Blogginlägg från februari, 2019

INTERVJUER 74-94: Jackson Browne (1986)

Postad: 2019-02-28 07:52
Kategori: Intervjuer

SEDAN MITTEN AV 70-TALET HADE JAG respekterat och älskat Jackson Brownes musik, sånger och sound. När jag fick uppleva Jacksons konsert på Konserthuset i Stockholm 1982 var det då min största konsertupplevelse. Hans följande album, "Lawyers in love" (1983), tillhör 80-talets bästa album fast det var på 70-talet han var som allra bäst.
   Jackson tog i sedvanlig ordning god tid på sig inför nästa album, "Lives in the balance" (1986), som innehöll mer politik, starka ställningstaganden och mindre magisk västkustrock. Men det hindrade mig inte för att resa till Stockholm 24 mars 1986 efter inbjudan att få uppleva en exklusiv presskonferens på Strand Hotell vid Nybroviken. Ett, som jag skriver, välbesökt möte som gjorde att närvarande pressmänniskor delades upp i två omgångar innan vi fick en typ av audiens och få sitta med Jackson vid ett stort avlångt bord och ställa våra frågor.
   Som min så kallade intervju skvallrar om var det mycket politik som avhandlades vid det bordet, frågor som Jackson uppenbart brann för, och de rent musikaliskt baserade frågeställningarna kom i skymundan. Men det var givetvis en ynnest att få träffa Jackson Browne och höra honom snyggt formulera sina åsikter och synpunkter.
   Han skulle, som jag hintade om på slutet av intervjun, återkomma till Sverige hösten 1986 för en konsert. Nu i den betydligt mindre personliga konsertlokalen Johanneshovs Ishall 7 november. Två kvällar innan den konserten fick jag under Elvis Costellos konsert på Konserthuset i Stockholm det otvivelaktiga nöjet att få uppleva Jackson Browne som spontan och hemlig gästartist.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/4 1986.

Jackson Browne på Sverige-besök
EN ANSPRÅKSLÖS POJKE MED BESTÄMDA ÅSIKTER


DEN AMERIKANSKE ROCKARTISTEN JACKSON BROWNE har gjort skivor sedan 1972 men har aldrig varit populärare i Sverige än just nu. Hans åttonde album, en månad gamla "Lives in the balance", ligger högt på den svenska försäljningslistan.
   Det var därför en mycket välbesökt presskonferens när Browne pr-besökte Stockholm för några veckor sedan. Allehanda var givetvis där.
   37-årige Jackson Browne har befunnit sig i rockbranschen sedan slutet av 60-talet. Först som uppskattad låtskrivare innan han själv började framföra de personliga låtarna och skivdebuterade 1972 med sitt första album.
   Jackson arbetar dock sakta och omsorgsfullt och hans fyra senaste album har kommit med tre år mellanrum.
   - Jag är inget projekt som man kan styra hur som helst. Det finns mer i livet än att göra skivor men efter varje nytt album vill jag direkt börja med nästa skiva. Jag får ofta många låtar över som jag inte vet om jag får användning för.
   Jackson Brownes låtskrivande har förändrats radikalt genom åren men han har alltid varit politiskt medveten och var en av initiativtagarna till MUSE, en musikförening mot kärnkraft som nu är upplöst.
   - Vi gjorde vad alla trodde och lyckades påverka och dämpa kärnkraftens utbyggnad, säger Jackson men tillägger direkt:
   - Vill man ha inflytande på samhället ska man inte bli popsångare eller låtskrivare men om du nu råkar vara sångare kan du utnyttja den positionen positivt.
   På nya albumet är Jackson mycket kritisk mot president Reagan i synnerhet och USA i allmänhet som fick en recensent i USA att reagera.
   - Jag har inte läst så många reaktioner men i New York Times beskrev de skivans innehåll som predikande, säger Jackson och blickar ut genom fönstret mot Nybrovikens is som håller på att ge vika för vårsolen.
   Samtidigt muttrar han något om bekväma recensenter och kritiker som snabbt dömer ut. Sedan kommer samtalet in på något mycket väsentligt i Jackson Brownes liv: Den amerikanska politiken som också präglar flera av de starkaste sångerna på senaste skivan.
   "Where a government lies to a people/And a country is drifting to war", sjunger han på titellåten till albumet och tillägger nu för församlad svensk press:
   - Alla vet att presidenten ljuger men ingen bryr sig, det är otäckt! Sedan ljuger vi amerikaner för oss själva för att skydda oss själva, det är absurt!

- USA SLÅSS INTE FÖR DEMOKRATIN OCH MOT kommunism utan stödjer istället fascism. diktatur och högerstyre. Att exempelvis ta emot diktatorn Marcos med öppna armar gör oss bara till åtlöje i övriga världen, dundrar Jackson.
   - Jag har varit i Nicaragua och sett sockerplantager där både Sverige, Tyskland, Frankrike och Kanada gjort stora insatser. Det är det USA slåss emot, det är upprörande!
   - Poor Rambo, suckar Jackson och härmar perfekt Sylvester Stallone: "Can we win this time!" Det blåser snåla vindar i USA just nu, den-här-gången-ska-vi-vinna-attityden sprids snabbt.
   Jackson Browne ser pojkaktigt anspråkslös ut, gör ett mycket vänligt och nästan undfallande intryck, men har en mycket stark vilja med bestämda åsikter och synpunkter men ser på praktisk politik med suspekta ögon.
   - Man ska inte tro att man kan välja någon som ska kunna förbättra. Hos en politiker är karisma viktigast, inte kunnande och ambition.
   Jackson Browne har två äktenskap bakom sig och sällskapar sedan 1983 med den amerikanska skådespelerskan Daryl Hannah (bland annat "Splash") som också följer Jackson på hans europeiska pr-turné. Även Jackson har filmambitioner på skrivarområdet.
   - Jag har så många idéer och tankar men det skulle säkert ta tio år att fullfölja. Sedan vet jag att steget från manus till färdig film är mycket stort och man har heller ingen kontroll på slutresultatet.
   Däremot är det klart att Jackson Browne sjunger sin version av Little Stevens "Voice of America" i en ny film som kommer snart, "Latino".
   Även musikaliskt har Jackson Browne utvecklats stort sedan sina första skivor.
   - Musiken kom då i andra hand, kompet var sparsamt och hade jag inte träffat så många duktiga musiker så hade jag säkert fortsatt i den stilen för jag bryr mig inte om arrangemangen så mycket.
   Jackson nämner Lowell George med vördnad och respekt. George dog sommaren 1979 och Jackson skrev "Of missing persons" till minnet av honom. En gripande sång sjungen till Lowells dotter.
   Jackson Browne har endast uppträtt två gånger i Sverige tidigare. Sommaren 1982 på Konserthuset i Stockholm gjorde han en klassisk konsert och till hösten , oktober-november, ämnar han komma tillbaka med ett delvis nytt kompgäng.
   Ian Wallace, trummor, Bob Glaub, bas, Doug Haywood, orgel, och Kevin Dukes, gitarr, medverkar alla på senaste skivan. Jackson hoppas även på klaviaturkillen Scott Thurston, som till vardags spelar i gruppen The Motels.

/ Håkan

Minnen, minnen och åter Magnus-minnen

Postad: 2019-02-27 10:57
Kategori: Minns

Foto: Anders ErkmanMagnus Lindberg 1993.

MAGNUS LINDBERG ÄR DÖD. MINNEN, MINNEN och åter minnen sköljer över mig när jag försöker sammanfatta hans liv på skiva och scen. I natt skrev jag några rader om hans historia, baserad på hans skivproduktion, spetsad med några personliga reflektioner. Skivorna kom sporadiskt och oregelbundet men som konsertartist fortsatte han genom åren troget gå upp på de små scenerna. Förutom Ulf Lundell och Mats Ronander är det nog Magnus Lindberg jag genom åren har upplevt flest gånger på konsert. På senare år ensam med en akustisk gitarr. Vi kom att sakna det elektriska bandet bakom den känsliga rösten, den välformulerade poesin och fantastiska låtarna.
   Jag missade tyvärr hans första grandiosa liveframträdanden i slutet på 70-talet och några år senare runt hans kanske största album "Röda läppar". Men från 1983 hade jag glädjen att få uppleva honom på scen ett 30-tal gånger.
   1983 kom han till Örebro och Lord Nelson med ett fantastiskt band bakom sig och bjöd på en ypperlig upplevelse i rockmusikens tecken. Utan stort skivkontrakt i ryggen gav Magnus ändå allt på scen och tillsammans med en livlig publik tog han känslorna upp på en hög nivå.
   Sedan blev det under många år tyst om Magnus innan han 1989 under något år blev Örebrovän och skaffade sig ett permanent band från staden, Fabulous Barfly under ledning av Staffan Ernestam. Första konserten med bandet på Ritz i Örebro var förklarligt nog fylld av covers men här fanns redan potentiell sprängkraft i både sound och personlighet. Dagen efter på samma plats uppträdde Magnus och Staffan ensamma i ett mer avslappnat musikaliskt möte.
   Även Stockholm hade till slut återupptäckt Magnus och tillsammans med Lasse Lindbom producerades albumet "Det kommer en vind" (1989) med ett 80-talssound som inte riktigt har överlevt tidens tand så bra. Men låtmässigt var det hög nivå. I samband med release genomförde Magnus och hans Örebroband en alldeles perfekt konsert, två kvällar i rad på Ritz, med många nya starka låtar i repertoaren.
   Även under den kommersiellt framgångsrika Grymlings-epoken gjorde Magnus några avstickare till Örebro. Hösten 1990 var Magnus tillfälligt tillbaka som soloartist på ett lågprofilerat gig på Prisma. Och i december 1993 var Magnus "förband" tillsammans med Staffan Ernestams band, nu omdöpt till Pojkarna Från Prärien, med en greatest hits-baserad repertoar plus ett unikt framförande av Ulf Lundell-låten "Blåklint". Anders Erkmans bild ovan är hämtad från det tillfället.
   Efter Grymlings-äventyret blev det återigen helt tyst från Magnus innan han dök upp på skiva 1999, "Ljus i natten". Men livemässigt skulle det efter 1993 ta nio år innan jag fick uppleva Magnus på konsert igen, 2002 kom han till Frimis med det hårdsvängande kompbandet Stockholm Cowboys.

TVÅ ÅR SENARE, 2004, VAR MAGNUS TILLBAKA på en Örebroscen, Sombrero, med ett nytt band och en aktuell repertoar hämtad från senaste albumet "På bergets topp".
   I december 2005 agerade Magnus ensam uppvärmare på en Eldkvarn-konsert på det som då hette Badhuset (och numera nya Ritz). Ensam på den stora scenen ville han ta hela publiken i sin famn och repertoarmässigt bjöd han på ganska obskyra låtar, ännu en gång Lundells "Blåklint".
   Sedan skulle det dröja till 2011 innan Magnus uppträdde officiellt i Örebro. Förutom några Najz Prajz-framträdanden 2009 och 2010, fick vi ta oss till Stockholm (Debaser och Boule & Tapas, båda 2009) för att få uppleva Magnus på scen. På båda konserterna hade han band bakom sig.
   2010 fick jag uppleva Magnus på två skivbutiksspelningar, på Najz Prajz i Örebro och The Beat Goes On i Stockholm. Det var releasespelningar för hans duettskiva med Basse Wickman, "Vita lögner + Svarta ballader, volym 1".
   2011 på Clarion hade han Västeråsbandet Johan Seige Band bakom sig på en konsert som dåligt annonserad hade en liten publik. Men Magnus närvarokänsla fanns där som alltid.
   2012 uppträdde Magnus själv på Örebrorestaurangen Kungsgatan 1. En nervös och osäker Magnus fick inte fram den sedvanliga fysiska attacken men engagemanget fanns ändå där.
   På hösten samma år tog Magnus gruvlig revansch på sig själv inför en sedvanlig hyllande Örebropublik på East West. En stark, avslappnad och rolig Magnus.
   På resten av Örebrospelningarna var Magnus alltid ensam på scen med sin akustiska gitarr. 2014 på Stadsträdgården, 2015 på East West Sushi och 2016 en mindre, intim spelning på Heaven's Door.
   Sommaren 2016 fick jag även nöjet att uppleva hyllningarna till Magnus från stockholmarna på Lasse i Parken där han uppträdde innan Sophie Zelmani.
   2018 blev det sista året jag fick tillfälle att få se och höra Magnus uppträda inför en liten, intim och mycket uppskattande publik. Först hemmaspelningen hos Anders Damberg i Örebro för ett år sedan och i november i källaren på mysiga Twang i Stockholm. Den här gången avslutade han konserten med "Röda läppar" och inga extralåtar. Ett uppträdande jag aldrig glömmer. Efteråt en ensam artist som tystlåtet plockar ihop sin grejer, signerar några skivor och sedan tar sin dragväska och går upp för trappan till en väntande taxi. En bild fastetsad i mitt minne.
Foto: Tommy SundströmMagnus Lindberg 2018.

