Blogginlägg från juli, 2017

Håkans Pop 10 år: I min skivhylla: Jackson Browne

Postad: 2017-07-31 07:50
Kategori: 10 år

"Running on empty", Jackson Brownes annorlunda men innehållsmässigt lysande livealbum, kom att avsluta första säsongen av "I min skivhylla"-kategori sent i våras. Det är en märkvärdigt intressant skiva inspelad både på hotellrum, bakom scenen, i turnébussen och på scenen.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 12/5 2017.




JACKSON BROWNE: Running on empty (Asylum 6E-113)

Release:
6 december 1977.
Placering i skivhyllan: Hylla 2: Mellan Brownes "The pretender" (1976) och "Hold out" (1980).

NÄR JAG FÖR SNART ÅTTA ÅR SEDAN RANGORDNADE 70-talets bästa album på Håkans Pop fick jag vissa problem i urvalet. På ett tidigt stadium valde jag bort liveskivor, där det ofta förekommer redan känt material, som i första hand ska understryka artistens hits och är därmed svåra att jämföra med nyinspelade studioskivor som till större del innehåller unikt originalmaterial. I den något trångsynta och strikta vågskålen hamnade Jackson Brownes "Running on empty" då lite snett och framförallt i kläm fast den musikaliskt och repertoarmässigt tillhör decenniets mest spelade album på min grammofon. Att den dessutom innehöll flera covers än någon annan Jackson Browne-skiva gjorde bedömningen än svårare.
   "Running on empty" är liveinspelad, javisst, men albumet är långtifrån någon konventionell liveskiva med upprepat material. Inspelningarna från traditionella konserter är i minoritet och albumet innehåller många fler nyskrivna originallåtar än liveskivor brukar göra. Dessutom är bara hälften av albumets tio låtar inspelade på konsert inför publik. Resten är inspelade i turnébussen, backstage eller i hotellrum. Ett mycket intressant urval och dessutom av genomgående utsökt kvalité.
   Jackson Browne bjuder på tio låtar, covers eller inte, som han aldrig tidigare givit ut och bara den förutsättningen gör "Running on empty" intressant och slår ju faktiskt det mesta fast den bara till hälften innehåller originallåtar.
   Om vi kallar "Running on empty" för en turnéskiva istället för livealbum kanske vi nitiska bedömare, med våra exakta parametrar, kan komma runt "problemet". Hursomhelst är Jackson Brownes femte album ett både intressant, spännande och musikaliskt lysande album.
   Som den engagerade artist Jackson Browne var på 70-talet inledde han 1977 med konserter där han dels protesterade mot kärnvapen eller stödde bönder samtidigt som han passionerat intresserade sig för verksamhet som gjorde allt för att rädda valar. I slutet av februari inledde Jackson en turné för första gången i Australien och Japan. I kompbandet då var det bara den Jackson Browne-trogne musikern David Lindley, på pedal steel och fiol, som fanns med av de som framåt sommaren skulle bilda det fantastiska kompet som hjälpte till att göra "Running on empty" till en musikalisk höjdpunkt.
   På vårturnén var repertoaren uteslutande hämtat från Brownes tidigare studioskivor. Jackson kom att skriva en av de mest legendomspunna låtarna på "Running on empty", "The load-out", tillsammans med basisten i det kompbandet, Bryan Garofalo.
   11 augusti 1977 inleddes så den fem veckor långa USA-turnén med konserter som nästan konstant spelades in och som skulle resultera i "Running on empty"-albumet i december 1977. Förbandet på turnén hette The Section av den enkla orsaken att det bandets fyra medlemmar, Russ Kunkel (trummor), Leland Sklar (bas), Craig Doerge (keyboards) och Danny Kortchmar (gitarrer), tillsammans med Lindley också var ryggrad i Brownes band. Och i kören återfanns Doug Haywood och Rosemary Butler. Haywood var även han en Jackson Browne-relaterad musiker, som basist på flera album och även turné. Butler hade rockbakgrund på 60-talet, i tjejgruppen Birtha, blev under 70-talet ofta anlitad som körsångerska, bland annat bakom Bonnie Raitt.

SEX LÅTAR AV TIO PÅ "RUNNING ON EMPTY" är originalmaterial där Jackson Browne skrivit fyra tillsammans med andra. Mycket sällsynt när det gäller Browne som under nästan hela karriären väldigt ofta skriver och har skrivit sina låtar på helt egen hand. Här har han samarbetat med närstående personer och/eller artistkollegor vilket kanske visar att låtarna på den här skivan även har skrivits på turné. För bland låtskrivarnamnen finns både turnémanagern Howard Burke ("Nothing but time") och produktionsmanagern Donald "Buddha" Miller ("Rosie"). Och en låt, den vackra "Love needs a heart", skrev han tillsammans med Little Feat-gitarristen och nära vännen Lowell George och sångerskan (och nyligen avlidna) Valerie Carter.
   Bland låtarna som Jackson ensam har skrivit märks inte minst titellåten, den typiska turnélåten om det tröttsamma och tomma livet i en turnébuss, och "You love the thunder".
   Förutom slutklämmen på den fantastiska "The load-out", nyskriven avslutningslåt som framförs för första gången live på just denna inspelning, som är 60-talsdängan "Stay" (mest känd med Hollies) är de så kallade coverlåtarna på "Running on empty" av udda och exklusiv art. Jacksons tolkning av Danny O'Keefes "The road", från 1972, är en innerlig hotellrumstolkning jämförd med originalets lite mer forcerade sång. Temat och texten smälter så naturligt in i omgivningen på denna turnéskiva.
   Bandgitarristen Danny Kortchmars "Shaky town", ännu en text med turnétema, är uppenbart specialskriven för denna turné och han har aldrig återanvänt låten på egen hand. Inspelad i ett hotellrum i Edwardsville, Illinois där sångstämmorna, med både Jackson och Danny, spelades in i duschen.
   På "Cocaine" (inte J J Cale-låten som Eric Clapton gjorde känd) nämns upphovsrättsåret som 1968 men har djupare rötter än så och är nog från början en traditionell sång. Reverend Gary Davis, som står som låtskrivare här, uppges ha upptäckt låten 1905 som nioåring(!). Jag uppfattar delar av texten här som absurd humor men så har Jackson och Eagles-medlemmen Glenn Frey skrivit till några textrader.
   Men låten som definitivt lyfter "Running on empty" till höjderna är ovan nämnda "The load-out", den nyskrivna turnélåten vars text utspelar sig efter konserten och Jackson sitter vid pianot och sjunger "Now the seats are all empty/Let he roadies take the stage" och arrangemanget byggs sedan upp med musikerna och det jublas när David Lindley kommer in med sin svindlande ljuvliga slidegitarr. Ett underbart slut på ett underbart album.
   På måndagar har jag under den senaste säsongen på Håkans Pop redovisat mina vhs- och dvd-favoriter och det hade ju varit en ren ynnest att få uppleva "Running on empty"-albumet som en levande turnéskiva på dvd.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: 90:#4 Wildflowers

Postad: 2017-07-30 07:55
Kategori: 10 år

Det finns många höjdpunkter i Tom Pettys skivhistoria, både med och utan Heartbreakers, men "Wildflowers" är en av de bästa. Ännu en gång kan jag nämna en producent, i det här fallet Rick Rubin, vars förtjänst här har skapat ett mycket personligt sound till Pettys många gånger fantastiska låtar.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 21/4 2014.


TOM PETTY: Wildflowers (Warner Bros, 1994)

Min fascination för Tom Petty och hans Heartbreakers började redan på 70-talet, fick sin första peak på "Damn the torpedoes" (1979), och ett ojämnare 80-tal resulterade ändå i en mycket bra solo-Petty-skiva, "Full moon fever" (1989). När det nu är dags att premiera 90-talets allra bästa album så finns det en given topplats för ytterligare en soloskiva från Tom Petty. Solo och solo förresten, ännu en gång finns det Heartbreakers-medlemmar i kompet men "Wildflowers" uppfattar jag ändå som en ännu tydligare soloskiva än "Full moon fever".
   Ett sound i händerna på den egensinnige och mycket personlige producenten Rick Rubin är ju verkligen motsatsen till Jeff Lynnes typiska ljudväggar som genomgående påverkade soundet på "Full moon fever". Efter den skivan fortsatte samarbetet med Jeff Lynne som producerade gruppskivan "Into the great wide open" (1991) innan tiden var mogen för ännu en soloskiva från Petty som då alltså valde Rubin som producent och ett alldeles fantastiskt musikaliskt resultat som följd.
   Efter hiphop-eran på 80-talet började Rubin intressera sig för vanliga rockartister som Black Crowes och Mick Jagger innan den lågmälda genombrottet med Johnny Cashs första "American Recordings"-skiva våren 1994. Pettys "Wildflowers", hösten 1994, blev liksom uppföljaren till Cash-skivan och sedan kom Petty/Heartbreakers mycket naturligt att medverka på senare Cash/Rubin-skivor.
   Jag vill gärna betrakta "Wildflowers" som en genomgående lågmäld och djupt personlig skiva. Men när jag lyssnar idag upptäcker jag att albumet också innehåller både tung rock ("Cabin down below"), typisk Petty/Heartbreakers-rock ("You wreck me"), rena gitarrorgierna i "Honey bee" och maffigt tungt arrangemang (med bland annat fem saxofonister med Jim Horn i spetsen) på "House in the woods".
   Kanske inte så konstigt då hela det officiella Heartbreakers spelar på de flesta låtarna på "Wildflowers". Ändå tillhör majoriten av låtarna på skivan det mest personliga som Petty har givit ut på skiva. Och gästartisterna är inte alls så flitigt förekommande som det var på "Full moon fever" där både George Harrison och Roy Orbison medverkade. Carl Wilson (Beach Boys) sjunger visserligen på "Honey bee" men det hörs inte...
   Från den gnistrande och direkt förförande klangen i Pettys akustiska gitarr på öppnings/titellåten till den mäktiga och emotionellt starka pianoballaden "Wake up time" som avslutar albumet är det för lyssnaren en alldeles underbar upplevelse. Mina favoriter finns, kanske inte så överraskande, bland det lugnare och mer dämpade materialet.
   Den redan nämnda titellåten är ju en knockout-öppning på skivan, den småspringande "Time to move on", det enkla pianoriffet i "It's good to be king", mellotronen eller tramporgeln i "Only a broken heart", singer/songwriter-låten "Don't fade on me", den tillbakalutade "Crawling back to you" och de tydliga Beatles-influenserna dels i gitarrsolot på "Time to move on" och dels hela "A higher place" är alla oförglömliga underbara höjdpunkter på "Wildflowers".

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Will Birch English discography

Postad: 2017-07-29 07:57
Kategori: 10 år

Sällan har en trummis haft så mycket inflytande på sound, låtar och produktion som Will Birch. Både i Kursaal Flyers och The Records var han en av de stora profilerna fast hans plats på scen var bakom övriga gruppmedlemmar. I Will Birchs diskografi har ni hela skivhistorien om de båda ovannämnda grupperna och alla diverse medlemsförändringar som inträffat under åren.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 17/10 2012.


WILL BIRCH föddes 12 september 1948 i östra London och flyttade till Southend-on-Sea som 10-åring. Runt 1959/1960 spelade Will i The Vikings, en skolorkester med skiffle som specialitet.
   - We only played a couple of school concerts. I played banjo and did the vocal – we had about three Lonnie Donegan songs including ‘Worried Man’. I don’t remember all the other boys, but Duncan Ford was on guitar and Keith Summers on washboard, I think. A teacher by the name of Mr Stokes played piano to add some musicality.

Förutom Wills intresse, som gränsade till besatthet, för The Shadows och The Beatles var han inte med i några fler band förrän i slutet på 1964 då han gick med i The Tradewinds, som inte ska förväxlas med den amerikanska gruppen med samma namn.
   - I played drums, having given up on banjo and guitar (and vocals). I was at school with Dave Mattacks (later Fairport Convention) and he helped me put my first drum kit together. The Tradewinds did mainly R&B and pop covers.
   Will berättar också en anekdot från 1965:
   - In early 1965 the BBC came to Southend Youth Club (where we played twice a week) looking for kids to take part in a TV documentary ‘The Young Adults’ about teenagers and sex. The BBC saw us playing and asked us to be in the programme. We recorded two tracks at BBC Broadcasting House – Dobie Gray’s ‘The In Crowd’ and a song I co-wrote, which I think is ‘We’re The Now Generation’, but I don’t remember much about it other than the line ‘we grow our hair and we don’t care’. We then mimed to the tracks in various Southend locations such as the pier. Unfortunately, the BBC wiped the film, although a brief section from it (not with The Tradewinds) recently turned up on the web.




The Tradewinds existerade från sent 1964 till sent 1965. Medlemmarna gruppens första upplaga var förutom Will på trummor Don Jackson, bas, Owen Knight, gitarr, Dave Ludlow, sång (som blev ombedd att sluta), och Dennis Jackson, gitarr. I den andra upplagan (1965) var Derek Piggott ny sångare och Ron Scorah ny gitarrist.

När Tradewinds splittrades spelade Will redan med en ny redan existerande grupp, The Flowerpots, ännu en lokal R&B-grupp. Under 1965 hoppade Will in på en del gig och bandet i övrigt var John Potter, piano, Jim Cotier, gitarr, Ray Burgoyne, trummor, Graham Fox, bas och sång, och Mick Smyth, munspel och sång. En senare upplaga (1966) av gruppen hade Wilko Johnson på gitarr.

1966 bildade Will den tillfälliga gruppen The Urge tillsammans med Owen Knight. Gruppen genomförde bara en enda spelning och Will minns idag inte namnen på de övriga medlemmarna.

Samma år i juni återvände Will till den femte upplagan av The Flowerpots som existerade fram till juni 1967. Förutom Will var det Wilko Johnson, gitarr, John Potter, piano, Graham Fox, sång och bas, och John Smith, bas (som senare ersattes av Phil Thumpston).

Nästa grupp med Will som medlem blev The Surly Bird, sommaren 1969 till maj 1970. Övriga medlemmar var Paul Shuttleworth, sång, Dave Murdock, bas, Graeme Douglas, gitarr, och Stuart Cook, saxofon. Sedan utökades gruppen med fiolspelaren Fred Wheeler fram till juli 1970 då Shuttleworth lämnade gruppen.
   I april 1971 bytte bandet namn till Glory, Douglas lämnade gruppen och kvarvarande medlemmar började spela fler instrument, Murdock på akustisk gitarr, Cook på saxofon och Wheeler på gitarr. Innan gruppen splittrades.

I Cow Pie, som Will spelade med från januari 1972 till april 1972, återförenades många tidigare sångare och musiker. Förutom Will var det Paul Shuttleworth, sång, Dave Murdock, gitarr och sång, Chris Underhill, bas och sång, Fred Wheeler, fiol, och Vic Collins, Pedal Steel och sång.


Från vänster: Chris Underhill, Dave Murdock, Will Birch, Vic Collins. Paul Shuttleworth och (sittande) Fred Wheeler.

Birch, Shuttleworth och Collins bildade i juni 1972 The Hot Jets med återvändande Graeme Douglas, gitarr, och Phil Mitchell, bas. Gruppen splittrades i juli 1972, ett drygt år innan första upplagan av THE KURSAAL FLYERS lyfte i oktober 1973 med många bekanta ansikten: Will Birch, trummor, Paul Shuttleworth, sång, Graeme Douglas, gitarr och sång, Dave Hatfield, bas, Vic Collins, Pedal Steel och sång, och Richie Bull, banjo och gitarr.


Kursaal Flyers Mk1: Från vänster Dave Hatfield, (Sarah Bluebell), Graeme Douglas, Vic Collins, Richie Bull, Paul Shuttleworth och Will Birch.

   Gruppen tog sitt namn efter tåget som körde turister i Southend och bandets premiärspelning skedde på The Blue Boar pub på Victoria Avenue i Southend-on-sea i februari 1974. Då spelade gruppen huvudsakligen covers på countryrocklåtar men började då skriva eget material. I maj 1974 hoppade Will tillfälligt in i Charlie & The Wide Boys på två spelningar.
   Hösten 1974 fick gruppen en manager i Paul Conroy och deltog i en spektakulär julshow på Roundhouse i London tillsammans med Chilli Willi & the Red Hot Peppers, Ace och Brinsley Schwarz som uppträdde under namnet The Electricians.
   När Kursaals i januari 1975 blev professionella lämnade Hatfield gruppen som gjorde att Bull även fick spela bas. Våren 1975 fick gruppen ett skivkontrakt med UK Records, Jonathan Kings etikett som under flera år firat stora listframgångar med 10cc som då precis hade lämnat bolaget.


Kursaal Flyers Mk 2: Från vänster Graeme Douglas, Vic Collins, Paul Shuttleworth, Richie Bull och Will Birch,.

Våren 1975, innan Kursaals hade givit ut en enda skiva, turnerade bandet tillsammans med amerikanska Flying Burrito Brothers i Europa och England.


Bakre raden från vänster: Gene Parsons, Sneaky Pete, Richie Bull (KF), Will Birch (KF), Joel Scott Hill, Gib Guilbeau och Chris Ethridge. Främre raden från vänster: Vic Collins (KF), Paul Shuttleworth (KF) och Graeme Douglas (KF).

Vid sitt första besök i skivinspelningsstudion fick Kursaals den rutinerade producenten Hugh Murphy som sedan slutet av 60-talet jobbat med bland annat Alan Hull (från Lindisfarne), Gerry Rafferty, Jack The Lad och String Driven Thing. Alla artister med ett folkmusik-inriktat sound.



Juni 1975
KURSAAL FLYERS
Chocs away

(UK 2330 101)
Producerad av Hugh Murphy

Pocket Money (Will Birch/Graeme Douglas)      
Hit Records (Will Birch/Graeme Douglas)   
Kung Fu (Will Birch/Graeme Douglas)      
Tennessee (Will Birch/Graeme Douglas)      
Chocs Away (Richie Bull)   
Speedway (Will Birch/Dave Murdoch)   
Brakeman (Will Birch/Graeme Douglas)   
Now I’m Back (Will Birch/Graeme Douglas)      
Yellow Sox (Will Birch/Graeme Douglas)      
Silver Wings (Graeme Douglas)      
Cross Country (Mickey Jupp)
   Åtta av tio låtar från Will Birchs penna av vilka två skulle bli kommande singel-A-sidor. Mickey Jupps "Cross country" hade gruppen hittat på Legends andra album "Legend" (även kallad "Red boot album") från 1970.
   Omslaget är designat Barney Bubbles under namnet Grove Lane.


Juni 1975
KURSAAL FLYERS
Speedway (Will Birch/Dave Murdoch)
Chocs Away (Richie Bull)
(UK 2012 001)
Producerad av Hugh Murphy
   A-sidan är något kortare än på albumet och b-sidan förekommer här i hela sitt skick jämfört med på albumet där låten delas upp i två delar. Låtskrivaren Dave Murdoch är givetvis en felstavad Dave Murdock som 1972 spelade med Will Birch i en annan grupp, Cow Pie, och nu var gruppens roadie..




21 november 1975
KURSAAL FLYERS
Hit records (Will Birch/Graeme Douglas)
Brakeman (Will Birch/Graeme Douglas)
(UK 116/2012 027)
Producerad av Hugh Murphy
   Två albumlåtar men A-sidan är ommixad jämfört med albumversionen.

Inspelningen av Kursaal Flyers andra album, "The great artiste", kom snabbt på efter debutskivan och det var meningen av skivbolagschefen Jonathan King skulle producera men i praktiken blev det bandet självt (med Will Birch i en nyckelroll) tillsammans med teknikern Barry Hammond som till slut fick göra det i Chipping Norton Recording Studios.




Februari 1976
KURSAAL FLYERS
The great artiste

(UK 2330 106)
Producerad av Kursaal Flyers assisterad av Barry Hammond

Ugly Guys (Will Birch/Graeme Douglas)
The Great Artiste (Will Birch/Graeme Douglas)
Fall Like The Rain (Will Birch/Graeme Douglas)
Cruisin’ For Love (Will Birch/Graeme Douglas)      
Back To The Book (Will Birch/Graeme Douglas)
Palais De Danse (Paul Shuttleworth/Richie Bull)
Pain And Misery (Will Birch/Graeme Douglas)
Hypochondriac (Will Birch/Graeme Douglas)
Television (Nick Lowe)
Drinking Alone (Will Birch/Graeme Douglas)
   Ännu en gång är åtta av albumets tio låtar signerade Will Birch. Gruppens cover av Nick Lowes "Television" är låtens premiär på skiva, tre år innan Dave Edmunds gav ut den på "Tracks on wax 4" (1978).
   Det ska nämnas att Graeme Douglas förutom sologitarr även spelar kompgitarr, 12-strängad gitarr, slide, orgel och moog på albumet.



April 1976
THE KURSAAL FLYERS
Crusin’ for love (Will Birch/Graeme Douglas)
Slimmin’ (for the women) (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
(UK 129/2012 042)
Producerad av Mike Batt
   En nyinspelning av låt från senaste albumet. Med ny producent (Mike Batt) och en ny vers. B-sidan är en unik icke albumlåt, delvis skriven av Will Birch.





Oktober 1976
KURSAAL FLYERS
Golden mile

(CBS S 81622)
Producerad av Mike Batt

Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
One Arm Bandit (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
Drinking Socially (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Two Left Feet (Will Birch/Graeme Douglas)
Modern Lovers (Will Birch/Graeme Douglas)
Street Of The Music (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Radio Romance (Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
When The Band’s On The Stand (Will Birch/ Richie Bull/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Detroit Tin (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Third Finger Left Hand (Will Birch/Graeme Douglas)
Ready To Go (Will Birch/Richie Bull)
   Mike Batt, mest känd för sina Wombles-skivor, var alltså ny producent. Elva originallåtar av vilka åtta delvis är skrivna av Will Birch.



22 oktober 1976
KURSAAL FLYERS
Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
Drinking Socially (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
(CBS 4689)
Producerad av Mike Batt
   Båda låtarna från "Golden mile"-albumet.




Några varianter på "Little does she know"-omslag i övriga världen. Ett spanskt längst uppe till vänster, ett holländskt bredvid, ett tyskt singelsomslag nedanför till vänster och ett portugisiskt (utan singeltitel!) till höger.










22 oktober 1976
KURSAAL FLYERS
Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
(S CBS 4689)
Producerad av Mike Batt
   Vad som skulle bli Kursaal Flyers kommersiellt mest framgångsrikaste singel släpptes också som en promo där "Little does she know" på b-sidan är en "DJ Long Version" på 5:10. En version som inte finns tillgänglig någon annanstans.


Efter "Golden mile"-inspelningarna med nye producenten Mike Batt och en påföljande turné tyckte Graeme Douglas att Kursaals blivit för kommersiell och lämnade gruppen i februari 1977 för att börja spela med Eddie & the Hot Rods. Han ersattes av Southend-musikern Barry Martin som tidigare (juli 1973-januari 1974) spelat med Eddie & the Blizzards och faktiskt tillsammans med Graeme Douglas.


Kursaal Flyers Mk3: Från vänster Vic Collins, Paul Shuttleworth, Barry Martin, Richie Bull och Will Birch.



11 februari 1977
KURSAAL FLYERS
Radio Romance (Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Girl Talk (Will Birch/Graeme Douglas)
(CBS 4973)
Producerad av Mike Batt
   A-sidan från albumet och b-sidan är en outtake (delvis skriven av Will Birch) från "Golden mile"-inspelningarna.



5 augusti 1977
KURSAAL FLYERS
The Sky’s Falling In On Our Love (Will Birch/Richie Bull)
Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies
Revolver (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Producerad av Mike Batt
(CBS 5498)
   A-sidan är ovanligt nog inte hämtad från det kommande livealbumet "Five live Kursaals" utan är en ny studioinspelad låt delvis skriven av Will Birch. Inte heller b-sidan är liveversionen från albumet utan en studioouttake från "Golden mile"-inspelningarna.




2 september 1977
KURSAAL FLYERS
Five live Kursaals

(CBS S 82253)
Producerad av Vic Maile

Original Model (Will Birch)
Yellow Sox (Will Birch/Graeme Douglas)
Pocket Money (Will Birch/Graeme Douglas)
Cruisin' for Love (Will Birch/Graeme Douglas)
The Sky Is Falling in Our Love (Will Birch/Richie Bull)
Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
Street of the Music (Vic Collins/Paul Shuttleworth)
TV Dinners (Will Birch/Richie Bull)
Speedway (Will Birch/Dave Murdock)
Revolver (Vic Collins/Paul Shuttleworth)
On My Mind (Mike Berry)
Anna (Go To Him) (Arthur Alexander)
Friday on My Mind (Harry Vanda/George Young)
   Ny producent i Vic Maile (Dr Feelgood, Pirates och Tom Robinson Band). Skivan är inspelad live 3 och 4 maj 1977 på Marquee Club i London med nye gitarristen Barry Martin. Mixad i Jackson's Studio, Rickmansworth, i juli 1977.
   Av skivans tretton låtar är åtta låtar utgivna med Kursaals tidigare. Två låtar, "Original model" och "TV dinners", är helt nya och skrivna av Will Birch. Dessutom avslutas skivan med tre covers. "Anna (go to him)" är en Arthur Alexander-singel från 1962, "Friday on my mind" är en Easybeats-hit från 1966 och "On my mind" är en Mike Berry-singel från januari 1964.   


I oktober 1977 lämnar Vic Collins gruppen och ersätts av ytterligare en Southend-musiker, John Wicks. Nu är steelguitaren ersatt av en vanlig kompgitarr och Will Birch har fått en ny låtskrivarpartner.


Kursaal Flyers Mk4: Från vänster Will Birch, Barry Martin. Paul Shuttleworth, Richie Bull och John Wicks.




21 oktober 1977
KURSAAL FLYERS
Television Generation (Will Birch/Richie Bull)
Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies
Revolver (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Producerad av Vic Maile
(CBS 5771)
   A-sidan är en ny studioinspelad låt och b-sidan är hämtad från liveskivan "Five Live Kursaal".



När Kursaal Flyers till slut sprack i november 1977 hade Will Birch redan funnit sin låtskrivarpartner, John Wicks, i samma grupp och började genast skriva låtar tillsammans. I planerna fanns också en ny grupp, THE RECORDS, som musikaliskt skulle vara en mix av Raspberries, Badfinger, Big Star och "Revolver" (Beatles-albumet).
   Snabbt hittade de basisten Phil Brown medan förstavalet av gitarrist inte gick lika fort. Brian Alterman hoppade av efter några veckor och den vänsterhänte Huw Gower blev till slut bandets nye gitarrist.



The Records Mk 1: Från vänster: Huw Gower, Phil Brown, Will Birch och John Wicks.

I oktober och november 1978 turnerade The Records med Be Stiff Route 78 Tour där de huvudsakligen kompade den unga amerikanska sångerskan Rachel Sweet men gjorde också egna framträdanden som ibland (Leeds, Hull och Portrush) spelades in. Av vilka några låtar släpptes som b-sidor och bonusspår på senare skivor med The Records.


Sweet & Records. Från vänster Phil Brown, John Wicks, Rachel Sweet, Will Birch och Huw Gower.


November 1978
THE RECORDS
Starry Eyes
(Will Birch/John Wicks)
Paint Her Face (Will Birch/John Wicks)
(The Record Company NB-2)
Producerad av Will Birch/Dennis Weinreich
   Gruppens debutsingel med två egna låtar. Här har jag berättat lite mer om historien kring den här första The Records-singeln. Research gav mig då uppgiften att NB i prefixen stod för No Bad men Will påstår nu annat:
   - The first pressing of Starry Eyes 45 was done by Virgin around the time we were signing with them. They paid the studio costs but we said we wanted ‘our own label’ hence ‘The Record Company’. NB stood for ‘no bullshit’, we were that arrogant.




Januari 1979
RACHEL SWEET AND THE RECORDS
Be stiff
(Devo)
(Stiff ODD 2)
   Rachel Sweet, blott 16 år vid tillfället, gjorde en sensationellt fräck countryversion av Devos "Be Stiff" kompad av The Records.
   “Be Stiff tour”-skivan gick bara att köpa på postorder från Stiff genom att skicka med en del av biljetten från någon av konserterna på turnén.



April 1979
THE RECORDS
Rock And Roll Love Letter
(Tim Moore)
Producerad av Mutt Lange
Wives And Mothers Of Tomorrow (Will Birch/John Wicks)
Producerad av Mick Glossop
(Virgin VS247)
   A-sidan på gruppens andra singel är en cover som låtskrivaren Tim Moore gav ut redan 1975.




April 1979
THE RECORDS
Rock And Roll Love Letter
(Tim Moore)
Producerad av Mutt Lange
*Wives And Mothers Of Tomorrow (Will Birch/John Wicks)
Producerad av Mick Glossop
*Starry eyes (Will Birch/John Wicks)
Producerad av Will Birch/John Wicks
(Virgin VS24712)
*Recorded Live on the Be Stiff Tour 1978 by Bazza on the China Shop Mobile at Leeds University
   Andrasingeln gavs även ut som 12"-singel.


Juni 1979
THE RECORDS
Teenarama
(Will Birch/John Wicks)
Producerad av Robert John Lange
Held Up High (Will Birch/John Wicks)
Producerad av The Records/Dennis Weinreich
(Virgin Records VS250)
   Två nya Records-låtar hämtade från det kommande albumet.






July 1979
THE RECORDS
Shades In Bed

(Virgin Records V2122)
Producerad av Robert John Lange and Tim Friese-Green,
utom *producerad av Huw Gower .

Girl (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Girls That Don’t Exist (Will Birch/Richie Bull)
Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
Up All Night (Will Birch/John Wicks)
All Messed Up And Ready To Go (Will Birch/John Wicks)
Insomnia (Will Birch/John Wicks)
Affection Rejected (Will Birch/John Wicks/Huw Gower)
*The Phone (Will Birch/Huw Gower)
Another Star (Will Birch/John Wicks)
   The Records första album. Med två singel-a-sidor, en gammal Kursaals-låt ("Girls that don't exist") och en låt som ursprungligen var skriven för Wreckless Eric, "All messed up and ready to go". "Another star" hette ursprungligen "Held up high".
   Ian Gibbons spelade keyboards och Jane Aire sjunger på albumet som innehöll en bonus-live-12", en så kallad ep med fyra låtar/covers:



HIGH HEELS
Abracadabra (Have You Seen Her?) (Frank Joseph Secich/William A Bartolin)
See My Friends (Ray Davies)
1984 (Randy California)
Have You Seen Your Mother Baby (Mick Jagger/Keith Richards)
(Bonus-12”, Virgin VDJ29)
Producerad av Huw Gower
   En bonus-12":a med fyra coverlåtar som sjöngs av bandets fyra olika sångare. Där de tolkade Blue Ash, Kinks, Spirit respektive Rolling Stones.


