Blogginlägg från februari, 2019

I min skivhylla: Bobby Keys (1972)

Postad: 2019-02-15 07:52
Kategori: I min skivhylla



BOBBY KEYS: Bobby Keys (Warner Bros K 46141)
Release: 7 juli 1972


MOT SLUTET AV 60-TALET BÖRJADE BLÅSINSTRUMENT bli en allt vanligare detalj inom pop och rock. Så kallade jazzrockgrupper som Blood Sweat & Tears och Chicago Transit Authority (förkortades snart till enbart Chicago) dök upp som svampar i den musikaliska myllan och blev alltmer kommersiella i sitt sound. Men det fanns också solister i den skaran. Saxofonisten Bobby Keys och trumpetaren Jim Price, båda med Texas-ursprung, blev flitigt anlitade musiker under de här åren och byggde snabbt upp ett gediget rykte i musikbranschen. Det gav dem exklusiva möjligheter att medverka på turnéer och på legendariska skivinspelningar.
   Keys inledde sin musikerbana tidigt redan i slutet på 50-talet på turnéer bakom Bobby Vee och Buddy Holly men det var alltså ungefär tio år senare som han kom intensivt i ropet. Hans första viktiga engagemang på skiva var på Rolling Stones-albumet "Let it bleed" med saxofonsolot på "Live with me". Men hans etablering i rockbranschen började lite tidigare då han (och Jim Price) redan var medlemmar i Delaney & Bonnie & Friends och både turnerade och spelade in skivor flitigt med det stora bandet som bland annat landade i Köpenhamn 12 december 1969 med Eric Clapton och George Harrison i bandet.
   Jim Price spelade inte på "Let it bleed" men i övrigt blev det tajta teamet Keys/Price under 1970/71 engagerade till i stort sett alla viktiga skivinspelningar och turnéer. Från George Harrisons "All things must pass", Eric Claptons första soloalbum, Joe Cockers/Leon Russells "Mad dogs & Englishmen", Delaney & Bonnies "On tour with Eric Clapton" och Rolling Stones "Sticky fingers" till B B Kings sessionskiva "In London". Och Bobby Keys själv spelade under de här åren även på Graham Nashs "Songs for beginners", Faces "Long player" och Humble Pies "Rock on".
   Bobby Keys kontaktnät hade nu växt bland musiker- och artistkompisar men även skivbolag började på allvar intressera sig för så kallade studiomusiker. Både Price, Keys och saxofonkollegorna Tom Scott och Jim Horn fick skivkontrakt som resulterade i huvudsakligen instrumentala album.

"BOBBY KEYS" SPELADES IN I TRE OLIKA LONDON-studios, Command, Island och Olympic, (och "In France" som det står på skivomslaget) tillsammans med en mängd olika musikerkompisar. Ryktet gick tidigt att både George Harrison och Ringo Starr fanns med i studion men det var länge en osäker information som inte ens blev självklar när skivan ursprungligen släpptes sommaren 1972.
   Skivan, som lite märkligt då bara släpptes i Europa fast det var amerikanska Warner Bros som ägde rättigheterna, saknade nämligen officiella uppgifter om vem som spelade på de åtta instrumentala låtarna. Det var först när "Bobby Keys"-skivan släpptes på cd 2016 (efter Keys död 2014) som listan på musiker blev officiell men utan närmare detaljerar.
   I mängden av musiker finns exempelvis fem gitarrister, tre trummisar, fyra basister och tre keyboardsspelare. Det ger uppenbart ett stort antal konstellationer samlade på varje spår där jam och improviserade solon avlöser varandra och det rena låtskrivandet fick en underordnad roll.
   Jammande mellan musiker i rockbranschen började florera som mest under flower power-tiden 1967 men har väl alltid funnits med som en improviserad gren av rockmusik. När jag hör det yviga spelandet på "Bobby Keys" påminns jag absolut av det George Harrison, och många med honom, sysslade med på "All things must pass". Boxens tredje vinylskiva, som lite putslustigt fick titeln "Apple Jam", innehåller uteslutande jamsessions.
   På Harrison-skivan var det flera superlånga låtar, både åtta och elva minuter långa, och man kunde i någon mån identifiera musikerna genom att läsa låtskrivarnamnen och utifrån den information förstå vem som spelar. På "Bobby Keys" är låtarna däremot inte överdrivet långa, bara en låt över fem minuter, men å andra sidan slutar nästan varje låt med att den tonar ut vilket kan misstänka att själva inspelningen (och jammandet) pågick i evigheter... Även här kan man identifiera musikerna genom att läsa namnen på de så kallade låtskrivarna, som Jim Price/Leslie West/Felix Pappalardi/Bobby Keys (låten är lite lustigt döpt till "Key West") eller Dave Mason/Jim Gordon/Jim Price.
   Men de namnen ger ändå bara en liten vägledning på medverkande musiker och namnet Eric Clapton saknas helt bland de numera officiella namnen fast jag har läst flera initierade uppgifter på att han spelar på minst fyra låtar här, "Bootleg", "Command performance", "Crispy duck" och "Sand & foam".
   Låten "Bootleg", skivan enda cover, är inte John Fogertys då några år gamla Creedence-låt utan en några år äldre låt, från 1965, som ursprungligen stavades "Boot-leg" och har en intressant historia. Låten var redan i original ett regelrätt jam i studion med Booker T & the MG's där Isaac Hayes för tillfället ersatte just Booker T Jones och även fick en del av låtskrivarcrediten tillsammans med två gruppmedlemmarmedlemmar plus Stax-chefen Estelle Axton. Enligt uppgift är det just på den låten som George Harrison och Ringo Starr spelar på "Bobby Keys".
   Ett album som är mer intressant än bra. Helt okej inspelningar men där konstruktivt låtskrivande av naturliga skäl har kommit i kläm medan musikerna hellre ville ha roligt och spela tillsammans utan någon ambition att skapa låtar och melodier av klassiskt snitt.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Per Gessle (1985)

