Blogginlägg från augusti, 2017

Det gäller att hitta Live at Hearts guldkorn

FÖRUTSÄTTNINGARNA INFÖR KVÄLLENS PROGRAM på Live at Heart liknar väldigt mycket den inledande onsdagskvällen. Få kända hörnstenar till artister att sedan bygga en hel och intressant konsertkväll kring. En snabb titt i programbladet ger vid handen att det egentligen bara är DSH5 och Dimpker Brothers bland grupperna som uppträder ikväll och är allmänt kända och har uppträtt på tidigare Live at Heart-festivaler - men om jag ser in i framtiden verkar det som att jag missar båda.
   Nej, kvällens tema blir från min sida att ännu en gång nyfiket hitta guldkornen bland artister jag aldrig tidigare har upplevt live och i de flesta fall aldrig har hört talas om innan de hamnade på Live at Heart. Inför den långa raden av udda namn på okända artister får jag inledningsvis en ödmjuk tanke att jag är den som vet minst av alla hur den här kvällen ska gestalta sig. Sedan återfår jag självförtroendet och förstår att det är väl ingen, möjligtvis med undantag av festivalens artistansvarige Lars-Göran Rosén, som vet hur torsdagskvällen på Live at Hearts nio scener musikaliskt ska utveckla sig.
   Det gäller i vanlig ordning att utforska, lyssna, läsa presentationer (fast många artister har varit slarviga på ett presentera sig själva i ord på Live at Hearts hemsida) och snabbt bilda sig en uppfattning om sound, framtoning och om det eventuellt finns starkt material i bagaget.
   Därför kommer nog min taktik inför torsdagskvällens musikutbud att bygga på grundregeln där jag huvudsakligen kommer att försöka se artister/grupper som jag aldrig tidigare upplevt eller vet något om. Det blir förhoppningsvis spännande och om inte de nio scenerna på kvällen räcker till så finns det från och med idag Live at Heart-verksamhet på eftermiddagen när dagsscenen på Konserthuset drar igång. Där finns det ytterligare en chans att upptäcka något nytt. Om jag får tid kan jag tänka mig att se örebrotjejerna Clara Alm och Anna Fogel på den scenen.
   Enligt min egen utfärdade prognos ska jag inleda kvällspromenaden med spännande Calvin Arsenia (bild uppe till vänster) från Kansas City i USA. Han beskrivs i programmet som popartist men kan nog lika mycket kategoriseras som folkmusiker. Sedan hoppar jag över DSH5 för att upptäcka den svenska americanaduon Crooked Trees och kanadensiska gruppen Cadillac Junkies i samma genre. Sistnämnda gruppen har i mitt huvud just nu konkurrens samma timme från den ryske vevliraren Andrey Vinogradov och den svenska americanagruppen Bara Jonson and Free från Kristianstad. Vi får se hur den kampen slutar.
   Sedan tänker jag fortsätta torsdagskvällen med den kanadensiska sångerskan Celeigh Cardinal (bild höger)som placerats i singer/songwriter-genren men kan nog bjuda på både blues, folk och rock. Samma timme spelar också kanadensaren Rob Moir som jag musikaliskt vill placera någonstans mellan Springsteen och Mellencamp.
   Jag ska försöka avsluta torsdagskvällen hyfsat tidigt med den italienske singer/songwritern Fabrizio Cammarata.
   Ikväll gör det nya begreppet diasert (dialog+konsert) entré och premiär på Live at Heart i regi av studieförbundet Bilda, en programpunkt varje kväll där Magnus Sundell samtalar med en artist om låtskrivande, texter och musikskapande överhuvudtaget. Den serien med samtal inleds ikväll med Jonathan Johansson, fortsätter imorgon med Jennie Abrahamson och avslutas på lördag med Sofia Karlsson.

/ Håkan

Överraskning blir årets devis

Foto: Anders ErkmanIvory Tusk.

Foto: Carina ÖsterlingAHI.


Bilder: Anders ErkmanTheodore.



VAKNAR UPP EFTER DEN FÖRSTA LIVE AT HEART-KVÄLLEN med en sprittande och positiv känsla i kroppen, flera musikaliska överraskningar att rapportera och en social happening över alla gränser, innan jag möts av den sorgliga nyheten att trumslagarlegenden Janne Carlsson har gått ur tiden. Det gråtrista strilande regnet får mig först att tänka på Lars Norén innan jag, trots allt, studsar tillbaka i sinnet och vill tänka på levande musik som ett livselixir.
   Överraskning lär bli mitt vanligaste uttryck under årets Live at Heart-festival ty ofta uppträder de okända artisterna eller grupperna på årets festival med bara en exponerad låt som marknadsföring och det är ju sannerligen en tunn tråd att hänga upp ett helt framträdande på. Med gårdagens upplevelser i friskt minne vågar jag påstå att förhoppningar på överraskningar kan bli ett återkommande påstående under hela den fortsatta festivalen.
   Min första kväll på festivalen blev en i mina öron ganska välregisserad men inte problemfri historia utan att jag riktigt hade förutsett eller planerat det så. Började med två internationella singer/songwriters, som dock hade bråddjupa skillnader i sitt uttryckssätt, och fortsatte till nästa lokal där jag möttes av något väldigt unikt i Live at Hearts historia: En tom scen och en inställd konsert. Men kvällen fortsatte med några energisprutande konserter som gjorde att helhetsintrycket på festivalens första kväll blev glädje och mångfald.
   För mig är Live at Heart i första hand en musikalisk upplevelse men det handlar inte bara om artister och grupper utan också om lokaler och social samvaro. Vi kom till ett precis nyrestaurerat Stora Örebro där baren och rummet inne i lokalen såg ut att ha specialbyggts för musik men tydligen inte var det. Den primitiva och tillfälliga platsen uppe vid fönstret mot Stortorget, där jag för några år sedan hörde ett högljutt Mighty Stef, var ersatt av ett brett konsertvänligt utrymme. Kanske början på återkommande konsertverksamhet?
   Första artist på den anspråkslösa scenen var argentinaren Ivory Tusk som bjöd på ett lågmält akustisk framförande där han fick visa upp ett härligt gitarrspel i den uppenbart ljudvänliga lokalen. Han bad om ursäkt för sin ihoptejpade gitarr (resultatet av fem månaders turné i Europa), berättade ödmjukt små intressanta historier mellan låtarna och fick utrymme att presentera sina låtar som höll hög musikalisk nivå.
   Som jag förutsåg igår mjukstartade årets Live at Heart men musikaliskt var det inledningsvis full fokus hos artisterna. Som inom alla olika musikgenrer fick vi en timme senare bevis för att singer/songwriter-begreppet har många olika uttryckssätt fast kompet bara är en akustisk gitarr. Kanadensaren AHI, uttalas "eye", kunde på Konserthuset med kraft förmedla sina sånger och spetsa på underhållningsvärdet med roliga mellansnack. Hans låtar fick nästan en soulstänkt skepnad och versionen av Bob Marleys "No woman no cry", med historien om YouTube-succén (335 000 visningar) som extra ingrediens, drog naturligtvis uppmärksamheten till sig.
   Efter de inledande ensamma artisterna rörde vi oss mot Clarion Hotel där bandet Will Belcourt & the Hollywood Indians enligt programmet skulle stå på scen men där var tomt och tyst. Informationsmiss och bandet hade av privata skäl blivit kvar i Kanada och festivalens artistansvarige Lars-Göran Rosén fick efter några förvirrade minuter en förklaring direkt från Will:
   "I'm so so sorry, it looks as though there might have been some confusion with my management. We have had to cancel the last bit of our tour due to family member deaths in our band. I will follow up with my indepth information but my sincere apologies for this late notification."
   Ibland blir mina förhandstips lite för smarta och mitt trånga huvud vill inte riktigt hänga med. Noterade namnet Theodore när jag noggrant analyserade festivalprogrammet, skrev "spännande rock" i min förklaring, men i mitt huvud var han en ensam sångare från Grekland. Jag kunde inte ha haft mer fel för på East Wests scen stod fem killar och en tjej och slungade ut fantastiska Pink Floyd-inspirerade ljudkaskader. Så djupt imponerande och tekniskt fulländat (hur får man ihop tekniken på några få minuter i den korta pausen mellan artister på Live at Heart?) fast musikgenren numera har en marginell betydelse i mitt liv och Radiohead är bara ett namn i fjärran. Långa svepande låtar kanske inte passar Live at Heart-konceptet perfekt men den storslagna ljudbilden vände upp och ned på alla förväntningar.
   Energin under Theodores konsert skulle bli än mer intensiv när vi åter anlände till Stora Örebro där det engelska rockbandet Dronningen bjöd på ett furiöst tempo, mycket ös och ungdomlig attityd som var direkt oemotståndlig. Den Londonbaserade gruppen, med medlemmar från Italien, Frankrike och Hong Kong, och deras adrenalinstinna rockmusik på gränsen till punk borde ha varit den perfekta slutpunkten på festivalens första kväll.
   Några minuter senare på samma scen hade The Magnettes, årets låtskrivarstipendiater på Live at Heart, svårt att utmana den brutala energin med sin elektroniska delvis playback-parfymerade och visuellt sminkade pop. Trion från Pajala beskriver sig själv som ett högenergiband men efter Dronningens brutala uppvisning blev Magnettes konsert nästan som en viskning i jämförelse.

/ Håkan

Start för musikälskare med öppna sinnen

Den spännande engelska rockkvartetten Dronningen kan bli en av hållpunkterna på årets första Live at Heart-kväll.

MUSIKFESTIVALEN LIVE AT HEART BRUKAR SOM REGEL starta med en häftig upplevelse och/eller något musikaliskt oförglömligt. Det är så jag framförallt minns de två senaste upplagorna av festivalen men även 2012 när Austins Sixgun Republic rivstartade festivalens tredje upplaga. Efter förra årets färgstarka invigningsgala, med en blandning av säckpipa, kanadensare med rötter i creefolket och två norska bröder med elektronisk musik, smyger snarare årets festival igång med invigning och ett ganska konventionellt program i Konserthusets foajé.
   Även programmet i övrigt på Live at Hearts öppningskväll är i år något mindre profilerat än tidigare år. När jag bläddrade genom festivalprogrammet första gången hade jag inledningsvis svårt att hitta någon röd tråd eller någon bekant och trygg höjdpunkt att hänga upp kvällens planer på. Men å andra sidan öppnar ju det förutsättningar för nya spännande upptäckter bland allehanda obekanta namn.
   En festival av Live at Hearts storlek med så många artister, konserter och spelställen, 393 spelningar på 27 scener var det rekordstora budet när programmet gick till tryckning, att det ofrånkomligt blir förändringar i det snillrikt planerade spelprogrammet. Knappt hade trycksvärtan i det 68 sidor tjocka programmet torkat förrän festivalens första avhopp meddelades. En av få Live at Heart-legendariska namn i årets festivalupplaga, förra årets succé The Johnny McCuiagh Band, har ställt in då gitarristens mor drabbats av en hjärtattack.
   Där förlorade festivalen en stor spektakulär och musikalisk magnet men det öppnar som sagt för möjligheten att se någon annan artist på någon av de 25-tal scener som Live at Heart-programmet i år erbjuder. McCuaighs avhopp gör att jag exempelvis får en större chans att under samma timme vid midnatt på fredag kan få uppleva The Vanjas på Frimis, Ludwig Hart på East West eller Jetbone på Teatercaféet. Mer om det svåra valet på fredag.
   Riktigt så konkurrenskraftigt är det inte ikväll på de fem Live at Heart-scenerna. Men efter lite research och lyssnande har jag nästan en klar bild på vilka konserter jag tänker uppleva live under kvällens sex timmar. Det blir en påfallande internationell resa bland artisterna. Då amerikanen Steve Azar har fått förhinder (ersätts av Anna Fogel) väljer jag att starta konsertkvällen med argentinaren Ivory Tusk, fortsätta med kanadensaren AHI (bild uppe till höger) och sedan Will Belcourt & the Hollywood Indians (Will, se bild till vänster, har också Kanada som hemvist) och den grekiske singer/songwritern Theodore.
   Efter så många mer eller mindre nedtonade artister är jag beredd att möta rockigare tongångar och tänker då se den engelska rockgruppen Dronningen för att sedan avsluta kvällen/natten med The Magnettes, årets låtskrivarstipendiater, som jag skam till sägandes inte har sett under tidigare festivaler.
   För att göra osäkerheten ännu mer tydlig skulle jag under samma sex timmar lätt kunna vända upp och ner på planerna och istället börja med örebrotjejen Anna Fogel, fortsätta med italienaren Fabrizio Cammarata, enda festivalframträdandet för skönsjungande duon Hello Ocean från Örebro/Stockholm, Los Angeles-blueskillen Mitch Grainger och avsluta med ytterligare en örebroare, Martin Qvarfordt.
   Ja, ni ser. Börjar man utforska de här till synes obekanta programpunkterna noggrant står man djupt och stadigt i det så kallade "valet och kvalet" vilket kan resultera i en omöjlig överdos av levande musik. Vilken av ovannämnda planer, eller en mix av båda, som jag kommer att få till livs ikväll vet bara stjärnorna på en förhoppningsvis klar natthimmel.

/ Håkan

Från experiment till fullvuxen festival

JAG HAR PRECIS HÄMTAT UT ACKREDITERINGEN och imorgon startar åttonde upplagan av Live at Heart i Örebro. Showcasefestivalen som startade som ett experiment, både för arrangörer och publik, har växt och utvecklats till en festival med internationell status och är också den innehållsmässigt största i Sverige. Jag har följt festivalen varje år och kan minnas tillbaka på många höjdpunkter, många överraskningar och många fantastiska uppträdanden med artister som också växt ur det här formatet och sedan har blivit fullvuxna scenartister på egen hand.
   När eldsjälarna Anders Damberg, skivhandlare/konsertarrangör, och Johannes Nilsson, konsertarrangör, startade Live at Heart 2010 var det jämförelsevis på en entusiastisk och ambitiös men låg nivå om man jämför med hur festivalen med åren har utvecklats till. Där numera mängder av konserter och artistframträdanden spelar huvudrollen tillsammans med konferenser och film.
   Jag har som sagt bokstavligen upplevt Live at Heart varje år sedan 2010, framförallt på ett otal konsertscener, och kan se tillbaka på oerhört minnesrika upplevelser och jag tänkte på några rader sammanfatta Live at Hearts historia 2010-2016. Ingen kan däremot, inte ens jag, berätta festivalens hela historia eftersom det varje timme pågår 20-25 konserter samtidigt på olika scener runt i Örebro och det vill till att ha både tur, skicklighet och en viss form av fingertoppskänsla för att pricka in de musikaliska höjdarna. Jag ska inte påstå att jag har varit bättre än någon annan att träffa rätt i kombinationen tur och skicklighet men med hjälp av en hel del tips och lite kunskap har jag trots allt upplevt en och annan höjdpunkt.
   För att få en mer eller mindre heltäckande bild av Live at Hearts musikutbud genom åren kan du klicka på de 63 olika artiklarna under "Live at Heart"-kategorin i högra spalten på Håkans Pop och följa med på min festivalresa under årens lopp eller helt enkelt läsa vidare här och få en sammanfattning av festivalåren.
   Om inte annat har Live at Heart varit en historia med många konsertscener och konsertplatser där restauranger har kommit och gått, uppstått och lagts ned, under årens lopp. Jag skrev en gång en artikel om alla platser där jag upplevt levande musik i den här staden och tack vare Live at Hearts arrangemang har jag varje år utökat mina upplevelser på nya spännande platser. Så även i år där jag exempelvis upptäcker Boulebar, The Livin' Hotel, Coco Green, Clarion Borgen och Betelkyrkan i det digra festivalprogrammet.

LIVE AT HEART 2010
Arrangörerna hade en ambitiös idé att få publiken att vandra mellan konsertscenerna men jag minns att det inledningsvis kändes en aning ovant och obekvämt att efter 40 minuters konsert bryta upp och leta efter ett nytt konsertställe. 2010 omfattade festivalen bara två kvällar men det var redan då ett arrangemang med fara för överdos i levande musik.
   Mitt rörelsemönster var snävt under första Live at Heart-festivalen. Buddy Holly Bar, det som en gång hette Prisma, Harrys och Cadillac Bar, hette tidigare Babar, blev mina konsertplatser och artisterna på min lilla sporadiska vandring hette bland annat Winchester Widowmakers, Mathias Lilja, Thomas Wahlström, Dick Tiger och den engelska rocktjejen Rita Lynch.

LIVE AT HEART 2011
Redan andra festivalåret började Live at Heart få internationell stjärnglans. Israel Nash Gripka (bild höger) gjorde sin historiska Sverige-debut och grundlade sitt rykte som en stark amerikansk rockare som skulle turnera i landet under många år därefter.
   2011 inleddes den långa traditionen med bakgårds/trädgårdskonserter, sidoarrangemang som inte direkt ingick i det officiella programmet, och jag fick därmed nöjet att uppleva Gripka ytterligare en gång i en trädgård på öster i Örebro innan han med band drog vidare till Uppsala för en kvällsspelning.
   Fortfarande lite ovan med valfriheten och det stora artistutbudet gjorde att jag huvudsakligen koncentrerade mina två festivaldagar kring några få artister, på Richard Lindgren och Johan Örjansson (som via Live at Heart-framträdanden landade ett skivkontrakt på Rootsy och sedan bytte artistnamn till Basko Believes). Men jag skrev också några konventionella konsertrecensioner om Mathias Lilja och The Happy Hippo Family .

LIVE AT HEART 2012
På tredje Live at Heart-festivalen hade konsertkvällarna utökats till tre och torsdagskvällen rivstartade för min del på Noise (det som två år tidigare hette Buddy Holly Bar) med Texas/Austin-bandet Sixgun Republic .
   Irländska poprockbandet The Mighty Stef gjorde 2012 sitt första men inte sista uppträdande på Live at Heart. Såg det högljudda bandet sent på torsdagskvällen i en hotellfoajé men också live på lördagseftermiddagen på en bakgård på väster i ett av alla sidoarrangemang som i skuggan av festivalen än idag anordnas över staden.
   Richard Lindgren och Johan Örjansson var tillbaka på Live at Heart-scenen, jag recenserade konserten med den lovande flicktrion Vidar och Olle Unenge med band (bild vänster) men jag hängde ofta nere i Teatercaféet där skivbolaget Rootsy hade temakvällar med bland annat norska artister som Paal Flaata och Halden Electric.

LIVE AT HEART 2013
2013 var nog året som festivalen och jag kom riktigt överens. Både musikaliskt och publikmässigt var Live at Heart succé. Jag recenserade fler konserter än någonsin i lokaltidningen (förutom Lilja också Pete & the Poets, The Bandettes, The Mighty Stef, Black River String Band, Basko Believes och Landstrom och överlag var det ett mycket starkt festivalutbud det här året. David Södergrens Hot Five, som numera går under gruppnamnet DSH5, gjorde överraskande comeback efter många års paus och det skulle bli starten på en ännu mer helgjuten karriär med album som följd.
   Det var på fjärde årets festival som Mathias Lilja (bild höger) blommade ut på konserten (5+ i Nerikes Allehanda) som sedan grundlade hans solokarriär som skulle resultera i det egna albumet "Mathias Lilja" som jag gav högsta betyg och mycket riktigt utsåg till 2014 års bästa album.

LIVE AT HEART 2014
Under 2014 års festival såg jag fler levande konserter än någonsin tidigare. Mycket tack vare att jag hann med några utomhusscener som plussade på upplevelsen av levande musik. Såg för mig många nya namn och det var naturligtvis uppfriskande att upptäcka så mycket ny musik från såpass olika musikaliska håll. Från de sköra rösterna hos Good Harvest till tufft rockiga The Bloakes exempelvis. Nu hade jag redan sett de två skönsjungande tjejerna i Good Harvest ett par gånger live i Örebro, på bland annat Folk at Heart, så jag var förberedd.
   Det var ännu ett Live at Heart-år där jag skrev åtskilliga konventionella konsertrecensioner, Bobby Sant, Niclas Ekholm, Mathilda Wahlstedt (bild vänster), Saga, The Bland och Good Harvest utomhus. Men att jag sedan blandade på gracerna med okända och nya namn som Les Gordons, Carli & Julie Kennedy, Brothers Among Wera, Yonder med ännu en bakgårdsspelning med The Din och Mathilda Wahlstedt.

LIVE AT HEART 2015
Det här årets festival startade med en trestegsraket som fortfarande klingar ljuvligt men högljutt i mina öron än idag. Det var en tung trio bandnamn som gjorde onsdagskvällen på East West Sushi till en av de mest minnesrika i Live at Hearts historia. Där fick Örebros The Bloakes sitt stora genombrott och en komplimang från nästa bands Stefan Murphy. The Mighty Stef, som under några år vid upprepade tillfällen parkerade på många Live at Heart-upplagor, följde och gjorde nog sin bästa festivalspelning i Örebro. Kvällen avslutades med amerikanska Banditos (bild höger), och det årets stora snackis, som gjorde ett oförglömligt intryck med sångerskan Mary Beth Richardson längst fram. Men bandets gränslösa energi fick inte riktigt plats under den standardiserade konsertlängden 40 minuter.
   Efter en sådan flygande start kunde väl fortsättningen på det årets festival bara bli en besvikelse? Inte alls! Bland rejäla höjdpunkter som David Södergrens Hot Five (där Karin Wistrand gästade), Northern Indians (toppade ett underbart Rootsy-program) och Crash N Recovery fanns det också intressanta detaljer på konserter med Switchback, Leah Nobel, några Richard Lindgren -framträdanden, Les Gordons och Gunnar Danielsson. När festivalen var slut sammanfattade jag det årets festival som den bästa men det är givetvis målfoto och små detaljer som kan avgöra en sådan "tävling".

LIVE AT HEART 2016
Förra årets festival producerade också några stora snackisar kring band som faktiskt kommer tillbaka i år, The Vanjas och The Johnny McCuaig Band. Det förstnämnda bandet, med den explosiva sångerskan Vanja Lo i spetsen, missade jag två gånger på grund av min sena entré (i en liten lokal) och dels krock med annan artist. Men jag fick revansch senare på hösten när Live at Heart-arrangörerna anordnade en kortvariant av festival, Equal at Heart, där The Vanjas avslutade kvällen. Men kanadensaren Johnny McCuaig med säckpipan i högsta hugg avslutade Live at Heart-festivalen med en extrakonsert på East West där det en timme innan 2:00 var absolut, absolut fullpackat.
   Innan dess hade Live at Heart 2016 bjudit på det mesta. Ett underbart öppningsarrangemang i Konserthusets foajé med många artister på scen och Göran Samuelsson, Packmopedsturnéns initiativtagare, fick rättvist ta emot Musikörat-priset. Sedan ägnade jag resten av onsdagskvällen på East West där Jon Dee Graham och just nämnde Samuelsson, med fantastiskt kompband, uppträdde. Även detta år var öppningskvällen på Live at Heart ett perfekt startskott på festivalen.
   Sedan blev förra årets Live at Heart en stor och underbar blandning av brett och smalt, högt och lågt, i en stor och härlig mix. Under tre dagar och tre kvällar blev jag road av Olle Unenges visor, Ludwig Harts elektriska rock, hajpade Les Gordons garagerock, Tangerins svenskpop, Winchester Widowmakers svängiga countryrock och I'm a Kingfishers personliga singer/songwriter-sånger.

DET ÄR SOM SAGT SVÅRT FÖR ATT INTE SÄGA OMÖJLIGT att jämföra de olika upplagorna av Live at Heart när jag så här med lite distans ska försöka rangordna de senaste tre festivalåren. Inför åttonde upplagan av Live at Heart återkommer jag imorgon med tips från det stora Live at Heart-programmet inför onsdagskvällen. På pappret i festivalprogrammet ser det i dagsläget ut som årets upplaga blir mer spännande än förutsägbar med många nya namn att upptäcka.

/ Håkan

MAXI12" #35: WARREN ZEVON

WARREN ZEVON
Sentimental hygiene
The Factory
Leave my monkey alone (Latin Rascals 12" Dub Version)
(Virgin, 1987)

JUST NU SNURRAR DE 12 TUM STORA SVARTA vinylskivorna med 45 varv i minuten på min grammofon och det strömmar ut ett glasklart, kraftfullt och koncentrerat starkt sound ur högtalarna. Maxisinglar hade för 30-talet år sedan en märklig förmåga att i sina bästa stunder lyfta musiken, förstärka melodierna och återge ljudet med sin rätta framtoning.
   Jag har valt att gradera mina 35 favorit-maxisinglar och jag inleder listan längst ned med en fantastisk Warren Zevon-låt på Side One som också var titellåt på hans comebackalbum från 1987. (För övrigt ett i sin helhet alldeles lysande album som jag placerade på en hedrande andraplats. bara knappt slagen av John Hiatts "Bring the family", när jag för närmare tio år sedan på Håkans Pop listade mina 80-talsalbumfavoriter).
   Maxisingeln innehåller tre låtar där två av albumlåtarna förekommer i sina originalversioner men där varianten på tredje låten, "Leave my monkey alone", är ett tydligt exempel på hur groteskt förlängda mixningar på 80-talet förvandlade och förvanskade låtar till en pumpande diskofierad och taktfast monoton elektronisk uppvisning.
   Utan större kommersiella framgångar, skilsmässa och en accelererande alkoholism tog Warren Zevon paus från artistkarriären i fem år mellan 1982 och 1987 men det var med fräsch revanschlust han kom tillbaka och levererade ett album fylld med stark rockmusik, underbara melodier och sedvanligt lysande texter. När jag idag letar info om releasedatum av albumet "Sentimental hygiene" får jag spridda exempel på juli 1987 (när den här Englandspressade singeln släpptes) och 29 augusti (som Wikipedia påstår att albumet släpptes) men jag är övertygad om att albumet släpptes tidigare. Ty redan 30 juni recenserade jag "Sentimental hygiene" i Nerikes Allehanda och beskriver skivan i rubriken som "Sommarens pärla" och musikaliskt en makalös comeback.
   På ett nytt skivbolag i en delvis ny omgivning betydde en kreativ nystart för Zevon. Hela R.E.M. medverkar både här och där på skivan som fick en genomgående rockig inramning. Men här gästar också giganter som Neil Young och Bob Dylan. Young spelar exempelvis sedvanligt hänsynslös sologitarr på singel-a-sidans låt medan halva R.E.M. (Peter Buck/Bill Berry) maler på tillsammans med gamla Zevon-profiler som Waddy Wachtel och Jorge Calderón.
   På den något mer akustiska balladen "The factory" spelar Bob Dylan munspel och där kompar 3/4-delar av R.E.M..
   Kontraktet med Warren Zevon, som under många år mellan 1975 och 1982 var knuten till det låtskrivarprofilerade skivbolaget Asylum, var en seriös satsning av engelska Virgin att lansera skivbolaget i USA. I lanseringen av Virgin America ingick för övrigt samma år satsningen på Lolita Pops USA-karriär med albumet "Lolita Pop" där fräscha nyinspelningar av bandets tidigare repertoar på engelska.
   Zevons album avslutas med den udda låten "Leave my monkey alone" som faller ur den annars så helgjutna musikaliska ramen. Det är Zevons uppenbara försök att bredda och utveckla soundet åt det elektroniskt dansanta genom att engagera den psykedeliska funkprofilen George Collins (Parliament/Funkadelic) som arrangör. Med dataprogrammering, emulator och Herbie Hancock-gitarristen DeWayne "Blackbyrd" McKnight skapades musik och rytmer långt från Zevons vanligtvis personliga rockmusik.
   Versionen av den låten på den här 12":an, en remix av det kända teamet The Latin Rascals (Albert Cabrera och Tony Moran), är ytterligare ett 5:44 långt experiment utan sång som förstärker min redan skeptiska åsikt om det dansantelektroniska arrangemanget. Men kan lika gärna var ett skämt och i sann Zevon-ironisk stil driva med lyssnaren.

/ Håkan

Höstrock -84 från Örebro

Cirkus.


Paul Banks Band.


Sieben Slips.


POPPROGRAM PÅ SVENSK TV. På 70-talet började det med Måndagsbörsen och Diskotaket och fortsatte på 80-talet med Bälinge Byfest, Casablanca, Norrsken, Bagen, Chrome 22, Daily Live och säkert några fler. Några av programmen hade Lasse Bermann som gemensam musikproducent, han satsade ofta på levande musik. Hösten 1984 hade Bermann Örebro som arbetsplats och skapade då ett livemusikprogram som spelades in under en vecka i oktober i Örebro och visades på tv under våren 1985, titeln på tv-programmet har jag i nuläget glömt. Men jag var närvarande varje kväll under inspelningarna inför publik och konserterna gick under det gemensamma namnet Höstrock -84.
   Tillsammans med konsertarrangören Rockmagasinet i Örebro presenterade Sveriges Television fem konsertkvällar på Lord Nelson (Continental). Konserterna med både utländska och svenska namn spelades in och sändes vid ett senare tillfälle kompletterade med bland annat hemma hos-reportage och turnéinslag.
   Efter att ha letat konsertlokaler i hela Örebro fastnade tv-teamet så småningom för Lord Nelson. I en intervju jag gjorde med Bermann förklarade han:
   - Eftersom trånga Rockmagasinet är otänkbart som konsertlokal med sitt låga tak passade Lord Nelson oss bäst både lokalmässigt och som etablerad rockscen.
   En förhållandevis låg budget (200.000 kr) resulterade i fem timmars liverock i tv och Bermann sammanfattade veckan på Lord Nelson direkt efter inspelningen.
   - Jag håller med om att veckan var kvalitativt lite ojämn men innehåll ändå många godbitar. Konserterna med Marie Bergman, Paul Banks och Ola Magnell höll rakt igenom och även Cocteau Twins ger jag godkänt. Visst förekom det många malörer, miss av texter och ett inte helt proffsigt framförande men det går att lappa över och göra ett acceptabelt program på 25 minuter av.
   Bermann kom närmast från Sundsvall där han säsongen innan hade producerat det kritikerrosade rockprogrammet Norrsken men ville nu göra ett levande rockprogram på plats.
   Musikprogrammet som Rockmagasinet och Lasse Bermann hade enats om i samråd var följande:
Måndag 22 oktober: Folkrockgruppen Jansson & Sjöberg och Marie Bergman & Magic Body Band.
Tisdag 23 oktober: Cirkus, från Stockholm, och Indochine från Frankrike.
Onsdag 24 oktober: Bluesrock med danska Paul Banks Band och 'Round Midnight från Örebro.
Torsdag 25 oktober: Collapse, från Göteborg, och Cocteau Twins från Skottland.
Fredag 26 oktober: Sieben Slips, från Malmö, och Ola Magnell.

Mina små noteringar om varje konsert under Höstrock -84-veckan på Lord Nelson samlades under en gemensam artikel som publicerades 30 oktober 1984 i Nerikes Allehanda. Under varje dags länk ovan kan du läsa presentation av kvällens artister plus mina korta recensioner.