Oktober 1979
"Southend Rock"
(Sonet SNTF 805

KURSAAL FLYERS: Route 66 (Bobby Troup)
   Samlingsskiva med inspelningar, ofta äldre, med artister och grupper från Southend-on-sea-området. Övriga artister bland annat Mickey Jupp, Steve Hooker Band och Deano's Marvels. Skivan är utgiven för att marknadsföra Southend som "Music City 1979". Skivan producerades som välgörenhet och behållningen donerades till Billericay Burns Unit.
   Kursaals gör den välkända coverlåten som skrevs redan 1946, spelades först in av Nat King Cole men har sedan gjorts av alla från Rolling Stones till Depeche Mode.



December 1979
THE RECORDS
Starry Eyes
(Will Birch/John Wicks)
Paint Her Face (Will Birch/John Wicks)
(Virgin VS 305)
Producerad av Will Birch/Dennis Weinreich
   Med första albumet ute, skivkontrakt med Virgin och vissa framgångar i USA gavs bandets debutsingel ut igen, nu på Virgin-etikett. Trots skivnummer en mycket sällsynt raritet som vi dessvärre inte hittat under all research. Inte ens Will Birch känner till den:
   - I have no knowledge of it ever being repressed with the catalogue number VS305. Perhaps they scheduled it but it was never released. We did quite well with Starry eyes in the USA that summer so maybe they thought they would give it another try in the UK then changed their minds. Just a theory.




Olika omslag för olika marknader i olika länder. Här är några exempel på hur några singelomslag med The Records har ändrat utseende på olika platser. Övre raden är "Starry eyes"-singeln från Holland (till vänster) och USA. Och till höger är det amerikanska omslaget till "Hearts in her eyes".






Huw Gower lämnade The Records hösten 1979 och ersattes 1980 av 19-årige amerikanen Jude Cole, på rekommendation av nye skivproducenten Craig Leon, som tidigare spelat med Moon Martin.


The Records Mk 2. Från vänster Jude Cole, Phil Brown, Will Birch och John Wicks.




Maj 1980
THE RECORDS
Hearts In Her Eyes
(Will Birch/John Wicks)
Producerad av Mick Glossop
So Sorry (Phil Brown)
Producerad av Craig Leon
(Virgin Records VS330)
   Första singeln med två låtar hämtade från det kommande albumet "Crashes".




Juli 1980
THE RECORDS
Crashes

(Virgin Records V2155)
Producerad av Craig Leon
*Producerad av Mick Glossop

Rumour Sets The Woods Alight (Will Birch/John Wicks)
*Hearts In Her Eyes (Will Birch/John Wicks)
I Don’t Remember Your Name (Will Birch/John Wicks)
*Man With A Girl-proof Heart (Will Birch/Richie Bull)
The Same Mistakes (Will Birch/John Wicks)
Girl In Golden Disc (Will Birch/John Wicks)
Spent A Week With You Last Night (Will Birch/John Wicks)
Hearts Will Be Broken (Will Birch/John Wicks)
The Worriers (Will Birch/John Wicks)
Guitars In The Sky (Will Birch/John Wicks)
   Bandets andra album innehöll tio originallåtar av vilka en, "Man with a girl-proof heart", härstammade från Kursaals-tiden. Inspelningarna inleddes med ex-Kursaals-gitarristen Barry Martin och även Dave "Clem" Clempson och Chris Stein (Blondie) gästar på gitarr liksom Craig Leon på keyboards.


Hösten 1980 lämnade amerikanen Jude Cole gruppen och ersattes av två engelska killar, gitarristen Dave Whelan och sångaren Chris Gent, tidigare i en grupp som hette The Autographs, som också spelade saxofon.


The Records Mk 2. Från vänster Dave Whelan, Phil Brown, John Wicks, Will Birch och Chris Gent.




1981
THE RECORDS
Imitation Jewellery
(Will Birch/John Wicks)
Your Own Soundtrack (Will Birch/John Wicks)
Producerad av Will Birch
(Virgin Records VS442)
   A-sidan är hämtad från det kommande albumet "Music on both sides". Omslaget är designat Barney Bubbles.





Mars 1982
THE RECORDS
Music On Both Sides

(Virgin Records V2206)
Producerad av Will Birch

Imitation Jewellery (Will Birch/John Wicks)
Heather And Hell (Will Birch/John Wicks)
Selfish Love (Will Birch/John Wicks/Chris Gent)
Clown Around Town (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Not So Much The Time (Will Birch/John Wicks)
Keeping Up With Jones (Will Birch/Chris Gent)
Third Hand Information (Will Birch/John Wicks)
Real-Life (Phil Brown)
King Of Kings (Will Birch/John Wicks)
Cheap Detective Music (Will Birch/Chris Gent/Dave Whelan)
Everyday Nightmare (Will Birch/John Wicks)
   Extramusiker på skivan är Bobby Irwin, trummor, och Paul Carrack, keyboards. Omslaget är designat Barney Bubbles.




18 april 1983
KURSAAL FLYERS
In for a spin (The best of)

(Line 6.25479, Tyskland)
Producerad av Hugh Murphy
°Producerad av Kursaal Flyers/Barry Hammond
"Producerad av Kursaal Flyers
+Producerad av Mike Batt
*Producerad av Muff Winwood
**Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies

Speedway (Will Birch/Dave Murdock)
Pocket money (Will Birch/Graeme Douglas)
Yellow sox (Will Birch/Graeme Douglas)
°Cruisin' for love (Will Birch/Graeme Douglas)
°Palais de danse (Paul Shuttleworth/Richie Bull)
°Hypochondriac (Will Birch/Graeme Douglas)
"Walking to school (Will Birch/Graeme Douglas)
Hit records (Will Birch/Graeme Douglas)
+Little does she know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
+Radio romance (Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
+The questionnaire (Will Birch/Richie Bull)
*The sky's falling in on our love (Will Birch/Richie Bull)
**Television generation (Will Birch/Richie Bull)
**Girlfriend kinda guy (Will Birch/Richie Bull)
**Everything but a heartbeat (Will Birch/Richie Bull)
**Girls that don't exist (Will Birch/Richie Bull)
   Samlingsskiva med Kursaal Flyers som först släpptes i Tyskland, två år innan den släpptes i England med identiskt innehåll men med ett annat omslag. Den tyska pressningen finns även i vit vinyl. Omslaget är designat Barney Bubbles.
   "Walking to school" (inspelad i november 1975) "Girlfriend kinda guy", "Everything but a heartbeat" och "Girls that don't exist" (alla tre inspelade i september 1977) gavs aldrig ut av gruppen förrän på den här samlingsskivan. The Records tog över "Girls that don't exist" i sin repertoar och gav ut den på sitt första album 1979 och Searchers gav ut en version av "Everything but a heartbeat" på ett album, "Love's melodies", redan 1981.
   Outgivna "The questionnaire" är en outtake (inspelad i april 1977) producerad av Mike Batt. Sex av albumets åtta låtar på sidan ett är ommixade i januari 1982.



1983
KURSAAL FLYERS
Radio romance
(Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Producerad av Mike Batt
Girlfriend kinda guy (Will Birch/Richie Bull)
Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies
(Line 6.13804, Tyskland)
   Den tyska singeln som släpptes i samband med "In for a spin"-albumet.







1985 återförenades första upplagan av Kursaal Flyers, inklusive basisten Dave Hatfield. För både turné och singelskiva.


Från vänster Paul Shuttleworth, Richie Bull, Vic Collins (sittande), Dave Hatfield, Graeme Douglas (sittande) och Will Birch.




1985
KURSAAL FLYERS
Monster–In-Law
(Will Birch/Graeme Douglas)
Old men need some lovin' too (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Producerad av Will Birch
(Waterfront WFS 14)
   Två nyinspelade låtar med det tillfälligt återförenade Kursaals, första upplagan av gruppen som inkluderade Dave Hatfield på bas. Båda låtarna finns med på det kommande comebackalbumet "A former tour de force is forced to tour", se nedan.





Juni 1985
THE KURSAAL FLYERS
In for a spin - the best of the Kursaal Flyers

(Edsel ED 142)
   Skivan som ursprungligen släpptes 1983 (se ovan) i Tyskland fick äntligen en engelsk release med samma innehåll fast med ett annat omslag.



1988
THE RECORDS
A sunny afternoon in Waterloo

(Waterfront WF042)
Produced by The Records

Night driving (Will Birch)
Lovin' in the back row (Will Birch)
Level in the bottle (Will Birch)
You changed the lock (Will Birch)
In the eyes of a blindman (Will Birch)
Third degree burns (Will Birch)
36-24-36 (Will Birch)
Living out of a suitcase (Will Birch)
   En skiva med demoinspelningar där samtliga låtar är skrivna av Will Birch på egen hand. Gjord tidigt i The Records karriär med Huw Gower som gitarrist. Enligt Will Birch-intervjun i Larm 1978 var "Night driving" på gång att spelas in av Dave Edmunds.


1988
THE RECORDS
Smashes, Crashes And Near Misses: The best of the Records

(Virgin Records COMCD13)

Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
Girl In Golden Disc (Will Birch/John Wicks)
Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Up All Night (Will Birch/John Wicks)
I Don't Remember Your Name (Will Birch/John Wicks)
Girls That Don't Exist (Will Birch/Richie Bull)
Hearts Will Be Broken (Will Birch/John Wicks)
All Messed Up and Ready To Go (Will Birch/John Wicks)
Hearts In Her Eyes (Will Birch/John Wicks)
Girl (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Spent A Week With You Last Night (Will Birch/John Wicks)
Held Up High (Will Birch/John Wicks)
Rumour Sets The Woods Alight (Will Birch/John Wicks)
The Same Mistakes (Will Birch/John Wicks)
Selfish Love (Will Birch/John Wicks/Chris Gent)
Not So Much The Time (Will Birch/John Wicks)
Affection Rejected (Will Birch/John Wicks/Huw Gower)
Paint Her Face (Will Birch/John Wicks)
Imitation Jewellery (Will Birch/John Wicks)
Rock And Roll Love Letter (Tim Moore)
   Samlingsskiva med låtar från The Records album plus singlar.





Augusti 1988
KURSAAL FLYERS
A former tour de force is forced to tour

(Waterfront WF 044)
Producerad av Kursaal Flyers

If You Would Only Talk To Me (Like You Talk To The Dog) (Will Birch/Graeme Douglas)
Pre-Madonna (Will Birch/Graeme Douglas)
Tonight Before Tonight (Graeme Douglas)
Man In Mohair (Will Birch/Graeme Douglas)
A Former Tour De Force Is Forced To Tour (Will Birch/Graeme Douglas)
Luxury Lane (Will Birch/Graeme Douglas)
My Sugar Turns To Alcohol (Will Birch/Graeme Douglas)
Paranoid Weekend (Will Birch/Graeme Douglas)
Old Men Need Some Lovin’ Too (Paul Shuttleworth/Vic Collins)   
Monster-In-Law (Will Birch/Graeme Douglas)
   Comebackalbumet med det återförenade Kursaals fast nu utan Richie Bull bland medlemmarna. Ian Gibbons gästar på keyboards.



1988
VARIOUS ARTISTS
Southend Connection

(Waterfront WF045)
Produced by Steve Hooker

THE RECORDS: You changed the lock (Will Birch)
KURSAAL FLYERS: My Sugar Turns To Alcohol (Will Birch/Graeme Douglas)
   Samlingsskiva med olika grupper och artister av Southend-ursprung. Förutom Records och Kursaals var det Mickey Jupp, Boz & Bozmen, The Engineers, Pete Zear, Rent Party och Famous Potatoes. Steve Hooker står som producent, men...:
   Hooker: '"You Changed The Lock" on "The Southend Connection" was taken a set of older tracks by The Records originally recorded as demos. I didn't produce the session (Will may have been the original producer).'



27 februari 1989
KURSAAL FLYERS
Little does she know
(Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
(Old Gold OG 9859)
   En återutgivning av Kursaals hitsingel från 1976. För övrigt en splitsingel där Dead End Kids låt "Have I the right" låg på b-sidan.


1990
VARIOUS ARTISTS
The Canvey pound

(El Pachuco PF 0102)

THE KURSAAL FLYERS: A former tour de force is forced to tour (Will Birch/Graeme Douglas)
   En samlingskassett med Southend-artister utgiven av Steve Hooker. Kursaals-låten är titellåten från senaste albumet. Steve minns inte riktigt hur många ex kassetten såldes i, någonstans mellan 100 och 500... Han förklarar mer:
   - The cassette was compiled from master tapes loaned by the artists and mastered on two TEAC and Revox machines owned by Wilko Johnson. It was released independently on El Pachuco Records which was a label name we used for merchandise only Shakers, Hooker Band and one Flaco Jimenez release - distributed via the Projection and Waterfront network.



1990
VARIOUS ARTISTS
Smiles, Vibes & Harmony – A Tribute To Brian Wilson

(De Milo Records DM0004-2, USA)

THE RECORDS: Darlin' (Brian Wilson/Mike Love)
   På tributeskivan till Brian Wilson valde The Records att göra en cover på Beach Boys-singeln från december 1967.



1991
KURSAAL FLYERS
Chocs away/The great artiste

(On The Beach FOAMCD 3)
   Återutgivning av två LP på en cd, så kallad twofer. Varje albums innehåll är helt identiskt med originalskivorna (se ovan).



17 maj 2001
THE RECORDS
Paying for the summer of love

(Angel Air SJPCD078)

Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Up All Night (Will Birch/John Wicks)
Wives And Mothers Of Tomorrow (Will Birch/John Wicks)
Girls Don't Exist (Will Birch/Richie Bull)
Held Up High (Will Birch/John Wicks)
Coin Machine (Will Birch/John Wicks)
Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
All Messed Up And Ready To Go (Will Birch/John Wicks)
Insomnia (Will Birch/John Wicks)
Affection Rejected (Will Birch/John Wicks/Huw Gower)
The Phone (Will Birch/Huw Gower)
Hearts In Eyes (Will Birch/John Wicks)
Coca-Cola Jingle (Will Birch/John Wicks)
If I Write Your Number In My Book (Will Birch/John Wicks)
   Rakt igenom demoinspelade låtar, material som sedan kom på officiella Records-skivor. Men "Coin machine" och "If I write your number in my book" finns inte officiellt utgivna och "Coca-Cola jingle" är baserad på låten "Teenerama".



19 november 2001
KURSAAL FLYERS
Hit records - The best of the Kursaal Flyers

(On The Beach FOAMCD6)
Producerad av Hugh Murphy
°Producerad av Kursaal Flyers/Barry Hammond
"Producerad av Kursaal Flyers
+Producerad av Mike Batt
*Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies

Speedway (Will Birch/Dave Murdock)
Pocket Money (Will Birch/Graeme Douglas)
Hit Records (Will Birch/Graeme Douglas)
Yellow Sox (Will Birch/Graeme Douglas)
°Ugly Guys (Will Birch/Graeme Douglas)
°Cruisin' For Love (Will Birch/Graeme Douglas)
+Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
+Drinking Socially (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
+Radio Romance (Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
+Revolver (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
*Television Generation (Will Birch/Richie Bull)
*Girls That Don't Exist (Will Birch/Richie Bull)
"Pre-Madonna (Will Birch/Graeme Douglas)
"Tonight Before Tonight (Graeme Douglas)
"If You Would Only Talk To Me (Like You Talk To The Dog (Will Birch/Graeme Douglas)
"A Former Tour De Force Is Forced To Tour (Will Birch/Graeme Douglas)



24 maj 2002
THE RECORDS
The Records/Shades In Bed

(On The Beach FOAMCD5)
Producerad av Robert John Lange/Tim Friese Green
-Producerad av Huw Gower
"Producerad av Will Birch/Dennis Weinrich
+Producerad av Mick Glossop
*Producerad av The Records/Dennis Weinrich
**Producerad av Robert John Lange

Girl (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Girls That Don’t Exist (Birch/Bull)
Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
Up All Night(Will Birch/John Wicks)
All Messed Up And Ready To Go (Will Birch/John Wicks)
Insomnia (Will Birch/John Wicks)
Affection Rejected (Will Birch/John Wicks/Huw Gower)
-The Phone (Will Birch/Huw Gower)
Another Star (Will Birch/John Wicks)
-Abracadabra (Have You Seen Her?) (Frank Joseph Secich/William A Bartolin)
-See My Friends (Ray Davies)
-1984 (Randy California)
-Have You Seen Your Mother Baby (Mick Jagger/Keith Richards)
"Starry eyes (45 version)(Will Birch/John Wicks)
"Paint her face(Will Birch/John Wicks)
Rock'n'roll love letter (Tim Moore)
+Wives and mothers of tomorrow (Will Birch/John Wicks)
*Held up high (Will Birch/John Wicks)
**Teenarama (Remix) (Will Birch/John Wicks)



8 november 2004
THE RECORDS
Crashes

(On The Beach FOAMCD7)
Producerad av Craig Leon
*Producerad av Mick Glossop

*Hearts In Her Eyes (Will Birch/John Wicks)
Girl In Golden Disc (Will Birch/John Wicks)
Rumour Sets The Woods Alight (Will Birch/John Wicks)
I Don’t Remember Your Name (Will Birch/John Wicks)
The Same Mistakes (Will Birch/John Wicks)
*Man With A Girlproof Heart (Will Birch/Richie Bull)
Hearts Will Be Broken (Will Birch/John Wicks)
Spent A Week With You Last Night (Will Birch/John Wicks)
The Worriers (Will Birch/John Wicks)
Guitars In The Sky (Will Birch/John Wicks)
Injury time (Will Birch/John Wicks)
Vamp (Will Birch/John Wicks)
So sorry (Phil Brown)
Faces at the window (Will Birch/John Wicks)
The same mistakes (1979) (Will Birch/John Wicks)
Man with a girlproof heart (1979) (Will Birch/Richie Bull)
   Övriga musiker är Huw Gower, gitarr/sång, Barry Martin, gitarr, Chris Stein, gitarr, Dave 'Clem' Clempson, gitarrsolo, och Craig Leon, keyboards



27 augusti 2007
THE RECORDS
Music On Both Sides

(On The Beach FOAMCD8)
1-12 Producerad av Will Birch

Your own soundtrack (Will Birch/John Wicks)
Imitation Jewellery (Will Birch/John Wicks)
Heather And Hell (Will Birch/John Wicks)
Selfish Love (Will Birch/John Wicks/Chris Gent)
Clown Around Town (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Not So Much The Time (Will Birch/John Wicks)
Keeping Up With Jones (Will Birch/Chris Gent)
Third Hand Information (Will Birch/John Wicks)
Real-Life (Phil Brown)
King Of Kings (Will Birch/John Wicks)
Cheap Detective Music (Will Birch/Chris Gent/Dave Whelan)
Everyday Nightmare (Will Birch/John Wicks)
Your own soundtrack (demo) (Will Birch/John Wicks)
Not so much the time (demo) (Will Birch/John Wicks)
Third hand information (demo) (Will Birch/John Wicks)
On time (demo) (Phil Brown)
Insomnia (live at Hull) (Will Birch/John Wicks)
Affection rejected (live at Portrush) (Will Birch/John Wicks)
Starry eyes (live at Leeds) (Will Birch/John Wicks)
Lovin' you ain't easy (with Jane Aire, vocal) (Michel Pagliaro)



29 april 2008
THE RECORDS
The Records play live!

(Air Mail, Japan)

Introduction
All Messed Up and Ready to Go (Will Birch/John Wicks)
Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Injury Time (Will Birch/John Wicks)
Rumour Sets the Woods Alight (Will Birch/John Wicks)
Insomnia (Will Birch/John Wicks)
Spent a Week with You Last Night (Will Birch/John Wicks)
Hearts Will Be Broken (Will Birch/John Wicks)
Same Mistakes (Will Birch/John Wicks)
Girl (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Hearts in Her Eyes (Will Birch/John Wicks)
Girls That Don't Exist (Will Birch/Richie Bull)
Girl in Golden Disc (Will Birch/John Wicks)
Worriers (Will Birch/John Wicks)
Man with the Girl Proof Heart (Will Birch/Richie Bull)
Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
Rock 'n' Roll Love Letter (Tim Moore)
   Inspelad live i Pierce Arrow Studios nära Chicago 1980 för en radiosändning. Spåret som heter "Introduction" är en presentation av en kille från radiostationen.



26 oktober 2009
KURSAAL FLYERS
Double or quits (Golden mile/Five live Kursaals)

(Rev-Ola CREEV 293)
   Återutgivning av två LP på en cd, så kallad twofer. Varje albums innehåll är helt identiskt med originalskivorna (se ovan).

Under 2000-talet har Kursaal Flyers återförenats ett antal gånger.


Från vänster Graeme Douglas, Vic Collins, Will Birch, Paul Shuttleworth och Richie Bull.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #2: Sentimental hygiene

Postad: 2017-07-28 07:59
Kategori: 10 år

Den stora favoriten Warren Zevon hade varit borta i många år och osäkerheten fanns i luften inför comebacken men "Sentimental hygiene" är låtmässigt en alldeles underbar skiva som jag utan vidare rankade som 80-talets näst bästa album. (Om två veckor vet ni namnet på nummer ett...)

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 18/4 2008.


WARREN ZEVON: Sentimental hygiene (Virgin, 1987)
1987 gjorde den amerikanske personlige rockartisten Warren Zevon en enastående comeback i rockbranschen. Av relatiovt kända skäl, droger, alkoholism och personliga problem, så hade han efter ”The envoy” gjort en paus som till slut blev fem år. År som definitivt gjorde honom gott. För ”Sentimental hygiene” är en mäktig helhet.
   På nytt skivbolag, med delvis nytt komp (bland annat REM) och en ny manager och skivproducent så var det en otroligt stark Zevon som tog tillbaka positionen från det starka 70-talet.
   Zevons 70-talsskivor anses väl allmänt stå i högre kurs men jag tycker när jag lyssnar på exempelvis ”Excitable boy” och ”Sentimental hygiene” idag att den senare faktiskt har ett mer tidlöst sound. Måhända är Zevons låtar från 70-talet mer klassiker men sound- och låtmässigt är ”Sentimental hygiene” hans största stund på skiva. Alla kategorier.
   Öppningen på skivan är obetalbar. Titellåten rullar igång så oerhört effektivt med ¾-delar REM i kompet och en Neil Young på absolut bästa spelhumör när han låter sin sologitarr ta över arrangemanget.
   Fortsättningen med ”Boom Boom Mancini”, som handlar om boxaren Ray Mancini och bland annat hans fight mot Bobby Chacon, är inte mycket sämre. Texten handlar också om när Mancini mötte sydkoreanen Duk Koo Kim. En fight som slutade så olyckligt att Kim fick hjärnskador och dog fem dagar efter matchen. Men Zevon försvarar både sporten och Mancini:
   ”They made hypocrite judgements after the fact/But the name of the game is be hit and hit back”
   Sedan följer “The factory” som inte bara till namnet påminner om Bruce Springsteens sånger. Dessutom hoppar Bob Dylan in i låten och spelar munspel.
   ”Trouble waiting to happen”, skriven tillsammans med J D Souther, är en av två låtar på skivan som tar upp Zevons svåra, stökiga och rastlösa är. Där han kommenterar äldre tider på ett alldeles fantastiskt sätt:
”I woke up this morning and fell out of bed
Should’ve quit while I was ahead
I turned opn the news to the Third World War
Opened up the paper to World War IV
Just when I thought is was safe to be bored
Trouble waiting to happen”

Inte många har beskrivit bakfylleångest lika utförligt.

Zevon har i vanlig ordning också en sentimentalt romantisk ådra där ”Reconsider me”, som också var singel, och ”The heartache” gör allt för att smeka medhårs och vara vackra fast de textmässigt i vanlig ordning är oerhört engagerande.
   ”Detox Mansion”, där David Lindley gästar på lap steel, handlar om Warren Zevons tid på avvänjningscentrum. Han beskriver vistelsen väldigt ordagrant.
   ”Bad karma” är fin med sitt snygga sitarsound och poppiga melodi och ”Even a dog can shake hands” är skivans rockigaste ögonblick. Rak, effektiv rock.
   Albumet avslutas med skivans enda lilla tveksamhet, ”Leave my monkey alone”. Plötsligt samarbetar Zevon med funkpersonligheten George Clinton och det låter inte likt någonting. Ett tungt syntsound, spelad av någon som kallar sig Amp Fiddler, tung bas från Flea (Red Hot Chili Peppers) och några killar har fixat ”computer programming”.
   Det var väl just på den här låten som Zevon fick idéerna till nästa skiva, ”Transverse city”. Hans i särklass sämsta skiva, tro mig.

Side One
Sentimental Hygiene
Boom Boom Mancini
The Factory
Trouble Waiting To Happen
Reconsider Me

Sida Two
Detox Mansion
Bad Karma
Even A Dog Can Shake Hands
The Heartache
Leave My Monkey Alone

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: BOX #15 JOHN LENNON

Postad: 2017-07-27 07:55
Kategori: 10 år

Det är en grandios box med John Lennon-låtar som Yoko Ono sammanställt med enbart tidigare outgivet material. Det är klart att det musikaliskt sviktar ibland på några demoinspelningar men "Anthology" är en imponerande arkivrensning med unikt material.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 20/10 2014.




JOHN LENNON: Anthology (Capitol/EMI, 1998)

EFTER DEN TOTALA GENOMGÅNGEN av Ulf Lundells mastodontbox "Under vulkanen", 14 cd och en dubbel-dvd, är vi tillbaka på en någorlunda normal nivå. Ändå känns JOHN LENNONS "Anthology" väldigt omfattande och detaljrik med väldigt mycket unikt och exklusivt material fast den "bara" innehåller fyra cd.
   De fyra skivorna är tillsammans med en bok också ett helt konstverk. Fantasifullt designat, innovativt förpackat och fyllt med ett otal av John Lennons väldigt personliga teckningar. Däremot är titeln på hela boxen, "Anthology", totalt fantasilös. Speciellt som The Beatles bara två-tre år innan, 1995-96, gav ut sina tre dubbel-cd med just den titeln.
   Precis som Beatles-samlingarna var Lennons box ingen greatest hits-historia utan innehöll enbart tidigare outgivet material fast låtarna huvudsakligen redan hade varit officiellt utgivna i sin färdiga utformning. Här är det ofta inspelningar gjorda på vägen till den färdiga skivan. Från hemmagjorda demos till studioupptagningar och råmixar men också unikt livematerial.
   Hela boxen riktar sig till den initierat John Lennon-intresserade eller den rena fanskaran som nördigt vill jämföra tidiga versioner eller repetitioner med de officiella låtarna. På de fyra cd-skivorna, som har en speltid som pendlar mellan 63 respektive 73 minuter, finns det därför utrymme att in i minsta detalj analysera varje inspelning.
   Samtidigt med den här boxen gavs det ut en mer koncentrerad version av boxens fyra cd på en enkel cd, "Wonsaponatime", med fler konventionella låtar och färre inslag av improvisation.
   De fyra cd-skivorna löper kronologiskt, men det ruckas uppseendeväckande flera gånger på den naturliga ordningsföljden inom varje cd. Varje cd har en titel som perfekt sammanfattar John Lennons artisthistoria som soloartist. Från 1969 till 1980, från "Ascot" via "New York City" och "The lost weekend" till "Dakota".
   Tack och lov har de mer eller mindre avantgardesinnade inspelningarna med frun Yoko Ono lämnats utanför den här boxen och historien inleds med inspelningarna i september-oktober 1970 som mindre än två månader senare ska resultera i "John Lennon/Plastic Ono Band", Lennons första riktiga soloalbum. Titeln "Ascot" syftar på att skivan till stora delar är inspelad hemma i Lennon/Onos hus i Ascot i sydvästra London.
   Här får vi höra råmaterialet, i ordets rätta mening, till åtta av första soloskivans elva låtar. En skiva som i allas öron har beskrivits som en naken produktion fast ljudmaestron Phil Spector har suttit i producentstolen. Men här blir det än mer uppenbart att det bara är elgitarr (ibland piano), bas och trummor i kompet. Ibland spårar inspelningarna ur och förvandlas till jamsession med stundtals skrattande sång och det händer också att inspelningen helt sonika avbryts. Lyssnaren förvandlas till en anonym fluga i inspelningsstudion.
   Någon gång känns de här inspelningarna faktiskt mer ärliga än slutprodukten. "I found out", med elgitarr och sprucken sargad röst, skulle kunna vara en primitiv bluesinspelning från träskmarkerna i Louisiana...
   Även "Imagine"-inspelningarna, fem av den skivans tio låtar, återfinns under "Ascot"-rubriken. Har ett lite mjukare sound på skiva men på råmaterialet här finns det en stor och dallrande närvarokänsla. Speciellt i coverlåten "Baby please don't go" med både hård elgitarr, skrikig sång och livejammässigt saxofonsolo (Bobby Keys). Låten kom aldrig med på "Imagine" utan hamnade så småningom i en liveversion på "Some time in New York City".

JOHN LENNON MED FRU FLYTTADE till New York i slutet på augusti 1971 och staden inspirerade givetvis paret kreativt. Både till nya låtar och konserter. På boxens "New York"-skiva finns flera liveupptagningar: På John Sinclair-konserten i Ann Arbor 1971, på Apollo-teatern i Harlem 1971 och den egna One to one-konserten på Madison Square Garden 1972. Sistnämnda konsert resulterade så småningom i en liveskiva (1986) men i boxen är inspelningarna hämtade från kvällskonserten som enligt alla (inklusive kompbandet Elephant's Memory) var mycket bättre än matinéföreställningen.
   Även i övrigt är "New York"-skivan intressant. Med några tidiga demoversioner av "Mind games", Johns presentationer av låtar han skänkte till Ringo Starr, "I'm the greatest" och "Goodnight Vienna", "Bring on the Lucie" live i studion och den tidsmässigt omotiverade demon av "Real love" som på 90-talet skulle bli Beatles "nya" singel.
   Skivan som går under titeln "The lost weekend" utspelar sig under det turbulenta året 1973-1974 då han tillfälligt hade separerat från Yoko Ono och ofokuserat och växelvis spelade in två album nästan samtdigt, "Rock'n'roll" och "Walls and bridges". Med jamsession, studiosnack, instruktioner och dokumentära inslag. Men utan direkta musikaliska höjdpunkter.
   Dock har de klämt in ännu en omotiverad demoinspelning från 1980, en första version av "I'm losing you" som så här tidigt hette "Stranger's room", bland 1974-låtarna.
   På boxens fjärde cd är det uteslutande inspelningar från 1980. Nästan, utan förklaring finns där en 1974-inspelning av Platters gamla hit "Only you" som John sjöng in för att visa Ringo inför hans inspelning av låten.
   I övrigt är det många inspelningar av låtar som sedan hamnade på "Double fantasy" och "Milk and honey" plus några demo av både kända och exklusivt okända originallåtar. Till den senare kategorin hör Johns parodiska "attack" på Bob Dylan, "Serve yourself", ännu en låt som John tänkte skänka till Ringo Starr, "Life begins at 40", plus nya låtar ofta med en mer eller mindre ironisk prägel, "The Rishi Kesh song", "Mr Hyde's gone (don't be afraid)", en tredelad "Satire" som driver med Dylans sätt att sjunga och skriva och "It's real".
   Sedan får vi en nyfriserad version av Johns demo "Grow old with me" som fanns med på "Milk and honey"-plattan. Här har George Martin arrangerat upp låten i en lite proffsigare Abbey Road-produktion.

