Blogginlägg

"Rädda världen"

Postad: 2019-01-23 09:34
Kategori: Skiv-recensioner



DSH5
Rädda världen
(DSH5)


NU SKA JAG, EN GÅNG FÖR ALLA, RESPEKTERA det här bandets gruppnamn som DSH5. Jag ska upphöra med att inkonsekvent pendla mellan David Södergrens Hot Five och den moderna förkortning som symboliserar en grupp i sina bästa år. Jag var också en slow starter när det kom till att lyssna och engageras av det här bandets frejdiga musik och numera smått imponerande låtskatt.
   Bandets historia startade redan på 90-talet, under sitt hederligt traditionella namn, men förutom en notis i tidningen var jag då lyckligt ovetande om bandets eventuella kvalitéer. Jag vaknade till först 2013 och fick upp ögon och öron för ett band som då hade gjort någon typ av comeback efter ett rekordlångt uppehåll.
   Skynda långsamt har inte bara varit mitt signum i det här trevliga ämnet. Nya skivan, nästan fyra år efter förra ("Hett blod"), har haft en långsam startsträcka. Måhända har DSH5:s repertoar ett överflöd av temposnabba låtar men utgivningen av "Rädda världen" har inte direkt följts upp rekordsnabbt.
   Redan i somras fick jag skivan i min hand och väntade på releasedatum med tillhörande publikt arrangemang innan jag tyckte det var läge för analys och bedömning. Men officiell skivrelease dröjde, releasekonsert likaså och följaktligen blev min recension också försenad.
   Nu, drygt ett halvår efter utgivning, blir det äntligen dags för release med konsert på Clarion Hotel i Örebro nästa fredag 1 februari. Det utlovas ett storslaget arrangemang med gästartister och ett med blås förstärkt band. Paradoxalt när det handlar om ett så naturtroget och jordnära band där det egentligen "bara" är ett gäng starka melodier med en och annan intelligent textrad som utan konstigheter gör bandet så underbart underhållande.
   DSH5 har spelat sig till min fascination och mitt gillande. Under otaliga konsertupplevelser har bandet gång på gång varit ett levande bevis för att sex personer tillsammans kan leverera fantastisk musik med en sorts folkrock i botten som sedan breder ut sig åt alla håll och kan numera både överraska och tillfredsställa förväntningar.
   Det må vara gitarristen Mattias Lagerqvist och sångaren David Södergren som skriver gruppens material men det är tillsammans med bandets ytterligare fyra personer som arrangemang växer fram och utmanar den publik som eventuellt uppfattat bandet som ett ganska inskränkt och enahanda band. Dagens DSH5 är långtifrån ett monotont och förutsägbart band. Det är om inte annat "Rädda världen" ett levande bevis för.
   Vid ett tillfälle under fjolåret fick jag ytterligare bevis för den tesen när jag hade förmånen att få uppleva DSH5 och dess medlemmar i en djupare och mindre traditionell roll som kompband där folkrocksoundet kom i andra hand. När de på ett arrangemang för Stadsmissionen kompade Karin Wistrand, Lolita Pop-sångerskan, för nästan ett år sedan sprängdes plötsligt musikaliska gränser. Där bjöds på överraskning och nya intressanta infallsvinklar i den musik vi så gärna älskar att älska.
   Nya skivan kanske inte överraskar på det revolutionerande sättet men visst hör jag utveckling på många låtar i den fina ambitionen att ständigt vilja ta ett steg till. Innan skivan hamnade i cd-spelaren i somras hade bandet redan spelat en majoritet av låtarna live. Så jag saknar det där riktiga överraskningsmomentet men det är ju mitt problem som inte bör lastas över på varken bandet, låtskrivarna eller publiken ty här finns åtskilliga fina ögonblick att upptäcka.
   Följ skivan låt för låt, med inledande textrader, nedan:

1. "Den siste mannen"
"Kanske kommer det en dag/När det ska vara du och jag..."
Cowboypunk. Visst ekar det lite Disneyland After Dark 1986 om det vilda gitarriffet men jag är inte hundra på att gitarristen Mattias har hört eller ens vet vad jag fantiserar om. De ettriga trummorna (Marcus Berggren) river upp sår i arrangemanget. Och texten andas lite vemod i den klassiska situationen att bli sista val - eller inte ens det. På slutet lyckas inte Erik Mattsson få stopp på det brusande instrumentet samtidigt som allt det andra, soundet doftar Hammond men jag är inte så säker på det.

2. "Ta dina Antabus Kerstin"
"Det finns alltid ett om/Det finns alltid ett sen/Det finns alltid ett 'skulle ha gjort'..."
Socialrealism 2018 med ett ledset dragspel i fokus. Upplevt eller inte, självbiografiskt eller inte, är det faktiskt en text som ekar engagemang vars historia slåss om uppmärksamheten med en underbart spelad elektrisk slidegitarr. David Södergrens text (och melodi) om Kerstin som inte ska supa bort allting hon har och sedan slänga ut "det där kräket till karl" är en av bara två låtar på skivan från honom. David visar att han inte är långt efter bandets store låtskrivare, Mattias Lagerqvist.
   Den känsligt spelade mandolinen (Lennart Hessel) försöker utmana gitarren och David sjunger nästan hesare än vanligt. Barnkören på slutet är lika överraskande och fräsch som när Kent gav unga röster utrymme på en låt för många år sedan. Kanske kan det vara upprörande att höra barn sjunga ut i en vers om Antabus men det är samtidigt också moralbefriande innan Mattias gitarrsolo blir ett stort utropstecken på slutet.

