Blogginlägg från 2018-04-23

Extraordinärt underhållande timmar

Postad: 2018-04-23 11:04
Kategori: Live-recensioner

Bilder: Carina Österling

MIKAEL RAMEL BAND
BLÅ LOTUS
Närke Kulturbryggeri 22 april 2018
Konsertlängd: 19:07-20:15 och 20:40-21:38 (68 + 58 = 126 min)
Min plats: Sittande lite till höger ca 8 meter från scenen.


EFTER STRIKTA FÖRBEREDELSER, NOGGRANT LYSSNANDE på "Till dej"-albumet från 1972, kom jag till Närke Kulturbryggeri laddad men ändå inte så förväntansfull. Den 46 år gamla skivan är ett underbart tidsdokument från en era när den svenska proggmusiken blomstrade som mest. Däremot är den musikaliskt splittrad, visserligen genuint genomarbetad, och inspelad med en lekfullhet som jag idag uppfattar som lite naiv. Det var liksom läge att nu få höra och se en uppdaterad version av den känslan och jag fick under mer än två timmars tid anledning att tänka om och tänka nytt med det materialet.
   Mikael Ramel har samlat ett underbart starkt band bakom sig, musiker som dels har starka rötter i 70-talsmusiken och dels har en yngre trollkarl till klaviaturspelare, den synskadade Mats Öberg, och tillsammans tog de kvällens övervägande gamla material till helt nya och stundtals magiska nivåer.
   Kenny Håkansson på gitarr, hans Kebnekajse-kollega Göran Lagerberg på bas och trummisen Benna Sörman blev en garant för att de tydligt uppgraderade arrangemangen skulle fungera och ge den gamla musiken total upprättelse. Med Ramel som värd med underhållande mellansnack blev det en rent ljuvlig konsert i tre delar.
   Kvällens huvudroll, den 46 år gamla albumet "Till dej", fick inleda konserten där låt för låt avhandlades efter absolut bästa förmåga. Kanske inte så lekfullt och gränslöst som det en gång lät men oerhört professionellt när musikerna förstärkte och förtydligade materialet. Ingen mikrofon på Lagerberg förvånade mig lite, som tonårsidol på 60-talet i Tages gjorde han en del anmärkningsvärda insatser ("Every raindrop means a lot") vid sångmikrofonen, men Ramel fick god sånghjälp av Masts Öberg.
   Samtliga låtar från albumet fick en rejäl ansiktslyftning och vid några tillfällen, bland annat slutet på "Imorron e en ny da", lyfte arrangemangen till rent himmelska höjder där bandet förlängde låten på egen hand. Ok, ibland blev det kanske lite för mycket jazzrock för mina känsliga öron men det här var musik för publiken och ingen intern uppvisning.
   Efter pausen kom Mikael Ramel tillbaka med enbart Mats Öberg vid sin sida, satte sig ned och frågade oss och sig själv vad proggmusik är. Tidigt 70-tal fick han proggstämpeln utan att textmässigt egentligen tillhöra den falangen. I det här lilla formatet på scen fick texterna en ännu större betydelse och del 2 av söndagskvällens konsert kunde gott ha fått underrubriken "Son of Povel". Arvet efter sin far som tungvrickande låtskrivare, med ord som viktiga detaljer, kom fram tydligt i många sånger. I exempelvis vokalsången, som han kallade den, om å, ä och ö. Underbart låtskrivande.
   Med bandet tillbaka på scen kom ytterligare några höjdpunkter, bland annat en överraskande cover på Janis Ians "Younger generation blues" som han typiskt döpt om till "Vi är dom äldre". I den avdelningen framfördes också några låtar från soloskivan "Extra Vagansa" (1974), titellåten och "Apfigur", och några senare sololåtar som "Om jag vunne en miljon" (duett med Mats Öberg) och "Enastående framtid".
   Ramel letade sig dessutom tillbaka till mitten av 60-talet när han sjöng Steampackets svenska singel "Bara ett par dar". Han presenterade låten som ett verk från 1966 men enligt mina noteringar gavs den ut i januari 1967 - dock inspelad i december 1966.
   Efter en röjvänlig extralåt var den generöst långa konserten slut och vi kunde andas ut efter några extraordinärt underhållande timmar.
   Lokalbandet Blå Lotus inledde söndagskvällens konsert med 45 minuter huvudsakligen instrumental musik. Redan där kunde vi ställa frågan om vad proggmusik är ty bandets sättning, med orgel/synt, trummor och bas, och arrangemang ekade engelsk progressive music men också Hansson & Karlsson.
   Med de djupa virvlande hammondorgeltonerna i botten och lite sång på några låtar doftade det bekant vid några tillfällen för att sedan till publikens glädje avslutas med Jimi Hendrixs gamla "Purple haze".


Blå Lotus (Wiktor Nydén, Fredrik Andersson och Linus Karlsson) spelade progressive music med många stänk av hammondorgeln.

