Blogginlägg

"Pensionerade hippies & tatuerade sexpack"

OLLE UNENGE
Pensionerade hippies & tatuerade sexpack
(Studio Rymdklang)

OLLE UNENGE VILL GÄRNA DELA MED SIG. Som människa, som vän och som artist. Artistmässigt är han nog fortfarande mest känd som Ollie Tullamore i sitt irländska folkmusikband. Men han har även en solokarriär på svenska, om än anspråkslös och något sporadisk, där han har omgivit sig med många musiker och sångare i olika konstellationer.
   På Live at Heart för snart sex år sedan inleddes soloambitionerna under gruppbeteckningen Olle Unenge & Co. Drygt två år senare förlöstes första soloalbumet "Det kunde förvisso vara värre..." där han samlade ett tiotal olika människor omkring sig med ett variationsrikt resultat som följd. Måhända lite spretigt men bredd och omväxling i en överraskande mix har aldrig stört mig.
   Nu har Olle gått vidare, "bygger broar" som han så vackert brukar beskriva det som, och har funnit ett perfekt radarpar, Clas Olofsson och Fredrik Landh, som producenter och musiker. Paret har med exceptionellt kunnande, kreativ elegans, lyhördhet och en stor portion ödmjukhet styrt Olles visor till en plats där visor och pop mycket sällan möts.
   Jag har under några år hört flera av skivans sånger blivit framförda live med Olle, solo eller duett (med Richard Lindgren), men kan inte med bästa vilja i världen påstå att något på skivan känns bekant eller upprepande. Ty här har det grundläggande visrelaterade materialet genomgått en intensiv ansiktslyftning där Olofsson/Landh har fått ett ganska fritt spelrum för sina idéer. Det har nu gjort lyssnandet till ett trivsamt nöje och skapat en extrem nyfikenhet inför varje ny låt och nytt arrangemang.
   En helgjuten produktion där de små detaljerna inte har varit oväsentliga. En trumpet här ("Fest i byn"), ett musettedragspel där ("Åter i Marais") och några exklusiva gästsångare (Nana Johansson, Frida Unenge, Karin Wistrand och Nikola) som resultat av ett väldigt kreativt arbete.
   Det har alltså varit osedvanligt engagerade musiker och producenter i det här projektet som tillsammans med Olle ofta trollat fram förbluffande toner och klanger. Som har förvandlat de enkla sångskeletten i demoversion, inspelade på en mobil, till en briljant produktion som fungerar allra bäst i hörlurar när text och musik möts. I botten ligger ett laidbackbaserat sound men när man minst anar det finns där också spännande ögonblick när tempot höjs eller arrangemanget exploderar i något oväntat.
   När Olle sjunger, med en viskande dignitet, bjuds vi lyssnare ofta med på en resa i texterna. Det kan vara Grekland, Paris eller Irland och i det senare fallet, "O'Donoghues", blir det en perfekt tripp över den gröna ön med besök på många namngivna platser. En text som i någon mån kompenserar min egen planerade, men på grund av vädret misslyckade, Irlandsresa för en vecka sedan.
   Med snillrik poesi och vardagliga betraktelser är Olles lek med ord viktiga för att forma en engagerande historia som kan vara både positiv, skrämmande och glädjefylld. Hyllningen till sin fru Agneta, "Sång till A i C", andas verkligen kärlek tillsammans med det trygga gunget i musiken medan han målar upp en ovanligt mörk och dov bild, både musikaliskt och textmässigt, i den tunga men ändå vackra "Att se dej falla". En låt, där Karin Wistrand gör en betydande insats som sångerska, som i verkligheten handlar om flera olika människoöden enligt Olle.
   I sin helhet blir albumet en genomgående omväxlande resa där ovannämnda låtar står ut. Jag har upplevt så många album som när slutet närmar sig går på en sorts rutinmässig autopilot och då tappar jag följaktligen intresset. Men på de två sista låtarna överraskar Olle med kumpaner och fyrar av skivans soundmässigt mest inspirerade material.
   När jag på "Dave Van Ronk" väntar mig en ganska trubadurinriktad historia, Van Ronk var ju en folksångare i Bob Dylans närhet, bjuds jag det paradoxalt motsatta. En elektroniskt kryddad popsång med fantastiska kalypsoinfluerade rytmer. Genialt och bevis för att inspelningsstudions elektroniska maskinpark kan förvandla teknik till emotionell magi.
   Arrangemanget på "Långdistanslöparens ensamhet" tar oss tillbaka till 30-talstradition. Förutom den pricksäkra texten om att springa långt i sin ensamhet gör Millencolin-sångaren Nikola Sarcevic ett gästinhopp i en för honom väldigt ovanlig tonart. En kulturkrock i ordets rätta mening som rätt tydligt symboliserar Olles ambition med hela det här albumet.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.