Blogginlägg från 2019-02-04

"L.O.V.E."

Postad: 2019-02-04 18:37
Kategori: Skiv-recensioner



PUD ALONE and THE CONGREGATION
L.O.V.E.
(Silver Kungsholmen AB)


Den långa historien bakom historien varför den här vinylskivan just nu ligger på min grammofon är lika intressant och anmärkningsvärd som albumet jag snart ska recensera. Och allt har sina djupa rötter i 80-talet.
   En Ulf Berlin tog kontakt med mig när han upptäckte min årsbästalista från 1986(!) på Håkans Pop och tyckte det var fascinerande att jag hade The Wayward Souls album "Songs of rain and trains" bland det årets tio bästa skivor. Sedan berättade han att han nu spelar i samma band som den gruppens sångare och låtskrivare, Per Ahlén. Gruppen har de döpt till Pud Alone and The Congregation, som för en dryg vecka sedan gav ut sitt första album, och har en akustisk sättning utan trummor men med percussion och ett lite mer folkrock-inspirerat sound.
   Först lite historia: Stockholmsgruppen Wayward Souls var ett melodiöst poprockband som var en favorit på min grammofon i mitten på 80-talet. På den lilla svenska skivetiketten Tracks On Wax, från Lidköping, skivdebuterade kvintetten hösten 1984 med singeln "Unknown journey" som följdes upp året efter med albumet "Painted dreams".
   Sedan kom ovannämnda höjdpunkt i Wayward Souls skivkarriär med ett album 1986 där jag imponerades av Per Ahléns självsäkra röst och i min recension av skivan skrev jag att "låtmaterialet har så starka melodier att man måste leta jämförelser utomlands". Och den belönades alltså med en 10:e-plats på min årsbästalista.
   Bandets tredje och, som det skulle visa sig, sista album "Like junk food kings on diet" kom 1987 och höll kvalitetsmässigt lika hög nivå utan att hamna på min årsbästalista. Styrkan var fortfarande låtmaterialet där jag hörde ekon av Neil Young, Stones och Dylan.
   Nåja, det var historia och vi är tillbaka i nuet när jag hör en fantastisk akustiskt baserad ljudbild breda ut sig i rummet. Det där genuint klingande vinylsoundet är så påfallande att det är omöjligt att inte göra jämförelser långt tillbaka i musikhistorien. Ett röststarkt Eagles är första parallellen som hjärtat vill minnas från en tid innan de skivdebuterade 1972. Countryrock innan genren var uppfunnen.
   Kanske är de musikaliska rötterna på Pud Alone-skivan hämtade från 60-talet som de själva vill hävda. När exempelvis Gene Clark med låtar och röst tillsammans med Byrds gjorde avstamp i folkrocken.
   Det är som sagt ett varmt, tryggt och väldigt balanserat sound som de amerikanska producenterna Michael Blair och Eric Bazilian har lockat fram ur Per Ahléns sedvanligt välskrivna sånger. Det här är producenter som inte framhäver sig själva utan vill skapa en homogen ljudbild med små, små egna tillägg. Blair har haft några percussion-instrument och en lågmäld tramporgel till hjälp och The Hooters-profilen Bazilian har också bidragit utan att det på skivomslaget avslöjas med exakt vad.
   Per Ahlén är sångaren i centrum som också har skrivit en majoritet av materialet på skivan. Och fortfarande är hans röst fylld med dignitet fast numera av naturliga skäl lite mognare och lite mer laidback. Min kontaktman Ulf Berlin är sologitarristen som uppenbart inte vill synas i strålkastarljuset men vars akustiska klanger ger arrangemangen en väsentlig ryggrad. Han berättar för övrigt att han på Wayward Souls-tiden spelade i kompisbandet Daisy Glaze som var Big Star-influerat.
   Det låter som sagt väldigt homogent och genomtänkt på gruppens debut men kvartettens medlemmar har allt annat än gemensamma musikaliska rötter. Göran Westling kommer i direkt nedstigande led från svensk folkmusik (hans pappa är riksspelman), spelar fiol och cajón i det här bandet men har vid sidan om ett eget band, PoorHouse, där han spelar gitarr och skriver låtar. Är dessutom en riktig Beatles-fantast. För att bredda bandets musikaliska influenser har basisten Kim Stensland jazz i sina gener, kan spela många olika instrument och är även konstnär med många utställningar på sitt samvete.
   Pud Alone and The Congregation är onekligen ett spännande band med blandat ursprung.

FOTNOT 1: Pud Alone = Per Ahlén. Han kallades för Pud när han bodde i USA som ung. Ulf Berlin berättar: "Med texternas i bland lite predikande karaktär om både kärlek och sociala orättvisor tyckte vi att Pastor Pud och hans församling var ett bra namn, därav The Congregation. Så på konsertaffischerna brukar vi skriva 'Rev. Pud Alone & the Congregation'."

