Blogginlägg

I min skivhylla: Faces

FACES: The first step (Warner Bros WS 1851)

Release: Mars 1970
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan The Fabulous Thunderbirds "Powerful stuff" (1989) och Faces "Long player" (1971).

DET VAR NOG REN OCH SKÄR NYFIKENHET och inte förhoppningar om att hitta en lysande skiva som gjorde att jag drog ut Faces debutalbum, från ett väldigt tidigt 70-tal, ur skivhyllan. Den här serien om skivorna jag ibland spontant hittar i skivhyllan handlar till stor del om att sätta sig i tidsmaskinen och återvända till åren när det hände och vad som hände och hur det hände i samband med release.
   Hur gruppen Faces uppstod tillhör ju rockmusikens spännande och spektakulära händelser. Med tanke pÃ¥ gruppens senare stordÃ¥d, album som "A nod is as good as a wink... to a blind horse" (1971) och "Ooh la la" (1973), som under flera Ã¥r inträffade parallellt med sÃ¥ngaren Rod Stewarts makalösa solokarriär känns det motiverat att Ã¥terigen gräva i historien.
   Jag köpte den här skivan i samband med release och den främsta anledningen var nog mitt intresse för 60-talets Small Faces och deras intressanta utveckling frÃ¥n engelsk hitmässig popgrupp till mer avancerad rock. "Ogden's nut gone flake" (med det runda omslaget), som släpptes vÃ¥ren 1968, var bland de första albumen jag ägde och för att riktigt understryka mitt genuina Small Faces-intresse köpte jag även nästa skiva, den postumt utgivna samlingsplattan "Autumn stone" hösten 1969.
   DÃ¥ var Small Faces sedan över ett halvÃ¥r tillbaka ett avslutat kapitel men fascinationen kring detta band levde kvar i mitt minne. 3/4-delar av bandet hade tillsammans med tvÃ¥ medlemmar frÃ¥n Jeff Beck Group sedan sommaren 1969 fungerat som grupp med namnet Faces, en ny spännande gruppkonstellation med obegränsade utvecklingsmöjligheter.
   Ronnie Lane, bas, Kenny Jones, trummor, och Ian McLagan, keyboards plus sÃ¥ngaren Rod Stewart och gitarristen Ron Wood var verkligen "a match made in heaven". Benämningen supergrupp var nog vid den här tidpunkten inte uppfunnen men med facit i hand kan vi beskriva Faces karriär som nÃ¥got epokgörande för rockhistorien.
   PÃ¥ pappret eller i mitt huvud var just dÃ¥ de tidigare Small Faces-medlemmarna gruppens kända ryggrad och hade sedan 1965 matat publiken med mÃ¥nga starka hits. Men Stewarts och Woods bakgrund var precis lika intensiv fast lite utanför det kommersiella strÃ¥lkastarljuset.
   BÃ¥de Rod Stewart och Ron Wood hade jämförelsevis faktiskt längre och imponerande karriärer bakom sig innan Faces-äventyret. Exempelvis skivdebuterade bÃ¥da redan 1964, Stewart pÃ¥ solosingeln "Good morning little schoolgirl" och Wood i gruppen The Birds pÃ¥ singeln "You're on my mind".
   Sedan sjöng respektive spelade sedan bÃ¥da i en lÃ¥ng rad grupper och i intressanta sammanhang under 60-talet. Stewart sjöng i Long John Baldry & the Hoochie Coochie Men, The Soul Agents, Steampacket och Shotgun Express innan erbjudandet frÃ¥n Jeff Beck dök upp. När The Birds splittrades i november 1966 spelade Wood en kort tid i det legendariska men dÃ¥ okända bandet Santa Barbera Machine Head (där ocksÃ¥ Jon Lord figurerade) innan jobbet som gitarrist vid sidan av Beck blev ledigt för att senare spela bas i bandet. Wood lyckades ocksÃ¥ fÃ¥ sparken av den oberäknelige Beck i nÃ¥gra mÃ¥nader vÃ¥ren 1968, dÃ¥ han tillfälligt hoppade in i The Creation, innan han Ã¥teranställdes.