/ Håkan

Magnus Lindberg (1952-2019)

Postad: 2019-02-26 23:41
Kategori: Minns


Foto: Anders ErkmanMagnus Lindberg, 20 september 1989 på Ritz, Örebro.

DET VAR MED OFATTBAR SORG JAG TIDIGARE IDAG tog emot det tragiska dödsbudet att MAGNUS LINDBERG inte längre finns bland oss. På en sekund kändes livet så tomt, så mycket tystare och så fruktansvärt mycket tråkigare. Den enda lilla tröst som jag just nu kan känna är att Magnus musikaliskt avslutade på topp med sista albumet "Magnus Lindbergs skörd" för mindre än ett år sedan. Ett album som jag förra året inte kunde placera på någon annan plats än nummer ett på min årsbästa-lista för 2018.
   Jag har under "Minns"-kategorin på Håkans Pop noterat dödsfall i musikvärlden sedan september 2009. Till dags dato har det blivit 111 mer eller mindre genomarbetade livsberättelser kring artister som jag uppskattat och musikaliskt följt genom åren. Men där finns ingen som jag personligen och bokstavligen har känt så länge och på samma sätt som Magnus har funnits i mitt liv sedan början på 80-talet. Därför känns det just nu väldigt tungt att skriva de här orden.
   På sätt och vis känns det som om Magnus Lindberg alltid har funnits här. Långt innan jag lärde känna honom var han ju den klart färgstarkaste medlemmen i folkpopgruppen Landslaget i mitten på 70-talet. Det var omöjligt att inte lägga märke till den blonda kalufsen och den tuffa, fräscha och ungdomligt friska killen i den gruppen. Att han lämnade den alltmer kommersiella gruppen för att satsa på en solokarriär var ju ett tämligen givet beslut.
   Hans första soloalbum "Magnus Lindberg" (1976) var kanske ingen slagkraftig solodebut men där inledde han sångerna om Peggie, tonsatte för första gången en av Ulf Lundells texter och Anni-Frid Lyngstad-duetten "Ljusterö" är oförglömligt vacker.
   "Som natt och dag" (1978) är som helhet starkare och Kjell Anderssons entré som producent har givit den annars ofta osäkre Magnus ett stort självförtroende. Och med låtar som "Månsken Peggie" och "Midnatt i city" skrev han in sig i svensk rockhistoria. Skivan hade inte direkt livebaserade arrangemang men det var i slutet på 70-talet som Magnus växte som konsertartist tillsammans med ett rockigt kompband.
   Jag läste då om många omvittnade starka konsertögonblick men jag fick aldrig möjlighet att uppleva Magnus på konsert då. Men nästa album, mästerverket ”Röda läppar” (1981), hade klar konsertintensitet och här skulle hans namn bli accepterat i den svenska rockbranschen. Egentligen började det redan till julen 1979 när hans ”Snön den faller vit” fanns med på samlingsskivan ”Glitter, glögg och rock’n’roll” där EMI-artister gjorde sina egna jullåtar. Magnus låt var en klassiker då och är en klassiker än i dag.
   Bara ett drygt år efter ”Röda läppar” var Magnus tillbaka med en ny skiva, ”I en hand” (1982), som nästan var i samma nivå som föregångaren och det var i samband med den skivan jag första gången såg och hörde Magnus på scen.

ETT ÅR EFTER "I EN HAND" KOM MAGNUS TILLBAKA till Örebro och Lord Nelson, gjorde en konsert som jag aldrig glömmer. Närheten och kontakten med publiken var viktig, han struntade fullständigt i vedertagna poser och bjöd på sig själv i 14 låtar på 90 minuter och ville nästan aldrig sluta.
   Strax före konserten berättade han för mig att han var tämligen trött på rockbranschen:
   - Jag har inte hundra kronor på fickan efter så många år i branschen. Men som rockartist kan jag aldrig spekulera med min musik. Om det enbart gäller pengar skaffar jag mig hellre ett annat jobb.
Magnus hade lämnat EMI och lagom till spelningen släppt en singel, ”Bortom horisonten”, och han berättade för mig att det skulle komma ett nytt album i februari-mars. Det skulle, helt i linje med Magnus oförutsägbara liv, dröja sex år innan Magnus Lindberg kom med en skiva…
   Återkomsten inleddes 1989 med upprepade konserter i just Örebro. Magnus hade skaffat sig ett stadigt kompband som hade rötterna här. Tillsammans med bandet Fabulous Barfly, under ledning av Staffan Ernestam, gjorde Magnus en fantastisk konsert där gamla låtar levde upp, covers som ”Maggie May” och Springsteens ”Fire” och de nya låtarna lät starka och livsviktiga.
   Dagen efter, långfredag 1989, träffade jag Magnus på Stora Hotellet i ett regnigt Örebro. Han berättade om nya skivan som skulle släppas till hösten och han var optimistisk men ändå skeptisk inför ett organiserat turnerande. Det just inledda samarbetet med det Örebro-baserade bandet växte och konserterna till hösten var verkligen en Magnus på topp. Inga covers, bara nya och gamla låtar som så fint passade ihop. ”Med den scenintensitet som Magnus har träffar varje låt rätt i hjärtat och man blir glad och upprymd”, skrev jag i konsertrecensionen.
   Lagom till julen 1989 utnämnde jag Magnus till Årets scenpersonlighet och han ringde personligen och tackade. Framtiden såg ljus ut tillsammans med bandet när han plötsligt fick kontakt med Micke Rickfors och Pugh Rogefeldt och Grymlings föddes.
   Efter det bandets första framgångsrika skiva gjorde de en uppföljare av inte helt samma kvalité och Magnus försvann helt från scenen. Nu lite rikare och det skulle dröja ända till 1999 innan Magnus figurerade på en nyproducerad skiva, den skönt rockiga ”Ljus i natten” producerad av Billy Bremner.

MAGNUS VAR NU TILLBAKA PÅ EMI MED SIN okonstlade, enkla, raka och personliga rock och många starka låtar. Redan året därpå följde han upp den skivan med ”Tur och retur”, bra men lite ojämn blandning av nyinspelade gamla låtar och tre nyskrivna. När jag intervjuade Magnus i samband med den releasen så hade han som vanligt planer på en kommande skiva:
   - Nu känner jag för att göra en bandplatta med nytt material och hoppas den blir klar till jul, men man vet ju aldrig, sa en realistisk Magnus med erfarenhet av hur färdiga planer kan krossas och förutsättningar snabbt kan ändras i skivbranschen.
   Mycket riktigt: Det skulle inte komma någon ny Magnus Lindberg-skiva förrän i våren 2004, ”På bergets topp”. Där det mitt i den här stora mängden av självutlämnande poesi, rastlöshet och djupa tvivel ("Jag måste ge mig av/Jag måste stanna kvar" som det heter i en låt) fanns refränger som borde ha tagit Sverige med storm så hitmässigt och catchy som det väldigt ofta faktiskt var i hans nya låtar.
   Efter en ganska lågbudgeterad liveskiva, "Jag är inte ensam" (2006) var Magnus efter några år tillbaka på EMI där hans trogne vän Kjell Andersson organiserade ännu ett bra album "Ett eget liv" (2009) med en inspirerad Magnus framför ett bra band.
   Redan året efter slog sig Magnus ihop med Basse Wickman och samlade gamla visfavoriter av Dan Andersson, Karin Boye, Evert Taube, Nils Ferlin och Bellman på albumet "Vita lögner + Svarta ballader, volym 1". Det blev aldrig någon volym 2 i den serien men soundet på skivan skulle åtta år senare resultera i en alldeles fantastisk Magnus Lindberg-comeback, "Magnus Lindbergs skörd" (2018). Med exakt samma musiker och Kjell Andersson som producent skulle Magnus överträffa sig själv, skriva en mängd ypperligt starka låtar och sedan rakryggat gå in i studion och visa att självförtroendet var på topp.
   Minnet av Magnus Lindberg är långt, kärleksfullt och fyllt med många glada och intressanta ögonblick. Och jag är i denna allvarliga stund trots allt glad att han så starkt och fint kunde avsluta sitt artistliv på ett så fantastiskt sätt.

/ Håkan

50-tal: #13. "Money" (1959)

Postad: 2019-02-25 07:52
Kategori: 50-talets bästa



BARRETT STRONG
Money (that's what I want)

(Tamla)

DET ÄR ALDRIG MÄNGDEN AV HITS, LÅNG KARRIÄR eller kommersiella framgångar som avgör om artisten eller låten är kvalificerad för min lista på 50-talets favoriter. Av artisterna/låtarna jag hittills har skrivit om kan du exempelvis försöka jämföra Moon Mullican , som bara har bidragit till rock'n'roll-musiken med en enda bra låt ("Seven nights to rock") med Muddy Waters som gav ut mer eller mindre klassiska låtar under hela 50-talet.
   Det går alltså inte att jämföra artister med hjälp av statistik eller mängdlära och därför hamnade nämnda artister på #16 respektive #32 på min 50-talslista. Jag vill bara förklara den balansgången i mina bedömningar när jag idag presenterar Barrett Strong som 1959 gav ut blott två singlar av vilka en innehöll ett mästerverk som absolut platsar på listan. Som låt en klockren klassiker som John Lennon och The Beatles några år senare gjorde en rent formidabel tolkning av.
   Min fascination för det amerikanska skivbolaget Motown har jag återvänt till vid åtskilliga tillfällen tidigare på Håkans Pop, cd-boxen "Hitsville USA" och grupper som Four Tops och Temptations har jag skrivit långa texter om. Men Motown är ju ett musikaliskt fenomen som framförallt är knutet till 60-talet men allt har en början och det är där Barrett Strong-singeln har en betydande roll.
   Jag har varit på jakt i samma spår tidigare i min 50-talsserie när jag hade namnet Jackie Wilson i fokus men där jag till slut landade i en grupp, Billy Ward & the Dominoes , där Wilson tidigare hade sjungit. Före detta boxaren Berry Gordy, han som på 60-talet byggde upp Motown-imperiet, började sin musikaliska karriär som låtskrivare åt just Jackie Wilson och The Miracles och för de pengarna grundade han Motown-organisationen i januari 1959. På det bolagets första etikett, Tamla, släpptes Barrett Strongs "Money /that's what I want) som bolagets åttonde singel i augusti 1959.
   Men Tamla var än så länge en lokal etikett med begränsad distribution i USA och Barrett Strongs debutsingel blev ingen större hit - då. Därför togs beslutet att i november 1959 återutge singeln på skivbolaget Anna som grundades av Gordys systrar Gwen och Anna. Och där, med distribution av stora Chess, fick singeln större och bättre förutsättningar och nådde en andraplats på amerikanska r&b-listan.
   Det lustigt märkliga i sammanhanget är att året innan hade Gordy skrivit en låt tillsammans med Smokey Robinson som fick titeln "Money" och gavs ut av den kommande Motown-gruppen The Miracles...
   Det var genom Jackie Wilson, som var skolkamrat med Barrett Strongs syster, som Barrett 1957 fick kontakt med Berry Gordy. Barretts första singel blev "Let's rock" utan någon större respons. Inför nästa singel satt pianisten Barrett i studion och lekte med riffen till Ray Charles "What'd I say" innan introt till "Money (that's what I want)" satt där. Tillsammans med Berry Gordy skrev han färdigt hela melodin och texten skrev båda tillsammans med Gordys sekreterare Janie Bradford.
   När "Money (that's what I want)" gavs ut första gången fanns Barretts namn med som låtskrivare men har sedan tagits bort. Gordy menade att det var ett missförstånd att Strong stod som låtskrivare också. En dispyt som under åren växt till en schism, ett övergrepp som Strong inte vill acceptera.
   Strong fortsatte ge ut skivor fram till 1964 och ytterligare några år senare var han tillbaka på Motown men som låtskrivare. Från 1967 och några år framåt skrev han tillsammans med Norman Whitfield en lång rad verkligt klassiska hits med "I heard it through the grapevine" sim tveklös höjdpunkt. Samt många låtar till Temptations repertoar där han dessutom bidrog till det bandets utveckling från medelmåttig soulpop till psykedelisk soul med en tydlig politisk riktning i texterna. I låtar som exempelvis "Ball Of Confusion (That's What The World Is Today)", "War" och "Psychedelic shack".
   78-årige Barrett Strong lever än idag.

