Blogginlägg från 2018-04-11

Covers: Tim Hardin

TIM HARDIN: Painted head (Columbia, 1972)

TIM HARDIN VAR EN GUDABENÅDAD LÅTSKRIVARE på 60-talet, med ett historiskt starkt covermaterial för ett otal artister, och framförde sina låtar på ett väldigt personligt och känslomässigt sätt. Dock utan kommersiella framgångar. Han hade personliga problem av ofantliga mått där scenskräck och djupt heroinberoende tog helt död på artistkarriären och till sist sinade också låtskrivarkreativiteten. Sina bästa berömda låtar skrev han innan 1967 och efter en del inaktiva år fick han paradoxalt sin största hit med en låt skriven av Bobby Darin, "Simple song of freedom".
   Ett allt eskalerande drogberoende fick Tim Hardin att flytta till England 1969 lockad av de liberala lagarna där metadonprogram erbjöds missbrukare. Behandlingen fick Hardin på fötter men låtskrivandet blev aldrig vad det en gång hade varit. Kanske var det hitframgången med en cover som startade idén att göra ett helt album med covers.
   Fyra inspelningsplatser listas på skivomslaget, tre i USA och en i England, men jag är övertygad om att det är i Beatles Apple-studio som "Painted head" huvudsakligen är gjord. Majoriteten musiker på skivan är engelsmän och den ansvarige teknikern, Geoff Emerick, kom från Beatles-sfären. Vilket också har påverkat låturvalet med exempelvis två låtar hämtade från Badfingers katalog, en grupp som Emerick hade producerat.
   Det finns även en koppling mellan den här skivans producent, Tony Meehan (som här jobbade för Leiber-Stoller Productions), och Apple. Meehan, en gång trummis i Shadows, hade producerat singlar med White Trash och Hot Chocolate åt Apple. Och han gör här ett ganska utmärkt jobb inte bara som producent, han spelar ett antal instrument och har skrivit både stråk-, blås- och körarrangemang.
   Produktionen på skivan är faktiskt klanderfri vilket man inte riktigt kan säga om Tim Hardins röst. Det som i grunden på 60-talet var en känslig röst med en personlig patos hade i början på 70-talet förvandlats till en sprucken, svag, ofokuserad och fladdrande röst. På de allra flesta spåren är det en nästan sluddrande Tim Hardin som säkert gör sitt bästa för att tolka låtarna.
   Som singer/songwriter kom Tim Hardin ur folkmusiken men hade också på vägen blivit influerad av både blues och jazz vilket här förklarar varför skivan både inleds och avslutas med traditionella blueslåtar. Sista låten "Nobody Knows You When You're Down and Out" är fritt tolkad och spontant sjungen med egna textrader om "champagne, cocaine & wine" där Alun Davies på akustisk gitarr gör ett fantastiskt jobb som improviserande musiker.
   Då är det övriga materialet på "Painted head" både bättre och mer välvalt. De båda Badfinger-låtarna har ju ett vemodigt innehåll som passar Hardins emotionella stil väldigt bra. Och Jesse Winchesters debutsingel "Yankee lady" passar ju Hardin bättre än det mesta, låter faktiskt som en egen låt och har vissa likheter med "Lady from Baltimore".
   "Sweet lady" är också en låt perfekt anpassad Hardin där blås- och stråkarrangemangen förstärker framförandet fast hans röst krackelerar på sina ställen. Den snygga och poppiga "Till we meet again" tillhör också höjdpunkterna på skivan men allra bäst är den 5:41 långa versionen av Randy Newmans "I'll be home" där Hardin råkar sjunga bättre än på skivan i övrigt. Den nästan kyrkliga kören lyfter låten och får Hardin att "spontant" förlänga låten när han återvänder till de två första verserna.


Side one

1. "You Can't Judge a Book by the Cover" (Willie Dixon) – 4:12
1962. Singel med Bo Diddley.
2. "Midnight Caller" (Pete Ham) – 3:09
1970. Från albumet "No dice" med Badfinger.
3. "Yankee Lady" (Jesse Winchester) – 4:27
1970. Debutsingel med låtskrivaren.
4. "Lonesome Valley" (Traditional, Arranged by Tim Hardin) – 4:29
1927. Inspelad av David Miller.
5. "Sweet Lady" (Ralph Dino/John Sembello) – 3:47
Original.

Side two

1. "Do the Do" (Willie Dixon) – 4:20
1962. Singel med Howlin' Wolf.
2. "Perfection" (Pete Ham) – 3:03
1971. Från albumet "Straight up" med Badfinger.
3. "Till We Meet Again" (Neil Sheppard) – 3:13
Original.
4. "I'll Be Home" (Randy Newman) – 5:43
1970. Från albumet "Nilsson sings Newman" med Nilsson.
5. "Nobody Knows You When You're Down and Out" (Jimmy Cox) – 6:38
1929. Singel med Bessie Smith.

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.