Blogginlägg från 2018-04-06

I min skivhylla: Faces

Postad: 2018-04-06 07:59
Kategori: I min skivhylla



FACES: The first step (Warner Bros WS 1851)

Release:
Mars 1970
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan The Fabulous Thunderbirds "Powerful stuff" (1989) och Faces "Long player" (1971).

DET VAR NOG REN OCH SKÄR NYFIKENHET och inte förhoppningar om att hitta en lysande skiva som gjorde att jag drog ut Faces debutalbum, från ett väldigt tidigt 70-tal, ur skivhyllan. Den här serien om skivorna jag ibland spontant hittar i skivhyllan handlar till stor del om att sätta sig i tidsmaskinen och återvända till åren när det hände och vad som hände och hur det hände i samband med release.
   Hur gruppen Faces uppstod tillhör ju rockmusikens spännande och spektakulära händelser. Med tanke på gruppens senare stordåd, album som "A nod is as good as a wink... to a blind horse" (1971) och "Ooh la la" (1973), som under flera år inträffade parallellt med sångaren Rod Stewarts makalösa solokarriär känns det motiverat att återigen gräva i historien.
   Jag köpte den här skivan i samband med release och den främsta anledningen var nog mitt intresse för 60-talets Small Faces och deras intressanta utveckling från engelsk hitmässig popgrupp till mer avancerad rock. "Ogden's nut gone flake" (med det runda omslaget), som släpptes våren 1968, var bland de första albumen jag ägde och för att riktigt understryka mitt genuina Small Faces-intresse köpte jag även nästa skiva, den postumt utgivna samlingsplattan "Autumn stone" hösten 1969.
   Då var Small Faces sedan över ett halvår tillbaka ett avslutat kapitel men fascinationen kring detta band levde kvar i mitt minne. 3/4-delar av bandet hade tillsammans med två medlemmar från Jeff Beck Group sedan sommaren 1969 fungerat som grupp med namnet Faces, en ny spännande gruppkonstellation med obegränsade utvecklingsmöjligheter.
   Ronnie Lane, bas, Kenny Jones, trummor, och Ian McLagan, keyboards plus sångaren Rod Stewart och gitarristen Ron Wood var verkligen "a match made in heaven". Benämningen supergrupp var nog vid den här tidpunkten inte uppfunnen men med facit i hand kan vi beskriva Faces karriär som något epokgörande för rockhistorien.
   På pappret eller i mitt huvud var just då de tidigare Small Faces-medlemmarna gruppens kända ryggrad och hade sedan 1965 matat publiken med många starka hits. Men Stewarts och Woods bakgrund var precis lika intensiv fast lite utanför det kommersiella strålkastarljuset.
   Både Rod Stewart och Ron Wood hade jämförelsevis faktiskt längre och imponerande karriärer bakom sig innan Faces-äventyret. Exempelvis skivdebuterade båda redan 1964, Stewart på solosingeln "Good morning little schoolgirl" och Wood i gruppen The Birds på singeln "You're on my mind".
   Sedan sjöng respektive spelade sedan båda i en lång rad grupper och i intressanta sammanhang under 60-talet. Stewart sjöng i Long John Baldry & the Hoochie Coochie Men, The Soul Agents, Steampacket och Shotgun Express innan erbjudandet från Jeff Beck dök upp. När The Birds splittrades i november 1966 spelade Wood en kort tid i det legendariska men då okända bandet Santa Barbera Machine Head (där också Jon Lord figurerade) innan jobbet som gitarrist vid sidan av Beck blev ledigt för att senare spela bas i bandet. Wood lyckades också få sparken av den oberäknelige Beck i några månader våren 1968, då han tillfälligt hoppade in i The Creation, innan han återanställdes.