Postad: 2019-02-13 07:53
Kategori: Intervjuer

NÄR JAG TRÄFFADE PER GESSLE FÖRSTA gången våren 1983, när första soloalbumet "Per Gessle" var aktuellt, var han ute på en välorganiserad signeringsturné. Ett och ett halvt år senare hade förutsättningarna ändrats drastiskt, Gyllene Tider fanns inte mer, och jag fångade honom i Örebro privat när andra soloskivan "Scener" skulle släppas fyra dagar senare. Ty Örebro fanns ofta med på hans agenda då hans ekonomiske rådgivare hade och har fortfarande sitt kontor i den staden.
   Jag ser i mina noteringar att jag hade kontakt med Per på telefon (035-nummer) 18 oktober 1984, han får min privata postadress och skickar nya skivan som jag dagen efter (lördag) hämtar på huvudpostkontoret. Efter helgen på måndagen 21 oktober kl 14:30 träffar jag honom utanför Nerikes Allehanda-huset i centrala Örebro. Vi sätter oss i ett lugnt rum utanför direktionen på andra våningen och har vårt långa samtal.
   Det är en onekligen lite osäker artist jag träffar, som hösten 1985 tror sig veta hur framtiden ser ut men som inte i sin vildaste fantasi kunde ana att 1986 skulle bli ett otroligt händelserikt och framgångsrikt år som skulle påverka honom för resten av hans liv.
   För mig förklarar han planerna för nästa år (1986), nästa soloskiva, inspelningar till sommaren och han nämner Clarence Öfwerman som producent. Som han dock inte känner men jag, som hade träffat Clarence vid ett flertal tillfällen när han spelat med Ulf Lundell och Raj Montana Band, förklarar för Per att det är en duktig, trevlig och ytterst skicklig musiker.
   Den planerade studiobokningen sommaren 1986 tas över av ett nytt duoprojekt som skivbolaget EMI:s svenska vd Rolf Nygren har tänkt ut. Per och Marie Fredriksson gör sin första inspelning som duo, Pers låt "Svarta glas" har blivit översatt till "Neverending love", som blir en monumental hit. Roxette föds och Per Gessles solokarriär läggs helt på is.
   Namnet Roxette (efter Wilko Johnsons Dr Feelgood-låt) hade ju cirkulerat i Gessles krets under flera år. Både som Gyllene Tiders amerikanska namn och som logotype på både Gyllene- och Gessle-skivor under 1984/85.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/10 1985.

Per Gessle efter Gyllene Tider:
"NU ÄR JAG MIN EGEN AMBASSADÖR"


   - MAN SKA SLUTA INNAN MAN BLIR KNOCKAD, säger Per Gessle till Allehanda under ett blixtbesök i Örebro förra veckan.
   Efter flera år av rykten bestämde sig medlemmarna i Gyllene Tider i somras att skrota gruppen som betydde att Per Gessles nya soloalbum "Scener" blir hans första skiva som "riktig" soloartist.
   Gyllene Tider turnerade sista gången våren 1984 men Per besöker Örebro regelbundet tre-fyra gånger om året. Han har sin revisor Janne Beime här som sköter den ekonomiska delen av AB Per Gessle.
   - Vi planerar min ekonomi, han ger mig skäll om jag lever för dyrt, säger Per och ler. Utan honom hade man inte haft kläder på kroppen, tillägger han och ser allvarligare ut.
   "Scener", Per Gessles andra soloalbum, har blivit försenad i många omgångar sedan den först var tänkt att komma ut innan jul i fjol.
   - Jag har tänkt om flera gånger sedan jag startade inspelningsarbetet i november. Det var först meningen att göra ett mycket annorlunda album där moderna, kalla instrument som synt- och trummaskiner skulle blandas med varma, traditionella instrument som gitarrer, oboe och cello. Lite Pete Shelley-inspirerat.
   - Jag hade däremot inte skrivit låtarna med den utgångspunkten så idén och tanken höll inte vid inspelningen. Så när jag sedan ändrade mig blev det en mycket mödosam procedur att ersätta trummaskinen med en riktig trummis så att säga från fel håll när all musik redan var inspelad.
   Meningen var att Per Gessle skulle göra ett album fylld av låtar med olika klanger och innehåll. Det spektakulära omslaget visar upp den ursprungliga idén.
   - Jag har letat gamla bilder hos mina föräldrar och med lite, för att inte säga väldigt mycket, fantasi kan man koppla samman bilderna på omslaget med texterna på skivan. Men jag blev tyvärr förhindrad att använda en bild av Rickie Lee Jones som illustration till låten om henne.
   Per jobbar fortfarande ihop med Gyllene Tiders gitarrist Mats Persson och det finns planer långt, långt borta att någon gång stå på scenen tillsammans igen. Men gruppens sista år har Per inget till övers för.
   - Vårt sista album, "The Heartland café", gjorde vi på engelska. Ett rent storhetsvansinne! Den var vek, feg och strömlinjeformad och texterna vill jag inte diskutera överhuvudtaget. Vi skulle givetvis gjort en svensk version för marknaden här.
   - Även sista turnén var ett misslyckande. Idiotiskt av oss att inte spela våra gamla hits när publiken onekligen ville det.
   Men tiden med Gyllene Tider var lärorika år för Per Gessle och han har en mycket klarsynt och intressant förklaring till fenomenet tonårsidoler.

- NÄR VI SLOG IGENOM 1979 VAR JAG TJUGO år och vår dåvarande publik detsamma. Sedan hände allt på en gång och den mer lättflirtade ungdomspubliken hängde på fast vi själva aldrig siktat på att bli några popidoler. Nu är jag 27 år och sålde 50 000 ex av mitt första album (guldskiva), 16 000 mer än Gyllenes sista, och jag är mycket nöjd.
   Per skickar oavbrutet låtar till USA i hopp om napp hos något av de stora namnen. Men i Sverige är han redan ett stort låtskrivarnamn och får ständigt beställningar från alla håll.
   - Jag har skrivit en låt till Efva Attlings första soloalbum och en text till Lasse Wellanders album som Monica Törnell sjunger.
   Dessutom håller Per på att planera sin egen lilla skivetikett, Jimmy Fun, dit han främst söker sångare och duos som han kan skriva låtar åt och producera.
   I och med Gyllene Tiders kapsejsande precis inför en skivinspelning står Per Gessle med mycket färdigskrivet material och planerar redan nästa soloplatta.
   - Jag hoppas gå in i den ombyggda EMI-studion till sommaren nästa år och släppa ytterligare ett album om ett år. Och sedan möjligen göra en turné nästa höst, säger Per.
   - Nu när jag inte behöver hålla isär soloprojekt och Gyllene är det lättare att räkna ut framtiden. Jag är min egen ambassadör och trivs med det, avslutar Per Gessle.

/ Håkan

50-tal: #15. "Down in Mexico" (1956)

Postad: 2019-02-11 07:51
Kategori: 50-talets bästa



THE COASTERS
Down in Mexico

(Atco)