MIN RECENSION AV JOHN LENNON-BOXEN från Nerikes Allehanda 6 november 1998:

JOHN LENNON
Anthology
(EMI)


Det är den alltmer utbredda bootleghanteringen som har gjort att 90-talets retrospektiva utgivning dominerats av Beatles. Först BBC-inspelningarna och sedan de tre maffiga "Anthology"-delarna som nu toppas, dock med liten marginal, av John Lennons livsverk.
   Här råder ingen brist på material, av god teknisk kvalité, och även demoinspelningar av godkänd art. Allt förpackat i en otroligt läcker, elegant layoutad och informativ låda. Fyra cd, som löper kronologiskt, och en bok som dokumenterar tiden och detaljer kring varje inspelning.
   Bara en tredjedel av boxens innehåll är hämtad från det amerikanska radioprogrammet "Lost Lennon tapes". Känslan att Yoko Ono inte på långa vägar släppt till tillräckligt med unikt material är överhängande.
   Av boxens 94 spår är 13 inte ens musik utan studiosnack, påannonser, lek med sonen Sean, parodi eller sketcher. 7 låtar är liveinsspelningar av redan kända sånger. Och av boxens 19 outtakes, nya tidigare outgivna låtar, är sex covers.
   Vilket betyder att en stor majoritet låtar, 54, tillhör avdelningen återanvändning. I versioner som inte nämnvärt skiljer sig från de officiellt utgivna. Lite naknare, lite mindre arrangerat, ofta förstatagningar men också rejält mycket mer levande än studioskivorna någonsin var.
   Att bara höra John räkna in, spontant fälla komiskt träffande kommentarer eller styra medmusiker är musikhistoria av god dignitet.
   Så även om skivorna huvudsakligen innehåller redan kända låtar så ger lyssnandet poänger långt över en vanlig tillbakablick på de gamla skivorna.
   Några av de ovärderliga höjdpunkterna:
   1. "I found out". Demo med bara en elektrisk gitarr i kompet, 13 år före Billy Bragg.
   2. "Imagine". Ensam på scen på Apollo 1971 med akustisk gitarr inför en överväldigad publik.
   3. "I’m the greatest". Johns spontant enkla förevisning slår Ringo med hästlängder.
   4. "Real love". Hemmademo så exakt sjungen och spelad på pianot att ingen saknar Jeff Lynnes produktion som sedan blev en Beatles-singel.
   5. "Life begins at 40". Countrysångaren John såg fram mot sin 40-årsdag. Han fick inte ens leva tre månader som 40-åring...
   Glöm inte heller hans käcka parodier på George Harrison ("The Rishi Kesh song") och Bob Dylan ("Serve yourself" och "Satire 1-3").
   Medan hans cover på "Be my baby" är oväntat blek, "Imagine" med orgel är roligare än bra och det tuffa snacket mellan John och Phil Spector är bara intressant en enda gång.
   Boxen släpps också i en koncentrerad form på en CD, "Wonsaponatime", där dock bara två av mina favoriter ingår...

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #14/70: "Repeat when necessary"

Postad: 2017-07-26 07:51
Kategori: 10 år

I slutet på 70-talet höll varje album med Dave Edmunds en oerhört hög kvalitetsnivå och det är rena tillfälligheter som avgör vilket av hans album som är bäst för stunden. "Repeat when necessary" är det bästa Rockpile-album som aldrig gavs ut under det namnet.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 31/1 2011.


DAVE EDMUNDS: Repeat when necessary (Swan Song, 1979)

”Tracks on wax 4” var väldigt bra. ”Repeat when necessary” är, i mina öron, ännu bättre.
   Utan att på något sätt överdriva vill jag påstå att Rockpile-projektet nådde sin definitiva höjdpunkt på skiva strax innan sommaren 1979. Då hade gruppen inte ens givit ut en enda skiva i det namnet. Däremot förekom de fyra killarna i bandet kollektivt på flera skivor under åren 1977-1980 men är på skivorna med Nick Lowe och Dave Edmunds i sin rätta hemmamiljö.
   I juni 1979 exploderade det här samarbetet på två utsökta album som spelades in och gavs ut nästan samtidigt. Givetvis finns skivorna med på min 70-lista, Nick Lowes ”Labour of lust” och nu idag Dave Edmunds mästerverk ”Repeat when necessary”.
   Dessutom fanns hela Rockpile med på Mickey Jupps sägenomspunna ”Juppanese” från 1978. Och naturligtvis finns gruppen samlad också på Dave Edmunds tidigare skiva, ”Tracks on wax 4” (1978).
   Dave Edmunds följde upp den perfekta ”Tracks on wax 4” med den ännu vassare ”Repeat when necessary”. Låtmässigt en ännu starkare skiva, soundet var renare och luftigare med fina akustiska gitarrer och samspelet i bandet var både enklare och tajtare. Inte så märkligt då bandet hade turnerat flitigt och svetsats samman på ett oerhört smakfullt sätt.
   Redan i mars 1979 såg jag Rockpile live i Stockholm och imponerades, eller rättare sagt chockades, av deras sagolika samspel och tajta sound. Ett kännetecken som mullrar glatt i minnet fortfarande.
   Den här gången hade Nick Lowe inte skrivit en enda låt till Dave Edmunds repertoar men det var en helt oväsentlig sensation ty låtarna, en blandning av inlånade original och väl valda och inte alls uttjänade covers, stod genomgående på en mycket hög kvalitativ nivå.

Inledningen är stark så det förslår med Elvis Costellos utsökta poppärla ”Girls talk”. En låt som fram till dess hade framförts av Costello själv live men spelades inte in av låtskrivaren förrän i oktober 1979 och kom sedan på skiva först i januari 1980, som b-sida till singeln ”I can’t stand up for falling down”. Dessutom släpptes låten i Edmunds version i maj 1979 som första singel och blev därmed en försmak och rejäl aptitretare till albumet.
   Edmunds kom att släppa ytterligare två singlar från albumet, ”Crawling from the wreckage” och ”Queen of hearts”. Två originallåtar Edmunds hade hittat i England respektive USA.
   Graham Parkers ”Crawling…” var först tänkt som en låt till hans ”Squeezing out sparks” men Parker skänkte låten snällt till Edmunds och Rockpile.
   ”Queen of hearts”, akustisk och fin i Buddy Hollys tradition, är skriven av steelgitarristen Hank DeVito som hade spelat med Emmylou Harris i hennes legendariska kompband The Hot Band och sedan med Rodney Crowell som också spelade in ”Queen of hearts” men gav inte ut den förrän 1980.
   DeVito var också inblandad i Edmunds-albumet kanske mest uppmärksammade låt, ”Sweet little Lisa”. I dokumentärfilmen ”Born fighter” om inspelningen av Lowes och Edmunds parallella skivor visas en klassisk scen när gitarristen Albert Lee kommer till inspelningsstudion, går rakt in och spelar ett fantastiskt gitarrsolo, snabbt och känsligt, som får Edmunds att tappa hakan och nästan förlora sitt självförtroende. Just det solot och just den låten har sedan genom alla år fått symbolisera hela albumet. Och Albert Lee själv gjorde låten på den här konserten.
   ”Bad is bad” är en tidig Huey Lewis-låt, eller Hughie Lewis som det står på skivomslaget eftersom han medverkar med munspel på den intensivt r&b-tunga låten som ibland påminner om något som tillhör Dr Feelgoods repertoar. ”Take me for a little while” är hämtad från ett Evie Sands-original från 1965 som Dave har arrangerat upp efter bästa 60-tals-modell a la Phil Spector. I stil med många låtar från Edmunds tidigaste solokarriär när han spelade alla instrument själv.
   "Home in my hand" är förmodligen hämtad från närstående Brinsley Schwarzs repertoar men låten är skriven av Ronnie Self och gjordes första gången på skiva av Dallas Frazier.
Sedan har vi Billy Bremner-låtarna som är något av ryggrad på skivan. Efter hans ”Trouble boys”-framgångar på förra Edmunds-skivan levererar han här tre originallåtar av olika karaktär. "The Creature from the Black Lagoon" går nästan i T Rex-takt och både "Goodbye Mister Good Guy", med rockabillystuk, och "We Were Both Wrong" tillhör det klassiska rock'n'roll-facket med ekande 50-tals/Elvis Presley-sound. Samtliga skrivna av Billy under hans första- och mellannamn, Billy Murray.
   Men albumets tydligaste rock’n’roll-rykande låt är 50-tals-doftande ”Dynamite” som i original härstammar från en singel-b-sida med Cliff Richard från 1959. Men på de första pressningarna av ”Repeat when necessary” är det angivet fel låtskrivare. Låten har helt enkelt förväxlats med en Brenda Lee-låt från 1957 med exakt samma titel. Den engelske låtskrivaren och producenten Ian Samwell, som också skrev Cliff Richards genombrottslåt ”Move it”, är det rätta namnet. På senare pressningar har det korrigerats men på mina två exemplar är det fel...

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: LIVE#8: Ulf Lundell 2008

Postad: 2017-07-25 07:51
Kategori: 10 år

Jag hade länge väntat på en Ulf Lundell-show där han skulle tona ned rockmusiken, bli mindre elektrisk och vara mer avslappnad och prata intressant mellan låtarna. Jag fick alla mina önskemål tillgodosedda 2008.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 2/4 2012.





ULF LUNDELL
Konserthuset, Västerås 28 september 2008
Konsertlängd: 19.30-22.21 (171 minuter)
Min plats: På övre balkongen, sektion Röd, rad 2, plats 894,
ca 35 meter från scenen.


Det skulle ta 32 år efter konsertdebuten för Ulf Lundell att uppträda ensam på scen, sitta på en stol, berätta utförligt och samtala med publiken på ett helt och osannolikt avslappnat sätt. Efter att ha sett 36 konserter med Ulf Lundell, som på 00-talet hade blivit alltmer förutsägbara, hade jag sannerligen inte väntat mig det. Det var både mycket överraskande och extremt oväntat att Ulf gick i land med de här konserterna och hela turnén på detta påfallande ödmjuka sätt.
   Nu var inte Ulf ensam på scen under hela konserten, egentligen bara på den sju låtar långa inledningen, men den där avslappnande prägeln genomsyrade uppträdandet i sin helhet. Även när bandet, som var fem man starkt men akustiskt baserat, kom in på scen.
   Lundell hade inte turnerat sedan sommaren 2006 och kompbandet var till större delen nytt men också ”gammalt”. Jens Frithiof, gitarr, och Marcus Olsson, saxofon/orgel, hade kompat Lundell 2006 medan de i det här sammanhanget rutinerade musikerna Jerker Odelholm, bas, och Andreas Dahlbäck, trummor, var tillbaka efter en mer (Jerker) eller mindre (Andreas) lång Lundellpaus och gitarristen Fredrik Rönnqvist var helt ny i sammanhanget men rutinerad i Lisa Miskovskys kompband. Och gitarrfantomen Janne Bark var tacksamt bannlyst från den här akustiskt dominerade turnén.
   Även på skivområdet hade första halvan av 00-talet varit dumdristigt och hysteriskt produktivt med Lundell där finalen 2005 med dubbelalbumet "Lazarus" var en tung (22 låtar med över två timmars spellängd), högljudd, blueskryddad men inte speciellt intressant skiva.
   En plötslig drygt tre år lång paus i skivutgivningen resulterade i en mindre mediokerbluesig och mer luftigt poppig skiva, ”Omaha”. En skiva som släpptes 19 november när den en och en halv månad långa succéfyllda turnén hade avslutats. Men Ulf bjöd på rikligt med smakprov från det kommande albumet under den här turnén.
   Konserten i Västerås var min första kontakt med den här Lundell-turnén, som mycket riktigt gick under namnet ”Unplugged”, och det är tankarna efter den konserten som följer här nedan. Annars skrev jag en lång tidningsmässig recension från Örebroföreställningen en dryg månad senare med rubriken ”Den kanske bästa konserten någonsin i Örebro”. Den går att läsa här.
   Den här musikaliskt fantastiska Lundell-turnén fick en uppföljning på skiva när ”Unplugged solo” släpptes sommaren 2011. En skiva inspelad i bland annat Stockholm och Göteborg under denna turné. 14 låtar hämtade från den inledande sekvensen när Lundell var själv på scen. Rekommenderas!


HAR LUNDELL NÅGONSIN VARIT BÄTTRE?

Redan efter tredje konserten på Ulf Lundells turné står det tämligen klart att han är ute på en extraordinärt fantastisk sväng. Likt Bruce Springsteen älskar han att överraska, både låt- och soundmässigt har han restaurerat sin repertoar. På de sju första låtarna, när Ulf befinner sig själv på scenen, byter han låtar friskt för varje konsert och där kan det nog dyka upp en och annan udda låt under turnén.
   Konserten hade absolut inga transportsträckor och det kändes som varje låt, i den 24 låtar långa konserten, var en ny höjdpunkt. Var det inte helt nyskrivna låtar, för kvällen tre stycken, så var det genomgående nyarrangerat med många läckra akustiska eller halvakustiska gitarrer i arrangemangen.
   Det är naturligtvis svårt med jämförelser över en lång tid med hela Lundells karriär i minnet men årets turnéversion är kanske den starkaste hittills.
   Kaotiska klubbspelningar på 70-talet hade sin charm, en magisk och skärpt turnépremiär hösten 1985 var en blöt dröm i ett utsatt läge och den stora återkomsten 1993-94 var musikaliskt oantastligt. Men den nuvarande turnén flyttar gränserna på ett sensationellt sätt. Här vill han plötsligt vara helt oförutsägbar, bjuda in till ett helt nytt sound och vara så där personligt spontan i sina kommentarer mellan låtarna. Kort sagt något vi längtat efter i många, många år.
   Det här ska inte bli någon regelrätt recension, den får vänta tills jag ser Lundell och bandet i Örebro 30 oktober, men jag måste få kommentera de nya låtarna. ”Spike”, en kärleksfull låt om Lundells gamla hund, är närmast en hitlåt i sitt catchy tempo med en osedvanligt komisk text. ”Din tid är ute” är redan en mäktig andäktig klassiker och ”Lär dej älska mörkret” hade spår av många gamla Lundell-låtar.
   Sedan var det naturligtvis en ynnest att få uppleva fräscha och uppdaterade versioner av ”Kär och galen” (avskalat akustisk), ”Hon gör mej galen”, ”Jag saknar dej” och ”En eld ikväll”.
   Med Ulf Lundell tillbaka på turné har verkligheten hösten 08 blivit en bättre värld, för att citera herr Lundell själv.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Jens Frithiof, gitarr, lapsteel och sång
Marcus Olsson, keyboards, saxofon och sång
Jerker Odelholm, bas
Andreas Dahlbäck, trummor, percussion och sång
Fredrik Rönnqvist, gitarr, mandolin, bouzouki och sång

Låtarna:
1. Kom in kom in
2. Kär och galen
3. St Kristofer
4. Snön faller och vi med den
5. Levande och varm
6. Spike
7. En fri man i stan
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet.
11. Evangeline
12. Kärlekens hundar
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. En eld ikväll

Låtkommentaren: En osedvanligt bred Lundell-repertoar från tretton olika album plus en singel och en ep. Och tre försmaker från "Omaha"-skivan, "Spike", "Din tid är ute" och "Lär dig älska mörkret", som vid tillfället inte var utgiven.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: 60: #6 THE ROLLING STONES (1963-1969)

Postad: 2017-07-24 07:57
Kategori: 10 år

Jag är visserligen stor Beatles-fantast men jag kan givetvis inte blunda för antagonisterna i Rolling Stones och många av deras singelhits som inleddes med coverlåtar men avslutades med en mängd starka Jagger-Richards-låtar.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 11/4 2016.



Från vänster: Bill Wyman, bas, Mick Jagger, sång och munspel, Keith Richard, gitarr och sång, Charlie Watts, trummor, och Brian Jones, sologitarr.

THE ROLLING STONES TOPP 3:

1. Paint it, black (1966)
2. Honky tonk women (1969)
3. It's all over now (1964)


I FÖRSTA HAND TÄNKER JAG INTE PÅ THE ROLLING STONES som en utpräglad coverorkester men dissekera deras tidiga singelutgivning under flera års tid och du kan väldigt lätt få den uppfattningen. Precis som tidiga Beatles (varför denna huvudlösa jämförelse?), där oräkneliga covers formade deras musik, stod tidiga Stones med många fötter i den traditionella rockmyllan. Men sneglade också åt r&b- och blueshållet, med företrädesvis svarta artister som förebilder, när det gällde liverepertoaren. För Stones tog det längre tid innan självförtroendet klarade av att skriva egna originallåtar till skivorna.
   Det finns en viss ironi i det faktum att första gången en Nanker-Phelge-komposition ("Stoned", skriven av hela gruppen under pseudonym) publiceras är det på en singel-b-sida till Beatles-covern "I wanna be your man" i november 1963.
   Men det var tidigare samma år, 28 april 1963, som livet skulle förändras i det band som fram till då hade spelat under namnet The Rollin' Stones. Då steg Andrew Oldham och hans kompanjon Eric Easton över tröskeln till Crawdaddy Club i Richmond där bandet varje söndag eftermiddag var fast husband. Förklarade sitt ärende att de var villiga att bli bandets managers, ändrade gruppnamnet till det prydligare The Rolling Stones, kastade ut sjätte medlemmen, pianisten Ian Stewart, och uppmanade bandet att satsa professionellt.
   Redan från start var kvintetten Stones en mycket solid enhet: Mick Jagger, sång, Brian Jones, gitarr, Keith Richard (på 60-talet utan s i slutet på namnet), gitarr, Bill Wyman, bas, och Charlie Watts, trummor.
   Oldham fixade snabbt ett skivkontrakt på Decca, som året innan tackat nej till Beatles, och redan i juni 1963 släpptes debutsingeln "Come on", en cover på Chuck Berrys två år gamla låt i en hetsig rastlös version med ett framträdande munspel (Brian Jones) men inga solon i övrigt. Ingen musikalisk stor händelse men hamnade ändå som bäst på en 21:a-plats på Englandslistan.
   Officiellt stod Oldham/Easton-bolaget Impact Sound som producent men det var i praktiken Oldham, utan någon som helst teknisk erfarenhet, som producerade singeln och skulle göra det på varje Stones-skiva fram till hösten 1967.
   Uppföljaren, ovannämnda "I wanna be your man", släpptes tre veckor innan Beatles egen version med Ringo Starr på sång från albumet "With the Beatles". Jagger överträffar klart Ringo i energi och Stones version, med vasst gitarrsolo av Brian Jones, är tuffare än Beatles som kanske är lite tajtare produktionsmässigt.

ÄVEN PÅ NÄSTA SINGEL, BUDDY HOLLYS "Not fade away", överträffar Stones originalet, den sju år gamla Crickets-låten, med ett Bo Diddley-influerat arrangemang med Brian Jones på munspel. Fram till nu hade Stones-singlar bara ökat i popularitet och deras kanonversion av The Valentinos bara en månad gamla "It's all over now" blev mycket naturligt bandets första nummer ett med det spektakulära gitarrsoundet, inspelat i Chess-studion i Chicago, som finaste ingrediens.
   Mer Chicago. Stones version av Willie Dixons långsamma blues "Little red rooster", Howlin' Wolf gjorde originalet 1961, doftar klassisk Chicagoblues där Brian Jones återigen spelar musikalisk huvudroll på både slide och munspel. 1965 och äntligen ett Jagger/Richard-original som singel a-sida, "The last time". Inspelad i RCA Studios i Hollywood och introt är klassiskt med Brian Jones upprepade gitarrsolon som läcker hitingrediens.
   Under 1965 avlöste Stones listettor varandra och "(I can't get no) Satisfaction", kanske bandets allra mest legendariska hit med pophistoriens mest kända gitarriff (Keith), var inget undantag. För första gången satte Oldham sitt eget namn som producent och Jack Nitzsches piano har breddat soundet. Vid den här tidpunkten hade Jagger/Richard hittat det personliga hituttrycket, med upprepningar som hemligt recept, och "Get off of my cloud" har ett härligt tungt driv (Charlie Watts trummor) och sologitarren spelas den här gången av Brian Jones.
   "19th nervous breakdown" låter naturligtvis som nästa givna singelsuccé och hade det inte varit för Nancy Sinatras "These boots are made for walkin'" hade singeln toppat Englandslistan i tre veckor våren 1966. Fantastiskt driv i låten och produktionen. Men på nästa singel, "Paint it, black" (det är först idag som jag upptäcker det korrekta kommatecknet i låttiteln), var Stones mycket rättvist tillbaka på topplaceringen. Lite poppigare än tidigare och återigen inspelat i USA, 8 mars 1966 i RCA Studios i Los Angeles. Sitaren, spelad av Brian Jones (vem annars?), ger ett färgstarkt intryck och vi är uppenbart på väg till 1967.
   Popsoundet blev bara tillfälligt och gruppen var tillbaka till sitt typiska rocksound på nästa singlar. På typiska "Have You Seen Your Mother, Baby, Standing In The Shadow?" kopierar Stones nästan sig själv och skivköparna tröttnade tillfälligt lite vilket resulterade i "bara" en 5:e-plats. Men en ny fräsch ingrediens var blåssektionen, arrangerad av Mike Leander, gav låten karaktär.

1967 OCH STONES VAR VERKLIGEN EN ROCKIG MOTPOL till exempelvis poppigt experimentella Beatles och körde verkligen sitt eget race med rockklassiker efter rockklassiker. "Let's spend the night together" är en av gruppens mest kända låtar som mycket märkligt också missade förstaplatsen i England. Jack Nitzsches piano inleder men i övrigt är det ett välkänt Stones-sound.
   Mot sommaren 1967 förstod även Stones att det var psykedeliska vindar som blåste i den trend som fick namnet flower power. Men där kan vi väl påstå att de rockiga grabbarna från Londons utkanter inte passade in musikaliskt eller hade något personligt att tillföra. Sinnesutvidgande verksamhet Mick och Keith gärna sysslade med, polisrazzian 12 februari är känd, men musikaliskt var de uppenbart på villospår.
   Tolv dagar efter Beatles "Sgt Pepper"-release gick Stones, som hade ett fängelsehot hängande över sig, in i studion som resulterade i singeln "We love you" som är gruppens totala bottennapp på skiva. Efter ett våldsamt pianointro (Nicky Hopkins) utvecklas låten till ett collage av fängelseljud med väldigt ostrukturerad melodi som ändå nådde en oförklarlig 8:e-plats.
   Turbulensen i och omkring Stones fick långtgående följder. Oldham, som också var manager, fick i stort sett sparken då han under det problematiska 1967 mest hållit sig undan och inte backat upp bandet. In kommer den heta skivproducenten Jimmy Miller (har tidigare förekommit i mina 60-talstexterna om Traffic, Spencer Davis Group och The Move ) och åstadkommer underverk och ännu en listetta med "Jumpin' Jack Flash". Inspelad samtidigt som bandet får till det mycket starka albumet "Beggars banquet". Det var en minst sagt hyfsad nystart efter att ha varit nere på knä ett år innan. En ny era i bandets historia, Jimmy Miller-åren, hade inletts och fraser som "But it's alright" och "It's a gas" har etsat sig fast i musikhistorien.
På albumet, där "Jumpin' Jack Flash" inte finns med, fanns det fler potentiella singelhits ("Street fighting man" och "Sympathy for the devil") men det skulle dröja drygt ett år innan nästa Stones-klassiker på singel, "Honky tonk women". Inspelningen blev till en modell hur Stones soundmässigt skulle utvecklas under 70-talets första år med gospelinfluerad tjejkör (Doris Troy och Nanette Workman) och mäktigt blås.
   Under uppseendeväckande former hade en djupt drogberoende Brian Jones tvingats lämna bandet som i juni 1969 går in i studion med den nye, unge 20-årige gitarristen Mick Taylor som medverkar på ännu en singellåt, "Honky tonk women", som inte heller får plats på nästa album, "Let it bleed". Innan Taylor gör sin scendebut med bandet, 5 juli, drunknade Brian Jones två dagar innan under mystiska omständigheter och 4 juli släpps "Honky tonk women" som kom att toppa Englandslistan i fyra veckor sommaren 1969..

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: STIFF#19: Yachts

Postad: 2017-07-23 07:53
Kategori: 10 år

Den engelska popgruppen Yachts enda Stiff-bidrag var singeln "Suffice to say" (producerad av Will Birch). Den hamnade på min lista över bästa Stiff-singlar.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 17/11 2008.



YACHTS: Suffice to say/Freedom (is a heady wine) (Stiff BUY 19)
Release: 23 september 1977


Stiff Records hade på 70- och 80-talet kanske popmusiken som sin bästa genre. Från yppersta kvalitetspop med Kirsty MacColl och Nick Lowe till mer ytliga varianter som The Belle Stars och Tracey Ullman. Och så har vi Yachts, inte The Yachts som ofta förekommer i olika sammanhang, kvintetten från Liverpool som gjorde en, blott en, enda singel på Stiff 1977, ”Suffice to say”.
   Yachts var ett gäng konsttuderande, Henry Priestman, orgel och sång, Martin Dempsey, bas och sång, Martin Watson, gitarr och sång, Bob Bellis, trummor och sång, och sångaren J.J.J. Campbell.
   De hade redan spelat tillsammans under olika namn som Albert Dock, Albert Dock and the Codfish Warriors eller Albert and the Cod Warriors och 1976 var de förband på en konsert i Liverpool med Sex Pistols. I april 1977 fastnade de för gruppnamnet Yachts och på sin första konsert under det namnet, på klubben Eric’s i Liverpool, var de återigen förband – till Elvis Costello, redan etablerad Stiff-artist.
   Yachts gjorde intryck på Stiff och Jake Riviera ville att Will Birch, då fortfarande trummis i Kursaal Flyers, skulle producera deras singel med följande bryska uppmaning till Birch:
   “If I catch you playing drums again I’ll chop you hands off”. Birch kände sig givetvis smickrad och hans karriär som lyckosam producent hade inletts. Som sedan fortsatte med Billy Bremner, Desmond Dekker, Howard Werth, Any Trouble, Makin’ Time och Dr Feelgood. Birch var faktiskt under många år en av mina ledstjärnor på min jakt efter perfekt popmusik. Fick mig exempelvis att 1985 köpa samlingsskivan ”The countdown compilation” där unga och hungriga band som The Combine, The Alljacks, The Kick, The Moment och The Scene, alla producerade av Birch, fick chansen att visa upp sig.
   Yachts-singeln spelades in i Pathway Studio i London och tekniker var Chas Hetherington och skivan gavs ut med en nydesignad Stiff-etikett, den gråa (se bilden ovan), och har den lite lustiga beteckningen (FORE), på a-sidan, och (AFT), på b-sidan. Priestmans orgel är utmärkande för soundet som inte så lite påminner om då framgångsrika Stranglers. Och sångaren Campbell låter lite som Hugh Cornwell.
   Vi ska i sammanhanget inte glömma b-sidan ”Freedom (is a heady wine), även den pryds av orgel och skainspirerade rytmer, som liksom a-sidan är skriven av Priestman/Campbell.

Månaden efter “Suffice to say”-releasen lämnade sångaren J.J.J. Campbell, vars riktiga förnamn var John, Yachts som förvandlades till kvartett medan Priestman och Dempsey tog över leadsången. Och gruppens första skiva som kvartett blev under ett helt annat namn, The Chuddy Nuddies. På en b-sida till en Big In Japan-singel gjorde de gruppkompositionen ”Do the Chud”.
   I oktober 1977 bestämdes att Yachts hade gjort både sin första och sista Stiff-singel för de ingick i Jake Rivieras stall av artister, tillsammans med Elvis Costello och Nick Lowe, som lämnade Stiff och i fortsättningen skulle göra skivor på Radar-etiketten.
   Som Radar-artister fick de möjlighet att turnera i USA, tillsammans med bland andra Joe Jackson och the Who, och första albumet producerades av legendariske Richard Gottehrer som jobbat med både Blondie, Go-Go’s och Joan Armatrading.
   Ett år efter Stiff-singeln gav Yachts ut sin första singel på Radar, ”Look back in love (Not in anger)”, och det skulle bli ytterligare sju singlar och två album innan gruppen splittrades 1981. Under turnéer 1978 delade gruppen ut en gratissingel med en liveversion av ”Suffice to say”, låten som aldrig hamnade på något album.
   Mitt under Yachts-karriären bildade förre sångaren Campbell ett nytt band, It’s Immaterial, där även Martin Dempsey och Henry Priestman tillfälligt figurerade. Tillsammans gjorde de bland annat en uppmärksammad singel, ”White man’s hut” (1983), men gruppen förvandlades 1984 till en ren duo, med Campbell och Andy Whitehead, och fick sin största hit 1986 med ”Driving away from home”.
   1985 bildade Henry Priestman, med mellannamnet Christian, The Christians tillsammans med bröderna Garry, Roger och Russell Christian och Priestman åstadkom sina definitivt största hits under alla sina karriärer. Från första singeln ”Forgotten towns” (1987) till tredje albumet ”Happy in hell” (1993) kunde de räkna in många hits, nästan samtliga skrivna av just Priestman.
   Priestman har i höst comebackat med ett nytt soloalbum på Stiff, ”The chronicles of modern life”. En skiva, vars omslag är designat av min gotländske Stiff-vän Tobbe, som också pryds av just den klassiska gamla gråa Stiff-etiketten. Cirkeln är därmed sluten.