/ Håkan

Höstrock -84: Sieben Slips/Ola Magnell

Foto: Anders Erkman


Höstrock -84, den intensiva rockveckan på Lord Nelson, avslutades på fredagskvällen med svenskarna i Sieben Slips, från Malmö, och Ola Magnell med band.
   Sieben Slips bildades i början på 80-talet och skivdebuterade 1983 med en singel, "Trummorna kallar", som under hösten 1984 följdes av albumet "En sömnlös ryttare" som innehöll originell och modern rockmusik.
   Bandet satsade stort på det vokala med tre sångare: Sven Qvist, Bitte Zetterman och Lene Cordes. Bakom sångarna fanns ett stort band med Johnny K Svensson, bas, Leif Jönsson, trummor, Magnus Gertten, gitarr, Torgny Sjöö, keyboards, Mikael Malmlöf, livemix, och hade nyligen utökat bandet med två blåsare, Ulf Persson, saxofon, och Niklas Fredin, trumpet.
   Ola Magnell var aktuellare än någonsin när han kom till Örebro. Bara en vecka innan konserten hade han släppt sitt nya album "Onkel Knut", återigen framgångsrikt producerat av Mats Ronander, där han kompades av sitt liveband med Micke Jahn, gitarr, Tommy Cassemar, bas, Affe Byberg, trummor, och Olle Westbergh, trummor. De två sistnämnda musikerna hade av en händelse redan uppträtt på Höstrock -84 tidigare i veckan, då som medlemmar i Marie Bergmans grupp Magic Body Band.


SIEBEN SLIPS
OLA MAGNELL
Höstrock -84/Lord Nelson, Örebro 26 oktober 1984

Sieben Slips från Malmö inledde avslutningskvällens Höstrock -84 med en spännande och egenartad form av rockmusik. Den sju man och två tjejer starka gruppen lyckades hålla volymen och arrangemangen sparsamt tillbakahållna och har framförallt skrivit många bra låtar som gjorde konserten intressant trots många tekniska problem.
   Samarbetet mellan tv-team och konsertartister hade gått tämligen smärtfritt under hela veckan men under fredagskvällen blev avbrotten många och långa och störde i viss mån även Ola Magnells framträdande.
   Ola har två alldeles perfekta rockskivor bakom sig och scenrepertoaren var följaktligen huvudsakligen hämtad därifrån och det lät suveränt bra om hans skickliga rockband till komp, gitarristen Micke Jahn var en virtuos.
   De rutinerade rävarna Marie Bergman och Ola Magnell ramade in denna rekordintensiva rockvecka på ett förstklassigt sätt. Däremellan var det en berg-o-dal-bana i kvalité där de största internationella banden svek våldsamt (Cocteau Twins) eller var mindre imponerande (Indochine).

/ Håkan

Höstrock -84: Collapse/Cocteau Twins

På torsdagskvällen skulle programmet på Höstrock -84 enligt planerna nå sin kvalitativa höjdpunkt med det skotska bandet Cocteau Twins på scen. Den nya gruppen Collapse från Göteborg spelade också den kvällen.
   Cocteau Twins härstammade från det lilla stället Grangeworth i Skottland och innehöll huvudsakligen sångerskan Elizabeth Frazer och gitarristen Robin Guthrie som 1981 hade bildat gruppen. 1982 kom duons debutalbum "Garlands" följt av några singlar innan andra albumet "Head over heels" släpptes hösten 1983, en skiva där sångerskans synnerligen attraktiva röst och gitarristens skicklighet var gruppens styrka.
   Paret Frazer/Guthrie ingick också vid sidan om i projektet This Mortal Coil som hade släppt en singel, Tim Buckleys "Song to the siren".
   På scen hade Cocteau Twins utökats med ytterligare en permanent medlem, basisten Simon Raymonde som tidigare spelat med Drowning Craze.
   Collapse hade funnits i över tre år men först hösten 1984 känt sig redo att ge sig ut på en stor turné och planerade att snart ge ut en singel. Gruppen spelade rak rock med rötter i blues, new wave och jazz.
   I den tjejdominerade gruppen spelade Elisabeth Engdahl, tenorsax och synt, Maria Eriksson, sång, Vanja Holm, trummor, Birgitta Larsson, gitarr, och basisten Thomas Fanto som tidigare hade spelat med Ulf Dageby.


COLLAPSE
COCTEAU TWINS
Höstrock -84/Lord Nelson, Örebro 25 oktober 1984

Veckans på förhand stora höjdpunkt blev på scen något mycket, mycket mindre. Inledande Collapse var bandet som inte hade givit ut någon skiva och lyckades heller inte förankra någon låt i mitt minne. Utan att göra sig lustig över gruppnamnet kunde jag konstatera att inte mycket musikaliskt hände på scen.
   Inte opåverkad av alla lyriska beskrivningar av Cocteau Twins i engelska tidningar höjdes mina förväntningar på detta kultband. Men interna schismer i gruppen under struliga repetitioner lyste på ett oprofessionellt sätt även igenom under konserten och tv-sändningen. Slutet blev kaotiskt då sångerskan Elizabeth Frazer helt sonika lämnade scenen under sista låten.
   De spelade rockmusik som byggde på stämningar men hade en lika monoton som sövande atmosfär i sina arrangemang. Tv-producenten Lasse Bermann försökte med hjälp av fräcka kameravinklar och dimslöjor gör det något så när intressant.

/ Håkan

Höstrock -84: Paul Banks Band/

På onsdagskvällen presenterades två grupper som använde bluesrötterna på helt olika sätt, danska Paul Banks Band och Örebrogruppen 'Round Midnight.
   Paul Banks, amerikan som sedan lång tid bott i Danmark, ledde sitt band på akustisk gitarr och sång. Han har hämtat sin inspiration i traditionell blues i sitt forna hemland och sedan blandat upp den med de övriga medlemmarnas musikaliska bakgrund från bland annat jazzmusiken.
   Paul Banks Band var ett av Danmarks mest turnerande band, 182 konserter under 1983, och var nu aktuella med sitt andra album, "Twostep". Övriga medlemmar i gruppen var Hugo Rasmuyssen, bas, Jörgen Lang, munspel, som spelat i bland annat Delta Cross Band, och Martin Andersen, fiol.
   'Round Midnight var vid tillfället Örebros stolthet inom bluesrock. Hade turnerat flitigt i hela landet och gjort sig kända som ett alldeles föredömligt liveband under ledning av Bosse Eriksson, gitarrist och profilstark sångare i gruppen.
   Övriga medlemmar var Pelle Ålkärr, gitarr, Lars Holmberg, trummor, Roland Larsson, bas, Mats Strömberg, trumpet, Torbjörn Helander, trombon, Niklas Mattsson, altsax, Jan Augustsson, tenorsax, och Janne Nirving, tenorsax.
   'Round Midnight bildades 1980 och hade en traditionell rocksättning fram till våren 1983 då gruppen utökades med den fem man starka blåssektionen. På skiva hade gruppen medverkat på samlingsalbumet "Blues around the clock".


PAUL BANKS BAND
'ROUND MIDNIGHT
Höstrock -84/Lord Nelson, Örebro 24 oktober 1984

Onsdagskvällen blev livebetonad, traditionell och svettig. Danska Paul Banks Band spelade genuin amerikansk musik som vandrade på väldigt gränslös mark. Folkmusik, country, rötter i svart musik och struttig dansmusik gjorde kvartetten med samma leende på läpparna. Det smittade faktiskt också av sig på publiken som mest väntade på hemmafavoriterna 'Round Midnight.
   Jag kan inte tänka mig ett mer perfekt anpassat liveband än 'Round Midnight. De spelade rent odödlig rhythm & blues som fick känslorna att svalla i publiken. Mr Personality själv, profilen Bosse Eriksson, lotsade oss genom en massa amerikanska klassiker och, när tv-kamerorna slocknat, ökade trycket ytterligare.

/ Håkan

Höstrock -84: Cirkus/Indochine

Andra kvällen på Höstrock -84-veckan bjöd på spännande ingredienser med intressanta klanger och modernt sound på programmet i form av den svenska gruppen Cirkus och det franska bandet Indochine.
   Stockholmsgruppen Cirkus hade existerat i två år med många medlemsförändringar. Gruppen hade tidigare på hösten 1984 skivdebuterat med en maxisingel (Mistlur) som innehöll stark och modern rock rakt igenom.
   Efter några år av repetitioner i källare var bandet redo att möta offentligheten och livepubliken. Medlemmarna var Woody, sång och gitarr, Nicola Söderlund, sång och texter, Mikael Cazzato, bas, Lars Ahlström, bas, och Caroline Giertz, syntar.
   Nästa grupp på scenen, Indochine, var ett celebert besök från Frankrike och Örebrospelningen var det enda framträdandet i Sverige. Gruppen hade 1983 utnämnts till bästa franska grupp i Frankrike. 1982 skivdebuterade gruppen med singeln "Dizzidence politik" som blev kritikerrosad i fransk press och framgångarna hade avlöst varandra sedan dess. Spelningen på Höstrock -84 var kultförklarad innan den ens hade ägt rum.
   Efter ett minialbum 1982 albumdebuterade Indochine på riktigt 1984 med "Le Péril Jaune" som i Sverige gavs ut på Stranded Rekords. Kvartettens medlemmar var Nicolas Sirkis, sång, Dominik Nicola, gitarr, Dimitri Bodlianski, altsaxofon, och Stephane Sirkis (Nicolas tvillingbror) som programmerade rytmboxar och spelar syntar.


CIRKUS
INDOCHINE
Höstrock -84/Lord Nelson, Örebro 23 oktober 1984

Svenska gruppen Cirkus befinner sig tidigt i karriären och visuellt var det lite idéfattigt när de spelade på tisdagskvällen. Men gruppen har duktiga låtskrivare och förutom de fyra låtar som redan finns på skiva framfördes ett halvdussin låtar, bland annat nya singeln "Isabelle", av mycket hög kvalité.
   Tisdagskvällen blev den livligaste och mest händelserika under den intensiva rockveckan på Lord Nelson. Ryktet om det franska bandet Indochines storhet hade nått långt ner i åldrarna och många hade därför ingen möjlighet att ta sig in på restaurangen där det var 18-årsgräns. Så ungdomarna klättrade bokstavligen på väggarna utanför, försökte spränga dörrarna eller mordhota restaurangägaren.
   För sin enda konsert i Sverige kom Indochine med musiken inspelad på band och uppträdde sing-back. Helt accepterat på kontinenten men live framför tv-kamerorna blev det något ansträngt.
   Gruppen har ett spännande sound, en sorts blandning mellan Shadows och Depeche Mode, men väldigt hitinriktat. Största målgruppen bör vara just de tappra ynglingar som klängde utanför för att få en skymt av idolerna genom fönstret.

/ Håkan

Höstrock -84: Jansson & Sjöberg/Marie Bergman

Foto: Anders Erkman

Höstrock -84-veckan på Lord Nelson i Örebro inleddes med folkrockgruppen Jansson & Sjöberg och Marie Bergman & Magic Body Band.
   Duon Christer Jansson, gitarr och sång, från Söderhamn och Staffan Sjöberg, fiol, från Göteborg kompades av ett åtta man stort band som på skiva, "Flying high" (1983), kombinerade instrumentala bröllopsmarscher, gånglåtar och engelskspråkiga rocklåtar. Och i bandet återfanns rockmusiker från Söderhamn-bandet Splash: Hempo Hildén, trummor, Kay Söderström, bas, gitarr och sång, Sven-Åke Erixon, bas, Thomas Jutterström, keyboards, Leif Halldén, trumpet, och Thorbjörn Carlsson, saxofon.
   Sedan tre år tillbaka hade Marie Bergman kallat sitt kompband för Magic Body Band som förutom sambon och gitarristen Lasse Englund 1984 innehöll Jenny Wikström, bas, Affe Byberg, trummor, och Olle Westbergh, keyboards.
   Marie och bandet hade 1983 gjort albumet "Möjliga mysterier" och laddade nu för nästa album, "Mångalen", som skulle släppas 1985.


JANSSON & SJÖBERG
MARIE BERGMAN & MAGIC BODY BAND
Höstrock -84/Lord Nelson, Örebro 22 oktober 1984

Christer Jansson påpekade inledningsvis på konserten att allting idag kallas rockmusik och han visste inte då på måndagen hur rätt han skulle få när den intensiva rockveckan på Lord Nelson skulle sammanfattas.
   Jansson & Sjöberg var ingen enkel duo utan ett studioband på sex man som märkbart saknade scenrutin. I första avdelningen uppträdde de som konkurrenter till Contact 14 år för sent och övergick sedan till att spela hyfsad rockmusik om än något slätstruken och utan riktig profil.
   Redan på måndagskvällen kom, som det senare skulle visa sig, en av veckans stora höjdpunkter: Marie Bergman med sitt fina kompband. Från det tidigare så småplottriga och något introverta soundet har Marie nu växt ut till en enormrocksångerska.
   Hon mixade känslig sång med fullt utspel och repertoaren var övervägande nyskrivet och tidigare ej publicerat material. Låtar som "Hit men inte längre", "Jag vill komma närmare" och "Så nära" lät redan som stora klassiker.

/ Håkan

Back to the 80s med 12"-singlar

NO WAY BACK BRUKAR VARA ETT stolt utrop för människor som bara tittar framåt och aldrig tillbaka men på Håkans Pop har vi backspeglar både framåt, tillbaka och åt sidorna. Framåt när det handlar om recensioner av nyutgivna skivor och aktuella konserter. Tillbaka när jag vill ge uppmärksamhet åt gamla, ibland bortglömda, skivor i form av topplistor kring 60-talets bästa singlar samt 70-talets, 80-talets och 90-talets bästa album. Eller den helt spontana kategorin "I min skivhylla" om intressanta val ur just hyllorna med vinylskivor. Sidoperspektivet har jag under årens lopp försökt uppmärksamma med texter om till exempel tidningarna Larm och Feber, en lista på mina bästa vhs/dvd, några biorecensioner, dagliga rapporter från festivaler som Live at Heart och Folk at Heart och även bokrecensioner.
   Äntligen har det blivit höst på Håkans Pop. Säsongsstarten blev lite framflyttad efter sommarens alla koncentrerade återblickar på Håkans Pops historia med anledning av sidans 10-årsjubileum, ett firande som kulminerade i tisdags då det var årsdagen av Håkans Pops födelse 2007.
   Startpunkten på Håkans Pops historia 2007 ägnades åt 80-talet, jag satte då ihop en 50-topplista med de bästa albumen från ett svårt underskattat decennium. Temat för den kommande säsongen 2017/18 på Håkans Pop blir huvudsakligen ett återbesök i det glada 80-talet. Jag ska nämligen, med start på måndag, återvända till ett väldigt trevligt och lyssnarvänligt fenomen som i min värld lyste upp tillvaron bland vinylskivorna på främst 80-talet, maxisinglarna.
   12"-singlarna snurrade på 45 varv, utrymmet mellan spåren där nålen på grammofonen sjönk ned på vinylskivorna var stort och det gav ett vidunderligt fint ljud och vibrationerna i musiken fick ett bättre svängrum som gynnade soundet som kom ur högtalarna. Ursprungligen var nog det här skivformatet främst riktat till dj's med alla dessa diskofierade mixningar men jag kommer i första hand uppmärksamma de bästa 12"-orna inom rock- och popgenren.
   Min 35 skivor långa lista över bästa Maxisinglar är en synnerligen subjektiv och långtifrån heltäckande historia. Jag har helt enkelt utgått från min egen samling av vinyl-12":or och har sedan efter bästa förmåga försökt rangordna dessa.
   Under sommaren gjorde jag en inventering, väldigt mycket väckt till liv av en bostadsflytt, som också lockade till lyssning. Efter research, fotograferande av omslag (se höger) och den svåra prioriteringen är jag nu framme vid resultatet som inleds på måndag med plats 35. Jag ska sedan varje måndag presentera en ny skiva och framåt maj nästa år ska nummer ett koras på Håkans Pop.
   För att göra den här listan lite mindre förutsägbar och inte innehålla repriser och upprepningar, texter om singlar som jag redan har skrivit om i serier som "Best of Stiff" (Håkans Pop 2008/09) eller "mina 100 singelfavoriter som inte är speciellt kända" (Håkans Pop 2012/13), har jag valt att utesluta utvalda maxisinglar med Little Steven, Kirsty MacColl, World Party, Billy Bremner, Del Amitri, Big Heat, The Pogues, Dr Feelgood, The La's och Wreckless Eric. Skivor som alla definitivt var kvalificerade för min lista och ni kan på länkarna ovan under varje artistnamn läsa texter om just de singlarna.
   Hela den här kategorin är som sagt extremt subjektiv och det finns få kriterier för att skivan ska hamna på listan, bedömningsarbetet har varit minst sagt gränslöst, prestigelöst och listplaceringen här har inte alltid rent musikaliska skäl. Ibland har huvudsingellåten fått ett lyft när den har förlängts och mixats om, ibland innehåller skivan udda och exklusiva låtar som bör uppmärksammas och ibland finns det en intressant historia kring singeln.

HÅKANS POP-SÄSONGEN 2017/18 KOMMER i vanlig ordning på onsdagar och fredagar innehålla återkommande kategorier. På onsdagar blir ännu ett gäng återpublicerade gamla konsertrecensioner där jag blandat högt och lågt, lokalt och internationellt, från mina skriverier i Nerikes Allehanda. Det blir min sista säsong med gamla recensioner då allt sparat från mitt arkiv därmed är slut.
   Sista omgången med gamla konsertrecensioner räcker faktiskt inte till för att fylla onsdagarna fram till maj nästa år. Jag kommer därför varva artiklarna på onsdagarna med två nygamla kategorier, coverskivor och tributeskivor.
   Och på fredagar fortsätter jag senaste säsongens kategori "I min skivhylla" där jag slumpmässigt bläddrar mig fram till gamla vinylalbum som det både musikaliskt, innehållsmässigt och historiskt är intressant att uppmärksamma.

FOTNOT: Redan imorgon tjuvstartar förresten höstsäsongen på Håkans Pop med en mängd gamla konsertrecensioner och presentationer från en konsertvecka i Örebro oktober 1984. "Höstrock -84" var ett projekt som genomfördes på restaurang Lord Nelson och var ett samarrangemang mellan Sveriges Television och Rockmagasinet. Konserter med bland annat Cocteau Twins, Indochine, Marie Bergman och Ola Magnell filmades varje kväll från måndag till fredag, redigerades och sändes vid ett senare tillfälle på tv.

/ Håkan

Borgedahls död var sorgligaste nyheten

Ragnar Borgedahl (1949-2017).

DÖDSFALL SOM HÄNDER INOM POPULÄRMUSIKEN och rockgenerationen brukar jag meddela med sporadisk regelbundenhet på den här sidan. Men det händer också att dödsfall hamnar i skuggan av så mycket viktigare händelser. Det finns genom åren några klassiska exempel på det senare. Som när Dr Feelgood-sångaren Lee Brilleaux dog två dagar efter Kurt Cobains tragiska självmord 1994 som tog all massmedialt utrymme. Ungefär samma situation hösten 2003 när Warren Zevon, efter en lång kamp mot cancer, avled samma vecka som Johnny Cash och i våras gick Sven-Erik Magnusson bort bara några dagar efter Chuck Berry .
   De två sistnämnda namnen skrev jag minnesord om och nu senast för ett par veckor sedan lät minnet ta mig tillbaka till Glen Campbells höjdpunkter i samband med hans död. Men jag tänkte för ett ögonblick återvända till några mindre uppmärksammade dödsfall som inträffat under vintern och våren som har fallit i glömska eller kommit i skymundan av så mycket större händelser.
   Kring årsskiftet och några månader efteråt var det med ojämna mellanrum som många Beatles-relaterade namn gick ur tiden. Bara några dagar innan julafton, 21 december, dog SAM LEACH, 81 år gammal. Liverpoolbo som, innan Brian Epstein kom in i bilden, bokade konserter med Beatles under 1961. Fram till december det året hade bandet spelat uteslutande i Liverpool eller omkring men Leach bokade in bandet för sin första konsert i Londons utkant i Aldershot - 18 personer i publiken.
   Innan 2016 var slut, 30 december, gick ALLAN WILLIAMS ur tiden, 86 år gammal. Han blev känd som Beatles första manager under de "magra" åren 1960 och 1961. Han drev det kända spelstället The Jacaranda i Liverpool och körde bokstavligen bandet i sin skåpbil till Hamburg hösten 1960. Men framgångarna var få, inkomsten låg och framtiden mörk så samarbetet Williams/Beatles sprack. 1975 gav Williams ut en mycket underhållande biografi om de här åren, "The man who gave the Beatles away".
   11 januari avled TONY BOOTH, 83 år gammal, som hade en Beatles-relation i marginalen. Som konstnär låg han bakom affischerna som marknadsförde bandets tidiga konserter i Liverpool.
Bara två dagar senare, 13 januari, dog den kontroversielle 74-årige ALEXIS MARDAS, eller Magic Alex som John Lennon kallade honom. Den Greklandsfödde designern/teknikern/konstnären/trollkarlen hamnade genom gemensamma kontakter i konstvärlden och musikbranschen i Beatles omgivning i slutet på 60-talet. Han var en tusenkonstnär som inte var bra på någonting. Lyckades exempelvis inte bygga om Beatles inspelningsstudio Apple och rader av hans galna elektroniska uppfinningar fungerade inte. En galenskap som inledningsvis fascinerade Beatles-medlemmarna, mest John Lennon, som utsåg honom till chef på skivbolagets underavdelning Apple Electronics. När bandets nye manager Allen Klein försökte rädda det ekonomiskt tyngda skivbolaget i början på 70-talet städades Magic Alex effektivt bort från företaget.
   Konstnären ALAN ALDRIDGE var väl i allmänna ögon en etablerad engelsk konstnär men för mig var han alltid den mycket intressanta illustratören med nära Beatles-kontakter. I de två volymerna av Beatles Illustrated Lyrics (1969 och 1971) illustrerade han på ett mycket fantasirikt sätt bandets låttexter. Fantastiskt intressanta böcker. Han gjorde också skivomslagen till Creams "Goodbye" och Elton Johns album "Captain Fantastic and the brown dirt cowboy" och låg också bakom designen av Hard Rock Cafés logotype. 78-årige Aldridge dog 17 februari.
   Utan någon som helst uppmärksamhet dog den 64-åriga amerikanska sångerskan VALERIE CARTER 4 mars. För mig är hon mest känd som låtskrivaren som skrev "Love needs a heart" tillsammans med Lowell George och Jackson Browne och låten finns med på den senares liveskiva "Running on empty" (1977). Men Valerie hade en sångkarriär innan dess. Hon umgicks med musikerna i Little Feat, hade trion Howdy Moon vars enda album delvis producerades av Lowell George och hennes egen solodebut 1977 med "Just a stone's throw away" (som George producerade) är en bortglömd pärla. Däremot gav hon inte ut sin egen version av "Love needs a heart" förrän 1996.
   Under Liverpool-åren var det en kille som stod närmare John Lennon än någon annan, PETE SHOTTON, utan att han hade några musikaliska ambitioner. Han spelade visserligen tvättbräda i The Quarrymen men lämnade snart gruppen för att hänga med Lennon i andra sammanhang. Höll genom alla år kontakt med Lennon som sponsrade Shotton och hans olika privata verksamheter. 75-årige Shotton dog 24 mars.

UNDER DET SENASTE DRYGA HALVÅRET har ytterligare många musikrelaterade människor gått bort som kanske inte tillhörde de största profilerna men ändå borde ha fått en liten minnesnotering på Håkans Pop.
   Bara några dagar in i 2017, 8 januari, avled PETER SARSTEDT som tidigt 1969 hade en jättehit (etta på både Englandslistan och Tio i Topp) med "Where do you go to (my lovely)". Kanske lite mesig och allmänt snäll poplåt men jag kommer ihåg att den då var populär hos en 16-åring på Norrbygatan i Örebro. Att Peter hade ytterligare en lite mindre hit, "Frozen orange juice" har jag däremot förträngt eller glömt.
   Den engelske trummisen MIKE KELLIE dog 18 januari. Trots en lång och flitig karriär var Kellie ingen stor trumslagarprofil i stil med Keith Moon, John Bonham eller Ringo Starr. Men jag förknippade hans namn med många intressanta skivor. Dels var han medlem i grupperna Spooky Tooth, Three Man Army, Balls (Steve Gibbons/Denny Laine), Frampton's Camel och new wave-bandet The Only Ones. Men han kompade också artister som Frankie Mille5r, Paul Kossoff och Johnny Thunders.
   DEKE LEONARD var en i mängden av profilstarka walesare i engelsk rockmusik under främst 70-talet. Först och främst var han en av de färgstarkaste medlemmarna i gruppen Man vid många olika tillfällen. Medverkade också på flera spår på Tyla Gangs "Yachtless". Han började sin musikerbana redan 1965 i gruppen Corncrackers men det jag kanske minns bäst, förutom ett liveuppträdande i London 1993, var den kortlivade men väldigt intressanta gruppen The Force som Deke, eller Roger som hans förnamn egentligen var, hade tillsammans med Sean Tyla i början på 80-talet. Albumet "The album" är en bortglömd pärla. 72-årige Deke dog 31 januari.
   PETER SKELLERN, som 1972 hade en stor hit med den snälla "You're a lady", kanske inte borde finnas representerad i mina skivhyllor. Men albumet "Hard times", tre år senare, står snyggt och elegant insorterad bland de Beatles-relaterade skivorna. George Harrison gjorde nämligen ett inhopp som gitarrist på låten "Make love, not war". Titellåten spelade för övrigt Ringo in till sitt "Bad boy"-album. 69-årige Skellern dog 17 februari.
   Den amerikanske skivproducenten TOMMY LIPUMA hade med sin bakgrund i jazzmusiken (Al Jarreau, Barbra Streisand, Miles Davis, George Benson med flera) inte så mycket gemensamt med min musiksmak men han var faktiskt en av initiativtagarna till Paul McCartneys evergreenjazzcoverskivan "Kisses on the bottom" 2012. Sedan satte han för länge sedan faktiskt sitt producentnamn på några anmärkningsvärda album i samlingen: Dave Masons "Headkeeper" och Southwinds "What a place to land". 80-årige LiPuma dog 13 mars.
   DAVID PEEL hade en märklig bakgrund som gatumusiker, politisk aktivist och frispråkig New York-artist, "Have a marijuana" hette debutalbumet 1968, innan John Lennon genom radikala gemensamma vänner upptäckte honom 1971. John och hans Yoko producerade Peels kontroversiella "The pope smokes dope" som gavs ut på skivbolaget Apple - men bara i USA. 74-årige Peel dog 6 april.
   Efter ytterligare några Beatles-relaterade namn nöjer jag mig nu med en låtskrivare knuten till Motown, 78-åriga SYLVIA MOY som avled 15 april. Namnet tillhör inte samma dignitet som Holland-Dozier-Holland, Smokey Robinson eller Stevie Wonder men Moy var förknippad med en mängd starka låtar. Ofta var de Stevie Wonder-relaterade, "Uptight", "I was made to love her" och "My Cherie amour" men också några andra Motown-klassiker som exempelvis "This old heart of mine", "Honey chile" Marvin Gaye/Kim Weston-duetten "It takes two".
   1973 såg jag gitarristen ALLAN HOLDSWORTH briljera på en konsert med Tempest, Jon Hisemans grupp, på Konserthuset i Örebro. Han kom från jazzmusiken men i Tempest blev det rockmusik för den flyhänte gitarristen innan han "försvann" tillbaka till jazzområdet i grupper som UK, Soft Machine och Tony Williams Lifetime. 70-årige Holdsworth dog 15 april.
   69-årige GREGG ALLMAN, död 27 maj, var visserligen sångare i Allman Brothers Band i många år men på 70-talet siktade jag mer in mig på gitarristerna i gruppen, Duane Allman och Dickey Betts, så inget av Greggs soloalbum har fascinerat mig fast han till namnet namn närmast var en ikon.

SOMMARENS RIKTIGT SORGLIGA NYHET var när 67-årige RAGNAR BORGEDAHLS dödsannons dök upp i facebook-flödet i början på juli. I alla minnesord om Ragnar påstås det ofta att han tillhörde proggvänstern men när jag köpte hans första album 1974, "Hum hum från Humlegårn" (döpt efter den låt som han blev mest känd för) uppfattade jag inte honom som politisk utan som en fri trubadur med textrader som inte innehöll några politiska pekpinnar. Skivbolaget Musiklaget var visserligen ett litet indiebolag men hade inga rötter i den svenska politiska rörelsen.
   Ragnar hade fått en viss uppmärksamhet i det populära radioprogrammet Bandet Går och i hans lilla omgivning fanns bland annat Sveriges Radio-profilerna Stefan Wermelin och Dick Blomberg. Men albumet, som fortfarande låter fantastiskt bra i mina öron, är huvudsakligen akustiskt men på ett spår, "Mannen på gatan", gästar John Holm gitarristen Arne Arvidson.
   2003 väckte Lars Winnerbäck liv i Ragnar Borgedahls gamla klassiker "Hum hum från Humlegårn" som släpptes på singel 14 juli. Bara tre dagar senare såg jag Winnerbäck & Hovet live på Kalasturnén i Örebro och låten fanns med i liverepertoaren där den hade ersatt Magnus Lindbergs "Röda läppar". Det sägs att den coverversion gav Ragnar 150 000 kronor i royalties
   Scenskräck satte stopp för Ragnars artistkarriär inför publik men två år senare, 1976, gavs hans andra album ut, "Sagan om verkligheten". Den är inspelad under lite mer proffsiga förhållanden och var ett tappert försök att göra rockmusik av Ragnars filosoferande låtmaterial men det var inte speciellt lyckat. Ragnar dog 5 juni.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: 60: #10 TAGES (1964-1968)

Idag för tio år sedan lanserades Håkans Pop. Det har jag firat med sommarens maratonföreställning med några repriserade artiklar och recensioner från tio år tillbaka och vi avslutar svenskt. 60-talets popmusik tillhörde inte bara engelska och amerikanska artister/grupper. I Sverige var Tages ett av de bästa banden som producerade hit efter hit.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 14/3 2016.


Överst från vänster: Freddie Skantze, trummor, och Göran Lagerberg, bas/sång. Nedre raden från vänster: Danne Larsson, kompgitarr/sång, Anders Töpel, sologitarr/sång, och Tommy Blom, sång/munspel.

TAGES TOPP 3:

1. Every raindrop means a lot (1967)
2. Miss McBaren (1966)
3. Crazy 'bout my baby (1966)

JAG HAR GENOM ÅREN LÄRT MIG ATT NIVÅN på debutskivans kvalité inte alltid per automatik kan sammanfatta en hel karriär. Det tänker jag på varje gång jag hör "Sleep little girl" med Tages som är en mer än snäll och nästan amatörmässig debut. En låt som väldigt lite skvallrar om fortsättningen på en av Sveriges starkaste singelproduktioner. Men å andra sidan fanns det väl ingen som trodde att debutsinglarna "Love me do" (The Beatles 1963), "Long tall Sally" (The Kinks 1964) och "Come on" (The Rolling Stones 1963) skulle följas av långa fantastiska karriärer...
   Ja, "Sleep little girl" må vara en svag debut men gruppens första singlar lider allmän brist på både professionell och kreativ handledning. "Sleep little girl", som släpptes på singel i oktober 1964, är en typisk hemmainspelning med ekodränkt sång gjord i Nylöse ungdomsgårds brottarlokal(!) i Göteborg med skivbolagschefen Evert Jakobsson som producent. Jakobsson hade samma månad startat skivbolaget Platina med säte i Hovås utanför Göteborg.
   På gruppens två följande singlar, "I should be glad" och "Don't turn your back", var det förre Falcons- och Violents-medlemmen Rune Wallebom som producerade. Wallebom skulle strax efter bli mer känd som låtskrivare, bland annat "Kristina från Vilhelmina" och "Börja om från början", i en helt annan genre än Tages.
   Nåväl, Tages skulle snabbt utvecklas från det amatörmässiga till det personligt poppiga med killar som delade på jobbet vid sångmikrofonen och låtskrivandet. Fyra av bandets fem medlemmar, Tommy Blom, sång/munspel, Göran Lagerberg, bas/sång, Danne Larsson, kompgitarr/sång, och Anders Töpel, sologitarr/sång, skrev i olika konstellationer Tages tre första singlar. Och trummisen Freddie Skantze, som också agerade kapellmästare, var tekniskt skicklig på sitt instrument.
   5 augusti 1965 är ett gyllene datum i Tages skivhistoria. I Europafilms studio i Stockholm sammanfördes bandet första gången med skivproducenten Anders "Henkan" Henriksson. "Henkan" var redan då rutinerad producent, för bland annat Mascots och Shanes, och direkt gjorde han enorm skillnad i bandets sound och skulle bli en viktig del i bandets utveckling till positionen som "det enda riktiga svenska popbandet värt namnet" som en gång Lennart Persson uttryckte det.
   Vid första inspelningstillfället tillsammans, singellåten "The one for you", märks gruppens förändring tydligt från ett snällt popband till en r&b-kryddad rockgrupp. I en ljudmässigt vida överlägsen produktion. Även nästa singel, den fyra år gamla (Larry Bright, 1961) coverlåten "Bloodhound", doftar svängig rock. Men det var nog Downliners Sects version från 1964 som var främsta influens till arrangemanget.
   I och med "Henkans" entré blev Tages ett uppfinningsrikt, spännande, varierat och fortfarande hitstarkt band. Efter några r&b-inspirerade låtar blev Göran Lagerbergs "So many girls" en liten utflykt i pop- och folkrock som har, upptäcker jag nu, vissa likheter med Beatles "You've got to hide your love away". Blockflöjtsintrot spelas av Anders Töpel.