/ Håkan

I min skivhylla: Carly Simon (1972)

Postad: 2019-02-22 07:55
Kategori: I min skivhylla



CARLY SIMON: No secrets (Elektra EKS-75049-2)
Release: 3 november 1972


EFTER DE TVÅ SENASTE VECKORNAS UTFLYKTER Efter de två senaste veckornas utflykter bland något udda skivor med inte alltför stora namn (Bobby Keys och David Peel) är vi denna fredag tillbaka på ganska säker och tämligen allmängiltig musikalisk mark. Den amerikanska sångerskan och låtskrivaren Carly Simon kanske inte tillhör musikhistoriens mest personliga artistskara men hon kan anspråkslöst sätta både singer/songwriter och popsångerska, med en melodiskt soft framtoning, på sitt visitkort.
   Carlys album från 1972, hennes tredje i ordningen, var hennes tidiga kommersiella genombrott (mer än en miljon sålda ex) och största förklaringen till framgångarna var albumets mest framträdande låt, "You're so vain", som toppade Hot 100 och också sålde en miljon ex.
   Innan 1972, när Carly Simon "kom in" i mitt liv på allvar, hade hon haft ett par Topp 20-singlar i USA men var för mig ändå ett oskrivet blad. De två första soloalbumen "Carly Simon" och "Anticipation", båda släpptes 1971, hade också gått mig förbi och rent musikaliskt tror jag "No secret" på förhand hade tagit samma anonyma väg om inte en detalj på skivan gjorde mig riktigt intresserad.
   Nej, det var inte den makalösa singelframgången med "You're so vain", släpptes samtidigt som albumet, som lockade mig till skivaffären. Inte ens det officiella ryktet att Mick Jagger sjöng på singellåten gjorde mig speciellt intresserad fast låten, framförandet och hela inramningen är fantastisk. Nej, det var blott och bart det faktum att Paul McCartney (med fru) medverkade på ett spår som gjorde mig till ägare av ännu en skiva ämnad för min Beatles-relaterade skivhylla.
   Förutom de två för mig obekanta tidigare albumen och de lika okända singelframgångarna hade Carly Simon haft en fem år lång men inte särskilt framgångsrik karriär tillsammans med sin syster Lucy i duon The Simon Sisters. Hade en mindre hit 1964 med Lucys tonsatta barnramsa "Winkin' Blinkin' And Nod" och duons repertoar var huvudsakligen riktat mot barn.
   "No secrets" är inspelad i London, i Trident-studion, och Carly hade onekligen en förkärlek för England ty hennes andra album "Anticipation" hade engelsk producent, Paul Samwell-Smith. Som nog förklaras med att Carly då hade turnerat med Cat Stevens som på sina första tidiga skivor producerades av just Samwell-Smith.
   Inför "No secrets" gick budet som producent till den då lovande Richard Perry som snart skulle bli fullfjädrad på sitt område. Fram till dess hade han producerat så olika artister som Captain Beefheart, Tiny Tim och Barbra Streisand men under resten av 70-talet skulle skaran av klienter växa och inkludera kända namn som Diana Ross, Art Garfunkel, Ringo Starr, Manhattan Transfer och flera Nilsson-album.
   På inspelningarna till "No secrets", som genomfördes under september och oktober 1972 (bara en månad innan release), kompades Carly av den då yppersta studiomusikereliten. Ett stort gäng både engelska och amerikanska musiker som huvudsakligen var kända i branschen, Klaus Voormann, Jim Keltner, Nicky Hopkins, Lowell George (på ett spår), med flera). Men där finns också den mindre kände gitarristen Jimmy Ryan som hade följt Carly på alla hennes skivor. På 60-talet var Ryan medlem i gruppen The Critters vars största hit var John Sebastian-låten "Younger girl". Här spelar Jimmy både gitarr och bas och anlitas flitigt fast han tillhör det mindre kända manskapet.

NÄR JAG IDAG LYSSNAR PÅ "NO SECRETS" märker jag att jag nog som lyssnare är som folk är mest. Singelhitlåten "You're so vain" har knyckt all min uppmärksamhet från materialet i övrigt ty nu upptäcker jag en artist och låtskrivare som inte är långt efter exempelvis Carole King. Här finns flera melodiska och välsjungna sånger med både personliga och intressanta texter. "The right thing to do", "Embrace me, you child" och "It was easy" skulle inte skämmas bredvid Carole Kings mest kända låtar. Precis som Carole spelar Carly dessutom piano på skivans flesta låtar.
   Nåväl, "You're so vain" är fortfarande en melodi- och innehållsmässigt fantastisk låt vars text, om en odräglig fåfäng karl som Carly hade känt, drog igång ryktesspridning modell större och fortfarande pågår gissningar och insinuationer vem det är hon sjunger om. Allt från Cat Stevens, skivbolagsbossen David Geffen till Warren Beatty och Kris Kristofferson har nämnts. Eller är det Mick Jagger, som utan att ha fått sitt namn på omslaget sjunger karaktäristiskt i refrängen på låten? Vid den här tidpunkten var det vanligt med gästande musiker och sångare på skivinspelningar som ibland uppträdde under pseudonym eller, som i Jaggers fall, uppträdde utan namn. Rättighetsproblem heter nog den klausulen.
   Inte heller Paul McCartney medverkar på skivan under fullständigt namn. Bakom "Paul and Linda" döljer sig givetvis McCartney med fru i kören på "Night owl", en coverlåt med en några år lång historia bakom sig. Skrevs 1967 av James Taylor som vid inspelningstillfället 1972 "råkade" vara Carlys pojkvän och de skulle snart gifta sig på samma datum som releasedatumet för "No secrets". Vilken solskenshistoria! Låten har även en annan koppling till McCartney, fanns med på James Taylors debutalbum 1968 (som jag berättade om för några veckor sedan här) som Paul i högsta grad var personligt inblandad i.
   Carlys "Night owl" är skivans stökigaste låt med en skrikig kör, där även Bonnie Bramlett och Doris Troy hjälper till att hojta. Den är lite omotiverat inklämd mellan två av albumets mest finstämda låtar, "It was so easy" och "When you close your eyes". Även Lowell George hjälper till på en låt, "Waited so long", för att med sin slidegitarr spräcka upp det genomgående "fina" ljudet på skivan.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Johan Lindell (1986)

Postad: 2019-02-20 07:56
Kategori: Intervjuer

NÄR SKÅDESPELAREN JOHAN LINDELL gav sig ut på en liten unik konsertturné i januari/februari 1986 hade jag i flera år uppskattat hans skivor med intressanta låtar och ett personligt sound som inte lät som något annat i Sverige. Jag missade dock debuten "Från andra sidan" (1982) men "Fågelvägen" (1983), "Passageraren" (1984) och "Goda grannar" (1985) hade stegrande kvalitetsnivåer. Sistnämnda albumet fanns med på min Topp 10-lista för 1985 års bästa album.
   Johan Lindell stod alltså högt i kurs hos mig när jag träffar honom i omklädningsrummet efter konserten på Rockmagasinet i Örebro 29 januari 1986. Däremot hade jag noll koll på hans skådespelarkarriär men den kom i skymundan den här kvällen.
   Johan hade sedan debuten omgivit sig med ett ganska tajt kompband, Clarence Öfwerman, keyboards, Pelle Alsing, trummor, Micke Jahn, gitarr, och Tommy Cassemar, bas, där alla var delaktiga i soundet. Ett sammansvetsat gäng som strax efter den här Lindell-turnén bildade en egen enhet. Tillsammans med sångaren Mats Persson tog de gruppnamnet Passagerarna efter Lindells album "Passageraren". Bandet singeldebuterade våren 1986 och första albumet "100 man" släpptes i november samma år.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/2 1986.

Hobbyn gjorde honom känd:
EN AMATÖR MED RUTIN


JOHAN LINDELL ÄR EN SERIÖST ARBETANDE SKÅDESPELARE. De senaste tolv åren har han jobbat med teater på bland annat Riksteatern, Stockholms Stadsteater och Dramaten men är ändå en anonym skådespelare som fått mest rubriker för sin hobby som skivartist.
   Den efterlängtade turnén med sitt kompband Passagerarna möjliggjordes med kort varsel när en pjäs, där Johan spelade med, lades ned. Turnén är kort, bara sex spelningar, men krockar ändå med skådespelaraktiviteter.
   - Mellan spelningarna pendlar jag till Stockholm där jag under dagarna spelar in nästa Julkalendern för tv! Det är jobbigt men när jag ändå fick chansen att genomföra den här första turnén är det värt all möda, berättar Johan för Allehanda direkt efter konserten på Rockmagasinet i onsdagskväll.
   Johan Lindell har gjort skivor sedan 1981, bland annat fyra kritikerrosade album, men har aldrig tidigare uppträtt inför publik i rollen som sångare. Det närmaste han har kommit är ett framträdande i tv:s "Chrome 22" för några år sedan. Det är en ny erfarenhet för 35-årige Johan.
   - Visst har jag scenvana med mig från teatern men jag är ändå mycket nervös inför varje konsert. Kommer man bort sig här kan det sluta med ett brak, säker Johan och verkar mena det med fullt allvar.
   Han är ändå ingen turnédebutant då han har rest Europa runt med uppsättningen "Kung Lear" med bland annat nio dagar i Paris. På hemmaplan har han också spelat i "Stormen", "Solens barn", "Julius Caesar" och börjar direkt efter turnén repetera "Drömspel", med premiär i april, på Dramaten där han har arbetat de senaste tre åren.
   Inför den här turnén har han repeterat en vecka med bandet som kompar honom på alla hans skivor, ett stort stöd för en skådespelare som har rockmusiken som hobby.
   - Jag är ingen musiker. Jag skriver visserligen låtarna på piano men jag kallar mig inte pianist. Jag har ändå väldigt utvecklade idéer om hur låtarna ska spelas in men lyssnar även på andra åsikter från bandet, säger Johan.
   - Låtarna är väldigt klara när vi går in i studion men vi lägger till lite sound och komp, berättar Micke Jahn, bandets gitarrist.
   Johan Lindells framtida rockkarriär är fortfarande en hobbyverksamhet, skådespelaryrket går i första hand, men turnén har ändå givit honom mersmak.
   - Det vore kul att genomföra en större och tajtare turné någon gång. Blir det lika kul som ikväll ses vi kanske snart igen, avslutade en nöjd Johan Lindell.