På cd: A-sidan finns på diverse Stiff-samlingar bland annat den utmärkta ”The Stiff Box Set” (Stiff/Salvo, 2007).
YouTube: En ljudfil på ”Suffice to say” med en stor båt (Yacht) på bild.





/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Soundtracks: "Ett anständigt liv"

Postad: 2017-07-22 07:52
Kategori: 10 år

Stefan Jarls film "Ett anständigt liv" hade ett fantastiskt soundtrack skrivet av Ulf Dageby. Här är historien om skivan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 14/4 2010.


ETT ANSTÄNDIGT LIV (Nacksving, 1979)

Här inleddes Ulf Dagebys framgångsrika och uppmärksammade karriär som filmmusikkompositör. Han hade ju under många 70-talsår en stor del i sammanhållande projekt som ”Rockormen” (en rockopera om arbetslöshet), ”Vi äro tusenden” (Tältprojektet) och ”Vi kommer att leva igen” (om förtryck av indianerna i USA) och hade dessutom skrivit musik åt åtskilliga teaterföreställningar med hans eget Nationalteatern. Då låg det nära till hands att även skriva filmmusik.
   ”Ett anständigt liv” är den andra delen i regissören Stefan Jarls trilogi som började 1968 med ”Dom kallar oss mods” och avslutades 1993 med ”Det sociala arvet”. Det var mötet med Jarl som gav Dageby inspiration att skriva filmmusik och deras samarbete har mynnat ut i flera soundtracks. Dessutom har Dageby skrivit filmmusik till så kallade vanliga filmer som ”I lagens namn”, ”Täcknamn Coq Rouge” och ”Om jag vänder mig om”.
   Filmen ”Ett anständigt liv” är som vanligt en Jarl-film som är huvudsakligen dokumentär inspelad 1978 på samhällets botten i en blandning av intervjuer, rekonstruktioner och chockerande bildmontage. Vi får möta de båda kompisarna Kenta och Stoffe och deras verklighet i Stockholms undre värld. De berättar om sina familjer och sina vänner och den eviga jakten efter narkotika. Kenta försöker få Stoffe att slå av på takten med drogerna, men Stoffe dör av en överdos heroin på en toalett i närheten av T-centralen under inspelningen av filmen.
   Dagebys låtar är inspelade i studio med ett band som till stora delar är identiskt med Nationalteaterns sättning vid den här tidpunkten: Ulf Dageby, gitarr, piano och sång, Lars-Erik Brossner, klaviatur, Nikke Ström, bas, och Per Melin, trummor. Det är just på de sex låtarna som soundtracket är som starkast och mest givande musikaliskt.
   På den inledande rocklåten ”Heroinet, är du min älskling”, med text av Bernt Staf, påminner soundet om tidstypisk progg och det är Motvind-sångaren Göran Ekstrand som sjunger. I övrigt är det Dageby som sjunger och musikaliskt är det ofta storslaget, vackert och vemodigt. Allra bäst på ”Gnistrande snö” som är en ren pärla i Dagebys hela skivproduktion.
   Det gäller även några av skivan/filmens instrumentala låtar, ”Horsefixen”, ”Streetan” och ”Gallret”. Medan den bluesiga ”Centan – köp hela livet” är mer uppbyggd på gitarriff och med en visslande vacker melodi som sedan går över i rena dansbandstempot med Dageby på ironiskt insmickrande sång.
   I övrigt är soundtracket till stora delar dokumentärt, dels inspelad på plats parallellt med filmarbetet eller småskaligt i studion. Där är det aktörerna själva som sjunger och har skrivit låtarna. Dels Gustaf ”Stoffe” Svensson som med trasig och bristfällig röst framför sina låtar till akustisk gitarr. Men också Kenneth ”Kenta” Gustafsson och Eva Blondin med egna låtar där sången om ”Gustaf” är mest gripande.
   Men Kentas ”Patric” med hela det proffsiga bandet i kompet låter också bra och just där fångade nog Kenta sitt nya skivkontrakt och i september-oktober 1979 gick han in i studion med Finn Sjöberg som producent. ”Kenta” heter albumet och ”Just idag är jag stark” heter den mest kända låten. En nyinspelning av ”Var finns alla polarna?” ingår också. Uppmärksamheten kring skivan och Kenta ledde också till hans medverkan i 1980 års Melodifestivalen där han kom sexa med låten ”Utan att fråga”.
   Efter filmen bildades Nationalteaterns Rockorkester, identisk med ovannämnda sättning men med Håkan Nyberg på trummor, med skiva ("Rövarkungens ö") och turné på programmet.

Innehåll:
Ulf Dageby - Heroinet, Är Du Min Älskling
Ulf Dageby - Horsefixen
Eva Blondin / Kenneth Gustafsson - Att Sitta Inne Ett Tag
Gustav Svensson - Framtiden Bryr Jag Mig Inte Om
Ulf Dageby - Gnistrande Snö
Ulf Dageby - Streetan
Eva Blondin / Kenneth Gustafsson - Var Är Alla Polarna?
Ulf Dageby - Centan (Köp Hela Livet)
Kenneth Gustafsson - Patric
Gustav Svensson - Janne
Kenneth Gustafsson - Gustav
Ulf Dageby - Gallret

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: ”Fallingwater”

Postad: 2017-07-21 07:56
Kategori: Ingen

Med Jocke Bergs låtskrivarhjälp lyckades Lisa Miskovsky gör ett fantastiskt album, "Fallingwater". 2003 års bästa svenska album i mina öron. Här är min recension av skivan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/10 2003 och i arkivet på HÅKANS POP samma dag.


Lisa Miskovsky
Fallingwater
(Stockholm/Universal)


På många sätt och vis är Lisa Miskovskys andra album sensationellt. Dels har hon mognat mäktigt sedan den snabbrockiga debuten, dels har hon helt gått upp i singer-songwriter-genren och dels är skivan innehållsmässigt fylld av starka låtar.
   Här visar Lisa upp en helt annan tyngd, fast soundet ofta är kattmjukt känsligt, och dignitet än på debuten. Hon sjunger som en gudinna och tillsammans med de ytterst varsamma arrangemangen vill jag numera placera henne jämsides Nina Persson som sångerska plus att soundet och styrkan i påfallande många låtar på "Fallingwater" inte alls är långt efter Cardigans senaste mästerverk.
   Helt givet är producenten, låtskrivaren och Kent-sångaren Joakim Berg nyckeln till Lisas övertygande lyft och den stora förklaringen till albumets genomgående triumf. Genom sina och Lisas låtar, ofta i ett lyhört samarbete, har han tagit fram sångerskan, människan och själen.
   På samma sätt som Jocke en gång tolkade Pluras "Kärlekens tunga" är det här så avskalat, så lågmält och så naket att jag har svårt att förstå att det är gjort i Sverige.
   OK, några typiskt suggestiva Kent-gitarrer förekommer här och där, Sami Sirviö gästar på några spår, men när jag ska dra musikaliska paralleller måste jag närma mig namn som Emmylou Harris och systrarna McGarrigle.
   "Fallingwater" är alls icke utan hittendenser, förstasingeln "Lady Stardust" och "Midnight sun" är guldkorn för oss som inte hatar Kents senaste skiva, och det dyker ständigt upp na-na- och ba-ba-refränger. Men det är alla de andra låtarna som gör Lisas andra album till en ständigt växande helhet.
   Det fjäderlätta och anspråkslösa countrysvänget i "You dance just like me", det nästan irländskt inspirerade arrangemanget i "Sweet dreams" och den lätt soulkryddade "Restless heart" är underbara höjdpunkter.
   Och avslutningen på skivan är nära nog perfekt. Med den oöverträffade balladen "Back to Stoneberry Road" som andlös final. Ett gistet piano och två röster i en ömsint omfamning. Oj så vackert!

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Singlar#56: PUGH & NATURE

Postad: 2017-07-20 07:50
Kategori: 10 år

En unik singel med Pugh Rogefeldt kompad av Nature kom på 56:e plats på min 100-lista över bästa mindre kända singlar. Här berättar jag allt om historien kring singeln där Ulf Lundell har skrivit texten till "En gång tog jag tåget bort".

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 26/1 2013.



PUGH & NATURE: En gång tog jag tåget bort (Metronome, 1972)

DET VAR I JUNI 1972 SOM JAG FÖRSTA GÅNGEN kom i kontakt med Ulf Lundells namn. Fick recensionsexemplar av det första singelsamarbetet mellan Pugh Rogefeldt och hans dåvarande kompgrupp Nature. A-sidan "En gång tog jag tåget bort" har Pugh och Ulf Lundell som upphovsmän. Givetvis visste jag just då inte vem denne Lundell var men drygt tre år senare, när han själv skivdebuterade med "Vargmåne", stod det klart att han hade en historia och en bakgrund. Pugh hade fått texten till låten direkt från Lundell och tonsatte den till en rasande vacker, poetiskt förbryllande, stark rocklåt och en fantastisk singel.
   "En gång tog jag tåget bort" var inte Lundells första publicerade låt. 1970 fick han med "Music for miss Eva", från en demo med tio låtar som Lundell hade spelat in i Joakim Skogsbergs studio, på albumet "Uffe" med artisten och trubaduren Uffe. Uffe eller Ulf Neidemar, senare mest känd för "Häng me' på party"-låten, spelade in skivan i maj 1969 i Tony Pike Studios i London. I studion bredvid spelade David Bowie just då in sin första singel. "Uffe" gavs ut sommaren 1970 på Fontana med Adrian Moar som producent.
   Lundell ägnade en stor del av det tidiga 70-talet att spela in demos och spred sedan låtarna till radion och skivbolag. En demotejp skickade han direkt till Pugh som tände på en av texterna, "En gång tog jag tåget bort". En lätt komisk text som inleddes så här:
   Jag föddes femtioett,
   då vägde jag ganska lätt,
   sen blev det inge sprätt,
   jag fann snart att jag va av en annan sort,
   som é för kort, men den har väl också rätt.

   En gång tog jag tåget bort, från mitt trygghets fort,
   jag brann i varje lem, jag fann snart att jag va av en annan sort,
   som é för kort, då lifta jag hem igen.
   Jag bor på en plats så grå, cement å betong å så,
   där har jag mitt tidsfördriv, en jättebomb ska alla rekorden slå,
   då ska ni få en bit av en trasig liv.


I FEBRUARI 1972 GAV PUGH ROGEFELDT ut sitt kanske bästa album, "Hollywood". Som uppföljning till den skivan gav sig Pugh ut på oändliga turnéer och kompades då av Nature där gitarristen Lasse Wellander var medlem och för övrigt spelade på Pughs aktuella album. Pugh/Nature var ett framgångsrikt team som kom att turnera i ett år fram till våren 1973. Det samarbetet resulterade också i flera skivor.
   Samtidigt som Nature albumdebuterade i juni 1972, producerad av Pugh, kom första singeln med Pugh & Nature. En skiva som Pugh själv förbisett när han sammanfattar sin historia i häftet till cd-boxen "Pugh" (2003) och skriver: "Hela 1972 blev ett komprimerat år och det enda jag hann göra i studio blev när bandet Nature och jag stapplade ur dimmorna och spelade in två singlar. "Lejon" och "Slavsång". Speciellt "Lejon" blev bra, tjock och snsuell. Den andra låten, minst lika kompakt, blev en mix mellan en slags folkmelodi som Lasse Wellander hade och en färdig idé från mej."
   Låtarna som Pugh kommenterar är båda från den andra Pugh & Nature-singeln november 1972 och det fanns ingen plats för varken "En gång tog jag tåget bort" eller b-sidan "Kavalkad" i cd-boxen.
   I "En gång tog jag tåget bort" sjunger Pugh och Mats Ronander unisont. Efter 1:22 spelar Lasse Wellander ett typiskt gitarrsolo jämförbart med hans insatser på Pughs ”Hollywood”.
   B-sidan ”Karneval” var en märklig sak där refrängen ”Karneval som samlat alla till fest” sjöngs, även den här gången av Pugh och Mats tillsammans, medan Pugh i den helt talande versen berättar en märklig vardagshistoria hämtad från mars 1972 i Västerås centrum. Om en man som bröt ihop inför folkmassorna.
   Båda singelsidorna är producerade av Anders Burman som var den som upptäckte Pugh och producerade hans skivor fram till 1976. Ingen av de två singellåtarna finns presenterade på YouTube, dessvärre.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #2: Rockmagasinet Live: Kajsa Grytt & Malena Jönsson

Postad: 2017-07-19 07:50
Kategori: 10 år

Första gången jag upplevde Tant Strul-tjejerna Grytt & Jönsson live var som förband till Eldkvarn den där fatala lördagskvällen i februari 1986 när Olof Palme mördades. Hösten 1986 kom duons första album och ett år senare turnerade de fortfarande med det albumets låtar som huvudanledning.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 6/8 2012.




Efter fem år, tre album och flertalet klassiska singlar splittrades Tant Strul 1985 med finalspelningen på Roskildefestivalen som slutpunkt. Två av gruppens medlemmar, Kajsa Grytt och Malena Jönsson, bestämde sig tämligen omedelbart att fortsätta tillsammans men med en helt annan och extremt mer lågmäld musikalisk profil. Som duo med enbart piano och gitarr som komp på sina konserter.
   Även karriären inleddes lågmält och i små anspråkslösa sammanhang på klubbar och oannonserade spelningar som förband runtom i Stockholm. Ofta tillsammans med det alltmer populära Eldkvarn och ibland också på turné. Plura och Kajsa Grytt var vid den här tidpunkten ett par och duon inledde många konserter som förband till Pluras band. Och det var under de förutsättningarna jag första gången kom i kontakt med denna spännande och intressanta duokonstellation.
   Det var på kvällen 28 februari 1986, en kväll som blivit ödesmättat legendarisk av helt andra och tragiska orsaker (Olof Palme mördades i Stockholm samtidigt som Eldkvarn stod på Rockmagasinets lilla scen i Örebro). Kajsa & Malena inledde konsertkvällen med sin totalt avklädda musik och blev faktiskt det jag minns allra bäst av kvällen. Fast repertoaren för mig då var helt okänd och tidigare ohörd. Men som till hösten samma år skulle bli hörnstenar på Kajsa och Malenas första album på EMI, "Historier från en väg".
   Jag älskade skivan, beskrev den i en recension som gränslöst imponerande och personlig, och placerade den som det årets fjärde bästa album strax efter The Costello Show, Steve Winwood och Peter Gabriel.
   Kajsa Grytt och Malena Jönsson som de bokstavligen kallade sig på det första albumet turnerade länge kring den här skivan. Ett år efter release återvände de till Örebro och Rockmagasinet. Fortfarande som duo och den här gången var det med både rutin, personlig tyngd och framtidstro. Repertoaren var inte bara hämtad från det ett år gamla albumet, konserten innehöll också en stor portion nya låtar från nästa album som inte skulle släppas förrän till hösten 1988.
   Det nya materialet på konserten var otroligt intressant men nya skivan, som skulle få titeln "Den nya världen", blev soundmässigt helt annorlunda än föregångaren. Teknik och elektronik spelade en stor huvudroll vid inspelningarna. Musiker, producenter och tekniker jobbade nu efter helt andra principer och slutresultatet lät omvälvande och modernt.
   1988 tog jag emot skivan med öppna armar, kallade den en perfekt balansgång mellan teknologi och innerlighet, men ljudet och arrangemangen låter idag hopplöst daterat och därmed också opersonligt. En tråkig och besviken utveckling på en fantastisk duo som nu officiellt hade förkortat sitt artistnamn till Kajsa & Malena.
   Skivan följdes upp med en turné med band hösten 1988 som nådde Rockmagasinet i november. Recensionen kommer senare på den här sidan. Och jag har även en notering att de spelade på samma plats i februari 1989 men utan att jag lämnade någon konventionell recension.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/10 1987.

FÅNGADE SIN PUBLIK

KAJSA GRYTT & MALENA JÖNSSON
Kulturhuset/Rockmagasinet, Örebro 7 oktober 1987


Förra året gjorde de före detta Tant Strul-medlemmarna Kajsa Grytt och Malena Jönsson det spännande albumet "Historier från en väg". I onsdagskväll nådde de Örebro och Rockmagasinet på sin turné. Med en konsert som var en lika omtumlande som positiv upplevelse.
   Grytt/Jönsson är annorlunda utan att vara udda eller experimentella. Med bara en glasklar stämma och ett välspelat piano lyckades de fånga publik och stämning i en oöverträffad omfamning.
   De slog an ett vemod och en mänsklighet som saknar motsvarighet inom det här landets gränser. Jag har aldrig sett en så stor (ca 150 personer) Rockmagasinet-publik vara så andlöst koncentrerad och fullkomligt uppslukad av poesin som framfördes.
   Redan förra året existerade den här duon och spelade bland annat förband åt Eldkvarn på Rockmagasinet. Jag minns inte en enda enskild låt från det tillfället men något stort kunde jag redan då ana var på gång. Sedan fulländades allt när deras första album kom ut för ett år sedan.
   Nu ett år senare var bara drygt hälften av konsertlåtarna från det albumet och vi bjöds på ett rikligt, och framförallt mycket imponerande, smakprov från framtidens repertoar med en förmodad skiva som följd.
   De publikfriande numren hämtades däremot från fjolårets skiva. De rytmiska "Hon" och "Låt oss gå en sväng" men också mjukare tongångar som "Vi kan göra det igen" och "Han säger". På de låtarna spelade Kajsa gitarr men jag saknade aldrig skivans något större arrangemang.
   Men det var som sagt konsertens sex nya låtar som gjorde hela upplevelsen stor och positiv. Som lyfte konserten från ordinär och bra till rent fantastiska höjder. Framtiden ser ljus ut för Kajsa Grytt och Malena Jönsson. Sveriges enda duo i sitt slag.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Clarence Clemons (1942-2011)

Postad: 2017-07-18 07:57
Kategori: 10 år

Det är över sex år sedan en av rockmusikens mest legendariska saxofonister, Clarence Clemons, gick ur tiden. Här minns jag honom och hans musik. Från "Jungleland", med det fantastiska saxofonsolot, till arbetsgivaren Bruce Springsteens hyllningsord till minnet av Clarence: "He was my great friend, my partner, and with Clarence at my side, my band and I were able to tell a story far deeper than those simply contained in our music. His life, his memory, and his love will live on in that story and in our band.”

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 19/6 2011.


En, på många olika sätt, stor man har gått ur tiden. Clarence Clemons, som personifierat rock’n’roll-saxofon i närmare 40 år, finns inte mer men det gigantiska ljud han pressade ur sitt instrument kommer aldrig att tystna i vårt minne.
   Clarence presenterade sig för mig hösten 1975 både visuellt (omslaget till ”Born to run”) och ljudmässigt. Han fanns med på sex av skivans åtta spår och satte oerhörda avtryck i låtar som ”Thunder road”, ”She’s the one”, titellåten och, naturligtvis, slagnumret ”Jungleland”. Sedan dess har hans saxofon haft en central roll i E Street Band och bandet kan nog inte leva vidare under det namnet utan Clarence.
   På konserter och skivor med Bruce Springsteen har Clemons magiska saxsound satt en stor prägel och jag glömmer aldrig när han stegade fram på konserten i Globen 2007 och bland de sex extralåtarna, uppenbart hetsad av fanatikerna längst fram närmast scenen, och drog igång ”Jungleland”. Det var enda gången jag fick uppleva den klassikern live och som jag då skrev ”’Jungleland’ kom och vände upp och ned på alla förutsättningar. Clarence Clemons kanske inte har sin ungdoms energi kvar men känslan i saxofonen var helt och hållet fantastisk.”
   Vi ska inte heller glömma Clemons soloskivor från 80-talet, ”Hero” (1985) och ”A night with Mr C” (1989), och i morse när jag läste om hans död på text-tv spelade jag hans Jackson Browne-duett ”You’re a friend of mine” till hans minne. Det ekande 80-talssoundet kanske känns daterat idag men Clarence Clemons sax hade en enorm styrka både då och idag.
   Bruce har hyllat sin vän med följande ord: ”Clarence lived a wonderful life. He carried within him a love of people that made them love him. He created a wondrous and extended family. He loved the saxophone, loved our fans and gave everything he had every night he stepped on stage. His loss is immeasurable and we are honored and thankful to have known him and had the opportunity to stand beside him for nearly forty years. He was my great friend, my partner, and with Clarence at my side, my band and I were able to tell a story far deeper than those simply contained in our music. His life, his memory, and his love will live on in that story and in our band.”
   Clarence Clemons dog i lördagskväll 18 juni 2011 i sviterna av en stroke.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Crazy Horse

Postad: 2017-07-17 07:52
Kategori: 10 år

Det amerikanska rockbandet Crazy Horse, mest berömt som kompband till Neil Young, har genom alla decennier också haft en egen karriär med många olika sättningar. Här berättar jag om historien, medlemmarna och deras skivor under eget namn.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 19/12 2008.





För några månader sedan skrev jag på den här sidan om Crosby, Stills & Nash och det var naturligtvis omöjligt att beskriva deras historia utan att blanda in Neil Young. När jag någon gång ska beskriva min fascination och mina minnen hur Neil Young kom in i mitt liv så kommer det att bli lika omöjligt att utelämna CRAZY HORSE, kompgruppen med mer än nio liv och olika konstellationer.
   Utan Neil Young hade jag nog aldrig upptäckt Crazy Horse som den rullande och effektiva rockmaskin de är. Och utan The Rockets hade Neil Young inte heller fått upp ögonen för sin kommande kompgrupp. The Rockets var förlagan till Crazy Horse och innehöll framtida kända musikernamn som Danny Whitten, Ralph Molina, Billy Talbot, violinisten Bobby Notkoff och bröderna/gitarristerna Leon och George Whitsell.
   Jag har Rockets debutskiva och enda album (White Whale) från 1968, ett exemplar inköpt långt, långt senare. Det är bröderna och Whitten som är gruppens huvudsakliga låtskrivare och det var en grupp som satsade mycket på sång och stämmor. Men också häftiga gitarrsolon.
   Klart att Young var intresserad. Själv höll han på att lämna en splittrad grupp, Buffalo Springfield, och var på jakt efter en kompgrupp.
   Det tog ett tag, Neil Young hann solodebutera i november 1968 och Rockets spelade in ytterligare några låtar innan den gruppen sprack. Neil bjöd upp Molina och Whitten till sitt hus i Topanga Canyon och de började jamma kring numera klassiska låtar som ”Down by the river” och ”Cinnamon girl”.
   Slutligen hamnade de två killarna plus Talbot i Neil Youngs kompgrupp som fick namnet Crazy Horse efter Youngs förslag. Hans intresse för indiankulturen satte sina spår.
   Bandet debuterade som Neil Young with Crazy Horse på albumet ”Everybody knows this is nowhere” 1969 med inte bara ovannämnda klassiker utan också ”Cowgirl in the sand”.
Men det var först på nästa Neil Young-skiva, ”After the goldrush” i september 1970 som egentligen är blott en Neil Young-skiva men på omslagets baksida står det ”And Crazy Horse”, som jag fick upp ögonen för Crazy Horse på allvar. Nu var även Nils Lofgren involverad, hans första skivinspelning, och Crazy Horse började samtidigt få ett eget liv. Samma höst spelade gruppen in sitt debutalbum i eget namn, ”Crazy Horse” där Lofgren uppträder nästan hemligt då han var upplåst av kontrakt som han hade med sin egen grupp Grin.

”Crazy Horse” är ju inget annat än en ren och skär klassiker. Dels är Whitten i högform med många bra låtar där ”I don’t want to talk about it” måste betraktas som en evergreen. Kanske blev det efter Rod Stewarts hit i mitten på 70-talet men det är Whittens egen version som verkligen äger. Även Lofgren gjorde låten på flera av sina solokonserter i slutet på 70-talet och jag minns flera magiska ögonblick när han gjorde den låten live.
   Lofgren och Jack Nitzsche bidrog också till Crazy Horse-skivans starka kvalité. ”Beggars day”, som senare blev en milstolpe i Lofgrens repertoar, gjorde här sin debut på skiva. Och även en unik Neil Young-låt, ”Dance dance dance”, som aldrig har givits ut av låtskrivaren själv.
   Nitzsches filmlåt ”Gone dead train”, då redan utgiven med Randy Newman som sångare hämtade från filmen ”Performance”, inleder hela skiva. Dessutom spelar Ry Cooder svidande slidegitarr på tre låtar. ”Crazy Horse” var vid tiden ett underskattat mästerverk.
   Men gruppen hade problem. Med Danny Whitten. Hans svåra heroinberoende var omöjligt att handskas med. Han fick kort och gott lämna gruppen och när han dök upp i dåligt skick till en Neil Young-inspelning så fick han även där lämna. Det slutade med en överdos och Whitten dog 18 november 1972 och Neil Young skrev den mycket personliga sången ”The needle and the damage done” till minnet av honom.
   Inför andra skivan fick Crazy Horse ändra uppställning radikalt. Det var bara Talbot och Molina kvar av ursprunget, George Whitsell, gitarr, gjorde comeback och nya var John Blanton, keyboards, och Greg Leroy, gitarr. Och det var de tre sistnämnda som skrev låtarna till ”Loose”. En skiva som jag tyckte var bra då, i januari 1972, men idag huvudsakligen känns tunn och oinspirerad.
   Även den Crazy Horse-upplagan sprack så smått. Blanton och Whitsell lämnade och bröderna Michael och Rick Curtis, keyboards respektive gitarr, kom in och tog över låtskrivande och sjungande. Och de lyckades ge ut ännu ett album nio månader senare, ”At crooked lake”. En skiva som tillhörde den allt populärare countrygenren.

Men namnet Crazy Horse hörde hemma hos teamet Molina-Talbot som 1973 åkte på turné med Neil Young och medhjälparna Nils Lofgren och Ben Keith. Inspelningar som låg till grunden för ”Tonight’s the night”-skivan som släpptes först 1975 utan att Crazy Horse fick någon större credit.
   Det dröjde till ”Zuma” (1975) innan Crazy Horse bokstavligen blev krediterade igen. Efter ”Zuma” har Crazy Horse dykt in och ut i Neil Youngs karriär på ett helt oregelbundet sätt. ”Rust never sleeps” (1979) (plus liveskivan ”Live rust” samma år), ”Re-ac-tor” (1981), ”Life” (1987), ”Ragged glory” (1990), ”Sleeps with angels” (1994), ”Broken arrow” (1996) och ”Greendale” (2003) heter deras samarbeten på skiva. Plus att de har kompat Young på otaliga turnéer.
   Men mellan allt Young-kompande har Crazy Horse sporadiskt gjort egna skivor. 1975 utsågs Frank ”Poncho” Sampedroofficiellt till Danny Whittens ersättare och 1978 kom ”Crazy moon”, en delvis hårt Neil Young-influerad skiva. Beroende på att Young medverkar på hälften av spåren och har också varit med och producerat flera spår. En förhållandevis stark skiva om än med lite för tydliga Young-kopplingar.
   Sedan skulle det dröja ända till 1989 innan Crazy Horse gjorde en egen skiva, ”Left for dead”. Med ny sångare, Sonny Mone, och ny gitarrist, Matt Piucci (tidigare Rain Parade), så lät det som ingenting annat. Mone, som också skrivit sju av de nio låtarna, lät som en heavy metal-sångare och låtarna var opersonlig hård rock.
   Sedan har det varit tyst från Crazy Horse som egen enhet. Talbot och Molina dök överraskande upp på en skiva med engelsmannen Ian McNabb, ”Head like a rock”, men i övrigt har Crazy Horse hållit en låg profil. Frånsett en rad turnéer som Neil Youngs kompband.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Ulf Lundells bästa utomhuskonsert

Postad: 2017-07-16 07:53
Kategori: 10 år

Ulf Lundell hade fram till sommaren 2015 gjort en mängd spelningar i Örebro, både inomhus och utomhus. Trots många historiska höjdpunkter i ryggen lyckades Lundell och bandet överträffa tidigare insatser när de framför Slottet mitt i Örebro genomförde en konsert som jag redan i rubriken rangordnade som Lundells bästa utomhuskonsert.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 27/6 2015.




Alla bilder: Anders Erkman

ULF LUNDELL
Slottet, Örebro 26 juni
Konsertlängd: 21:02-00:02 (3 timmar)
Min plats: Stående på kullerstensgata ca 28 meter rakt fram från scenen.


