Blogginlägg

I min skivhylla: Bobby Keys (1972)

Postad: 2019-02-15 07:52
Kategori: I min skivhylla



BOBBY KEYS: Bobby Keys (Warner Bros K 46141)
Release: 7 juli 1972


MOT SLUTET AV 60-TALET BÖRJADE BLÅSINSTRUMENT bli en allt vanligare detalj inom pop och rock. Så kallade jazzrockgrupper som Blood Sweat & Tears och Chicago Transit Authority (förkortades snart till enbart Chicago) dök upp som svampar i den musikaliska myllan och blev alltmer kommersiella i sitt sound. Men det fanns också solister i den skaran. Saxofonisten Bobby Keys och trumpetaren Jim Price, båda med Texas-ursprung, blev flitigt anlitade musiker under de här åren och byggde snabbt upp ett gediget rykte i musikbranschen. Det gav dem exklusiva möjligheter att medverka på turnéer och på legendariska skivinspelningar.
   Keys inledde sin musikerbana tidigt redan i slutet på 50-talet på turnéer bakom Bobby Vee och Buddy Holly men det var alltså ungefär tio år senare som han kom intensivt i ropet. Hans första viktiga engagemang på skiva var på Rolling Stones-albumet "Let it bleed" med saxofonsolot på "Live with me". Men hans etablering i rockbranschen började lite tidigare då han (och Jim Price) redan var medlemmar i Delaney & Bonnie & Friends och både turnerade och spelade in skivor flitigt med det stora bandet som bland annat landade i Köpenhamn 12 december 1969 med Eric Clapton och George Harrison i bandet.
   Jim Price spelade inte på "Let it bleed" men i övrigt blev det tajta teamet Keys/Price under 1970/71 engagerade till i stort sett alla viktiga skivinspelningar och turnéer. Från George Harrisons "All things must pass", Eric Claptons första soloalbum, Joe Cockers/Leon Russells "Mad dogs & Englishmen", Delaney & Bonnies "On tour with Eric Clapton" och Rolling Stones "Sticky fingers" till B B Kings sessionskiva "In London". Och Bobby Keys själv spelade under de här åren även på Graham Nashs "Songs for beginners", Faces "Long player" och Humble Pies "Rock on".
   Bobby Keys kontaktnät hade nu växt bland musiker- och artistkompisar men även skivbolag började på allvar intressera sig för så kallade studiomusiker. Både Price, Keys och saxofonkollegorna Tom Scott och Jim Horn fick skivkontrakt som resulterade i huvudsakligen instrumentala album.

"BOBBY KEYS" SPELADES IN I TRE OLIKA LONDON-studios, Command, Island och Olympic, (och "In France" som det står på skivomslaget) tillsammans med en mängd olika musikerkompisar. Ryktet gick tidigt att både George Harrison och Ringo Starr fanns med i studion men det var länge en osäker information som inte ens blev självklar när skivan ursprungligen släpptes sommaren 1972.
   Skivan, som lite märkligt då bara släpptes i Europa fast det var amerikanska Warner Bros som ägde rättigheterna, saknade nämligen officiella uppgifter om vem som spelade på de åtta instrumentala låtarna. Det var först när "Bobby Keys"-skivan släpptes på cd 2016 (efter Keys död 2014) som listan på musiker blev officiell men utan närmare detaljerar.
   I mängden av musiker finns exempelvis fem gitarrister, tre trummisar, fyra basister och tre keyboardsspelare. Det ger uppenbart ett stort antal konstellationer samlade på varje spår där jam och improviserade solon avlöser varandra och det rena låtskrivandet fick en underordnad roll.
   Jammande mellan musiker i rockbranschen började florera som mest under flower power-tiden 1967 men har väl alltid funnits med som en improviserad gren av rockmusik. När jag hör det yviga spelandet på "Bobby Keys" påminns jag absolut av det George Harrison, och många med honom, sysslade med på "All things must pass". Boxens tredje vinylskiva, som lite putslustigt fick titeln "Apple Jam", innehåller uteslutande jamsessions.
   På Harrison-skivan var det flera superlånga låtar, både åtta och elva minuter långa, och man kunde i någon mån identifiera musikerna genom att läsa låtskrivarnamnen och utifrån den information förstå vem som spelar. På "Bobby Keys" är låtarna däremot inte överdrivet långa, bara en låt över fem minuter, men å andra sidan slutar nästan varje låt med att den tonar ut vilket kan misstänka att själva inspelningen (och jammandet) pågick i evigheter... Även här kan man identifiera musikerna genom att läsa namnen på de så kallade låtskrivarna, som Jim Price/Leslie West/Felix Pappalardi/Bobby Keys (låten är lite lustigt döpt till "Key West") eller Dave Mason/Jim Gordon/Jim Price.
   Men de namnen ger ändå bara en liten vägledning på medverkande musiker och namnet Eric Clapton saknas helt bland de numera officiella namnen fast jag har läst flera initierade uppgifter på att han spelar på minst fyra låtar här, "Bootleg", "Command performance", "Crispy duck" och "Sand & foam".
   Låten "Bootleg", skivan enda cover, är inte John Fogertys då några år gamla Creedence-låt utan en några år äldre låt, från 1965, som ursprungligen stavades "Boot-leg" och har en intressant historia. Låten var redan i original ett regelrätt jam i studion med Booker T & the MG's där Isaac Hayes för tillfället ersatte just Booker T Jones och även fick en del av låtskrivarcrediten tillsammans med två gruppmedlemmarmedlemmar plus Stax-chefen Estelle Axton. Enligt uppgift är det just på den låten som George Harrison och Ringo Starr spelar på "Bobby Keys".
   Ett album som är mer intressant än bra. Helt okej inspelningar men där konstruktivt låtskrivande av naturliga skäl har kommit i kläm medan musikerna hellre ville ha roligt och spela tillsammans utan någon ambition att skapa låtar och melodier av klassiskt snitt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (408)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28      

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.