/ Håkan

50-tal: #14. "Train of love" (1956)

Postad: 2019-02-18 07:53
Kategori: 50-talets bästa



JOHNNY CASH and THE TENNESSEE TWO
Train of love

(Sun)

FÖR MIG, FÖDD PÅ 50-TALET, ÄR JOHNNY CASHS kommersiella framgångar i slutet på 60-talet det jag förknippar mest med hans namn. Eller ännu hellre vill jag minnas hans namn för den alldeles trollbindande comebacken på 90-talet när han med hjälp av den egensinnige producenten Rick Rubin började leverera magiska album gång på gång. Därför är hans 50-talskarriär, när jag inleder researchen för den här texten, en tämligen vit fläck i min verklighet. Men jag är naturligtvis medveten om att han under det decenniet var en av de största profilerna på det legendariska skivbolaget Sun.
   Det var där i Memphis, bland rock'n'roll-ikoner som Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins (jag kan lova att samtliga namn kommer att dyka upp senare i min 50-talsföljetong), som Cash 1955 gjorde entré och etablerade countrymusiken hos den breda publiken. Jag ska försöka sammanfatta hans historia och sedan också välja min Johnny Cash-höjdpunkt från 50-talet. Det var då en livslång artistkarriär, många höjdpunkter men också rejäla djupdykningar, började för Cash.
   Innan den professionella artistkarriären sparkade igång 1954 var det inte country utan gospel som var Johnny Cashs melodi. På bomullsfälten i Arkansas, där Johnny (eller J R som han var döpt till) började jobba redan som femåring, fanns gospelmusiken närvarande och via radion lärde han sig både låtar och att spela gitarr. Senare under militärtjänstgöringen, som inleddes 1950 och varade i fyra år i både Texas och Tyskland, tvingades han byta förnamn till John R som också blev hans officiella namn. Det var i Tyskland han bildade sitt första band innan han lämnade armén 1954 och återvände till Texas.
   Samma år flyttade Johnny med sin nyblivna fru Vivian till Memphis, Tennessee, där han vid sidan av sitt jobb som försäljare på kvällarna började spela tillsammans med basisten Marshall Grant och gitarristen Luther Perkins. Två musiker som troget skulle följa Cash under alla Sun-åren fram till 1958 och uppträda under gruppnamnet The Tennessee Two.
   Första besöket hos Sam Phillips på skivbolaget Sun 1954 blev inte så lyckat. Cash och grabbarna hade enbart gospellåtar i bagaget och det var Phillips inte intresserad av. Bättre gick det senare samma år när Cash återvände med två nyskrivna och klockrena countrylåtar, "Cry! Cry! Cry!" och "Hey, Porter", som också blev första singeln 1955.
   När jag börjar lyssna på Johnny Cashs första låtar ekar det märkvärdigt bekant. Redan här, inspelningarna för första singeln gjordes 1 september 1954, finns den där personligt distinkta boom-chicka-boom-takten som blivit hans kännetecken och sedan kom att följa Johnny Cash som en röd tråd genom hela karriären.

SOUNDET OCH ARRANGEMANGEN VAR naturligtvis revolutionerande då och i skuggan av skivbolagskollegan Elvis Presleys framgångar med hits som "That's all right", "Good rockin' tonight" och "Mystery train" kom Cash som en helt annan frisk fläkt i en ny genre, country.
   Skivbolagschefen Sam Phillips var helnöjd, sålde Elvis till RCA och utnyttjade pengarna (35 000 dollar) för att marknadsföra bolagets andra artister inklusive Johnny Cash som just då, sent hösten 1955, var bolagets framgångsrikaste artist som dessutom skrev sina egna låtar.
   När jag lyssnar idag är jag inte så imponerad av Johnny Cashs första countrybaserade material, låter kanske lite för upprepande i mina öron. Men när jag noggrant lyssnar på hans första Sun-singlar, a- och b-sidor, upptäcker jag andra uppenbara guldkorn som ofta återfinns på singelns baksida. Det är låtar som i de flesta fall har smitit förbi under min radar under alla år.
   OK, tidiga Johnny Cash-klassiker som "I walk the line", "Folsom Prison blues" och Elvis Costello-favoriten "Cry! Cry! Cry!" har väl trots allt en rättvis hög position i musikhistorien. Det är för övrigt märkligt att jag 1968, när kvalitén på Cashs skivor steg tack vare producenten Bob Johnstons intåg, uppfattade "Folsom Prison blues" som en ny aktuell låt fast den alltså då var 13 år gammal...
   I min lyssnande research kommer jag däremot fram till att delvis undanskymda singel-b-sidor som "Get rhythm", "Big river" och "Train of love" är mer spännande än de kommersiella singel-a-sidorna. Av vilka den minst kända låten i den trion blir mitt exklusiva val när jag vill njuta av det bästa med Johnny Cash på 50-talet.
   Den 1:44 långa låten, inspelad 8 maj 1956 och utgiven 21 november samma år, kan vid en snabb kontakt kanske betraktas som en parentes i Cash-historien men jag faller för det enkla och skarpt stilmässiga i både låt och arrangemang. Dessutom understryker liveklippet ovan hur Cash och bandet så underbart utnyttjar de begränsade förutsättningarna.
   Jag brukar leta officiella studioinspelningar bland YouTube-klippen när jag väljer illustration till mina 50-tals-favoriter men klippet ovan är live och helt fantastiskt. Från Marshall Grants rytmiska ståbas via gitarristen Luther Perkins makalöst koncentrerade solo till Johnny Cashs sedvanligt coola uppsyn och laidbackbaserade röst.
   Den här sparsmakade magin, som skapades på blott tre man, fanns med på Cashs Sun-inspelningar i flera år men blev ibland ("Don't make me go" eller "Give my love to Rose") lite väl sentimental. Och när originallåtarna tröt, som öppnade för bidrag från Jack Clement och Charlie Rich, började körer inkräkta på Cashs originalitet. Och än mer utslätat blev det 1958 när Sun och Sam Phillips ännu en gång sålde en artist, den här gången till Columbia (CBS).
   71 år gammal avled Johnny Cash 12 september 2003 efter komplikationer med diabetes.

/ Håkan

I min skivhylla: Bobby Keys (1972)

Postad: 2019-02-15 07:52
Kategori: I min skivhylla



BOBBY KEYS: Bobby Keys (Warner Bros K 46141)
Release: 7 juli 1972


MOT SLUTET AV 60-TALET BÖRJADE BLÅSINSTRUMENT bli en allt vanligare detalj inom pop och rock. Så kallade jazzrockgrupper som Blood Sweat & Tears och Chicago Transit Authority (förkortades snart till enbart Chicago) dök upp som svampar i den musikaliska myllan och blev alltmer kommersiella i sitt sound. Men det fanns också solister i den skaran. Saxofonisten Bobby Keys och trumpetaren Jim Price, båda med Texas-ursprung, blev flitigt anlitade musiker under de här åren och byggde snabbt upp ett gediget rykte i musikbranschen. Det gav dem exklusiva möjligheter att medverka på turnéer och på legendariska skivinspelningar.
   Keys inledde sin musikerbana tidigt redan i slutet på 50-talet på turnéer bakom Bobby Vee och Buddy Holly men det var alltså ungefär tio år senare som han kom intensivt i ropet. Hans första viktiga engagemang på skiva var på Rolling Stones-albumet "Let it bleed" med saxofonsolot på "Live with me". Men hans etablering i rockbranschen började lite tidigare då han (och Jim Price) redan var medlemmar i Delaney & Bonnie & Friends och både turnerade och spelade in skivor flitigt med det stora bandet som bland annat landade i Köpenhamn 12 december 1969 med Eric Clapton och George Harrison i bandet.
   Jim Price spelade inte på "Let it bleed" men i övrigt blev det tajta teamet Keys/Price under 1970/71 engagerade till i stort sett alla viktiga skivinspelningar och turnéer. Från George Harrisons "All things must pass", Eric Claptons första soloalbum, Joe Cockers/Leon Russells "Mad dogs & Englishmen", Delaney & Bonnies "On tour with Eric Clapton" och Rolling Stones "Sticky fingers" till B B Kings sessionskiva "In London". Och Bobby Keys själv spelade under de här åren även på Graham Nashs "Songs for beginners", Faces "Long player" och Humble Pies "Rock on".
   Bobby Keys kontaktnät hade nu växt bland musiker- och artistkompisar men även skivbolag började på allvar intressera sig för så kallade studiomusiker. Både Price, Keys och saxofonkollegorna Tom Scott och Jim Horn fick skivkontrakt som resulterade i huvudsakligen instrumentala album.

"BOBBY KEYS" SPELADES IN I TRE OLIKA LONDON-studios, Command, Island och Olympic, (och "In France" som det står på skivomslaget) tillsammans med en mängd olika musikerkompisar. Ryktet gick tidigt att både George Harrison och Ringo Starr fanns med i studion men det var länge en osäker information som inte ens blev självklar när skivan ursprungligen släpptes sommaren 1972.
   Skivan, som lite märkligt då bara släpptes i Europa fast det var amerikanska Warner Bros som ägde rättigheterna, saknade nämligen officiella uppgifter om vem som spelade på de åtta instrumentala låtarna. Det var först när "Bobby Keys"-skivan släpptes på cd 2016 (efter Keys död 2014) som listan på musiker blev officiell men utan närmare detaljerar.
   I mängden av musiker finns exempelvis fem gitarrister, tre trummisar, fyra basister och tre keyboardsspelare. Det ger uppenbart ett stort antal konstellationer samlade på varje spår där jam och improviserade solon avlöser varandra och det rena låtskrivandet fick en underordnad roll.
   Jammande mellan musiker i rockbranschen började florera som mest under flower power-tiden 1967 men har väl alltid funnits med som en improviserad gren av rockmusik. När jag hör det yviga spelandet på "Bobby Keys" påminns jag absolut av det George Harrison, och många med honom, sysslade med på "All things must pass". Boxens tredje vinylskiva, som lite putslustigt fick titeln "Apple Jam", innehåller uteslutande jamsessions.
   På Harrison-skivan var det flera superlånga låtar, både åtta och elva minuter långa, och man kunde i någon mån identifiera musikerna genom att läsa låtskrivarnamnen och utifrån den information förstå vem som spelar. På "Bobby Keys" är låtarna däremot inte överdrivet långa, bara en låt över fem minuter, men å andra sidan slutar nästan varje låt med att den tonar ut vilket kan misstänka att själva inspelningen (och jammandet) pågick i evigheter... Även här kan man identifiera musikerna genom att läsa namnen på de så kallade låtskrivarna, som Jim Price/Leslie West/Felix Pappalardi/Bobby Keys (låten är lite lustigt döpt till "Key West") eller Dave Mason/Jim Gordon/Jim Price.
   Men de namnen ger ändå bara en liten vägledning på medverkande musiker och namnet Eric Clapton saknas helt bland de numera officiella namnen fast jag har läst flera initierade uppgifter på att han spelar på minst fyra låtar här, "Bootleg", "Command performance", "Crispy duck" och "Sand & foam".
   Låten "Bootleg", skivan enda cover, är inte John Fogertys då några år gamla Creedence-låt utan en några år äldre låt, från 1965, som ursprungligen stavades "Boot-leg" och har en intressant historia. Låten var redan i original ett regelrätt jam i studion med Booker T & the MG's där Isaac Hayes för tillfället ersatte just Booker T Jones och även fick en del av låtskrivarcrediten tillsammans med två gruppmedlemmarmedlemmar plus Stax-chefen Estelle Axton. Enligt uppgift är det just på den låten som George Harrison och Ringo Starr spelar på "Bobby Keys".
   Ett album som är mer intressant än bra. Helt okej inspelningar men där konstruktivt låtskrivande av naturliga skäl har kommit i kläm medan musikerna hellre ville ha roligt och spela tillsammans utan någon ambition att skapa låtar och melodier av klassiskt snitt.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Per Gessle (1985)