DET VAR UNDER TIDEN I JEFF BECK GROUP som ryktet om Rod Stewarts röstresurser och för all del Ron Woods kvalitéer tog fart. Båda var ju starkt bidragande till albumen "Truth" (1968) och "Beck-Ola" (1969), i ett band som fungerade musikaliskt perfekt, skrev flera låtar tillsammans under pseudonymen Jeffrey Rod, men enligt Rod vara det rena katastrofen socialt.
   Efter tvÃ¥ och ett halv Ã¥r hade Rod och Ron fÃ¥tt nog och sökte sig vidare frÃ¥n den irrationelle Jeff Beck. Faces blev räddningen, en öppning och en utveckling som visade sig bli en enorm succé bÃ¥de live och pÃ¥ skiva. Men Rod Stewarts framträdande roll vid mikrofonen gjorde honom ocksÃ¥ intressant som sÃ¥ngare och soloartist vilket gjorde att han kunde skriva ett skivkontrakt under eget namn. Just det förhÃ¥llandet, som kom att kritiseras under nÃ¥gra Ã¥r, gjorde att hans egna skivor prioriterades under de tidiga Faces-Ã¥ren.
   Innan "The first step" spelades in gick Rod in i studion och gjorde "An old raincoat won't ever let you down" som släpptes innan Faces-debuten. Han hann även släppa andra soloskivan "Gasoline alley" innan Faces andra skiva "Long player" nÃ¥dde skivbutikerna. Med sina soloskivor var han alltsÃ¥ steget före Faces under de första Ã¥ren.
   "The first step" var kanske inte den där svindlande succédebuten utan ett musikaliskt, innehÃ¥llsmässigt och kommersiellt ganska blygsamt album som jag idag uppfattar som extremt ojämn och gav inga stora förhoppningar om framtiden.
   Skivan, producerad av gruppen själv, har ett burkigt och stökigt sound när jag lyssnar pÃ¥ den drygt 48 Ã¥r gamla vinylskivan idag. Jag är övertygad om att det finns nyrestaurerade, nyutgivna och ommixade versioner av "The first step" som säkert lÃ¥ter mycket bättre men pÃ¥ den här sidan jagar vi det autentiska minnet av en gammal skiva.
   Valet av Bob Dylan-cover, "Wicked messenger" frÃ¥n "John Wesley Harding" (1967), som öppningslÃ¥t är inget klockrent beslut. Dels är det en ganska medioker Dylan-lÃ¥t, om jag fÃ¥r säga det, och dels är versionen här tämligen händelsefattig. Det skulle dröja nÃ¥gra Ã¥r innan Rod Stewarts Dylan-covers skulle tillhöra topparna pÃ¥ hans skivor.
   Redan här tillför dock Ronnie Lanes lÃ¥tar, "Devotion" och "Stone", en viktig kontrast till allt det traditionellt rockiga. Man kan tydligt höra frön till den lantliga och jordiga musiken som mÃ¥nga Ã¥r senare ska resultera i hans Slim Chance-projekt. Även hans lÃ¥t "Nobody knows", skriven med Ron Wood, som är en Stewart/Lane-duett tillhör höjdpunkterna pÃ¥ skivan.
   "Shake, shudder, shiver" och "Three button hand me down" är designade efter den formel som ska bli Faces mest kända stil, rockigt, traditionellt och oerhört svängigt utan att vara direkt personligt.
   "Flying" var min stora favoritlÃ¥t 1970 och är det fortfarande. Här finns ett sug i arrangemanget, Rod Stewart sjunger bättre än pÃ¥ nÃ¥gon annan lÃ¥t pÃ¥ skivan, och är kanske den hitlÃ¥t som albumet aldrig levererade fast den släpptes pÃ¥ singel flera mÃ¥nader innan albumet.
   "Flying" inleder sida 2 pÃ¥ albumet, en sida som verkligen pendlar mellan nämnda höjdpunkter, "Flying" och "Nobody knows", och rena obegripligheter som tvÃ¥ instrumentallÃ¥tar, "Pineapple and the monkey" och "Looking out the window". Där spelar Ian McLagans orgel en huvudroll och jag vill just dÃ¥ oväntat placera Faces i den engelska progressive rock-genren. Det hade jag onekligen förträngt under alla Ã¥r efter release.
   Jag minns ocksÃ¥ att jag fascinerades av "Around the plynth" när skivan släpptes 1970 men här blir även den näst intill olyssningsbar. En snyggt, vilt spelande slidegitarr sätter prägel pÃ¥ hela lÃ¥ten men ljudet i hörlurar far envist och irriterande fram och tillbaka mellan kanalerna. LÃ¥ten är för övrigt inte alls släkt med "Plynth (water down the drain)" frÃ¥n Jeff Becks "Beck-Ola" fast den nästan har samma lÃ¥tskrivare.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.