Blogginlägg

Håkans Pop 10 år: Soundtracks: "The last waltz"

Postad: 2017-08-09 07:53
Kategori: 10 år

Jag har skrivit om "The last waltz", en av historiens tre bästa musikfilmer, i många olika sammanhang. Här skriver jag detaljerat om soundtracket till filmen.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 17/12 2010.


THE BAND: The last waltz (Warner Bros, 1978)

Så här i säsongsavslutningens elfte timme vill jag bränna av en bomb till soundtrack. Det kanske känns som att musikfilmer borde vara diskvalificerade bland mina soundtracks med bra och/eller intressant musik. Men ”The last waltz” är ju allting: En fantastisk film, ett underbart soundtrack och en suverän julklapp.
   The Bands och för all del också regissören Martin Scorseses mästerverk ”The last waltz” är givetvis fylld av både och. Det är en filmmusikfilm (i denna sekund uppfann jag en ny historisk musikkategori…) med exceptionellt innehåll.
   The Band står det tryckt på etiketterna till de sex skivsidorna till ”The last waltz” men filmen och skivorna är i sanningens namn en samling artister som gör sina egna låtar/hits under överinseende av producenten Robbie Robertson som därtill är ledare och framstående låtskrivare i just the Band.
   Det är ju musiken jag ska beskriva och berätta om men det är svårt att beskriva musiken utan att tänka på och minnas konsertfilmen som ligger till grund för allting här. Men ”The last waltz” började enbart som ett musikprojekt. Det skulle bli The Bands avskedsföreställning. Efter 16 år tillsammans på skivor och turnéer, hälften av den tiden som The Band, var det dags att sätta stopp.
   Regissören Martin Scorsese har genom alla tider varit en väldigt musikintresserad filmregissör. Redan 1970 var han assisterande regissör på den filmatiserade”Woodstock” och 1972 var han något som kallas montage supervisor på ”Elvis på turné”. Sedan har han ju genom åren visat sig vara en mästare på dokumentärer, Bob Dylans ”No direction home”, Rolling Stones konsertfilm ”Shine a light” och nu jobbar han med en Frank Sinatra-dokumentär.
   I det tidsmässigt trånga utrymmet mellan ”Taxi driver” och ”New York, New York” klämde Scorsese in konsertfilmandet av The Band på det klassika Winterland i San Francisco. Där the Band faktiskt hade gjort sin första spelning åtta år tidigare.
   Robbie Robertson hade ett genuint filmintresse och skulle senare komma att skriva musiken till många filmer, många Scorsese-filmer dessutom.
   24 november 1976, Thanksgiving day i USA, blev faktiskt finaldagen i The Bands fantastiska karriär. Grupper som säger att de ska sluta lever väldigt sällan upp till sitt löfte/hot. Återföreningar och reunions är alltför vanliga i rockbranschen men med hjälp av några dödsfall, Richard Manuel och Rick Danko (som är de första musikerna som presenteras i filmen…), så har en fullständiga återförening varit omöjlig i the Bands fall. Dessutom har Robbie Robertson genom åren varit extremt ointresserad av att hålla kontakt med sina forna bandkollegor. Dock har han dykt upp vid två exklusiva tillfällen (1989 och 1992, men då var Manuel borta) när överlevande originalmedlemmar samlats.
   Från Metro Goldwyn Mayer-lejonet och filmrutan med den vita texten på svart bakgrund, ”This film should be played loud!”, till det pampiga slutet med instrumentala temat, som har både grekiska klanger och valsig maffiamusik, är filmen en triumf.
   Filmen inleds vid biljarborden och sedan den helt oplanerade men absolut sista av kvällens extralåtar, ”Don’t do it”. Deras cover av Marvin Gaye-låten finns däremot inte med på skivorna som dessutom inte alls följer ordningen på filmen. Därför avbryter jag min filmrecension här och inriktar mig enbart på musik, arrangemang, konsertinnehåll och alla de många höjdpunkterna jag hör. (Däremot kan jag erkänna att jag samtidigt som jag skriver det här har filmen rullande på skärmen framför mig…).

Alla artisterna på ”The last waltz” har ett förhållande till the Band och det gör musiken och framträdandena så mycket trovärdigare. Men blandningen på både artister och musikstilar på konserten är ju sensationell med ändå ett extremt helgjutet slutresultat. Här finns allt från blues, rock’n’roll, folkmusik, cajun, pop, New Orleans och vanlig hederlig rockmusik. Ändå tyckte Robbie efter konserten att han saknat både country och gospel så han bjöd in Emmylou Harris och Staple Singers till studiofilmade framträdanden som ligger på slutet på filmen/skivan.
   Här finns en ögonblicksmagisk Neil Young i ”Helpless”, popartisten Neil Diamond visade sig redan här ha den tyngd som han först på 00-talet fick bevisa, underbara piano-rock’n’roll med Dr John, den då 61-årige Muddy Waters kom in och visade var skåpet skulle stå, Van Morrison visade sig ovanligt öppen och konsertfinalen med en elektrisk Bob Dylan är naturligtvis också en av höjdpunkterna.
   Men allt det här hade varit omöjligt utan the Band, världens bästa och mest flexibla rockband och för kvällen husband på en spektakulär konsert. Med fyra olika sångare, med medlemmar som kan spela alla möjliga instrument och här dessutom uppbackade av ett inspirerat blåskomp som skapade historiska versioner av låtar vi hade växt upp med under åren.
   ”The night they drove old Dixie down” med Levon Helm, ”It makes no difference” med Rick Danko och “The shape I’m in” med Richard Manuel är ju helt oöverträffade konsertögonblick.
   På den studioinspelade avslutningen “The last waltz suite” får dessutom Robbie Robertson sjunga och det blir näst intill magiskt på “Out of the blue” men också alldeles fantastiskt när Emmylou Harris sjunger ”Evangeline” (med Helm på mandolin, Danko på fiol och Manuel på trummor) och den gospelkryddade versionen av ”The weight” med hela Staple Singers tyngd bakom.


Innehåll:
Skiva: 1   
1. Theme from The Last Waltz
2. Up on Cripple Creek
3. Who Do You Love
4. Helpless
5. Stagefright
6. Coyote
7. Dry Your Eyes
8. It Makes No Difference
9. Such a Night

Skiva: 2
10. The Night They Drove Old Dixie Down
11. Mystery Train
12. Mannish Boy
13. Further on Up the Road
14. Shape I'm In
15. Down South in New Orleans
16. Ophelia
17. Tura-Lura-Lural (That's an Irish Lullaby)
18. Caravan

Skiva: 3
19. Life Is a Carnival
20. Baby, Let Me Follow You Down
21. I Don't Believe You (She Acts Like We Never Have Met)
22. Forever Young
23. Baby, Let Me Follow You Down (Reprise)
24. I Shall Be Released
The Last Waltz Suite:
25. The Well
26. Evangeline
27. Out of the Blue
28. The Weight
29. The Last Waltz Refrain
30. Theme from The Last Waltz [With Orchestra]

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (384)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (43)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (16)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2017 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Tomas 22/11: Han turnerade faktiskt med 2 olika band 1985.På våren med Olsen,Johansson,Patche...

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.