Postad: 2019-02-13 07:53
Kategori: Intervjuer

NÄR JAG TRÄFFADE PER GESSLE FÖRSTA gången våren 1983, när första soloalbumet "Per Gessle" var aktuellt, var han ute på en välorganiserad signeringsturné. Ett och ett halvt år senare hade förutsättningarna ändrats drastiskt, Gyllene Tider fanns inte mer, och jag fångade honom i Örebro privat när andra soloskivan "Scener" skulle släppas fyra dagar senare. Ty Örebro fanns ofta med på hans agenda då hans ekonomiske rådgivare hade och har fortfarande sitt kontor i den staden.
   Jag ser i mina noteringar att jag hade kontakt med Per på telefon (035-nummer) 18 oktober 1984, han får min privata postadress och skickar nya skivan som jag dagen efter (lördag) hämtar på huvudpostkontoret. Efter helgen på måndagen 21 oktober kl 14:30 träffar jag honom utanför Nerikes Allehanda-huset i centrala Örebro. Vi sätter oss i ett lugnt rum utanför direktionen på andra våningen och har vårt långa samtal.
   Det är en onekligen lite osäker artist jag träffar, som hösten 1985 tror sig veta hur framtiden ser ut men som inte i sin vildaste fantasi kunde ana att 1986 skulle bli ett otroligt händelserikt och framgångsrikt år som skulle påverka honom för resten av hans liv.
   För mig förklarar han planerna för nästa år (1986), nästa soloskiva, inspelningar till sommaren och han nämner Clarence Öfwerman som producent. Som han dock inte känner men jag, som hade träffat Clarence vid ett flertal tillfällen när han spelat med Ulf Lundell och Raj Montana Band, förklarar för Per att det är en duktig, trevlig och ytterst skicklig musiker.
   Den planerade studiobokningen sommaren 1986 tas över av ett nytt duoprojekt som skivbolaget EMI:s svenska vd Rolf Nygren har tänkt ut. Per och Marie Fredriksson gör sin första inspelning som duo, Pers låt "Svarta glas" har blivit översatt till "Neverending love", som blir en monumental hit. Roxette föds och Per Gessles solokarriär läggs helt på is.
   Namnet Roxette (efter Wilko Johnsons Dr Feelgood-låt) hade ju cirkulerat i Gessles krets under flera år. Både som Gyllene Tiders amerikanska namn och som logotype på både Gyllene- och Gessle-skivor under 1984/85.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/10 1985.

Per Gessle efter Gyllene Tider:
"NU ÄR JAG MIN EGEN AMBASSADÖR"


   - MAN SKA SLUTA INNAN MAN BLIR KNOCKAD, säger Per Gessle till Allehanda under ett blixtbesök i Örebro förra veckan.
   Efter flera år av rykten bestämde sig medlemmarna i Gyllene Tider i somras att skrota gruppen som betydde att Per Gessles nya soloalbum "Scener" blir hans första skiva som "riktig" soloartist.
   Gyllene Tider turnerade sista gången våren 1984 men Per besöker Örebro regelbundet tre-fyra gånger om året. Han har sin revisor Janne Beime här som sköter den ekonomiska delen av AB Per Gessle.
   - Vi planerar min ekonomi, han ger mig skäll om jag lever för dyrt, säger Per och ler. Utan honom hade man inte haft kläder på kroppen, tillägger han och ser allvarligare ut.
   "Scener", Per Gessles andra soloalbum, har blivit försenad i många omgångar sedan den först var tänkt att komma ut innan jul i fjol.
   - Jag har tänkt om flera gånger sedan jag startade inspelningsarbetet i november. Det var först meningen att göra ett mycket annorlunda album där moderna, kalla instrument som synt- och trummaskiner skulle blandas med varma, traditionella instrument som gitarrer, oboe och cello. Lite Pete Shelley-inspirerat.
   - Jag hade däremot inte skrivit låtarna med den utgångspunkten så idén och tanken höll inte vid inspelningen. Så när jag sedan ändrade mig blev det en mycket mödosam procedur att ersätta trummaskinen med en riktig trummis så att säga från fel håll när all musik redan var inspelad.
   Meningen var att Per Gessle skulle göra ett album fylld av låtar med olika klanger och innehåll. Det spektakulära omslaget visar upp den ursprungliga idén.
   - Jag har letat gamla bilder hos mina föräldrar och med lite, för att inte säga väldigt mycket, fantasi kan man koppla samman bilderna på omslaget med texterna på skivan. Men jag blev tyvärr förhindrad att använda en bild av Rickie Lee Jones som illustration till låten om henne.
   Per jobbar fortfarande ihop med Gyllene Tiders gitarrist Mats Persson och det finns planer långt, långt borta att någon gång stå på scenen tillsammans igen. Men gruppens sista år har Per inget till övers för.
   - Vårt sista album, "The Heartland café", gjorde vi på engelska. Ett rent storhetsvansinne! Den var vek, feg och strömlinjeformad och texterna vill jag inte diskutera överhuvudtaget. Vi skulle givetvis gjort en svensk version för marknaden här.
   - Även sista turnén var ett misslyckande. Idiotiskt av oss att inte spela våra gamla hits när publiken onekligen ville det.
   Men tiden med Gyllene Tider var lärorika år för Per Gessle och han har en mycket klarsynt och intressant förklaring till fenomenet tonårsidoler.

- NÄR VI SLOG IGENOM 1979 VAR JAG TJUGO år och vår dåvarande publik detsamma. Sedan hände allt på en gång och den mer lättflirtade ungdomspubliken hängde på fast vi själva aldrig siktat på att bli några popidoler. Nu är jag 27 år och sålde 50 000 ex av mitt första album (guldskiva), 16 000 mer än Gyllenes sista, och jag är mycket nöjd.
   Per skickar oavbrutet låtar till USA i hopp om napp hos något av de stora namnen. Men i Sverige är han redan ett stort låtskrivarnamn och får ständigt beställningar från alla håll.
   - Jag har skrivit en låt till Efva Attlings första soloalbum och en text till Lasse Wellanders album som Monica Törnell sjunger.
   Dessutom håller Per på att planera sin egen lilla skivetikett, Jimmy Fun, dit han främst söker sångare och duos som han kan skriva låtar åt och producera.
   I och med Gyllene Tiders kapsejsande precis inför en skivinspelning står Per Gessle med mycket färdigskrivet material och planerar redan nästa soloplatta.
   - Jag hoppas gå in i den ombyggda EMI-studion till sommaren nästa år och släppa ytterligare ett album om ett år. Och sedan möjligen göra en turné nästa höst, säger Per.
   - Nu när jag inte behöver hålla isär soloprojekt och Gyllene är det lättare att räkna ut framtiden. Jag är min egen ambassadör och trivs med det, avslutar Per Gessle.

/ Håkan

50-tal: #15. "Down in Mexico" (1956)

Postad: 2019-02-11 07:51
Kategori: 50-talets bästa



THE COASTERS
Down in Mexico

(Atco)

NÄR JAG INLEDDE RESEARCHEN FÖR ATT VÄLJA ARTIST eller grupp till plats nummer 15 på listan över mina största 50-talsfavoriter hette huvudspåret The Coasters. Jag hamnade direkt hos de legendariska låtskrivarna Jerry Leiber/Mike Stoller och började då gräva i deras historia. Fakta efter fakta dök upp på skärmen och meddelade att deras professionella historia började faktiskt redan på 40-talet, 1949 för att vara exakt. Det var då Leiber, från Baltimore, och Stoller, från New York, möttes i Los Angeles och från start skrev de blueslåtar som inte var så originella innan de via countryblues och storband hamnade i r&b-genren och mästerverken radade upp sig.
   I Leiber/Stoller-repertoaren hittar jag snabbt "Kansas City" som 1952 hette "K.C. Lovin'" och sjöngs av Little Willie Littlefield. Sedan var det deras socialrealistiska "Riot in cell block no. 9" (1954) som fångade mina ögon (och öron). Det var med gruppen The Robins och på just den låten är det Richard Berry som sjunger. Båda låtarna är ju självklara 50-talsklassiker men när jag hör båda originalinspelningarna blir jag ganska besviken på det tama soundet och de snälla arrangemangen. Däremellan skrev och producerade Leiber/Stoller 1953 den legendariska "Hound dog" med Willie Mae Thornton men det har jag redan avhandlat i en tidigare artikel (#30) om låt och artist.
   Då återvände jag till det ursprungliga huvudspåret och det blir då ganska naturligt att följa Leiber/Stoller-historien från The Robins till The Coasters. När låtskrivarparet 1955 skriver kontrakt med Atlantic och flyttar från Los Angeles till New York vill de ha med sig The Robins men deras manager vägrar och bara huvudsångaren Carl Gardner och basrösten Bobby Nunn följer med. Ur de spillrorna bildades The Coasters, namnet kom från bandets ursprung på västkusten, och en ny och större era föddes. Övriga medlemmar i gruppen var 1956 Billy Guy, baryton, och Leon Hughes, tenor. Även gitarristen Adolph Jacobs var med i gruppen.
   Jag, född på 50-talet och inledningsvis inte är så bevandrad i det decenniets musikhistoria, trodde nog i min enfald att Coasters kopplades till doo-wop-genren men tack och lov sorteras deras musik in bland r&b-artisterna. Doo-wop är på inget sätt rikt representerad på min 50-talslista. De enbart sjungande grupperna, med fyra eller fem medlemmar, hade fågelrelaterade gruppnamn, Larks, Penguins, Crows, Flamingos, men jag har aldrig lockats musikaliskt av framträdande tenorer, bariton- och basröster.
   Nej, då drar Coasters r&b-musik till sig mer intresse från mig och materialet de framförde hade nästan uteslutande Leiber/Stoller som låtskrivare. Tala om legendariskt låtskrivarpar. vars historia överträffar nästan alla artisters dignitet på 50-talet. Om ni är skeptiska om Coasters eventuella hemvist i rockmusikens 50-tal kan jag berätta att gruppen gav ut en ep-skiva under namnet "Keep rockin' with the Coasters" (1958), med fyra Leiber/Stoller-låtar, och singel-b-sidan "That is rock and roll" talar ju sitt tydliga språk.
   Efter flytten till östkusten skrev och producerade Leiber/Stoller låtar till en mängd olika artister, Joe Tuirner, Lavern Baker, Clyde McPhatter och Ruth Brown, men det var materialet de gav till Coasters som placerade låtskrivarparet på en fin plats i rock'n'roll-historien.
   Coasters repertoar var ingen vit fläck i mitt medvetande, åtskilliga coverversioner har genom åren varit parkerade i min hjärna. Men det krävdes lyssning och noggrann analys av deras karriär för att leta fram den extraordinära höjdpunkten, alltså musikaliskt mest intressanta höjdpunkten, oavsett kommersiella framgångar eller inte.
   Förutom ganska förutsägbara Coasters-titlar som "Young blood", "Yakety yak" och "Poison ivy" fastnade jag till slut för den helt förbisedda debuten "Down in Mexico", givetvis skriven av Leiber/Stoller men felstavat "Lieber" på skivetiketten. Inspelad i Los Angeles 11 januari 1956 och utgiven på skiva en månad senare. Visserligen har jag en lätt allergi mot bluesinfluenser men kraften i Carl Gardners röst suddar ut alla tvivel och fördomar. Mike Stollers arrangemang är lika kraftfullt och det instrumentala är minst lika betydelsefullt som alla röster och just det skiljer traditionell doo-wop från den bästa r&b-musiken.
   Stoller spelar även piano på inspelningen men det är Gil Bernals tenorsax och Barney Kessels gitarr som spelar huvudrollerna i arrangemanget som intensifieras mot slutet när congasspelaren Chico Guerrero tar större plats.
   83 år gammal avled Carl Gardner 12 juni 2011 efter hjärtproblem. 61 år gammal avled Bobby Nunn 5 november 1986 i en hjärtattack. 66 år gammal avled Billy Guy 5 november 2002 i en kardiovaskulär sjukdom. 75 år gammal avled Adolph "Al" Jacobs avled 23 juli 2014. 87-årige Leon Hughes lever än idag.