NÄR JAG INLEDDE RESEARCHEN FÖR ATT VÄLJA ARTIST eller grupp till plats nummer 15 på listan över mina största 50-talsfavoriter hette huvudspåret The Coasters. Jag hamnade direkt hos de legendariska låtskrivarna Jerry Leiber/Mike Stoller och började då gräva i deras historia. Fakta efter fakta dök upp på skärmen och meddelade att deras professionella historia började faktiskt redan på 40-talet, 1949 för att vara exakt. Det var då Leiber, från Baltimore, och Stoller, från New York, möttes i Los Angeles och från start skrev de blueslåtar som inte var så originella innan de via countryblues och storband hamnade i r&b-genren och mästerverken radade upp sig.
   I Leiber/Stoller-repertoaren hittar jag snabbt "Kansas City" som 1952 hette "K.C. Lovin'" och sjöngs av Little Willie Littlefield. Sedan var det deras socialrealistiska "Riot in cell block no. 9" (1954) som fångade mina ögon (och öron). Det var med gruppen The Robins och på just den låten är det Richard Berry som sjunger. Båda låtarna är ju självklara 50-talsklassiker men när jag hör båda originalinspelningarna blir jag ganska besviken på det tama soundet och de snälla arrangemangen. Däremellan skrev och producerade Leiber/Stoller 1953 den legendariska "Hound dog" med Willie Mae Thornton men det har jag redan avhandlat i en tidigare artikel (#30) om låt och artist.
   Då återvände jag till det ursprungliga huvudspåret och det blir då ganska naturligt att följa Leiber/Stoller-historien från The Robins till The Coasters. När låtskrivarparet 1955 skriver kontrakt med Atlantic och flyttar från Los Angeles till New York vill de ha med sig The Robins men deras manager vägrar och bara huvudsångaren Carl Gardner och basrösten Bobby Nunn följer med. Ur de spillrorna bildades The Coasters, namnet kom från bandets ursprung på västkusten, och en ny och större era föddes. Övriga medlemmar i gruppen var 1956 Billy Guy, baryton, och Leon Hughes, tenor. Även gitarristen Adolph Jacobs var med i gruppen.
   Jag, född på 50-talet och inledningsvis inte är så bevandrad i det decenniets musikhistoria, trodde nog i min enfald att Coasters kopplades till doo-wop-genren men tack och lov sorteras deras musik in bland r&b-artisterna. Doo-wop är på inget sätt rikt representerad på min 50-talslista. De enbart sjungande grupperna, med fyra eller fem medlemmar, hade fågelrelaterade gruppnamn, Larks, Penguins, Crows, Flamingos, men jag har aldrig lockats musikaliskt av framträdande tenorer, bariton- och basröster.
   Nej, då drar Coasters r&b-musik till sig mer intresse från mig och materialet de framförde hade nästan uteslutande Leiber/Stoller som låtskrivare. Tala om legendariskt låtskrivarpar. vars historia överträffar nästan alla artisters dignitet på 50-talet. Om ni är skeptiska om Coasters eventuella hemvist i rockmusikens 50-tal kan jag berätta att gruppen gav ut en ep-skiva under namnet "Keep rockin' with the Coasters" (1958), med fyra Leiber/Stoller-låtar, och singel-b-sidan "That is rock and roll" talar ju sitt tydliga språk.
   Efter flytten till östkusten skrev och producerade Leiber/Stoller låtar till en mängd olika artister, Joe Tuirner, Lavern Baker, Clyde McPhatter och Ruth Brown, men det var materialet de gav till Coasters som placerade låtskrivarparet på en fin plats i rock'n'roll-historien.
   Coasters repertoar var ingen vit fläck i mitt medvetande, åtskilliga coverversioner har genom åren varit parkerade i min hjärna. Men det krävdes lyssning och noggrann analys av deras karriär för att leta fram den extraordinära höjdpunkten, alltså musikaliskt mest intressanta höjdpunkten, oavsett kommersiella framgångar eller inte.
   Förutom ganska förutsägbara Coasters-titlar som "Young blood", "Yakety yak" och "Poison ivy" fastnade jag till slut för den helt förbisedda debuten "Down in Mexico", givetvis skriven av Leiber/Stoller men felstavat "Lieber" på skivetiketten. Inspelad i Los Angeles 11 januari 1956 och utgiven på skiva en månad senare. Visserligen har jag en lätt allergi mot bluesinfluenser men kraften i Carl Gardners röst suddar ut alla tvivel och fördomar. Mike Stollers arrangemang är lika kraftfullt och det instrumentala är minst lika betydelsefullt som alla röster och just det skiljer traditionell doo-wop från den bästa r&b-musiken.
   Stoller spelar även piano på inspelningen men det är Gil Bernals tenorsax och Barney Kessels gitarr som spelar huvudrollerna i arrangemanget som intensifieras mot slutet när congasspelaren Chico Guerrero tar större plats.
   83-årige Carl Gardner avled 12 juni 2011 efter hjärtproblem. 61-årige Bobby Nunn avled 5 november 1986 i en hjärtattack. 66-årige Billy Guy avled 5 november 2002 i en kardiovaskulär sjukdom. 75-årige Adolph "Al" Jacobs avled 23 juli 2014.

/ Håkan

I min skivhylla: David Peel (1972)

Postad: 2019-02-08 07:55
Kategori: I min skivhylla



DAVID PEEL & THE LOWER EAST SIDE: The pope smokes dope (Apple SW-3391)
Release: 17 april 1972


FÖRRA VECKAN FÖRSÖKTE JAG I ETT LÅNGT intro ge en samlad bild på udda, ej namngivna, skivor som återfinns i min Beatles-relaterade skivhylla men jag missade då den ganska rebelliska genren som amerikanen David Peel representerar. Å andra sidan är han tämligen ensam företrädare för den politiska och nästan anarkistiska grenen av amerikansk rock som finns i mina skivhyllor överhuvudtaget. Dags att presentera en udda fågel och en väldig speciell skiva.
   Som jag förvarnat om tidigare kommer säsongens upplaga av "I min skivhylla" att ibland förvandlas till en musikalisk berg- och dalbana utan krav på några kommersiella och/eller berömda val av album. Därför tänkte jag den här veckan koncentrera mig på en kontroversiell skiva som Beatles skivbolag Apple aldrig gav ut i England. Och innehållet på skivan är kanske speciellt riktat mot just amerikaner. Och då är "The pope smokes dope" ändå producerad av John Lennon och Yoko Ono men trots den detaljen tyckte Apple att David Peels skiva saknade all kommersiell dignitet för att ges ut i Europa och England.
   Det är inte bara titeln på albumet som är ett finger i ögat på en viss religion utan hela skivan bygger på protest, uppror och allmän anarki från en gatusångare och frispråkig aktivist. Den kontroversielle Peel blev aldrig accepterad av och respekterad i den etablerade showbusinessvärlden under sin livstid som sorgligt nog tog slut för snart två år sedan, 74 år gammal.
   På 60-talet blev David Peel allmänt ökänd som Greenwich Villages mest synlige och omdebatterade gatusångare. Han var dessutom en av USA:s största aktivister som krävde att marijuana skulle legaliseras. Trots sina kontroversiella åsikter fick han spela in och ge ut två album på det etablerade skivbolaget Elektra, "Have a marijuana" (1968) och "The american revolution" (1970).
   31 augusti 1971 lämnade John Lennon och Yoko Ono sitt Tittenhurst Park utanför London för att åka till New York och, skulle det visa sig, aldrig mer återvända till England. Efter nästan sju veckor på St Regis Hotel på Midtown Manhattan flyttade de sedan söderut till Bank Street i de norra delarna av Greenwich Village. Och här visar det sig att John Lennon kom närmare verkligheten, får tillbaka kreativiteten, får en ny umgängeskrets (bland annat Bobby Seale, Angela Davis, Allen Ginsberg, Jerry Rubin, David Dellinger med flera) och börjar också engagera sig politiskt och mänskligt.
   Under det halvår som följer ska John (och Yoko) engagera sig i en mängd politiskt relaterade frågor. Inte minst i sin egen situation som utvisningshotad. Han uppträder på konsert till förmån för den fängslade John Sinclair, en konsert till stöd för familjerna till offren vid upploppet på Attica State Prison och börjar också helt naturligt skriva materialet till "Some time in New York City", Lennons absolut mest politiska skiva.
   Mitt i den här förvandlingen från en osedvanligt kritiskt tänkande engelsman till amerikansk aktivist träffade John gatumusikern David Peel, förmodligen på närliggande Washington Square där Peel nästan dagligen uppträder. Peels kontroversiella aura inspirerar Lennon som nästan på studs lovar skivkontrakt på Apple.
   Apple Records var vid den här tidpunkten ett ganska irrationellt skivbolag där det ofta räckte med att en av fyra Beatles-medlemmar gav sitt godkännande för en ny artist. Att det var just John Lennon som uppskattade David Peel och gick igång på hans revolutionära idéer var väl ganska förutsägbart.

