Blogginlägg

Extraordinärt underhållande timmar

Bilder: Carina Österling

MIKAEL RAMEL BAND
BLÃ… LOTUS
Närke Kulturbryggeri 22 april 2018
Konsertlängd: 19:07-20:15 och 20:40-21:38 (68 + 58 = 126 min)
Min plats: Sittande lite till höger ca 8 meter från scenen.

EFTER STRIKTA FÖRBEREDELSER, NOGGRANT LYSSNANDE på "Till dej"-albumet från 1972, kom jag till Närke Kulturbryggeri laddad men ändå inte så förväntansfull. Den 46 år gamla skivan är ett underbart tidsdokument från en era när den svenska proggmusiken blomstrade som mest. Däremot är den musikaliskt splittrad, visserligen genuint genomarbetad, och inspelad med en lekfullhet som jag idag uppfattar som lite naiv. Det var liksom läge att nu få höra och se en uppdaterad version av den känslan och jag fick under mer än två timmars tid anledning att tänka om och tänka nytt med det materialet.
   Mikael Ramel har samlat ett underbart starkt band bakom sig, musiker som dels har starka rötter i 70-talsmusiken och dels har en yngre trollkarl till klaviaturspelare, den synskadade Mats Öberg, och tillsammans tog de kvällens övervägande gamla material till helt nya och stundtals magiska nivÃ¥er.
   Kenny HÃ¥kansson pÃ¥ gitarr, hans Kebnekajse-kollega Göran Lagerberg pÃ¥ bas och trummisen Benna Sörman blev en garant för att de tydligt uppgraderade arrangemangen skulle fungera och ge den gamla musiken total upprättelse. Med Ramel som värd med underhÃ¥llande mellansnack blev det en rent ljuvlig konsert i tre delar.
   Kvällens huvudroll, den 46 Ã¥r gamla albumet "Till dej", fick inleda konserten där lÃ¥t för lÃ¥t avhandlades efter absolut bästa förmÃ¥ga. Kanske inte sÃ¥ lekfullt och gränslöst som det en gÃ¥ng lät men oerhört professionellt när musikerna förstärkte och förtydligade materialet. Ingen mikrofon pÃ¥ Lagerberg förvÃ¥nade mig lite, som tonÃ¥rsidol pÃ¥ 60-talet i Tages gjorde han en del anmärkningsvärda insatser ("Every raindrop means a lot") vid sÃ¥ngmikrofonen, men Ramel fick god sÃ¥nghjälp av Masts Öberg.
   Samtliga lÃ¥tar frÃ¥n albumet fick en rejäl ansiktslyftning och vid nÃ¥gra tillfällen, bland annat slutet pÃ¥ "Imorron e en ny da", lyfte arrangemangen till rent himmelska höjder där bandet förlängde lÃ¥ten pÃ¥ egen hand. Ok, ibland blev det kanske lite för mycket jazzrock för mina känsliga öron men det här var musik för publiken och ingen intern uppvisning.
   Efter pausen kom Mikael Ramel tillbaka med enbart Mats Öberg vid sin sida, satte sig ned och frÃ¥gade oss och sig själv vad proggmusik är. Tidigt 70-tal fick han proggstämpeln utan att textmässigt egentligen tillhöra den falangen. I det här lilla formatet pÃ¥ scen fick texterna en ännu större betydelse och del 2 av söndagskvällens konsert kunde gott ha fÃ¥tt underrubriken "Son of Povel". Arvet efter sin far som tungvrickande lÃ¥tskrivare, med ord som viktiga detaljer, kom fram tydligt i mÃ¥nga sÃ¥nger. I exempelvis vokalsÃ¥ngen, som han kallade den, om Ã¥, ä och ö. Underbart lÃ¥tskrivande.
   Med bandet tillbaka pÃ¥ scen kom ytterligare nÃ¥gra höjdpunkter, bland annat en överraskande cover pÃ¥ Janis Ians "Younger generation blues" som han typiskt döpt om till "Vi är dom äldre". I den avdelningen framfördes ocksÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar frÃ¥n soloskivan "Extra Vagansa" (1974), titellÃ¥ten och "Apfigur", och nÃ¥gra senare sololÃ¥tar som "Om jag vunne en miljon" (duett med Mats Öberg) och "EnastÃ¥ende framtid".
   Ramel letade sig dessutom tillbaka till mitten av 60-talet när han sjöng Steampackets svenska singel "Bara ett par dar". Han presenterade lÃ¥ten som ett verk frÃ¥n 1966 men enligt mina noteringar gavs den ut i januari 1967 - dock inspelad i december 1966.
   Efter en röjvänlig extralÃ¥t var den generöst lÃ¥nga konserten slut och vi kunde andas ut efter nÃ¥gra extraordinärt underhÃ¥llande timmar.
   Lokalbandet BlÃ¥ Lotus inledde söndagskvällens konsert med 45 minuter huvudsakligen instrumental musik. Redan där kunde vi ställa frÃ¥gan om vad proggmusik är ty bandets sättning, med orgel/synt, trummor och bas, och arrangemang ekade engelsk progressive music men ocksÃ¥ Hansson & Karlsson.
   Med de djupa virvlande hammondorgeltonerna i botten och lite sÃ¥ng pÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar doftade det bekant vid nÃ¥gra tillfällen för att sedan till publikens glädje avslutas med Jimi Hendrixs gamla "Purple haze".


Blå Lotus (Wiktor Nydén, Fredrik Andersson och Linus Karlsson) spelade progressive music med många stänk av hammondorgeln.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.