/ Håkan

I min skivhylla: David Peel (1972)

Postad: 2019-02-08 07:55
Kategori: I min skivhylla



DAVID PEEL & THE LOWER EAST SIDE: The pope smokes dope (Apple SW-3391)
Release: 17 april 1972


FÖRRA VECKAN FÖRSÖKTE JAG I ETT LÅNGT intro ge en samlad bild på udda, ej namngivna, skivor som återfinns i min Beatles-relaterade skivhylla men jag missade då den ganska rebelliska genren som amerikanen David Peel representerar. Å andra sidan är han tämligen ensam företrädare för den politiska och nästan anarkistiska grenen av amerikansk rock som finns i mina skivhyllor överhuvudtaget. Dags att presentera en udda fågel och en väldig speciell skiva.
   Som jag förvarnat om tidigare kommer säsongens upplaga av "I min skivhylla" att ibland förvandlas till en musikalisk berg- och dalbana utan krav på några kommersiella och/eller berömda val av album. Därför tänkte jag den här veckan koncentrera mig på en kontroversiell skiva som Beatles skivbolag Apple aldrig gav ut i England. Och innehållet på skivan är kanske speciellt riktat mot just amerikaner. Och då är "The pope smokes dope" ändå producerad av John Lennon och Yoko Ono men trots den detaljen tyckte Apple att David Peels skiva saknade all kommersiell dignitet för att ges ut i Europa och England.
   Det är inte bara titeln på albumet som är ett finger i ögat på en viss religion utan hela skivan bygger på protest, uppror och allmän anarki från en gatusångare och frispråkig aktivist. Den kontroversielle Peel blev aldrig accepterad av och respekterad i den etablerade showbusinessvärlden under sin livstid som sorgligt nog tog slut för snart två år sedan, 74 år gammal.
   På 60-talet blev David Peel allmänt ökänd som Greenwich Villages mest synlige och omdebatterade gatusångare. Han var dessutom en av USA:s största aktivister som krävde att marijuana skulle legaliseras. Trots sina kontroversiella åsikter fick han spela in och ge ut två album på det etablerade skivbolaget Elektra, "Have a marijuana" (1968) och "The american revolution" (1970).
   31 augusti 1971 lämnade John Lennon och Yoko Ono sitt Tittenhurst Park utanför London för att åka till New York och, skulle det visa sig, aldrig mer återvända till England. Efter nästan sju veckor på St Regis Hotel på Midtown Manhattan flyttade de sedan söderut till Bank Street i de norra delarna av Greenwich Village. Och här visar det sig att John Lennon kom närmare verkligheten, får tillbaka kreativiteten, får en ny umgängeskrets (bland annat Bobby Seale, Angela Davis, Allen Ginsberg, Jerry Rubin, David Dellinger med flera) och börjar också engagera sig politiskt och mänskligt.
   Under det halvår som följer ska John (och Yoko) engagera sig i en mängd politiskt relaterade frågor. Inte minst i sin egen situation som utvisningshotad. Han uppträder på konsert till förmån för den fängslade John Sinclair, en konsert till stöd för familjerna till offren vid upploppet på Attica State Prison och börjar också helt naturligt skriva materialet till "Some time in New York City", Lennons absolut mest politiska skiva.
   Mitt i den här förvandlingen från en osedvanligt kritiskt tänkande engelsman till amerikansk aktivist träffade John gatumusikern David Peel, förmodligen på närliggande Washington Square där Peel nästan dagligen uppträder. Peels kontroversiella aura inspirerar Lennon som nästan på studs lovar skivkontrakt på Apple.
   Apple Records var vid den här tidpunkten ett ganska irrationellt skivbolag där det ofta räckte med att en av fyra Beatles-medlemmar gav sitt godkännande för en ny artist. Att det var just John Lennon som uppskattade David Peel och gick igång på hans revolutionära idéer var väl ganska förutsägbart.

I DECEMBER 1971 BJUDER JOHN IN DAVID PEEL och hela hans kompband The Lower East Side att kompa honom på fyra låtar under ett framträdande på The David Frost Show. Ett program, tack vare Lennons närvaro, som inleds med Peel sjungande "The ballad of New York City" som är en av de bättre låtarna på "The pope smokes dope". David Peel kom med John Lennons hjälp in i amerikansk rockbransch, visserligen kortvarigt, på en uppenbar räkmacka.
   Omgående började produktionen på det som skulle bli "The pope smokes dope", en skiva vars innehåll blev bannlyst i hela världen utom USA, Japan och Kanada. Ingen avancerad produktion ska sägas, i botten enkla akustiska arrangemang och väldigt allsångsriktade låtar med mycket textmässigt kontroversiellt innehåll. Provocerande och skrattframkallande på samma gång. Material som huvudsakligen inte riktigt håller för upprepade lyssningar.
   Peels första två album innehöll låttitlar som "I like marijuana", "Show me the way to get stoned" och "Legalize marijuana" men på "The pope smokes dope" är det oväntat många sansade låttitlar. Förutom "Everybody's smoking marijuana" och "F is not a dirty word" alltså. Den sistnämnda sjungs, eller snarare talas (Peel reciterar en text om ordet "fuck"), utan omskrivningar men vars innehåll tydligen inte passar för tryck på inneromslaget där övriga texter på skivan är publicerade i sin helhet. Låten släpptes som promosingel i USA med många, många "bleep" i texten...
   Originaliteten i de här tolv David Peel-låtarna kan och bör diskuteras. Peel står som låtskrivare till samtliga låtar men jag undrar vad Merle Haggard eller hans förlag tyckte om stölden av melodin till "Okie from Muskogee" och döpa låten med ny text till "The hippie from New York City". Gamla barnramsan "Old MacDonald had a farm" har fått titeln "McDonald's farm" med en något mer vulgär text men ingen notering att låten är gammal och traditionell. Och bakom texten till "The birth control blues" döljer sig textstölder från tre olika The Fugs-låtar.
   Det är egentligen bara en låt på "The pope smokes dope" som jag med nöje återvänder och gärna lyssnar på vid upprepade tillfällen, den riktigt förtjusande "The ballad of New York City - John Lennon/Yoko Ono" som alltså är en hyllning till det äkta paret. John och Yoko har producerat "The pope smokes dope" men hörs väldigt lite på skivans slutresultat. Men på den här låten hör man det äkta paret prata lite i introt. Arrangemanget är också smakfullt med flera akustiska gitarrer och en snygg flöjt.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Sanne Salomonsen (1985)

Postad: 2019-02-06 07:54
Kategori: Ingen

18 MARS 1985 GIFTE SIG MATS RONANDER OCH SANNE SALOMONSEN. Ett svenskdanskt bröllop som inte bara blev ett samarbete på privat nivå. Av naturliga skäl började de båda artisterna också att samarbeta professionellt på scen och skiva. Hösten 1985 släpptes både Ronanders "Tokig" och Sannes "Sanne Salomonsen". Något båda artisterna pratar om när jag träffar dem innan Mats Ronanders konsert på Prisma i Örebro 12 september 1985.
   Mats Ronander med band inledde sin höstturné 11 september 1985 i Linköping och dagen efter kom de till Örebro.
   På eftermiddagen 12 september strax efter soundcheck blev det intervjuer med paret på kvällens konsertplats, Prisma, där Mats genom åren hade spelat ett antal gånger tidigare. Samtidigt som min nöjeschef Bosse Röhlander tog hand om Ronander-intervjun fick jag en liten improviserad pratstund med Sanne som precis hade spelat in sitt första soloalbum som släpptes senare samma höst.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/9 1985.

SANNE SATSAR SOLO

JUST NU TURNERAR DANMARKS POPULÄRASTE sångerska, Sanne Salomonsen, runt Sverige som enbart medlem av Mats Ronanders band. Samtidigt ligger hon i startgroparna inför sin egen solokarriär som inleds nästa månad med första albumet i eget namn. En Danmarksturné blir det längre framåt hösten.
   Många ser säkert giftermålet mellan Mats och Sanne som en smart PR-kupp att utvidga marknaden för deras respektive skandinaviska karriärer. Men även ett kort möte med paret Ronander-Salomonsen avslöjar hur väl de passar ihop. De har båda samma gedigna bakgrund och ständigt nyfikna på utmaningar och hur de båda tidigt bestämde sig för att bli artister. Sanne berättar:
   - Jag var bara 15 år när jag 1970 fick en roll i den danska uppsättningen av musikalen "Hår". Jag hade då först sjungit med en skolorkester och fortsatte sedan tillsammans med proffsmusiker i Köpenhamn några år. Det var underbart att få chansen i den stora musikalen som också hade några svenska namn, bland annat Dan Tillberg och Örjan Ramberg.
   Sanne har alltid varit intresserad av både att sjunga och agera så musikaler har alltid legat henne nära hjärtat. Därför var steget inte så långt till skådespelerska som hon här i Sverige är mest känd för i långfilmerna "Smugglarkungen" och den nu aktuella "Svindlande affärer".
   - Det är lättsamma komedier och inspelningsarbetet var lite hejsan-svejsan, säger Sanne som har gjort flera seriösa filmroller i Danmark.
   Som sångerska i gruppen Sneakers är hon än mer känd i Sverige efter framträdanden i bland annat Måndagsbörsen. Nu har gruppen splittrats och förra årets fina "Katbeat" blev bandets sista album.
   Nu har Sanne ett exklusivt solokontrakt med Virgin och hennes första album, som Mats Ronander givetvis har producerat, kommer ut i Danmark på danska i oktober och i Sverige på engelska vid årsskiftet.
   Hon började skriva egna låtar i Sneakers på slutet och första soloalbumet innehåller många egna låtar.
   Efter Ronander-turnén ska Sanne till Danmark och turnera med sitt nya band som innehåller flera medlemmar från Gasolin och Sneakers och naturligtvis Mats Ronander på gitarr.

/ Håkan

"L.O.V.E."

Postad: 2019-02-04 18:37
Kategori: Skiv-recensioner



PUD ALONE and THE CONGREGATION
L.O.V.E.
(Silver Kungsholmen AB)


Den långa historien bakom historien varför den här vinylskivan just nu ligger på min grammofon är lika intressant och anmärkningsvärd som albumet jag snart ska recensera. Och allt har sina djupa rötter i 80-talet.
   En Ulf Berlin tog kontakt med mig när han upptäckte min årsbästalista från 1986(!) på Håkans Pop och tyckte det var fascinerande att jag hade The Wayward Souls album "Songs of rain and trains" bland det årets tio bästa skivor. Sedan berättade han att han nu spelar i samma band som den gruppens sångare och låtskrivare, Per Ahlén. Gruppen har de döpt till Pud Alone and The Congregation, som för en dryg vecka sedan gav ut sitt första album, och har en akustisk sättning utan trummor men med percussion och ett lite mer folkrock-inspirerat sound.
   Först lite historia: Stockholmsgruppen Wayward Souls var ett melodiöst poprockband som var en favorit på min grammofon i mitten på 80-talet. På den lilla svenska skivetiketten Tracks On Wax, från Lidköping, skivdebuterade kvintetten hösten 1984 med singeln "Unknown journey" som följdes upp året efter med albumet "Painted dreams".
   Sedan kom ovannämnda höjdpunkt i Wayward Souls skivkarriär med ett album 1986 där jag imponerades av Per Ahléns självsäkra röst och i min recension av skivan skrev jag att "låtmaterialet har så starka melodier att man måste leta jämförelser utomlands". Och den belönades alltså med en 10:e-plats på min årsbästalista.
   Bandets tredje och, som det skulle visa sig, sista album "Like junk food kings on diet" kom 1987 och höll kvalitetsmässigt lika hög nivå utan att hamna på min årsbästalista. Styrkan var fortfarande låtmaterialet där jag hörde ekon av Neil Young, Stones och Dylan.
   Nåja, det var historia och vi är tillbaka i nuet när jag hör en fantastisk akustiskt baserad ljudbild breda ut sig i rummet. Det där genuint klingande vinylsoundet är så påfallande att det är omöjligt att inte göra jämförelser långt tillbaka i musikhistorien. Ett röststarkt Eagles är första parallellen som hjärtat vill minnas från en tid innan de skivdebuterade 1972. Countryrock innan genren var uppfunnen.
   Kanske är de musikaliska rötterna på Pud Alone-skivan hämtade från 60-talet som de själva vill hävda. När exempelvis Gene Clark med låtar och röst tillsammans med Byrds gjorde avstamp i folkrocken.
   Det är som sagt ett varmt, tryggt och väldigt balanserat sound som de amerikanska producenterna Michael Blair och Eric Bazilian har lockat fram ur Per Ahléns sedvanligt välskrivna sånger. Det här är producenter som inte framhäver sig själva utan vill skapa en homogen ljudbild med små, små egna tillägg. Blair har haft några percussion-instrument och en lågmäld tramporgel till hjälp och The Hooters-profilen Bazilian har också bidragit utan att det på skivomslaget avslöjas med exakt vad.
   Per Ahlén är sångaren i centrum som också har skrivit en majoritet av materialet på skivan. Och fortfarande är hans röst fylld med dignitet fast numera av naturliga skäl lite mognare och lite mer laidback. Min kontaktman Ulf Berlin är sologitarristen som uppenbart inte vill synas i strålkastarljuset men vars akustiska klanger ger arrangemangen en väsentlig ryggrad. Han berättar för övrigt att han på Wayward Souls-tiden spelade i kompisbandet Daisy Glaze som var Big Star-influerat.
   Det låter som sagt väldigt homogent och genomtänkt på gruppens debut men kvartettens medlemmar har allt annat än gemensamma musikaliska rötter. Göran Westling kommer i direkt nedstigande led från svensk folkmusik (hans pappa är riksspelman), spelar fiol och cajón i det här bandet men har vid sidan om ett eget band, PoorHouse, där han spelar gitarr och skriver låtar. Är dessutom en riktig Beatles-fantast. För att bredda bandets musikaliska influenser har basisten Kim Stensland jazz i sina gener, kan spela många olika instrument och är även konstnär med många utställningar på sitt samvete.
   Pud Alone and The Congregation är onekligen ett spännande band med blandat ursprung.