I DECEMBER 1971 BJUDER JOHN IN DAVID PEEL och hela hans kompband The Lower East Side att kompa honom på fyra låtar under ett framträdande på The David Frost Show. Ett program, tack vare Lennons närvaro, som inleds med Peel sjungande "The ballad of New York City" som är en av de bättre låtarna på "The pope smokes dope". David Peel kom med John Lennons hjälp in i amerikansk rockbransch, visserligen kortvarigt, på en uppenbar räkmacka.
   Omgående började produktionen på det som skulle bli "The pope smokes dope", en skiva vars innehåll blev bannlyst i hela världen utom USA, Japan och Kanada. Ingen avancerad produktion ska sägas, i botten enkla akustiska arrangemang och väldigt allsångsriktade låtar med mycket textmässigt kontroversiellt innehåll. Provocerande och skrattframkallande på samma gång. Material som huvudsakligen inte riktigt håller för upprepade lyssningar.
   Peels första två album innehöll låttitlar som "I like marijuana", "Show me the way to get stoned" och "Legalize marijuana" men på "The pope smokes dope" är det oväntat många sansade låttitlar. Förutom "Everybody's smoking marijuana" och "F is not a dirty word" alltså. Den sistnämnda sjungs, eller snarare talas (Peel reciterar en text om ordet "fuck"), utan omskrivningar men vars innehåll tydligen inte passar för tryck på inneromslaget där övriga texter på skivan är publicerade i sin helhet. Låten släpptes som promosingel i USA med många, många "bleep" i texten...
   Originaliteten i de här tolv David Peel-låtarna kan och bör diskuteras. Peel står som låtskrivare till samtliga låtar men jag undrar vad Merle Haggard eller hans förlag tyckte om stölden av melodin till "Okie from Muskogee" och döpa låten med ny text till "The hippie from New York City". Gamla barnramsan "Old MacDonald had a farm" har fått titeln "McDonald's farm" med en något mer vulgär text men ingen notering att låten är gammal och traditionell. Och bakom texten till "The birth control blues" döljer sig textstölder från tre olika The Fugs-låtar.
   Det är egentligen bara en låt på "The pope smokes dope" som jag med nöje återvänder och gärna lyssnar på vid upprepade tillfällen, den riktigt förtjusande "The ballad of New York City - John Lennon/Yoko Ono" som alltså är en hyllning till det äkta paret. John och Yoko har producerat "The pope smokes dope" men hörs väldigt lite på skivans slutresultat. Men på den här låten hör man det äkta paret prata lite i introt. Arrangemanget är också smakfullt med flera akustiska gitarrer och en snygg flöjt.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Sanne Salomonsen (1985)

Postad: 2019-02-06 07:54
Kategori: Ingen

18 MARS 1985 GIFTE SIG MATS RONANDER OCH SANNE SALOMONSEN. Ett svenskdanskt bröllop som inte bara blev ett samarbete på privat nivå. Av naturliga skäl började de båda artisterna också att samarbeta professionellt på scen och skiva. Hösten 1985 släpptes både Ronanders "Tokig" och Sannes "Sanne Salomonsen". Något båda artisterna pratar om när jag träffar dem innan Mats Ronanders konsert på Prisma i Örebro 12 september 1985.
   Mats Ronander med band inledde sin höstturné 11 september 1985 i Linköping och dagen efter kom de till Örebro.
   På eftermiddagen 12 september strax efter soundcheck blev det intervjuer med paret på kvällens konsertplats, Prisma, där Mats genom åren hade spelat ett antal gånger tidigare. Samtidigt som min nöjeschef Bosse Röhlander tog hand om Ronander-intervjun fick jag en liten improviserad pratstund med Sanne som precis hade spelat in sitt första soloalbum som släpptes senare samma höst.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/9 1985.

SANNE SATSAR SOLO

JUST NU TURNERAR DANMARKS POPULÄRASTE sångerska, Sanne Salomonsen, runt Sverige som enbart medlem av Mats Ronanders band. Samtidigt ligger hon i startgroparna inför sin egen solokarriär som inleds nästa månad med första albumet i eget namn. En Danmarksturné blir det längre framåt hösten.
   Många ser säkert giftermålet mellan Mats och Sanne som en smart PR-kupp att utvidga marknaden för deras respektive skandinaviska karriärer. Men även ett kort möte med paret Ronander-Salomonsen avslöjar hur väl de passar ihop. De har båda samma gedigna bakgrund och ständigt nyfikna på utmaningar och hur de båda tidigt bestämde sig för att bli artister. Sanne berättar:
   - Jag var bara 15 år när jag 1970 fick en roll i den danska uppsättningen av musikalen "Hår". Jag hade då först sjungit med en skolorkester och fortsatte sedan tillsammans med proffsmusiker i Köpenhamn några år. Det var underbart att få chansen i den stora musikalen som också hade några svenska namn, bland annat Dan Tillberg och Örjan Ramberg.
   Sanne har alltid varit intresserad av både att sjunga och agera så musikaler har alltid legat henne nära hjärtat. Därför var steget inte så långt till skådespelerska som hon här i Sverige är mest känd för i långfilmerna "Smugglarkungen" och den nu aktuella "Svindlande affärer".
   - Det är lättsamma komedier och inspelningsarbetet var lite hejsan-svejsan, säger Sanne som har gjort flera seriösa filmroller i Danmark.
   Som sångerska i gruppen Sneakers är hon än mer känd i Sverige efter framträdanden i bland annat Måndagsbörsen. Nu har gruppen splittrats och förra årets fina "Katbeat" blev bandets sista album.
   Nu har Sanne ett exklusivt solokontrakt med Virgin och hennes första album, som Mats Ronander givetvis har producerat, kommer ut i Danmark på danska i oktober och i Sverige på engelska vid årsskiftet.
   Hon började skriva egna låtar i Sneakers på slutet och första soloalbumet innehåller många egna låtar.
   Efter Ronander-turnén ska Sanne till Danmark och turnera med sitt nya band som innehåller flera medlemmar från Gasolin och Sneakers och naturligtvis Mats Ronander på gitarr.

