Blogginlägg

I min skivhylla: Graham Parker

Postad: 2018-03-09 07:51
Kategori: I min skivhylla



GRAHAM PARKER AND THE RUMOUR: Heat treatment (Vertigo 6360 137)

Release:
22 oktober 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 13. Mellan Parkers "Howlin' wind" (1976) och "Stick to me" (1977).

JAG HAR EN FÖRKLARING VARFÖR JAG TYCKER att Graham Parkers andra album är bättre än debuten. Huvudlöst tycker konnässörerna men jag upptäcker nu, när jag gör research om skivan, att den amerikanska tidningen The Village Voice tyckte precis likadant. Jag uppfattade "Howlin' wind", som naturligtvis är bra och långtifrån någon medioker skiva, som väldigt USA-inspirerad och inte fullt så personligt originell när den kom. De gränslösa blåsarrangemangen ekade tidig Bruce Springsteen och rösten placerade jag i närheten av Van Morrison och traditionell soulmusik och sammantaget tillhörde skivan inte alls den tidens engelska jordnära rockmusik.
   Vilket fick till följd att jag avvaktade med "Howlin' wind"-skivan ("Howling wind" på etiketten...) och "Heat treatment" blev min Parker-debut och en stor favorit då - och nu! Parkers båda album släpptes 1976, bara sju månader emellan, och allt inträffade precis när den nya vågen av engelsk rock och punk stod startberedd. Inledningsvis blickade Parker tveklöst bakåt och tillhörde musikaliskt inte alls den nya och lite aggressivare engelska vågen med hungriga band som The Clash, Chelsea, Siouxsie & the Banshees, The Damned och Sex Pistols. När skivbolag som Stiff och Chiswick ritade om den engelska kartan i musikbranschen.
   Nej, Parker och The Rumour djupaste rötter fanns i den charmiga pubrocken. Men det började tidigare, långt tidigare. Parker var en ovanligt gammal debutant, 25 år när "Howlin' wind" kom ut. I olika grupper hade han på 60-talet spelat Beatles-låtar, sedan Stones/r&b och hoppade även på bluesvågen som svepte över England i slutet på decenniet. För att landa i singer/songwriter-genren innan soulintresset helt tog över. Men det var ett energiladdat Dr Feelgood på konsert som fick Parker att satsa helhjärtat. Men än så länge var det på demostadiet.
   Våren 1975 spelade Parker 2-3 spelningar i veckan på Southern Comfort, ett café i Londons Finsbury Park, och gjorde också några demo som bandets basist, Paul Riley, lämnade till Dave Robinson som då ägde puben Hope & Anchor och även hade en enklare inspelningsstudio på våningen ovanför. Robinson tände och gjorde ytterligare demoinspelningar med Riley, gitarristen Paul Bailey (båda medlemmar i Chilli Willi som precis spruckit) och trummisen Dave Otway. Parker-låten "Between you and me" hamnade hos Charlie Gillett och radioprogrammet Honky Tonk som resulterade i ett skivkontrakt för att bolaget tyckte att Parker lät så fruktansvärt lik Van Morrison...
   Jakten på ett kompband till Parker inleddes omedelbart. Ungefär samtidigt 1975 hade grupperna Ducks Deluxe, Brinsley Schwarz och Bontemps Roulez splittrats vilket gjorde att Martin Belmont, gitarr, Brinsley Schwarz, gitarr, Bob Andrews, keyboards, Andrew Bodnar, bas, och Stephen Goulding, trummor, kom att bli The Rumour. Parker kunde därmed inleda sina första stapplande men ändå målmedvetna steg mot en karriär i musikbranschen med Robinson som sin manager.

I APRIL 1976 SLÄPPTES "HOWLIN' WIND" och bara sju månader senare kom andraalbumet "Heat treatment". Däremellan hann bandet spela in det nästan inofficiella livealbumet "Live at Marble Arch", avskalat rockigt utan några blåsarrangemang (förutom Brinsleys saxofon på några låtar), i rent promotionsyfte. Där rockbandet Rumour fick rent spelutrymme som jag ibland kan sakna på Parkers två första album.
   Blåsarrangemangen på "Heat treatment" är faktiskt få och det överraskar mig idag. Minnet säger att saxofon, trombon och trumpet även här hade en viktig men kanske en mindre dominerande roll än på debuten. På "Howlin' wind" var det tjocka pretentiösa lager av blås, arrangemangen var skrivna av en obskyr figur (Stewart Lynas) från jazz- och funkbranschen, där några jazzmusiker delade på utrymmet tillsammans med irländarna John "Irish" Earle, saxofon, och Danny Ellis, trombon. Engagerade av manager Robinson som också kom från Irland.
   På "Heat treatment" är blåset betydligt mer sparsmakat och allt är arrangerat av Parker och bandet. Earle och Ellis delar återigen på jobbet med Dick Hanson, trumpet, och den i sammanhanget udda musikern Albie Donnelly (här stavat "Albe") på saxofon. Donnelly var vid tillfället sångare i det just debuterande bandet Supercharge. Hanson hade tidigare spelat i rockbandet The Greatest Show On Earth och skulle snart bli en del av den fasta konstellationen The Rumour Brass, tillsammans med Earle, Ray Beavis, saxofon, och Chris Gower, trombon, och turnera med Parker och många andra artister.
   Det är mer på "Heat treatment" som idag förvånar mig. Jag minns ju tydligt kanonlåtar som "That's what they all say", "Hotel Chambermaid" och "Fools' gold" men blir nu närmast chockad av kvalitén på låtar som "Turned up too late" och "Black honey". Material som kanske inte är så spektakulärt men ändå välskrivet av ypperlig kvalité.
   Nick Lowe producerade "Howlin' wind", och "Back-door love" här är säkert från de inspelningarna, men på "Heat treatment" är det ett blivande hett namn, Robert John Lange, som har producerat. 1976 hade Lange precis inlett sin producentbana och hade bara ett få skivor bakom sig, med bland annat City Boy och Kevin Coyne. Men hans namn, ännu så länge utan "Mutt" i mellannamn, skulle snart pryda både smakfulla skivor med The Motors, The Records, Clover och Deaf School men framförallt senare miljonsäljare med Foreigner, AC/DC, Bryan Adams och Shania Twain som han senare gifte sig med.
   Hela "Heat treatment" är inspelad i den legendariska studion Rockfield i walesiska Monmouth. På skivomslaget nämns givetvis managern Dave Robinsons namn samt hans management Advancedale Ltd på 32 Alexander Street i London, en adress som skulle bli Stiff Records klassiska hemvist. Däremot skulle det ta ytterligare fyra år innan Graham Parker själv, via utmärkta album som "Stick to me" och "Squeezing out sparks", hamnade på Stiff-etiketten med det lysande albumet "The up escalator".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2018 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.