Blogginlägg

Covers: Tim Hardin

TIM HARDIN: Painted head (Columbia, 1972)

TIM HARDIN VAR EN GUDABENÅDAD LÅTSKRIVARE på 60-talet, med ett historiskt starkt covermaterial för ett otal artister, och framförde sina låtar på ett väldigt personligt och känslomässigt sätt. Dock utan kommersiella framgångar. Han hade personliga problem av ofantliga mått där scenskräck och djupt heroinberoende tog helt död på artistkarriären och till sist sinade också låtskrivarkreativiteten. Sina bästa berömda låtar skrev han innan 1967 och efter en del inaktiva år fick han paradoxalt sin största hit med en låt skriven av Bobby Darin, "Simple song of freedom".
   Ett allt eskalerande drogberoende fick Tim Hardin att flytta till England 1969 lockad av de liberala lagarna där metadonprogram erbjöds missbrukare. Behandlingen fick Hardin pÃ¥ fötter men lÃ¥tskrivandet blev aldrig vad det en gÃ¥ng hade varit. Kanske var det hitframgÃ¥ngen med en cover som startade idén att göra ett helt album med covers.
   Fyra inspelningsplatser listas pÃ¥ skivomslaget, tre i USA och en i England, men jag är övertygad om att det är i Beatles Apple-studio som "Painted head" huvudsakligen är gjord. Majoriteten musiker pÃ¥ skivan är engelsmän och den ansvarige teknikern, Geoff Emerick, kom frÃ¥n Beatles-sfären. Vilket ocksÃ¥ har pÃ¥verkat lÃ¥turvalet med exempelvis tvÃ¥ lÃ¥tar hämtade frÃ¥n Badfingers katalog, en grupp som Emerick hade producerat.
   Det finns även en koppling mellan den här skivans producent, Tony Meehan (som här jobbade för Leiber-Stoller Productions), och Apple. Meehan, en gÃ¥ng trummis i Shadows, hade producerat singlar med White Trash och Hot Chocolate Ã¥t Apple. Och han gör här ett ganska utmärkt jobb inte bara som producent, han spelar ett antal instrument och har skrivit bÃ¥de strÃ¥k-, blÃ¥s- och körarrangemang.
   Produktionen pÃ¥ skivan är faktiskt klanderfri vilket man inte riktigt kan säga om Tim Hardins röst. Det som i grunden pÃ¥ 60-talet var en känslig röst med en personlig patos hade i början pÃ¥ 70-talet förvandlats till en sprucken, svag, ofokuserad och fladdrande röst. PÃ¥ de allra flesta spÃ¥ren är det en nästan sluddrande Tim Hardin som säkert gör sitt bästa för att tolka lÃ¥tarna.
   Som singer/songwriter kom Tim Hardin ur folkmusiken men hade ocksÃ¥ pÃ¥ vägen blivit influerad av bÃ¥de blues och jazz vilket här förklarar varför skivan bÃ¥de inleds och avslutas med traditionella blueslÃ¥tar. Sista lÃ¥ten "Nobody Knows You When You're Down and Out" är fritt tolkad och spontant sjungen med egna textrader om "champagne, cocaine & wine" där Alun Davies pÃ¥ akustisk gitarr gör ett fantastiskt jobb som improviserande musiker.
   DÃ¥ är det övriga materialet pÃ¥ "Painted head" bÃ¥de bättre och mer välvalt. De bÃ¥da Badfinger-lÃ¥tarna har ju ett vemodigt innehÃ¥ll som passar Hardins emotionella stil väldigt bra. Och Jesse Winchesters debutsingel "Yankee lady" passar ju Hardin bättre än det mesta, lÃ¥ter faktiskt som en egen lÃ¥t och har vissa likheter med "Lady from Baltimore".
   "Sweet lady" är ocksÃ¥ en lÃ¥t perfekt anpassad Hardin där blÃ¥s- och strÃ¥karrangemangen förstärker framförandet fast hans röst krackelerar pÃ¥ sina ställen. Den snygga och poppiga "Till we meet again" tillhör ocksÃ¥ höjdpunkterna pÃ¥ skivan men allra bäst är den 5:41 lÃ¥nga versionen av Randy Newmans "I'll be home" där Hardin rÃ¥kar sjunga bättre än pÃ¥ skivan i övrigt. Den nästan kyrkliga kören lyfter lÃ¥ten och fÃ¥r Hardin att "spontant" förlänga lÃ¥ten när han Ã¥tervänder till de tvÃ¥ första verserna.


Side one

1. "You Can't Judge a Book by the Cover" (Willie Dixon) – 4:12
1962. Singel med Bo Diddley.
2. "Midnight Caller" (Pete Ham) – 3:09
1970. Från albumet "No dice" med Badfinger.
3. "Yankee Lady" (Jesse Winchester) – 4:27
1970. Debutsingel med låtskrivaren.
4. "Lonesome Valley" (Traditional, Arranged by Tim Hardin) – 4:29
1927. Inspelad av David Miller.
5. "Sweet Lady" (Ralph Dino/John Sembello) – 3:47
Original.

Side two

1. "Do the Do" (Willie Dixon) – 4:20
1962. Singel med Howlin' Wolf.
2. "Perfection" (Pete Ham) – 3:03
1971. Från albumet "Straight up" med Badfinger.
3. "Till We Meet Again" (Neil Sheppard) – 3:13
Original.
4. "I'll Be Home" (Randy Newman) – 5:43
1970. Från albumet "Nilsson sings Newman" med Nilsson.
5. "Nobody Knows You When You're Down and Out" (Jimmy Cox) – 6:38
1929. Singel med Bessie Smith.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.