/ Håkan

"L.O.V.E."

Postad: 2019-02-04 18:37
Kategori: Skiv-recensioner



PUD ALONE and THE CONGREGATION
L.O.V.E.
(Silver Kungsholmen AB)


Den långa historien bakom historien varför den här vinylskivan just nu ligger på min grammofon är lika intressant och anmärkningsvärd som albumet jag snart ska recensera. Och allt har sina djupa rötter i 80-talet.
   En Ulf Berlin tog kontakt med mig när han upptäckte min årsbästalista från 1986(!) på Håkans Pop och tyckte det var fascinerande att jag hade The Wayward Souls album "Songs of rain and trains" bland det årets tio bästa skivor. Sedan berättade han att han nu spelar i samma band som den gruppens sångare och låtskrivare, Per Ahlén. Gruppen har de döpt till Pud Alone and The Congregation, som för en dryg vecka sedan gav ut sitt första album, och har en akustisk sättning utan trummor men med percussion och ett lite mer folkrock-inspirerat sound.
   Först lite historia: Stockholmsgruppen Wayward Souls var ett melodiöst poprockband som var en favorit på min grammofon i mitten på 80-talet. På den lilla svenska skivetiketten Tracks On Wax, från Lidköping, skivdebuterade kvintetten hösten 1984 med singeln "Unknown journey" som följdes upp året efter med albumet "Painted dreams".
   Sedan kom ovannämnda höjdpunkt i Wayward Souls skivkarriär med ett album 1986 där jag imponerades av Per Ahléns självsäkra röst och i min recension av skivan skrev jag att "låtmaterialet har så starka melodier att man måste leta jämförelser utomlands". Och den belönades alltså med en 10:e-plats på min årsbästalista.
   Bandets tredje och, som det skulle visa sig, sista album "Like junk food kings on diet" kom 1987 och höll kvalitetsmässigt lika hög nivå utan att hamna på min årsbästalista. Styrkan var fortfarande låtmaterialet där jag hörde ekon av Neil Young, Stones och Dylan.
   Nåja, det var historia och vi är tillbaka i nuet när jag hör en fantastisk akustiskt baserad ljudbild breda ut sig i rummet. Det där genuint klingande vinylsoundet är så påfallande att det är omöjligt att inte göra jämförelser långt tillbaka i musikhistorien. Ett röststarkt Eagles är första parallellen som hjärtat vill minnas från en tid innan de skivdebuterade 1972. Countryrock innan genren var uppfunnen.
   Kanske är de musikaliska rötterna på Pud Alone-skivan hämtade från 60-talet som de själva vill hävda. När exempelvis Gene Clark med låtar och röst tillsammans med Byrds gjorde avstamp i folkrocken.
   Det är som sagt ett varmt, tryggt och väldigt balanserat sound som de amerikanska producenterna Michael Blair och Eric Bazilian har lockat fram ur Per Ahléns sedvanligt välskrivna sånger. Det här är producenter som inte framhäver sig själva utan vill skapa en homogen ljudbild med små, små egna tillägg. Blair har haft några percussion-instrument och en lågmäld tramporgel till hjälp och The Hooters-profilen Bazilian har också bidragit utan att det på skivomslaget avslöjas med exakt vad.
   Per Ahlén är sångaren i centrum som också har skrivit en majoritet av materialet på skivan. Och fortfarande är hans röst fylld med dignitet fast numera av naturliga skäl lite mognare och lite mer laidback. Min kontaktman Ulf Berlin är sologitarristen som uppenbart inte vill synas i strålkastarljuset men vars akustiska klanger ger arrangemangen en väsentlig ryggrad. Han berättar för övrigt att han på Wayward Souls-tiden spelade i kompisbandet Daisy Glaze som var Big Star-influerat.
   Det låter som sagt väldigt homogent och genomtänkt på gruppens debut men kvartettens medlemmar har allt annat än gemensamma musikaliska rötter. Göran Westling kommer i direkt nedstigande led från svensk folkmusik (hans pappa är riksspelman), spelar fiol och cajón i det här bandet men har vid sidan om ett eget band, PoorHouse, där han spelar gitarr och skriver låtar. Är dessutom en riktig Beatles-fantast. För att bredda bandets musikaliska influenser har basisten Kim Stensland jazz i sina gener, kan spela många olika instrument och är även konstnär med många utställningar på sitt samvete.
   Pud Alone and The Congregation är onekligen ett spännande band med blandat ursprung.

FOTNOT 1: Pud Alone = Per Ahlén. Han kallades för Pud när han bodde i USA som ung. Ulf Berlin berättar: "Med texternas i bland lite predikande karaktär om både kärlek och sociala orättvisor tyckte vi att Pastor Pud och hans församling var ett bra namn, därav The Congregation. Så på konsertaffischerna brukar vi skriva 'Rev. Pud Alone & the Congregation'."

FOTNOT 2: Skivan, på franskpressad vinyl, finns att köpa på https://tictail.com/pudalone

/ Håkan

50-tal: #16. "Seven nights to rock" (1956)

Postad: 2019-02-04 07:53
Kategori: 50-talets bästa



MOON MULLICAN With Boyd Bennett and His Rockets
Seven nights to rock

(King)

EFTER DE SENASTE VECKORNAS FAMLANDE DETEKTIVARBETE i serien om favoriterna bland mina bästa 50-talsartister/låtar har jag den här veckan bestämt mig tidigt för artist och låt och sedan hållit fast vid den linjen. Med den fantastiska låten "Seven nights to rock" i minnet finns det ingen anledning att byta linje eller eventuellt söka något parallellspår. Den låten är förevigt förankrad i Moon Mullicans historia men jag har under åren haft glädjen att få uppleva låten live i alldeles underbara tolkningar med både Refreshments och Bruce Springsteen. "Seven nights to rock" är onekligen en oförglömlig låt.
I övrigt har Moon Mullicans namn varit höljt i dunkel hos mig och det blev en avancerad uppgift att studera hans långa karriär, läsa in hans historia och lyssna på hans låtmaterial som i kvalité så fantastiskt kulminerade 1956.
   Moon Mullica, eller Aubrey Mullican som hans riktiga namn var, föddes redan 1909 och han kan vara den äldste 50-talsartisten som kommer att nämnas på min favoritlista. Han var ju faktiskt "hela" 41 år när 50-talet började och fyllde 45 innan hans överlägset mest kända låt kom ut 1956. Han hade då haft en lång, lång karriär bakom sig. Jag har sökt i hans skivhistoria och som soloartist sträcker den sig från 1946. Möjligen borde Moon Mullican funnits med i mina funderingar när jag förra veckan slängde ur mig några namn på rock'n'roll-influerade artister som redan på 40-talet inledde sin karriär.
   Rock'n'roll var på 40-talet ännu ett outforskat begrepp och den populära musiken kallades hillbilly (förlagan till country), country & western eller western swing som så småningom på naturlig väg utvecklades till rock'n'roll.
   Enligt mina noteringar inledde Moon Mullican sin solokarriär på skiva redan 1946 men som medlem i olika grupper spelade han in skivor redan från 1937. Grupperna hette Blue Ridge Playboys Bob Dunn's Vagabonds eller Cliff Bruner's Texas Wanderers och Mullicans låtar fanns med i gruppernas repertoar, Och det fortsatte för Moon i grupper som The Modern Mountaineers, Texas Wanderers och The Sunshine Boys innan solokarriären med Moon Mullican & the Showboys.