FOTNOT 1: Pud Alone = Per Ahlén. Han kallades för Pud när han bodde i USA som ung. Ulf Berlin berättar: "Med texternas i bland lite predikande karaktär om både kärlek och sociala orättvisor tyckte vi att Pastor Pud och hans församling var ett bra namn, därav The Congregation. Så på konsertaffischerna brukar vi skriva 'Rev. Pud Alone & the Congregation'."

FOTNOT 2: Skivan, på franskpressad vinyl, finns att köpa på https://tictail.com/pudalone

/ Håkan

50-tal: #16. "Seven nights to rock" (1956)

Postad: 2019-02-04 07:53
Kategori: 50-talets bästa



MOON MULLICAN With Boyd Bennett and His Rockets
Seven nights to rock

(King)

EFTER DE SENASTE VECKORNAS FAMLANDE DETEKTIVARBETE i serien om favoriterna bland mina bästa 50-talsartister/låtar har jag den här veckan bestämt mig tidigt för artist och låt och sedan hållit fast vid den linjen. Med den fantastiska låten "Seven nights to rock" i minnet finns det ingen anledning att byta linje eller eventuellt söka något parallellspår. Den låten är förevigt förankrad i Moon Mullicans historia men jag har under åren haft glädjen att få uppleva låten live i alldeles underbara tolkningar med både Refreshments och Bruce Springsteen. "Seven nights to rock" är onekligen en oförglömlig låt.
I övrigt har Moon Mullicans namn varit höljt i dunkel hos mig och det blev en avancerad uppgift att studera hans långa karriär, läsa in hans historia och lyssna på hans låtmaterial som i kvalité så fantastiskt kulminerade 1956.
   Moon Mullica, eller Aubrey Mullican som hans riktiga namn var, föddes redan 1909 och han kan vara den äldste 50-talsartisten som kommer att nämnas på min favoritlista. Han var ju faktiskt "hela" 41 år när 50-talet började och fyllde 45 innan hans överlägset mest kända låt kom ut 1956. Han hade då haft en lång, lång karriär bakom sig. Jag har sökt i hans skivhistoria och som soloartist sträcker den sig från 1946. Möjligen borde Moon Mullican funnits med i mina funderingar när jag förra veckan slängde ur mig några namn på rock'n'roll-influerade artister som redan på 40-talet inledde sin karriär.
   Rock'n'roll var på 40-talet ännu ett outforskat begrepp och den populära musiken kallades hillbilly (förlagan till country), country & western eller western swing som så småningom på naturlig väg utvecklades till rock'n'roll.
   Enligt mina noteringar inledde Moon Mullican sin solokarriär på skiva redan 1946 men som medlem i olika grupper spelade han in skivor redan från 1937. Grupperna hette Blue Ridge Playboys Bob Dunn's Vagabonds eller Cliff Bruner's Texas Wanderers och Mullicans låtar fanns med i gruppernas repertoar, Och det fortsatte för Moon i grupper som The Modern Mountaineers, Texas Wanderers och The Sunshine Boys innan solokarriären med Moon Mullican & the Showboys.

SOM LÅTSKRIVARE HAR HAN FÅTT DEN STÖRSTA uppmärksamheten när han 1946 skrev "New Jole Blon (New Pretty Blonde)" tillsammans med två kompisar, Lou Wayne och Ricky Shepard. En låt vars titel snart förkortades till "Jole blon" och som långt senare, 1981, blev en mindre hit med Gary U.S. Bonds i en Miami Steve-Bruce Springsteen-producerad version. Då stod Moon Mullican plötsligt ensam som låtskrivare.
   Senare på 40-talet upprepade Mullican några sånger med "Jole Blon"-temat, "Jole Blon's sister" (1947) och "Jole Blon is gone, amen" (1949), men då skrev han under pseudonymnamnet Morry Burns. Fråga mig inte varför.
   På resten av 40-talet var det inte rock'n'roll-anpassad musik, ofta fiol och hawaiigitarr i arrangemangen, och det var först på Moon Mullicans sista 40-talslåt, "I'll sail my ship alone" släppt i december 1949, det lät lite rockigare med det våldsamma pianospelet i centrum. Där återfinns förklaringen till att han många år senare blev Jerry Lee Lewis förebild som pianorockare och det gav Mullican titeln "King of Hillbilly Piano Players". Ändå hamnade låten som nummer ett(!) på countrylistan men uppföljarna under 1950 var mer än lovligt svaga och bleka. "Broken dreams" var långsam seg country och lågvattenmärket med coverlåtarna "Goodnight Irene" och "Mona Lisa" kom några månader senare.
   Under första halvan av 50-talet pendlade Moon Mullican mellan ganska handfasta rock'n'roll-låtar ("Cherokee Boogie (Eh-Oh-Aleena)" 1951, "Rocket to the moon 1953 och "Good deal, Lucille" 1954), country (bland annat Hank Williams "Jamabalaya" 1952), rent instrumentala låtar ("Piano breakdown" och "Country boogie", båda 1951) och smetiga countryballader ("A Crushed Red Rose (And A Faded Blue Ribbon" 1952 och " Leaving You With A Worried Mind" 1953). Långt ifrån alla låtar kom från hans egen penna.
   Kulmen på Moon Mullicans karriär skulle till slut nås 1956 på singeln som innehöll två rock'n'roll-influerade låtar där "Honolulu Rock-A Roll-A", efter ett långsamt hawaiigitarrsolo exploderade låten, faktiskt var singel-a-sida och "Seven nights to rock" låg på b-sidan.
   Inte heller den låten har Mullican varit med och skrivit men Buck Trail, Louis Innis och Henry Glover var låtskrivarnamn som hade figurerat i hans närhet tidigare. Och Henry Glover fanns med som både producent och låtskrivare även i Hank Ballard & the Midnighters karriär.
   57 år gammal avled Moon Mullican 1 januari 1967 i en hjärtattack.

/ Håkan

Releasekonsert med full pondus

Postad: 2019-02-02 15:23
Kategori: Live-recensioner



Karin Wistrand gjorde succé som gästsångare på DSH5:s releasespelning.



Alla bilder: Anders Erkman...och publiken trivdes.

DSH5
SVARTGAM
Clarion Hotel, Örebro 1 februari 2019
Konsertlängd: 20:10-20:40 (Svartgam, 30 min) och 21:06-22:35 (DSH5, 89 min)
Min plats: Sittande(!) i restaurangen ca 8 m (enligt Anders Larsen) från scenen.


EFTER TYP SJU MÅNADER BLEV DET TILL SLUT RELEASEKONSERT med DSH5 för albumet "Rädda världen" som började cirkulera runt under sommarens hetaste månader. Ett blåsförstärkt band visade med hjälp från några gästartister att de har nått nästa etablerade nivå som duktigt fungerande liveband. Och bandet har delvis övergivit sitt utpräglade folkrocksound som gjorde att folk en gång i tiden ofta placerade bandet i samma trånga fack som Perssons Pack. Nej, det här bandet har gått vidare till något mycket mer personligt och professionellt.
   Det börjar bli alltmer uppenbart att DSH5 utvecklats till en underbart fungerande enhet. Från Mattias Lagerqvists låtskrivande via ett perfekt samarbete inom bandet till ett sound som med nöje bör tillfredsställa en allt växande publik.
   Motorerna i detta maskineri finns längst bak men är betydelsefullt viktiga för att bandets livesound skulle fungera på scen i fredagskväll. Marcus Berggrens underbara energi bakom trummorna bäddade för att de energiska arrangemangen nådde fram till den stora publiken och basisten Pelle Mellberg hjälpte till att bygga det fundament som gruppsoundet vilar på. Den sistnämnde var dessutom ansvarig för blåsarrangemangen som Pelle Andersson, Janne Lundquist och Tomas Jonsergård framförde med den äran.
   En stor del av kvällens repertoar ägnades av naturliga skäl till låtar från nya albumet men den "hemliga" gästartisten Karin Wistrands inhopp på några låtar gav hela evenemanget en extra feststatus. Inledde med sin egen gamla solosång "Ta mig med" innan duettsången "Rocky Balboa", då även munspelaren Peter Edgren gav arrangemanget en extra skjuts, från bandets förra album "Hett blod" blev en av kvällens unika höjdpunkter.
   Sedan följde den för kvällen blåsförstärkta Lolita Pop-klassikern "Tarzan on a big red scooter" när jag nästan fick hämta andan för att kunna avnjuta det perfekta rockskramlet. Karin skulle lite senare bland extralåtarna återkomma då hon, bandet och blåsarna framförde coverlåten "Lycklig", från Reeperbahns oöverträffade repertoar, med energi som saknade gränser denna kväll. Som när David Södergren lutade sig över till Karins mikrofon och sjöng starkt och såg nästan kär ut.
   Efter det kunde inte ens en något lugnare "Ta dina Antabus Kerstin" få tyst på publiken som vid det tillfället bara ville ha mer och mer. Därför fick bandet inte möjlighet att lämna scenen och den extra extralåten "Hett blod" fick avsluta den fina konsertkvällen.
   Bandet Svartgam från Säffle inledde fredagskvällens konsertevenemang med en halvtimme professionell men tämligen opersonlig rockmusik. Ett gott hantverk, javisst, men det gjorde ju även Toto för många år sedan utan att musikaliskt nå några unikt spännande höjder.


21:06
För den förbannade kärlekens skull
Den siste mannen
Vi kommer att dö
En kula för mig
Sång till Jesus
Ta mig med (med Karin Wistrand)
Rocky Balboa (med Karin Wistrand)
Tarzan on big red scooter (med Karin Wistrand)
Rädda världen
Käre bror
Lyckan & jag
22:16

Extralåt
Lycklig (Reeperbahn-cover med Karin Wistrand)
Ta dina Antabus Kerstin

Extra extralåt
Hett blod
22:35



/ Håkan

Januari 2019 på Håkans Pop

Postad: 2019-02-02 09:13
Kategori: Blogg

Foto: Anders ErkmanEva Eastwood med sitt lilla kompband, gitarristen Magnus och trummisen Adam.