UNDER 1966 PENDLADE TAGES SINGELMATERIAL mellan lite lugnare akustisk pop och coverlåtar som nästan undantagslöst hade amerikanska original. På "I'll be doggone", Marvin Gayes låt från 1965 som ännu en gång sjungs av Lagerberg, svänger det kopiöst som på den tuffaste Shanes-skiva. Och direkt kontrar gruppen med akustiska "In my dreams" som på klassiskt vis dekoreras av Lasse Samuelssons Orkesters träblås. Låten blev Tages andra Tio i Topp-1:a.
   Efter den givna mallen följde nästa USA-cover, versionen av Robert Mosleys "Crazy 'bout my baby" som släpps i oktober 1966. Samma sommar har Skantze lämnat över trummorna till Tommy Tausis, tidigare The Strangers, som också sjunger på den nya singeln. Det spanska gitarrintrot och de fantastiska sångstämmorna kanske är mer influerade av Swinging Blue Jeans tolkning från 1965? Men Tages/"Henkan" gör det ännu tydligare och vassare.
   I november 1966 avslutas Platina-samarbetet med "Miss Mac Baren" (eller "Miss McBaren" som den historiskt har kommit att heta...) och fler "Henkan"-ingredienser. Hela bandet, inklusive trummisen, har skrivit låten som är en av topparna i Tages hela skivproduktion.
   Parallellt med Tages singlar på nya bolaget Parlophone fortsätter Platina ge ut gamla inspelningar på singel men jag lämnar de arkivlåtarna därhän i den här sammanställningen. Ty precis framför mig ligger Tages all time high-singel " Every raindrop means a lot " som skrevs av samtliga medlemmar i gruppen, inklusive ännu en ny trummis, Lasse Svensson, som tidigare hade spelat i Sollentuna-gruppen The Hi-Balls. En underbart klockren singellåt där Blom sjöng versen och Lagerberg refrängen. Att singeln aldrig toppade Tio i Topp är ett mysterium.
   Efter framgångarna med den singeln började Lagerberg ta över allt mer som förste leadsångare på de kommande singlarna. Dels var det två oväntade Lesley Gore-covers ("I'm going out" och "Treat her like a lady") och dels originallåten "She's having a baby now" där den sistnämnda låten imponerar i synnerhet.
   Men mest av allt var det Lagerbergs röst som var nyckeln till Tages både kommersiella och musikaliska framgångar under 1967 och 1968 och Tommy Blom fick en alltmer undanskymd roll både som sångare och låtskrivare i gruppen. "There's a blind man playin' fiddle in the street" är Lagerbergs skapelse och kryddad av Skansens Spelmanslags fioler som även finns med på den djupt psykedeliska fantasin "Fantasy island", där faktiskt Tommy Blom sjunger och arrangemanget har ett tidstypiskt orientaliskt sound.
   När gruppens sista singel, "I read you like an open book", under namnet Tages släpps i november 1968 är gruppen en kvartett då Tommy Blom lämnat och satsat på en ganska misslyckad solokarriär. Medan övriga fyra medlemmar från gruppen fortsatte, men under gruppnamnet Blond, som efter ett flertal medlemsförändringar tynade bort och splittrades 1970.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: STIFF#1: Wreckless Eric

Mot slutet av alla mina repriser från tio års inlägg på Håkans Pop landar jag äntligen på min bästa artikel om singeln "Whole wide world", den definitiva Stiff-ettan bland det engelska skivbolagets alla utgivningar.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 6/4 2009.


WRECKLESS ERIC: Whole wide world/Semaphore signals (Stiff BUY 16)
Release: 19 augusti 1977

Ja, det kanske inte var den där fantastiska överraskningen. Har man läst mina spalter genom åren så var nog namnet Wreckless Eric ganska given på topp och en nästan förutsägbar favorit. Jag har ju lyckats skriva det mesta om hans oregelbundna karriär, hans ojämna skivor och hans leverne som inte var exemplariskt.
   Redan på min 80-talslista hade Eric en given plats, på den här Stiff-listan förekommer han här och där och till och med den här fantastiska singeln har jag lyckats skriva om tidigare. Men det finns kanske mer att säga, mer att tillägga och ännu mer att skriva för att understryka ”Whole wide world” och dess oöverträffade kvalitéer.
   Jag har den engelska vinyl-7:an hängande framför mig på väggen och den har på något sätt genom åren symboliserat mitt vinylsamlande, mina stora favoriter och Stiff-profilen nummer ett på alldeles utsökt sätt.
   För att få ytterligare lite kött på benen om singeln ”Whole wide world” läste jag om de centrala delarna av Eric Gouldens bok ”A dysfunctional success” (The Do-Not Press Limited, 2003). Redan sommaren 1974 dyker det första omnämnandet upp. Eric hade då ett ”flickvänsproblem” och han gick till Hull University där han misstänkte att hon aldrig skulle leta efter honom. Efter några drinkar på Union Bar tog han en promenad och gick och funderade på vad han skulle göra med sitt kärleksliv.
   Satte sig ned på en bänk och tänkte på vad hans mamma en gång hade sagt till honom:
   When I was a young boy my mama said to me, there’s only one girl in the world for you and she probably lives in Tahiti…
   Eric hade sett Kevin Ayers tre gånger under året innan och han ville skriva låtar som Ayers, fulla av romantik och varma solstrålar, typ “Clarence in Wonderland”, “Take me to Tahiti” och ”Caribbean moon”.
   I’d go the whole wide world, I’d go the whole wide world just to find her.
   I boken beskriver Eric låten: It was a mantra. Maybe the words didn’t really make sense, but they did to me (and to a million other people as it later turned out. I sang it in my head all the way home so that I wouldn’t forget it.
   Efter det inte så framgångsrika harvandet i gruppen Addis & the Flip Tops bildade Eric, som spelade gitarr, ett nytt band med klaviaturkillen Graham Beck. Han var studiekamrat med Eric . Trummisen hette Mike Holden men de brydde sig inte om att skaffa sig en basist. Alla andra grupper spelade covers men Erics band, som ännu inte hade något namn, skulle spela Erics låtar. Men hans självförtroende var inte på topp eller som han skriver i boken:
   I was a shit bass player, a barely adequate guitarrist and a hopeless singer.
   Bandets första gig chockade alla. Plötslig kunde Eric spela gitarr och den en timme långa konserten kulminerade med ”Whole wide world”. Det var för fullt varje kväll de spelade och fick spela återkommande på Bull Hotel.
   Efter Hull blev det London för Eric. Där började han besöka konserter med Clash och Kilburn & the High Roads, med Ian Dury, och i samband med releasen av Nick Lowes singel ”Heart of the city” läste Eric en artikel om Stiff i Melody Maker. I början på oktober 1976 bestämde han sig för att lämna in en kassett med låtar till Stiff. Helgen innan såg han Eddie & the Hot Rods på konsert där de supportades av The Damned och på måndagen stegade han till Stiff på Alexander Street i Londons Notting Hill-område.

När han kom in på Stiff-kontoret så var det av någon anledning Huey Lewis som tog emot och visade honom rätt. Där han lämnade kassett, namn och telefonnummer. Dagen därpå ringde telefonen hemma hos Eric Goulden. Det var Jake Riviera, den ene Stiff-chefen. Som berättade att de gillade kassetten och om Eric ville skulle de spela in en singel så snart som möjligt. Några timmar senare stod Eric åter i Stiff-kontoret där Jake och hans kompanjon Dave Robinson var upptagna så han fick prata med Nick Lowe som också gillade låten och ville producera skivan om inte Eric hade några invändningar.
   Singeln spelades in i Pathway Studio på Grosvenor Road i Islington med Nick som producent och Bazza som tekniker. Nick producerade också Elvis Costello och det var på gång att göra en skiva med både Elvis och Eric tillsammans. Till och med titeln ”Wreckless Eric meets DP” hade uppfunnits men idén gick aldrig så långt som till verklighet.
   Steve Goulding, från The Rumour, spelade trummor och Nick spelade gitarr och de satte kompet på två tagningar. Och medan Nick la på basen skrev Eric en tredje vers till sin låt. Det var just den versen som Cliff Richard några år senare vägrade sjunga för textraden ”caressing her warm brown skin”.
   Första gången ”Whole wide world” släpptes på skiva var 1 april 1977. Jag har själv förträngt det faktiskt men redan i april 77 fick jag samlingsskivan ”A bunch of Stiffs” i min hand och det var väl sammantaget en alldeles för omtumlande upplevelse för att jag riktigt skulle fastna för ”Whole wide world”-låten som ligger där i en lite annorlunda mix än den kommande singeln som släpptes nästan exakt ett år efter Nick Lowes banbrytande singel.
   Just Wreckless-spåret drog åt sig uppmärksamhet och det bestämdes då snabbt att ”Whole wide world” skulle bli en singel men då behövdes också en låt till. Det blev ”Semaphore signals”, en egen låt som Eric föreslog. Ian Dury blev det uppenbara valet av producent. Eric hade länge haft Dury som idol och det bestämdes att låten skulle spelas in i Alvic-studion i Wimbledon, samma ställe där Dury spelade in demolåtar till den skiva som blev ”New boots & panties”. Eric har berättat hur idén till ”Semaphore signlas” uppstod.
   I got the idea for Semaphore signals on the top of a 168 bus coming home from work one night along the Wandsworth Road. It was another two-chord job. I wanted it to be like a Who number, like Happy Jack, with explosive instrumental sections.. But it came out like me because I can’t really do other people.
   B-sidan spelades in 20 maj 1977. Ian Dury spelade trummor och Denise Roudette spelade bas. När Wreckless Eric-singeln släpptes i augusti 1977, till tämligen uppmärksammade recensioner, var plötsligt Ian Dury också Stiff-artist och tillsammans med Eric, Elvis Costello, Nick Lowe och Larry Wallis planerades för Stiff-turné. På en turné där Eric rykte som festprisse växte ikapp med hans rykte som egensinnig rockare.
   I mina Wreckless Eric-betraktelser har jag ofta glömt att berätta om den fantastiska revival som ”Whole wide world” fick 2006 under fotbolls-VM när Eric spelade in en ny version under namnet ”Whole wide world 4 England” (Fierce Panda).

På cd: Båda låtarna återfinns på nyutgåvan av “Big smash!” (Stiff, 2007).
YouTube: ”Whole wide world” med delar ur Blockheads i kompet.



/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Soundtrack: "Porky´s revenge"

Det här Dave Edmunds-producerade soundtracket från filmen "Porky's revenge" innehåller många intressanta detaljer men George Harrisons version av den mindre kända Bob Dylan-låten "I don't want to do it" tillhör nog de mest exklusiva.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 30/10 2013.

PORKY'S REVENGE! (CBS, 1985)

Vad jag förstår är det här ingen film att lägga på minnet. Men det Dave Edmunds-producerade soundtracket har många intressanta detaljer. Under 80-talet var Edmunds mer aktuell som producent än som artist, soloskivorna "Information" och "Riff raff" glömmer vi gärna, och hans namn kopplades ofta ihop med filmmusik, "Party party", "Back to the beach" och dagens "Porky's revenge". Det är inte bara Edmunds-sambandet som förenar filmerna, de tillhör onekligen samma kategori av lättsamma och försumbara filmer.
   På "Porky's revenge!" har Edmunds det huvudsakliga ansvaret över produktionen av musik till filmen. Förutom att han själv bidrar med fyra spår har han också producerat låtar med exklusiva namn som George Harrison, Jeff Beck, Carl Perkins, Fabulous Thunderbirds och Clarence Clemons.
   Edmunds sätter själv nivån och de musikaliska ramarna med den inledande "High school nights" som han faktiskt har skrivit själv (tillsammans med John David och Steve Gould) fast den låter som en autentisk rocklåt från 50-talet. Precis som på den följande låten, gamla coverlåten "Do you want to dance", låter det så enkelt och anspråkslöst som det ska och känslan är att Dave gjort allt själv på inspelningarna, exempelvis de Beach Boys-inspirerade körerna, som han gjorde i början på sin karriär.
   Men enligt skivomslaget har Edmunds och de flesta andra artisterna på skivan ett husband bakom sig med Michael Shrieve, trummor, Chuck Leavell, keyboards, och Kenny Aaronson, bas.
   Skivans klart mest intressanta låt är Bob Dylans "I don't want to do it" med George Harrison. En låt som Dylan själv aldrig har spelat in och den fanns med redan under Harrisons "All things must pass"-inspelningar 1970. En inspelning som sedan dammades av 2009 till samlingsskivan "Let it roll: Songs of George Harrison". Leavells orgel har fått en större plats i arrangemanget än gitarrerna fast kompet förstärkts med Jimmie Vaughan från The Fabulous Thunderbirds.
   Fab T-birds själva finns också representerade på det här soundtracket. En härligt energistinn och livebetonad version av Lloyd Prices "Stagger Lee" med både ett brinnande gitarrsolo, hetsigt saxsolo och ett i övrigt blåsdominerat arrangemang med tuffa Heart Attack Horns i spetsen.
   Inte så överraskande ingår tre instrumentallåtar på det här soundtracket. Jeff Beck gör en slidekryddad version av Santo & Johnnys 1959-hit "Sleepwalk", Clarence Clemons gör en saxsoloversion av den lika gamla Henry Mancini-temat "Peter Gunn theme" medan Edmunds tillsammans med sin musiker har jammat ihop ett tungt ekoladdat 80-talsssound på den avslutande titellåten.
   Carl Perkins gör sin gamla "Blue suede shoes" tillsammans med de två Stray Cats-medlemmarna Slim Jim Phantom och Lee Rocker men bakom gruppnamnet The Crawling King Snakes döljer sig ännu fler kända personer. Gruppnamnet härstammar från 1967 och en grupp där Robert Plant och John Bonham, senare Led Zeppelin, spelade ihop första gången. Här har det blivit täckmantel för en grupp med Edmunds, Plant, Phil Collins och basisten Paul Martinez som jobbat med Plant i gruppen Honeydrippers.
   "Philadelphia baby" är en gammal Charlie Rich-låt som framförs med eko, doo-wop-kör och en uppenbart skojfrisk Plant. Just det spåret är inte producerat av Edmunds utan av pseudonymen The Fabulous Brill Brothers vilket står för Plant och Phil Carson, en chef på den engelska avdelningen av skivbolaget Atlantic.
   Inte heller Willie Nelsons version av "Love me tender" har Edmunds producerat utan det har den amerikanske rutinerade producenten Chips Moman gjort. En avskalad och naken ballad.

Innehåll:
1. "High School Nights"   Dave Edmunds 3:11
2. "Do You Want to Dance?"   Dave Edmunds 2:32
3. "Sleepwalk"   Jeff Beck 2:19
4. "I Don't Want to Do It"   George Harrison 2:54
5. "Stagger Lee"   The Fabulous Thunderbirds 2:56
6. "Blue Suede Shoes"   Carl Perkins 2:23
7. "Peter Gunn Theme"   Clarence Clemons 2:36
8. "Queen of the Hop"   Dave Edmunds 2:15
9. "Love Me Tender"   Willie Nelson 2:32
10. "Philadelphia Baby"   The Crawling King Snakes 2:18
11. "Porky's Revenge!"   Dave Edmunds 4:46

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Singlar#8: RONNIE SPECTOR & THE E STREET BAND

På min redan nämnda rangordnade lista över 100 singelfavoriter fanns det fantastiska samarbetet mellan Ronnie Spector och E Street Band med. Här kan ni läsa historien om "Say goodbye to Hollywood".

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 15/5 2013.


RONNIE SPECTOR & THE E STREET BAND: Say goodbye to Hollywood (Epic/Cleveland International, 1977)

ATT KOPPLA IHOP RONNIE SPECTOR MED E STREET BAND VAR KANSKE det mest smarta men också det naturliga karriärsteget som gick att göra 1977 för den amerikanska sångerskan. Hon var ute i kylan efter skilsmässan från maken och demonproducenten Phil Spector. Och E Street Band var också utestängda från skivstudion i och med att arbetsgivaren Bruce Springsteen för tillfället låg i fejd med sin dåvarande manager Mike Appel.
   E Street Band-samarbetet var inte riktigt starten på del 3 i Ronnie Spectors långa karriär. Den kom först 1980, på det Genya Ravan-producerade albumet "Siren", men åren 1976 och 1977 var ändå en viktig tid för Ronnie att så småningom ta sig tillbaka till en anständig comeback.
   Del 1 av Ronnie Spectors karriär var givetvis hennes stora höjdpunkt tillsammans med Ronettes, tjejtrion som sjöng på hit efter hit mellan 1963 till 1965. Del 2 var mer som en kommersiell parentes mellan 1969 och 1971 (en tillfällig Ronettes-återförening och en singel på Apple, "Try some buy some") och tystnaden under skilsmässoåren 1972-1974 var talande.
   Genom John Lennon, som Ronnie kände sedan 60-talet, kom hon 1974 i kontakt med teknikern Jimmy Iovine. Han hade första gången jobbat med Lennon när han producerade Harry Nilssons album "Pussy cats" (1974). Och sedan även på Lennons egen "Walls & bridges" (1974) och Bruce Springsteens "Born to run" (1975) innan Southside Johnny & the Asbury Jukes debutalbum "I Don't Want To Go Home" (1976) stod på programmet för Iovine som tekniker.
   Skivan producerades av Steve Van Zandt, fast under namnet Sugar Miami Steve, och Ronnie Spector skulle få en uppmärksammad duettroll på en låt, "You mean so much to me" skriven av Springsteen. Fortsättningen för Ronnie blev i högsta grad naturlig när hon i januari 1977 gick in i studion med hela E Street Band i kompet och med Sugar Miami Steve som producent. Med en alldeles bedårande produktion som följd. Från öppningen med Clarence Clemons sanslöst effektiva saxsolo genom stråkarna och de Phil Spector-influerade kastanjetterna till Ronnies sedvanligt fina röstresurser. Fulländat med andra ord.
   Låten de valde till detta historiska singelögonblick var i sammanhanget oerhört passande, nämligen Billy Joels "Say goodbye to Hollywood" som han en gång skrev med just Ronnie Spector i tankarna. Billy gav själv ut sin version av låten på albumet "Turnstiles" (1976) men det är Spector/E Street Bands version vi för alltid kommer att förknippa låten med.
   Samma kväll som "Say goodbye to Hollywood" spelades in producerades även singel-b-sidan "Baby please don't go", ett Van Zandt-original, som är en storslagen ballad med Roy Bittans piano, klockspel och stråkar i centrum. Den ursprungliga planeringen var att de här inledande inspelningarna med Spector/E Street Band skulle resultera i ett helt album där skivnumret (PE 34683) till och med presenterades.
   Men ingen, varken skivkritiker, skivbolag eller artister, kunde väl någonsin tro att den här fantastiska singeln kommersiellt skulle floppa på det sätt den gjorde. Vilket omkullkastade alla planer på ett album och singeln blev därmed ett unikt one off-samarbete mellan en av 60-talets starkaste röster och rockvärldens mest kända kompgrupp.
   Precis som med några andra singlar på den absoluta toppen av min singellista har jag redan för några år sedan dokumenterat mycket av den här singelns historia som ni kan läsa här.

A-sidan:


/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Svårflirtad publik när McCartney kom loss

I augusti 1972 landade Paul McCartney med sina Wings i Örebro på den lågprofilerade Europaturnén. Det var naturligtvis stort för en Beatles-fantast som undertecknad men jag ljuger om jag säger att det var mitt livs största konsertupplevelse. McCartneys solokarriär var bara i sin linda och Beatleslåtar vägrade han spela men det fanns ändå andra intressanta detaljer. Här kommer min recension av konserten.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 28/8 2009.

Det var naturligtvis pophistoriskt oerhört stort att en före detta Beatles-medlem uppträdde i Örebro, bara drygt två år efter gruppens splittring. Men då var två år en oändlig tid och Paul McCartney vägrade spela nostalgiska Beatles-låtar. Gruppens dubbeldäckare stod parkerad utanför Idrottshuset och det blev en omtumlande konsert för en gammal Beatles-fantast som undertecknad. Och jag minns att det inte var så lätt att direkt efteråt formulera en recension.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/8 1972.

WINGS
Idrottshuset, Örebro 8 augusti 1972

Paul McCartney med Wings i Örebro var en pophändelse som väl aldrig kommer att upprepas. Inför välfyllda läktare i Idrottshuset stod han och hans kompisar för underhållningen i drygt två timmar. Trots alla motsvarade krav blev det en fördröjning av showen med en knapp halvtimme. Men när de äntligen kom igång så blev det med besked.
   Där stod han i sina säckiga byxor och med sin speciella McCartney-knyck i höften. När han sedan slog an basgitarren med sin vänsterhand gick det som en rysning genom min kropp. Är det verkligen Paul McCartney som står där? Han som är ett så eftertraktat byte i England och USA – så kommer han till Örebro…
   Har man hört Wings senaste singel ”Mary had a little lamb” så kan man lätt förmodas tro att bandet är mesigt men live revs de förutfattade meningarna omedelbart ned. Visserligen fanns den mjuka singellåten på repertoaren men skillnaden mellan skiva och live är mycket stor.
   Den fick helt andra dimensioner och det gällde även materialet i övrigt som huvudsakligen var hämtat från ”Wild life”-albumet. Men där fanns även nya låtar som ”Henry’s blues”, en fint avvägd blues med den utmärkte gitarristen Henry McCullough längst fram. Den andre gitarristen Denny Laine fick också göra ett par solonummer. I hans ”Say you don’t mind” fick han stort utrymme för att visa vilken utomordentligt bra sångare han är.
   Som väntat stod Paul McCartney för den mesta sången och låtar som ”Smile away”, ”Mumbo”, ”Give Ireland back to the Irish” och ”Wild life” sjöng han sig ordentligt svettig. Hans basspel var också något udda och tillsammans med trummisen Denny Seiwell var de en fin rytmsektion och bildade en fin grund för de båda gitarristerna.
   Om Pauls fru Linda platsar i bandet har diskuterats. Det tog närmare en halvtimme innan jag överhuvudtaget upptäckte henne på scen. Hon satt där bakom elpianot och inte bara såg blek ut. Hon var det också! När det mot slutet drog ihop sig till lite svårare pianospel fick maken Paul ta över. Det var i ”My love”, en fint avvägd McCartney-ballad, och ”Mary had a little lamb” som fick en betydligt tuffare behandling i Idrottshuset än på skiva.
   Det var i det närmaste fullsatt i hallen. Ändå blev det aldrig någon riktigt stämning trots att Paul vid upprepade tillfällen lät publiken dansa framför scenen. Det var tydligt att det var en världsstjärna som var här. Uppträdandet var inte bara en stor händelse för alla Beatles-fans. Paul och hans kumpaner spelade sig ordentligt svettiga och är väl värd de två flaskor whisky som han har blivit lovad att ha i omklädningsrummet.

Paul McCartney, gitarr, bas och sång
Linda McCartney, keyboards och sång
Denny Laine, gitarr, bas och sång
Denny Seiwell, trummor
Henry McCullough, gitarr

Låtarna:
Bip Bop
Smile Away
Mumbo
Give Ireland Back To The Irish
1882
I Would Only Smile
Blue Moon Of Kentucky
The Mess
Best Friend
Soily
I Am Your Singer
Henry's Blues
Say You Don't Mind
Seaside Woman
Wild Life
My Love
Mary Had A Little Lamb
Maybe I'm Amazed
Hi Hi Hi
Long Tall Sally

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Då var jag tvungen att tillrättavisa Per Gessle

Inför sommarturnén 2007 och den nya skivan "En händig man" hade jag telefonintervjuat Per Gessle. Efter alla obligatoriska frågor satt vi och småpratade om ditt och datt när Gessle nämner ett namn han kopplar ihop med ett efternamn som inte stämmer och jag protesterar och berättar hur det egentligen ligger till för en förstummad världsstjärna. En händelse som blev en krönika.

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/6 2007 och sedan på HÅKANS POP.

När intervjuer flyter ut i samtal, nördiga musikdiskussioner och oerhört detaljerade referenser så blir det ibland lite svårt med fråga/svar-ambitionen. Som nu senast med Per Gessle (läs den exklusiva intervjun i morgondagens NA/sommarbilaga) där tiden var knapp, de förutbestämda frågorna alldeles för många och intervjuoffret så verbal med så långa och initierade svar att 20 minuter rann ut i sanden tämligen snabbt.
      Direkt när Per la på telefonluren hade jag uppfattningen att han och jag bara pratat om gemensamma favoriter, pophistoria i övrigt och långa parenteser i Gessles karriär som ingen annan, exklusive Per och jag, var intresserad av.
      Så var det naturligtvis inte när jag kollade igenom mina anteckningar och jämförde med de frågor jag trots allt hann ställa. Det kom fram det mesta om turnén i sommar (Behrn Arena, Örebro, 11 augusti), lite om nya skivan och jämförelserna mellan soloturnén 03 och Gyllene Tider-turnén 04.
   Däremot förekom det, mellan de officiella frågorna och svaren, en del off the record-information. Som jag älskar, som jag ibland tycker är så mycket mer intressanta än de vanliga tråkiga och förutsägbara frågorna och svaren.
   Vi pratade om Henry Diltz, fotografen som plåtade pr-bilderna i Los Angeles. Diltz är legendarisk. Står bakom omslag som ”Deja vu”, ”Morrison hotel”, Jackson Brownes första och det uppmärksammade Eagles/”Desperado”-omslaget.
   - Han plåtade bilder till ”Tourism”-skivan så jag kontaktade honom. Han hade festat med Joni Mitchell halva natten innan, vi åkte runt i hans bil och plåtade på olika platser. Lyssnade på jazzskivor medan han berättade sköna stories om bland annat David Crosby och John Sebastian. Han tog 500 dollar för besväret, det är ju i sammanhanget ingenting.

Sedan berättade jag för Per att när jag laddade ner Son Of A Plumber-skivan i min mp3-spelare så stod det Per Gessle som artist.
   - Vad säger du? Det är ju märkligt. Jag är lurad! Den där informationen ligger ju inprogrammerad i cd-skivan.
   Men samtalets stora tvistefråga blev när jag frågade Per om han påverkar sin snart 10-årige son Gabriel med musik.
   - Ja, då. Jag försöker så mycket jag kan. Men just nu lyssnar han mest på Black Sabbath men också på Holly & the Italians. ”Tell that girl to shut up” kanske du har hört? Sångerskan Holly Knight.
   Då blev jag tvungen att protestera. Visst kände jag till Holly & the Italians. Jag såg dom i London i mars 1980 och ”Tell that girl to shut up” är ju en mäktig singel från det året. Men Holly Knight (känd låtskrivare) är inte riktigt rätt spår i det här ämnet.
   Sångerskan som sjöng ”Tell that girl…” heter Beth Vincent i mellan- och efternamn och gjorde senare en skiva under eget namn. Dessutom gjorde hon vis ett tillfälle en duettsingel med Joey Ramone, en nyinspelning av Sonny & Chers ”I got you, babe”.
   Jag levererade fakta i ämnet i ett mejl till Per som kände sig överbevisad:
   - Hej, Håkan. Ja, där fick man på näsan minsann! Och jag som har varit tuff och vunnit snygga poäng i poptrivia-gänget med min Holly! Ack ja! 1-0 till dej, ska försöka ta revansch vid tillfälle, svarade Per Gessle.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: 90:#1 El corazón

Trots många år som skivartist dröjde det till 1997 innan Steve Earle lyckades producera ett fullständigt mästerverk. Han har gjort många bra album sedan dess men det är inget som slår variationen i låtarna och den musikaliskt spännande inramningen på "El corazón" som jag för övrigt rangordnar som det allra bästa albumet på 90-talet.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 12/5 2014.

STEVE EARLE: El corazón (Warner Bros/E-Squared, 1997)

Det är lätt att glömma att Steve Earle en gång var en outsider, en underdog där hans skivor inte alltid var förutsägbara succéer. Earle-skivorna gjorde seriös entré i mitt liv under den senare delen av 80-talet. Samarbetet med Pogues på "Copperhead road" (1988) var en rejäl dörröppnare, likaså låten "Devil's right hand" från samma album.
   På "The hard way" (1990) och liveskivan "Shut Up and Die Like an Aviator" (1991) ville han nog gå i fotspåren efter Bruce Springsteen och Neil Young tillsammans med sitt rockband till komp. Drogproblem och fängelsestraff gjorde att både livet och musiken fick starta om några år in på 90-talet. Och nu hade han funnit sin personliga stil, mäktiga röst och fantastiska låtskrivande.
   Det började lite lågmält med "Train a comin'" (1995), fortsatte starkt med "I feel alright" (1996), även den given på min 90-talslista, och exploderade totalt med "El corazón". Den tog mig med storm då och den gränslösa blandningen och styrkan i varje låt tar mig fortfarande känslomässigt på en underbar resa.
   Precis som jag avslutade min recension från 1997 (se nedan) blev "El corazón" det årets nummer ett på årsbästalistan och nu, nästan 17 år senare, utnämner jag Steve Earles praktverk till hela 90-talets bästa album.
   Listan på 90-talets bästa skivor har nått sitt slut men ämnet fortsätter snurra på den här sidan några veckor till. Jag kommer under de närmaste dagarna redovisa alla mina årsbästalistor från 90-talet med eller utan originalkommentarer. Så häng på innan sommaren tar sitt stora grepp över bloggen och livet i övrigt.