Jag hade innan konserten med Ulf Lundell långt framskridna planer på att agera surgubbe och i vanlig ordning dissa en förutsägbar konsert, en förutsägbar låtlista med en alldeles för publikfriande artist. Jag hade mina dubier och välformulerade argument att Lundell-sommaren skulle sluta som vanligt med en repertoar som skulle ge publiken vad publiken ville ha. Jag kan efter konserten helt prestigelöst konstatera att verkligheten blev precis tvärtom. Han och bandet massakrerade alla mina argument.
   Sommarkonserter med Ulf Lundell har i alla år varit en mindre upphetsande upplevelse. Då har allsångslåtar tävlat med greatest hits i repertoaren och det har alltid slutat med sjukt förutsägbara konserter. Glatt, somrigt och festligt men ack så fantasilöst.
   Konserten på fredagskvällen framför Slottet i Örebro bröt det mönstret och det skrevs något av historia i fantastiskt låtval, ett helt underbart liveljud, en outtröttlig Lundell och ett redan på turnépremiären sammansvetsat kompband.
   Det blev en lång konsert, exakt tre timmar (där Lundell dessutom överskred den magiska curfew-tiden med två minuter), som tangerade de bästa inomhuskonserterna när det gällde nya arrangemang, akustiska inslag och genomgående just udda låtval som fick mig på fall vid upprepade tillfällen.
   Redan inledningen på konserten satte direkt nivån för att vi skeptiker i publiken skulle sätta det förutsägbara i halsen. Lundell kom in ensam på scenen och inledde med ett klassiskt "Kära örebroare". Han förklarade sig vara tillbaka på brottsplatsen och drog några intressanta anekdoter om sina gamla Örebrorötter. Han namngav bland annat Finn Sjöberg (arrangören på de tidiga skivorna) och framhöll medlemmarna i Nature som tidigt uppfostrade honom i rockbranschen. Han klagade på att Mats Ronanders namn saknas bland celebriteterna på stadens bussar men det visar sig inte stämma, enligt fotograf Erkman. Sedan spelade han den urgamla "Sniglar och krut", en låt han hade skrivit som 18-åring, på akustisk gitarr som jag tror att jag aldrig tidigare hört live med honom.
   I vintras gick Lundell ut med önskemålet att få låttips till sommarens turné och de genuina Lundell-fansen har verkligen blivit bönhörda. För vem kunde tro att låtar som exempelvis "Levande och varm", "Den natt som aldrig dagas", "Vid din grind igen", "Soldat kommer hem" och "Rått och romantiskt" skulle få chansen att återkomma i den konkurrensutsatta Lundell-repertoaren. Och en låt som "Rik man", från "Omaha"-skivan, ska jag erkänna att jag inte kände igen alls.
   När sedan flera låtar hade fått nya smått revolutionerande arrangemang utropar jag gärna sommarens repertoar som en ynnest att få uppleva. En dramatiskt stegrande "Rom i regnet", en helt uppgraderad "Sextisju, sextisju" (inklusive recitation) i ett medley med "Gott att leva", där avslutningen blev rena gospelfyrverkeriet. Det var verkligen godis för oss Lundell-konnässörer.
   Och att sedan ge den på skiva tämligen mediokra "Om sommaren" den exklusiva placeringen som andra finallåt tyder på en viss avancerad känsla för att ge publiken vad de inte visste att de ville ha.
   Lundell klagade vid något tillfälle över det groteska avståndet mellan scen och publik, med en gigantisk vallgrav emellan. Just den förutsättningen och att jag med åren blivit ganska allergisk mot stora arenaliknande konserter påverkade naturligtvis mina låga förväntningar. Men det var inget som påverkade varken min eller publikens i övrigt mycket positiva stämning. En publik som ofta glatt sjöng med i några inte alltid förväntade låtar.
   Bandet bakom Lundell hade inga överraskande inslag, det var på alla platser musiker som turnerat med Lundell i åtskilliga år och ibland decennier. Där jag aldrig kan sluta fascineras av trummisen Andreas Dahlbäcks bedövande mångsidighet, samspelet mellan Marcus Olssons orgel och David Nyströms piano var ofta klockrent och vackert effektivt och även den annars alltför visuellt framträdande gitarristen Janne Bark höll sig ofta på mattan och spelade vid ett tillfälle, på "Soldat kommer hem", en fint klingande dobro.
   Det sedvanligt rockiga upploppet av konserten blev en lång energisk avslutning, som kanske tangerade det förutsägbara, med låtar som "Folket bygger landet", "Chans" och "(Oh lala) Jag vill ha dej" men inte ens då gränsade konserten till det rutinmässigt tråkiga.
   Man kunde inte tro att fredagskvällens konsert var turnépremiär ty bandet fungerade fantastiskt bra tillsammans och körade så fint på några låtar, "Omaha" och "Om sommaren". Frånsett några orepeterade avslutningar på de sista låtarna, bland annat "Kyssar och smek" och "När jag kysser havet", var det egentligen bara tekniken som satte några krokben mot slutet av kvällen.
   En konsertupplevelse kan aldrig bedömas i timmar och minuter men i fredagskväll gick kvantitet verkligen hand i hand med kvalitet.
   26 juni 2015 var kvällen då musikhistoria skrevs: Ulf Lundells bästa utomhuskonsert i Örebro.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Janne Bark: gitarr och sång
Jens Frithiof: gitarrer och sång
Marcus Olsson: keyboards, saxofon och sång
Surjo Benigh: bas och sång
Andreas Dahlbäck: trummor


Sniglar och krut
Omaha
Är vi lyckliga nu?
Tillsammans vi två
Ut ikväll
Håll mig! ... Åh ingenting
Rom i regnet
Levande och varm
Sextisju, sextisju / Gott att leva
Isabella
Soldat kommer hem
Den natt som aldrig dagas
Kyssar och smek
Kapten Kidd
Rik man
Folket bygger landet
När jag kysser havet
Förlorad värld
Chans
(Oh la la) Jag vill ha dej

Extralåtar:
Vid din grind igen / Öppna landskap
Om sommaren

Extra extralåt
Rått och romantiskt

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Vägen tillbaka efter fyra festivaldygn

Postad: 2017-07-15 07:58
Kategori: 10 år

Några spridda noteringar i efterhand om Live at Hearts sjätte festival 2015. Många upphittade föremål, bland annat ett antal setlists (Richard Lindgren 3 och Olle Unenge) och några snygga bilder (Anders Erkman).

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 7/9 2015.



Bilder: Anders ErkmanDavid Södergrens Hot Fives fina samarbete med Karin Wistrand.

PÅ VÄGEN TILLBAKA TILL VERKLIGHETEN efter en utflykt i en sanslöst intensiv musikfestival (Live at Heart) finns det några lösa trådar, noteringar, oanvända bilder och kvarlämnade föremål att sortera. Bland annat några kompletta setlists att redovisa.
   Till höger är det David Södergrens Hot Fives autentiska låtlista från i fredags på Harrys (tack, Erik Mattsson) när Karin Wistrand gjorde ett bejublat gästinhopp på "Rocky Balboa". Och sedan, lite mer överraskande, sjöng duett med David i Docenternas "Söderns ros". Trots denna fusklapp lyckades jag först namnge låten som "Söders kors" men allt är nu rättat och klart, Benke.
   Som listan visar inledde gruppen med en helt ny låt, "En kula för mig", och sedan följde ett urval starka, snabba, typiska DSH5-hits som avslutades med Karins inhopp.
   Richard Lindgren har ju en förmåga att inte på förhand vilja bestämma sina låtlistor och i de fall han har skrivit en förmodad ordning på låtarna brukar han i tio fall av tio ändra sig. Då är det bra att ha flexibla, duktiga och spontana medmusiker till hjälp. Under de tre Live at Heart-konserterna (olika låtar/olika ordning) fanns Simon Nyberg och Olle Unenge vid hans sida och låtarna han till slut bestämde sig för att framföra blev:

Kulturhuset, fredag:
   Dead man
   Sundown on a lemon tree
   Five pints and a wink from Gwendolyn
   I used up my tomorrows
   A miracle like you
   Back to Brno
   Lonesome Giacomo (ny låt)
   Goodbye Rosie

East West Sushi, lördag:
   Sundown on a lemon tree
   If only she came walking by
   One step behind (med Fanny Holm)
   Five pints and a wink from Gwendolyn
   In search of a Rose

Kulturhuset, lördag:
   If I ever walked away
   Sundown on a lemon tree
   Grand Hotel
   I used up my tomorrows
   One step behind (med Fanny Holm)
   Deportees
   Make me a pallet on the floor
   A miracle like you

I ett avslägset mejl hittar jag även Olle Unenges setlist från i fredags på Behrn Hotell. Komplett med tidsangivelser och tonart. Sju svenska låtar och en Dylan-cover men av tidsskäl valdes "extralåten" bort.

   Vid Denna Blåa Dörr 3:30 C
   Skål För Min Fader 3:00 Am
   Långsamt Väder 4:15 Em
   Det Här Gamla Tåget 3:10 Em
   Mellan Ebb Och Flod 4:20 D   
   Flod På Väg 4:00 Dm
   Kejsarens Nya Kläder 4:10 G   
- - - - - - - - - - - - - - - - - - -
   Song To Woody 4:00 A

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Kent har äntligen tänt mitt hjärta

Postad: 2017-07-14 07:54
Kategori: 10 år

Jag äger Kents första singel, "När det blåser på månen", och lyssnade på varje ny release när Eskilstunabandet släppte en ny skiva som de yngre lyssnarna mangrant höjde till skyarna. Jag hade lite svårare att ta Kent till mitt hjärta men 2001, efter att ha lyssnat på deras lysande b-side-samlingsalbum var jag såld.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/3 2001 och sedan på HÅKANS POP.


Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/7 2005.

Jovisst, jadå, bra, ja-ja, jadå. Att hålla med och ändå vara svalt neutral. Att inte alls avguda pardonlöst utan hålla en odramatiskt låg profil när det vägs för eller emot. Så där har jag försökt värja mig mot redaktionens stora Kent-falang. Sedan nån gång 1995 har det vid varje ny release poängterats hur stora, hur viktiga, hur ouppnåeliga och hur sanslöst banbrytande kvintettens skivor är.
   Och, jovisst, det låter bra. Men det ville sig aldrig riktigt i mitt förhållande till Kent. Det var som om husets kvot av genuina Kent-fanatiker redan var fylld. Magin i Kents musik ville inte riktigt nå fram till mina breddgrader, ville inte spränga vallen mellan generationerna. Kent var "bara" ett namn bland all annan högkvalitativ svensk rockmusik.
   Då plötsligt utan förvarning och förklaring så drabbas den här medelåldriga kroppen av maniska vällustkänslor. Några veckor innan jul, då hjärna och hjärta är vidöppna för nya smaker, dofter och spännande musik, kunde inget få mig att stå emot Kent.
   Utan att jag hade bett om det låg B-sides-samlingen på mitt bord och jag tänkte i vanlig ordning pliktskyldigt lyssna igenom för att jag skulle kunna klämma fram mina ja, jo, jasså och gå vidare. Men efter fyra album av just pliktskyldigt lyssnande drabbades jag omedelbart av en konstig nästan febrig tillfredsställelse. De båda inledande nyskrivna låtarna "Chans" och "Spökstad" blev inträdesbiljetten och jag var förlorad.
   Fortsättningen på CD-samlingen är visserligen både ojämn och slarvig men jag hittade mina favoriter även där. Den fantastiska "Verkligen" gör mig övertygad om att Kent är det viktigaste, det största, det mest ouppnåeliga och det klart mest personliga av alla svenska band - någonsin.
   Jag satt alltså med en lånad samlingsplatta utan att själv äga en enda Kent-skiva. Det har liksom räckt att en i den närmaste kretsen har allt de gjort på skiva.
   Det fick mig naturligtvis att tänka om. Att snabbt införskaffa samlingen, som jag som lekman anser är ett centralt verk i Kents diskografi, plus några album. I linje med mitt irrationella Kent-beteende har jag köpt två album i fel kronologisk ordning och jag har den besynnerliga känslan att inget album kommer att slå B-sidessamlingen.
   Hur jag nu ska kunna svälja stoltheten och erkänna för ordföranden i tidningens Kent-fanclub två våningar upp vet jag inte ännu. Men å andra sidan har jag öppnat hans ögon för Americana-genren och Steve Earle så vi har alla något att lära - av varandra. För utan diskussioner och ödmjuka resonemang kan vi aldrig hitta rätt i våra musikaliska drömmar.
   Fråga punkexperten och kollegan Jakobson som just nu är inne i en svår Beatles-period och unge herr Joakim som aldrig vill sluta diskutera den tidiga soulmusiken och Phil Spector. Med öppna ögon kommer man långt, med öppna öron kommer man oändligt mycket längre.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: I min skivhylla: Danny & Dusty

Postad: 2017-07-13 07:59
Kategori: 10 år

Två kompisar från två olika amerikanska altcountrygrupper, Green On Red och Dream Syndicate, lyckades göra ett duo-album som var både avslappnat, spontant men som i allra högsta grad hade stort underhållningsvärde.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 28/10 2016.




DANNY & DUSTY: The lost weekend (Zippo ZONG 007)

Release:
1985
Placering i skivhyllan: Mellan Danielsson & Pekkaninis "Louise-Marie" (1983) och den skotska gruppen Danny Wilsons "Bebop moptop" (1989).

DAN STUARTS NÄSTAN BORTGLÖMDA NAMN fick en påminnelse under senaste Live at Heart i Örebro. Det var Austin-sångaren och låtskrivaren Jon Dee Graham som i ett mellansnack hyllade Green On Red-sångaren. Stuart är alltså "Danny" i den här duon som i praktiken är en väsentligt mycket större grupp. "Dusty" är för övrigt Dream Syndicate-ledaren Steve Wynn. Grahams omnämnande gjorde att jag ganska omedelbart tänkte på Green On Reds smått klassiska konsert på Rockmagasinet 1985. Men jag bläddrade också fram Danny & Dusty-skivan i skivhyllan ty dess spontana sound, ganska orepeterade repertoar och impulsiva inspelning har haft en plats i mitt hjärta i över 30 år.
   På den tiden, mellan ungefär 1983 och 1987, fanns det en amerikansk våg av sympatiska rockband som sorterades under musikgenren Paisley Underground utan att egentligen ha några gemensamma musikaliska band. Alltså ungefär lika suddigt förklarande som americana-genren är idag. Till den här företrädesvis västkustbaserade genren hörde alltså Green On Red, Dream Syndicate, Long Ryders, Rain Parade, Naked Prey och några till som jag just nu säkert glömt namnen på.
   Danny & Dusty-projektet leddes alltså av Stuart och Wynn tillsammans med valda delar från de tre först ovannämnda grupperna. En stor grupp, sju man, som inte alls agerade utifrån någon supergruppbenämning. Utan bara ville spela, sjunga och skriva vad de för stunden kom på. Spontant i dess ädlaste form men också musikaliskt givande med ett underhållningsvärde som matchar mycket av det bästa som 80-talsmusiken hade att erbjuda. Efter två månader av min serie "I min skivhylla" kan jag erkänna att jag idag har hittat en skiva som reservationslöst borde ha funnits med på listan med mina 80-talsfavoriter, skivkategorin som sparkade gång Håkans Pop för drygt nio år sedan.
   Musikerna bakom eller snarare bredvid Danny & Dusty är inga i sammanhanget bifigurer för pianisten Chris Cacavas (Green On Red), trummisen Dennis Duck (Dream Syndicate) och de tre Long Ryders-medlemmarna Sid Griffin, sång/gitarr/dobro, Stephen McCarthy, gitarr/lap steel/sång, och Tom Stevens, bas, tillför och bidrar till skivans ypperliga sound på bästa sätt. Resten av de tre gruppernas medlemmar finns omnämnda i skivans Special thanks-lista.
   Som albumtiteln ger sken av var det under en weekend i februari 1985 som gruppen av musiker och sångare samlades, festade och spelade in allt i Control Center Studios i Los Angeles. En 36 timmar lång session som officiellt beskrivs som en enda öl- och whiskydränkt fest (omslaget är fotograferat vid bardisken på Bob's Frolic Room i Hollywood...) med programförklaringen "friendship, fear, drunkenness, death, and elusive salvation". Men resultatet är i praktiken oväntat "nyktert" och nästan kontrollerat men på ett glatt och avslappnat sätt med ett gott humör som bästa ingrediens.
   Helt prestigelöst skrev (eller improviserade) Stuart/Wynn skivans sju originallåtar med en cover på Bob Dylans "Knockin' on heaven's door" som final och avslutningslåt.

MUSIKALISKT TILLHÖRDE NOG GREEN ON RED huvudsakligen countryrockgenren och inledningslåten "The word is out" är en typ av countryrockabilly. Medan låtar som "Song for the dreamers" (skivans bästa låt där sångarna rimmar Bobby Chacon med Al Capone) och "The king of the losers" balanserar mellan respektlös country och avslappnad rock.
   Men här finns också rent rockigare tongångar a la Dream Syndicate där Steve Wynns gitarr stundtals ("Miracle mile" och "Down to the bone") har klara influenser av Television i allmänhet och Richard Lloyd i synnerhet. Och "Send me a postcard" har absolut inget gemensamt med Shocking Blue-låten från 1968 fast den i det här starka startfältet är den minst framträdande låten.
   Tillbaka till skivans topplåtar fastnar jag för röjlåten "Baby, we all gotta go down" där det skrålas hej vilt och jag hör ett visst Stones-relaterat sound i arrangemanget. Lössläppt och allsångslockande, som om Stones hade nöjt sig med öl under inspelningarna till "Exile on Main St".
   Jag har någonstans på Håkans Pop skrivit att Danny & Dustys version av "Knockin' on heaven's door" är försumbar här men när jag nu lyssnar närmare tycker jag den är helt okej fast låten är en svårt sönderspelad cover.
   Paul B Cutler har nog haft ett lätt jobb när han har producerat det här självspelande pianot. Cutler hade punkbakgrund som musiker innan han jobbade med både Green On Red och Dream Syndicate. Året efter den här skivan blev han för övrigt gitarrist i det sistnämnda bandet.
   Lite oväntat släpptes den här ganska lågprofilerade skivan på det stora skivbolaget A&M i USA men jag äger den engelska pressningen på det lilla indiebolaget Zippo Records. Ett bolag som startades som skivaffär, i London SW4, av Peter Flanagan för att sälja amerikansk musik som annars inte fanns tillgängligt i Storbritannien. Blev sedan en skivetikett och gav ut samma sorts musik i England där alla ovannämnda namn förekom plus Thin White Rope, True West, Giant Sand och Russ Tolman.

Antingen kan jag inte alfabetet eller annars är vinylskivhyllan i oordning. Jag vet inte vad som är allvarligast. Hursomhelst hade förra veckans Mick Taylor -skiva hamnat lite, lite snett i hyllan: Framför James Taylor-skivorna och inte efter. Det är nu ändrat för att inte uppröra alla trogna läsare av min kategori "I min skivhylla".

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Folk at Heart-festivalen slutade i morse

Postad: 2017-07-12 07:56
Kategori: 10 år

I vintras efter Folk at Hearts fjärde upplaga kunde jag sammanfatta sista dygnet på det här viset.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 8/1 2017.



David Södergren, Karin Wistrand och gitarrristen Mattias Lagerqvist.


Sébastien Dubé, Simon Nyberg och Maria Johansson.


Fans Of Otherwise.


Alla bilder: Anders ErkmanMikael Persson.

FJÄRDE UPPLAGAN AV DEN UPPSKATTADE musikfestivalen Folk at Heart gick i mål framåt morgontimmarna på söndagen. Sedvanligt och helt i linje med festivalens spontana och ofta improviserade karaktär fortsatte underhållningen, i det här fallet med Dimpker Brothers, helt utanför det officiella programmet på ett av hotellrummen på Scandic Grand till framåt kl fem på söndagsmorgonen. Som den väluppfostrade recensent jag är hade jag gått till sängs långt tidigare och ryktet säger att det också i hotellets foajé pågick spännande musikmöten till framåt morgonen.
   Folk at Heart kan kanske till namnet uppfattas som en ensidig och begränsad musikalisk mötesplats utan variation men fortsätter i praktiken vara den spännande och varierade musikfestival som både publikmässigt och musikaliskt är en succé. På lördagskvällen var det återigen "lapp på luckan" till ett hotell där den levande musiken bokstavligen blomstrade i varje hörn.
   Just variationen är något av festivalens signum ty under etiketten Folk kan i stort sett all musik mötas. Det fick jag under två dygn återigen uppleva. Från lågmäld modern folkmusik och gränslös musikuppvisning via Louisiana-rock, folkrock, pop på två röster/gitarrer och folkmusik med progginfluenser till akustisk visa på några timmar. Och på Sveriges mest bekväma musikfestival, innanför väggarna på ett och samma hotell, hittar du den här variationen som du hittar inom några steg.
   Lördagskvällens mest positiva möte var när jag träffade en av festivalarrangörerna, Andreas Svensson, som i veckan innan festivalen halkade och krossade armbågen och nu gipsad dök upp på sin festival. Visserligen oförmögen att spela sitt dragspel men han kunde i hotellfoajén njuta av bandkollegorna i Ad Hoc-orkestern.
   Inledde lördagssessionen med Stockholmskvartetten Fans Of Otherwise vars lågmälda men instrumentalt välarrangerade folkmusik blev en underbart innerlig start på kvällen. Med en sångerska som hade en soulfylld röst och bandet hade en personlig elegans där jag inte för en sekund tänkte på att bandets repertoar till stor del innehöll covers från låtskrivare som Gillian Welch, Justin Townes Earle och Tom Waits.
   På samma scen några minuter senare stod Sébastien Dubé och Maria Johansson, där spelskicklighet och röstsäker underhållning gäller, och bjöd på musik och sång som flyttade gränser. Och musiken blev ännu mer avancerad när Simon Nyberg gästade med sin gitarr.
   Såg Mikael Persson & the Rigolettos på senaste Live at Heart och fascinerades av deras gitarrdominerade musik som har mer gemensamt med amerikansk sydstatsrock än det vi dagligt tal kallar folkmusik. Men med musikaliskt öppna sinnen blir Folk at Heart än merunderhållande och det här bandets tajta och rockiga sound blev just den där perfekta elektriska pausen mellan akustiska gitarrer och folkrock.
   Några minuter senare stod jag och var avundsjuk på min vän Sigge som för första gången hade upptäckt David Södergrens Hot Fives musik kvällen innan. Bandets repertoar, som uppriktigt sagt innehåller många starka låtar, börjar bli lite förutsägbar i all sin proffsiga framtoning. Det var då nya låtar som "Lyckan och jag" och "Ta din antabus, Kerstin" nu blev välkomna nyheter. Att sedan Karin Wistrand gick upp och förstärkte bandet i Docenternas "Söders ros" fick hela festivalen en ny mening.
   De ungdomliga bröderna i Dimpker Brothers är alltid lika charmiga och spontana att uppleva live. Med både sång och gitarrspel, inklusive baspedaler och trumkomp, är de på scen varje gång naturligt underhållande. Men kanske ska de slipa lite mer på mellansnacken.
   Jag kunde sedan inte undvika att uppleva Göteborgsbandet Majornas 3dje Rote ännu en gång efter kvintettens uppfriskande uppträdande på fredagskvällen. Som sista grupp på Elvy-scenen fick de nästan gränslös speltid för att presentera sin personliga form av folkmusik där texterna är lika viktiga som melodierna. Men tillsammans med underbart underhållande mellansnack var allt lika viktigt för att göra bandets framträdande till en oförglömlig upplevelse.
   Med dragspel och fiol längst fram är folkmusiken det centrala i gruppens sound. Med en repertoar från tre album, som är långtifrån lika underhållande på skiva som på en levande scen, fanns det många toppar och åtskilliga ögonblick till allsång. "Kan du härma en rödgad ål" sjöng publiken ikapp med bandet och det var nästan omöjligt att inte sjunga med i den bittra sången "Jag kommer aldrig ur det här förrän jag dör". Fantastisk underhållning.
   Efter den upplevelsen blev jag lite tom på inspiration och hamnade i ett hotellrum där David Tallroth underhöll på ett mycket personligt plan med sina tungvrickande och textmässigt mycket genomtänkta visor.

/ Håkan

Sommarsinglar som snurrar 2017

Postad: 2017-07-11 15:39
Kategori: Skiv-recensioner

DE HÄR SNABBSNURRANDE SINGLARNA är sedan många år tillbaka fast förknippade med sommaren. Förr var det 45:or på vinyl, först 7":or och sedan på 80-talet så kallade maxi-12:or, som följdes av det omöjliga skivformatet cd-singlar. Numera är det fysiska skivformatet singlar nästan utraderade från världskartan och ersatta av enstaka filer i datorn eller mobilen eller helt enkelt länkar i Spotify.
   Utvecklingen på det området går inte fysiskt framåt direkt men å andra sidan är nästan allt tillgängligt för allas öron.
   Tips på mejlen eller Messenger har fått mig att lyssna på fyra aktuella singlar eller låtar som det faktiskt handlar om och blir i min tur tips för sommarens öron när hela album kan bli för tidskrävande eller för tunga för sinnet. Alla nedanstående tips finns till gängliga på Spotify just nu.


Bobby Sant/Gunnar Danielsson: Min saga/Lika barn (691919 Records DK)
Vår Karlstadfavorit i singer/songwriter-genren, Live at Heart-bekantingen Bobby Sant, har på sin nya färska singel inlett ett fantastiskt givande samarbete med Göteborgsprofilen Gunnar Danielsson. De har under senare tid funnit varandra. "Jag har fått en oerhört god vän och bollplank", berättar Bobby.
   "Min saga" är Bobbys låt som producenten Olle Edberg har utvecklat och Danielsson har skrivit den vers han sjunger på sitt sedvanligt personliga sätt. Jag har aldrig hört Bobby så melodiskt kommersiell tidigare där piano och text bygger upp både en historia och en känsla. Min sommarfavorit just nu.
   B-sidan "Lika barn", som är en cover på Danielsson & Pekkaninis 1983-låt, framför Bobby själv och har också pianot som musikaliskt tema. En gammal favorit sedan barnsben för Bobby och det är ju märkvärdigt hur han lyckas modernisera det 34 år gamla originalet.


The Men: (Could be) Summertimin' (The Men Musical Industries)
Skånska The Men gjorde en av vårens bästa album med "Sunburst" där jag till och med stundtals kunde dra paralleller med Beatles. En fantastisk produktion faktiskt och jag hade rejäla förhoppningar inför deras typiska sommarsingel. Soundmässigt är det ett lite steg tillbaka till deras lite enklare rockstuk och jag blir inte lika handlöst överraskad och imponerad som när jag hörde albumet.
   Mindre produktion, mindre dekorerat arrangemang (fast stråkar och "la-la-la"/"do-do-do" i refrängen gör låten somrig) och en inte lika klockren melodisk fullträff som det bästa på albumet. Det har lyft fram sångaren Sven Köhlers röst mer fysiskt men jag hittar inte den där magiska känslan i låt och sound.


Hometown Marie: Better days (Hometown Marie)
I sitt mejl till mig hävdar gruppen att de spelar countryrock och att de i juni var på väg till Nashville. Jag har svårt att hitta countryparallellerna i deras musik och sound på "Better days" som har mer gemensamt med amerikansk radiorock. Hantverksmässigt godkänt men jag saknar de rent personliga dragen och kan i bästa fall referera till John Cougar Mellencamp i mitten på 80-talet.


Mathias Helsing Andersson: Nu ska du ut (Mathias Helsing Andersson)
Det finns många svenska artister som fallit för frestelsen att vilja jämföra sig med Håkan Hellström. Pr-människorna bakom Magnus slår gärna på den trumman inför den här singeln och visst finns det likheter på "Nu ska du ut" men framförallt finns det en allmän göteborgsk slarvig klang i både den passionerade rösten, det framrusande arrangemanget och den lagom spontant skrikiga framtoningen.
   Till saken hör att Mathias spelar alla instrument själv men arrangemanget är både levande och tajt. Efter denna lovande singel blir det upp till en mer seriös helhetsbedömning 1 september när det nya albumet "Med båda fötterna på jordeen" släpps. Jag har fått möjlighet att lyssna på hela den skivan men jag har inte vågat. Vill först och främst ta den här låten och singeln till mitt hjärta och förresten är det ju bara sommar än så länge.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Larm #8: juni 1978

Postad: 2017-07-11 07:54
Kategori: 10 år

Rapport från ungefär halvtid på Larms åtta år och 17 nummer långa utgivning. Lennart Persson överträffar sig själv med två klassiska intervjuer/artiklar/diskografier om och med Nick Lowe och Sean Tyla.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 24/11 2014.




Innehåll:
1. NICK LOWE (JIM FORD)
2. SEAN TYLA
3. ELVIS PRESLEY
4. "Från folkmusik till miljonindustri" del 8
5. "Ännu mera blues"
6. KINKS i mitt huvud, del 2
7. Lost in the blåst
8. Blågult Larm
9. Singlar
10. Skivrecensioner
11. Litta Kantri
12. Har ni PROBLEM

EFTER "KRISNUMRET" #7 VAR LARM TILLBAKA på allvar och i tid dessutom. 8:an var lite tunnare än vanligt, 44 sidor, men som de förklarar i ledaren är det de tjocka 60-sidors-numren som knäcker medarbetarna. Det har gjort att några av de utlovade artiklarna, bland annat intervjun med Will Birch, får vänta till nästa nummer. Den som väntar på något gott... Dessutom hade det nog blivit för mycket av det goda med både Nick Lowe och Sean Tyla, som är topparna i det här numret, tillsammans med Will Birch i samma Larm-nummer.
   I ledaren klagas det också på ekonomin i den ideella musikförening som driver Larm och vädjar till läsarna att genast förnya prenumerationerna och mycket riktigt har jag sparat postkvittot från inbetalningen, se höger.
   Lennart Persson överträffar sig själv i det här Larm-numret med två klassiska intervjuer/artiklar/diskografier om och med Nick Lowe och Sean Tyla. Djupgående, researchfyllda och inspirerande texter som i mitt fall gav mig en ny riktig favorit och artist i Tyla som därefter blev mitt skivsamlande intresse. Detaljerna, nya aktuella bilder av Stefan Wallgren och all information om hans tidigare skivproduktion fanns ju att finna i den här artikeln. Därför började jag direkt leta tillbaka till Ducks Deluxe-skivor, Tyla Gang och Tylas soloskivor.
   Nick Lowe-artikeln var naturligtvis lika intressant men inte lika överraskande och inte fylld med så mycket ny information. Men givetvis hyperintressant med information från källan direkt. Från Brinsley Schwarzs dagar via Tartan Horde till Stiff och Rockpile som han i intervjun påstår är ett avslutat kapitel. Splittringen skulle enligt Nick Lowe har inträffat efter den turbulenta USA-turnén som förband till Bad Company där Rockpile var större succé än huvudbandet. Nu vet vi att den "nyheten" inte stämde. Rockpile skulle ju komma att existera till februari 1981 med flera Sverigebesök på sitt samvete.
   Inne i den sju sidor långa Lowe-artikeln finns dessutom en spalt om Nicks favoritlåtskrivare Jim Ford. Mycket intressant info då, nu åtskilliga år senare har vi lärt oss historien om Ford genom många återutgivningar via svenskt initiativ.
   En annan hörnsten bland artiklarna i Larm #8 är den andra delen av Kinks-diskografin som Lennart P inledde i #7. Den täcker åren 1973 till 1978 och är lika initierat skriven av Staffan Solding.
   Solding tar i sin traditionella blueskrönika upp en mängd kvinnliga bluesartister som är okänd mark med många okända namn för mig. Eller vad sägs om bland annat Arlean Brown, Big Time Sarah och Zora Young medan Koko Taylors namn klingar bekant.