DET VAR UNDER TIDEN I JEFF BECK GROUP som ryktet om Rod Stewarts röstresurser och för all del Ron Woods kvalitéer tog fart. Båda var ju starkt bidragande till albumen "Truth" (1968) och "Beck-Ola" (1969), i ett band som fungerade musikaliskt perfekt, skrev flera låtar tillsammans under pseudonymen Jeffrey Rod, men enligt Rod vara det rena katastrofen socialt.
   Efter två och ett halv år hade Rod och Ron fått nog och sökte sig vidare från den irrationelle Jeff Beck. Faces blev räddningen, en öppning och en utveckling som visade sig bli en enorm succé både live och på skiva. Men Rod Stewarts framträdande roll vid mikrofonen gjorde honom också intressant som sångare och soloartist vilket gjorde att han kunde skriva ett skivkontrakt under eget namn. Just det förhållandet, som kom att kritiseras under några år, gjorde att hans egna skivor prioriterades under de tidiga Faces-åren.
   Innan "The first step" spelades in gick Rod in i studion och gjorde "An old raincoat won't ever let you down" som släpptes innan Faces-debuten. Han hann även släppa andra soloskivan "Gasoline alley" innan Faces andra skiva "Long player" nådde skivbutikerna. Med sina soloskivor var han alltså steget före Faces under de första åren.
   "The first step" var kanske inte den där svindlande succédebuten utan ett musikaliskt, innehållsmässigt och kommersiellt ganska blygsamt album som jag idag uppfattar som extremt ojämn och gav inga stora förhoppningar om framtiden.
   Skivan, producerad av gruppen själv, har ett burkigt och stökigt sound när jag lyssnar på den drygt 48 år gamla vinylskivan idag. Jag är övertygad om att det finns nyrestaurerade, nyutgivna och ommixade versioner av "The first step" som säkert låter mycket bättre men på den här sidan jagar vi det autentiska minnet av en gammal skiva.
   Valet av Bob Dylan-cover, "Wicked messenger" från "John Wesley Harding" (1967), som öppningslåt är inget klockrent beslut. Dels är det en ganska medioker Dylan-låt, om jag får säga det, och dels är versionen här tämligen händelsefattig. Det skulle dröja några år innan Rod Stewarts Dylan-covers skulle tillhöra topparna på hans skivor.
   Redan här tillför dock Ronnie Lanes låtar, "Devotion" och "Stone", en viktig kontrast till allt det traditionellt rockiga. Man kan tydligt höra frön till den lantliga och jordiga musiken som många år senare ska resultera i hans Slim Chance-projekt. Även hans låt "Nobody knows", skriven med Ron Wood, som är en Stewart/Lane-duett tillhör höjdpunkterna på skivan.
   "Shake, shudder, shiver" och "Three button hand me down" är designade efter den formel som ska bli Faces mest kända stil, rockigt, traditionellt och oerhört svängigt utan att vara direkt personligt.
   "Flying" var min stora favoritlåt 1970 och är det fortfarande. Här finns ett sug i arrangemanget, Rod Stewart sjunger bättre än på någon annan låt på skivan, och är kanske den hitlåt som albumet aldrig levererade fast den släpptes på singel flera månader innan albumet.
   "Flying" inleder sida 2 på albumet, en sida som verkligen pendlar mellan nämnda höjdpunkter, "Flying" och "Nobody knows", och rena obegripligheter som två instrumentallåtar, "Pineapple and the monkey" och "Looking out the window". Där spelar Ian McLagans orgel en huvudroll och jag vill just då oväntat placera Faces i den engelska progressive rock-genren. Det hade jag onekligen förträngt under alla år efter release.
   Jag minns också att jag fascinerades av "Around the plynth" när skivan släpptes 1970 men här blir även den näst intill olyssningsbar. En snyggt, vilt spelande slidegitarr sätter prägel på hela låten men ljudet i hörlurar far envist och irriterande fram och tillbaka mellan kanalerna. Låten är för övrigt inte alls släkt med "Plynth (water down the drain)" från Jeff Becks "Beck-Ola" fast den nästan har samma låtskrivare.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2018 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Torsdagen den 18 oktober 1979 1. Det var en m...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Tisdagen den 14 oktober 1980 1. Natt (ensam m...

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.