Här följer hela min ursprungliga 5+-recension, från Nerikes Allehanda 3 oktober 1997, av Steve Earles "El corazón":

STEVE EARLE
El corazón
(Warner Bros/E-Squared)

90-TALET LER MOT STEVE EARLE, Texas-killen som inte kan placeras vare sig i rock- eller countryfacket. På nya skivan visar han dessutom att hans musik över huvudtaget inte går att begränsa till någon enskild genre.
   Låter det splittrat så är "El corazón" precis tvärtom.
   Steve bjuder på en fulländad mix där han i vissa låtar slår både Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young på deras egna revir.
   Skivan ramas in av två lågmälda ballader. I "Christmas in Washington" sjunger han om att han vill ha Woody Guthrie tillbaka och "Ft Worth blues" tillägnas vännen och nyligen avlidne Townes Van Zandt. Båda låtarna kunde varit topplåtar på Springsteens "Nebraska" och överträffar allt på "The ghost of Tom Joad".
   "Taneytown" är en grovt skissad karikatyr på en typisk Neil Young-låt. Och med Emmylou Harris i kören låter det som mycket på "American stars and bars".
   "You know the rest" har klara "I want you"-kvalitéer men är egentligen en blandning av bluegrass och rockabilly och har en rolig text. Så rolig att Steve har svårt att hålla sig för skratt.
   I övrigt pendlar albumet hjärtknipande mellan bluegrass, rock och grunge(!).
   Ja, Steve samarbetar faktiskt med Seattle-bandet Supersuckers på en låt, "N.Y.C", som onekligen står ut men ändå inte faller ur ramen.
   Så musikaliskt stor är Steve Earle för tillfället. Han passar in i vilken omgivning som helst.
   Vokalgruppen Fairfield Four, senast aktuell på John Fogertys skiva, och bluegrasskvintetten Del McCoury Band profilerar några låtar.
   Som hitlåt är duetten "Poison lovers" perfekt. "The other side of town", komplett med manipulerat vinylknaster, låter som en nyupptäckt Hank Williams-demo från 40-talet. Och "Here I am", med sonen Justin på gitarr, slår undan benen på hela rockpubliken.
   Ändå är Steve Earle en artist med större hjärta än hjärna. Han påstår det själv dessutom. "Det är hjärtat som betyder något, att tänka ger mig bara huvudvärk".
   Men "El corazón" framkallar sällsynt kraftiga lyckokänslor. Helt klart årets skiva.

YouTube: Steve Earles hyllning till Townes Van Zandt: "Fort Worth blues".


/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Nick Lowe discography

Det här är Nick Lowes fullständiga diskografi över hela hans engelska skivutgivning. Från de tidiga Brinsley Schwartz-skivorna via solopoplåtarna och Rockpile till de lågmälda popskivorna i eget namn på 10-talet. Det här är nog diskografin som jag och Lasse Kärrbäck är mest nöjda med.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 11/9 2011.



Nicholas Drain Lowe, mer känd som NICK LOWE, föddes 24 mars 1949 i Walton-on-Thames. Hans pappa jobbade i Royal Air Force vilket gjorde att familjen flyttade runt mycket. Som ung bodde Nick på en militärbas i Tyskland och bildade redan som 11-åring sin första grupp, Four Just Men, tillsammans med några andra ynglingar och blivande kändisar: Sean Tyla (14 år), nylonsträngad akustisk gitarr och sång, Garry Tyla (12 år), munspel, trumma, och Rob Tarsnane (12 år), 12-strängad gitarr. Nick spelade banjo(!) i bandet. Gjorde en spelning i Tyskland.



Fortsättningen på Nicks tidiga musikerambitioner fortsatte i grupperna Sounds 4 Plus 1 och Kippington Lodge innan drömmarna som soloartist tog över när gruppen Brinsley Schwarz splittrades i maj 1975.   




70-TALET


För att snabbt försöka bli av med sitt skivkontrakt på United Artists bildade Nick en påhittad grupp, Tartan Horde, med medlemmar under pseudonym: Terry Modern (Nick), Mouse Modern (Rat Scabies), Susie Marmalade, Ray Marmalade och Mary McKeown.


27 juni 1975
TARTAN HORDE
Bay City Rollers We Love You (Terry Modern)
Rollers Theme (Terry Modern)
A Modern Boys Production
(United Artists UP 35891)
   Den skotska popgruppen Bay City Rollers firade under våren och sommaren 1975 sina största kommersiella framgångar. Nick Lowe (Terry Modern) utnyttjade situationen och skrev med glimten i ögat en hyllning till gruppen.
   Nick spelade själv alla instrument utom trummor som spelades av The Rumour-medlemmen Steve Goulding. Inspelningen gjordes i Chalk Farm Studios med skolbarn i kören under ledning av deras musiklärare Penelope Tobin. Under namnet Penny Tobin, keyboards, fanns hon några år senare med i Nick Lowes grupp Last Chicken In The Shop under Stiff-turnén hösten 1977.


1976
NICK LOWE
Keep It Out Of Sight (Wilko Johnson)
Producerad av Dave Edmunds for Modern Boys Productions
(I've Been Taking The) Truth Drug (Nick Lowe)
Producerad av Jake Riviera for Modern Boys Productions
(Dynamite Dyr 45007, Holland)
   Första officiella singeln under Nick Lowes eget namn, endast utgiven i Holland. Inspelad i Rockfield-studion med, Danny Adler (Roogalator), Dave Edmunds och Terry Williams. A-sidan är en Dr Feelgood-låt från "Down By The Jetty"-albumet.

30 januari 1976
THE DISCO BROS
Let’s Go To The Disco (Nick Lowe)
Producerad av Dave Edmunds for Modern Boys Productions
Everybody Dance (Nick Lowe/Daniel Adler)
A Modern Boys Productions
(United Artists UP 36057)
   Nick låg även bakom det här gruppnamnet tillsammans med Danny Adler, gitarr, Dave Edmunds, gitarr, Terry Williams, trummor, och Bob Andrews, dragspel. Adler har även skrivit låten på b-sidan tillsammans med Nick.
   A-sidan är inspelad i Rockfield-studion samtidigt som "Keep it out of sight"-singeln och b-sidan spelades in i Hope & Anchor-studion.



Rockpile 1976-1981. Från vänster Nick Lowe, Dave Edmunds, Terry Williams och Billy Bremner.

Namnet Rockpile hade länge figurerat i Dave Edmunds karriär, släppte albumet "Rockpile" 1972 och innan dess släppte han några singlar under namnet Dave Edmunds' Rockpile men i december 1976 startade alltså "riktiga" Rockpile. Det skulle dröja ännu några år innan Rockpile skulle göra skivor under eget namn men Nick Lowe, Dave Edmunds, Billy Bremner och trummisen Terry Williams skulle fram till 1980 kollektivt komma att figurera på alla Lowe-album, inklusive Nick Lowes singel "American squirm".



14 augusti 1976
NICK LOWE
So It Goes (Nick Lowe)
Heart Of The City (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Jake Riviera
(Stiff BUY 1)
   Har berättat det mesta om den här klassiska Stiff-singeln här. Kan bara lägga till att båda låtarna är inspelad som en demo till förlaget och inspelningen kostade endast 45 engelska pund, ca 500 svenska kronor.



1977
TARTAN HORDE
Rollers Show (Terry Modern)
Allorolla (Terry Modern)
(United Artists CM-66, Japan)
   Helt oväntat och mycket överraskande blev den första Tartan Horde-singeln en hit i Japan vilket fick Nick & Co att spela in ännu en singel och ännu en Bay City Rollers-hyllning. En singel som aldrig släpptes i England. Den här gången kompas Nick av den amerikanska gruppen Clover som också kom att kompa Elvis Costello på debutalbumet "My aim is true".



1977
THE DISCO BROS.
Let's Go To The Disco (Nick Lowe)
Everybody Dance (Nick Lowe/Daniel Adler)
Producerad av Dave Edmunds
THE TARTIAN HORDE
Bay City Rollers We Love You (Terry Modern)
Rollers Show (Terry Modern)
A Modern Boys Production
(United Artists 5C 016-60123, Holland)
   Disco Bros- och första Tartan Horde-singlarna släpptes som ep i Holland med bildomslag. OBS! Etiketten på b-sidan är felstavad.



April 1977
”Bunch Of Stiffs”
(Stiff SEEZ 2)

NICK LOWE: I Love My Label (Nick Lowe/Profile)
Producerad av Nick Lowe
TAKEAWAYS: Food (C Kid)
Producerad av Stan Francisco
   Samlingsskiva med spridda Stiff-artister. Stan Francisco var en pseudonym för Nick och Takeaways var en grupp med Lowe, Dave Edmunds, Larry Wallis och Sean Tyla. I övrigt står det mesta om hela skivan här.



Maj 1977
NICK LOWE
Bowi
Producerad av Nick Lowe
(Stiff LAST 1)

Born A Woman (Martha Sharp)
Shake That Rat (Nick Lowe)
Marie Provost (Nick Lowe)
Endless Sleep (Nick Lowe)
   Titeln på ep:n är en hyllning till David Bowie (hans senaste skiva hette "Low"...) och skivan är inspelad med samma musiker som på BUY 1, utom "Shake That Rat" där Pete Thomas spelar trummor, på "Marie Provost" spelar Roger Bechirian orgel och Dave Edmunds körar.


Oktober 1977
NICK LOWE
Halfway To Paradise (Gerry Goffin/Carole King)
I Don’t Want The Night To End (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe For himself
(Stiff BUY 21)
   Nicks avsked till Stiff. Han lämnade bolaget tillsammans med Jake Riviera, Yachts och Elvis Costello. Båda låtarna ryktas vara från ett planerat (men även denna gång) outgivet Stiff-album, "Aerials Over Orkney".
   A-sidan är en cover på Tony Orlandos amerikanska original (1961) men kanske allra mest på Billy Fury som hade en stor hit med låten i England samma år.



                                                                                        Foto: Micke Rip
Februari 1978 spelade Nick Lowe förband till Wasa Express på Domino i Stockholm. Den långhåriga gitarristen är Albert Järvinen från Hurriganes, den andra är Martin Belmont från Ducks Deluxe/Rumour och trummis är Terry Williams, som sedan fortsatte med Nick i Rockpile.
   Micke "Rip"Borg, som tagit bilden, berättar: "Träffade Nick Lowe i somras 2012 och han berättade att den där dubbelhalsade tingesten som han spelar på, nog bara spelades på live vid detta tillfälle. Den var tydligen hemsk att spela på och kort därefter såldes den till basisten i bandet Barclay James Harvest."




17 februari 1978
”Stiffs Live Stiffs”
(Stiff GET 1)

NICK LOWE: I Knew The Bride (When she used to rock and roll) (Nick Lowe)
NICK LOWE: Let’s Eat (Nick Lowe)
ALL: Sex + Drugs + Rock + Roll + Chaos (Ian Dury/Chaz Jankel)
   Paketturnén med Stiff-artister hösten 1977. Nick Lowes kompband hade det tillfälliga namnet The Last Chicken In The Shop och innehöll Larry Wallis, gitarr och sång, Terry Williams, trummor, Pete Thomas, trummor, Dave Edmunds, gitarr och sång och Penny Tobin, keyboards.
   Under gruppnamnet All döljs huvudartisterna Ian Dury, Elvis Costello, Wreckless Eric, Larry Wallis och Nick Lowe.



Februari 1978
NICK LOWE
I Love The Sound Of Breaking Glass (Nick Lowe/Andrew Bodnar/Steve Goulding)
Producerad av Nick Lowe
NICK LOWE WITH ROCKPILE
They Called It Rock (Nick Lowe/Rockpile)
A Grimy and Blurred Production
(Radar ADA 1)
   Nick Lowes premiär på nya skivbolaget Radar.   
   Kompet på a-sidan är de tre Rumour-medlemmarna Bob Andrews, keyboards, Andrew Bodnar, bas, Steve Goulding, trummor plus mixteknikern Roger Bechirian, tamburin och kör.



Mars 1978
NICK LOWE
The Jesus Of Cool
Producerad av Nick Lowe
(Radar RAD 1)

Music For Money (Nick Lowe)
I Love The Sound Of Breaking Glass (Nick Lowe/Andrew Bodnar/Steve Goulding)
Little Hitler (Nick Lowe/Dave Edmunds)
Shake And Pop (Nick Lowe)
Tonight (Nick Lowe)
So It Goes (Nick Lowe)
No Reason (Nick Lowe)
36 inches High (Jim Ford)
Marie Provost (Nick Lowe)
Nutted By Reality (Nick Lowe)
Heart Of The City (live) (Nick Lowe)
   Kompet skiftade från låt till låt. Folk från både Rockpile, Attractions, The Rumour, Blockheads plus Larry Wallis och John McFee från Clover.
   Genomgående originallåtar plus en cover av Jim Ford, då ännu så länge outgiven med låtskrivaren själv.



Maj 1978
NICK LOWE:
Little Hitler (Nick Lowe/Dave Edmunds)
Producerad av Nick Lowe
Cruel To Be Kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
(Radar ADA 12)
   A-sidan, där Pete Thomas och Dave Edmunds kompar Nick, hämtades från det aktuella albumet. B-sidan är Brinsley Schwartz outgivna originalinspelning av "Cruel to be kind", en låt som skulle spelas in igen med Nick Lowe och Rockpile.




Juli 1978
ROCKPILE
So It Goes (Nick Lowe)
NICK LOWE with Rockpile
Heart Of The City (live)
Producerad av Nick Lowe
(Columbia 3-10734, USA)
   På den amerikanska utgåvan av Nick Lowes Stiff-singel har b-sida blivit a-sida. Och på b-sidan figurerar den ursprungliga a-sidan i en liveversion med Rockpile i kompet.



Oktober 1978
NICK LOWE
American Squirm (Nick Lowe)
NICK LOWE AND HIS SOUND
(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love And Understanding (Nick Lowe)
Producerad av The Artist
(Radar ADA 26)
   På a-sidan kompas Nick av Bruce Thomas och Pete Thomas från Attractions. Och på b-sidan finns Nick inte med överhuvudtaget. Nick Lowe and His Sound är en pseudonym för Elvis Costello & the Attractions... I en låt som första gången dök upp på en Brinsley Schwartz-singel sommaren 1974.




1978
NICK LOWE
"Live At The El Mocambo EP"

(I Love The Sound Of) Breaking Glass (Nick Lowe)
Shake & Pop (Nick Lowe)
Heart Of The City (Nick Lowe)
(Columbia 7CDN-1, Canada, promo)
   Under Elvis Costellos nordamerikanska turné våren 1978 var Nick förband tillsammans med gitarristen Martin Belmont. Och kom även in på extralåtarna. Konserten 6 mars på El Mocambo i Toronto spelades in, och gavs officiellt ut med Costello 1993, och Lowe-spåren gavs ut på en promo-ep. På nämnda konsert gjorde han även "Nutted by reality".






Juni 1979
NICK LOWE
Cracking Up (Nick Lowe)
Basing St. (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe
(Radar ADA 34)
   Två låtar från det kommande albumet.




Juli 1979
NICK LOWE
Labour Of Lust
Producerad av Nick Lowe
(Radar RAD 21)

Cruel to be kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Cracking Up (Nick Lowe)
Big Kick, Plain Scrap! (Nick Lowe)
Born Fighter (Nick Lowe)
You Make Me (Nick Lowe)
Skin Deep (Nick Lowe)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
Endless Grey Ribbon (Nick Lowe)
Without Love (Nick Lowe)
Dose Of You (Nick Lowe)
Love So Fine (Nick Lowe/Rockpile)
   Rockpile kompar. Bob Andrews spelar på "Endless grey ribbon" och Huey Lewis (Clover) spelar munspel på "Born fighter". "Cruel to be kind" är en nyinspelad cover på Brinsley Schwartz gamla låt, "Switchboard Susan" är en cover på en Mickey Jupp-låt från året innan. Här kan du läsa mer om just den låten.



Augusti 1979
NICK LOWE
Cruel to be kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Endless Grey Ribbon (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe
(Radar ADA 43)
   Två låtar från det aktuella albumet.









18 augusti 1979 gifte sig Nick Lowe och den amerikanska rockcountrysångerskan Carlene Carter. Just precis det utspelar sig på videon som gjordes till ovan nämnda singel, "Cruel to be kind".
   Carlene hade träffat Nick under turnén som Nick gjorde i Nordamerika tillsammans med Elvis Costello våren 1978. En turné som resulterade i Nicks live-ep "Live At The El Mocambo" (se ovan).








80-TALET


September 1980
ROCKPILE
Wrong way (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
(F-Beat XX 9)
   A-sidan på den första skivan med Rockpile är i original en obskyr Squeeze-cover. Den publicerades första gången (1980) på en 33 ⅓ rpm grön genomskinlig flexi-singel och gavs ut tillsammans med Smash Hits! Magazine.
   B-sidan är från det kommande albumet. Singeln släpptes även i gul vinyl.



Oktober 1980
ROCKPILE
Seconds of pleasure
(F-Beat XXLP 7)

Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
If sugar was as sweet as you (Joe Tex)
Heart (Nick Lowe/Rockpile)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
Knife and fork (Nick Hennie/Kip Anderson/G Barge)
Play that fast thing (one more time) (Nick Lowe)
Wrong way (Chris Difford/Glen Tilbrook)
Pet you and hold you (Nick Lowe/Rockpile)
Oh what a thrill (Chuck Berry)
When I write the book (Nick Lowe/Rockpile)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(You ain’t nothing but) Fine fine fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
   Åtskilliga covers och icke-original på skivan. ”Teacher teacher” är ett original skriven av två f d Creation-medlemmar. ”If sugar was as sweet as you” var en albumlåt med låtskrivaren 1966, ”Knife and fork” är en obskyr singel-b-sida (under titeln ”A knife and a fork”) med Kip Anderson från 1967, ”(You ain’t nothing but) Fine fine fine” hette förenklat ”You ain't nothing but fine” när Rockin' Sidney gjorde den 1963, ”Oh what a thrill” är en relativt ny låt (1979) med Chuck Berry och Nick Lowe-låten ”Play that fast thing (one more time)” har sitt ursprung på Brinsley Schwarz-albumet ”The new favourites of Brinsley Schwarz” som producerades av Dave Edmunds. Cirkeln är på något sätt sluten.

Tillsammans med Rockpiles album kom en ep där Dave och Nick tolkar Everly Brothers:

DAVE EDMUNDS & NICK LOWE SING THE EVERLY BROTHERS
Take A Message To Mary (Felice & Boudleux Bryant)
Crying In The Rain (Howard Greenfield/Carole King)
NICK LOWE & DAVE EDMUNDS SING THE EVERLY BROTHERS
Poor Jenny (Felice & Boudleux Bryant)
When Will I Be Loved (Phil Everly)
(F-Beat BEV 1)
   Dave och Nick var i augusti 1979 på Capitol Radio för att marknadsföra sina respektive album, "Repeat when necessary" och "Labour of lust", och spelade då spontant några Everly Brothers-låtar. Här och här finns ljudupptagningar från radiobesöket.
   Under det lustiga namnet The Beverly Brothers spelade de in åtta låtar av vilka tre hamnade på den här ep:n. "Take a message..." är inspelad i Ampro Studios. Bland de övriga låtarna som spelades in fanns "Problems", "I Knew The Bride", "Blue Moon Of Kentucky" och "Heartaches".




November 1980
ROCKPILE
Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(F-Beat XX 11)
   Två albumlåtar på Rockpiles andra (och sista) singel. Samtliga Rockpile-skivor saknar officiell producent.







Mars 1981
”Concert for the people of Kampuchea”
(Atlantic K60153)

ROCKPILE: Crawling from the wreckage (Graham Parker)
ROCKPILE WITH ROBERT PLANT: Little sister (Doc Pomus/Mort Shuman)
   Två låtar blev Rockpiles bidrag på skivan från den stora Kampuchea-konserten 29 december 1979 på Hammersmith Odeon i London. Graham Parkers låt fanns med på Dave Edmunds album ”Repeat when necessary” och gruppens version av Elvis Presley-singeln från 1961 hade den gästande Led Zeppelin-sångaren Robert Plant längst fram.

Efter Rockpiles sammanbrott i februari 1981 bildade Nick Lowe en egen kompgrupp, His Noise To Go. En grupp som samtidigt fungerade som Carlene Carters kompgrupp men då under namnet CC Riders.
   Paul Carrack, keyboards, hade precis avslutat sitt korta medlemskap i Squeeze, Martin Belmont, gitarr, kom som medlem i The Rumour precis från en turné med Garland Jeffreys, James Eller, bas, hade spelat med Teardrop Explodes och Bobby Irwin, trummor, spelade tidigare i powerpopbandet The Sinceros. Irwin spelar fortfarande med Lowe men numera under namnet Robert Treherne.


His Noise To Go 1981-1982. Från vänster: Paul Carrack, James Eller, Bobby Irwin, Nick Lowe och Martin Belmont.


Februari 1982
NICK LOWE
Nick The Knife
Producerad av Nick Lowe
(F-Beat XXLP 14)

Burning (Nick Lowe)
Heart (Nick Lowe/Rockpile)
Stick It Where The Sun Don’t Shine (Nick Lowe)
Queen Of Sheba (Nick Lowe)
My Heart Hurts (Nick Lowe/Carlene Carter)
Couldn’t Love You (Anymore Than I Do) (Nick Lowe)
Let Me Kiss Ya (Nick Lowe)
Too Many Teardrops (Nick Lowe/Carlene Carter)
Ba Doom (Nick Lowe/Kim Wilson)
Raining Raining (Nick Lowe)
One’s Too Many (And A Hundred Ain’t Enough) (Nick Lowe/Kim Wilson)
Zulu Kiss (Nick Lowe/Ceiling)
   Genomgående egna låtar men några var tidigare utgivna med andra artister: "Heart" (Rockpile), "Too many teardrops" (Carlene Carter) och "One’s Too Many (And A Hundred Ain’t Enough)" (Fabulous Thunderbirds).



Februari 1982
NICK LOWE
Burning (Nick Lowe)
Zulu Kiss (Nick Lowe/Ceiling)
Producerad av Nick Lowe
(F-Beat XX 20)
   Två singellåtar från "Nick the knife"-albumet.








April 1982
NICK LOWE
My Heart Hurts (Nick Lowe/Carlene Carter)
NICK LOWE & HIS NOISE TO GO
Pet You And Hold You (Nick Lowe/Rockpile)
Producerad av Nick Lowe
(F-Beat XX 23)









Kom också som dubbel-singel med:
April 1982
NICK LOWE & HIS NOISE TO GO
Crackin' Up (Nick Lowe)
(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love and Understanding (Nick Lowe)
(F-Beat SAM 147)
   His Noise To Go var det officiella namnet på Nick Lowes kompband: James Eller, bas, Bobby Irwin, trummor, Paul Carrack, keyboards, och Martin Belmont, gitarr.
   Livelåtarna är inspelade i The Agora Ballroom i Cleveland, Ohio 10 februari 1982.



Juni 1983
NICK LOWE
The Abominable Showman
Producerad av Roger Bechirian with Nick Lowe
(F-Beat XXLP 18)

We Want Action (Nick Lowe/Carlene Carter)
Ragin’ Eyes (Nick Lowe)
Cool Reaction (Pete Marsh/Andy Howell)
Time Wounds All Heals (Nick Lowe/Carlene Carter/Simon Climie)
(For Every Woman Who Made A Fool Of A Man There’s A Woman Made A) Man Of A Fool (Nick Lowe)
Tanque-Rae (Nick Lowe)
Wish You Were Here (Nick Lowe)
Chicken And Feathers (Nick Lowe)
Paid The Price (Moon Martin)
Mess Around With Love (Nick Lowe)
Saint Beneath The Paint (Nick Lowe)
How Do You Talk To An Angel (Nick Lowe)
   Idel originallåtar plus en cover, Moon Martins "Paid the price". Först inspelad av Michelle Phillips på albumet "Victim of romance" 1977.
   Låten "Mess around with love" har en lång historia som jag har berättat här.



April 1983
NICK LOWE
Ragin’ Eyes (Nick Lowe)
Tanque-Rae (Nick Lowe)
Producerad av Roger Bechirian with Nick Lowe
(F-Beat XX 31)
   Två singellåtar från "The Abominable Showman"-albumet.










April 1983
NICK LOWE
Ragin’ Eyes (Nick Lowe)
Cool Reaction (Irregular versions) (Pete Marsh/Andy Howell)
Cool Reaction (Regular versions) (Pete Marsh/Andy Howell)
Producerad av Roger Bechirian with Nick Lowe
(F-Beat XX 31T)
   På 12"-an finns den vanliga och en udda version av albumets "Cool reaction".




1984 bytte Nick namn på sitt kompband till Cowboy Outfit och var egentligen identiskt med förra bandet His Noise To Go minus basisten James Eller.


Cowboy Outfit 1984-1985. Från vänster: Paul Carrack, Bobby Irwin, Martin Belmont och Nick Lowe.


Maj 1984
NICK LOWE
Half A Boy And Half A Man (Nick Lowe)
Awesome (Nick Lowe/Profile)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley/Paul Bass
(F-Beat XX 34)
   Singelförsmaken på två låtar från "Nick Lowe And His Cowboy Outfit"-albumet.








Maj 1984
NICK LOWE
Half A Boy And Half A Man (Nick Lowe)
Awesome (Nick Lowe/Profile)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley/Paul Bass
Cruel To Be Kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Producerad av Nick Lowe
(F-Beat XX 34T)
   Extralåten på 12"-an är överraskande "Cruel to be kind" från "Labour of lust"-albumet.
   Samtliga tre låtar på skivan ligger på a-sidan medan b-sidan är helt ograverad och blank förutom inskriptionen "NICK LOWE" där O är precis vid centrumhålet. Dessutom är det graverat en penna som skriver något...



Maj 1984
NICK LOWE
Nick Lowe And His Cowboy Outfit
Producerad av Nick Lowe med Colin Fairley och Paul Bass
*Producerad av Elvis Costello with Colin Fairley
(F-Beat ZL 70338)

Half A Boy And Half A Man (Nick Lowe)
You’ll Never Get Me Up (In One Of Those) (Mickey Jupp)
Maureen (Nick Lowe)
God’s Gift To Women (Nick Lowe)
The Gee And The Rick And The Three Card Trick (Nick Lowe)
(Hey Big Mouth) Stand Up And Say That (Nick Lowe)
Awesome (Nick Lowe/Profile)
Breakaway (Tom Springfield)
Love Like A Glove (Carlene Carter/James Eller)
Live Fast Love Hard (Joe Allison)
*L.A.F.S. (Nick Lowe)
   Albumtiteln är också namnet på Nick och hans komband som innehåller Paul Carrack, keyboards, Martin Belmont, gitarr, och Bobby Irwin, trummor.
   Originallåtar plus tre covers. "You'll never get me up in one of those", från den flygrädde Mickey Jupps "Juppanese"-album (1978), fanns alltid med i Rockpiles liverepertoar. Dave Edmunds spelade in låten redan 1981 på albumet "Twangin'". "Breakaway" är hämtad från en The Springfields-singel från 1961 och "Live Fast Love Hard" var Faron Youngs första listetta 1955.



Juli 1984
NICK LOWE
L.A.F.S. (Nick Lowe)
Producerad av Elvis Costello/Colin Fairley
(Hey Big Mouth) Stand Up And Say That (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley/Paul Bass
(F-Beat XX 36)
   Två singellåtar från "Nick Lowe And His Cowboy Outfit"-albumet.






Juli 1984
NICK LOWE
L.A.F.S. (Nick Lowe)
Producerad av Elvis Costello/Colin Fairley
(Hey Big Mouth) Stand Up And Say That (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley/Paul Bass
NICK LOWE/ELVIS COSTELLO
Baby It’s You (Burt Bacharach/Hal David/B Williams)
Producerad av Elvis Costello/Nick Lowe/Bassman
(F-Beat XX 36T)
   Extralåten på 12"-an är Nicks och Elvis Costellos version av den gamla The Shirelles-hitlåten från 1961.



September 1984
NICK LOWE
16 All-Time Lowes
Producerad av Nick Lowe
(Demon FIEND 20)

Born Fighter (Nick Lowe)
Marie Provost (Nick Lowe)
American Squirm (Nick Lowe)
Skin Deep (Nick Lowe)
NICK LOWE & ROCKPILE: When I Write The Book (Nick Lowe)
Little Hitler (Nick Lowe/Dave Edmunds)
Cruel To Be Kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Basing Street (Nick Lowe)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
(I Love The Sound Of) Breaking Glass (Nick Lowe/Andrew Bodnar/Steve Goulding)
Big Kick Plain Scrap (Nick Lowe)
Cracking Up (Nick Lowe)
Without Love (Nick Lowe)
Nutted By Reality (Nick Lowe)
So It Goes (Nick Lowe)
They Called It Rock (Nick Lowe/Rockpile)
   Nick Lowes första (men inte sista) samlingsskiva. En fyndig titel, som en paradox till alla "Best of..."-skivor, med genomgående redan utgivet material. Hämtat från Stiff-produktionen, singlar, albumen "The Jesus of cool" och "Labour of lust" och en låt ("When I write the book") från Rockpiles enda album.


Juli 1985
NICK LOWE
I Knew The Bride (When She Used To Rock ’N’ Roll) (Nick Lowe)
Producerad av Huey Lewis
NICK LOWE & HIS COWBOY OUTFIT
Darlin’ Angel Eyes (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley
(F-Beat ZB 40303)
   Singel från kommande albumet. En överraskande nyinspelning av Nicks åtta år gamla låt.







Juli 1985
NICK LOWE
I Knew The Bride (When She Used To Rock ’N’ Roll) (Nick Lowe)
Producerad av Huey Lewis
7 Nights To Rock (Buck Trail/Louis Innis/Henry Glover)
NICK LOWE & HIS COWBOY OUTFIT
Darlin’ Angel Eyes (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley
(F-Beat ZT 40304)
   12":an har som extralåt en cover, Moon Mullicans "7 nights to rock" från 1959.





Augusti 1985
NICK LOWE AND HIS COWBOY OUTFIT
The Rose Of England
Produced by Nick Lowe and Colin Fairley
*Producerad av Huey Lewis
(F-Beat ZL70765)

Darlin’ Angel Eyes (Nick Lowe)
She Don’t Love Nobody (John Hiatt)
7 Nights To Rock (Buck Trail/Louis Innis/Henry Glover)
Long Walk Back (Nick Lowe/Paul Carrack/Martin Belmont/Bobby Irwin)
The Rose Of England (Nick Lowe)
Lucky Dog (Nick Lowe)
*I Knew The Bride (When She Used To Rock ’N’ Roll) (Nick Lowe)
Indoor Fireworks (Elvis Costello)
(Hope To God) I’m Right (Nick Lowe)
I Can Be The One You Love (Nick Lowe)
Everyone (Leslie Ball/Gary Rue)
Bo Bo Skediddle (Webb Pierce/Wayne Walker)
   Originallåtar plus några covers. "Everyone" är en amerikansk låt från gruppen Rue Nouveaus repertoar. Låtskrivaren Leslie Ball var enligt uppgift vid den här tidpunkten flickvän till Elvis Costello och låten kom den vägen till Nicks kännedom.
   Costellos "Indoor fireworks" spelades in av låtskrivaren först sommaren 1985 och kom sedan på "King of America" 1986. “Bo Bo Skediddle", eller “Bo Bo Ska Diddle Daddle” som den hette i original, var 1957 en hit för en av låtskrivarna, Wayne Walker. "She don't love nobody" är en originallåt av John Hiatt.



Mars 1986
NICK LOWE
Nick's Knack
(Demon FIEND 59)

Ragin' Eyes (Nick Lowe)
Dose Of You (Nick Lowe)
One's Too Many (And A Hundred Ain't Enough) (Nick Lowe/Kim Turner)
Now And Always (Nick Lowe)
Endless Grey Ribbon (Nick Lowe)
Burning (Nick Lowe)
Wish You Were Here (Nick Lowe)
Love So Fine (Nick Lowe)
Mess Around With Love (Nick Lowe)
My Heart Hurts (Nick Lowe)
Basing Street (Nick Lowe)
Raining Raining (Nick Lowe)
Stick It Where The Sun Don't Shine (Nick Lowe)
36 Inches High (Jim Ford)
Saint Beneath The Paint (Nick Lowe)
Let Me Kiss Ya (Nick Lowe)
   Nicks andra samlingsskiva innehåller enbart redan utgivet material. Hämtat från en Stiff-b-sida ("Basing street"), albumen "The Jesus of cool", "Labour of lust", "Seconds of pleasure" (Rockpile), "Nick the knife" och "The Abominable Showman".