/ Håkan

MAXI12" #4: THE POGUES

Postad: 2018-04-23 07:58
Kategori: Maxi12"



THE POGUES
White city
Everyman is a king
The star of the County Down

(Pogue Mahone/WEA, 1989)

80-TALET HÖLL PÅ ATT RINNA UT I SANDEN och den genuina kreativiteten i The Pogues höll också på att sina. Gruppens en gång i tiden klassiska Stiff-produktioner, singeln "A pair of brown eyes", ep:n "Poguetry in motion" och albumet "Rum, sodomy & the lash", började också bli ett minne blott liksom deras legendariska skivbolag som definitivt packade ihop våren 1987. Fram till sommaren 1988 gav Pogues ut skivor där "Stiff Records" nämns på omslag och etikett men Pogue Mahone var nu officiellt deras nya skivbolag.
   Pogue Mahone ("kiss my ass" på gaeliska) var för övrigt gruppens första namn men det ändrades till det mindre kontroversiella The Pogues.
   När Pogues mitt i sommaren 1989 släppte sitt fjärde album, "Peace and love" (där "White city" var en av låtarna), hade gruppen ett år innan skrivit på kontrakt för Warner Bros. Gruppen hade fått behålla sin Pogue Mahone-logotype men en stor del av gruppens själ och kreativitet höll på att tyna bort i takt med sångaren/låtskrivaren Shane MacGowans eskalerande alkoholism.
   Ändå fanns det spår av namnet Stiff på gruppens skivor fram till sent 1990 när den Joe Strummer-producerade "Hell's ditch" släpptes. Shane MacGowan och övriga medlemmar i bandet som bidrog med låtar till skivan var nämligen knutna till förlaget Stiff Music.
   Att Pogues höll på att tappa koncentrationen runt 1989 är min egen efterhandskonstruktion för just då, när jag exempelvis skulle recensera "Peace and love", var jag mycket nöjd med både skiva, grupp och sound. Jag gav albumet maxbetyg (5) och tyckte att när låtskrivandet hade spridits på många händer var det bara positivt och jag såg ingen fara i att MacGowans låtar var färre och inte så extraordinära längre.
   Jag placerade "Peace and love" på en tredjeplats på det årets årsbästalista men albumet var ändå inte aktuellt på min 50 album långa 80-talslista här på Håkans Pop för några år sedan. Några decennier senare hade jag alltså nästan glömt skivan men när jag idag lyssnar närmare är albumet en skön blandning av rock, pop och folkrock men MacGowans låtar håller en ganska ordinär kvalité. Med ett undantag: "White city".
   Pogues hade under åren på 80-talet gjort många låtar med London-tema och på "Peace and love" var det inget undantag. MacGowans "London you're a lady", Jem Finers ljuvligt vackra ballad "Misty morning Akbert Bridge" och MacGowans "White city" som inte direkt handlar om Londons västra förort, där det paradoxalt nog bor en majoritet svarta invånare. Nej, den gode Shane har skrivit en text om hundkapplöpararenan (se omslaget) White City Stadium i London som revs 1985 och drog med sig pubar i området för att där skulle stora parkeringsplatser anläggas. Klart att MacGowan var bitter och förbannad:
   Oh the torn up ticket stubs
   From a hundred thousand mugs
   Now washed away with dead dreams in the rain
   And the car-parks going up
   And they're pulling down the pubs
   And its just another bloody rainy day


LÅTEN FRAMFÖRS I ETT SVINDLANDE TEMPO MED EN intensiv melodi som anses ha lånats från den traditionella irländska sången "The Curragh of Kildare". Shane Patrick Lysaght MacGowan använde sig med andra ord av den irländska traditionen att föra folkmusiken vidare.
   En originallåt och en traditionell irländsk folksång finns på maxisingelns b-sida. "Everyman is a king" är en lysande outtake från albuminspelningarna, producerad av Steve Lillywhite och skriven av Pogues rutinerade medlem Terry Woods tillsammans med irländaren Ron Kavana. En låt som definitivt platsar på "Peace and love" som dock redan innehåller en Woods/Kavana-låt, "Young Ned of the hill".
   "The star of the County Down" är en urgammal irländsk ballad från Nordirland med en melodi som har rötter i många andra populära folksånger. En låt som vi definitivt hör på St Patrick's Day varje år.
   "White city" kan vara Pogues sista riktigt anmärkningsvärda singel. Den gavs dessutom ut i två olika maxisingelformat där a-sidan och "Everyman is a king" är gemensamma. Som första låt på b-sidan i den andra varianten är en liveinspelad version av Rod Stewarts "Maggie May" där Shane MacGowan vid tillfället (Barrowlands Ballroom, Glasgow, 19 december 1987) sjunger med en röst som måste vara motsatsen till skönsång.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2018 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.