I SEDVANLIG ORDNING STARTADE DET NYA ÅRET och januari med inomhusfestivalen Folk at Heart I som på sin sjätte upplaga var tillbaka på Scandic Grand i det centrala Örebro. Som traditionen bär med sig rapporterade jag om två kvällar, fredag 4 januari och lördag 5 januari, fulla med aktivitet i både samlingsrum och hotellrum. Och jag njöt allra mest av Amanda Andréas, Åstadens Poporkester, Knekta Kungar, Martin Håkan och ett decimerat DSH5 på duo. Sedan gjorde Eva Eastwood (se bilden ovan) ett oplanerat men mycket populärt inhopp på lördagskvällen.
   Ytterligare en anspråkslös konsert fick jag nöjet att uppleva under januari. Den nya duon Klas Qvist/Mikael Ramel gjorde en skivbutiksspelning i Örebro.
   Efter några veckors uppehåll över jul och nyår gjorde Håkans Pop "årsdebut" 14 januari med sina tre återkommande kategorier, 50-talets bästa, Intervjuer 1974-1994 och I min skivhylla.
   I min genomgång av 50-talsfavoriter hade jag innan jul nått halvtid på min 38 artister långa lista. Nu var dags för plats #19 där jag faktiskt placerade Cliff Richard (se vänster). Den oväntade överraskningen följdes i januari av Etta James (#18) och Jackie Brenston (#17).
   I intervjukategorin, där jag kronologiskt återpublicerar mina gamla intervjuer, satte jag under januari strålkastarna på Basse Wickman, Dan Hylander & Py Bäckman och närbesläktade Anne-Lie Rydé & Tove Naess . Samtliga intervjuer är hämtade från 1984.
   Kategorin "I min skivhylla" har den här säsongen fått en något annorlunda skepnad. Jag väljer, även det kronologiskt, från skivhyllan med Beatles-relaterade artister/grupper. Och inledningen under januari blev vinylalbum med James Taylor och Leon Russell men ska följas av många kända men ännu fler mindre kända skivor.

JANUARI 2019 HAR NÄSTAN SENSATIONELLT varit fylld av nya intressanta skivor och jag har recenserat tre album, samtliga svenska, under månaden: Dalaplans "Du går aldrig ensam", Klas Qvists/Mikael Ramels "I huvet på varann" och DSH5:s "Rädda världen". Alla rekommenderas!
   Men jag har under månaden, som traditionellt brukar kallas tunnsådd och händelsefattig på nya intressanta skivor, lyssnat på några fler skivor som jag har fått tips om.
   "The imperial" med smått haussade amerikanska bandet The Delines från Portland, Oregon blev en överraskning i sitt nästan genomgående lugna tempo. Deras musik kallas ibland alternativ country men här finns också soul, tack vare aktiva blåsarrangemang, som perfekt förmedlas av den ofta coola sångerskan Amy Boone. En steelguitar doftar country men i en låt, "Eddie & Polly" som är albumets enda uptempolåt, är det klassisk gitarrpop som gäller. Som helhet är kanske albumet lite för lugnt och tryggt för att vara en riktig utmanare till årets bästa album-lista om elva månader.
   Frances Cones "Late riser" är månadens andra tips. Även Nashville-kvartetten har en sångerska och frontperson, Christina Cone, som personifierar soundet. Ursprunget kanske lurar lyssnaren ty skivan innehåller modern pop med ett förhållandevis modernt sound. Det gnistrar om gitarrerna och keyboards och Frances viskar fram låtarna med en otrolig energi. Melodierna kanske inte glänser av prakt men det här är ett sound som smyger sig på lyssnaren och kan bli favoriter på sikt.
   Sista tipset är The Vegabonds och albumet "V" som inledningsvis låter lovande med akustiska gitarrer och steelguitar i sättningen. Men det blir till slut lite för mycket elektricitet och muskulös volym som förvandlar hela albumet till ganska bredspårig men också opersonlig amerikansk rock.
   Av en tillfällighet har jag fått månadens skivtips från den norrländska hemsidan Popgeni som härmed också rekommenderas för ett besök. Ett dussin skribenter med rötter i flower power, progg, punk och grunge uppmärksammar ofta lite udda men bra artister som inte så sällan har americana som gemensam utgångspunkt.

/ Håkan

I min skivhylla: Gary Wright (1972)

Postad: 2019-02-01 07:51
Kategori: I min skivhylla



GARY WRIGHT: Footprint (A&M AMLS 64296)
Release: 21 januari 1972


I MIN SÅ KALLADE BEATLES-RELATERADE SKIVHYLLA återfinns det åtskilliga artister på skivor som jag aldrig hade ägt om det inte hade varit för att en eller flera Beatles-medlemmar på ett eller annat sätt figurerar på skivorna. I samlingen finns nämligen flera album med indisk instrumental musik för att den hängivne Indien-älskaren George Harrison är producent. Där finns också en helt igenom elektronisk skiva där Ringo Starr gästar på ett spår och flera instrumentala skivor med saxofonister för att George och Ringo gör gästinhopp. Plus rena bluesskivor, traditionell jazz, smöriga popskivor och klassisk musik för att en eller flera Beatles-medlemmar dyker upp. Mitt genuina Beatlesintresse har satts på prov genom åren.
   Gary Wright tillhör INTE den kategorin. Mina ögon och öron hade observerat Gary Wrights namn och musik under flera år innan han hamnade i George Harrisons sällskap. Amerikanen hade en flera år lång karriär i den engelska gruppen Spooky Tooth bakom sig. Av den gruppens två förgrundsgestalter, sångarna Gary Wright och Mike Harrison, var det Gary som var min klara favorit. Han hade en intensiv soulröst, skrev de bästa och flesta låtarna, singelmaterial bland annat, och hans keyboards färgade gruppens sound allra bäst.
   Garys långa historia inleddes tidigare. Född i New Jersey 1943, började som barnskådespelare i tv-serier och på Broadway men flera år senare avslutade han sina psykologistudier i Berlin där han samtidigt lärde sig spela keyboards. Under Tysklandstiden bildade han gruppen The New York Times, med enbart covers på repertoaren, som 1967 fick chansen att spela förband till Traffic på en Skandinavienturné.
   I Sverige fick Gary kontakt med Chris Blackwell, skivbolaget Islands boss, som ville att han skulle satsa på en karriär i England och tipsade om Carlisle-kvartetten Art som han tyckte saknade en komponent av Garys kaliber. Gary gick med i gruppen som samtidigt ändrade namn till Spooky Tooth. Den blivande producentstjärnan Jimmy Miller, som då hade gjort sig ett namn som producent för Spencer Davis Group och Traffic, producerade gruppens skivor som väckte större uppmärksamhet i USA än i England. Miller skulle sedan gå vidare och bli legendarisk producent på alla Rolling Stones-album mellan 1968 och 1973.
   Efter tre Spooky Tooth-album, inklusive "Ceremony" som Gary skrev tillsammans med den franske elektroniske kompositören Pierre Henry, lämnade Wright gruppen i februari 1970. Först jobbade Gary som producent under Jimmy Miller, bland annat Steve Gibbons första soloalbum "Short stories", innan han satsade på en solokarriär som inleddes med albumet "Extraction" (1971) där han kompades av studiomusiker.
   Men innan solokarriären sparkade igång kom han i kontakt med George Harrison. Beatles-gitarristen hade i flera år haft Spooky Tooths andra album "Spooky two" (1969) som favorit och basisten Klaus Voormann, som spelade på "Extraction" och även tecknade omslaget till skivan, rekommenderade Gary för George inför inspelningarna av "All things must pass". Och Gary blev en av musikerna på skivan, ett samarbete och en vänskap som skulle hålla i 30 år. Inte minst tack vare bådas djupa intresse i indisk religion.
   När "Extraction" släpptes på våren 1971 satte Gary Wright ihop ett kompband (Wonderwheel) med ambition att marknadsföra skivan och turnera. Bland annat fanns blivande Foreigner-gitarristen Mick Jones med i det bandet.

ÄNDÅ GICK GARY TÄMLIGEN OMEDELBART återigen in i studion tillsammans med ett gäng utpräglade studiomusiker och inledde inspelningarna till det planerade andra soloalbumet, "Footprint". Förstasingeln från albumet, "Stand for our rights", släpptes omgående efter inspelning och har en imponerande lista på musiker. Förutom George Harrison (under pseudonymen George O'Hara), som spelar gitarr och slide, medverkar på singeln också två trummisar, ytterligare några killar på percussion, basisten Klaus Voormann ("Voorman" på omslaget), ett gäng Delaney & Bonnie-musiker, en massiv tjejkör plus en fullständigt lysande King Curtis med sagolika saxofonsolon.
   Låten, nummer ett på albumets sida två, är i en rättvis showbusinessvärld en klockren hitlåt men nådde inga listframgångar i varken England eller USA. Det stora kommersiella genombrottet för Gary Wright skulle dröja ytterligare fyra år.
   Övriga låtar på skivan har kanske inte samma singelpotential men är ändå starka låtar på ett i övrigt intressant album med arrangemang som idag kanske upplevs som daterade men då var av toppkvalité. Inte minst tack vare den klassiskt skolade arrangören, kompositören och engelsmannen John Barham. Efter de uppmärksammade stråkarrangemangen på Beatles "Let it be" och Harrisons "All things must pass" fick han ansvaret även på "Footprint".
   Harrison spelar karaktäristisk slide på ytterligare ett "Footprint"-spår, "Two faced man", i en musikalisk mer anspråkslös inramning. Övriga starka låtar på skivan är "Love to survive", "Forgotten" och "Fascinating things". Den senare låten innehåller ett uppseendeväckande eko av det särpräglade "Whole lotta love"-riffet.
   Avslutningslåtarna på skivans båda sidor tillhör albumets mindre intressanta detaljer. "Whether it's right or wrong" känns inte så originell och "If you treat someone right" dränks i gospelsjungande damer.
   "Footprint" var också starten på en annan karriär, för den då frilansande illustratören Joe Garnett i Los Angeles. Den Monty Python-inspirerade målningen på baksidan av "Footprint"-omslaget var ett av hans första verk i rampljuset. 1972 anställdes han av den kända designstudion Pacific Eye & Ear och i min skivsamling hittar jag hans namn på album med Flying Burrito Brothers, Free och Dave Mason.
   Varken "Extraction" eller "Footprint" hade några kommersiella framgångar och Gary Wright, som inte var bekväm som soloartist, gav tillfälligt upp sin solokarriär och återvände till ett ombildat Spooky Tooth som under åren 1973/1974 släppte tre album som inte var ett dugg mer framgångsrika än 60-talsalbumen.
   Utan större kommersiella framgångar i England flyttade Gary hösten 1974 hem till New Jersey och där fick han en idé att göra en skiva med 97% keyboardmusik. Med alla sina keyboards, en hel maskinpark, två levande trummisar och ett enda gitarrsolo blev det ett album, "The dream weaver" (1975).
   Efter en trög start blev skivan en ofattbar succé, rent kommersiellt, till slut. Det var andrasingeln, titellåten, som plötsligt började klättra mot nummer ett på singellistan som gjorde Gary Wright till en av det årets största succéer. I samma stund förlorade jag hoppet för en av mina musikaliska favoriter.
   Glad i hågen men ovetande stegade jag sommaren 1975 till skivbutiken för att köpa Gary Wrights nya album men blev grymt besviken. Det keyboardbaserade soundet var inte bara monotont och händelsefattigt. Det var ren slöseri med talang att göra en skiva så fantasilöst. Det kunde jag sammanfatta i min lilla recension som går att läsa på den här sidan där det också finns en länk till ett intressant Gary Wright/George Harrison minne i Sverige från 1976.
   Jo, jag äger visserligen några senare Gary Wright-skivor då George Harrison råkar gästa på albumen "Who I am" (1988) och "First signs of life" (1995).

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (410)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28      

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.