FOTNOT 2: Skivan, på franskpressad vinyl, finns att köpa på https://tictail.com/pudalone

/ Håkan

50-tal: #16. "Seven nights to rock" (1956)

Postad: 2019-02-04 07:53
Kategori: 50-talets bästa



MOON MULLICAN With Boyd Bennett and His Rockets
Seven nights to rock

(King)

EFTER DE SENASTE VECKORNAS FAMLANDE DETEKTIVARBETE i serien om favoriterna bland mina bästa 50-talsartister/låtar har jag den här veckan bestämt mig tidigt för artist och låt och sedan hållit fast vid den linjen. Med den fantastiska låten "Seven nights to rock" i minnet finns det ingen anledning att byta linje eller eventuellt söka något parallellspår. Den låten är förevigt förankrad i Moon Mullicans historia men jag har under åren haft glädjen att få uppleva låten live i alldeles underbara tolkningar med både Refreshments och Bruce Springsteen. "Seven nights to rock" är onekligen en oförglömlig låt.
I övrigt har Moon Mullicans namn varit höljt i dunkel hos mig och det blev en avancerad uppgift att studera hans långa karriär, läsa in hans historia och lyssna på hans låtmaterial som i kvalité så fantastiskt kulminerade 1956.
   Moon Mullica, eller Aubrey Mullican som hans riktiga namn var, föddes redan 1909 och han kan vara den äldste 50-talsartisten som kommer att nämnas på min favoritlista. Han var ju faktiskt "hela" 41 år när 50-talet började och fyllde 45 innan hans överlägset mest kända låt kom ut 1956. Han hade då haft en lång, lång karriär bakom sig. Jag har sökt i hans skivhistoria och som soloartist sträcker den sig från 1946. Möjligen borde Moon Mullican funnits med i mina funderingar när jag förra veckan slängde ur mig några namn på rock'n'roll-influerade artister som redan på 40-talet inledde sin karriär.
   Rock'n'roll var på 40-talet ännu ett outforskat begrepp och den populära musiken kallades hillbilly (förlagan till country), country & western eller western swing som så småningom på naturlig väg utvecklades till rock'n'roll.
   Enligt mina noteringar inledde Moon Mullican sin solokarriär på skiva redan 1946 men som medlem i olika grupper spelade han in skivor redan från 1937. Grupperna hette Blue Ridge Playboys Bob Dunn's Vagabonds eller Cliff Bruner's Texas Wanderers och Mullicans låtar fanns med i gruppernas repertoar, Och det fortsatte för Moon i grupper som The Modern Mountaineers, Texas Wanderers och The Sunshine Boys innan solokarriären med Moon Mullican & the Showboys.

SOM LÅTSKRIVARE HAR HAN FÅTT DEN STÖRSTA uppmärksamheten när han 1946 skrev "New Jole Blon (New Pretty Blonde)" tillsammans med två kompisar, Lou Wayne och Ricky Shepard. En låt vars titel snart förkortades till "Jole blon" och som långt senare, 1981, blev en mindre hit med Gary U.S. Bonds i en Miami Steve-Bruce Springsteen-producerad version. Då stod Moon Mullican plötsligt ensam som låtskrivare.
   Senare på 40-talet upprepade Mullican några sånger med "Jole Blon"-temat, "Jole Blon's sister" (1947) och "Jole Blon is gone, amen" (1949), men då skrev han under pseudonymnamnet Morry Burns. Fråga mig inte varför.
   På resten av 40-talet var det inte rock'n'roll-anpassad musik, ofta fiol och hawaiigitarr i arrangemangen, och det var först på Moon Mullicans sista 40-talslåt, "I'll sail my ship alone" släppt i december 1949, det lät lite rockigare med det våldsamma pianospelet i centrum. Där återfinns förklaringen till att han många år senare blev Jerry Lee Lewis förebild som pianorockare och det gav Mullican titeln "King of Hillbilly Piano Players". Ändå hamnade låten som nummer ett(!) på countrylistan men uppföljarna under 1950 var mer än lovligt svaga och bleka. "Broken dreams" var långsam seg country och lågvattenmärket med coverlåtarna "Goodnight Irene" och "Mona Lisa" kom några månader senare.
   Under första halvan av 50-talet pendlade Moon Mullican mellan ganska handfasta rock'n'roll-låtar ("Cherokee Boogie (Eh-Oh-Aleena)" 1951, "Rocket to the moon 1953 och "Good deal, Lucille" 1954), country (bland annat Hank Williams "Jamabalaya" 1952), rent instrumentala låtar ("Piano breakdown" och "Country boogie", båda 1951) och smetiga countryballader ("A Crushed Red Rose (And A Faded Blue Ribbon" 1952 och " Leaving You With A Worried Mind" 1953). Långt ifrån alla låtar kom från hans egen penna.
   Kulmen på Moon Mullicans karriär skulle till slut nås 1956 på singeln som innehöll två rock'n'roll-influerade låtar där "Honolulu Rock-A Roll-A", efter ett långsamt hawaiigitarrsolo exploderade låten, faktiskt var singel-a-sida och "Seven nights to rock" låg på b-sidan.
   Inte heller den låten har Mullican varit med och skrivit men Buck Trail, Louis Innis och Henry Glover var låtskrivarnamn som hade figurerat i hans närhet tidigare. Och Henry Glover fanns med som både producent och låtskrivare även i Hank Ballard & the Midnighters karriär.
   57 år gammal avled Moon Mullican 1 januari 1967 i en hjärtattack.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (425)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28      

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.