Februari 1988
NICK LOWE
Pinker and Prouder Than Previous
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley
*Producerad av Dave Edmunds
(Demon FIEND 99)

(You’re My) Wildest Dream (Nick Lowe)
Crying In My Sleep (Nick Lowe)
Big Hair (Nick Lowe)
Love Gets Strange (John Hiatt)
I Got The Love (Nick Lowe)
Black Lincoln Continental (Graham Parker)
Cry It Out (Nick Lowe)
*Lovers Jamboree (Paul Carrack/Nick Lowe)
Geisha Girl (Lawton Williams)
Wishing Well (Nick Lowe)
Big Big Love (Wynn Stewart/Kenneth Carroll)
   Övervägande originalmaterial. "Wishing well" hade Nick 1986 skänkt till The Men They Couldn't Hang som gav ut den på albumet "How green is the valley".
   Nicks version av John Hiatts "Love gets strange" är premiär för den låten. "Geisha girl" är en Hank Locklin-singel från 1957. Och "Big big love" är en 1961-singel med Wynn Stewart.




September 1989
NICK LOWE
Basher: The Best Of Nick Lowe
Demon FIEND 142

So It Goes (Nick Lowe)
Heart Of The City (Nick Lowe)
(I Love The Sound Of) Breaking Glass (Andrew Bodnar/Nick Lowe/Steve Goulding)
Little Hitler (Dave Edmunds/Nick Lowe)
No Reason (Nick Lowe)
36 Inches High (Jim Ford)
Marie Provost (Nick Lowe)
American Squirm (Nick Lowe)
Cracking Up (Nick Lowe)
Big Kick, Plain Scrap (Nick Lowe)
Born Fighter (Nick Lowe)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
Without Love (Nick Lowe)
Cruel To Be Kind (Ian Gomm/Nick Lowe)
When I Write The Book (Nick Lowe)
Heart (Nick Lowe)
Raging Eyes (Nick Lowe)
Time Wounds All Heels (Carlene Carter/Nick Lowe/Simon Climie)
Maureen (Nick Lowe)
Half A Boy & Half A Man (Nick Lowe)
7 Nights To Rock (Buck Trail/Louis Innis/Henry Glover)
She Don't Love Nobody (John Hiatt)
The Rose Of England (Nick Lowe)
I Knew The Bride (When She Used To Rock 'N' Roll) (Nick Lowe)
Lovers Jamboree (Nick Lowe/Paul Carrack)
   Våren 1989 skrev Nick kontrakt med Warner Bros vilket naturligtvis fick hans gamla skivbolag att ge ut ännu en samlingsskiva, nummer 3. Uteslutande redan utgivet material. Hämtat från Stiff- och Radar-singlar, albumen "Labour of lust", "Seconds of pleasure" (Rockpile), "Nick the knife", "The Abominable Showman", "Nick Lowe & his Cowboy Outfit", "The rose of England", "Pinker and prouder than previous" och ett 12"-bonusspår ("7 nights to rock").




90-TALET

1990 gavs albumen "Jesus Of Cool", "Cowboy Outfit", "Rose Of England" och "Pinker and Prouder than Previous" ut i en cd-box (Demon NICK1).



April 1990
NICK LOWE
What's shakin' on the hill (Nick Lowe)
Producerad av Dave Edmunds
Cruel to be kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Producerad av Nick Lowe
(Reprise W 9709)
   A-sidan från kommande albumet- B-sidan är en elva år gammal inspelning.







April 1990
NICK LOWE
Party Of One
Producerad av Dave Edmunds
(Reprise WX 337)

You Got The Look I Like (Nick Lowe)
(I Want To Build A) Jumbo Ark (Nick Lowe)
Gai-Gin Man (Nick Lowe)
Who Was That Man? (Nick Lowe)
What's shakin' on the hill (Nick Lowe)
Shting-Shtang (Nick Lowe)
All Men Are Liars (Nick Lowe)
Rocky Road (Nick Lowe/Simon Kirke)
Refrigerator White (Nick Lowe)
I Don't Know Why You Keep Me On (Nick Lowe)
Honeygun (Nick Lowe)
   Endast originallåtar. Nick har skrivit en låt, "Rocky road", tillsammans med trummisen i Bad Company(!), Simon Kirke.



Augusti 1990
NICK LOWE
All men are liars (Nick Lowe)
Gai-gin man (Nick Lowe)
Producerad av Dave Edmunds
(Reprise W9821)
   Två albumlåtar.











Augusti 1990
NICK LOWE
All men are liars (Nick Lowe)
Gai-gin man (Nick Lowe)
Producerad av Dave Edmunds
I Love The Sound Of Breaking Glass (Nick Lowe)
Cruel To Be Kind (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe
(Reprise W9821(T))
   12":an med två albumlåtar plus två gamla låtar.







1991
NICK LOWE
The Wilderness Years
(Demon FIENDCD 203)

Fool Too Long (Nick Lowe)
Let’s Go To The Disco (Nick Lowe)
Everybody Dance (Nick Lowe)
Bay City Rollers We Love You (Nick Lowe)
Allorolla Pt 1 (Nick Lowe)
Rollers Show (Nick Lowe)
Heart Of The City (Nick Lowe)
Halfway To Paradise (Nick Lowe)
Truth Drug (Nick Lowe)
Born A Woman (Nick Lowe)
Endless Sleep (Nick Lowe)
Shake That Rat (Nick Lowe)
I Love My Label (Nick Lowe)
I Don’t Want The Night To End (Nick Lowe)
So Heavy (Nick Lowe)
Keep It Out Of Sight (Nick Lowe)
Heart (Nick Lowe)
I Got A Job (Nick Lowe)
   Samlingsskiva med udda och exklusiva låtar från Nick Lowes tidiga karriär. Två låtar är tidigare outgivna, "I got a job" och "So heavy".

Musikerna som 1987 under spontana former spelade in John Hiatts skiva "Bring the family" bildade 1992 en grupp på egna ben: Little Village. Ett gruppnamn hämtat från en låt av Sonny Boy Williamson.


Little Village 1992. Från vänster John Hiatt, Ry Cooder,
Nick Lowe och Jim Keltner.


Februari 1992
LITTLE VILLAGE
Little Village
Producerad av Little Village
(Reprise/WEA 759926713-2)

Solar Sex Panel (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
The Action (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Inside Job (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Big Love (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Take Another Look (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Do You Want My Job (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Don't Go Away Mad (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Fool Who Knows (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
She Runs Hot (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Don't Think About Her When You're Trying To Drive (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Don't Bug Me When I'm Working (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
   Bandet som hittade varandra när de spelade in John Hiatts "Bring the family" (1985) återförenades som en hel grupp. Hiatt, gitarr och sång, Nick Lowe, bas och sång, Ry Cooder, gitarr och sång, och Jim Keltner, trummor, skrev alla låtar tillsammans.

mars 1992
LITTLE VILLAGE
Solar Sex Panel (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Do With Me What You Want To Do (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Haunted House (Robert Geddins)
Producerad av Little Village
(Reprise W 0088 CD)
   En albumlåt plus två icke-albumlåtar varav ett original och en cover, "Haunted house", som först gjordes känd av Sam The Sham & the Pharaohs.

maj 1992
LITTLE VILLAGE
Don't Go Away Mad (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Big Love (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Do With Me What You Want To Do (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Producerad av Little Village
(Reprise)
   Två albumlåtar och en icke-albumlåt - samma låt som på förra singeln.




1994
"Adios Amigo: A tribute to Arthur Alexander"
(Demon FIENDCD 754)

NICK LOWE: In The Middle Of It All (Arthur Alexander)
Producerad av Nick Lowe
   På hyllningsskivan till Arthur Alexander gör Nick en låt från 1972 utgiven på albumet "Arthur Alexander".


November 1994
NICK LOWE
The Impossible Bird
(Demon FIENDCD757)

Soulful Wind (Nick Lowe)
The Beast In Me (Nick Lowe)
True Love Travels On A Gravel Road (Dallas Frazier/A.L. Owens)
Trail Of Tears (Roger Cooke/Allen Reynolds)
Shelley My Love (Nick Lowe)
Where's My Everything? (Nick Lowe)
12-Step Program (To Quit You Babe) (Nick Lowe)
Lover Don't Go (Nick Lowe)
Drive-Thru Man (Nick Lowe)
Withered On The Vine (Nick Lowe)
I Live On A Battlefield (Paul Carrack/Nick Lowe)
14 Days (Nick Lowe)
I'll Be There (Rusty Gabbard/Ray Price)
   Originallåtar, "I live on a battlefield" gjorde Paul Carrack första gången 1986, plus tre covers. "True love travels on a gravel road" som Elvis Presley gjorde första gången på "From Elvis to Memphis" (1969), "Trail of tears" med Juice Newton från "Quiet lies" (1982) och "I'll be there" på en Ray Price-singel (1954).
   Johnny Cash gav ut den första versionen av "The beast in me", på albumet "American recordings".
   
November 1994
NICK LOWE
True Love Travels On A Gravel Road (Dallas Frazier/A.L. Owens)
In The Middle Of It All (Arthur Alexander)
12-Step Program (To Quit You Babe) (Nick Lowe)
What's So Funny 'bout Peace, Love & Understanding (Nick Lowe)
(Demon NICKA315)
   Två albumlåtar, en gammal Lowe-klassiker och en låt från Arthur Alexander-hyllningsplattan.

5 juli 1995
NICK LOWE & THE IMPOSSIBLE BIRDS
Live! On The Battlefield
(Upstart 021, USA)

I Live On The Battlefield
(Paul Carrack/Nick Lowe)
36 Inches High (live Tokyo)
(Jim Ford)
Without Love (live Chicago)
(Nick Lowe)
Dream Girl (live Houston)
(Jan Crutchfield/Jerry Crutchfield)
In The Middle Of It All
(Arthur Alexander)
   En amerikansk ep med fem livelåtar. "Dream girl" är en cover från Slim Harpos album "Sings Rainin' in my heart" (1961).



1995
NICK LOWE
Party Of One (re-release)
(Demon FIENDCD767)

You Got The Look I Like (Nick Lowe)
(I Want To Build A) Jumbo Ark (Nick Lowe)
Gai-Gin Man (Nick Lowe)
Who Was That Man? (Nick Lowe)
What's Shakin' On The Hill (Nick Lowe)
Shting-Shtang (Nick Lowe)
All Men Are Liars (Nick Lowe)
Rocky Road (Nick Lowe/Simon Kirke)
Refrigerator White (Nick Lowe)
I Don't Know Why You Keep Me On (Nick Lowe)
Honeygun (Nick Lowe)
Extended play:
You Stabbed Me In The Front (Nick Lowe)
Rocket Coast (Nick Lowe)
   Återutgivning av Nicks fem år gamla album plus två extralåtar.


26 januari 1998
NICK LOWE
Dig My Mood
(Demon FIENDCD939)

Faithless Lover (Nick Lowe)
Lonesome Reverie (Nick Lowe)
You Inspire Me (Nick Lowe)
What Lack Of Love Has Done (Nick Lowe)
Time I Took A Holiday (Nick Lowe)
Failed Christian (Henry McCullough)
Man That I've Become (Nick Lowe)
Freezing (Nick Lowe)
High On A Hilltop (Nick Lowe)
Lead Me Not (Nick Lowe)
I Must Be Getting Over You (Nick Lowe)
Cold Grey Light Of Dawn (Ivory Joe Hunter)
   Originallåtar plus två covers. "Failed Christian" släpptes på singel av låtskrivaren 1998 och "Cold grey light of dawn" gjordes första gången av låtskrivaren på albumet "Jumpin' at the Dew Drop" 1968.

1998
NICK LOWE
You Inspire Me
(Demon VEXCD17)

You Inspire Me (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank
Soulful Wind (Nick Lowe)
She Don't Love Nobody (John Hiatt)
Cruel To Be Kind (Nick Lowe)
Half A Boy And Half A Man (Nick Lowe)
   Ep med en albumlåt och fyra liveinspelade spår. Nick kompas på livelåtarna av Robert Treherne, trummor och sång, Geraint Watkins, orgel, piano, elektrisk gitarr, dragspel och sång, och Steve Donnelly, sologitarr. Inspelade 3 och 4 mars 1998 på Club Quattro, Tokyo, Japan.

Augusti 1999
NICK LOWE
The Doings
(Edsel LOWE 50)

CD 1: 1. So It Goes 2. Heat Of The City 3. Born A Woman 4. Shake That Rat 5. Marie Provost 6. Endless Sleep 7. I Knew The Bride (Live) 8. Half Way To Paradise 9. I Don't Want The Night To End 10. I Love The Sound Of Breaking Glass 11. Little Hitler 12. Cruel To Be Kind 13. Tonight 14. No Reason 15. 36 Inches High 16. American Squirm 17. Cracking Up 18. Basing Street 19. Cruel To Be Kind 20. Born Fighter 21. Switchboard Susan 22. Without Love 23. Burning 24. Heart 25. My Heart Hurts 26. Raining Raining

CD 2: 1. Ragin'Eyes 2. Time Wounds All Heels 3. Half A Boy And Half A Man 4. Maureen 5. Awesome 6. Darlin' Angel Eyes 7. She Don't Love Nobody 8. 7 Nights To Rock 9. The Rose Of England 10. I Knew The Bride 11. Indoor Fireworks 12. Bo Bo Skediddle 13. (You're My) Wildest Dream 14. Crying In My Sleep 15. Lovers Jamboree 16, Big Big Love 17. What's Shakin' On The Hill 18. All Men Are Liars 19. Gai-Gin Man 20. You Stabbed Me In The Front

CD 3: 1. Soulful Wind 2. The Beast In Me 3. True Love Travels On A Gravel Road 4. Shelley My Love 5. Where's My Everything? 6. 12-Step Program (To Quit You Babe) 7. Lover Don't Go 8. I Live On A Battlefield 9. 14 Days 10. In The Middle Of It All 11. (What's So Funny 'Bout) Peace Love & Understanding 12. Faithless Lover 13. Lonesome Reverie 14. You Inspire Me 15. Time I Took A Holiday 16. Man That I've Become 17. Freezing 18. High On A Hilltop 19. Lead Me Not 20. I Must Be Getting Over You

'RARITIES' CD 4: Crackin' Up 2. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love & Understanding 3. Baby It's You 4, Don't Think About Her 5. Rocky Road 6. Losin Boy 7. Love Is After Me 8. Lonely Just Like Me 9. 36 Inches High 10. Without Love 11. Lover Don't Go 12. Dream Girl 13. I'm Coming Home 14. Raining 15. I'll Give You All Night To Stop 16. True Love Ways (With The Mavericks) 17. Soulful Wind (Live) 18. She Don't Love Nobody (Live) 19. Cruel To Be Kind (Live) 20. Half A Boy And Half A Man (Live)

En mäktig samlings-cd-box med Nick Lowe. På fjärde skivan finns några exklusiva låtar. "Don’t Think About Her" och "Rocky Road" (släpptes på "Party of one"-albumet) är outgivna demolåtar från 1989.
   Tre heminspelningar av tre covers spelades in 1994. Eddie Giles låt "Losing boy" var ursprungligen en Stax-singel (Stax 0103) 1971. "Love is after me" (Steve Cropper/Isaac Hayes/David Porter) kom på ett Sam & Dave-album, "I thank you" (1968) och Arthur Alexanders "Lonely just like me" fanns med på Alexanders album med samma namn (1993).
   "Raining Raining" är en tidigare outgiven liveversion (1994, Japan) av Nicks låt från "Nick the knife". Och Nicks version av Ivory Joe Hunters "I’ll Give You All Night To Stop" är en outtake från inspelningarna till "Impossible Birds". Hunters original finns på albumet "I'm Coming Down with the Blues" (1994).   


21 september 1999
”Mumford”
(Hollywood, USA)

NICK LOWE: From now on (Nick Lowe)
Producerad av Neil Brockbank/Nick Lowe
   Nick gör här låten som han en gång i tiden gav bort till Paul Carrack.




00-TALET


3 september 2001
NICK LOWE
The convincer
(Proper PRPCD030)

Homewrecker (Nick Lowe)
Only a Fool Breaks His Own Heart (Norman Bergen/Shelly Coburn)
Lately I've Let Things Slide (Nick Lowe)
She's Got Soul (Nick Lowe)
Cupid Must Be Angry (Nick Lowe)
Indian Queens (Nick Lowe)
Poor Side Of Town (Johnny Rivers/Lou Adler)
I'm a Mess (Nick Lowe)
Between Dark and Dawn (Nick Lowe)
Bygones (Won't Go) (Nick Lowe)
Has She Got a Friend? (Nick Lowe)
Let's Stay In and Make Love (Nick Lowe)
Bonuslåtar:
There Will Never Be Any Peace (Until God Is Seated at the Conference Table) (Eugene Record)
Different Kind of Blue (Nick Lowe)
Mama Said (Nick Lowe)
   Originallåtar och covers. Under den fullständiga titeln "There Will Never Be Any Peace (Until God Is Seated at the Conference Table)" gavs låten ursprungligen ut med The Chi-Lites 1974. "Only a Fool Breaks His Own Heart" släpptes första gången på skiva med Arthur Prysock 1965. Och Johnny Rivers hade en hit med "Poor side of town" 1966.
   Albumet med extralåtar gavs ut i en begränsad upplaga och före den ordinarie utgåvan. Alla extra låtar låg på en egen CDR i fodralet.


10 september 2001
LOS STRAITJACKETS
Sing along with Los Straitjackets
Producerad av R.S. Field
(Evangeline GEL 4031)

featuring NICK LOWE
Shake that rat (Nick Lowe)
   En instrumental låt, originalet återfinns på "Bowi"-ep:n, där Nick spelar soloinstrumentet basgitarr.



12 november 2001
NICK LOWE
Lately I've Let Things Slide (Nick Lowe)
She's Got Soul (Nick Lowe)
The Conference Table (Eugene Record)
Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank
(Proper DDTB 1)
   Två albumlåtar från "The convincer" plus en The Chi-Lites-cover från en singel 1974. då under den fullständiga titeln "There Will Never Be Any Peace (Until God Is Seated at the Conference Table)".


5 mars 2002
"Evangeline made"
(Vanguard, USA)

NICK LOWE: Arrette Pas La Musique (Don't stop the music) (George Jones)
   Producerad av Ann Savoy
   På en samlingsskiva med undertiteln "A tribute to Cajun Music" hyllar en mängd intressanta artister (bland annat Linda Ronstadt, John Fogerty, Richard Thompson, Maria McKee, Rodney Crowell, David Johansen och - Nick) cajungenren.


2004
NICK LOWE
Untouched takeaway
Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank
(Yep Roc YEP 2800, USA)

What's Shaking on the Hill (Nick Lowe)
Faithless Lover (Nick Lowe)
I Live On A Battlefield (Paul Carrack/Nick Lowe)
You Inspire Me (Nick Lowe)
Cruel to Be Kind (Ian Gomm/Nick Lowe)
Indian Queens (Nick Lowe)
Let's Stay In and Make Love (Nick Lowe)
Shting Shtang (Nick Lowe)
The Beast in Me (Nick Lowe)
(What's So Funny 'Bout) Peace, Love and Understanding? (Nick Lowe)
12-Step Program (To Quit You Babe)*(Nick Lowe)
Dream Girl (Jan Crutchfield/Jerry Crutchfield)
Without Love (Nick Lowe)
14 Days (Nick Lowe)
Tombstone Every Mile (Dan Fulkerson)
Shelley My Love (Nick Lowe)
I'll Be There (Rusty Gabbard/Ray Price)
   Liveskivan, som hämtat sin titel från texten till låten "Lately I've let things slide" (som däremot inte finns med på skivan...), är inspelad på två turnéer, 1995 och 2001, med två liknande kompband. The Convincers: Nick Lowe, bas, kompgitarr och sång, Geraint Watkins, keyboards och sång, Steve Donnelly, sologitarr, och Robert Treherne (fast här felaktigt stavat Trehern), trummor och sång. The Impossible Birds: Nick Lowe, bas, kompgitarr och sång, Geraint Watkins, keyboards och sång, Bill Kirchen, sologitarr och sång, Paul Riley, bas och sång, och Robert Treherne, trummor och sång.
   Bill Kirchen sjunger "Tombstone every mile".
   Samtliga låtar, utom "Tombstone every mile", finns i studioinspelningar med Nick Lowe, främst från hans senare solorepertoar. "A tombstone every mile" var en Dick Curless-singel från 1965.


27 april 2004
ROCKPILE
Seconds of pleasure
(Sony, USA)

Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
If sugar was as sweet as you (Joe Tex)
Heart (Nick Lowe/Rockpile)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
Knife and fork (Nick Hennie/Kip Anderson/G Barge)
Play that fast thing (one more time) (Nick Lowe)
Wrong way (Chris Difford/Glen Tilbrook)
Pet you and hold you (Nick Lowe)
Oh what a thrill (Chuck Berry)
When I write the book (Nick Lowe/Rockpile)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(You ain’t nothing but) Fine fine fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
DAVE EDMUNDS & NICK LOWE SING THE EVERLY BROTHERS
Take A Message To Mary (Felice & Boudleux Bryant)
Crying In The Rain (Howard Greenfield/Carole King)
NICK LOWE & DAVE EDMUNDS SING THE EVERLY BROTHERS
Poor Jenny (Felice & Boudleux Bryant)
When Will I Be Loved (Phil Everly)
Crawling from the wreckage (Graham Parker)
Back to schooldays (Graham Parker)
They called it rock (Nick Lowe/Rockpile)
   Det här är den tredje utgivningen av Rockpiles album från 1980. Den andra utgivningen (Demon FIEND 28) från 1988 (med cd-varianten 1990) innehöll inga extralåtar. 2004-utgåvan innehöll däremot några unika, tidigare outgivna, spår, "Back to schooldays" och "They called it rock". Båda är inspelade live på BBC 4 juli 1977.


2004
“Sweetheart Love Songs”
(Hear Music, USA)

NICK LOWE: It’s all in the game (Charles Dawes/Carl Sigman)
   På en samlingsskiva med undertiteln “Our favorite artists cover their favorite love songs”, med artister som Aimee Mann, Joe Henry, Kathleen Edwards och Ron Sexsmith, gör Nick Lowe en Nat King Cole-inspirerad cover på Tommy Edwards gamla hit från 1958.

   

4 juni 2007
NICK LOWE
At my age
(Proper PRPCD030)

A Better Man (Nick Lowe)
Long Limbed Girl (Nick Lowe)
I Trained Her to Love Me (Nick Lowe/Robert Treherne)
The Club (Nick Lowe)
Hope for Us All (Nick Lowe)
People Change (Nick Lowe)
The Man in Love (Charlie Feathers/Quinton Claunch/William Cantrell)
Love's Got a Lot to Answer For (Nick Lowe)
Rome Wasn't Built in a Day (Nick Lowe)
Not Too Long Ago (Joe Stampley/Merle Kilgore)
The Other Side of the Coin (Nick Lowe)
Feel Again" (John M Virgin)
   Originallåtar och tre covers. Charlie Feathers spelade in en demo av "The man in love" i november 1958 men det var Tommy Tucker som först gav ut låten på skiva i mars 1959. "Feel again" gav Faron Young ut på singel 1975. Och "Not too long ago" var en singel med The Uniques, där låtskrivaren Joe Stampley var sångare, 1965.

2008
NICK LOWE
Heart of the city
(Yep Roc, USA)
   En extremt begränsad vinylsingel med Nick på den ena sidan (den andra sidan hade Robin Hitchcock med "Sickyboy") där han framför sin gamla klassiker live på radiostationen WFUV i New York.




9 mars 2009
NICK LOWE
Quiet Please...The New Best of Nick Lowe
(Proper PRPCD036)

Disc 1: 1. (Whats So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding / 2. So It Goes / 3. Heart Of The City / 4. Endless Sleep / 5. Marie Provost / 6. I Love The Sound Of Breaking Glass / 7. Cracking Up / 8. American Squirm / 9. Cruel To Be Kind / 10. Without Love / 11. You Make Me / 12. When I Write the Book / 13. Play That Fast Thing (One More Time) / 14. Burning / 15. Heart / 16. Raining Raining / 17. Ragin' Eyes / 18. Mess Around With Love / 19. Wish You Were Here / 20. L.A.F.S. / 21. Half A Boy And Half A Man / 22. The Gee And the Rick And The Three Card Trick / 23. The Rose OF England / 24. I Knew The Bride (When She Used To Rock And Roll) / 25. Wishing Well

Disc 2: 1. Lovers Jamboree / 2. Shting-Shtang / 3. All Men Are Liars / 4. Whats Shakin' On The Hill / 5. Don't Think About Her When You're Trying To Drive (demo) / 6. Fool Who Knows / 7. Soulful Wind / 8. The Beast In Me / 9. I Live On A Battlefield / 10. Shelley My Love / 11. You Inspire Me / 12. Lonesome Reverie / 13. Faithless Lover / 14. What Lack Of Love Has Done / 15. Man That I've Become / 16. Lately I've Let Things Slide / 17. Homewrecker / 18. Has She Got A Friend? / 19. Let's Stay In And Make Love / 20. Indian Queens / 21. People Change / 22. Long Limbed Girl / 23. Hope For Us All
   Ännu en maffig samling med Nick Lowe. Med ett udda intressant spår, demon till "Don't Think About Her When You're Trying To Drive" där Nick sjunger. På Little Villages skiva är det John Hiatt som sjunger.


6 juli 2009
NICK LOWE
The Brentford Trilogy
(Proper PRPCD025)
   Tre Nick-album i en samlad box, "The impossible bird", "Dig my mood" och "The convincer". Samlingstiteln är uppkallad efter en boksamling på åtta noveller av Robert Rankin.



17 augusti 2009
MARTIN BELMONT
The guest list
Producerad av Neil Brockbank/Martin Belmont
(Goldtop AU79CD003)

featuring NICK LOWE
A man in love (Charlie Feathers/Quinton Claunch/William Cantrell)
   På Nicks "At my age"-album hette Charlie Feathers-låten "The man in love".




10-TALET



19 juli 2010
BILL KIRCHEN
Word to the wise
Producerad av Paul Riley
(Proper PRPCD053)

featuring PAUL CARRACK & NICK LOWE
Shelly's winter love (Merle Haggard)
   Paul och Nick tar över sången på den här låten.



28 juni 2011
"Rave On Buddy Holly"
(Fantasy/Concord)

NICK LOWE: Changing All Those Changes (Buddy Holly)
Producerad av Randall POster/Gelya Robb
   Under den fullständiga titeln "I’m Changing All Those Changes" fanns låten i original med på Buddy Hollys tredje album "That'll be the day" (1956).


22 augusti 1980
ROCKPILE
Live at Montreaux 1980
(Eagle EAGCD452)

Sweet Little Lisa (Donivan Cowart/Martin Cowart/Hank DeVito)
So it Goes (Nick Lowe)
I Knew the Bride (Nick Lowe)
Queen of Hearts (Hank DeVito)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
Trouble Boys (Billy Bremner)
Teacher Teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
Girls Talk (Elvis Costello/Ari Pulkkinen)
Three Time Loser (Don Covay/Ron Miller)
You Ain´t Nothin´ But Fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
Crawling From the Wreckage (Graham Parker)
Let it Rock (Chuck Berry)
I Hear You Knocking (Pearl King/Dave Bartholomew)
They Called it Rock (Dave Edmunds/William Murray Bremner/Nick Lowe)
Ju Ju Man (Jim Ford)
Let’s Talk About Us (Otis Blackwell)
   En konsert med Rockpile inspelad på Montreaux Jazz Festival(?) 12 juli 1980. En samling låtar som redan finns utgivna på studioskivor i olika sammanhang. Både på Lowe-, Edmunds- och Rockpile-skivor.
   Utgivningen känns inte riktigt seriös med flera frågetecken kring de påstådda låtskrivarnamnen. Jag har skrivit en notering om allt här.



12 september 2011
NICK LOWE
The old magic
Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank/Robert Treherne
(Proper PRPCD085)

Stoplight Roses (Nick Lowe)
Checkout Time (Nick Lowe)
House For Sale (Nick Lowe)
Sensitive Man (Nick Lowe)
I Read A Lot (Nick Lowe)
Shame On The Rain (Tom T Hall)
Restless Feeling (Nick Lowe)
The Poisoned Rose (Elvis Costello)
Somebody Cares For Me (Nick Lowe/Geraint Watkins)
You Don't Know Me At All (Jeff West)
'Til The Real Thing Comes Along (Nick Lowe)
   Sju nya Nick Lowe-klassiker och som vanligt har han drygat ut med några välvalda covers. "The poísoned rose" är från Elvis Costellos "King of America" (1985), men Elvis kallade den för enbart "Poisoned rose", och "Shame on the rain" är från Tom T Halls album "Ballad of Forty Dollars And His Other Great Songs" (1968). "You don't know me at all" är en färskare men mer okänd låt. Från albumet "Turntable Matinee" (2006) med Big Sandy & His Fly-Rite Boys.


25 november 2011
NICK LOWE & His Band
Go ’Way Hound Dog(Cliff Johnson)
(I’ve Changed My) Wild Mind (A.R. Peddy-Mel Tillis)
Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank/Robert Treherne
(Yep Roc SI-YEP-2252)
En 10" 78rpm-singel med Nick och hans band. A-sidan är inspelad live på The Old Town School of Folk Music i Chicago och b-sidan är inspelad i RAK Studios, St Johns Wood, i London. Skivan släpptes på Black Friday Record Store Day även som 7” (SI-YEP-2251).
   Nick har grävt djupt bland gammalt rockabillymaterial till den här singeln. Cliff Johnson gav ut ”Go ’way hound dog” på singel 1957 och ”(I’ve Changed My) Wild Mind” gavs ut 1956 av James ”T” Talley.



11 juni 2012
"The Old Grey Whistle Test Box Set"
(Rhino)

NICK LOWE: Sensitive man (Nick Lowe)

En 3-cd-box med både historiska och nyinspelade (2011) livelåtar från den klassiska engelska musikshowen. Nicks låt är inspelad 2011 på 40 års-jubileumsprogrammet. Låten är hämtad från senaste albumet "The old magic".


28 oktober 2013
NICK LOWE
Quality Street - A Seasonal Selection For All The Family
Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank/Robert Treherne
(Proper PRPCD 114)

Children Go Where I Send Thee (Traditional)
Christmas Can't Be Far Away (Boudleaux Bryant)
Christmas At the Airport (Nick Lowe)
Old Toy Trains (Roger Miller)
The North Pole Express (Nick Lowe)
Hooves On the Roof (Ron Sexsmith)
I Was Born In Bethlehem (Nick Lowe)
Just To Be With You (This Christmas) (Ross Bon)
Rise Up Shepherd (Traditional)
Silent Night (Traditional)
A Dollar Short of Happy (Ry Cooder/Nick Lowe)
I Wish It Could Be Christmas Every Day (Roy Wood)



25 november 2015
NICK LOWE & LOS STRAITJACKETS
The Quality Holiday Revue Live
Producerad av Neil Brockbank
(Yep-Roc LP-YEP-2452, USA)

A Dollar Short of Happy (Ry Cooder/Nick Lowe)
Raging Eyes (Nick Lowe)
Christmas At The Airport (Nick Lowe)
Not Too Long Ago (Joe Stampley/Merle Kilgore)
Linus & Lucy (Vince Guaraldi)
(I love the sound of) Breaking Glass (Nick Lowe)
Sensitive Man (Nick Lowe)
Somebody Cares For Me (Nick Lowe)
The North Pole Express (Nick Lowe)
Half A Boy And Half A Man (Nick Lowe)
I Wish It Could Be Christmas Everyday (Roy Wood)
Children, Go Where I Send Thee (Traditional)
I Was Born In Bethlehem (Nick Lowe)

Nick Lowe och det amerikanska instrumentalbandet Los Straitjackets turnerade i USA under december 2014. Det här är en konsertinspelning från 16 december 2014 på Paradise Rock Club i Boston. Med Nick Lowe, Gregory Townson, gitarr, Chris Sprague, trummor, Eddie Angel, gitarr, och Pete Curry, bas. Konsertrepertoaren domineras av material från Lowes julalbum "Quality street" (2013) plus en cover på Louisiana-bandet The Uniques featuring Joe Stampleys singel "Not too long ago" från 1965.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #1: Bring the family

1987 stod John Hiatt inte så högt i kurs rent kommersiellt. Inför inspelningen av "Bring the family" var det små resurser som gällde. Samma band (men vilket band, Lowe, Cooder och Keltner!) på alla låtar med ett avslappnat och ofta anspråkslöst sound som resulterade i 80-talets bästa album enligt undertecknad-.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 23/4 2008.

