Blogginlägg

60: #3 SMALL FACES (1965-1969)

Postad: 2016-05-02 07:56
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Steve Marriott, sång, gitarr och munspel, Ronnie Lane, bas och sång, Ian McLagan, keyboards och sång, och Kenny Jones, trummor och sång.

SMALL FACES TOPP 3:

1. Tin soldier (1967)
2. Itchycoo Park (1967)
3. All or nothing (1966)


DET SKA BÖRJAS I TID... MEDLEMMARNA I SMALL FACES var alla tonåringar när en av 60-talets bästa singelgrupper startade i juli 1965. Men det här var framåtsträvande ungdomar från de östra delarna av London som hade tagit sina första stapplande steg i artistbranschen ännu tidigare. Exempelvis bildade sångaren och gitarristen Steve Marriott sin första grupp som 12-åring(!) 1959 och de övriga killarna i originalgruppen, basisten Ronnie Lane, trummisen Kenny Jones och organisten Jimmy Winston, hade alla spelat i olika grupper innan Small Faces var ett faktum.
   Marriott hade dessutom givit ut en singel, "Give her my regards", i eget namn i mars 1963. Sedan hade han gruppen The Moments, där Winston för övrigt spelade bas, som upptäcktes av Pete Meaden (se The Who) och spelade in en cover på Kinks hitlåt "You really got me". Lane, då som gitarrist, och Jones spelade tillsammans först i The Outcasts och sedan i The Pioneers innan Small Faces uppstod.
   Den ökände managern Don Arden trodde stenhårt på ungdomarna, och jagade snabbt fram ett skivkontrakt. Omgående, 5-6 juli 1965, spelade Small Faces in sin första singel. Arden lät den rutinerade låtskrivaren Ian Samwell skriva (tillsammans med Brian Potter) och producera "Whatcha gonna do about it" i Decca-studion i West Hampstead. En låt som lånat sin titel från en Doris Troy-singel och påminde starkt om Solomon Burkes "Everybody needs somebody to love". Det hindrade dock inte Small Faces-debuten att bli en hit, ett stökigt och r&b-kryddat utbrott under två minuter.
   Inför gruppens andra singel fick medlemmarna förtroendet att skriva a-sidan tillsammans, "I've got mine", som dock floppade totalt. Förutom Marriott, som både i ålder och sångröst faktiskt var Steve Winwoods jämlike, var det en mycket snällare och balanserad produktion. Redan innan singeln släpptes hade Winston, som spelar framträdande orgel på singeln, fått sparken för att han hade lite för högtflygande planer i gruppen. Han ersattes av Ian McLagan som även han hade spelat i flera grupper innan, The Muleskinners och Boz People.
   Efter det kommersiella fiaskot vände sig manager Arden till två professionella låtskrivare, amerikanen Mort Shuman (bland annat "Save the last dance for me") och den engelske sångaren, låtskrivaren och Beatles-vännen Kenny Lynch (han finns med på omslaget till Paul McCartneys "Band on the run") som på en kafferast slängde ihop "Sha-la-la-la-lee". Mycket riktigt en enkel låt med en simpel refräng men Marriotts hesa röst regerar och återkomsten till hitlistorna (3:a i England) var föga överraskande.
   Under manager Ardens överinseende som producent fick det framtida succélåtskrivarteamet Marriott/Lane, som från nu skulle skriva samtliga gruppens singlar, nytt förtroende med "Hey girl". Ännu en enkel hitlåt och jämförelsen med soundet hos The Who börjar bli alltmer relevant. Powerpoprock i ordets rätta mening.

LÅTSKRIVANDET, PRODUKTIONEN OCH SOUNDET på Small Faces singlar började under 1966 bli en alltmer helgjuten enhet och hitsen avlöste varandra. Listettan "All or nothing", gruppens dittills största hit, och "My mind's eye" (i en demoversion!) är ju underbara klassiker i en osedvanligt jämn diskografihistoria.
   Manager Ardens maffiametoder (han kallades "The Al Capone of Pop") gjorde honom ökänd och fruktad i artistbranschen och hans makt över Small Faces var fullkomlig under bandets första år. Arden styrde och ställde och gav medlemmarna en minimal ersättning som gjorde att de tröttnade och 1967 sökte sig vidare till den nästan lika skrupelfrie Andrew Loog Oldham, mest känd som Rolling Stones manager och producent, och hans skivbolag Immediate. Vilket givetvis skapade bittra relationer mellan grupp/manager/skivbolag och stökade också om i skivutgivningen.
   Nytt kontrakt men bandet hade fortfarande skyldigheter att leverera till det gamla skivbolaget. På singeln "I can't make it", som Small Faces struntade i att marknadsföra, har Marriott och Lane (under namnet Plonk Lane) uppgraderats till producenter, och är väl helt okej men den lilla parentesen "Patterns" är verkligen försumbar och uppenbart hämtad från arkivet med refuserade låtar. Utgiven av Arden enbart för att störa nystarten på Small Faces på en ännu mer framgångsrik del 2.
   Med det nya Immediate-kontraktet följde obegränsat med studiotid och från första singeln "Here come the nice" kan du höra att gruppen har utvecklats från ett råstarkt liveband till ett experimentellt och delvis psykedeliskt spännande popband. Avslutningsackordet svajar betänkligt och vi befinner oss tydligt i juni 1967 en dag efter "Sgt Pepper"-release.
   24 juli 1967, när "Itchycoo Park" spelas in, skapas en milstolpe i Small Faces karriär och hela pophistorien. Akustiska gitarrer, orgel, Steve Marriotts röst och den drömlika effekten med fasförskjutning får sin världspremiär. En underbart vacker popsång mitt i Summer Of Love 1967.
   Kreativiteten för låtskrivarna och producenterna Marriott/Lane visste inga gränser vid den här tidpunkten och "Tin soldier" är en ännu starkare singel. Uppbyggnaden är smått magisk, energin är gränslös, elpianot/orgeln mot de effektiva trummorna är ren extas och P P Arnolds gospelinfekterade stämma tar låten till nya himmelska höjder.
   Popvärlden älskade Small Faces som dock inte ville lämna fotfästet i sin engelska tradition. "Lazy Sunday" är som en barnramsa på cockneyaccent mixad med music hall-tradition och placerad i en psykedelisk popdröm.
   På "The universal" tar Small Faces, eller främst Marriott, ytterligare ett steg mot sina engelska rötter. Hade precis släppt albumet "Ogden's Nut gone flake", en sannerligen hyllad klassiker, och nu kom en enkel, jordnära och huvudsakligen akustisk sång uppenbart inspelad på landet medhundskall och andra ljudillustrationer. Tillbaka till rötterna liksom och att Marriott mindre än ett år senare skulle bilda det hårdrockande Humble Pie, tillsammans med Peter Frampton, tycks helt otänkbart.
   Small Faces sprack alltså våren 1969 och när det utmärkta singelvalet från "Ogden's Nut gone flake", "Afterglow of your love", släpptes var bandet redan ett avslutat kapitel.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (380)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (101)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2016 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.