VINJETTEN LOST IN THE BLÅST, om skivorna som kommit bort i mängden, är tillbaka med flera intressanta namn. Ett uppslag tips, med bland annat Mentor Williams, Big Star (gruppens tredje outgivna album "3"), The Box Tops och The Good Rats, som följs av en sida läsartips där namn som Splinter, John Stewart och Michael Murphey förekommer.
   Christer Svensson lotsar oss igenom nyligen avlidne Elvis Presleys 50-talsmaterial och Christer Olsson beskriver pengarnas makt inom countrymusiken i sin åtta delar långa följetong "Från folkmusik till miljonindustri", som därmed avslutas här, och tangerar namn som bland annat Glen Campbell, Roy Acuff och Buck Owens. Mer country blir det under vinjetten Litta Kantri där Torkel Dromberg recenserar nya skivor med bland annat Joe Ely, Steve Young, Lee Clayton och Daisy Dillman Band.
   Sidan Blågult Larm, om nya svenska grupper, riktar ljuset mot Madhouse från Stockholm, Bruset från Göteborg och Skånes Kriminella Gitarrer där Stry och Sticky Bomb inledde sina karriärer. Mer svenskt är det på Larms sistasida där Måns Ivarsson har träffat Problem i skivstudion där de jobbar med debutalbumet.
   Lennart P:s fyra singelsidor har fått en bättre och mer lättläst redigering där han tipsar om sina 20 mest intressanta singlar. Bland annat tre med Elvis Costello, Ian Gomms solodebut "Come on", Johnny Thunders, Roogalator och Patti Smiths "Because the night". Plus korta omnämnanden av rekommenderade singlar med Radio Stars, Saints, Steve Gibbons och Ernie Graham.
   Persson har också recenserat de mest intressanta albumen, samlingsskivorna med Legend och Ducks Deluxe i första hand. Men också den märkliga gruppen Spitballs (Beserkley-grupper i en salig blandning), Amazing Rhythm Aces, Tom Petty & the Heartbreakers, Motors första och naturligtvis nya skivor med Sir Douglas Quintet och NRBQ. Bland övriga albumrecensioner märks Pirates, Television och Ry Cooder.

/ Håkan

En låtmässigt ganska enastående repertoar

Postad: 2017-07-10 10:02
Kategori: Live-recensioner

Per Gessles konsert i Örebro 8 juli 2017, på det nya spelstället Gustavsvik, var sommarturnéns andra. Jag gjorde ett tillfälligt inhopp som recensent på Nerikes Allehanda och blev innan konserten intervjuad live på na-sajten. Ni kan se intervjun som en del i bildspecialen på den här sidan.


Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/7 2017.

PER GESSLE
Gustavsvik, Örebro 8 juli 2017
Konsertlängd: 21:00-22:44 (104 minuter)

GOOD HARVEST
Gustavsvik, Örebro 8 juli 2017
Konsertlängd: 19:30-19:55 (25 minuter)

STRANDELS
Gustavsvik, Örebro 8 juli 2017
Konsertlängd: 20:10-20:31 (21 minuter)

Min plats: ca 40 m svagt till vänster om scenen.


Efter en tio år lång "paus" som soloartist på svenska ska det enligt alla poprelaterade regler inte kunna vara möjligt att kunna återkomma med flaggan i topp. Men då har alla analyser inte räknat med Per Gessles rent odödliga kvalitéer som låtskrivare, som artist och som fenomen. I hans dna återfinns alla hemliga ingredienser som tillsammans kan skapa sommarkänsla och gemensam glädje och fick på lördagskvällen, inför många, många tusen i publiken, till och med vädret att verka bättre än det var.
   Nåja, inför Per Gessles konsert dallrade det ändå en viss påtaglig spänning och osäkerhet i luften och hans "comeback" var långtifrån någon säker succé på förhand. Det som brukar vara Gessles signum, att mata en hungrig publik med nyskrivna kommersiella hits, har den här gången haft en helt annan taktik. Försommarens album "En vacker natt", inspelad i Nashville, doftade mer americana än svensk sommarpop så med den skivan som utgångspunkt skulle Gessle den här gången inte kunna sparka in redan öppna dörrar. Det klarade däremot alla hans övriga hits av åt honom.
   Per Gessle blandade och gav ur en låtmässigt ganska enastående repertoar. Ibland kom de förutsägbara återblickarna från en lång karriär lite för ofta för att jag skulle kunna uppleva konserten som innehållsmässigt spännande. Påverkad av fansens otåliga krav på ständig igenkänning och allsång hade gjort Gessle tveklöst feg i sitt val av konsertlåtar.
   "En vacker natt" var på många sätt häpnadsväckande för att den till stora delar saknade just det där typiska och omedelbara Per Gessle-receptet och renodlad hitkänsla. Däremot fanns där djupare musikaliska influenser som inte direkt riktade sig till en sommarstimmig allsångspublik. Kanske en inomhusturné till vintern i normalt stora konserthallar?
   Gessle och hans producenter har valt att döpa sommarturnén till "En vacker kväll" med klar koppling till just ovannämnda album men de nästan två timmarna på scen var först och främst regisserade som en greatest hits-förpackad konsert. För första gången i Gessles långa karriär fick han möjlighet att hoppa mellan Gyllene Tider-hitsen, den internationella Roxette-repertoaren och egna sololåtar i en och samma konsert.
   Det kanske på pappret låter splittrat och kommersiellt förutsägbart men blev i verkligheten en perfekt underhållande helhet. Nytt blod i bandet, Lars Winnerbäck-kända ansikten som Ola Gustafsson (steelguitar) och Malin-My Wall (fiol/mandolin), hade tydligt uppgraderat många arrangemang och höll intresset vid liv under hela konserten. Det fick exempelvis de tämligen uttjatade och i original alldeles för tungfotade Roxette-hitsen att väldigt ofta förvandlas till jordnära pop och naturligt smälta in i den övriga poprepertoaren.
   Gessles band i övrigt innehöll genomgående rutinerat folk med Clarence Öfwerman, keyboards, och Christoffer Lundquist, diverse gitarrer, i spetsen. Med galen blick och ett galet gitarrsound tog Lundquist stundtals över showen. Sångerskan Helena Josefsson tog lite större plats än vanligt med sin väna stämma, sjöng "Segla på ett moln"-introt till "Första pris" och fick det tunga ansvaret att duettsjunga med Gessle i konsertens slutpunkt med "Småstadsprat".
   Basisten Magnus Börjesson höll huvudsakligen en låg profil på scenens högra sida. Tog till orda en gång när han gratulerade Ringo Starr på födelsedagen. Välment och uppmärksamt - om det inte hade varit en dag försent! Bakom trummorna fanns ytterligare ett nytt namn i de här sammanhangen, Andreas Dahlbäck. Vanligtvis en musiker med mycket energi kroppen, som vi har sett bakom både Ulf Lundell och Anna Ternheim, men höll en låg profil tills han fick chansen att stampa igång "Sommartider" ensam på scen.
   Det nya albumet spelade som sagt ingen huvudroll i konsertrepertoaren som ändå tog avstamp i den nya "Min plats". Gessle valde att börja konserten enligt den oskrivna lagen att inleda med första låt från senaste album och det blev en både älskvärd och fräsch start utan att så dags framkalla något explosivt fyrverkeri. Även nya låtarna "Första pris" och "Tittar på dej när du dansar" hade också växt till sig i livekostymen.
   Repertoarmässigt var kombinationen av alla karriärers hits en kassaskåpssäker triumf inför en publik som i vanlig ordning älskade nostalgi över allt annat och aldrig kan sluta älska det förutsägbara. Som recensent saknade jag allmänt de oväntade överraskningarna i låtval, den ordentligt uppgraderade gamla Gyllene Tider-låten "Honung och guld" var ett sällsynt undantag.
   Andra höjdpunkter var alla de nya klangerna i "It must have been love", med Christoffer Lundquist på lapsteel, och aldrig har tre elgitarrer och en fiol varit en sådan vacker kombination som i "Kung av sand".
   Är det inte snart dags att slopa den konstruerade detaljen med extralåtar? Publiken i lördagskväll var så dags dels utpumpad av tempot, i låtar som "Gå och fiska", "The look", "Dressed for success" och "Joyride",. och dels redan övertygade om att artisterna skulle komma tillbaka på scen att klapp och skrik nästan domnade bort i en avslappnad suck.
   Inte heller förbanden fick väl den uppmärksamhet de borde ha fått medan publik hellre ville sitta kvar där dryck serverades eller helt enkelt prataade sönder musiken.
   Duon Good Harvest gjorde en strong insats på den jättelika scenen till en loj respons från publiken. Strandels, syskonduon med Tova och Sixten Strandell och musiker, var ett nytt namn för mig. Modern välsjungen pop, om än inte så personlig, som saknade bas och keyboards på scen men inte i högtalarna.


Per Gessles låtar:
Min plats
På promenad genom stan
Vilket håll du än går
Juni, juli, augusti
Det hjärta som brinner
Första pris
Tittar på dej när du dansar
It must have been love
Honung och guld
Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)/Flickan i en Cole Porter-sång
Kung av sand
Ljudet av ett annat hjärta
Spegelboll
Gå och fiska
The look

Extralåtar:
Varmt igen
Tycker om när du tar på mig
Dressed for success
Joyride

Extra extralåtar:
Sommartider
Småstadsprat

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Feber #3: juni 1991

Postad: 2017-07-10 07:51
Kategori: 10 år

Bara ett år efter nummer två lyckades Lennart Persson sätta ihop ännu ett lyckat tredje nummer av Feber som tyvärr blev det sista.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 25/5 2015.




1. WILMER X
2. Vem är ART FEIN?
3. THE CRAMPS Peppermint Lounge
4. Rock innan rock blev rock
5. STEVE YOUNG
6. RY COODER
7. TOWNES VAN ZANDT
8. JIMMIE DALE GILMORE
9. THE BLUE RIDGE RANGERS
10. Tio välmatade jukeboxar på platta
11. ROLLING STONES på radio
12. ROLLING STONES inspelningar som aldrig gavs ut
13. SLIM GAILLARD
14. CHARLIE FEATHERS
15. Plattor för samlare...
16. ...och för fattiglappar
17. OTIS RUSH
18. OTIS RUSH i mitt hjärta
19. JAMES CARR


VI ENTUSIASTISKA LÄSARE VISSTE DET INTE OCH JAG TROR INTE ATT Lennart Persson heller var medveten om det just då men Feber #3, som kom på sommaren 1991, blev den sista tidningen som Lennart gav ut. Med tanke på att det "bara" var ett drygt år sedan senaste numret trodde vi nog allmänt att utgivningstakten för Feber-tidningarna hade blivit stabilt och långsiktigt. Och #3 blev ett matigt (92 sidor!), otroligt läsvärt (se innehållet ovan!) och mycket underhållande nummer (från Wilmer X via Townes Van Zandt och Rolling Stones till James Carr!).
   Tidningen var dock försenad, Lennart hade utlovat den till vintern innan, och ska jag så här långt efteråt spekulera i den kommande nedläggningen så hade layoutkillen Bo Zadig precis hoppat av och tidningen var kanske inte lika "snygg" som tidigare. Lennart fick själv klippa och klistra ihop det här numret, tillsammans med Larm-proffset Staffan Solding, och erkänner öppet den simpla layouten. Numera har jag också Staffans ord på det.
   Vi läste inte Larm och sedan Feber för den snygga ytan utan för det gränslöst intressanta innehållet. Men omslagsbilden på Nisse Hellberg är mycket vacker och är en fin ingång till Lennarts kompletta genomgång av Wilmer X-historien och intressanta noteringar om varje skiva från 1980 till 1991. Med Nisses kommentarer som en röd tråd och från många andra Wilmer-relaterade personer genom åren.
   Dessutom innehåller det sista Feber-numret en gratisvinylsingel med, naturligtvis, Wilmer X. En högklassig poprockig "Eld mot eld", en outtake från "Klubb Bongo"-inspelningarna 1989, kopplad med en liveversion av Slim Harpos "Dream girl blues" inspelad i januari 1991 där Nisse kompas av Buckaroos.
   Feber #3 är naturligtvis Lennarts nummer men han har också fått hjälp med skrivandet av flera personer. Vännen Mats Olsson har skrivit en artikel om rockboksförfattaren, skivproducenten, managern och tv-showpresentatören Art Fein. Och Fein själv har bidragit med en text om de amerikanska artisterna som var rock långt innan Elvis och Jerry Lee. Som exempelvis Wynonie Harris, Louis Prima och Amos Milburn.
   Micke Widell har skrivit dubbelartikeln om Rolling Stones där han har grävt bland radioinspelningar och outgivna studioinspelningar på bootlegs. Den senare artikeln täcker åren fram till 1970 och Widell utlovar en artikel om låtarna från 70- och 80-talen i nästa Feber-nummer. Som ingen fick i sin hand...
   Några andra som bidrar till sista Feber-numret är Jan Aghed (om Townes Van Zandt), Gert-Olle Göransson (om Slim Gaillard), Bo Sandell (om gamla country- och r&b-skivor med högt samlarvärde) och bluesexperten Staffan Solding (om Otis Rush). Till den sistnämnda artikeln har Sven Zetterberg lagt till en lista med sina tio favoritlåtar med Rush.
   Resten av tidningen är Lennart Perssons verk där de skriftliga höjdpunkterna avlöser varandra. Med den inledande 20 sidor långa genomgången av Wilmer X:s historia och skivkarriär som ett oöverträffat dokument.
   Utöver Lennarts rejäla artiklar om Steve Young, Jimmie Dale Gilmore, Blue Ridge Rangers, Charlie Feathers och James Carr har han också skrivit några mer kortfattade noteringar om Ry Cooders liveskivor, Townes Van Zandts skivor, tio ovärderliga coverskivor och återutgivna prisvärda countryskivor.
   Svensk rockjournalistik när den var som bäst.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: 90:#6 Mambo feber

Postad: 2017-07-09 07:59
Kategori: 10 år

När jag nu, drygt 20 år efter Wilmer X-karriärens slutpunkt, kan sammanfatta och rangordna gruppens skivor kan jag med gott samvete utnämna det fantastiska dubbelalbumet "Mambo feber" till gruppens definitiva höjdpunkt på skiva.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 7/4 2014.


WILMER X: Mambo feber (Hi Fidelity/EMI, 1991)

DET KANSKE FORTFARANDE är för tidigt att skriva Wilmer X:s slutgiltiga historia men jag tror att när den dagen kommer och allt ska sammanfattas och rangordnas bör "Mambo feber" hamna överst bland alla gruppens många fantastiska skivor. Det här är ju ett makalöst praktverk i både kvantitet och kvalitet. Sångaren och ledaren Nisse Hellberg når här sin höjdpunkt som låtskrivare och den enorma produktiviteten (30 låtar på en dubbel-cd) samsas med en hög, mycket hög och bred, kreativitet och variation.
   Sedan den omtumlande starten mitt i punkepokens 1977, under det tidstypiska namnet Wilmer Pitt, har ju gruppens utveckling pekat stadigt uppåt. Via regelbundna skivsläpp, flitigt turnerande, några medlemsförändringar och ett ständigt uppdaterat sound på 80-talet nådde Wilmer X i mars 1991 sin höjdpunkt som grupp.
   "Mambo feber" var en rejäl kommersiell succé, närmare 100 000 sålda ex, men redan 1988 hade gruppen fått sitt genombrott genom att byta skivbolag till EMI, ge ut albumet "Teknikens under" och förändra soundet med hjälp av nye producenten Dan Sundquist. Uppföljaren "Klubb Bongo" (1989) producerade Magnus Frykberg men till "Mambo feber" var Sundquist tillbaka som producent.
   Ärrade Sundquist hade redan på 80-talet producerat uppmärksammade skivor med bland annat Anne-Lie Rydé, Freda' och den legendariska "...och stora havet" (1989) med Jakob Hellman. Hösten 1990, när "Mambo feber" spelades in, fick han det stora ansvaret att ta hand om en otrolig mängd nyskrivna Hellberg-låtar. Och att sedan styra upp inspelningarna med allt material som när de avslutades var så omfattande att formatet dubbelalbum var det enda tänkbara.
   Wilmer X hade under hela 80-talet ständigt små medlemsförändringar och "drabbades" inför "Mambo feber" på sommaren 1990 av ännu ett. Basisten Stefan Björk lämnade gruppen han hade spelat med sedan 1983, för att börja spela med Diamond Dogs. Han ersattes av återvändande Thomas Holst som hade spelat gitarr med Wilmer X mellan 1983 och 1986.

MED NISSE HELLBERG, GITARR/SÅNG, Jalle Lorensson, munspel, Sticky Bomb, trummor, den gamla frontlinjen, gitarristen Pelle Ossler (sedan 1986), pianisten Mats Bengtsson (sedan 1989) och nu också Holst var Wilmer X en stor och trygg sextett. Men det hindrade inte gruppen, producenten och skivbolagets smakråd Kjell Andersson, som dessutom gjort omslaget, att bjuda in fler gästartister än någonsin till inspelningarna.
   En tjejtrio i kören, med Titiyo i spetsen, en trio blåsare, med bland annat Nils Landgren, och flera speciella musiker som Carla Jonsson, gitarr, Thomas Haglund, fiol, Jesper Lindberg, dobro/steelguitar, Matts Alsberg, kontrabas, och förre Docenterna-sångaren Mats Möller (som var trunkbärare åt Wilmer X tidigt 80-tal...) gjorde hela "Mambo feber"-produktionen till en magnifik fest.
   Största namnet i gästlistan var Peps Persson som gör duetten "Perssons gård" tillsammans med Nisse Hellberg och spelar ett långt och blixtrande gitarrsolo på en låt som också innehåller ett dragspelsolo. På slutet av låten försöker Peps på klingande skånska förklara vägen till Perssons Gård.
   Samarbetet med Peps fortsatte samma år med en konsert som resulterade i både ett tv-program och den halvakustiska liveplattan ”En speciell kväll”. Och 1994 gjorde Peps och Nisse duettskivan "Röster från södern".
   Med alla dessa gästartister på "Mambo feber" kunde det kanske uppfattas att Wilmer X höll på att gå utanför sitt gamla trygga sound men hela skivan är en sensationellt jämn avhandling av rockmusikens grundläggande rötter. Att gruppen är Sveriges svar på Rolling Stones hörs på flera låtar. Med sin ruffiga rock, stänk av country och bluesdofter, med tjejkörer och blås går det inte att låta bli att jämföra med "Exile on Main Street", ett annat klassiskt dubbelalbum.
   Som vanligt lånar Nisse och Wilmer X från rockhistorien. Nämnda Stones, Chuck Berry och Bo Diddley tillhör de obligatoriska namnen men jag hör också Beatles och Dire Straits på några spår.
   Men mest av allt är det givetvis Wilmer X i högform på "Mambo feber". Från den rockabillyvrålande "Sex kvinnor på ett tåg" via countrysmäktande "En hel värld hemifrån" till underbart poppiga "Hon tar till vapen".
   "Jag är överväldigad", avslutade jag min recension i Nerikes Allehanda 19 mars 1991 och jag kan understryka den känslan än i dag.

YouTube: Titellåten med Wilmer X:


/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Ian Gomm English Discography

Postad: 2017-07-08 07:53
Kategori: 10 år

Ian Gomm var en av sångarna och låtskrivarna i pubrockgruppen Brinsley Schwarz och när han började ge ut soloskivor blev han en av mina största idoler. I den här diskografin återfinns många Gomm-klassiska låtar som "Hooked on love", "Man on a mountain" och "I'm in a heartache" plus starka album som "What a blow" och "The village voice".

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 21/12 2011.




IAN ROBERT GOMM föddes 17 mars 1947 i Chiswick i västra London. Hans första musikaliska intresse gav honom favoriter som The Ventures, The Everly Brothers och The Beatles. Ian var tidigt tekniskt intresserad och gick som teknikerlärling på EMI Ltd i Hayes, London, medan han i slutet på 60-talet spelade både komp- och sologitarr i många olika halvprofessionella band där han ofta var ledare. De r&b-baserade grupperna uppträdde i västra London på klubbar och pubar och spelade också förband till grupper som The Who, Pink Floyd och The Move.
   Första bandet för Ian hette Unit 4 (ej att förväxlas med den samtida engelska hitgruppen Unit 4 + 2) och sedan spelade han i The Unknowns, The Triangle, The Generation och The Daisy Showband där också basisten Colin Bass var medlem. Bass fortsatte sedan i Velvet Opera.
   I september 1970 svarade Gomm på en annons i Melody Maker där Dave Robinson, manager för gruppen Brinsley Schwartz, sökte efter en ”rhythm/lead guitarist with vocal ability to sing, write and play any other instruments, interested or into country flavored music”. Ian passade in perfekt på den beskrivningen, sökte och fick jobbet samma månad.
   Åren med Brinsley Schwartz och bandets diskografi finns dokumenterat här.

Tack vare min vän Lasse Kärrbäcks goda kontakter med Ian Gomm kan jag här exklusivt presentera unika bilddokument från Ian Gomms första stapplande steg i artistbranschen från mitten av 60-talet. Samtliga grupper var stationerade i västra London. Innan det blev 70-tal och Brinsley Schwarz kom in i bilden.


1964 Unit 4: Ian Gomm (gitarr), Martin Davis (bas), Frank Kennington (sång) och Simon ? (trummor)

1965 The Unknowns: Ian Gomm (gitarr), Martin Davis (gitarr), Jerry ? (sång), Maurice ? (bas) och Ian ? (trummor).


1966 The Generation: Ian Gomm (gitarr/sång), Martin Davis (gitarr), Maurice ? (bas) och Ian ? (trummor).

1967/8
The Triangle:
Ian Gomm (gitarr/sång)
Ian McGinnes (bas)
Gordon Edwards (trummor)







Ian Gomm berättar idag: “The Triangle Group who supported Pink Floyd at The Boat House (Kew) 25th October 1968 (London, England). The audience booed The Pink Floyd off the stage that night and The Triangle had to go back on and play again to stop a near riot!

The Daisy Showband, som ibland kallades Dumpkoff, bestod 1969 av Ian Gomm (gitarr/sång), Colin Bass (bas) och Roger ? (trummor).



Redan som medlem i Brinsley Schwartz började Ian Gomm arbeta i studion som musiker. Tillsammans med sina bandkollegor spelade han på skivor med Ernie Graham ("Ernie Graham", 1971), Frankie Miller ("Once in a blue moon", 1972) och Dave Edmunds ("Subtle as a flying mallet", 1975). Här har jag skrivit om de tre skivorna.


När Brinsley Schwartz splittrades i mars 1975 flyttade Gomm med fru Karen och familjen, dottern Heidi och sonen Sam, till Wales och den lilla byn Llanfair Caereinion långt upp i County Powys. Där började Ian med att bygga om inspelningsstudion Foel Recording Studio, som basisten i Hawkwind Dave Anderson var med och ägde, där han också blev anställd som tekniker och producent.










Ian Gomm på plats bakom mixer-
bordet
i Foel
Recording
Studio.



Bland de första tekniker-uppdragen för Ian var i mars 1976 när en ny engelsk grupp som hette The Stranglers anlände till byn och studion i en glassbuss som ägdes av trummisen... De fyra medlemmarna ville spela in fyra demos, låtarna "Peaches", "Down In The Sewer", "Tomorrow was hereafter" och "Bitching", som senare skulle leda till skivkontrakt för gruppen.
   1992 släpptes de här inspelningar på skiva, "The Early Years '74 '75 '76 Rare Live and Unreleased", med Stranglers.



Mellan 27 juni och 4 juli 1976 jobbade Ian Gomm som tekniker (tillsammans med Pat Moran) på inspelningarna i Foel Studios för albumet "Over" med sångaren från Van Der Graaf Generator, Peter Hammill som släpptes 1977.








1977 mixade Ian musiken på Amon Düül II:s album "Almost Alive...And Looking Fine". Och producerade den engelska pubrockgruppen Bees Make Honeys ep "Bees Make Honey". Samma år jobbade han som tekniker på Van Der Graaf Generators album "The Quiet Zone, the Pleasure Dome".

1978 fick Ian Gomm skivkontrakt som soloartist på det engelska skivbolaget Albion Records. Bolaget startades ursprungligen 1976 som ett management och en bokningsfirma av Ian Grant, Dai Davies (tidigare manager åt bland annat Brinsley Schwarz, Ducks Deluxe och Stranglers) och Derek Savage och började ge ut skivor 1978 av vilka "Come on" med Gomm blev den första.
   1978 distribuerades Albion av EMI, 1979 av Arista och från 1980 till 1984 av Spartan.



24 mars 1978
IAN GOMM
Come on
(Chuck Berry)
Darkest night (Ian Gomm)
(Albion ION 1)
Producerad av Martin Rushent
   "Come on" var ursprungligen en singel med låtskrivaren (1961) men kanske mest känd som Rolling Stones debutsingel 1963.


I maj 1978 dök den första officiella versionen av Nick Lowe/Ian Gomm-låten "Cruel to be kind" upp på skiva. I en Brinsley Schwartz-inspelad version från 1974 men under Nick Lowes namn på b-sidan till singeln "Little Hitler". Lowe skulle snart spela in låten på nytt tillsammans med Rockpile där den hamnade på "Labour of lust"-albumet, medan originalversionen under Brinsley Schwartz namn inte skulle dyka upp tillfälligt förrän 1988 på albumet "It's all over now".





15 september 1978
IAN GOMM
Hold on
(Ian Gomm)
Chicken run (Ian Gomm)
(Albion ION 2)
Producerad av Martin Rushent
   Två originallåtar från den kommande solodebuten "Summer holiday".








1978 12”
IAN GOMM
Hold on
(Ian Gomm)
Chicken run (Ian Gomm)
(Albion 12-ION 2)
Producerad av Martin Rushent
   Gomms andra singel gavs också ut som 12" maxisingel med i stort sett identiskt innehåll som på 7”:an. Men speltiden på "Hold on" skiljer sig marginellt, är 2:36 på 7":an och 2:44 på 12”:an. Men b-sidan är lika lång på båda utgåvorna.





1978 medverkade Ian Gomm på två olika album. Dels på Paul Downes album "Still life" (Sweet Folk & Country) där han spelade gitarr och sjöng och dels på Norman Mourants album "It's hard to live on dreams" där Ian spelade basgitarr.








1978
IAN GOMM
Summer Holiday

(Albion ALBG 100)
Producerad av Martin Rushent

Hooked on love (Ian Gomm)
Sad Affair (Ian Gomm)
Black and White (Ian Gomm)
Come On (Chuck Berry)
Hold On (Ian Gomm)
Airplane (Ian Gomm)
24 Hour Service (Ian Gomm)
That's the Way I Rock 'n' Roll (Ian Gomm)
Dirty lies (Ian Gomm)
You Can't Do That (John Lennon/Paul McCartney)
Chicken run (Ian Gomm)
Another Year (Ian Gomm)
   Debutalbum, tio originallåtar och två covers. "Hooked on love" är en gammal Brinsley Schwartz-låt från "Please don't ever change" (1973). Låten "You can't do that" fanns med på Beatles album “A hard day’s night” från 1964.

   Musiker: Ian Gomm, gitarr och sång, Herbie Flowers, bas, Chris Parren, keyboards, och Barry deSouza, trummor.



23 februari 1979
IAN GOMM
24 Hour Service
(Ian Gomm)
Black and White (Ian Gomm)
(Albion ION 5)
Producerad av Martin Rushent
   Två låtar från albumet.


I USA tillhörde Ian Gomm Stiff-klanen och skivbolaget Stiff/Epic släppte ”Summer holiday” i USA i juli 1979 men med den nya lite vitsiga titeln titeln ”Gomm with the Wind” där låtarna presenterades i en annan ordning. (Egentligen var det bara "Hold on"-låten som flyttats fram till förstalåt på albumet).
   I samband med albumet släpptes just ”Hold On” på singel och blev populär på collegeradio och började klättra på Billboards Hot 100 där den som bäst nådde en hedrande 12:e-plats på hösten. Framgångarna gjorde att Ian med grupp fick agera förband på Dire Straits USA-turné i september/oktober 1979. Ian kompades då av Ray "Taff" Williams, gitarr, Nick Glennie-Smith, keyboards, Rod Demick, bas, och Alan Coulter, trummor.


Ian Gomms band 1979. Vid en konsert på Hope 'n' Anchor i London. Från vänster Ray Taff Williams, Alan Coulter, Ian Gomm, Nick Glennie-Smith (skymd) och Rod Demick (halvt skymd).

När Dire Straits återvände till Europa för turné fortsatte Gomm med band att turnera i USA. Samtidigt som relanseringen av Gomms debutalbum i USA bytte Gomms skivbolag Albion distributör i England, från United Artists till Arista. Skivan släpptes då på nytt även i England med samma titel och låtordning som i USA. Och den ursprungliga singeln ”Hold on”/”Chicken run” släpptes också på nytt men med nytt skivnummer, se nedan.


1979
IAN GOMM
"Talks"

(Stiff/Epic GOMM 1)

Come On (Chuck Berry)
That's the Way I Rock 'n' Roll (Ian Gomm)
Hooked on love (Ian Gomm)
Hold On (Ian Gomm)
You Can't Do That (John Lennon/Paul McCartney)
24 Hour Service (Ian Gomm)
   En obskyr och tämligen unik skiva med undertiteln "Stiff Records Radio Interview D.J. Album". En promotionskiva riktad till den amerikanska marknaden. Utgiven i USA men tillverkad i England. På en amerikansk etikett... Radiokanaler och dj:s var målgruppen för skivan. Låtarna (se ovan) är alla hämtade från "Summer holiday"-albumet (eller "Gomm with the wind" som den här på amerikanskt vis kallas på omslaget och etiketten) blandas med inspelade intervjusvar av Ian på färdigkonstruerade frågor.

Även i Holland släpptes Ians "Summer holiday"-album 1979 med både ett nytt omslag och en ny titel, "Come on", på ett helt annat skivbolag (Ariola). Men med exakt samma låtordning som på originalet.






1979
IAN GOMM
Gomm with the wind

(Albion DAI 1)
Producerad av Martin Rushent

Hold On (Ian Gomm)
Hooked on love (Ian Gomm)
Sad Affair (Ian Gomm)
Black and White (Ian Gomm)
Come On (Chuck Berry)
Airplane (Ian Gomm)
24 Hour Service (Ian Gomm)
That's the Way I Rock 'n' Roll (Ian Gomm)
Dirty lies (Ian Gomm)
You Can't Do That (John Lennon/Paul McCartney)
Chicken run (Ian Gomm)
Another Year (Ian Gomm)
   Se info ovan. Låtarna är identiska med "Summer holiday"-albumet men i en annan ordning.

Musiker: Ian Gomm, gitarr och sång, Herbie Flowers, bas, Chris Parren, keyboards, och Barry deSouza, trummor.



1979
IAN GOMM: Gomm with the wind (Albion TC-DAI 1)
"Gomm with the wind" släpptes även som kassett. Med samma låtordning som på albumet.









5 oktober 1979
IAN GOMM
Hold On
(Ian Gomm)
Chicken run (Ian Gomm)
(Albion DEL 7)
Producerad av Martin Rushent
   Ett nytt distributionsavtal, nu med Arista, och den oväntade USA-succén gjorde att Gomms andra singel gavs ut på nytt med ny etikettdesign och nytt skivnummer.



