Blogginlägg

I min skivhylla: Neil Young

Postad: 2018-04-13 07:55
Kategori: I min skivhylla



NEIL YOUNG: Harvest (Reprise MS 2032)

Release:
14 februari 1972
Placering i skivhyllan: Hylla 11. Mellan Youngs "After the gold rush" (1971) och "Journey through the past" (1972).

DET LÅTER KANSKE HELT BEFÄNGT ATT NÄR jag försökte rangordna de bästa 70-talsalbumen, för några år sedan, utelämnade jag Neil Youngs smått legendariska album "Harvest". Även om listan omfattade 70 hela album var det omöjligt att få utrymme för alla bra skivor. Dels var det en mördande konkurrens på listan och dels tyckte jag "After the gold rush" och "Rust never sleeps" var bättre Neil Young-skivor på 70-talet. Men det finns naturligtvis fler Neil Young-skivor som kan nämnas i sammanhanget av vilka "Harvest" kanske är det mest uppenbara exemplet.
   Bortförklaring två är att jag nog drog mig för att nominera en så allmänt populär skiva och ville istället fokusera på andra mindre kända men fortfarande musikaliskt fantastiska album. Den totala succén med hitlåten "Heart of gold", Neil Youngs enda singeletta, har ju effektivt knyckt uppmärksamhet från albumets övriga. Jag tror det kommersiella genombrottet för Neil Young i och med denna singel gjorde kritikerna lite mer kritiska än det här albumet egentligen förtjänar. När jag lyssnar på skivan idag, vid upprepade tillfällen, så känns materialet varken sönderspelat eller uttjatat fast jag nästan kan låtarna utantill.
   Jag tycker nämligen att "Harvest" har en nästan chockerande variation som jag inte har uppfattat tidigare. Här finns som sagt den där hitmässiga inriktningen med "Heart of gold" men jag tycker inte Neil Young på något sätt säljer sig eller försöker ta den enkla kommersiella vägen. Låten har ju Neil Youngs klassiska och personliga sätt att skriva. Sedan har den genom historien kanske snurrat lite för många gånger för att fortfarande uppfattas som riktigt fräsch och originell. Ändå tycker jag den smälter in i skivans övriga material alldeles perfekt och är en ypperlig representant på ett album till stor del inspelad i Nashville.
   Jag har alltså inga problem att lyssna på "Harvest" idag, drygt 46 år sedan den gavs ut, men Neil Young blev uppenbart störd av uppmärksamheten och de kommersiella framgångarna. Han tyckte skivan “put me in the middle of the road. Traveling there soon became a bore, so I headed for the ditch. A rougher ride but I saw more interesting people there." Det var naturligtvis inte bra för en artist som i hela sina karriär mest av allt inte ville göra något förutsägbart eller publikvänligt. Jämför den känslostormen med Ulf Lundell 1982 när han blev folkkär svensk med "Öppna landskap". Han var definitivt inte heller bekväm med den positionen vid den tidpunkten.
   1972, när "Harvest" släpptes, befann jag mig mitt i CSNY-eran och var fullständigt uppslukad av allt som David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash och Neil Young satte sitt namn på. Jag var faktiskt inte så svag för Crosby, Stills & Nash-debuten (1969) men från kvartettens ”Déjà vu” i mars 1970 till Youngs "Harvest" nästan två år senare peakade mitt intresse för dessa fyra "farbröder". Både tillsammans och var och en för sig och produktionstakten under den här korta tiden var minst sagt intensiv.

KVARTETTENS "4 WAY STREET (1971) ÄR NOG DEN LIVESKIVA jag har lyssnat mest på i hela mitt liv. David Crosbys solo "If I could only remember my name" (1971) var lite mer krävande men innehållsmässigt intressant. Stephen Stills solodebuterade starkt med "Stephen Stills" (1970) och följde upp med sitt andra soloalbum "Stephen Stills 2" (1971) bara drygt ett halvår efteråt. det var som sagt en intensiv tid att lyssna på musik.
   Även Graham Nash solodebuterade i den här vevan med "Songs for beginners" (1971) som hade sina klara höjdpunkter. Och dagens huvudartist Neil Young gav ut fantastiska "After the gold rush" (1970) ett knappt halvår efter "Déjà vu”. Sedan kan jag tillägga att bara två månader efter "Harvest" började Graham Nash och David Crosby ge ut flera skivor som duo...
   Ibland måste man som sagt ta fram en skiva i samlingen som är hårt spelad och i det här fallet ligger i ett slitet och sönderfallande skivomslag. Det finns inte så mycket att tillägga om historien runt den här skivan. Det mesta är allmänt känt men jag tycker faktiskt att skivan fortfarande är intressant så här många år efter utgivning och blandningen av olika typer av låtar fascinerar mig.
   Den tydligaste typen av låtar på "Harvest", i vars kategori även "Heart of gold" ingår, är de där avslappnade lätt tillbakalutade låtarna som känns så enkelt att skriva men förmodligen är resultatet av många timmars kreativt arbete. "Out on the weekend", titellåten, "Are you ready for the country" och "Old man" har ju alla de där nästan copyright-stämplade rytmerna i sig som betyder trygghet på ett Neil Young-album.
   Det slarvades lite allmänt på skivomslaget när "Harvest"-inspelningarna skulle dokumenteras. Exempelvis får man uppfattningen att Neil Young inte spelar ett enda instrument på skivan men så är givetvis inte fallet. Jag hör på flera ställen hans typiska piano och munspel och det vilda elektriska gitarrspelet i de tuffare låtarna "Alabama" och "Words (between the lines of age)" kan ingen annan än Neil Percival Young åstadkomma.
   För att rucka lite på albumets helhet finns på "Harvest" också en autentisk liveinspelad låt inkluderad och det är den första kända utgivningen av den numera legendariska låten "The needle and the damage done". Skriven om och till Crazy Horse-gitarristen Danny Whitten och hans eskalerande heroinberoende. Inspelningen gjordes i januari 1971 och gavs alltså ut ett år senare på "Harvest". Mindre än ytterligare ett år senare slutade Whittens drogberoende med en överdos...
   Det finns fler detaljer på "Harvest" som har fått rutinerade kritiker att ta till nedvärderande kraftuttryck. Två av albumets låtar, "A man needs a maid" och "There's a world", sveps in i fylliga för att inte säga bombastiska stråkarrangemang utförda av London Symphony Orchestra under ledning av David Meecham. Arrangemangen är skrivna av Jack Nitzsche som också har producerat låtarna. Nitzsche är ju mest känd som arrangör på Phil Spectors 60-talsproduktioner men var också delaktig i produktionen på Youngs solodebut "Neil Young" (1969).
   Jag har svårt att förstå den grova kritiken på de här låtarna. På den förstnämnda låten tycker jag arrangemanget är perfekt, visserligen överarrangerat men jag tycker kontrasten med Neil Youngs engagerande röst (i en text om sin blivande fru, skådespelerskan Carrie Snodgress) blir oerhört vackert. "There's a world" är inte lika klockren men ändå ett intressant inslag på en historiskt album.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2018 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Torsdagen den 18 oktober 1979 1. Det var en m...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Tisdagen den 14 oktober 1980 1. Natt (ensam m...

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.