" hoppade jag till nästa låt och hamnade i en av tre stora favoriter till låtar på skivan, "Hälften rosor". Inte ens Ulf Lundell har kreativitet att skriva 27 helt nya låtar ty här förekommer en hel del upprepningar från hans karriär, detaljer som låter bekant. I en låt ("Solen och vinden") citerar han sig själv ordagrant dessutom. De två andra låtarna som jag gärna återvänder till på skivan är "Sommarens vattenspridare" och "Hela dagen lång".
   Jag mår bra av tips och nåddes under månaden av de amerikanska namnen Nathaniel Rateliff & The Night Sweats och Shannon & The Clams. Intensiv och högljudd soulrock respektive 60-talspop med en gränslös mix av allt annat. Intressant men de hamnar säkert inte på årsbästalistan.

/ Håkan

Parkers rockrökare förlåter det mesta

GRAHAM PARKERS TURNÉ I SVERIGE på hösten 1991 skulle marknadsföra hans senaste album, "Struck by lightning". Han fick sällskap med gitarristen Mick Ronson som tillsammans med svenska gruppen The Yobs kompade Parker.
   The Yobs hade under flera år uppträtt som Johan Wahlström Band där Johan var sångare framför bandet Bosse Persson, bas, Tobbe Stener, gitarr, Ulf "Vinyl" Stenberg, keyboards, och Affe Byberg, trummor. Johan var också turnéarrangör och organiserade hela den här Parker/Ronson/Yobs-turnén.
   The Yobs hade under namnet Johnny & the Yobs släppt albumet "Girls always know!" och under första avdelningen på konserten blandades den gruppens låtar med Mick Ronsons repertoar.
   Precis innan den här tre veckor långa turnén fick Ronson besked att han hade drabbats av levercancer och varje tisdag under turnén reste han till England för behandling. Något som vid tidpunkten för turnén inte var officiellt. Turnén blev Mick Ronsons sista. Han avled 29 april 1993.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/10 1991.

GRAHAM PARKER
MICK RONSON
& THE YOBS
Café Oscar, Örebro 12 oktober 1991

Så kom Graham Parker, denna gudabenådade rockartist, till Örebro. Inte med den fulländade konserten jag i min enfald hade hoppats på, ty han uppträder under Sverigeturnén "bara" som en del i en paketturné där Mick Ronson och framförallt Johan Wahlström Band ska vara med och dela på utrymmet.
   Ryktet om den här föredettingen, med alltför lite Parker som följd, hade nått Örebro och 140 personer i publiken var naturligtvis en mindre skymf mot Graham Parker.
   Däremot ska ingen skugga falla över Parker för han gav mer av sig själv på tio låtar än Johan Wahlström, här i hatt, kråsskjorta och svart kavaj, kommer att göra under hela sin karriär.
Wahlströms insats var ett habilt men tämligen anonymt rockhantverk.
   Under Wahlströms och Ronsons inledande 40 minuter var det tung rock som gällde. I rök och uppskruvad volym.
   Mick Ronson har kvar sina fans bland gitarristerna, som i lördagskväll fick sitt lystmäte. Inledde med instrumentala "FBI", en Shadows-hit för 30 år sedan (och var alltid förstalåt på konserterna Ronson gjort med Ian Hunter), och fortsatte sedan på sitt oefterhärmliga sätt att vara både tuff och mjuk.
   Sedan stod han plötsligt där, naturligheten själv i egen hög person: Graham Parker. I solglasögon, vit t-shirt och skinnväst.
   Han inledde strålande med "Stupefaction" och fortsättningen blev inte sämre. En ödmjuk Parker förklarade att han inte var här för att lansera sitt senaste album och bjöd sedan på ett brett men kort urval från sina bästa skivor.
   Karln kan knappt stava till hitlåt men får man höra "Local girls" följd av "New York shuffle" kan man inte annat än påstå att rockbranschen är bra orättvis.
   "Back to schooldays", Parkers allra första demoinspelning, samsades under det korta utrymmet med några utmärkta smakprov från det senaste helt lysande albumet "Struck by lightning".
   I våras turnerade Parker akustiskt och nu befinner han sig på vägarna med ett tungt, elektriskt band. Båda exemplen tappar stora, viktiga delar av den totala bilden av Graham Parker.
   Men avslutningen med rockrökaren "Black Lincoln Continental" och popmästerverket "Ten girls ago" kunde nästan förlåta allt.