SOM LÅTSKRIVARE HAR HAN FÅTT DEN STÖRSTA uppmärksamheten när han 1946 skrev "New Jole Blon (New Pretty Blonde)" tillsammans med två kompisar, Lou Wayne och Ricky Shepard. En låt vars titel snart förkortades till "Jole blon" och som långt senare, 1981, blev en mindre hit med Gary U.S. Bonds i en Miami Steve-Bruce Springsteen-producerad version. Då stod Moon Mullican plötsligt ensam som låtskrivare.
   Senare på 40-talet upprepade Mullican några sånger med "Jole Blon"-temat, "Jole Blon's sister" (1947) och "Jole Blon is gone, amen" (1949), men då skrev han under pseudonymnamnet Morry Burns. Fråga mig inte varför.
   På resten av 40-talet var det inte rock'n'roll-anpassad musik, ofta fiol och hawaiigitarr i arrangemangen, och det var först på Moon Mullicans sista 40-talslåt, "I'll sail my ship alone" släppt i december 1949, det lät lite rockigare med det våldsamma pianospelet i centrum. Där återfinns förklaringen till att han många år senare blev Jerry Lee Lewis förebild som pianorockare och det gav Mullican titeln "King of Hillbilly Piano Players". Ändå hamnade låten som nummer ett(!) på countrylistan men uppföljarna under 1950 var mer än lovligt svaga och bleka. "Broken dreams" var långsam seg country och lågvattenmärket med coverlåtarna "Goodnight Irene" och "Mona Lisa" kom några månader senare.
   Under första halvan av 50-talet pendlade Moon Mullican mellan ganska handfasta rock'n'roll-låtar ("Cherokee Boogie (Eh-Oh-Aleena)" 1951, "Rocket to the moon 1953 och "Good deal, Lucille" 1954), country (bland annat Hank Williams "Jamabalaya" 1952), rent instrumentala låtar ("Piano breakdown" och "Country boogie", båda 1951) och smetiga countryballader ("A Crushed Red Rose (And A Faded Blue Ribbon" 1952 och " Leaving You With A Worried Mind" 1953). Långt ifrån alla låtar kom från hans egen penna.
   Kulmen på Moon Mullicans karriär skulle till slut nås 1956 på singeln som innehöll två rock'n'roll-influerade låtar där "Honolulu Rock-A Roll-A", efter ett långsamt hawaiigitarrsolo exploderade låten, faktiskt var singel-a-sida och "Seven nights to rock" låg på b-sidan.
   Inte heller den låten har Mullican varit med och skrivit men Buck Trail, Louis Innis och Henry Glover var låtskrivarnamn som hade figurerat i hans närhet tidigare. Och Henry Glover fanns med som både producent och låtskrivare även i Hank Ballard & the Midnighters karriär.
   57-årige Moon Mullican avled 1 januari 1967 i en hjärtattack.

/ Håkan

Releasekonsert med full pondus

Postad: 2019-02-02 15:23
Kategori: Live-recensioner



Karin Wistrand gjorde succé som gästsångare på DSH5:s releasespelning.



Alla bilder: Anders Erkman...och publiken trivdes.

DSH5
SVARTGAM
Clarion Hotel, Örebro 1 februari 2019
Konsertlängd: 20:10-20:40 (Svartgam, 30 min) och 21:06-22:35 (DSH5, 89 min)
Min plats: Sittande(!) i restaurangen ca 8 m (enligt Anders Larsen) från scenen.


EFTER TYP SJU MÅNADER BLEV DET TILL SLUT RELEASEKONSERT med DSH5 för albumet "Rädda världen" som började cirkulera runt under sommarens hetaste månader. Ett blåsförstärkt band visade med hjälp från några gästartister att de har nått nästa etablerade nivå som duktigt fungerande liveband. Och bandet har delvis övergivit sitt utpräglade folkrocksound som gjorde att folk en gång i tiden ofta placerade bandet i samma trånga fack som Perssons Pack. Nej, det här bandet har gått vidare till något mycket mer personligt och professionellt.
   Det börjar bli alltmer uppenbart att DSH5 utvecklats till en underbart fungerande enhet. Från Mattias Lagerqvists låtskrivande via ett perfekt samarbete inom bandet till ett sound som med nöje bör tillfredsställa en allt växande publik.
   Motorerna i detta maskineri finns längst bak men är betydelsefullt viktiga för att bandets livesound skulle fungera på scen i fredagskväll. Marcus Berggrens underbara energi bakom trummorna bäddade för att de energiska arrangemangen nådde fram till den stora publiken och basisten Pelle Mellberg hjälpte till att bygga det fundament som gruppsoundet vilar på. Den sistnämnde var dessutom ansvarig för blåsarrangemangen som Pelle Andersson, Janne Lundquist och Tomas Jonsergård framförde med den äran.
   En stor del av kvällens repertoar ägnades av naturliga skäl till låtar från nya albumet men den "hemliga" gästartisten Karin Wistrands inhopp på några låtar gav hela evenemanget en extra feststatus. Inledde med sin egen gamla solosång "Ta mig med" innan duettsången "Rocky Balboa", då även munspelaren Peter Edgren gav arrangemanget en extra skjuts, från bandets förra album "Hett blod" blev en av kvällens unika höjdpunkter.
   Sedan följde den för kvällen blåsförstärkta Lolita Pop-klassikern "Tarzan on a big red scooter" när jag nästan fick hämta andan för att kunna avnjuta det perfekta rockskramlet. Karin skulle lite senare bland extralåtarna återkomma då hon, bandet och blåsarna framförde coverlåten "Lycklig", från Reeperbahns oöverträffade repertoar, med energi som saknade gränser denna kväll. Som när David Södergren lutade sig över till Karins mikrofon och sjöng starkt och såg nästan kär ut.
   Efter det kunde inte ens en något lugnare "Ta dina Antabus Kerstin" få tyst på publiken som vid det tillfället bara ville ha mer och mer. Därför fick bandet inte möjlighet att lämna scenen och den extra extralåten "Hett blod" fick avsluta den fina konsertkvällen.
   Bandet Svartgam från Säffle inledde fredagskvällens konsertevenemang med en halvtimme professionell men tämligen opersonlig rockmusik. Ett gott hantverk, javisst, men det gjorde ju även Toto för många år sedan utan att musikaliskt nå några unikt spännande höjder.