1979 släpptes den första officiella versionen av Nick Lowe/Ian Gomm-låten "God bless (whoever made you)" med Jona Lewie. En låt som ursprungligen spelades in av Brinsley Schwarz 1974 men inte gavs ut med den gruppen förrän 1988 på albumet "It's all over now".
   Samma år skrev Ian låten "Carillion" tillsammans med sin basist Herbie Flowers. Herbie spelar också bas i gruppen Sky och låten hamnade på gruppens första album "Sky".
   Ian Gomm fick sin första guldskiva för kompositionen "Carillion". Se till höger.








April 1980
IAN GOMM
Slow dancing
(Jack Tempchin)
It don’t help (Ian Gomm)
(Albion DEL 10)
Producerad av Martin Rushent
   Försmak från nästa Gomm-album. A-sidans amerikanska cover hade rötterna i gruppen Funky Kings repertoar där låtskrivaren Jack Tempchin var medlem. "Slow dancing" fanns med på den gruppens debutalbum från 1976.



1980
IAN GOMM
Man on a mountain
(Ian Gomm)
It don’t help (Ian Gomm)
(Albion DEL 12, Sverige)
Producerad av Martin Rushent
   En Sverige-utgiven Gomm-singel med två låtar från kommande albumet.








1980
IAN GOMM
Ian Gomm Demonstrates

(Albion Music Ltd GOMM1)

Only you (knowing me) (Ian Gomm)
You can't put me down (Ian Gomm)
Lonely avenue (Ian Gomm)
Let's stick together (Ian Gomm)
Only you (Ian Gomm)
Magic spell (Ian Gomm)
   På Ian Gomms hemsida finns en diskografi med hans skivor, både engelska och amerikanska, och där förekommer en skiva med titeln "Ian Gomm demonstrates" som påstås utgiven 1981. En skiva som är näst intill omöjlig att spåra eller hitta information om. Ian Gomm själv meddelar att skivan aldrig gavs ut utan enbart fungerade som en förlagsskiva med demolåtar som skulle säljas till andra artister.
   Skivan är enligt omslaget "utgiven" av Albion Music Ltd 1980 och innehåller sex låtar som vi varken förr eller senare har hört med Ian Gomm eller någon annan artist. Däremot är det flera titlar på den här skivan som känns bekanta i andra sammanhang...



Augusti 1980
IAN GOMM
What a blow

(Albion DAI 5) eller (Albion ALB 102)
Producerad av Martin Rushent

1. Man on a Mountain (Ian Gomm)
2. Jealousy (Ian Gomm)
3. Slow Dancing (Jack Tempchin)
4. Jaguar (Ian Gomm)
5. Ooh What a Night (Ian Gomm)
6. What a Blow (Ian Gomm)
7. Nobody's Fool (Ian Gomm)
8. Here It Comes Again (Ian Gomm)
9. It Don't Help (Ian Gomm)
10. When Sleep Is Just Enough (Ian Gomm)
11. Words of Love (Buddy Holly)
12. I Just Wanna Stay Here (Ian Gomm)
   Andra albumet med tio originallåtar och två covers. Buddy Holly spelade in och gav ut "Words of love" på skiva 1957. Även Beatles gjorde en cover på låten till ”Beatles for sale”-albumet 1964.

På följande låtar, 1, 2, 3, 6, 7:
Ian Gomm, sång och gitarr, Taff Williams, gitarr, Rod Demick, bas, Nick Glennie-Smith, keyboards, Alan Coulter, trummor, och Alla + Martin Rushent, bakgrundssång.

På dessa låtar, 4, 5, 8, 9, 10, 11, 12:
Ian Gomm, sång och gitarr, Chris Parren, keyboards, Barry deSouza, trummor, Malcolm Morley, keyboards, B. J. Cole, pedal steel (på “When Sleep Is Just Enough”), Raf Ravenscroft, allt blås, Ian och Martin Rushent, bakgrundssång.



1980 skrev Ian Gomm och Herbie Flowers, basisten som spelade på Gomms första album "Summer holiday", två låtar tillsammans, "Just for you" och "Big George". Den förstnämnda släpptes på en Herbie Flowers-singel, båda låtarna finns med på Flowers album "A little potty" (1980) och "Big George" kom också som b-sida till Flowers "Burlington Bertie (Tramp)" (1981).
   Den walesiska sångerskan Iris Williams spelade också in "Just for you" 1981. Gav ut den både som singel och på ett album som fick namn efter just den Gomm-låten.



September 1980
IAN GOMM
Jealousy
(Ian Gomm)
Hooked On Love (American version) (Ian Gomm)
(Albion ION 1001)
Producerad av Martin Rushent
   A-sidan från från "What a blow" och b-sidan, i en amerikaniserad version, från "Summer holiday"-albumet.


Februari 1981
ROD DEMICK & IAN GOMM
I’m in a heartache
(Ian Gomm/Rod Demick)
Missing you (Ian Gomm/Rod Demick)
(Virgin VS 399)
Producerad av Ian Gomm/Nick Glennie-Smith
   En överraskande duett med Ian och hans basist Rod Demick. Låten på a-sidan skulle dyka upp i en soloversion med Ian på nästa album, "The village voice", och även på en singel 1982. B-sidan skulle däremot bara komma ut en enda gång på skiva.


I januari 1981 producerade Ian Gomm/Nick Glennie-Smith en singel med gruppen The English, "Hooray for The English"/"When you fly" (Albion).








Juni 1981
IAN GOMM
I like you, I don’t love you
(Ian Gomm/Nick Lowe)
Producerad av Ian Gomm & Nick Glennie-Smith
Nobody’s fool (Ian Gomm)
Producerad av Martin Rushent
(Albion ION 1016)
   Den nyinspelade A-sidan är en gammal Brinsley Schwartz-singellåt från 1975 och finns inte på något Gomm-album medan b-sidan är ett "What a blow"-spår.


1981 Flexi
IAN GOMM
You can’t catch me
(Ian Gomm)
(The dB’s: Amplifier)
(999: Indian reservation 999)
(Hazel O’Connor: Runaway)
(Albion NYR 1, USA)
   En flexiskiva med fyra Albion-artister som gavs bort gratis tillsammans med New York Rocker-tidningen. Gomms "Your can't catch me" var en exklusiv försmak från albumet "The Village voice" som skulle komma året därpå.


1 februari 1982
Ian Gomm, som här kompas av skivbolagskollegorna i den amerikanska gruppen The dB's, medverkar på det svenska tv-programmet Måndagsbörsen (sm felaktigt har daterats 1981 på YouTube-länken). Först sjunger Ian "I just wanna stay here", intervjuas sedan och spelar därefter "Hold on”.
   Enligt ett klipp i Expressen träffades Gomm och bandet för första gången dagen före tv-programmet. I intervjun visar sig Gomm stå med båda fötterna på jorden utan ambition att bli någon superstjärna.
   - Jag har träffat för många superstjärnor som inte kllarat framgången. Jag kan ändå inte köra mer än en bil åt gången.
   Gomm beskrivs i artikeln som genomsympatisk och extremt vanlig och han hade inte mycket till övers för skivbrabnschen.
   - Ofta är det viktigare vem som äter middag med vem än hur musiken låter, sa Ian Gomm.

Här följer hela Måndagsbörsen-programmet från Hamburger Börs i Stockholm 1 februari 1981. Förutom Ian Gomm medverkar bland annat Björn Skifs, Extra (med Anne-Lie Rydé), The Go-Go's, The Db's och Hans Arnold. Programledare är Susanne Olsson och Staffan Schmidt.




Februari 1982
IAN GOMM
She’ll never take the place of you
(Al Anderson)
Hole in the middle (Ian Gomm)
(Albion ION 1026)
Producerad av Ian Gomm/Nick Glennie-Smith
   Två låtar från kommande albumet "The village voice". A-sidan är en NRBQ-cover som med titeln “Never take the place of you” skrevs av bandets gitarrist till albumet “Tiddlywinks” som gavs ut i december 1979.



1982 producerade Ian Gomm en singel med Studio 2, "Devil and the deep blue sea"/"Nobody's fool" (inte Gomms låt!) (Albion).









November 1982
IAN GOMM
Leave it to the music
(Ian Gomm/Bob Andrews)
Producerad av Ian Gomm/Bob Andrews/Nick Glennie-Smith
You can't catch me (Ian Gomm)
Producerad av Ian Gomm/Nick Glennie-Smith
(Albion ION 1040)
   Två låtar från kommande albumet "The village voice".






1983
IAN GOMM
The Village voice

(Albion ALB 112)
Producerad av Ian Gomm/Nick Glennie-Smith
utom *Producerad av Ian Gomm/Bob Andrews/Nick Glennie-Smith

Love Is Gone (Alex Call)
Hearts on fire* (Ian Gomm)
I'll Be Around (Lee Kosmin/Ian Gomm)
You Can't Catch Me (Ian Gomm)
Hole In The Middle (Ian Gomm)
Leave It To The Music* (Bob Andrews/Ian Gomm)
Louise (Ian Gomm)
Melody From Mars* (Ian Gomm)
I'm In A Heartache (Ian Gomm/Rod Demick)
She'll Never Take The Place Of You (Al Anderson)
Nobody Home (Ian Gomm/Lee Kosmin)
Murder In The Night (Ian Gomm/Rod Demick)
   Gomms tredje soloalbum innehåller 12 låtar inklusive två covers. "Love is gone" är en Clover-cover skriven av det bandets sångare och finns på deras album “Fourty niner” från 1971. Låtskrivarpartnern Lee Kosmin var en mindre känd engelsk pubrockfigur på 70-talet.

Musiker: Ian Gomm, gitarr och sång, Bob Andrews, keyboards, Nick Glennie-Smith, keyboards, Rod Demick, bas och sång, Alan Coulter, trummor, Ray "Taff" Williams, gitarr och sång, och Phil Palmer, gitarr, och Raf Ravenscroft, saxofon.



1983
IAN GOMM: The Village voice (Albion CALB 112)
"The Village voice" släpptes även på kassett. Andra sidan av kassetten var en samling från Ian Gomms båda tidigare album "Summer holiday" och "What a blow" plus en singel från 1981, "I like you, I don't love you".






Februari 1983
IAN GOMM
I’m in a heartache
(Ian Gomm/Rod Demick)
Producerad av Ian Gomm/Nick Glennie-Smith
City style (Ian Gomm/Rod Demick)
Producerad av Ian Gomm/Nick Glennie-Smith
Sad affair (Ian Gomm)
Producerad av Martin Rushent
(Albion ION 1043)
   Trelåts-singel där a-sidan är den gamla "I'm in a heartache"-låten som Ian först gjorde som duett med Rod Demick 1981 och sedan spelades in på nytt med Ian själv till albumet "The village voice". "City style" är en unik Gomm-låt som inte finns tillgänglig någon annanstans medan "Sad affair" överraskande är en gammal låt från fyra år gamla "Summer holiday"-albumet.


1983 medverkade Ian på en singel, "On the mountain" (Albion) med John David, basisten och låtskrivaren som turnerat med Dave Edmunds.
   Den engelska gruppen The Sinatras släppte en singel 1985, "I'm lonely", som Ian Gomm skrivit tillsammans med bandets sångare Tommy Hamilton.


1986 släppte Ian ett album i Tyskland, "What makes a man a..." (Pickup) som är identiskt med det engelska "Images"-albumet (se nedan) minus två låtar, "It's gotta be magic" och "Images".








1 september 1986
IAN GOMM
It’s got be magic
(Ian Gomm/Rod Demick)
Play on (Ian Gomm)
Producerad av Ian Gomm
(Decal CYZ 7-116)
   Två låtar från kommande albumet "Images".









1986
IAN GOMM
Images

(Decal LIK 4)
Producerad av Ian Gomm

It's Gotta Be Magic (Ian Gomm/Rod Demick)
Little Lost Lamb (Ian Gomm)
Lego (Ian Gomm)
Modern Soul (Ian Gomm/Ian Bobby)
The State I'm In (Ian Gomm)
Cheap Hearts Hurt (Ian Gomm)
Play On (Ian Gomm)
Images (Ian Gomm)
What Makes A Man A... (Robin Pizer)
TV Times (Ian Gomm/Kenny Pickett)
That Girl (Ian Gomm/Steve Aparicio)
Beauty & The Beast (Ian Gomm)
Cry Myself To Sleep (Paul Kennerly)
Keep On Dancing (Ian Gomm/Bob Andrews)
   Gomms fjärde soloalbum med 14 låtar av vilka två är covers. "What Makes A Man A..." fanns, med hela titeln ”What makes a man a man”, med på den engelska gruppen Gypsys album ”English Gypsy” från 1971. Skriven av bandets gitarrist. Amerikanska The Judds gjorde originalet till "Cry myself to sleep" 1983 på albumet ”Wynonna & Naomi”. Skriven av engelsmannen Paul Kennerley (som stavas så).
   Låtskrivarpartners: Ian Bobby, elektronisk musiker(!), Kenny Pickett, en gång sångare i Creation och har skrivit låtar åt både Dave Edmunds och Billy Bremner, Steve Aparicio, vän med Gomm som har skrivit både låttexter och omslagstext till honom, Bob Andrews, pianist i Brinsley Schwarz och senare i Graham Parker & Rumour.



Mellan oktober 1984 och september 1985 var det meningen att Van Der Graaf Generator, med Peter Hammill i spetsen, skulle slutföra gamla inspelningar från 70-talet, På låten ”The epilogue”, den enda låten som överlevt de ursprungliga inspelningarna 1977, är Ian Gomm tekniker och spelar även gitarr på spåret. Resten av skivan, "Now and then" som släpptes 1988, spelades in på nytt.





1997
IAN GOMM
Crazy for you

(Gommsongs MSI 10111, Japan)

Bringdown (Ian Gomm)
Cruel to Be Kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Fool for You (Lee Kosmin/Ian Gomm)
Why Do We Have to Make Friends? (Ian Gomm)
War of Words (Bob Andrews/Ian Gomm)
I Wasn't Looking for Love (Tommy Hamilton/Ian Gomm)
The Love We Make (Ian Gomm)
Crazy for You (Ian Gomm)
Always and Forever (Ian Gomm)
How Could Love Last So Long? (Bob Andrews/Ian Gomm)
If All the Love in the World (Tommy Hamilton/Ian Gomm)
It Sounds the Same (Steve Aparicio/Ian Gomm)
   Gomm-album endast utgiven på skiva i Japan och kassett (se nedan) i England. Inga covers men flera låtskrivarpartners där Bob Andrews, Lee Kosmin och Steve Aparicio dykt upp tidigare (se ovan). Tommy Hamilton var under namnet Tommy Sinatra sångare och låtskrivare i gruppen The Sinatras som Gomm samarbetade med vid några tillfällen.

Musiker: Ian Gomm, gitarr och sång, Bob Andrews, keyboards, John Pugh, blås och munspel, Charlie Mason, gitarr, Lee Kosmin, keyboards och sång, Colin Coote, steelgitarr, Rees Wesson, dragspel, Martyn Stogdon, gitarr, och Eddie Gartry, slagverk.



"Crazy for you" släpptes även som kassett.




10 april 2002
IAN GOMM
Rock’n’roll heart

(Gommsongs GOMCD1)

Gone Fishin' (General Johnson)
Rock'N'Roll Heart (Noel Brown)
Little Lost Now (Ian Gomm)
The Devil I Know (Ian Gomm)
Don't Cry (Ian Gomm)
You've Broken Every Heart (Steve Aparicio/Ian Gomm)
Ten Commandments (Ian Gomm)
Hold On To A Dream Tonight (Lee Kosmin/Ian Gomm)
All The Other Girls (Tommy Hamilton/Ian Gomm)
Everybody Wants To Get It (Ian Gomm)
You Treat Me Like A King (Ian Gomm)
Strange Feeling (Ian Gomm)
   Gomms femte soloalbum med tio låtar plus två covers. "Gone fishin'" är skriven av sångaren i amerikanska Chairmen Of The Board, General Norman Johnson, och finns på den gruppens album “Alive & kickin’” från 1995. Noel Brown är en engelsk bluesgitarrist och låtskrivare.

Musiker: Ian Gomm, sång och gitarr, Jeff ”Stick” Davis, bas, Pat McInerney, trummor och slagverk, Clive Gregson, gitarr och keyboards, Brooke Langton, steelgitarr, Joey Meskulin, dragspel, Ronnie McCoury, mandolin, James Hooker, orgel, Michael Snow, piano, Chas Williams, steelgitarr, och Michael Webb, keyboards. Kör: ”The Chiclets” Le Ann Etheridge och Cathryn Craig. Gästsång: Russel Smith på ”Gone Fishin” och Nanci Griffith på ”Don’t Cry”.


2002 släpptes ett album med Malcolm Morley, "Lost and found", som spelades in 1976 men sedan dess hade varit försvunnet. Malcolm, som hade varit med i Help Yourself, Bees Make Honey och Man, tog med sig gruppen Plummet Airlines, som han turnerade med till och från, till Wales och elva egna låtar. Efter inspelningen var det inget skivbolag som nappade och inspelningarna försvann tills Ian Gomm hittade mastertejperna 2002 då skivan gavs ut, 26 år efter inspelning.



Oktober 2002
IAN GOMM
24 hour service

(Hux HUX035)

It Don't Help (Ian Gomm)
24 Hour Service (Ian Gomm)
Dirty Lies (Ian Gomm)
Come On (Chuck Berry)
Sad Affair (Ian Gomm)
Slow Dancing (Jack Tempchin)
Man On A Mountain (Ian Gomm)
Chicken Run (Ian Gomm)
Airplane (Ian Gomm)
What A Blow
You Can't Do That (John Lennon/Paul McCartney)
Hold On (Ian Gomm)
Black And White (Ian Gomm)
Hooked On Love (Ian Gomm)
   En BBC-liveinspelning från 1982. Samtliga låtar redan utgivna på Gomms studioalbum.

Musiker: Ian Gomm, gitarr och sång, Nick Glennie-Smith, keyboards och sång, Rod Demick, bas och sång, Alan Coulter, trummor, och Taff Williams, gitarr och sång.



18 april 2005
IAN GOMM
Hold On: Very Best of Ian Gomm

(Cherry Red CDMRED270)

Hooked on love (Ian Gomm)
24 Hour Service (Ian Gomm)
Sad Affair (Ian Gomm)
Hold On (Ian Gomm)
Come On (Chuck Berry)
Man on a Mountain (Ian Gomm)
Nobody's Fool (Ian Gomm)
What a Blow (Ian Gomm)
Here It Comes Again (Ian Gomm)
It Don't Help (Ian Gomm)
I'm in a Heartache (Ian Gomm)
You Can't Catch Me (Ian Gomm)
Louise (Ian Gomm)
Hearts on Fire (Ian Gomm)
Murder in the Night (Ian Gomm)
Going Through the Motions (Ian Gomm)
Cheap Hearts Hurt (Ian Gomm)
I Wasn't Looking for Love (Ian Gomm)
Little Lost Now (Ian Gomm)
Don't Cry (Ian Gomm)
   En samlingsskiva med enbart redan utgivet material.


8 nov 2005
"Lowe profile"
(Brewery 0942, USA)

IAN GOMM: Cruel to be kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
    Gomm sjunger sin numera klassiker i en nyinspelad utmärkt version.



12 maj 2006
"Joe Meek Shall Inherit The Earth - Volume2"
(The Western Star WSRC014)

IAN GOMM, CLEM CATTINI & RAY FENWICK: Please don’t touch (Heath Robinson)
IAN GOMM & THE WESTERN ALL STARS: Please stay (don’t go) (Burt Bacharach/Bob Hilliard)
   En tribute-skiva som hyllar den engelske skivproducenten Joe Meek. "Please Stay" spelades ursprungligen in av The Drifters 1961, och originalversionen till "Please Don't Touch" gjordes av Johnny Kidd and the Pirates 1959.

Musiker: “Please Don’t Touch”: Ian Gomm, akustisk gitarr och sång, Clem Cattini, trummor, Ray Fenwick, elgitarr och bas, Alan Wilson, kör.
   “Please Stay”: Ian Gomm, gitarr och sång, Andy Stradling, orgel, Ben Turner, trummor, Alan Wilson, gitarr och keyboards, Ivan Bojczuk, bas, och Christine Gibbs/Alan Wilson, kör.



18 maj 2010
IAN GOMM & JEB LOY NICHOLS
Only time will tell

(Relaxa 038, USA)
Producerad av Ian Gomm

Take This Hurt Off Me (Big John Hamilton/Melvin Mims)
Hold On To A Dream (Ian Gomm)
I’ll Take Good Care Of You (Bert Berns/Jerry Ragavoy)
Snakes and Ladders (Ian Gomm/Jeb Loy Nichols)
Surprise Surprise (Jim Ford/Bobby Womack)
Mister Moon (Alex Call)
Quiet Life (Jeb Loy Nichols)
Hooked On Love (Ian Gomm)
You Must Believe Me (Curtis Mayfield)
Lover’s Walk (Jeb Loy Nichols)
Years from Now (Charles Cochran/Roger Cook)
Go Through Sunday (Jim Ford)
No One Loves You Like I Do (Ian Gomm)
I can’t write another song (Ian Gomm)
   Ian Gomms duettskiva med den amerikanske sångaren och singer/songwritern Jeb Loy Nichols innehåller oväntat många covers. Hälften av materialet på ”Only time will tell” är hämtat från andra låtskrivare och sångare.
   Inte överraskande gör de två Jim Ford-låtar. Fords egen version av ”Go through Sunday” letades upp i samband ”The sounds of our time”-utgivningen och ”Surprise surprise” gjordes först på skiva av medlåtskrivaren Bobby Womack redan 1984.
   ”I’ll take good care of you” gjordes i original av Garnet Mimms 1966. Och Gomm spelade in låten tillsammans med sina Brinsley-kompisar redan 1974 och utgiven på det intressanta ”It’s all over now”-albumet.
   ”Mister moon” är hämtat från ett Clover-album, ”Fourty niner”, från 1971, ”Take this hurt off me” var en obskyr singel-b-sida med Big John Hamilton 1969, ”Years from now” är en Dr Hook-singel 1980 och Curtis Mayfields ”You must believe me” gavs ursprungligen ut på en Impressions-singel 1964.
   
   Musiker: Ian Gomm, gitarr och sång, Jeb Loy Nichols, gitarr, Wurlitzer keyboard och sång, Andy Hamill, ståbas, Clive Gregson, elgitarr och dragspel, Pat McInerney, percussion.


14 september 2010
"35 Years Bear Family Records"
(Bear Family BCD 17035 PR)

IAN GOMM & JEB LOY NICHOLS: Running Bear (JP Richardson)
   En cover på Johnny Prestons hitlåt från 1959. Specialinspelad av Ian och Jeb Loy, utan andra musiker, till en box som gavs ut i samband med Bear Familys 35-årsjubileum 2010.
   Alla medverkande artister på boxen bidrog med specialinspelade låtar som alla hade "bear" i titlarna. Upplagan sålde slut på lite mer än 2 månader och boxen röstades fram på listan bland 2010 års bästa boxar i bland annat Record Collector.


2013
IAN GOMM
Ian Gomm Demonstrates

(Sound Asleep ZZZ 032)

Only you (knowing me) (Ian Gomm)
You can't put me down (Ian Gomm)
Lonely avenue (Ian Gomm)
Let's stick together (Ian Gomm)
Only you (Ian Gomm)
Magic spell (Ian Gomm)
   En återutgivning av Ian Gomms demosamling från 1980 där den ursprungligen figurerade i den här diskografin. Det är Jerker Emanuelson i Vara som gav ut den på sin egen etikett Sound Asleep. En skiva som i original är näst intill omöjlig att finna. Mer info under 1980-utgivningen.


Ett stort tack till Lasse Kärrbäck för inscannade bilder, omslag och ovärderlig kunskap.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #7: East Side Story

Postad: 2017-07-07 07:50
Kategori: 10 år

Englands allra största popgrupp, efter Beatles förstås, har inte alltid lyckats samla alla sina färdigheter på ett album men "East side story" motsvarar alla högt ställda förväntningar. Producenten Elvis Costello är säkert en förklaring men låtskrivarna Difford/Tilbrook har verkligen fått till ett starkt låtmaterial.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 25/3 2008.


SQUEEZE: East side story (A&M, 1981)
Här återutger Squeeze, eller snarare deras skivbolag, helt nyligen fyra av deras gamla album, “Argy Bargy”, “Sweets from a stranger”, “Ridiculous” och “Frank”, men inte deras mest lysande ögonblick på skiva, “East side story”. Skandal är ett milt uttryck i sammanhanget. Men den kanske släpps i nästa våg. Får verkligen hoppas.
   Det engelska bandets fjärde album kom i en synnerligen turbulent tid för gruppen. Pianisten Jools Holland hade precis lämnat samtidigt som bandet gladeligen blev av med den kontroversielle manager Miles Copeland. Jake Riviera, manager åt bland annat Elvis Costello och Nick Lowe, tog över snabbt. Utan att skriva kontrakt, bara ett handslag som överenskommelse!
   Idérike Riviera började redan fundera över bandets nästa skiva. Och kom med det otroligt spännande förslaget att Squeeze skulle spela in och ge ut ett dubbelalbum i 10”-format där de fyra skivsidorna skulle ha fyra olika producenter. Förslagsvis Elvis Costello, Nick Lowe, Paul McCartney och Dave Edmunds. Onekligen en spännande kombination som dock aldrig sjösattes.
   McCartney backade ur först för att han skulle koncentrera sig på den egna skivan ”Tug of war”. Tiden med Nick Lowe ägnades mer åt pubbesök och de få inspelningarna var oanvändbara. Edmunds-samarbetet fungerade bättre men det blev bara en låt, ”In quintessence”, som till slut kom med på albumet.
   Kvar blev Costello som förklarade att många andra projekt krävde hans uppmärksamhet så skivinspelningarna med Squeeze fick bara ta några veckor. Mycket stränga regler infördes: Inspelning från 10 på förmiddagen till 9 på kvällen. Pubbesök var förbjudna och nyttig mat som sallad infördes.
   Costello fick teknikern Roger Bechirian, känd som producent åt bland annat Undertones, till sin hjälp och det var Rivieras förslag att hyra in keyboardkillen Paul Carrack till inspelningarna.
   14 låtar, alla skrivna av bandet låtskrivarpar Glenn Tilbrook och Chris Difford.
   Riffet på den inledande låten ”In quintessence” byggde på den klassiska orgelslingan från Booker T & the MGs ”Time is tight”.
   ”Someone elses’s heart” är en av skivans två sånger där Chris Difford sjunger förstastämman. Redan här märks det att bandet inte bara har en ny klaviaturkille utan även en sångare av stora mått, Paul Carrack.
   På låt 3 kommer albumets första rejäla klassiker, ”Tempted”, som just Carrack sjunger. Det var Costellos idé och det blev en låt som följt med både gruppen och Carrack sedan dess.
   ”Piccadilly” skrevs på en servett på en pub i Greenwich och hade ännu en fantastisk story. ”There’s no tomorrow” har tydliga Beatles-influenser och texten till ”Heaven” var inspirerad av den franske låtskrivaren Jacques Brel. Medan musiken på ”Woman’s world” liknade Kinks-låten ”Dead end street”.
   ”Is that love?” är skivans förstasingel. Texten skrevs i samband med Diffords bröllop och musikaliskt påminner det om både Beatles och Temptations.
   ”F-hole”, eller ”Fuck hole” som den egentligen heter, är skivans mest udda låt med de komplexa Del Newman-arrangerade stråkarna. En ovanlig låt som direkt leder in i albumets kanske vackraste låt, ”Labelled with love”. En countrylåt som höll på att lämnas utanför skivan men Costello älskade den och gjorde den till albumets största hit.
   ”Someone else’s bell” och den ”Peggy Sue”-influerade ”Mumbo jumbo” kanske inte är skivans mest profilerade låtar men fyller ändå sin plats.
   ”Vanity fair” spelades in samtidigt som nyheten om att John Lennons mördats och albumets sista låt ”Messed around” var mer rock’n’roll än pop.
   Paul Carrack lämnade bandet direkt efter skivinspelningen så när Squeeze i mars 1982 kom till Sverige och Ritz i Stockholm var han ersatt av klaviaturkillen Don Snow och ”Tempted” sjöngs av Glenn Tilbrook. Däremot sjöng Carrack ”Tempted” när Nick Lowe samma vår kom till Sverige med sitt band där Carrack då ingick.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: BOX #6 BRUCE SPRINGSTEEN

Postad: 2017-07-06 07:54
Kategori: 10 år

"Tracks" är min tveklösa favorit bland Bruce Springsteens cd-boxar. Den innehåller så mycket unikt och outgivet material att det känns som att jag får fyra nya Bruce-album i öronen på en och samma gång.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 16/3 2015.




