Blogginlägg

50-tal: #14. "Train of love" (1956)

JOHNNY CASH and THE TENNESSEE TWO
Train of love
(Sun)

FÖR MIG, FÖDD PÅ 50-TALET, ÄR JOHNNY CASHS kommersiella framgångar i slutet på 60-talet det jag förknippar mest med hans namn. Eller ännu hellre vill jag minnas hans namn för den alldeles trollbindande comebacken på 90-talet när han med hjälp av den egensinnige producenten Rick Rubin började leverera magiska album gång på gång. Därför är hans 50-talskarriär, när jag inleder researchen för den här texten, en tämligen vit fläck i min verklighet. Men jag är naturligtvis medveten om att han under det decenniet var en av de största profilerna på det legendariska skivbolaget Sun.
   Det var där i Memphis, bland rock'n'roll-ikoner som Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins (jag kan lova att samtliga namn kommer att dyka upp senare i min 50-talsföljetong), som Cash 1955 gjorde entré och etablerade countrymusiken hos den breda publiken. Jag ska försöka sammanfatta hans historia och sedan också välja min Johnny Cash-höjdpunkt från 50-talet. Det var då en livslång artistkarriär, många höjdpunkter men också rejäla djupdykningar, började för Cash.
   Innan den professionella artistkarriären sparkade igång 1954 var det inte country utan gospel som var Johnny Cashs melodi. På bomullsfälten i Arkansas, där Johnny (eller J R som han var döpt till) började jobba redan som femåring, fanns gospelmusiken närvarande och via radion lärde han sig både låtar och att spela gitarr. Senare under militärtjänstgöringen, som inleddes 1950 och varade i fyra år i både Texas och Tyskland, tvingades han byta förnamn till John R som också blev hans officiella namn. Det var i Tyskland han bildade sitt första band innan han lämnade armén 1954 och återvände till Texas.
   Samma år flyttade Johnny med sin nyblivna fru Vivian till Memphis, Tennessee, där han vid sidan av sitt jobb som försäljare på kvällarna började spela tillsammans med basisten Marshall Grant och gitarristen Luther Perkins. Två musiker som troget skulle följa Cash under alla Sun-åren fram till 1958 och uppträda under gruppnamnet The Tennessee Two.
   Första besöket hos Sam Phillips på skivbolaget Sun 1954 blev inte så lyckat. Cash och grabbarna hade enbart gospellåtar i bagaget och det var Phillips inte intresserad av. Bättre gick det senare samma år när Cash återvände med två nyskrivna och klockrena countrylåtar, "Cry! Cry! Cry!" och "Hey, Porter", som också blev första singeln 1955.
   När jag börjar lyssna på Johnny Cashs första låtar ekar det märkvärdigt bekant. Redan här, inspelningarna för första singeln gjordes 1 september 1954, finns den där personligt distinkta boom-chicka-boom-takten som blivit hans kännetecken och sedan kom att följa Johnny Cash som en röd tråd genom hela karriären.

SOUNDET OCH ARRANGEMANGEN VAR naturligtvis revolutionerande då och i skuggan av skivbolagskollegan Elvis Presleys framgångar med hits som "That's all right", "Good rockin' tonight" och "Mystery train" kom Cash som en helt annan frisk fläkt i en ny genre, country.
   Skivbolagschefen Sam Phillips var helnöjd, sålde Elvis till RCA och utnyttjade pengarna (35 000 dollar) för att marknadsföra bolagets andra artister inklusive Johnny Cash som just då, sent hösten 1955, var bolagets framgångsrikaste artist som dessutom skrev sina egna låtar.
   När jag lyssnar idag är jag inte så imponerad av Johnny Cashs första countrybaserade material, låter kanske lite för upprepande i mina öron. Men när jag noggrant lyssnar på hans första Sun-singlar, a- och b-sidor, upptäcker jag andra uppenbara guldkorn som ofta återfinns på singelns baksida. Det är låtar som i de flesta fall har smitit förbi under min radar under alla år.
   OK, tidiga Johnny Cash-klassiker som "I walk the line", "Folsom Prison blues" och Elvis Costello-favoriten "Cry! Cry! Cry!" har väl trots allt en rättvis hög position i musikhistorien. Det är för övrigt märkligt att jag 1968, när kvalitén på Cashs skivor steg tack vare producenten Bob Johnstons intåg, uppfattade "Folsom Prison blues" som en ny aktuell låt fast den alltså då var 13 år gammal...
   I min lyssnande research kommer jag däremot fram till att delvis undanskymda singel-b-sidor som "Get rhythm", "Big river" och "Train of love" är mer spännande än de kommersiella singel-a-sidorna. Av vilka den minst kända låten i den trion blir mitt exklusiva val när jag vill njuta av det bästa med Johnny Cash på 50-talet.
   Den 1:44 långa låten, inspelad 8 maj 1956 och utgiven 21 november samma år, kan vid en snabb kontakt kanske betraktas som en parentes i Cash-historien men jag faller för det enkla och skarpt stilmässiga i både låt och arrangemang. Dessutom understryker liveklippet ovan hur Cash och bandet så underbart utnyttjar de begränsade förutsättningarna.
   Jag brukar leta officiella studioinspelningar bland YouTube-klippen när jag väljer illustration till mina 50-tals-favoriter men klippet ovan är live och helt fantastiskt. Från Marshall Grants rytmiska ståbas via gitarristen Luther Perkins makalöst koncentrerade solo till Johnny Cashs sedvanligt coola uppsyn och laidbackbaserade röst.
   Den här sparsmakade magin, som skapades på blott tre man, fanns med på Cashs Sun-inspelningar i flera år men blev ibland ("Don't make me go" eller "Give my love to Rose") lite väl sentimental. Och när originallåtarna tröt, som öppnade för bidrag från Jack Clement och Charlie Rich, började körer inkräkta på Cashs originalitet. Och än mer utslätat blev det 1958 när Sun och Sam Phillips ännu en gång sålde en artist, den här gången till Columbia (CBS).
   71 år gammal avled Johnny Cash 12 september 2003 efter komplikationer med diabetes.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.