21:06
För den förbannade kärlekens skull
Den siste mannen
Vi kommer att dö
En kula för mig
Sång till Jesus
Ta mig med (med Karin Wistrand)
Rocky Balboa (med Karin Wistrand)
Tarzan on big red scooter (med Karin Wistrand)
Rädda världen
Käre bror
Lyckan & jag
22:16

Extralåt
Lycklig (Reeperbahn-cover med Karin Wistrand)
Ta dina Antabus Kerstin

Extra extralåt
Hett blod
22:35



/ Håkan

Januari 2019 på Håkans Pop

Postad: 2019-02-02 09:13
Kategori: Blogg

Foto: Anders ErkmanEva Eastwood med sitt lilla kompband, gitarristen Magnus och trummisen Adam.

I SEDVANLIG ORDNING STARTADE DET NYA ÅRET och januari med inomhusfestivalen Folk at Heart I som på sin sjätte upplaga var tillbaka på Scandic Grand i det centrala Örebro. Som traditionen bär med sig rapporterade jag om två kvällar, fredag 4 januari och lördag 5 januari, fulla med aktivitet i både samlingsrum och hotellrum. Och jag njöt allra mest av Amanda Andréas, Åstadens Poporkester, Knekta Kungar, Martin Håkan och ett decimerat DSH5 på duo. Sedan gjorde Eva Eastwood (se bilden ovan) ett oplanerat men mycket populärt inhopp på lördagskvällen.
   Ytterligare en anspråkslös konsert fick jag nöjet att uppleva under januari. Den nya duon Klas Qvist/Mikael Ramel gjorde en skivbutiksspelning i Örebro.
   Efter några veckors uppehåll över jul och nyår gjorde Håkans Pop "årsdebut" 14 januari med sina tre återkommande kategorier, 50-talets bästa, Intervjuer 1974-1994 och I min skivhylla.
   I min genomgång av 50-talsfavoriter hade jag innan jul nått halvtid på min 38 artister långa lista. Nu var dags för plats #19 där jag faktiskt placerade Cliff Richard (se vänster). Den oväntade överraskningen följdes i januari av Etta James (#18) och Jackie Brenston (#17).
   I intervjukategorin, där jag kronologiskt återpublicerar mina gamla intervjuer, satte jag under januari strålkastarna på Basse Wickman, Dan Hylander & Py Bäckman och närbesläktade Anne-Lie Rydé & Tove Naess . Samtliga intervjuer är hämtade från 1984.
   Kategorin "I min skivhylla" har den här säsongen fått en något annorlunda skepnad. Jag väljer, även det kronologiskt, från skivhyllan med Beatles-relaterade artister/grupper. Och inledningen under januari blev vinylalbum med James Taylor och Leon Russell men ska följas av många kända men ännu fler mindre kända skivor.

JANUARI 2019 HAR NÄSTAN SENSATIONELLT varit fylld av nya intressanta skivor och jag har recenserat tre album, samtliga svenska, under månaden: Dalaplans "Du går aldrig ensam", Klas Qvists/Mikael Ramels "I huvet på varann" och DSH5:s "Rädda världen". Alla rekommenderas!
   Men jag har under månaden, som traditionellt brukar kallas tunnsådd och händelsefattig på nya intressanta skivor, lyssnat på några fler skivor som jag har fått tips om.
   "The imperial" med smått haussade amerikanska bandet The Delines från Portland, Oregon blev en överraskning i sitt nästan genomgående lugna tempo. Deras musik kallas ibland alternativ country men här finns också soul, tack vare aktiva blåsarrangemang, som perfekt förmedlas av den ofta coola sångerskan Amy Boone. En steelguitar doftar country men i en låt, "Eddie & Polly" som är albumets enda uptempolåt, är det klassisk gitarrpop som gäller. Som helhet är kanske albumet lite för lugnt och tryggt för att vara en riktig utmanare till årets bästa album-lista om elva månader.
   Frances Cones "Late riser" är månadens andra tips. Även Nashville-kvartetten har en sångerska och frontperson, Christina Cone, som personifierar soundet. Ursprunget kanske lurar lyssnaren ty skivan innehåller modern pop med ett förhållandevis modernt sound. Det gnistrar om gitarrerna och keyboards och Frances viskar fram låtarna med en otrolig energi. Melodierna kanske inte glänser av prakt men det här är ett sound som smyger sig på lyssnaren och kan bli favoriter på sikt.
   Sista tipset är The Vegabonds och albumet "V" som inledningsvis låter lovande med akustiska gitarrer och steelguitar i sättningen. Men det blir till slut lite för mycket elektricitet och muskulös volym som förvandlar hela albumet till ganska bredspårig men också opersonlig amerikansk rock.
   Av en tillfällighet har jag fått månadens skivtips från den norrländska hemsidan Popgeni som härmed också rekommenderas för ett besök. Ett dussin skribenter med rötter i flower power, progg, punk och grunge uppmärksammar ofta lite udda men bra artister som inte så sällan har americana som gemensam utgångspunkt.

/ Håkan

I min skivhylla: Gary Wright (1972)