JOHN HIATT: Bring the family (A&M, 1987)
Den långa resan, som startade i slutet på augusti förra året, mot toppen är slut. Nummer ett och det bästa är John Hiatts all time high på skiva. Och då ska vi veta att Hiatt har många underbart starka skivor på sitt samvete. Både före och efter 1987, när ”Bring the family” släpptes.
   Jag har tidigare på den här listan uppmärksammat hans ”Riding with the king” men redan på 70-talet slog han till med mästerliga ”Slug line”. Efter 1987 har han dessutom gjort flera utmärkta skivor som ”Stolen moments”, ”Walk on” och den senaste skivan ”Master of disaster” som faktiskt är gjord efter samma modell som en gång ”Bring the family”.
   Men det är hans 1987-skiva ”Bring the family” som kröner hans skivproduktion. Som han också själv tycker:
   - The most honest record I’ve ever made, har John Hiatt själv beskrivit sitt mästerverk till album.
   Mycket credit måste gå till producenten John Chelew, egentligen konsertbokare på McCabes i Santa Monica i Kalifornien, när han med små medel och inga resurser lyckades samla ett litet fantastiskt gäng till inspelningen av John Hiatts åttonde skiva.
   Det var ingen långsökt samling folk som backade upp Hiatt. Basisten Nick Lowe hade Hiatt turnerat med 1983 och han producerade hälften av den ovan nämnda ”Riding with the king”. Legenden säger att Lowe ställde upp gratis.
   Supergitarristen Ry Cooder fanns redan i Hiatts närhet. Hiatt hade under mitten av 80-talet turnerat med Cooder i hans band som gitarrist. Att trummisen Jim Keltner, som i stort sett spelat med alla i hela rockvärlden, också fanns med kändes bara naturligt.

Chelew har förklarat utgångsläget:
   "I never thought John’s records matched his live performance. His songs seemed to cut through more cleanly when it was just him and his guitar or piano. So I began wondering how he could make a record that captured the honesty and integrity of his live shows."
   Inspelningarna av ”Bring the family” tog bara fyra dagar, 17, 18, 19 och 20 februari 1987, i Ocean Way Studio 2 i Los Angeles. Inga repetitioner, direkt på inspelning. Hiatt spelade upp låtarna på sin akustiska gitarr och sedan satte inspelningen igång. Även låtarna, samtliga tio Hiatt-original, var skrivna bara en eller två månader innan.
   Redan den 2 juni 1987 kunde jag själv konstatera i min recension i Nerikes Allehanda att John Hiatt hade gjort sin bästa skiva. Under rubriken ”Hysteriskt bra LP-skiva” skrev jag då:
   ”Som bäst hade jag väntat mig en ny ”Riding with the king” plus några typiska Hiatt-ballader. Jag fick inte det, jag fick något ännu bättre!
   Hiatt har kallat in ”familjen”, ett tremannakomp som inte är där för att briljera med teknik utan helt enkelt kommit för att tillsammans med Hiatt spela in hans bästa LP.
   Det är en skiva som håller ihop, det är en skiva utan minsta svaghet och det är en skiva som just nu är årets hittills bästa LP.
   LP:n har som sagt inga svagheter men många höjdpunkter. Balladerna ”Lipstick sunset” (andlöst slidesolo) och ”Tip of my tongue” är svåra att förbise liksom de så kallade hitlåtarna ”Thing called love” och ”Your dad did”.
   Revanschen efter den halvhjärtade ”Warming up the ice age” är total.”
   Det finns naturligtvis fler fantastiska låtar på ”Bring the family” än de jag nämnde i min recension. Förutom ”Thing called love” så får nog också ”Have a little faith in me” betraktas som en hit. På en skiva som inte alls hade som ambition att slå kommersiellt med dunder och brak.
   Men ”Bring the family” blev en vändpunkt för John Hiatt. Både musikaliskt, personligt och framförallt artistmässigt. Efter 1987 har John Hiatt radat upp den ena musikaliska triumfen efter den andra. Men ingen överträffar dock ”Bring the family”, 80-talets i mitt tycke allra bästa album.

Side A
1. Memphis On The Meantime   
2. Alone In The Dark   
3. Thing Called Love   
4. Lipstick Sunset   
5. Have A Little Faith In Me   

Side B
1. Thank You Girl   
2. Tip Of My Tongue   
3. Your Dad Did   
4. Stood Up   
5. Learning How To Love You   

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #1/70: "Darkness on the edge of town"

Bruce Springsteens fantastiska 1978-album är nummer två på min all-time-best-album genom alla tider och blev i min rangordning av 70-talsalbum tveklös etta. "Badlands" är en fullständigt knäckande öppningslåt.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 2/5 2011.

BRUCE SPRINGSTEEN: Darkness on the edge of town (Columbia, 1978)

Efter en 70 veckor lång nedräkning och ett ständigt berättande om 70-talets i mina öron bästa skivor har vi nått finalen och nummer ett ska utses. Det är naturligtvis inget val jag har gjort under den senaste veckan, det senaste halvåret, eller när jag satte igång serien här för nästan två år sedan eller ens bestämde när den fantastiska återutgivningen av ”Darkness on the edge of town” släpptes i höstas.
   Nej, ”Darkness…” har varit en av mina två största favoriter på skiva sedan dag 1, den där fina sommardagen i juni 1978 när jag häpet lyssnade på skivan första gången hemma hos en kompis och nästan glömde bort att jag samtidigt satt med en glass i handen. Om jag minns alldeles rätt spelade Sverige VM-fotboll mot Brasilien (1-1) samma dag, 3 juni.
   6 juni skrev jag en positiv recension i Nerikes Allehanda, mer om den senare, och Bruce Springsteen hade kommit in i mitt liv på fullaste allvar. ”Born to run”, nästan tre år tidigare, var givetvis det stora kommersiella genombrottet och den stora presentationen av en mäktig artist. Med ett sound, arrangemang och en produktion som var extremt utåtriktat och delvis också hitinriktat.
   ”Darkness on the edge of town” var Bruce Springsteen på riktigt, jordnära och personlig rockmusik med fantastiska låtar och ännu fler underbara texter. Kort sagt en klockren knockout som alla dagar i veckan är en av mina största favoriter på skiva.
   70-talet, ja. Det går aldrig att riktigt minnas detaljerna på rätt sätt. Det går aldrig att återuppleva känslan på samma sätt igen och du kan omöjligt lyssna på en skiva från 70-talet idag och förstå hur vi tänkte och kände när nålen på grammofonen sänkte sig över vinylen på en nyinköpt skiva för första gången. Drygt 30 års ytterligare lyssnande på populärmusik har naturligtvis vattnat ur de ursprungliga känslorna på det mesta jag lyssnade på en gång i tiden. Men ”Darkness…”-skivan står sig fantastiskt bra och det beror mycket på att låtarna ursprungligen var så starka och monumentala och att de sedan ständigt uppdaterats på en rad konserter genom åren.

På mina tio Bruce Springsteen-konserter genom åren har jag faktiskt fått uppleva sju av albumets tio låtar i mer eller mindre fantastiska versioner:

Badlands
Är ju en fullständigt häpnadsväckande öppningslåt på skivan och inte överraskande en flitigt förekommande livelåt med Bruce. Några gånger har den placerats tidigt i konserten, innan ljudet riktigt har stabiliserat sig, men både 2007 och 2008 var låten fantastisk final och slutlåt i huvudavdelningen.
   2002 skrev jag om ”Badlands” och att jag aldrig hade hört den bättre men på Ullevi 2008 tog den priset: ”Extas! Det galopperande pianot leder den magiska och oemotståndliga rytmen. Bruce har alla sin hand. Max Weinberg närmade sig Richter-skalans högre nivåer. Det klassiska ooh-ooh-andet från publiken rullade runt hela arenan.”

Adam raised a cain
Ingen stor Bruce-låt i E Street Band-sammanhang. Däremot fanns den med tidigt på setlistan när Bruce våren 2006 gav sig ut på turné med sitt Seeger Session Tour Band. Inklämd bland alla traditionellt baserade låtar.

Something in the night
Jag har inte upplevt låten med Bruce på konsert och har inte överraskande hamnat i skymundan bland övriga mer kända låtar på albumet. Men det var den första låten från skivan som Bruce framförde live. Låten har framförts mest i USA och Canada under 1976 och 1977 men också ett fåtal gånger i Europa 2003, 2008 och 2009.

Candy’s room
En av mina Topp 3-låtar med Bruce och E Street Band. Har upplevt låten live många, många gånger men överraskande inte 1985 på Ullevi. Och inte heller nu senast 2008. Men 1981, 2002 och 2007. Ofta helt fantastisk låt live och om jag minns rätt var den en av höjdpunkterna 1981 där den placerats mellan ”Backstreets” och ”Ramrod” mot slutet av konserterna.

Racing in the street
Märkligt nog har jag inte upplevt den här klassikern mer än ett par gånger. Och det var 1981. Å andra sidan kom Bruce med sommaren till Sverige i maj det året och textraderna ”Summer’s here and the time is right/For racin’ in the street” blev liksom temat för hela sommaren 1981.

The promised land
Ännu en publikfavorit med sitt inledande fantastiska Clarence Clemons-saxsolo. Både 1981 och 1988 fanns den med på konserterna men kanske allra störst 1985 när Bruce spelade munspel, Patti Scialfa och Nils Lofgren sjöng och två rejäla instrumentala solon av Nils och Clarence.

Factory
Jag har faktiskt aldrig upplevt låten live fast han har framfört “Factory” vid två tidigare tillfällen, tredje Sverigekonserten i maj 1981 och på Stockholms stadion 1999. Annars borde det känslomässigt ha funnits plats för låten på solokonserterna sommaren 2005.

Streets of fire
Inte heller den här låten har jag sett och hört Bruce göra live. En låt som han uteslutande, med undantag för en konsert i Italien 2009, har spelat i USA och mest under 1978-turnén.

Prove it all night
1981 låg den här låten psykologiskt viktigt placerad som andralåt efter den inledande coverlåten som ständigt ändrades. Och 1985 gjorde jag följande notering: ”Bruce är svettig och Lofgren spelar ett fint solo. Avslutningen är lång och fantastisk med en blixtrande gitarrduell mellan Nils och Bruce.”

Darkness on the edge of town
Titellåten är inte alls så vanlig live som man kan tro. 1981 låg den tidigt i konserten men 2008 var det en av höjdpunkterna när Bruce bröt av låten och pratade medan Roy Bittans piano drev låten vidare.

Om vi ska återgå till den otroligt händelserika och omvälvande tiden, från 1976 till 1978, i Bruce Springsteens artistliv. I ett och ett halvt år efter ”Born to run”-skivan var Bruce och bandet på en i stort sett ständig turné. Ryktet, rapporterna och ekot kom från USA och var ensidigt positiva: De långa showerna var alltmer fantastiska, ojämförliga med andra artister och det spreds korta filmade bilder från konserterna där Bruce stod på pianot och hetsade publiken och bandet till stordåd.
   Allt det här plus den nästan tre år långa pausen mellan skivorna gjorde ju att aptiten efter en ny skiva med Bruce bara växte och växte och mitt i den här framgångscirkusen gick Bruce igenom den mest turbulenta perioden i sitt liv, den osannolika konflikten med sin manager, Mike Appel. Som gjorde att Bruce inte kunde spela in skivor och inte heller fortsätta turnera som tidigare.
   Relationen med Appel (som enligt det ursprungliga kontraktet gav honom 72% av inkomsterna…) försämrades under 1976 och utvecklades till ren och skär konflikt. Sommaren 1976 stämde de varandra och först 28 maj 1977 löste sig konflikten. Tre dagar senare gick Bruce och bandet in i inspelningsstudion och resultatet skulle bli hans bästa skiva. Varken förr eller senare har han gjort något så fantastiskt. Som gjorde att jag var tämligen helnöjd när jag recenserade skivan under rubriken ”Stor personlighet bland små talanger”:
   ”Det är med förväntansfulla och nytvättade öron jag lägger den efterlängtade skivan på grammofonen. Och det sprider sig snart en lätt igenkännbar air av ekon några år tillbaka. Musikaliskt är Bruce lika skärp som förut.
   Bruces gitarr och Clarence Clemons gigantiska saxofon spelar skivans stora instrumentala huvudroller. Allt medan pianisten Roy Bittan i de lugnare sekvenserna visar upp ett lugnt och stadigt spel.
   Hans röst är en oslipad diamant. Hård, ruffig,skrovlig och passionerad och han sjunger ofta flerstämmigt där intensiteten ger en personlig genklang. Han har fortfarande kvar sin ovanliga känsla för starka melodier. Nu heter de ”Badlands”, ”Candy’s room” och ”Prove it all night”, rakt och okonstlat inspelade.
   Helst vill jag inte jämföra ”Darkness on the edge of town” med ”Born to run”, som var otroligt imponerande, utan bara konstatera att Bruce Springsteen är en stor personlighet i en bransch där de flesta är små talanger”.
   Nu, nästan 34 år senare, kan jag däremot konstatera att Bruce aldrig har varit bättre än på ”Darkness on the edge of town”.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: LIVE#1: Bruce Springsteen 1985

Den här gigantiska Ullevi-konserten med Bruce Springsteen slår fortfarande allt jag har sett med New Jerseys stolthet. Det gungade verkligen i marken när Bruce tillsammans med sitt skickliga E Street Band bjöd på en gränslös show som förvandlade arenan till en kokande rockklubb.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 21/5 2012.

Foto: Anders Erkman


BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
“Born in the USA Tour”
Ullevi, Göteborg 8 juni 1985
Konsertlängd: 19.12-20.31, 21.08-22.38 (79+80=159 minuter)
Min placering: Stående på planen ungefär på mittlinjen lätt till vänster om scenen.

Störst är bäst! 1985 hade jag upplevt jättekonserter på Ullevi två gånger, Rolling Stones (1982) och Bob Dylan (1984), men inget var större än Bruce Springsteen 1985. Och ingenting kan så här i efterhand mäta sig med rekordkonserten inför en rekordpublik (64 312 personer) som till och med fick hela arenan att säcka ihop en smula. Det skulle ta många år innan de vågade arrangera stora konserter på den arenan igen.
   Redan i mitten på 80-talet hade kärleksförhållandet mellan Sverige och Bruce etablerats och känslan var uppenbart ömsesidig. När man någon gång i framtiden sammanfattar Bruce Springsteens kopplingar till den svenska publiken blir det nog de två kvällarna på Ullevi i juni 1985 som kommer att framstå som masshysterins födelse.
   I september 1981 gick ”The river”-turnén (Sverige i maj) i mål och under 1982 och 1983 låg de regelrätta turnéerna på is och Bruce uppträdde endast sporadiskt och då ofta i sin hemtrakt som gästartist med artister som det lokala husbandet Cats on a Smooth Surface, John Eddie, Southside Johnny, Beaver Brown, Jackson Browne, Iron City Houserockers, Stray Cats, Dave Edmunds och Clarence Clemons Band. 12 januari 1982 på Royal Manor North i New Brunswick i New Jersey gästade Bruce en Nils Lofgren-konsert och sjöng med i två coverlåtar, ”Lucille” och ”Carol”.
   Inte ens skivsläppet ”Nebraska” (30 september 1982) fick Bruce att ge sig ut på turné. Fram till 28 juni 1984 gjorde han de här små gästinhoppen innan den ”Born in the USA”-turnén hade sin officiella premiär 29 juni i Civic Center i Saint Paul, Minnesota.
   Samma månad meddelades att gitarristen Steve Van Zandt lämnat E Street Band och ersattes överraskande av Nils Lofgren. Även Patti Scialfa, Bruces kommande fru, utökade bandet på sång. Van Zandt fanns med på ”Born in the USA”-skivan, inspelad mellan januari 1982 och mars 1984, som han också var med och producerade men på turnén ersattes Van Zandt alltså av rutinerade Lofgren.
   Första gången Nils och Bruce träffades var 18 februari 1970 då Springsteens band Steel Mill spelade förband till Lofgrens band Grin på Fillmore West i San Francisco. Och nu var alltså Lofgren medlem i Springsteens band.
   ”Born in the USA”-turnén rullade på nästan oavbrutet från sommaren 1984. Först i USA fram till februari 1985, sedan Australien och Japan innan Bruce och bandet landade i Europa och och en konsert på Sloane Castle i Dublin på Irland. Sedan två konserter på St James Park i Newcastle innan de kom till Ullevi för två konserter, lördag 8 juni och söndag 9 juni 1985.
   Eftermiddagens mörkgråa moln och regnhot störde uppladdningen för konserten på lördagen. Molntäcket var kompakt och mörkgrått och bäddade in det festklädda Göteborg (det råkade samtidigt vara studentyra i staden) i ett regnigt vemod. Men strax innan konsertstart hade lågtrycket och det mäktiga regnområdet lämnat de västra kusttrakterna och humöret på både publik och hela Göteborg sprack upp.





Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/6 1985.

Ullevi som ett enormt dansgolv
INGEN KAN SOM BRUCE!

Den Amerikanska Drömmen invaderade Ullevi i helgen med vajande stjärnbanér och djupt rotad chauvinism. Bruce Springsteen och hans fantastiska kompband E Street Band stod på scenen inför den största publik som någonsin samlats på ett ställe i Sverige.
   Målet var uppenbart att fullständigt radera ut tidigare levande musikupplevelser ur folks medvetande och på sätt och vis lyckades Springsteen & Co efter närmare tre timmars effektiv speltid med den bedriften.
   Vi var alla beredda men när trummisen Max Weinberg tolv minuter över sju på lördagskvällen dunkade till och slog introt till "Born in the USA" kom det som en smärre chock. Ljud volymen var superb och redan efter inledningsfrasen "Born down in a dead man's town" hade Bruce drygt 60 000 människor i sin hand på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.
   Bruce Springsteen är förmodligen den populäraste rockstjärnan som går i ett par jeans. Men han har ändå inte tappat fotfästet på denna jord och var mycket mån om publikens välbefinnande. Ibland fick hans iver på det området motsatt verkan. När han exempelvis hindrade journalistisk bevakning. Men det får vi kanske skylla på dåliga rådgivare.
   På konsertarenan var hans uppoffringar däremot sensationella. Scen-, ljud- och videokonstruktionen var säkert oöverträffad i rockbranschen. Alla såg perfekt och med högtalartorn utplacerade på hela innerplan hörde alla lika bra som i vardagsrummet hemma. Så har fallet inte alltid varit på denna akustiska mardröm som heter fotbollsstadion i det fria.
   Därför blev konsertens inledning direkt avväpnande när både "Badlands" och "Out in the streets" följde direkt efter "Born in the USA" utan uppehåll emellan. Ljudmixningen var inledningsvis inte den allra bästa, pianot hördes exempelvis dåligt, men känslan, stämningen och de enorma trummorna var det definitivt inget fel på.

Utomhus, där det slutna rummets ouppnåeliga akustik saknas, blev rytmsektionen mer framträdande, Bakom sitt till synes anspråkslösa trumset brakade Max Weinberg iväg ljudkaskader man inte trodde var möjliga. I slutet på "Born in the USA" löpte han nästan amok bland pukor och cymbaler. Mycket effektivt.
   Genom otaliga turnéer och ännu fler konserter har E Street Band svetsats samman som inget annat band på jorden. Med bara en huvudrörelse eller gitarrsvängning styrde Bruce bandet med ett under av finkänslighet. Det kändes nästan otroligt att uppleva.
   Sverigebekantingen Nils Lofgren är ny gitarrist och på scenen tog han för sig mycket påtagligare än någonsin Little Steven, eller Miami Steve van Zandt som han hette som E Street Band-medlem. Nils gjorde många blixtrande gitarrsolon och ett i övrigt stort visuellt intryck när han fladdrade förbi på videoskärmen och var ibland svår att fånga för tv-kamerorna.
   Lofgrens soloinsatser hade tagit över mycket av saxofonisten Clarence Clemons tidigare så dominerande scenkarisma. Vi hörde det redan på det senaste Springsteen-albumet där Clemons insatser var mycket tillbakadragna jämfört med tidigare.
   Man kan insinuera om sprickor i E Street Band, Clemons har egen manager och åker egen bil till konserterna, men jag tror sammanhållningen är god i detta band av gamla kompisar. Clemons är fortfarande en av de populäraste medlemmarna bland folket och får ännu så länge den mest spektakulära presentationen av Bruce själv.
   Sångerskan Patti Scialfa är också ny i det mansdominerade E Street Band. En rödhårig, långbent sångerska som inte har musikernas tveklösa betydelse men förstärkte sången i åtskilliga låtar när hon inte stod i bakgrunden och lite valhänt slog en tamburin.
   Efter den fantastiska inledningen kunde ingen levande människa klara av mer uptempolåtar. Springsteen bromsade in, blev mörkare i tonen och mer vemodig i texterna. Två låtar från "Nebraska", "Johnny 99" med Lofgrens akustiska gitarr som enda komp och "Atlantic City" som var långsammare än skivan fast hela bandet hjälpte till, följdes av ytterligare en personligt förankrad Springsteen-låt, "The river".
   Ingen kan begära att Bruce ska tala direkt ur hjärtat vid varje tillfälle, på varje konsert inför varje låt men han kunde konsten att hela tiden låta spontan när han drog sina ofta långa monologer om farsan som låste ytterdörren ("The river"), skolan ("Glory days") och när han besökte Elvis ("Can't help falling in love").

"Can't help falling in love", som var den första av sammanlagt sex extralåtar, blev en innerlig allsång med Bruce ensam på scenen med bara Roy Bittan vid pianot. Den var lågmäld och långsam men ypperligt känslig. Han gav oss då oanad kraft och självförtroende. Vi kunde sjunga!
   Springsteens covers har genom åren haft en alldeles speciell historia. Han valde med omsorg och arrangerade med hjärtat. Därför var en av konsertens absoluta höjdpunkter "Trapped", en Jimmy Cliff-låt som ingen tycks ha hört i original. En låt som innehöll allt gott som kan sägas om E Street Band. De fantastiska tempoövergångarna fick en att rysa många timmar efter konserten.
   Höjdpunkten i allmänhet var annars direkt efter pausen när "Cover me", "Dancing in the dark" (vilken rocklåt!), "Hungry heart" och "Cadillac ranch" följde i rask takt. Då förvandlades Ullevi till ett enormt dansgolv och hela marken gungade bokstavligen under oss. Alla nyvunna och gamla Springsteen-fans kunde då ta varandra i händerna.
   Utomhuskonserter visar aldrig upp den totala bilden av någon artist och Springsteen ramlade i samma fälla även han. Rocklåtarna dominerade och balladerna var få. Men levande rockmusik med Springsteen vid rodret blev ändå ett lyft och det svängde mestadels alldeles grymt.
   E Street Band var både de finkänsliga arrangemangens mästare och enorma rockare och de tre definitiva slutlåtarna tog udden av ALL levande rockmusik. Öset i "Ramrod", allsången i "Twist and shout" (då chokladförsäljaren dansade förbi!) och "Do you love me" som han vävde samman till ett fantastisk medley, var ren och skär magi som aldrig ville ta slut. Då var jag övertygad om att hela väst-Sverige höll på att glida ner i Kattegatt.
   Det är nu nästan exakt elva år sedan som den dåvarande rockjournalisten och numera Springsteen-managern Jon Landau påstod att rockmusikens framtid hette Bruce Springsteen. Efter helgens totala erövring av Sverige och snart hela Europa är det väl närmast så att Springsteens oöverträffade rockshow förstört framtiden för levande rockmusik. Ingen kommer någonsin i närheten av Springsteens styrka på scen framför en hänförd publik. Ingen.


Bruce Springsteen, gitarr och sång
Nils Lofgren, gitarr och sång
Max Weinberg, trummor
Garry Tallent, bas
Clarence Clemons, saxofon och sång
Roy Bittan, keyboards
Danny Federici, keyboards
Patti Scialfa, percussion och sång



En direktkommentar av konserten:
I ett till synes kompakt molntäcke bröt solen igenom kl 18.50. Amerikanska stjärnbaneret vajade redan stolt ovanför den tätt samlade människomässan närmast scenen.

1. Born in the USA
   Exakt 19.12 dunkar Max Weinberg igång den perfekta inledningslåten.
2. Badlands
   Låten från “Darkness…” följer direkt på utan paus. Mixningen är så här långt in i konserten inte fulländad och pianot hörs dåligt.
3. Out in the Street
   Ännu en gång följer låten direkt på utan paus. Springsteen bär en svart handske med avklippta fingrar på högerhanden. O-o-o-o-h-h-anden från publiken som är helt med på noterna.
   - It’s nice to be in Sweden, säger Bruce och möts av ovationer.
4. Johnny 99
   En duett mellan Nils Lofgren, akustisk gitarr, och Bruce som sjunger. Inga andra musiker medverkar. Bruce försöker lindra den värsta trängseln längst fram.
   - Vi ska ta vara om varandra, säger han.
5. Atlantic City
   Åter är hela bandet med i låten som är långsammare än på det akustiska “Nebraska”-albumet. Läckert Lofgren-solo och Bruce drar en monolog mitt i låten.
6. The River
   Efter ett långt försnack drar låten igång samtidigt som vi får solen i ögonen. Lofgren på akustisk gitarr.
7. Working on the Highway
   Ett fint Lofgren-intro.
8. Trapped
   En Jimmy Cliff-låt som ingen tycks ha hört i original och Bruce gör den programenligt till en kanonlåt och konsertens första höjdpunkt. Den innehåller allt med fantastiska tempoövergångar.
9. Prove It All Night
   Bruce är svettig och Lofgren spelar ett fint solo. Avslutningen är lång och fantastisk med en blixtrande gitarrduell mellan Nils och Bruce.
10. Glory Days
   Efter ett långt försnack om sitt förhållande till skolan slänger sig Bruce raklång på scenen en bit in i låten.
11. The Promised Land
   Bruce spelar munspel och Pattie och Nils sjöng. Två rejäla solon av Nils opch Clarence.
12. My Hometown
   Åter ett långt försnack som Bruce avslutar med:
   - Från min stad till er stad, på knackig svenska.
13. Thunder Road
   Kvällens enda misslyckade allsång som får Bruce att ta till en klassisk filmreplik:
   - Are you talkin’ to me?

Paus

14. Cover Me
   Den discomixade versionen med ekon och upprepningar. Hela marken GUNGAR. Lofgren-solo.
15. Dancing in the Dark
   Vilt rockig och E Street Band bevisar att de fortfarande kan spela rock. Programenligt tar Bruce upp en tjej ur publiken och dansar med henne.
16. Hungry Heart
   Allsång med HELA publiken.
17. Cadillac Ranch
   Vilken rockmusik! Ett mycket raffinerat stopp-start-slut.
18. Downbound Train
19. I'm On Fire
   Ännu ett långt intro-snack. Lofgren står bakom Weinbergs trummor.
20. Because the Night
   Fantastisk låt där Bruce inte sjunger den vers som Patti Smith skrev till låten. En rejäl gitarrduell mellan Bruce och Nils.
21. Rosalita
   14 minuter lång (21.46-22.00) hinner Bruce med allt. Han introducerar bandet (”Den smartaste mannen i showbiz, om pianisten Roy Bittan bland annat) och det handlar om rock’n’roll. Och det handlar om världens främste. Ett tag ser de ut som bröderna Dalton på scenen. Bruce står på pianot och spelar med ena foten mot tangenterna. Sedan lämnar alla scenen för att återkomma en minut senare.

Extralåtar
22. Can't Help Falling In Love
   Efter ett långt försnack då Bruce berättar om hur han och Little Steven bröt sig in hos Elvis på Graceland följer kvällens känsligaste minuter. Det är bara han och Roy Bittan på scen och vi sjunger!
23. Born to Run
   Då tänds strålkastarna på Ullevi.
24. Bobby Jean

Extra extralåtar
25. Ramrod
   Efter bara en minut utanför scenen kommer alla tillbaka och spelar ROCK.
26. Twist And Shout/Do You Love Me
   Avslutningen är obeskrivlig. Vi ger aldrig upp, Bruce ger aldrig upp och E Street Band spelar för livet innan Nils Lofgren avslutar med en liten anspråkslös kullerbytta när klockan är 22.38.

Låtkommentaren: Senaste albumet, "Born in the USA", dominerade inte överraskande scenrepertoaren, nio låtar. Låtarna var i övrigt hämtade från sex olika album.
   "Because the night" började Bruce uppträda med redan 1977. Under tiden fick Patti Smith en stor hit med låten och Bruce kom inte att släppa en studioinspelad version av låten förrän på 2010 års "The promise".
   Dessutom innehöll konserten tre covers som Bruce aldrig har givit ut på skiva. Jimmy Cliffs "Trapped" hade funnits med på Bruce-konserter under 1981 och 1984 och även på senare turnéer. Elvis Presleys "Can't help falling in love" gjorde han redan 1981. "Twist and shout" har funnits med på Bruce-turnéer sedan 1965 medan "Do you love me" endast funnits med på "Born to run"-turnén 1984-85.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: 60: #1 THE BEATLES (1962-1969)

Det var verkligen ingen överraskning kanske men det som Beatles producerade från 1962 till 1969 är oöverträffat i musikhistorien. Magnifik svängig pop utvecklades till fantasifull experiment där varje ny singel tog viktiga steg framåt mot oförglömliga nivåer.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 16/5 2016.


Från vänster: Paul McCartney, sång och bas, George Harrison, sång och gitarr, Ringo Starr, trummor och sång, och John Lennon, sång och gitarr.