Mick Ronsons och The Yobs låtar:
FBI 3:35
Everything Is Broken 3:44
Girls always know 4:02
Girlie magazines 4:34
If You Want My Love 3:43
Marseilles 5:17
Don't Look Down 6:10
Sweet Dreamer 6:30
Trouble With Me 6:29
Take A Long Line 3:21

Graham Parkers låtar:
Stupefaction
Weeping statues
Back to schooldays
Last couple on the dance floor
You can't be too strong
Get started, start a fire
Local girl
New York shuffle

Extralåtar
Black Lincoln continental
Ten girls ago

/ Håkan

MAXI12" #7: GATEWAY BAND

GATEWAY BAND
Konst är dyrbarare än korv
Between you and me and the gateway
(Metronome, 1980)

PÅ DEN HÄR MAXISINGELN FINNS BARA TVÅ LÅTAR, som inte är utgivna i någon annan form, men musikaliskt innehåller skivan mer musik än någon av de andra maxisinglarna på min lista över favoriterna i genren. De två låtarna på skivan har nämligen en speltid på drygt 26 minuter! Min lista börjar närma sig toppregionerna och dagens representant är på flera sätt historiskt nyskapande, även internationellt sett, och den är svensk.
   För det första var maxisingel 1980 ett relativt nytt revolutionerande format. Visserligen introducerades den första maxisingeln på allvar 1976, då enbart för discomarknaden, men det var först på 80-talet som den började massproduceras för pop- och rockmusikbranschen. På den svenska marknaden var Gateway Bands maxisingel "Konst är dyrbarare än korv" en oerhört banbrytande skiva.
   Skivan lanserades i sällskap med en synnerligen annorlunda videofilm. Soundtrack från kortfilmen "Konst är dyrbarare än korv" står det på skivomslaget och allt var lika mycket ett ambitiöst konstprojekt som musik.. Musikvideo var så gott som ett nytt och okänt begrepp 1980. Den rena musikvideon introducerades först 1981 av MTV i USA och nådde Europa först 1987 så den här över tolv minuter långa filmen var verkligen före sin tid. Ett enda långt collage med bilder, seriefigurer, målningar och fotomontage som sedan avslutas med några svartvita filmbilder på musikerna i studion under inspelningen av låtarna.
   Visuellt var Gateway Band en kvartett med två musiker, en författare och en konstnär. På skivomslaget, en parafras på Beatles "Sgt Pepper"-omslag, ser vi från vänster Carsten Regild, Rolf Börjlind, Stefan Nilsson och Mats Ronander men på huvudlåten är det fler sångare och musiker.
   Ronander, som har skrivit den reggaedoftande melodin tillsammans med Stefan Nilsson, hade 1980 långt framskridna planer på att inleda sin efterlängtade solokarriär. Den här skivan får väl ses som ett litet startskott för här briljerar han både med sång, munspel och sologitarr på den långa låten där han också spelar bas.
   Ronander får hjälp av både Marie Bergman och Tommy Körberg att sjunga några verser plus att författaren av detta stycke, Rolf Börjlind, läser sista versen som följs av ett 3,5 minuter långt stegrande gitarrsolo. Roger Palm, ofta anlitad studiomusiker, spelar trummor på inspelningen.
   B-sidan "Between you and and me and the gateway" är en spontant jazzklingande låt fritt komponerad av Stefan Nilsson. Där det inledande pianot efterhand får sällskap av Ronanders munspel innan låten efter fyra minuter övergår i talande inslag där Nilssons piano håller sig i bakgrunden. Börjlind läser en lång surrealistisk text, "dikt" enligt omslaget, där också Ronander bidrar med tal, "repliker" enligt omslaget. Efter cirka tio minuter av den tolv minuter långa låten sjunger Ronander en text och sista halvminuten är det lite ordlös sång.

TIO ÅR EFTER GATEWAY BAND-ORIGINALET fick låten "Konst är dyrbarare än korv" en oväntad revival på tv i programserien Sista Striket, ett antal halvtimmesavsnitt som producerades av Sveriges Television. Lena Nyman och Stefan Sauk fungerade som ciceroner i en avantgardistisk konstkavalkad av musik, poesi, måleri och gestaltning.
   Förutom de fyra i Gateway Band var Lena Nyman, Åke Sundqvist och Stefan Sauk med i redaktionen. Carsten Regild stod för scenografin à la Warhol-happening och Henrik Schyffert var bildproducent. Programmet hyrde in sig i Studion vid S:t Eriksplan.
   Sista Striket anordnades också som kulturevenemang på Kulturhuset i Stockholm där ett imponerande gäng framförde "Konst är dyrbarare än korv". Det var bland annat Ola Magnell, Peps Persson, Kajsa Grytt, Anders F Rönnblom och musiker som Janne Schaffer, Georg Wadenius, Georg Riedel och Bosse Skoglund.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.