Postad: 2019-02-01 07:51
Kategori: I min skivhylla



GARY WRIGHT: Footprint (A&M AMLS 64296)
Release: 21 januari 1972


I MIN SÅ KALLADE BEATLES-RELATERADE SKIVHYLLA återfinns det åtskilliga artister på skivor som jag aldrig hade ägt om det inte hade varit för att en eller flera Beatles-medlemmar på ett eller annat sätt figurerar på skivorna. I samlingen finns nämligen flera album med indisk instrumental musik för att den hängivne Indien-älskaren George Harrison är producent. Där finns också en helt igenom elektronisk skiva där Ringo Starr gästar på ett spår och flera instrumentala skivor med saxofonister för att George och Ringo gör gästinhopp. Plus rena bluesskivor, traditionell jazz, smöriga popskivor och klassisk musik för att en eller flera Beatles-medlemmar dyker upp. Mitt genuina Beatlesintresse har satts på prov genom åren.
   Gary Wright tillhör INTE den kategorin. Mina ögon och öron hade observerat Gary Wrights namn och musik under flera år innan han hamnade i George Harrisons sällskap. Amerikanen hade en flera år lång karriär i den engelska gruppen Spooky Tooth bakom sig. Av den gruppens två förgrundsgestalter, sångarna Gary Wright och Mike Harrison, var det Gary som var min klara favorit. Han hade en intensiv soulröst, skrev de bästa och flesta låtarna, singelmaterial bland annat, och hans keyboards färgade gruppens sound allra bäst.
   Garys långa historia inleddes tidigare. Född i New Jersey 1943, började som barnskådespelare i tv-serier och på Broadway men flera år senare avslutade han sina psykologistudier i Berlin där han samtidigt lärde sig spela keyboards. Under Tysklandstiden bildade han gruppen The New York Times, med enbart covers på repertoaren, som 1967 fick chansen att spela förband till Traffic på en Skandinavienturné.
   I Sverige fick Gary kontakt med Chris Blackwell, skivbolaget Islands boss, som ville att han skulle satsa på en karriär i England och tipsade om Carlisle-kvartetten Art som han tyckte saknade en komponent av Garys kaliber. Gary gick med i gruppen som samtidigt ändrade namn till Spooky Tooth. Den blivande producentstjärnan Jimmy Miller, som då hade gjort sig ett namn som producent för Spencer Davis Group och Traffic, producerade gruppens skivor som väckte större uppmärksamhet i USA än i England. Miller skulle sedan gå vidare och bli legendarisk producent på alla Rolling Stones-album mellan 1968 och 1973.
   Efter tre Spooky Tooth-album, inklusive "Ceremony" som Gary skrev tillsammans med den franske elektroniske kompositören Pierre Henry, lämnade Wright gruppen i februari 1970. Först jobbade Gary som producent under Jimmy Miller, bland annat Steve Gibbons första soloalbum "Short stories", innan han satsade på en solokarriär som inleddes med albumet "Extraction" (1971) där han kompades av studiomusiker.
   Men innan solokarriären sparkade igång kom han i kontakt med George Harrison. Beatles-gitarristen hade i flera år haft Spooky Tooths andra album "Spooky two" (1969) som favorit och basisten Klaus Voormann, som spelade på "Extraction" och även tecknade omslaget till skivan, rekommenderade Gary för George inför inspelningarna av "All things must pass". Och Gary blev en av musikerna på skivan, ett samarbete och en vänskap som skulle hålla i 30 år. Inte minst tack vare bådas djupa intresse i indisk religion.
   När "Extraction" släpptes på våren 1971 satte Gary Wright ihop ett kompband (Wonderwheel) med ambition att marknadsföra skivan och turnera. Bland annat fanns blivande Foreigner-gitarristen Mick Jones med i det bandet.

ÄNDÅ GICK GARY TÄMLIGEN OMEDELBART återigen in i studion tillsammans med ett gäng utpräglade studiomusiker och inledde inspelningarna till det planerade andra soloalbumet, "Footprint". Förstasingeln från albumet, "Stand for our rights", släpptes omgående efter inspelning och har en imponerande lista på musiker. Förutom George Harrison (under pseudonymen George O'Hara), som spelar gitarr och slide, medverkar på singeln också två trummisar, ytterligare några killar på percussion, basisten Klaus Voormann ("Voorman" på omslaget), ett gäng Delaney & Bonnie-musiker, en massiv tjejkör plus en fullständigt lysande King Curtis med sagolika saxofonsolon.
   Låten, nummer ett på albumets sida två, är i en rättvis showbusinessvärld en klockren hitlåt men nådde inga listframgångar i varken England eller USA. Det stora kommersiella genombrottet för Gary Wright skulle dröja ytterligare fyra år.
   Övriga låtar på skivan har kanske inte samma singelpotential men är ändå starka låtar på ett i övrigt intressant album med arrangemang som idag kanske upplevs som daterade men då var av toppkvalité. Inte minst tack vare den klassiskt skolade arrangören, kompositören och engelsmannen John Barham. Efter de uppmärksammade stråkarrangemangen på Beatles "Let it be" och Harrisons "All things must pass" fick han ansvaret även på "Footprint".
   Harrison spelar karaktäristisk slide på ytterligare ett "Footprint"-spår, "Two faced man", i en musikalisk mer anspråkslös inramning. Övriga starka låtar på skivan är "Love to survive", "Forgotten" och "Fascinating things". Den senare låten innehåller ett uppseendeväckande eko av det särpräglade "Whole lotta love"-riffet.
   Avslutningslåtarna på skivans båda sidor tillhör albumets mindre intressanta detaljer. "Whether it's right or wrong" känns inte så originell och "If you treat someone right" dränks i gospelsjungande damer.
   "Footprint" var också starten på en annan karriär, för den då frilansande illustratören Joe Garnett i Los Angeles. Den Monty Python-inspirerade målningen på baksidan av "Footprint"-omslaget var ett av hans första verk i rampljuset. 1972 anställdes han av den kända designstudion Pacific Eye & Ear och i min skivsamling hittar jag hans namn på album med Flying Burrito Brothers, Free och Dave Mason.
   Varken "Extraction" eller "Footprint" hade några kommersiella framgångar och Gary Wright, som inte var bekväm som soloartist, gav tillfälligt upp sin solokarriär och återvände till ett ombildat Spooky Tooth som under åren 1973/1974 släppte tre album som inte var ett dugg mer framgångsrika än 60-talsalbumen.
   Utan större kommersiella framgångar i England flyttade Gary hösten 1974 hem till New Jersey och där fick han en idé att göra en skiva med 97% keyboardmusik. Med alla sina keyboards, en hel maskinpark, två levande trummisar och ett enda gitarrsolo blev det ett album, "The dream weaver" (1975).
   Efter en trög start blev skivan en ofattbar succé, rent kommersiellt, till slut. Det var andrasingeln, titellåten, som plötsligt började klättra mot nummer ett på singellistan som gjorde Gary Wright till en av det årets största succéer. I samma stund förlorade jag hoppet för en av mina musikaliska favoriter.
   Glad i hågen men ovetande stegade jag sommaren 1975 till skivbutiken för att köpa Gary Wrights nya album men blev grymt besviken. Det keyboardbaserade soundet var inte bara monotont och händelsefattigt. Det var ren slöseri med talang att göra en skiva så fantasilöst. Det kunde jag sammanfatta i min lilla recension som går att läsa på den här sidan där det också finns en länk till ett intressant Gary Wright/George Harrison minne i Sverige från 1976.
   Jo, jag äger visserligen några senare Gary Wright-skivor då George Harrison råkar gästa på albumen "Who I am" (1988) och "First signs of life" (1995).

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (407)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28      

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Håkan Gustavsson 13/01: Kanonplatta - fattar inte hur jag har missat det här? Wilmer X referenserna är k...

Sigge Lake 5/01: Jag köpte en dubbelcdskiva på Röda korset i Kalmar. The songs of Lennon & McCaet...

Bubba 30/12: Jayhawks låt ”Gonna be a darkness” är väl skriven ihop med Jakob Dylan, inte den...

Johan 30/12: Bra lista Håkan, här är mins 22 bästa: Primal Scream - Give Out But Don’t Giv...

Timmy Petersson 17/12: Såhär 12 år senare... men Lalla Hansson har ju även gjort fler bra översättnin...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Torsdagen den 18 oktober 1979 1. Det var en m...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Tisdagen den 14 oktober 1980 1. Natt (ensam m...

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.