Blogginlägg från 2019-02-01

I min skivhylla: Gary Wright (1972)

Postad: 2019-02-01 07:51
Kategori: I min skivhylla



GARY WRIGHT: Footprint (A&M AMLS 64296)
Release: 21 januari 1972


I MIN SÅ KALLADE BEATLES-RELATERADE SKIVHYLLA återfinns det åtskilliga artister på skivor som jag aldrig hade ägt om det inte hade varit för att en eller flera Beatles-medlemmar på ett eller annat sätt figurerar på skivorna. I samlingen finns nämligen flera album med indisk instrumental musik för att den hängivne Indien-älskaren George Harrison är producent. Där finns också en helt igenom elektronisk skiva där Ringo Starr gästar på ett spår och flera instrumentala skivor med saxofonister för att George och Ringo gör gästinhopp. Plus rena bluesskivor, traditionell jazz, smöriga popskivor och klassisk musik för att en eller flera Beatles-medlemmar dyker upp. Mitt genuina Beatlesintresse har satts på prov genom åren.
   Gary Wright tillhör INTE den kategorin. Mina ögon och öron hade observerat Gary Wrights namn och musik under flera år innan han hamnade i George Harrisons sällskap. Amerikanen hade en flera år lång karriär i den engelska gruppen Spooky Tooth bakom sig. Av den gruppens två förgrundsgestalter, sångarna Gary Wright och Mike Harrison, var det Gary som var min klara favorit. Han hade en intensiv soulröst, skrev de bästa och flesta låtarna, singelmaterial bland annat, och hans keyboards färgade gruppens sound allra bäst.
   Garys långa historia inleddes tidigare. Född i New Jersey 1943, började som barnskådespelare i tv-serier och på Broadway men flera år senare avslutade han sina psykologistudier i Berlin där han samtidigt lärde sig spela keyboards. Under Tysklandstiden bildade han gruppen The New York Times, med enbart covers på repertoaren, som 1967 fick chansen att spela förband till Traffic på en Skandinavienturné.
   I Sverige fick Gary kontakt med Chris Blackwell, skivbolaget Islands boss, som ville att han skulle satsa på en karriär i England och tipsade om Carlisle-kvartetten Art som han tyckte saknade en komponent av Garys kaliber. Gary gick med i gruppen som samtidigt ändrade namn till Spooky Tooth. Den blivande producentstjärnan Jimmy Miller, som då hade gjort sig ett namn som producent för Spencer Davis Group och Traffic, producerade gruppens skivor som väckte större uppmärksamhet i USA än i England. Miller skulle sedan gå vidare och bli legendarisk producent på alla Rolling Stones-album mellan 1968 och 1973.
   Efter tre Spooky Tooth-album, inklusive "Ceremony" som Gary skrev tillsammans med den franske elektroniske kompositören Pierre Henry, lämnade Wright gruppen i februari 1970. Först jobbade Gary som producent under Jimmy Miller, bland annat Steve Gibbons första soloalbum "Short stories", innan han satsade på en solokarriär som inleddes med albumet "Extraction" (1971) där han kompades av studiomusiker.
   Men innan solokarriären sparkade igång kom han i kontakt med George Harrison. Beatles-gitarristen hade i flera år haft Spooky Tooths andra album "Spooky two" (1969) som favorit och basisten Klaus Voormann, som spelade på "Extraction" och även tecknade omslaget till skivan, rekommenderade Gary för George inför inspelningarna av "All things must pass". Och Gary blev en av musikerna på skivan, ett samarbete och en vänskap som skulle hålla i 30 år. Inte minst tack vare bådas djupa intresse i indisk religion.
   När "Extraction" släpptes på våren 1971 satte Gary Wright ihop ett kompband (Wonderwheel) med ambition att marknadsföra skivan och turnera. Bland annat fanns blivande Foreigner-gitarristen Mick Jones med i det bandet.