3. "Rädda världen"
"Du bryr dig om hur allting är och hur allt ska bli/alla miljöengagemang tar all din tid..."
De galopperande trummorna höjer effektivt tempot i en låt om miljöengagemang som textmässigt är så dagsaktuell. Innehållet i texten, om allt mellan fattigdom och indianernas rättigheter, har kanske tagit död på det kreativa melodisnickrandet. Eller annars har jag för höga krav på en låt som är titellåt. Det snabbhäftande gitarrintrot går däremot som en röd tråd genom hela låten och på slutet får orgeln återigen svårt att hinna med till slutpunkten.

4. "Nån som du"
"Om den jord som jag går på inte bär mig nåt mer/Om jag faller till helvetet ner..."
Ännu en låt som tangerar bandets långa tradition att vara musikaliskt trygg men också förutsägbar som man i sina sämsta stunder en gång kunde kritisera Perssons Pack för. När jag hörde "Nån som du" första gången live var jag övertygad om att det var en låt från första albumet. Jag är nog lite känslig för simpla låtar. Eller är det bara för att jag har hört låten live för många gånger.
   Dock räddar samspelet i introt mellan mandolinen och elgitarren låten från att hamna i glömska. Just det samspelet där riffen avlöser varandra, som också avslutar låten, kryddar hela arrangemanget.

5. "Vi kommer att dö"
"Du frågar mig 'Är du kär i mig, vad ska man tro?'/Som om jag har svar som om du kan gå i mina skor..."
Ännu ett catchy elgitarrintro, skivans starkaste och mest överraskande. Riffet doftar karibiska rytmer och känns både bakvänt och helt rätt på samma gång. Rytmen går sedan som en röd underhållande tråd genom hela låten medan innehållet i texten letar sig fram till den självklara slutsatsen att "Livet ska bli min död".

6. "Lyckan & jag"
"Lyckan & jag ska ta paus nu ett tag/Vi behöver en tid från varandra..."
Kan ha varit den första låt jag redan sommaren 2016 hörde live från den här skivan. Och det lovade så gott, så utmanande och händelserikt att jag plötsligt längtade efter ett nytt album. Det gränslöst melodiskt vackra och nakna pianospelet i introt befann sig långt från det där jordnära och anspråkslösa folkrocksoundet. Pianot får sedan sällskap av steelguitar och det ligger nära till hands att beskriva låten som musikalisk melankoli. Det mäktiga och kanske lite överdrivna gitarrsolot på slutet tar ut svängarna ordentligt och spräcker då upp den alltför vackra ytan.

7. "För den förbannade kärlekens skull"
"Som ett maratonlopps allra sista krig/Åtta år känns som ett helt liv..."
Just på den här låten, Davids andra bidrag till skivan, med det äventyrligt spännande och överraskande arrangemanget har nog inspelningsteknikerna Clas Olofsson och Fredrik Landh haft störst inflytande. Liknar ingenting annat som den här gruppen har gjort varken förr eller nu. I mina öron klingar det faktiskt Pugh Rogefeldt 1969...
   Ekot av den storslagna gitarrkaskaden är ju lite som "Här kommer natten" med ett nervigt darrande gitarrsolo som förstärker den känslan. Men också det mest oväntade på skivan. Ännu en låt långt från det traditionellt folkrockiga. Det kallar jag utveckling.

8. "En kula för mig"
"Kärleken är passé/Idiotin gör succé/Som en resa i tid/Till Berlin 33..."
Efter några i sound uppfriskande och annorlunda DSH5-låtar tar bandet ett steg tillbaka till det enkla, det naturligt svängiga men inte heller så överraskande. Visserligen kan jag inte dansa tango eller dansa överhuvudtaget men visst finns det här tangoingredienser i det ryckiga tempot. Upptäcker nu att texten möjligen är mer politisk än jag någonsin har uppfattat när jag har hört låten live. Tangotouchen och ännu ett catchy gitarriff ger låten trots allt profil i det enkla.

9. "30 långa dar"
"Tidigt en morgon blickar jag mot skyn/Det var stora blåa blixtar som bländade min syn..."
Reptilsnabb trummis driver på i en hisklig fart i en typisk DSH5-låt som tillsammans med titellåten och "Nån som du" står för det klassiska - och enkla. Ett magnifikt mandolinsolo och dragspelet följer tätt efter och ännu ett gitarrsolo innan orgeln på slutet sätter punkt.

10. "Sång till Jesus"
"Jesus, det är inte lätt/Livets bakslag kommer ganska tätt/Men det visste du långt innan mig/Gud fader, han prövade dig..."
En enkel ramsa som ännu en gång blir så underhållande i Mattias sedvanligt finurliga och välformulerade visa om Jesus. En sång maskerad till en frireligiös dänga med akustisk gitarrer och sång i flera stämmor men med, inte helt överraskande, helt andra undertoner och en respektlös slutsats att "supa som svin". En akustisk slide dekorerar snyggt den annars så enkla och sparsmakade melodin.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (414)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (114)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2019 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.