THE BEATLES TOPP 3 (4):

1. Help! (1965)
2. Penny Lane/Strawberry Fields forever (1967)
3. All you need is love (1967)

JAG BEHÖVER INTE SÄGA SÅ MYCKET MER. Jag har under mina många år som musikintresserad inte följt någon annan artist/grupp mer än The Beatles. Och det finns eller fanns, varken subjektivt eller objektivt, naturligtvis inget annat band eller någon annan soloartist som slår The Beatles singelutgivning. På placeringarna närmast under nummer ett på min 60-talslista har det varit små marginella skillnader mellan Kinks, Small Faces, Tim Hardin och de andra men Beatles förstaplats var suveränt överlägsen.
   Som George Martin, den nyligen avlidne mästerproducenten, vid något tillfälle så elegant förklarade när han beskrev de fyra medlemmarna i The Beatles: John Lennon var själen, George Harrison var sinnesstämningen, Paul McCartney var hjärtat och Ringo Starr var trumslagaren. Och vem kan bättre än George Martin förklara storheten, komplexiteten och det helt gränslöst underbara samarbetet som skapade världens bästa popgrupp. Med så många positiva och musikaliska sidor att det inte går att beskriva The Beatles på bara ett enda sätt.
   5 oktober 1962, dagen då Beatles första Parlophone-singel "Love me do" släpptes, är det magiska datumet för alla Beatles-fans. Men det finns naturligtvis många fler viktiga datum ännu tidigare i historien om Liverpool-kvartetten som skulle ta 60-talets popvärld med storm både kommersiellt och musikaliskt.
   Som exempelvis 6 juli 1957 när John Lennon första gången träffade Paul McCartney. Eller 21 februari 1961 när The Beatles spelade på Cavern i Liverpool första gången, 27 mars 1961 när gruppen gjorde sin första spelning i Hamburg, 22 juni 1961 när gruppen för första gången klev in i en inspelningsstudio i Tyskland för att kompa Tony Sheridan, 1 januari 1962 i en refuserad provinspelning för Decca och 6 juni 1962 på första EMI-inspelningen.
   The Beatles slog inte igenom över en natt direkt. Det var hårt slit, oändliga turnéer och långa konserter i Hamburg som svetsade samman gruppen som till slut fick producenten George Martin att tro på gruppens framtid.
   Av naturliga skäl, Beatles var egentligen kompgrupp, har jag lämnat Hamburg-inspelningarna utanför gruppens professionella karriär som alltså inleddes med "Love me do". Den kan knappast kallas magnifikt genombrott varken musikaliskt eller kommersiellt. En ganska naivt simpel melodi i ett tunt arrangemang, där John Lennons munspel var en imitation av Delbert McClintons solo på Bruce Channels "Hey baby", som nådde en 17:e-plats som bäst i England. Ett bevis på att Beatles ännu var ett okänt fenomen var att låtskrivarna på skivetiketten stavades Lennon-McArtney(!).
   Var det något som var Beatles styrka under de här magiska åren på 60-talet var det den stigande utvecklingskurvan och den ständiga förnyelsen som skapade nya historiska avtryck gång på gång. Redan på nästa singel, "Please please me", var det originella hitkonceptet ett faktum och redan vid inspelningstillfället utlovade en nöjd George Martin att låten snart skulle toppa listorna. Men nådde "bara" andraplatsen i England. Men snart skulle gruppens fyra år långa obrutna rad av elva nummer ett-singlar inledas och bli ett oslagbart rekord för tid och evighet.

TREDJSINGELN "FROM ME TO YOU" var en given succé. Återigen med Lennons munspel som under de tidiga åren blev något av varumärke för Beatles-soundet tillsammans med en avancerad körsång inklusive falsett och en klockren refräng. Ett recept som kom att fulländas på nästa singel, "She loves you", fast nu utan munspel men med en "yeah-yeah"-refräng, som öppnade öronen inte bara på mig under gruppens Sverigebesök hösten 1963. Tillsammans med ett huvudskakande "ooh" blev låten den definitiva höjdpunkten på gruppens liverepertoar år framöver.
   Framgångarna för Beatles visste inga gränser och med nästa singel, "I want to hold your hand", hakade även ett tidigare så avvaktande USA på succévågen. Beatles amerikanska skivutgivning, som var uppdelad på många olika skivbolag, hade halkat efter i starten men i april 1964 (se höger) var den up-to-date och gruppen ockuperade de fem översta placeringarna på den amerikanska försäljningslistan. Med den färska nyligen inspelade "Can't buy me love" i topp. Ännu ett Lennon-McCartney-mästerverk, som kom att bli en del i soundtracket till Beatles första långfilm "A hard day's night". Som låtskrivare började de båda Beatles-profilerna dock att glida isär och den här låten, med bara en sångare, var huvudsakligen McCartneys verk.
   Titeln till nästa historiska Beatles-singel, "A hard day's night", kom ur Ringo Starrs mun när han beskrev det hårda arbetet under filmandet till gruppens långfilm som ännu inte hade något namn. Nu blev det Lennon som blev huvudansvarig för den slagkraftiga låt som också blev titellåt till den komiska film som hade premiär sommaren 1964.
   Nästa singel, "I feel fine", blev starten på lite mer experimenterande sound när låten inleds med en tydlig rundgångsgitarr i en låt som egentligen var ganska konventionell och traditionell i Beatles värld. Men också gränslöst kommersiellt framgångsrik med en sex veckor lång sejour på förstaplatsen i England.
   Våren 1965 började Beatles sikta in sig på nästa film, "Help!", och "Ticket to ride" var första låt som spelades in till nästa soundtrack men blev också nästa singel. En låt som kanske inte har den helt uppenbara kommersiella profilen men soundmässig var den med sina feta lager av elektriska gitarrer lite rockigare och lite tyngre än tidigare Beatles-singlar. Även nästa singel var en filmlåt och blev efter en titelkompromiss också titellåt, "Help!". John Lennons låt var också hans personliga rop på hjälp medan turnétrötthet, droger och äktenskapsproblem höll på att slita sönder honom. Det var inga förklaringar som kom upp till ytan när jag första gången hörde låten på svensk radio ("Pop 65 Special") 18 juli 1965 några dagar innan den officiellt släpptes. En lyssning som skakade om och vibrationerna känns fortfarande idag när jag hör detta mästerverk till låt.
   Lennon-McCartneys kreativa låtskrivande började hösten 1965 ta sig så stora proportioner att valet av singellåt blev alltmer bekymmersamt och resulterade i två officiella a-sidor när den svåra konsten att prioritera blev övermäktigt. Således fick Lennons "Day tripper" tampas med McCartneys "We can work it out" om uppmärksamhet och det var den senare som vann den kommersiella kampen med radiospelningar men själv kan jag inte välja den ena före den andra.
   1966 och Beatles når en ännu högre musikalisk nivå samtidigt som gruppens livehistoria på sommaren når vägs ände och turnerandet når sin slutstation. Det finns naturligtvis ett samband mellan de alltmer komplicerade skivinspelningarna och en livescen som inte kan leva upp till alla ljudmässiga infall.
   "Paperback writer" var ännu ett fint McCartney-verk. En fantastisk poplåt kryddad med studioeffekter som dekorerar både text och sound. Så var det dags för ännu en dubbel-a-sida-singel med två låtar av väldigt olika prägel. Dels McCartneys "Eleanor Rigby", som jag vill påstå är singelns framsida, och "Yellow submarine", även den skriven av McCartney, som är en naiv och barnslig ramsa som inte blev mer seriös när de lät Ringo sjunga den. Stråkarrangemanget på den förstnämnda låten tillhör de definitivt bästa ögonblicken i Beatles hela diskografi.
   Hösten 1966 var det en osäker grupp med stor prestationsångest som samlades för att inleda inspelningarna för nästa album, "Sgt Pepper". Popvärlden i övrigt hade närmat sig Beatles nivå, Bob Dylans "Blonde on blonde" och Beach Boys "Pet sounds" hade släppts tidigare under 1966, och nu skulle Liverpoolkvartetten kontra.

DE FÖRSTA FÖRMODADE ALBUMINSPELNINGARNA blev istället nästa Beatles-singel. En klassisk John/Paul-uppdelad skiva där poppigt uppspelta "Penny Lane" står i bjärt kontrast med den vemodigt vackra och nostalgiskt insvepta "Strawberry Fields forever". En fantastisk singel av oerhört stark musikalisk prägel, med Liverpool-relaterade texter, där jag omöjligt kan prioritera den ena låten före den andra.
   Paradoxalt nog missade den här dubbelt så starka singeln förstaplatsen i England ty Engelbert Humperdincks "Release me" höll England i ett järngrepp just då. Men Beatles skulle snart vara bandet på allas läppar. Hårt och skoningslöst slog de till med världens mest kända album, "Sgt Pepper", 1 juni 1967 och mindre än en månad senare gick de in i studion igen och inför hela världens tv-publik spelade de in "All you need is love" och mindre än två veckor senare fanns den i skivbutiken. En massiv succé och musikaliskt en makalöst mäktig låt där arrangemang (med "Marseljäsen"-introt) och texttema var så pricksäkert när Summer Of Love stod i zenit.
   Den tämligen simpla McCartney-låten "Hello, goodbye" blev a-sida på nästa Beatles-singel men i rättvisans namn borde singelns båda sidor ha listnoterats. Lennons "I am the walrus" är ju en minst sagt lika legendarisk Beatles-låt i både text och arrangemang.
   Våren 1968 blev McCartney tilldelad ännu en Beatles-a-sida på singel, "Lady Madonna". Det gick en nostalgisk rock'n'roll-våg över världen den här våren och naturligtvis fick den här Little Richard/Fats Domino-inspirerade pianostänkaren en ledande roll i den vågen. En komprimerad musikalisk knockout!
   För att bevisa variation, omväxling och utveckling blev nästa Beatles-singel en ballad av historisk storlek, "Hey Jude". Både längd- (6:57) och arrangemangsmässigt en betydelsefull McCartney-låt som med ökande intensitet växte till en popklassiker och musikalisk milstolpe alla kategorier. Med den singeln introducerades också Beatles nya skivetikett, Apple, och succén var ganska given.
   Efter den klassikern vill jag påstå att Beatles tappade den där extraordinära styrkan under resten av 60-talet. "Get back" har väl med åren blivit en uppenbar liveklassiker men är som låt en ganska konventionell rocklåt. "The ballad of John & Yoko" har väl textmässigt sin poäng men är musikaliskt enkel inspelad med bara John och Paul i studion. George Harrisons "Something" är väl kanske Beatles näst största evergreen, efter "Yesterday", men var ju ingen överraskande singel eftersom den redan fanns tillgänglig på skiva en månad tillbaka på "Abbey Road".
   Där tar Beatles 60-tal slut och bara några månader senare är Beatles-eran också slut. Efter några turbulenta år på slutet av decenniet var också det unika samarbetet över.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: STIFF#12: Johnnie Allan

"Promised land" må vara en av Chuck Berrys mest kända 60-talslåtar men hans version av låten, släppt 1964, överträffar inte Johnnie Allans cajunkryddade tolkning.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 19/1 2009.


JOHNNIE ALLAN: Promised land/PETE FOWLER: One heart one song (OvalStiff LOT 1)
Release: 10 februari 1978

Ännu ett litet avsteg från de självklara Stiff-skivorna, de som oftast har BUY-prefixet, och är en Stiff-produkt från idé via produktion till utgivning. Den här splitsingeln omfattar två artister, två låtar och två inspelningar som i olika sammanhang hade givits ut tidigare.
   Johnnie Allan (född John Allan Guillot 1938), ofta kallad "Ambassador of Swamp", började sin långa karriär som 15-åring (det måste ha varit 1953) att spela steelguitar i cajunbandet Wandering Aces som leddes av Lawrence Walker. Efter att ha hört Fats Domino och Elvis Presley på det berömda radioprogrammet Louisiana Hayride blev Allan och de andra yngre bandmedlemmarna mer intresserade av rock'n'roll och 1957 blev Allan medlem i rockbandet Krazy Kats som också gjorde några skivor.
   Men Allan är mest känd som swamp pop-artist, en musiksort som influerats av cajun. zydeco, country och New Orleans R&B-musik. Så här har han själv beskrivit musiken:
   "We call it South Louisiana music and I guess the only way to describe it is to say that it's the musicians who make the sound different. Most speak French and many played in Cajun bands. Consequently, I think we all kept part of this French-Cajun music ingrained in us, you can almost detect it, something of a Cajun flavor in the song."
   1958 kom första Johnnie Allan-singeln, "Lonely days, lonely nights", en egen låt. Under åren 1959 till 1967 släpptes en rad singlar med Allan men det var på scener och danser han uppmärksammades mest. Slutet på 60-talet hade hans lärarstudier tagit över helt och han hade nästan slutat som artist när han blev övertalad att göra comeback. Dragspelaren Bessyl Duhon, från Jimmy C Newmans band, samlade ihop ett band och bokade studiotid för att spela in en cover på Chuck Berrys "Promised land" (JIN 244, 1971) som blev en mindre hit i Södra Louisiana. Producerad av Floyd Soileau (uttalas "swallow") och dragspelet spelas av Belton Richard vars credit finns kvar på Stiff-singeln från 1978.
   Men inspelningen fick sitt stora genombrott 1974 i England när nystartade Oval Records, radio- och musikjournalistprofilen Charlie Gilletts bolag, släppte samlingsskivan "Another Saturday night" från vilken "Promised land" sedan gavs ut på singel 1 november 1974 (Oval OVAL 1001). Men bara sex veckor senare gjorde Elvis Presley en cover på låten och Allans version föll i glömska.
   Men det var 1978 som låten fick sin stora uppmärksamhet i samband med OvalStiff-singeln. Ett ovanligt samarbete, det första av tre, mellan Oval och Stiff. 1982 släpptes ytterligare två OvalStiff-singlar, båda med Woodhead Monroe.
   ”Promised land” var en sen Chuck Berry-singel av klassiskt snitt. Originalet med Berry själv spelades in 25 februari 1964 i Chicago. Ingick på albumet ”St Louis to Liverpool” men släpptes även på singel (Chess 1916) och nådde en blygsam 41:e-placering på Hot 100.
   Ducks Deluxe, den engelska pubrockgruppen på 70-talet. Hämtade titeln till sitt andra album, ”Taxi to the terminal zone”, från just ”Promised land”. Låten är jämförbar med ”Route 66” och beskriver ännu en resa i USA och inleds på följande sätt:
   I left my home in Norfolk Virginia
   California on my mind
   Straddled that Greyhound, rode him past Raleigh
   On across Caroline
   Stopped in Charlotte and bypassed Rock Hill
   And we never was a minute late
   We was ninety miles out of Atlanta by sundown
   Rollin' 'cross the Georgia state

B-sidan med Pete Fowler har verkligen hamnat i skuggan av Johnnie Allens legendariska cajun/rock'n'roll-sound. Men Fowlers egen "One heart, one song" har också en lång historia.
Första gången låten gavs ut på skiva var det som a-sida på en Oval-singel (OVAL 1005) från 1975. Fast b-sidan, den politiska "The miners' strike", fick större uppmärksamhet. Med hjälp av inspiration från sin farfar beskrev Fowler kolgruvestrejken 1974. I kompet på båda singellåtarna förekommer Gallagher & Lyle, Dave Mattacks och Pete Wingfield och Charlie Gillett har producerat låtarna.
   Den amerikanske rockjournalisten Robert Christgau har beskrivit "One heart, one song" så här kärleksfullt:
   "One Heart, One Song" has a wonderful piano hook by Wingfield and a gentle, melancholy melody imbued with extra grace by Fowler, who sings like an over-thirty Buddy Holly, with all that intensity, ambition, and adenoidal quaver mellowed out; although it has the general feel of a love lyric, its real subject is the persistence of faith, its "baby" not some girlfriend but Fowler's own child. It wasn't a hit and I like it a lot.”

På cd: ”Promised land” finns på Johnnie Allans ”Promsied land” (Ace, 1992).

/ Håkan

Glen Campbell (1936-2017)

GLEN CAMPBELL var inte bara sångaren som tolkade historiens vackraste poplåtar. Låtar som aldrig hamnade på 60-talets då viktigaste poplista i Sverige, Tio i Topp, men ändå nådde mig och den del av hjärnan som uppskattade fina melodier och välsång.
   Campbell var en veteran när hans namn och röst kom in i mitt liv mot slutet av 60-talet. Redan 1958 blev han skivartist, först som medlem i The Glen-Aires och sedan som soloartist, för att 1960 söka sig till Los Angeles som studiomusiker. Under åren framöver, då han samtidigt gav ut skivor under eget namn som inte var speciellt framgångsrika, spelade han på mängder av skivinspelningar med allt från Ricky Nelson via Jan & Dean till otaliga Phil Spector-produktioner.
   Ett uppskattat studioarbete som gitarrist resulterade i att Campbell 1964/65 blev turnémedlem i Beach Boys som sångare och basist. Han medverkade sedan också på ett hörn på den gruppens klassiska "Pet sounds".
   Jag erkänner att jag inte riktigt minns Glen Campbells Tio i topp-debut 1965 med en version av Buffy Sainte-Maries "The universal soldier". Kanske hamnade den i skuggan av Donovans egen tolkning av låten några månader tidigare.
   På morgonen idag läste jag låtskrivaren Jimmy Webbs innerligt känslosamma avskedsord till minnet av Glen Campbell och det är just det samarbetet dem emellan som etsat sig fast i musikhistorien. Första försöket 1967 med "By the time I get to Phoenix", i sanning en klassiker till låt, tyckte jag inte var så färgstark men "Wichita lineman" och "Galveston" är låtskrivande och framförande i en härlig och oförglömlig kombination.
   Efter de framgångarna var samarbetet Webb/Campbell ett lyckat framgångsrecept och paret har återförenats många gånger sedan dess. Inte minst på albumet "Reunion" (1974) med en mängd Webb-låtar, både nya och gamla, arrangerad av just den store låtskrivaren. När jag har skrivit klart de här raderna ska jag lägga skivan på grammofonen och lyssna till Glen Campbells minne.
   På Campbells allra senaste album "Adios" (förutsägbar titel?), som kom i somras, finns flera Jimmy Webb-låtar men är inte lika stark som "Ghost on the canvas" (2011) som lanserades samtidigt som Campbells sjukdom Alzheimers blev offentlig.
   Glen Campbell avled igår 8 augusti 2017 i sviterna av sin sjukdom.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Soundtracks: "The last waltz"

Jag har skrivit om "The last waltz", en av historiens tre bästa musikfilmer, i många olika sammanhang. Här skriver jag detaljerat om soundtracket till filmen.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 17/12 2010.

THE BAND: The last waltz (Warner Bros, 1978)

Så här i säsongsavslutningens elfte timme vill jag bränna av en bomb till soundtrack. Det kanske känns som att musikfilmer borde vara diskvalificerade bland mina soundtracks med bra och/eller intressant musik. Men ”The last waltz” är ju allting: En fantastisk film, ett underbart soundtrack och en suverän julklapp.
   The Bands och för all del också regissören Martin Scorseses mästerverk ”The last waltz” är givetvis fylld av både och. Det är en filmmusikfilm (i denna sekund uppfann jag en ny historisk musikkategori…) med exceptionellt innehåll.
   The Band står det tryckt på etiketterna till de sex skivsidorna till ”The last waltz” men filmen och skivorna är i sanningens namn en samling artister som gör sina egna låtar/hits under överinseende av producenten Robbie Robertson som därtill är ledare och framstående låtskrivare i just the Band.
   Det är ju musiken jag ska beskriva och berätta om men det är svårt att beskriva musiken utan att tänka på och minnas konsertfilmen som ligger till grund för allting här. Men ”The last waltz” började enbart som ett musikprojekt. Det skulle bli The Bands avskedsföreställning. Efter 16 år tillsammans på skivor och turnéer, hälften av den tiden som The Band, var det dags att sätta stopp.
   Regissören Martin Scorsese har genom alla tider varit en väldigt musikintresserad filmregissör. Redan 1970 var han assisterande regissör på den filmatiserade”Woodstock” och 1972 var han något som kallas montage supervisor på ”Elvis på turné”. Sedan har han ju genom åren visat sig vara en mästare på dokumentärer, Bob Dylans ”No direction home”, Rolling Stones konsertfilm ”Shine a light” och nu jobbar han med en Frank Sinatra-dokumentär.
   I det tidsmässigt trånga utrymmet mellan ”Taxi driver” och ”New York, New York” klämde Scorsese in konsertfilmandet av The Band på det klassika Winterland i San Francisco. Där the Band faktiskt hade gjort sin första spelning åtta år tidigare.
   Robbie Robertson hade ett genuint filmintresse och skulle senare komma att skriva musiken till många filmer, många Scorsese-filmer dessutom.
   24 november 1976, Thanksgiving day i USA, blev faktiskt finaldagen i The Bands fantastiska karriär. Grupper som säger att de ska sluta lever väldigt sällan upp till sitt löfte/hot. Återföreningar och reunions är alltför vanliga i rockbranschen men med hjälp av några dödsfall, Richard Manuel och Rick Danko (som är de första musikerna som presenteras i filmen…), så har en fullständiga återförening varit omöjlig i the Bands fall. Dessutom har Robbie Robertson genom åren varit extremt ointresserad av att hålla kontakt med sina forna bandkollegor. Dock har han dykt upp vid två exklusiva tillfällen (1989 och 1992, men då var Manuel borta) när överlevande originalmedlemmar samlats.
   Från Metro Goldwyn Mayer-lejonet och filmrutan med den vita texten på svart bakgrund, ”This film should be played loud!”, till det pampiga slutet med instrumentala temat, som har både grekiska klanger och valsig maffiamusik, är filmen en triumf.
   Filmen inleds vid biljarborden och sedan den helt oplanerade men absolut sista av kvällens extralåtar, ”Don’t do it”. Deras cover av Marvin Gaye-låten finns däremot inte med på skivorna som dessutom inte alls följer ordningen på filmen. Därför avbryter jag min filmrecension här och inriktar mig enbart på musik, arrangemang, konsertinnehåll och alla de många höjdpunkterna jag hör. (Däremot kan jag erkänna att jag samtidigt som jag skriver det här har filmen rullande på skärmen framför mig…).

Alla artisterna på ”The last waltz” har ett förhållande till the Band och det gör musiken och framträdandena så mycket trovärdigare. Men blandningen på både artister och musikstilar på konserten är ju sensationell med ändå ett extremt helgjutet slutresultat. Här finns allt från blues, rock’n’roll, folkmusik, cajun, pop, New Orleans och vanlig hederlig rockmusik. Ändå tyckte Robbie efter konserten att han saknat både country och gospel så han bjöd in Emmylou Harris och Staple Singers till studiofilmade framträdanden som ligger på slutet på filmen/skivan.
   Här finns en ögonblicksmagisk Neil Young i ”Helpless”, popartisten Neil Diamond visade sig redan här ha den tyngd som han först på 00-talet fick bevisa, underbara piano-rock’n’roll med Dr John, den då 61-årige Muddy Waters kom in och visade var skåpet skulle stå, Van Morrison visade sig ovanligt öppen och konsertfinalen med en elektrisk Bob Dylan är naturligtvis också en av höjdpunkterna.
   Men allt det här hade varit omöjligt utan the Band, världens bästa och mest flexibla rockband och för kvällen husband på en spektakulär konsert. Med fyra olika sångare, med medlemmar som kan spela alla möjliga instrument och här dessutom uppbackade av ett inspirerat blåskomp som skapade historiska versioner av låtar vi hade växt upp med under åren.
   ”The night they drove old Dixie down” med Levon Helm, ”It makes no difference” med Rick Danko och “The shape I’m in” med Richard Manuel är ju helt oöverträffade konsertögonblick.
   På den studioinspelade avslutningen “The last waltz suite” får dessutom Robbie Robertson sjunga och det blir näst intill magiskt på “Out of the blue” men också alldeles fantastiskt när Emmylou Harris sjunger ”Evangeline” (med Helm på mandolin, Danko på fiol och Manuel på trummor) och den gospelkryddade versionen av ”The weight” med hela Staple Singers tyngd bakom.


Innehåll:
Skiva: 1   
1. Theme from The Last Waltz
2. Up on Cripple Creek
3. Who Do You Love
4. Helpless
5. Stagefright
6. Coyote
7. Dry Your Eyes
8. It Makes No Difference
9. Such a Night

Skiva: 2
10. The Night They Drove Old Dixie Down
11. Mystery Train
12. Mannish Boy
13. Further on Up the Road
14. Shape I'm In
15. Down South in New Orleans
16. Ophelia
17. Tura-Lura-Lural (That's an Irish Lullaby)
18. Caravan

Skiva: 3
19. Life Is a Carnival
20. Baby, Let Me Follow You Down
21. I Don't Believe You (She Acts Like We Never Have Met)
22. Forever Young
23. Baby, Let Me Follow You Down (Reprise)
24. I Shall Be Released
The Last Waltz Suite:
25. The Well
26. Evangeline
27. Out of the Blue
28. The Weight
29. The Last Waltz Refrain
30. Theme from The Last Waltz [With Orchestra]

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: ”En ny stil i stan”

2004 var det en smärre sensation att den så USA-influerade sångerskan och låtskrivaren Eva Eastwood plötsligt sjöng på svenska och lät som en schlagerartist från 60-talet. Men under alla år efter det har hon återvänt till det svenska språket åtskilliga gånger.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/5 2004 och i arkivet på HÅKANS POP samma dag.

Eva Eastwood & the Major Keys
En ny stil i stan
(Tail/Border)

Förutom att texterna är på svenska så är förändringarna på Eva Eastwoods nya skiva inte så stora fast jag har bytt genrebeteckningen från rock till pop. För när hon nu sjunger på sitt modersmål så blir det stundtals lite snällare fast sedvanliga kompbandet Major Keys svänger lika sanslöst som vanligt.
   I de bästa låtarna på skivan har Eva fångat den där gemytliga, lätt nostalgiska känslan av svensk tjejpop på 60-talet. Med texter som är både tidsenliga, smarta och roliga att lyssna på.
Samtidigt som hon sjunger lika starkt och naturligt som vanligt. Med god hjälp från snyggt doo-wop-ande Besk Quartet och syster Dottie.
   I vanlig energisk anda sprutar det låtar ur Eva och 17 korta låtar på en och samma cd kan bli några för många när soundet pendlar så nätt mellan trevlig pop och traditionell rockabilly.
   I de senare fallen känns det inte fullt lika spännande att höra Eva på svenska för att det påminner för mycket om låtarna från hennes ”amerikanska karriär”.
   Men som sagt, några låtar håller sensationellt hög klass. Titellåten, ”Vårt liv i repris”, ”En sådan Romeo”, ”Rockabilly Willy” (ekvilibristisk text), ”Johnny min vän” och smäktande ”Tänk vad han liknar dig” är svensk pop i topp.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Singlar#13: THE LIGHTNING SEEDS

Under säsongen 2012/13 tog jag mig friheten att göra en 100-lista över mina största singelfavoriter som inte var alltför kända. Listan var minst sagt godtycklig både vad gäller urval (vad kännetecknar en mindre känd singel?) och rangordning. Men projektet var intressant och jag hittade många utsökta singlar. På 13:e plats hamnade den här perfekta Lightning Seeds-singeln.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 6/5 2013.


THE LIGHTNING SEEDS: The life of Riley (Virgin 1992)

EFTER NÄRMARE 20 ÅR SOM MUSIKER FICK IAN BROUDIE sitt slutliga erkännande och stora kommersiella genombrott 1996 när skrev Englands fotbollslåt till EM 1996, "Three lions". Spelade in den tillsammans med komikerna David Baddiel och Frank Skinner (för övrigt född i West Bromwich) under The Lightning Seeds namn och låten kom att toppa Englandslistan i många olika omgångar. Men min största Ian Broudie-hit är och förblir "The life of Riley" som kom redan 1992.
   The Lightning Seeds, som alltså blev Liverpool-födde Ian Broudies höjdpunkt i karriären, startade 1989 som ett utpräglat soloprojekt där han på de första singlarna och sedan debutalbumet "Cloudcuckooland" spelade samtliga instrument och skrev alla låtar. Dock inte utan hjälp av musikerna Henry Priestman (Yachts), Andy McCluskey (OMD), Ian McNabb (The Icicle Works) , samtliga från Liverpool, och låtskrivarna Peter Coyle (The Lotus Eaters) och Richard Jobson (The Skids) .
   Men det var till nästa album "Sense" (1992) och singeln "The life of Riley" som gruppen i mina öron växte till något stort fast soundet var modern pop med ett kort bästa-datum. Dock har singellåten fastnat i min hjärna för evigt och även om listframgångarna i England just då var högst mediokra (plats 28) har låten fått ett historiskt värde över tid. Låten har nämligen förekommit i det engelska tv-programmet "Match of the day" där den ackompanjerade programsekvensen "månadens mål" vilket påminner mig om att jag redan har med en låt på min singellista från det programmet, läs här.
   Inför andra albumet hade "gruppen" utökats med Simon Rogers som hade en märklig bakgrund som balettmusikkompositör, medlem i sydamerikanska folkmusikgruppen Incantation, kompositör av tv-soundtrack och basist i rockgruppen The Fall. Sannerligen en udda mix. Rogers hade figurerat i marginalen på Lightning Seeds debutalbum, som programmerare, men var nu både producent och spelade alla instrument tillsammans med Broudie.
   "The life of Riley", som handlar om Ian Broudies son Riley, släpptes på singel i februari 1992 en månad innan albumet "Sense" kom ut. Där Broudie hade fått hjälp med låtskrivandet av Terry Hall (The Specials) och Ian McNabb, båda förekommer i kören på skivan.

FRÅN SENT 1976 TILL MITTEN AV 80-TALET hade Ian Broudie kämpat hårt för att slå igenom kommersiellt men såg länge ut att bli mer framgångsrik som producent än som artist. Han inledde sin bana i O'Boogie Brothers innan han spelade i de fyra sista upplagorna av Big in Japan. Sedan följde The Opium Eaters och The Secrets innan han blev medlem av The Original Mirrors, Broudies dittills mest etablerade band med stort skivkontrakt.
   Det var som medlem i det bandet jag träffade Broudie och bandets sångare Steve Allen i mars 1980 på bandets skivbolagskontor i centrala London. Kvällen innan hade jag sett bandet göra en imponerande spelning på Marquee men albumet, som jag då fick i min hand, visade sig vara en blek variant på repertoaren de hade visat upp live. Men både Broudie och Allen var två sympatiska och trevliga figurer, med Liverpool-rötter, som aldrig fick något genombrott med den gruppen.
   Broudie blev medlem en kort tid i Bette Bright & the Illuminations och Allen slog sig ihop med Glen Matlock i Mickie Most-producerade Hot Club. Broudie fortsatte i duon Care, som för övrigt redan har förekommit på min lista (#58) innan hans producentåtaganden tog upp hela hans tid.
   Från 1980 fram till Lightning Seeds start 1989 producerade Broudie en stor mängd artister och grupper. Bland annat Echo & the Bunnymen, Holly (Johnson), Wah!, TV21, The Pale Fountains, Red Guitars, The Icicle Works, In Tua Nua, Dead Or Alive, The Fall, The Bodines, The Colour Field, The Adult Net, Wall Of Voodoo, The Three O'Clock och Shack.
   B-sidan är en cover som inte kom med på albumet, "Something in the air". Pete Townshend-producerade Thunderclap Newmans genombrottslåt från 1969, skriven av gruppens gitarrist John Keen som på etiketten kallade sig Speedy Keene (men några år senare inledde han en solokarriär som både John och Speedy Keen...), när den toppade Englandslistan. En typisk one-hit-wonder-grupp som aldrig mer fick någon hit.
   På etiketten till Lightning Seeds singel-b-sida heter låtskrivaren John David Keene. Kärt barn har många namn.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #1: Rockmagasinet Live: Green On Red

Mitt bästa konsertminne på Rockmagasinet i Örebro är när amerikanerna i Green On Red med Dan Stuart i spetsen ställde sig på scenen i mars 1985. Här är recensionen av konserten.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 13/8 2012.