ÄNDÅ GICK GARY TÄMLIGEN OMEDELBART återigen in i studion tillsammans med ett gäng utpräglade studiomusiker och inledde inspelningarna till det planerade andra soloalbumet, "Footprint". Förstasingeln från albumet, "Stand for our rights", släpptes omgående efter inspelning och har en imponerande lista på musiker. Förutom George Harrison (under pseudonymen George O'Hara), som spelar gitarr och slide, medverkar på singeln också två trummisar, ytterligare några killar på percussion, basisten Klaus Voormann ("Voorman" på omslaget), ett gäng Delaney & Bonnie-musiker, en massiv tjejkör plus en fullständigt lysande King Curtis med sagolika saxofonsolon.
   Låten, nummer ett på albumets sida två, är i en rättvis showbusinessvärld en klockren hitlåt men nådde inga listframgångar i varken England eller USA. Det stora kommersiella genombrottet för Gary Wright skulle dröja ytterligare fyra år.
   Övriga låtar på skivan har kanske inte samma singelpotential men är ändå starka låtar på ett i övrigt intressant album med arrangemang som idag kanske upplevs som daterade men då var av toppkvalité. Inte minst tack vare den klassiskt skolade arrangören, kompositören och engelsmannen John Barham. Efter de uppmärksammade stråkarrangemangen på Beatles "Let it be" och Harrisons "All things must pass" fick han ansvaret även på "Footprint".
   Harrison spelar karaktäristisk slide på ytterligare ett "Footprint"-spår, "Two faced man", i en musikalisk mer anspråkslös inramning. Övriga starka låtar på skivan är "Love to survive", "Forgotten" och "Fascinating things". Den senare låten innehåller ett uppseendeväckande eko av det särpräglade "Whole lotta love"-riffet.
   Avslutningslåtarna på skivans båda sidor tillhör albumets mindre intressanta detaljer. "Whether it's right or wrong" känns inte så originell och "If you treat someone right" dränks i gospelsjungande damer.
   "Footprint" var också starten på en annan karriär, för den då frilansande illustratören Joe Garnett i Los Angeles. Den Monty Python-inspirerade målningen på baksidan av "Footprint"-omslaget var ett av hans första verk i rampljuset. 1972 anställdes han av den kända designstudion Pacific Eye & Ear och i min skivsamling hittar jag hans namn på album med Flying Burrito Brothers, Free och Dave Mason.
   Varken "Extraction" eller "Footprint" hade några kommersiella framgångar och Gary Wright, som inte var bekväm som soloartist, gav tillfälligt upp sin solokarriär och återvände till ett ombildat Spooky Tooth som under åren 1973/1974 släppte tre album som inte var ett dugg mer framgångsrika än 60-talsalbumen.
   Utan större kommersiella framgångar i England flyttade Gary hösten 1974 hem till New Jersey och där fick han en idé att göra en skiva med 97% keyboardmusik. Med alla sina keyboards, en hel maskinpark, två levande trummisar och ett enda gitarrsolo blev det ett album, "The dream weaver" (1975).
   Efter en trög start blev skivan en ofattbar succé, rent kommersiellt, till slut. Det var andrasingeln, titellåten, som plötsligt började klättra mot nummer ett på singellistan som gjorde Gary Wright till en av det årets största succéer. I samma stund förlorade jag hoppet för en av mina musikaliska favoriter.
   Glad i hågen men ovetande stegade jag sommaren 1975 till skivbutiken för att köpa Gary Wrights nya album men blev grymt besviken. Det keyboardbaserade soundet var inte bara monotont och händelsefattigt. Det var ren slöseri med talang att göra en skiva så fantasilöst. Det kunde jag sammanfatta i min lilla recension som går att läsa på den här sidan där det också finns en länk till ett intressant Gary Wright/George Harrison minne i Sverige från 1976.
   Jo, jag äger visserligen några senare Gary Wright-skivor då George Harrison råkar gästa på albumen "Who I am" (1988) och "First signs of life" (1995).

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (413)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28      

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Björn Pettersson 31/05: Jag var också på konserten 1976 och minns också det då lite okända förbandet Tom...

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.