Green On Red var som grupp intimt förknippad med den amerikanska musikaliskt mycket intressanta vågen av band som kom från de västra delarna av USA på tidigt 80-tal. Där grupper som Dream Syndicate, Rain Parade (spelade på Rockmagasinet i november 1985), Long Ryders och True West blev representanter för musikgenren Paisley Underground. Alla med geografisk koppling till Los Angeles och/eller Kalifornien.
   Green On Red, vars medlemmar ursprungligen kom från Tucson Arizona (där också Paisley-bandet Naked Prey också härstammade från), tillhörde också samma oerhört kreativa musikaliska våg vars grupper inte nödvändigtvis hade något direkt musikaliskt gemensamt. Men ändå i vissa fall samarbetade över gränserna.
   Green On Red var väl närmast ett americanaband ungefär 20 år innan musikgenren var uppfunnen. I korsningen mellan rock och country hade de funnit sin musikaliska tillflykt. Men ursprunget till bandet bildades redan 1979 som kvartetten The Serfers där tre framtida Green on Red-medlemmar fanns med: Sångaren och gitarristen Dan Stuart, basisten Jack Waterson och organisten Chris Cacavas.
   1980 flyttade bandet till Los Angeles, bytte samtidigt namn till Green On Red (för att inte blandas ihop med den just då växande surfpunkvågen) och ny trummis blev Alex MacNicol. Den stabila sättningen gav ut sina första inspelningar på ep, bland annat på Dream Syndicate-gitarristen Steve Wynns skivbolag Down There. Green On Red tog också rygg på Dream Syndicate när de fick göra sitt första album på skivbolaget Slash, "Gravity talks" (1983).
   Strax innan inspelningen av gruppens andra album, hösten 1984, utökades gruppen med den unge gitarristen Chuck Prophet IV som kom från den lilla Kalifornien-orten Whittier. Skivan som kom att få titeln "Gas food lodging" var inte utgiven när Green On Red påbörjade sin korta Sverigesväng som en del på en längre Europaturné.
   3 mars kom de till Sverige, 4 mars ägnades åt intervjuer i Stockholm, 5 mars spelade de i Uppsala, 6 mars i Lund och 7 mars kom de till Örebro för en konsert som jag alltså rangordnar som min största upplevelse på Rockmagasinet.
   Bandet spelade ytterligare tre Sverigekonserter, Göteborg, Södertälje och Stockholm, innan övriga Europa blev medvetna om Green On Reds storhet. Några veckor efter Rockmagasinet-konserten släpptes "Gas food lodging"-albumet och tillsammans med turnén förstorades ryktet om bandet och deras musik. Innan 1985 var slut hade bandet skrivit kontrakt med det stora internationella skivbolaget Mercury Records och på sommaren spelades nästa album in i England, "No free lunch", och gavs ut på hösten samma år.
   Framgångarna växte för bandet. Den legendariske Jim Dickinson producerade de två nästkommande albumen, "The killer inside me" (1987) och "Here come the snakes" (1988), men tre år efter den fantastiska Örebrokonserten var det bara Dan Stuart och Chuck Prophet IV som var fasta medlemmar i bandet.
   1990 gjorde Prophet, som nu skippat sitt IV i namnet, sitt första soloalbum, "Brother Aldo", och har sedan dess gjort ett dussintal skivor i eget namn och samarbetade vid flera tillfällen med Jim Dickinson (bland annat här) innan dennes bortgång 2009.
   Skivorna med Green On Red må vara Dan Stuarts största insats som artist men jag minns en annan av hans skivor ännu bättre, "The lost weekend" (1985). Under pseudonymen Danny & Dusty slog sig Stuart och Steve Wynn ihop och skrev sju låtar och spelade sedan in dessa tillsammans med medlemmar från Dream Syndicate, Green On Red och 3/4-delar av Long Ryders. Allt skedde i Control Center Studios i Los Angeles i februari 1985 (alltså månaden innan Rockmagasinet-konserten!) och resultatet blev en skiva, utgiven på A&M i USA, av väldigt spontan prägel ("friendship, fear, drunkenness, death, and elusive salvation") men musikaliskt alldeles underbar. Lyssna bara på "Songs for the dreamers" och "The king of the losers" och hoppa gärna över deras cover av "Knockin' on heaven's door".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/3 1985.

DET GLÖDDE PÅ SCEN

GREEN ON RED
Rockmagasinet, Örebro 7 mars 1985

Det är torsdagskväll i mars och fem huttrande amerikaner från Kalifornien, rockgruppen Green On Red, befinner sig mitt inne i en Sverigeturné. Eller det svåraste sättet att ta sig mellan Uppsala och Stockholm och på vägen passera Lund, Örebro och Göteborg i den ordningen. Det är en prestation liksom deras glatt svängande rockmusik som live ekade både 60- och 70-tal och ändå säkert stod med båda fötterna i 80-talet.
   De senaste årens explosion av amerikansk rock från västkusten är anmärkningsvärd. Dream Syndicate, Rain Parade och just Green On Red är bara toppen på ett isberg med otaliga västkustband som tittar bakåt för att komma framåt.
   Green On Reds store profil är sångaren och gitarristen Dan Stuart som stod, stadig och genuint amerikansk stirrade oss i ögonen med hatten noggrant nedtryckt över skallen. Han sjöng på sitt personligt pratiga sätt och spelade mestadels suverän kompgitarr när han inte tog upp kampen med bandets sologitarrist Chuck Prophet IV.
   Prophet, som när han sprang fram till mikrofonen var märkvärdigt lik vår egen Janne Bark, spelade rakt igenom hela konserten en underbar sologitarr. Nervöst klingande och svajig gitarr framstod han som den missade länken mellan Tom Verlaine och Neil Young.
   På 75 minuter hann bandet med 18 låtar från långsamma countryfierade rocklåtar till ösiga popinspirerade låtar som aldrig förlorade sin skärpa fast bandets medlemmar gjorde det till en sport att överraska och plötsligt dra några extra solon.
   I avslutningslåten "Gloria" glödde det till ordentligt både på scen och bland publiken men egentligen lyckades Green On Red under hela konserten förmedla den värme och glädje som vi alla så väl förtjänar efter ett inledningsvis kylslaget 1985.

Dan Stuart: gitarr och sång
Jack Waterson: bas
Chris Cacavas: keyboards
Alex MacNicol: trummor
Chuck Prophet IV: gitarr och sång

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: J J Cale (1938-2013)

J J Cale dog sommaren 2013 och jag försökte då berätta historien om honom fast det nog var hans låtar som var mer kända och då ofta i Eric Claptons versioner.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 27/7 2013.

Kungen av tillbakalutad rock, J J Cale, är död. Hans musik, hans låtar och hans gitarrspel personifierade kategorin laidback mer än någon annan. Eric Clapton gjorde hans namn känt men Cale påverkade också Claptons musikaliska utveckling under större delen av 70-talet. I det nästan tysta var J J Cale en influens för många artister och grupper.
   Första gången jag hörde J J Cales namn var när Eric Clapton gjorde "After midnight" på sin solodebut 1970. Cale hade visserligen gjort den på en bortglömd singel 1966 men hans egen seriösa artistkarriär skulle, med hjälp av Claptons uppmärksamhet, inte skjuta fart förrän 1972 då han släppte sitt första album, "Naturally" där han gjorde en stillsammare "After midnight" på nytt.
   Men John Weldon Cale hade dessförinnan producerat många singlar utan minsta respons från varken skivbolag eller skivköpare. Första singeln släppte J J, under namnet Johnny Cale, redan 1958 men 1965 bytte han namn till J J Cale för att inte förväxlas med John Cale i Velvet Underground.
   Redan på sin första singel samarbetade han med Leon Russell som producent som väl också var anledningen till att han på större delen av 70-talet gav ut skivor på Russells skivbolag Shelter.
   I november 1979 skrev jag en artikel om J J Cale där jag beskrev hans musik som "lågmälda men snärtiga gitarrsolon, sträv och skrovlig röst och extremt korta låtar vars tempo är makligt som flodbåtarna på Mississippi". Men jag hade redan i september 1978 associerat Cales namn i samband med ett engelskt(!) debutalbum. Dire Straits första skiva: "J J Cale är säkert Mark Knopflers stora idol då tempo och arrangemang påminner mycket om Cales laidback-musik".
   Cale producerade korta album, runt 30 minuter, sporadiskt på 70-talet. Skivor som alltid gav ett eko i musikvärlden i allmänhet och hos Clapton i synnerhet. "Cocaine", Cales låt, blev en av Claptons största hits på 70-talet. Cale själv gav ut låten 1976 och låten blev sedan en hörnsten på Claptons "Slowhand" året därpå. Men ännu en Cale-låt, "I'll make love to you anytime", gjorde Clapton på skiva, "Backless" (1978), innan Cale. Och överhuvudtaget var Claptons sound vid den här tidpunkten mycket influerad av Cales sparsamma sound.
   J J Cale var en skygg och tillbakadragen person men hans musik och hans stil har påverkat musikutvecklingen i decennier.
   I fredags 26 juli 2013 dog J J Cale i en hjärtattack.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Wreckless Eric

Wreckless Eric (Eric Goulden) har varit min favorit sedan jag första gången hörde "Whole wide world" hösten 1977. Och hade en given plats när jag under 2008/09 berättade om "Mina favoriter" varje vecka på Håkans Pop.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 13/2 2009.




Söker ni på ” WRECKLESS ERIC” i min lysande effektiva och snabba sökmotor till höger så får ni många svar, väldigt många förslag att läsa om den här egensinnige engelsmannen. Ändå kommer här en kort sammanfattning: Eric Goulden, som han heter på riktigt, är född i Newhaven, Sussex 1954, sedan studerade han skulptur på Hull Art School och bor numera i Frankrike med sin amerikanska fru och sångerska Amy Rigby. Jag har som sagt berättat delar av hans historia vid upprepade tillfällen på den här sidan.
   Om hans tredje album ”Big smash!” som fick en framskjuten placering på min 80-talslista, om mitt oförglömliga möte med Eric 1980, hur extremt okommersiell musik han tillverkade senare på 80-talet, singlarna ”A pop song” och ”Hit and miss Judy” finns givetvis med på min aktuella Stiff-lista och den ytterst fina och intressanta, om än inte genomgående helgjutet fantastiska, albumcomebacken på Stiff i höstas. Det finns alltså redan mycket att läsa om Wreckless Eric här men jag tror det saknas en liten pusselbit från hans långa historia.
   När jag lämnade Wreckless Eric senast hade han inlett 90-talet med några vinylskivor ”At the shop” (1990) och ”The Donovan of trash” (1993) som står och samlar damm på vinylskivhyllans vip-avdelning.
   Jag har slaviskt köpt varje skiva som det stått Eric Goulden på. Det är det som gör honom till en av de tyngsta deltagarna i min ”Mina favoriter”-avdelning. Det har inte varit någon betungande finansiell börda att skaffa hans skivor ty de har varit sporadiska och ganska anonyma genom åren. Däremot har det musikaliskt genom åren varit en sällsynt tålamodskrävande hobby att ständigt uppdatera Wreckless Eric-diskografin.
   1996 väcktes mina förhoppningar på en stark comeback för Eric. Bandet som han ledde, skrev låtar till och sjöng i, hade fått namnet The Hitsville House Band och det tyckte jag borgade för en ganska slagkraftig musikalisk profil. Och albumet ”12 o’clock stereo”, utgiven i digipack på det lilla London-skivbolaget Humbug, hade inte alls samma blandning av ojämnt musikaliskt sound och kvalitativt fladdrande karaktär på låtarna. Nej, den var nästan strukturerad och ibland lät det Stones-sound om gitarrerna och ofta var det förvånansvärt lättsam pop.
   Och med titlar som ”The girl with the wandering tree”, The guitar-shaped swimming pool” och ”You can’t be a man (without a beer in your hand)” var det många gånger en fantasieggande upplevelse att lyssna på skivan. Då var det inte så svårt att fortsätta vara besatt av Wreckless Eric fast han just på den här skivan kallade sig enbart för Eric Goulden. Och bland de andra medlemmarna fanns det franskklingande namn som Denis Baudisillart, Fabrice Lombardo och Andre Barreau.
   Sedan tvingade jag mig själv att nu lyssna igenom ”Almost a jubilee” (2003) och ”Bungalow hi” (2005) för att liksom gå i mål med den här långa följetongen.
   ”Almost jubilee” är en mer än spännande samling av Erics BBC-inspelningar genom åren. Från de första stapplande stegen 1977, fortsättningen 1978, Len Bright Combo 1986, Hitsville House Band 1996, Wreckless Eric 2001 till den ovanligt sammanbitna soloversionen av låten ”Joe Meek” från 2002.
   ”Bungalow hi” var dock tyvärr mer splittrad. På den skivan pendlar det mellan olyssningsbart, rå personlighet och några acceptabla låtar.
   Däremellan släppte Eric vinylsingeln "Sweet Jane" (Vibrafonic) 2003. Just det, en cover på Lou Reeds klassiska Velvet Underground-låt från 1970.
   I skenet av Wreckless Erics långa, splittrade, sporadiska och hemskt ojämna karriär är det ändå med tillfredsställelse jag låter cirkeln sluta sig här med den mer än godkända comebackskivan ”Wreckless Eric & Amy Rigby” på Stiff från förra året.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Rock som inte riktigt landade...

Jag var på historiens första Ullevi-konsert 1982 där Rolling Stones var största namnet. Jag stod på läktaren, långt från scen, och försökte få kontakt med själva konserten och det stora avståndet resulterade säkert i mitt lite svala intresse för upplevelsen. Men som händelse var det ändå oförglömligt.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 15/11 2013.




Toppnamnet på historiens första stora Ullevikonsert 1982 var Rolling Stones. Aktuell skiva var livealbumet "Still life" som precis hade släppts när de på sin Europaturné nådde Göteborg. Bland extramusikerna på scen fanns keyboardkillen Chuck Leavell från Allman Brothers Band som på den här turnén gjorde debut i Stones-sammanhang men han skulle bli en mer eller mindre fast medlem i turnégänget under många år.
   Under 1981 och 1982 turnerade förre Gasolin-sångaren Kim Larsen med det amerikanska bandet Jungle Dreams. De gjorde även två album tillsammans och "Sitting on a time bomb" var aktuell i samband med Stones-konserten. Det var för övrigt Jungle Dreams sista konsert tillsammans.
   Det rutinerade amerikanska bandet J Geils Band bildades redan 1967 och skivdebuterade 1970. Vid den här tidpunkten 1982 var de hetare än någonsin ty senaste albumet "Freeze frame" (1981) och singeln "Centerfold" hade båda toppat USA-listan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/6 1982.

THE ROLLING STONES
J GEILS BAND
KIM LARSEN & JUNGLE DREAMS
Ullevi, Göteborg 19 juni 1982

Rolling Stones har blivit ett offer för sin egen popularitet. De gör förvisso fortfarande gedigen rockmusik där traditionen mycket bygger på kontakten mellan scen och publik. Men den riktigt intima närkontakten med Mick Jagger och det övriga bandet var det nog bara en femtedel av den jättelika massan på Ullevi som hade.
   Den stora bläckfiskliknande scenen kompenserade i viss mån och Jaggers personlighet nådde lite längre än i övrigt men Stones blev som oftast en parodi på sig själva och den stora upplevelsen uteblev.
   Från öppningslåten "Under my thumb" till extralåten "Satisfaction" var det en mycket förutsägbar konsert. Det var ett duktigt och mycket väloljat turnésällskap som inte hade några svårigheter att fylla dryga två timmar med den bästa av rockmusik.
   Inledningen var annars en lite besvikelse och misshandlades till stor del av ett dåligt ljud. Applåderna var så långt mer av vänlighet än av spontan känsla.
   Efter en halvtimme blev ljudet bättre och höjdpunkterna infann sig med önskvärt jämna mellanrum.
   Mick Jagger var den visuella fixeringen i Stones-showen. Han gjorde ett mycket atletiskt intryck när han sprang, hoppade, dansade, kastade vatten (missförstå mig rätt!) på publiken och naturligtvis sjöng på sitt alldeles egna sätt.
   När han hängde på sig gitarren, vilket han gjorde vid ett flertal tillfällen, såg det mer ovant ut. Men han var uppenbart nöjd med situationen i centralt fokus för cirka 55 000åskådare.
   Gitarristerna Ron Wood och Keith Richards är en duo som saknar motstycke inom rockmusiken. Wood gick nonchalant omkring och slängde iväg gitarrsolon till höger och vänster och liknade Keith Richards mer än Keith själv.
   Richards verkade vara i strålande form, genuint entusiastisk, cool och en skarp kontrast till Jaggers forcerade föreställning. Dessvärre steg Keith bara fram tillsångmikrofonen vid ett tillfälle, "Little T & A". Han hade naturligtvis inte Jaggers röstresurser men personlighet och känsla betydde så mycket mer.
   Bakom dessa tre huvudgestalter stod och satt Bill Wyman och Charlie Watts och solade sig i ett visst ointresse. En tät och fullt funktionsduglig kompsektion men tråkigt för ögat.
   Redan hösten 1963 fick pianisten Ian Stewart foten av Stones dåvarande manager men har ändå i alla tider funnits med på turnéer. Tillsammans med ytterligare en klaviaturkille och en saxofonist fyllde Stewart ut det gedigna Stones-soundet på scen.
   Listan på låtar man saknade blev naturligtvis lång trots en konsert på över två timmar. De gjorde oväntat många låtar från senare skivor medan publiken gillade de äldre klassikerna allra mest. Av någon, men alldeles bestämd, anledning spelade de samtliga låtarna som finns på gruppens nya liveskiva, "Still life".
   "Let's spend the night together" och "You can't always get what you want" (som lyckligtvis kom när ljudet hade blivit bättre) är låtar som alltid kommer att finnas med i Stonesscenrepertoar. Och Temptations-låten "Just my imagination" gjorde de till sin egen och faktiskt konsertens allra största höjdpunkt.
   Eddie Cochrans "Twenty flight rock" och Big Boppers "Chantilly lace" var däremot mer nostalgi än musikaliskt motiverade.
   Konsertavslutningen var magnifik med "Honky tonk women", "Brown sugar", "Start me up" och "Jumpin' Jack Flash" i snabb följd innan extralåten "Satisfaction". Som följdes av bombkrevader och fyrverkerier vars effekt kom av sig lite på en av årets absolut ljusaste dagar.
   Det var en dag då den jordnära rockmusiken fick vingar och aldrig riktigt landade i var mans hjärta.
   Man ska inte jämföra men på Bruce Springsteens konserter förra året var allt magiskt från första till sista sekund medan Rolling Stones på sin höjd "bara" motsvarade förväntningarna.

Mick Jagger - sång och gitarr
Keith Richards - gitarr och sång
Ron Wood - gitarr
Bill Wyman - bas
Charlie Watts - trummor
Ian Stewart - piano
Chuck Leavell - keyboards
Bobby Keys - saxofon

Rolling Stones låtar:
1. "Under My Thumb"
2. "When the Whip Comes Down"
3. "Let's Spend the Night Together"
4. "Shattered"
5. "Neighbours"
6. "Black Limousine"
7. "Just My Imagination (Running Away with Me)"
8. "Twenty Flight Rock"
9. "Going to a Go-Go"
10. "Chantilly Lace"
11. "Let Me Go"
12. "Time Is on My Side"
13. "Beast of Burden"
14. "Let It Bleed"
15. "You Can't Always Get What You Want"
16. "Little T&A"
17. "Tumbling Dice"
18. "She's So Cold"
19. "Hang Fire"
20. "Miss You"
21. "Honky Tonk Women"
22. "Brown Sugar"
23. "Start Me Up"
24. "Jumpin' Jack Flash"

Extralåt
25. "Satisfaction"

KIM LARSEN & JUNGLE DREAMS
Kim Larsen: sång och gitarr
Joe Delia: keyboards
Ricky Blakemore: gitarr
Dennis Espantman: bas
Abe Speller: trummor

J GEILS BAND
Stephen Bladd: trummor och sång
J. Geils: gitarr
Seth Justman: keyboards och sång
Danny Klein: bas
Magic Dick: munspel, trumpet och saxofon
Peter Wolf: sång

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Live at Heart: Slutet gott, allting ännu bättre

Jag sammanfattade senaste Live at Heart-festivalen på det här sättet. Om knappt en månad går startskottet för nästa festival...

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 6/9 2016.

Foto: Börje Dahl
Foto: Magnus SundellThisell, här tillsammans med Karin Wiberg, gjorde kanske festivalens bästa, personligaste och mest udda singer/songwriter-framträdande.

MEDAN JAG SAKTA MEN SÄKERT FÖRSÖKER ta mig tillbaka till normal dygnsrytm och plötsligt inte behöver vara så fokuserad på Live at Hearts nästa programpunkt kommer ju eftertanken och minnena från fyra dygns festivalintensiva timmar. Nya namn som överraskade, gamla namn som visade sig stå upp och en hel festival som bara blir bättre. Nu också med internationell glans och med sådan global lyskraft att Premier League i England valde att göra speluppehåll i helgen.
   Naturligtvis missade jag fler kvalitativa konserter än jag såg. Det har vänner och andra påpekat med eftertryck. Men det ligger ju i hela festivaltraditionens natur att det med ett enormt utbud, ett 20-tal konserter varje timme, tveklöst blir krockar med svårhanterliga prioriteringar som följd. Det problemet stör mig inte en sekund. Fler artister gjorde fler konserter i år men det hjälpte ändå inte för att få ihop det optimala konsertprogrammet.
   Men det var i vanlig ordning musiken som spelade huvudrollen på Live at Heart och festivalens sjunde upplaga var inget undantag. Jag försökte i möjligaste mån se artister och grupper jag inte tidigare har upplevt på scen. Den taktiken blev ju lite mer spännande än att "bara" återse trygga favoriter. En utmaning som i flera fall gick hem. Se min topplista nedan.
   The Johnny McCuaig Band, från det inre Kanada, lärde jag mig snabbt att stava till. Blev tveklöst festivalens snackis och jag lyckades se Johnny och hans band tre gånger och föll för både publikstämningen, säckpipan och hans innerliga tacksamhet för att få komma hit. En annan snackis blev The Vanjas, garagerockbandet med Stefan Sundströms dotter Vanja Lo som sångerska, som jag dessvärre missade på grund av fullsatt lokal.
   Även Göran Samuelsson, som fick årets Live at Heart-pris Musikörat, tillhörde skaran artister som publiken pratade i flera dagar om. Efter invigningsgalan, senare på onsdagskvällen, gjorde han och hans band ett mycket gott hantverk på East West Sushi som gick hem hos både svensk och amerikansk(!) publik. Jag vet inte hur många som jag har talat med under festivaldagarna som framhållit just den konserten och Görans fantastiska låtar och kompbandets oerhörda styrka. Blott en enda konsert blev alldeles för kortfattat för denne imponerande artist.
   Trots korta stressiga konserter fanns det under årets Live at Heart plats för många roliga och oförglömliga mellansnack och även där tillhörde Göran Samuelsson de främsta men ändå slagen av Northern Indians vältalige Josef Eriksson som med ren briljans och medfött norrländskt intellekt berättade osannolika men humoristiska anekdoter mellan låtarna. Till de mer oförglömliga mellansnacken stod också Thisell och I'm Kingfisher för. I sina uppenbart obekväma roller i centrum på en scen lyckades de uttrycka sig lågmält osäkert men också kärvt personligt.

HAR EFTER MOGET ÖVERVÄGANDE BESTÄMT MED mig själv att följande konserter var mina höjdpunkter på Live at Heart 2016:

1. Thisell, Kulturhuset B-salen, fredag.
Kan inte sluta tänka på detta framträdande inför en liten men andäktigt lyssnande publik. Så långt från den kommersiella musikbranschen det går att komma. Lågmälda visor utan refräng men så personligt och hudnära att jag fortfarande ryser vid tanken. Fortsättning följer på nya albumet som släpps nästa vecka.
2. The Bloakes, Clarion Hotel, lördag.
Fortfarande Örebros mest spännande rockband som både musikaliskt och sångmässigt (Isak Smårs) håller hög internationell klass.
3. The Johnny McCuiag Band, East West Sushi, lördag.
Från den överrumplande entrén på Konserthuset, på invigningsgalan på onsdagskvällen, till finalen strax före två i lördagsnatt gjorde Johnny och hans säckpipa ett enormt intryck.
4. Göran Samuelsson, East West Sushi, onsdag.
Säkerheten själv med sina fantastiska sånger och rutinerade kompband med den lysande gitarristen Bengan Blomgren i spetsen.
5. Tangerin
Överträffade faktiskt hajpade Les Gordons med sin personliga svenskpop.
   Strax utanför 5 i topp-listan hamnade Northern Indians, The Bland, Ludwig Hart & The Rumours, DSH5 och Mikael Persson & Rigolettos.

Live at Heart utomhus:


Mathilda Wahlstedt med band.

Alla utomhusbilder: Carina ÖsterlingNorthern Indians.

Utomhuskonserterna under torsdag, fredag och lördag blev en Live at Heart-festival i ett nötskal för alla gratislyssnare. Av det stora utbudet (ca 60 konserter) såg jag en bråkdel men kunde notera följande:
   Olle Unenge lyckades sammanfatta hela sin repertoar (egna svenska visor, skotsk folksång och en instrumentallåt) på 20 minuter. Jimmy Nordin bjöd på en akustisk Neil Young-inspirerad repertoar. The Bland gav med högljudd poprock hela södra Örebro något att minnas. Maybe Canada (göteborgaren Magnus Hansson) gjorde en behaglig halvakustisk singer/songwriter-pop utan att vara slätstruken.
   Norska Hege med gitarristen Omar Östli underhöll med skönsång och fint gitarrspel. Norrländska Crash N Recoverys akustiska sättning svängde grymt. Mathilda Wahlstedt och band, med en kille på horn och trumpet som färgade arrangemangen, lät förvånansvärt rutinerat. Australiske Mitch Grainger (bild ovan till höger), nu boende i Los Angeles, ägde rutinerat både scen och publikkontakt med sin akustiska blues. Och Northern Indians Josef Eriksson hade nya fantastiska anekdoter på lager.

TACK!
Först och främst vill jag tacka min vän och fotograf Anders Erkman som följt mig i spåren på årets Live at Heart. Anders är inte bara en utsökt fotograf. Han är även en mästare på att åla sig fram i publikhavet, en underskattad konst för fotografer, för att sedan snabbt hitta de rätta vinklarna på nära håll på en ibland trång plats framför scenen. Som när han kom sent till The Bloakes-scenen på Clarion Hotel och på bara någon minut fick Johnny McCuiag och hans säckpipa i kameralinsen. Oöverträffat!
   Sedan hade årets Live at Heart inte varit den perfekt organiserade festivalen utan Lars-Göran Rosén, artist- och bokningsansvarig på Live at Heart, som brottats med inställda konserter, några få problematiska artister, plötsliga avhopp och en massa andra praktiska problem. Med bedövande skicklighet och en nitisk ambition har han med hjälp av sin cykel löst problem över hela staden. Grandiost!
   Sedan en ödmjuk tanke till min fru, Carina, som under några dagar och kvällar haft en make som har varit både disträ, euforisk, rastlös, stressig och allmänt frånvarande vid sin sida.
   Måste också rikta ett stort tack till alla trevliga människor jag har mött under de här dagarna, kvällarna och nätterna. Glada tillrop och inspirerande utbyten av tips och erfarenheter gör livet så mycket mer intressant.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Pop- och rockhistoriens alla 23-åringar

Som vän till dåvarande 23-åringen Joakim Johansson kom jag 2004 på idén att genom pop- och rockhistorien uppmärksamma alla 23-åringar och vad de hade presterat redan i denna unga ålder. Det var åtskilliga klassiker och förvånansvärt många höjdpunkter.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/4 1998 och fanns sedan på HÅKANS POP på samma datum.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26 april 2004.

Det fanns tider när vi valde mellan 33, 45 och 78. Men nu kan man också välja mellan 23, 34 och 51. I ålder, alltså. Nej, jag har inte fått åldersnoja eller komplex eller någon annan sjukdom utan fick bara ett helt galet projekt i huvudet att kolla upp pop- och rockhistoriens alla 23-åringar.
   Som startskott i ämnet kom häromveckan en liveskiva med Bob Dylan, "Concert at Philharmonic Hall" som är volym 6 i den imponerande serien "Bootleg Series".
   Inspelad en magisk kväll den sista oktober 1964 i New York. Och Bob Dylan råkade vid inspelningstillfället inte vara mer än drygt 23 år.
   Ålder är ju alltid en relativ siffra. Egentligen oväsentligt när det står som siffror i passet men du sätter den ofta i samband med något annat, i relation till dig själv exempelvis. Bob Dylan må ha varit ung, i allmänt avseende, vid det här tillfället men för oss som vid tidpunkten var yngre var det inget anmärkningsvärt eller ens något att höja på ögonbrynen åt.
   Det är ju idag när jag får inspelningarna i min hand som jag plötsligt inser hur tidigt Bob Dylan skrev sina första legendariska låtar och hur han så självsäker och rättfram kunde ta en stor publik, skämta och berätta anekdoter runt sina visor.
   Till den upplevelsen lägger jag alltså ytterligare legendariska pop- och rockartister och deras tidiga utveckling och blir närmast chockad när jag upptäcker hur unga och ännu yngre låtskrivare runt 20-årsåldern skrev tidlösa och numera klassiska sånger.
   Faktum är att många av de färgstarka ledarna av de karaktäristiska 60-talsbanden nästan hade avverkat sina stora succéer innan de fyllde 23 år.
   Pete Townshend i The Who skrev "My generation", onekligen en odödlig dänga, redan som 20-åring. Och hade när han fyllt 23 år radat upp sina allra största hits som "Substitute", "I'm a boy" och "Happy Jack".
   Ray Davies, en annan av den tidens stora låtskrivare, i The Kinks hade redan gjort "You really got me", "Sunny afternoon" och "Dead end street" när han som 23-åring så vackert och vuxet diktade om "Waterloo Sunset".

För att inte tala om Steve Marriott och Ronnie Lane i Small Faces, med låtar som "All or nothing", "Itchycoo Park" och "Tin soldier" på sitt unga samvete, som fyllde 23 först när karriären i det bandet var över.
   Steve Winwood hade satt färg på sina hits med Spencer Davis Group och Traffic innan han ens var 18 år.
   Eller Paul McCartney som var 20 när han började skriva på "Yesterday", 22 när han spelade in låten och slutligen 23 när låten gavs ut.
   Även den nu så tragiskt aktuelle Phil Spector, demonproducenten, hade sina mest kreativa år, med rader av hits med Crystals, Ronettes och Darlene Love innan 23-årsstrecket.
   När jag såg U2 första gången på lilla Marquee i London i november 1980 så fattade jag nog inte att det bara var en av Bono och The Edge som hade fyllt 20 år. Det är ju först nu som det känns overkligt och riktigt uppseendeväckande.
   Ännu mindre förstår jag idag hur unga och små Motown-stjärnorna Stevie Wonder och Michael Jackson en gång var.
   När Stevie som 17-18-åring hade hits som "I was made to love her" och "For once in my life" var han redan etablerad artist sedan fem år tillbaka! Och när han exempelvis gjorde "Song in the key of life", av någon kallad världens bästa dubbel-LP, på 70-talet var han bara 26 år.
   Och unge Michael var bara 23 när han släppte "Thriller", även kallad världens mest sålda album.
   I researcharbetet kring ämnet springer jag på flera udda fakta och minst sagt märkliga tillfälligheter. Som att både Bruce Springsteen och Neil Young inte bara gjorde sin första soloskiva när de var 23 år. Utan båda hann också med sitt andra album innan de fyllt 24! Skivproduktionen och kreativiteten var onekligen snabb på 60- och 70-talet.
   Jag tog med mig mitt 23-årsprojekt till en klubb i Örebro för några timmars dj:ande i detta lärorika ämne. Och trodde jag skulle möta sympati och stolthet från besökarna vars ålder håller sig runt just 23 år. Istället fick jag mig till livs ett gäng ungdomar som helt tappade sitt självförtroende när jag radade upp klassikerna i högtalarna. Ingen av ungdomarna hade ju gjort sitt första album och ansåg sig misslyckade i jämförelse när låtar som "Space oddity", "Alison" och Ed Harcourts "She fell into my arms" smögs ut i högtalarna.
   Men det finns alltid tröst. I just det här ämnet bär de namn som Ulf Lundell, Lou Reed, Steve Earle och Joey Ramone som alla skivdebuterade långt efter sin 25-årsdag.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.