BRUCE SPRINGSTEEN: Tracks (Columbia, 1998)

I SLUTET PÅ 70-TALET TILLHÖRDE BRUCE SPRINGSTEENS namn de mest populära artisterna på bootlegmarknaden. Då handlade det nästan uteslutande om konsertmaterial. Hans konserter borta i USA hade både kvantitet och kvalité att bli historiska ögonblick som riskerade att aldrig återkomma. Konsertmaterialet, som inte sällan innehöll exklusiva låtar och gränslösa liveversioner, blev därför ett eftertraktat byte på den illegala marknaden. Som i sin tur tvingade skivbolaget att i mitten på 80-talet ge ut en massiv box, "Live/1975-85", som försökte rensa marknaden på livelåtar.
   Det här var intensiva tider för Springsteen. Förutom långa turnéer med då oöverträffade konsertlängder ägnade han och hans E Street Band också mycket tid i studion för att spela in låtarna som Bruce skrev på löpande band. Det är främst det materialet som gör "Tracks" till hans bästa cd-box. En nästan kronologisk samling låtar, från de första demolåtarna 1972 till studiomaterial 1998. 66 låtar på fyra cd och massor av material som väldigt få hade hört tidigare.
   Liveboxen hade väl sina fördelar, dokumenterade Springsteens höjdpunkter som liveartist, men raden av udda exklusivt originalmaterial var tämligen skral. "Tracks" är något helt annat. Här trängs fantastiska låtar i fullständigt färdiginspelade versioner. Räknat i helt nytt och övervägande bra material, som världen inte tidigare hade hört, skulle det kunna sammanställas till åtminstone tre fullgoda nya album med Bruce Springsteen. Det sägs att det fanns 350 låtar att välja bland och jag kan väl tycka, utan att ha hört de andra närmare 300 låtarna som inte kom med, att urvalet är ganska oslagbart.
   Samlingen inleds med fyra demolåtar, "Mary queen of Arkansas", "It's hard to be a saint in the city", "Growin' up" och "Does this bus stop at 82nd Street?", som låtmässigt kanske inte är så unika. Men historiskt sett borde 3 maj (1972), då inspelningarna gjordes och resulterade i ett skivkontrakt, vara officiell flaggdag för alla genuina Springsteen-fans. Och det hörs redan här att Bruce var något utöver det vanliga och jag skulle vilja tänka mig in i skivbolagschefen John Hammonds hjärna och se hur han reagerade där och då.
   Som dokument presenteras boxen ganska kortfattat med några enkla rader, signerade september 1998, där Springsteen förklarar syftet och ambitionen med "Tracks". Hur han en gång valde bort material när han skulle sammanställa ett album från en mängd låtar.
   Av förklarliga skäl är outtakes från "Darkness on the edge of town" inte så många, en hel drös outgivet material toppar ju boxen som skulle ges ut först 2010 (läs mer här), men i övrigt är det märkvärdigt många slagkraftiga låtar här som inte fick plats på främst "The river", "Born in the USA" och "Human touch".
   Tänkte från början göra en lista på boxens allra bästa låtar men den rangordningen blev nästan längre än låtarna jag valde bort... Jag får försöka göra ett urval och nämna en del låtnamn som löpande rekommendationer istället.
   Materialet från Springsteens tidiga karriär är inte så omfattande men liveinspelade och lätt cajunkryddade "Bishop danced" (februari 1973)med enbart Danny Federici på dragspel i kompet är en liten pärla. Liksom "Seaside bar song" med sin hitmässigt pipiga orgelsound, en låt som Little Bob Story tidigt gjorde en cover på.

HÄR FINNS FÖRRESTEN ÅTSKILLIGA andra Springsteen-original som fick sin kommersiella spridning med andra artister i så kallade coverversioner. Bland annat en rasande effektiv livevariant av "Rendezvous" (Greg Kihn), "Hearts of stone" (Southside Johnny), "Don't look back" (The Knack) är en av topparna här, och "Man at the top" (Nils Lofgren). Men Springsteens egen "Because the night" (som Patti Smith gjorde) sparades till ovannämnda "Darkness..."-box.
   Inget är så perfekt så att det inte kan göras bättre. På den här boxen är det kronologin som uppenbart och oförklarligt inte fungerar vid flera tillfällen. När låtar från exempelvis 1975, 1973, 1980 och 1977 vid ett tillfälle kommer efter varandra.
   Den stora majoriteten låtar på boxen är alltså helt nya i Bruce Springsteen-sammanhang men det finns också några officiella singellåtar, b-sidor, som fyller sin plats med glans i det genomgående konkurrenskraftiga startfältet. Som exempelvis "Be true" (b-sida till "Fadeaway"), "Roulette" ("One step up") och "Janey, don't you lose heart" ("I'm goin' down"). På den sistnämnda, inspelad sommaren 1983, gör Nils Lofgren sitt första framträdande på en Springsteen-inspelning.
   Inte så många "Darkness..."-låtar här alltså men "Iceman" är lysande och borde ha varit med på originalalbumet om det inte hade varit så hård konkurrens bland de kraftfulla balladerna på den skivan. Just det argumentet är väl också den vanligaste orsaken till att låtarna aldrig gavs ut i första skedet. Att låtarna i många fall tog ut varandra. För hur kan någon artist annars få för sig att utesluta så fulländade låtar som "Restless nights", "Roulette", "Loose ends" och "Take 'em as they come" från ett album? I det här fallet dubbelalbumet "The river".
   Eller "My love will not let you down", "Frankie" (fantastiskt Roy Bittan-piano), "Rockaway days" och "Brothers under the bridges" från "Born in the USA".
   På fjärde cd:n når samlingen in i 90-talet och decenniets första år av osäkerhet, sökande, experimenterande och utvecklande bortom E Street Band och bara Roy Bittan kvar av hörnstenarna. Alla outtakes från "Human touch", elva låtar(!), skvallrar om en fortfarande överproduktiv Bruce men också en artist utan mål och mening. Han kunde ha tagit soulspåret, som jag hör i tre av de bättre låtarna "Over the rise", "Trouble in paradise" och E Street Band-återföreningen "Back in you arms again", men annars är det jämförelsevis spretiga år i Springsteens karriär som här kommer upp till ytan.
   Det skimrande vemodet i "Happy" är det vackraste ögonblicket på fjärde cd:n men den ekodränkta och reggaedoftande "Part man, part monkey" och den rappande "Goin' Cali" ska vi lämna utanför bedömning.
   I sin helhet tillhör Cd 4 den mindre imponerande delen av Bruce Springsteens stora skivproduktion men ger naturligtvis perspektiv på alla andra gränslöst positiva sidor av hans karriär. Och med ännu en briljant och majestätisk balladversion av "Brothers under the bridge" som slutpunkt, 12 år efter första versionen, kan jag inte annat än älska denna cd-box som en magnifik helhet.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #2/70: "Sordin"

Postad: 2017-07-05 07:51
Kategori: 10 år

En fulländad klassiker som dessutom är svensk med en av Sveriges mest personliga artister. "Sordin" är ett debutalbum med ouppnåeliga låtkvalitéer men också soundmässigt, tack vare producenten Anders Burman, har albumet en tidlös prägel.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 25/4 2011.


JOHN HOLM: Sordin (Metronome, 1972)

I detta gränslösa utbud av alldeles fantastiska skivor från 70-talet väljer jag alltså en svensk skiva som nummer två på min lista med det decenniets bästa skivor. Jag förstår att det är överraskande men John Holms debut från 1972 var helt fantastisk då, är helt fantastisk nu och har ständigt varit en inspiration under alla dessa år som har passerat sedan dess. Tidlös är ett ord som jag sällan använder men ”Sordin” är just tidlös. Fungerar lika bra idag som den där tisdagen i december 1972 när jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda. Återkommer till recensionen lite senare.
   Sedan debuten med ”Sordin” har John Holm varit ett eftertraktat byte och i högsta grad en sporadisk och nästan skygg artist. Den hemlighetsfulla profilen har genom åren dragit uppmärksamhet till sig. På samma sätt som Jakob Hellman och hans enda album ”…och stora havet” (1990), som 2003 i Nöjesguiden röstades fram som bästa svenska album genom tiderna, har John Holms ”Sordin” ständigt fått ny aktualitet. Främst tack vare Holms extremt frånvarande karriär, han har ytterst sällan turnerat, och skivor har han producerat mycket oregelbundet. Ändå har hans namn, hans låtar och hans säregna sångstil fått förnyat intresse genom åren.
   1972, 1974 och 1976 gjorde John Holm sina första skivor för att sedan tystna som artist och helt försvinna från strålkastarljuset fram till 1988 när comebackskivan ”Verklighetens afton” släpptes. Under de där hopplöst tysta åren växte otroligt nog hans hjältegloria, intresset ökade, nyfikenheten visste inga gränser och spänningen kring namnet John Holm bara steg. Och artist på artist avslöjade sina influenser av just John Holm. Per Gessle spelade in ”Den öde stranden” på sin solodebut 1983 och en av dåtidens största svenska rockgrupper Commando M Pigg gjorde samma låt 1985 men ändrade titeln till ”Sommaren dör”. Originalet till låten finns på ”Sordin” och ingen har överträffat John Holm.
   1986 tolkade Abcess Exil Holms ”Ett fönsterbord mot parken” och Ulf Lundell gjorde ”Maria, många mil och år från här” till en b-sida 1987 och magin kring namnet John Holm blev bara större – utan att han gjorde en enda skiva i eget namn.
   Naturligtvis har ”Sordin” växt i styrka och dignitet tack vare att Holms egen karriär som artist varit så oregelbunden och ojämn. Hade Holms karriär som skivartist och scenartist fortsatt efter 1972 efter ungefär samma mall som Ulf Lundell hade ”Sordin” säkert inte uppfattats av mig på samma sätt idag. Men jag kan med alla fingrar på bibeln erkänna att skivan är ett av mina käraste musikminnen från 70-talet. Så hade jag också chansen att vara med och upptäcka denna nya debutartist i slutet av 1972. Och skriva en recension (Nerikes Allehanda, 5 december 1972) som inte var odelat positiv, snarare lite osäker men ändå uppenbart optimistisk:

”Producenten Anders Burman har upptäckt ännu ett nytt stjärnskott, John Holm, 24-årig Stockholmskille som spelat gitarr i sex år och skrivit låtar i två år.
    John Holm är aktuell med sitt första album, ”Sordin” (Metronome). Det är en märklig skiva från början till slut. Definitivt ingen skiva att läsa läxorna till. Man måste verkligen ta sig tid att lyssna på den för att kunna fälla ett avgörande.
   Första kontakten med John Holms hesa, skrovliga och lite omusikaliska röst kan få mig på dåligt humör men faktum är att ju mer jag lyssnar så förstår jag att Anders Burman gärna ville knyta kontakt med den här killen.
   John Holm skriver nästan all sin musik och sina texter på Sabbatsbergs sjukhus, där han har vakat sedan han gick ut skolan för fyra år sedan. Den miljön återspeglas därför mycket i hans texter och en av hans allra första kompositioner heter ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” och finns med på skivan.
   En låt som när jag hörde den första gången lämnade ett stort frågetecken efter sig. Nu med texten i handen förstår jag vilken enorm inspirationskälla det måste ha varit att jobba som vakare på ett sjukhus.
   Även John Holms övriga låtar innehåller mycket värme och kärlek och handlar om hur han upplever sin tillvaro. Han vill gärna undvika stämpeln ”ungdomsprotest” utan kallar sina alster hellre för musiksatta dikter.”

   Jag var onekligen fascinerad av John Holm, hans låtar och den musikaliska omgivningen på skivan. Som dels var akustiskt finformulerad och dels elektriskt rockigt med en röst som knappast var kraftfull men med texter som väckte sympati. Där fanns vänstervågens starkt politiska hållning (”Det pågår kamp om folkmajoriteten/och talas ord som ingen kan förstå/man söker lösningar åt meningheten/där menighetens tankar inte nå”) men där fanns också en mycket stark musikaliskt fullbordad idé. Där de akustiska gitarrerna, John och hans kompis Gunnar ”Gurkan” Lundestam, glittrade så fint i samklang med de elektriska gitarristerna Kenny Håkansson och Rolf Wikström.
   Kenny var till vardags medlem i Kebnekaise som hade en skiva bakom sig (”Resa mot okänt mål”) men hade också spelat på skivor med Bernt Staf, Bo Hansson och Pugh Rogefeldt (”Hollywood”). Wikström var vid den här tiden mindre etablerad. Han var tidigare medlem i samma band som John Holm, The Underground Failure, och kom in i det här projektet på naturlig väg. Wikström skulle 1975 inleda sin framgångsrika solokarriär med skivan ”Sjung svenska folk”.
   Dubbelgitarristerna gav delvis sound åt de rockigare spåren på ”Sordin”. Med dagens perspektiv kanske det låter lite daterat men elgitarrerna ger låtar som ”Den öde stranden”, ”Om den blå himlen” och ”Svarte kungen” (handlar om Jimi Hendrix) en helt personlig profil.
   Men allra mest är det nog de mer akustiska låtarna som tillhör det tidlösa materialet. Som överlevt decennierna därefter allra bäst. Den läckra ”Sommaräng”, altcountrylåten ”Långt bort härifrån” och ”Är det så det ska va” heter mina personliga favoriter som symboliserar ”Sordin” allra tydligast. I de två sistnämnda låtarna sjunger Marie Bergman den framhävda kvinnliga andrastämman och det ger soundet en ypperlig balans. Marie hade precis lämnat Family Four, med två Melodifestivalvinnare 1971 och 1972 bakom sig, och skulle snart solodebutera med ”Mitt ansikte” producerad av just Anders Burman.
   John Holms uppföljare till ”Sordin” blev inte alls några favoriter i mitt hem. Förutom några få undantag, ”Maria, många mil och år från här” och ”Din bäste vän”, var den musikaliska omgivningen alldeles för spretig och äventyrlig och det rockiga studiosoundet passande inte John Holms sköra röst. I övrigt kan ni läsa mer om mitt förhållande till John Holms hela karriär här.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Jackson Browne 1982

Postad: 2017-07-04 07:50
Kategori: 10 år

En av mina allra största konsertupplevelser. Jackson Browne hade ett fantastiskt kompband, bland annat Danny Kortchmar, och repertoaren var en blandning av Browne-klassiker och helt nya låtar.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 14/5 2012.





JACKSON BROWNE
Konserthuset, Stockholm 28 juni 1982


Det är sällsynt att amerikanska artister turnerar i Europa utan att ha en nysläppt eller kommande album att marknadsföra. Men Jackson Browne med band gjorde just det sommaren 1982. Redan på 70-talet tog Jackson god tid på sig inför varje ny skiva. Från den legendariska liveskivan ”Running on empty” (1977) tog det nästan tre år till ”Hold out” (1980) och det skulle ta ytterligare mer än tre år till ”Lawyers in love” (1983), Jackson Brownes sjunde förstklassiga album.
   Fast han alltså var mitt uppe i inspelningarna av en ny skiva och i januari samma år hade blivit pappa till sonen Ryan tillbringade han sommaren 1982 i England, Sverige, Tyskland, Holland, Norge, Danmark, Schweiz och Italien fram till 6 augusti. Inledde Europaturnén, hans första sedan 1976, med Glastonbury-festivalen i England 20 juni och en vecka senare kom han alltså till Sverige och Stockholm.
   1982-turnén var Jacksons första utan David Lindley, gitarristen och fiolspelaren , som sedan 1973 hade varit en musikalisk ryggrad i hans kompband. 1981 hade Lindley inlett sin solokarriär med första skivan ”El Rayo X” (producerad av Jackson Browne), det egna bandet hette också så, turnéer i eget namn och därmed försvann han från Jacksons turnéband. Och ersattes i första hand av Rick Vito men också av återvändande Danny Kortchmar.
   Vito var nykomlingen i gänget. Hade inte tidigare turnerat med Jackson men spelade en genomgående underbart fin slidegitarr. Han inledde sin professionella karriär 1971 som musiker i Delaney & Bonnies band, spelade sedan på massor av skivor, spelade i John Mayalls band, i Roger McGuinns band Thunderbyrd och hade precis spelat i Bonnie Raitts band innan Jackson Browne-jobbet dök upp.
   Kortchmar hade inte kompat Browne sedan 1977 och ”Running on empty”-inspelningarna. Under pausen passade han på att ge ut sitt andra soloalbum, ”Innuendo”, där det fanns en låt som faktiskt inledde kvällens konsert, ”Lost in the shuffle”.
   Även i övrigt var det i Jackson Brownes band rutinerade och i sammanhanget välkända musiker. Russ Kunkel, trummor, Craig Doerge, keyboards, och Doug Haywood, keyboards och sång fanns med på ”Running on empty”-skivan. Och basisten Bob Glaub hade turnerat i flera år med Jackson. En genuint flitigt anlitad studiomusiker som spelat med alla från Rod Stewart via Warren Zevon till just Jackson Browne.
   Bandet som kompade Jackson Browne sommaren 1982 var exakt identiskt med de musiker som var med på ”Lawyers in love”-skivan ett drygt år senare.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/6 1982.

Då kokade Konserthuset: JACKSON BROWNE EN ENORM ROCKARTIST

28 juni 1982. Det var bara i almanackan det var sommar. Huvudstadens himmel var täckt av tunga, gråa och hotfulla moln, men i ett ombonat och absolut fullsatt Konserthus välsignade Jackson Browne massorna med alldeles sagolik musik under drygt två timmar på måndagskvällen.
   Jackson Browne är en mycket sällsynt rockartist på de här breddgraderna- Det är sex år sedan han besökte Sverige förra gången, en kaotisk och hafsig konsert på Kåren i Stockholm på Luciadagen 1976.
   Måndagskvällens konsert var däremot alldeles perfekt och jag tror, utan att ta till överord, att efter två timmar och tio minuter, fyra inropningar och en hänsynslöst rockig "The road and the sky" var det snudd på den magi som Bruce Springsteen skapar på sina legendariska konserter. Så gick snacket allmänt efteråt.
   Jackson Browne hamnar ofta i skymundan för de stora elefanterna men har ändå en hängiven fanskara i Sverige. Inte minst bland så kallade kändisar. Gräddan av svenska svenskt musikerliv fanns också på plats. Dan Hylander, Py Bäckman, Eva Dahlgren med kompgäng, Per Gessle och Ted Åström var bara några i mängden.
   Jackson turnerar sparsamt och producerar skivor än mer sällan. Har till exempel bara släppt två album sedan 1976 eller sammanlagt sex skivor på tio år.
   Trots det, eller kanske tack vare det, behövde han inte gräva djupt för att fylla dryga två timmar med oemotståndlig och personlig rockmusik.
   Den ganska omfattande Europaturné befinner sig ännu på ett tidigt stadium men gruppen var redan mycket sammansvetsad. Så hade också de handplockade musikerna kompat Jackson tidigare på många turnéer.
   Gitarristen Rick Vito (se höger) är den ende helt nye i gänget som nu för första gången spelar bakom Jackson. En ung gitarrist som dock har mångårig rutin bakom bland annat John Mayall och Roger McGuinn. Han hade den tvivelaktiga äran att ersätta den säkre månginstrumentalisten David Lindley. En omöjlig uppgift men Vito försökte istället skapa sin egen profil med mer rock än kvalificerat finlir.
   Jackson och hans musik led således stor avsaknad av Lindley och hade i flera fall arrangerat om låtarna för att passa den nya gruppen.
   Konserten innehöll en handfull nyskrivna låtar (från en kommande och mycket efterlängtad skiva) som alla hade den klassiska Browne-stämpeln.. Funkiga "Knock on any door", reggaeliknande "Tender is the night" och "Somebody's baby" som var en av fem extralåtar och redan var så fin, så fin.

Från en så späckad och kvalitetsmässigt stor repertoar som Jackson Browne har avlöste höjdpunkterna varandra med en jämnhet som jag inte kan någon motsvarighet till.
   De mest angelägna och personligt förankrade låtarna uteblev av förklarliga skäl men genuina klassiker som "For everyman" (där trummisen Russ Kunkel fick stående ovationer), "Crow on the cradle" (till endast akustisk gitarr och en synt), den oändliga låten "Before the deluge, "The pretender" och en nyarrangerad "Doctor my eyes" fick publiken att nästan tappa andan.
   Hela den magnifika avslutningen med fyra inropningar och fem extralåtar går inteatt beskriva i ord. Inte ens Jackson själv fann ord för uppskattningen.
   I första extralåten "For a dancer", med Jackson själv vid pianot, var det ren och skär magi. Då stod den berömda tiden still.
   Ingen sa något, några visste men alla förstod att den ofrånkomliga "The load-out", en av populärmusikens största avslutningsklassiker, skulle komma mot slutet. Publiken visste inte till sig av upphetsning.
   Efter en lång, utdragen och mycket rockig "The road and the sky", med stor utrymme för instrumentala insatser, kokade hela Konserthuset på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.
   Det var en efterlängtad och mycket rättvis succé för Jackson Browne. En stor seger för en ödmjuk och anspråkslös rockartist som gjorde alla sina låtar med samma innerlighet och värme.

Jackson Browne: gitarr, piano och sång
Russ Kunkel: trummor
Bob Glaub: bas
Danny Kortchmar: gitarr och sång
Rick Vito: gitarr och sång
Craig Doerge: keyboards
Doug Haywood: keyboards, gitarr och sång

Lost in the shuffle
For everyman
Knock on any door
That girl could sing
Daddy's tune
Tender is the night
Lawyers in love
The crow on the cradle
Before the deluge
Boulevard
Call it a loan
Running on empty
Sleep's dark and silent gate
The pretender
Doctor my eyes

Extralåtar
For a dancer
Hold on hold out

Extra extralåt
The load-out/Stay

Extra extra extralåt
Somebody's baby

Extra extra extra extralåt
The road and the sky

Låtkommentaren: Jackson inledde överraskande med en cover, "Lost in the shuffle", från Danny Kortchmars soloalbum "Innuendo" (1980). Ännu mer överraskande var de sensationella smakproven från nästa album, "Lawyers in love", som inte skulle släppas förrän över ett år senare, 1 augusti 1983.
   "Knock on any door", "Tender is the night" och titellåten hade vi aldrig tidigare hört. Även "Somebody's baby" uppfattades som ny fast den precis hade släppts på singel och fanns med på det aktuella soundtracket till "Fast times at Ridgemont High". På baksidan av nämnda singel finns "The crow on the cradle", liveversionen från september 1979 som ursprungligen gavs ut på "No nukes"-skivan 1980.
   Övriga låtmaterialet var hämtat från Jackson Brownes samtliga sex tidigare album.



/ Håkan

Packmopedsturné 17 igång

Postad: 2017-07-03 14:16
Kategori: Konserter

NU ÄR ÅRETS UPPLAGA AV PACKMOPEDSTURNÉN igång. Det numera legendariska turnépaketet, under ledning av Göran Samuelsson, firar i år 25 år. Turnén, som alltså genomförs på mopeder, startade i torsdags i Borgvik och ska pågå till lördag och avslutas traditionsenligt på Sillegården i Görans hembygd Västra Ämtervik. I år är det en ganska välorganiserad rutt runt Värmland (se karta) med spelningar varje kväll.
   Turnéns fjärde konsert ägde på söndagskvällen rum vid Hennikehammars Herrgård någon mil utanför Filipstad. Årets artister på Packmopedsturnén är Peter Carlsson, Nordman, Shirley Clamp och Louise Hoffsten. En på pappret en något musikaliskt lättare samling artister, sannerligen en brokig blandning, om man jämför med de senaste årgångarna där namn som Dregen, Ebbot, Nisse Hellberg. Mats Ronander och Moneybrother har figurerat. Men vi fick på söndagskvällen uppleva en av de längsta konserterna i min historia av Packmopedsturnén. Vilken av en händelse faktiskt började på just Hennikehammars Värdshus för sju år sedan, på Plura-tiden.
Karta: Nikke Ström

"PACKMOPEDSTURNÉN 17"
Göran Samuelsson/Shirley Clamp/Peter Carlsson/Louise Hoffsten/Nordman
Hennikehammars Värdshus 2 juli 2017
Konsertlängd: 19:09-20:11 och 20:37-21:42 (127 min)
Min plats: Stående på höger sida ca 17 m från scenen.



Göran Samuelsson.

Foto: Carina ÖsterlingLouise Hoffsten.

Foto: Carina ÖsterlingShirley Clamp.

Foto: Carina ÖsterlingNordman.

Ni ser bilden på Göran Samuelsson ovan. Han ser ensam ut men är ingalunda ensam på scen. För det första hade han ett professionelltt kompband, lett av Bengan Blomgren, gitarristen, och Nikke Ström, basisten, bakom sig. Sedan hade han i vanlig ordning samlat en brokig skara artister omkring sig, kanske den här gången brokigare än någonsin för det var svårt att finna en gemensam nämnare på en schlagerstjärna, en kvinnlig bluesröst, en föredetting och en gudabenådad historieberättare.
   I den samlingen var det också svårt för Göran att hitta en central plats ty han lämnade i vanlig ordning gärna över taktpinnen till sina gästartister. Det kändes ofta som att hans egen viskonst, hans brutalt vackra melodier, engagerande texter och inte minst sagolika berättarkonst mellan låtarna kom på undantag i den här föreställningen. Kanske till och med mer än tidigare år av Packmopedsturnéer.
   Göran fick i alla fall starta den drygt två timmar långa föreställningen i en bländande sol som hade svårt att sänka sig bakom herrgårdens vackra byggnad. I den bildsköna miljön, med sjön Hemtjärn bakom sig, stod scenen där artisterna en efter en gjorde entré. Och framför scenen hade en publik på säkert över fem hundra själar parkerat i sina stolar med ett gott humör i bagaget som lovade en trivsam kväll för både publik och artister.
   Efter Görans "Mandelblom och sjödoft", med sedvanligt smakfullt komp av Bengan Blomgren & Co, presenterades artisterna en efter en. Först ut kom Shirley Clamp med sin spontana glädje och avväpnande humor fast hon som sångerska är mest komplett. Med låtar som "För den som älskar", "Som en saga" och "Min kärlek" fick hon givetvis publikens respons men så långt som till accepterad allsång ville det sig inte.
   När jag om något år vill minnas den här konserten är det nog Peter Carlssons otroligt finurligt berättade historier jag minns bättre än hans musikaliska bidrag. Jag ska inte förringa hans musikaliska kvalitéer som både vissångare, exempelvis Evert Taubes "Den kinesiska muren" kombinerad med en egen rap, och bluesgitarrist med många överraskande inslag (som fick musikerna att skaka på huvudet) men hans långa, långa mellansnack innehöll både skämt och djupt allvar.
   Louise Hoffstens närvaro tillhörde kvällens absoluta höjdpunkter. När hon inledde med den så fantastiskt fint skrivna (tillsammans med Peter LeMarc) "På andra sidan Vättern" kunde varken den stundtals vilda vinden eller snattrandet i publiken förstöra magin som låg i luften. Trots sin bräckliga fysik var hon som sångerska gudomligt stark bakom sina solglasögon både i rena blueslåtar och skillingtryck.
   Louise efterträddes på scen av Nordman, nyckelharpaspelaren Mats Wester och sångaren Håkan Hemlin, och jag har aldrig tidigare upplevt en sådan avgrundsdjup kontrast i sångröster. Wester hade en skön ton i sitt instrument men Hemlins hesa och rent sargade röst gjorde att jag inte kunde och eller ville identifiera varken låt eller text fast jag någonstans i mitt djupa minne kommer ihåg succélåtarna från 20 år tillbaka. Däremot var Nordmans framträdande kvällens publiksuccé när låtarna stångade sig fram med den vackra naturens inramning och landade i en så dags allsångssugen publik.
   Göran Samuelsson, Packmopedsgeneralen, fick som sagt hålla sig i bakgrunden under huvuddelen av konserten men fick ändå spela huvudrollen på slutet med sin ritsch/ratschlåda i "Sjösättningsrap" och tillsammans med alla artister på scen "Vi som byggde landet" och "Bara om min älskade väntar".

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Dusty Springfield

Postad: 2017-07-03 07:53
Kategori: 10 år

De kvinnliga artisterna var tyvärr i klar minoritet när jag rangordnade 60-talets bästa artister/grupper. Men Dusty Springfield med den unikt personliga rösten och mängden av starka singlar, bland annat "I close myeyes and count to ten" och "Goin' back", hamnade som bästa sångerska på en 12:e-plats.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 29/2 2016.




DUSTY SPRINGFIELDS TOPP 3:

1. I close my eyes and count to ten (1968)
2. Goin' back (1966)
3. Son of a preacher man (1968)


DET KAN TYCKAS VARA SUCCÉ FRÅN START på första solosingeln, en fjärdeplats i England, för Dusty Springfield. Men i november 1963, när "I only want to be with you" släpptes, hade hon många professionella år bakom sig. Redan som 19-åring uppträdde Dusty (då under sitt födelsenamn Mary O'Brien) professionellt i olika grupper, först i Lana Sisters (1958-60) och sedan i The Springfields (1960-63). Det var i den senare gruppen (som fick sitt namn efter vårängen de repeterade vid), som hade flera singlar på Englandslistan, hon fick artistnamnet som kom att bli en av 60-talets mest framgångsrika sångerskor.
   Som soloartist blev Dusty känd som sångerskan som varken sjöng snäll schlager eller konventionell pop. Hennes röst var rena dynamiten vare sig hon sjöng uptempolåtar eller ballader. Och med dramatiska arrangemang (Ivor Raymonde) och en händelserik produktion (en ej namngiven Johnny Franz) satte hon egen prägel på alla låtar hon fick i sin mun. Hennes singelrepertoar var en blandning av specialskrivet eller exklusiva mindre kända covers.
   De första singlarna "I only want to be with you" och "Stay awhile", båda skrivna av närstående Hawker/Raymonde, satte nivån direkt och man hör producenten Franzs ambition att ge soundet en touch av Phil Spector. Men andrasingeln blev inte lika framgångsrik på listorna som debuten så inför tredje singeln sökte Dusty med rådgivare material i USA och hittade en då tämligen okänd Burt Bacharach-låt, "I just don't know what to do with myself". En underbar låt och Dustys då hittills största hit. Här utmanar hon ju faktiskt USA:s Dionne Warwick som vid den här tiden var specialist på Bacharach-låtar.
   Nästa Dusty-singel, halvballaden "Losing you", är nästan lika bra med en röst som börjar bli allt starkare och personligare. I Springfields skrev Dustys bror Tom Springfield en majoritet av repertoaren och efter gruppens splittring fortsatte han som både låtskrivare och producent och har skrivit den här låten tillsammans med Clive Westlake som för övrigt också ligger bakom flera andra starka Dusty-singlar.
   Trots blandade listplaceringar följer under 1965 en liten musikalisk svacka i Dusty Springfields singelproduktion. På "Your hurtin' kind of love" gör Spector-influenserna en comeback men låten saknar hitpotential. "In the middle of nowhere" är bara en konventionell poplåt. Goffin/Kings "Some of your lovin'", Gerry Goffin producerade originalet med The Honey Bees våren 1965, är en oväntat blek pianoballad. Och "Little by little" (inte Stones-låten med samma titel från 1964), släppt i januari 1966, är en 2:26 lång tjatig upprepning av titeln.
   Sedan lyfter Dustys singlar till rent himmelska höjder. Först hennes all time greatest hit "You don't have to say you love me", italiensk låt från början, som är 60-talets kanske pampigaste hitlåt där Ivor Raymonde avslutar sin arrangörshistoria med Dusty på ett nästan gränslöst imponerande sätt och vilken röst. Inte min favorit med Dusty, kanske lite sönderspelad i historien, men här finns italiensk dramatik fångad som i en ask!

DEN SUCCÉN FÖLJS UPP AV ÄNNU EN GOFFIN/KING-LÅT, "Goin' back", men den här gången är det en melodisk klassiker där den nye arrangören Peter Knight gjort ett fantastiskt jobb för att göra halvballaden så spännande. Lite sensuellare och mjukare röst men ack så imponerande.
   Balladen "All I see is you" står inte ut bland Dustys alla singlar men Wally Stotts stråkar gör hela låten. På tempohöjaren "I'll try anything" har det klassiska Motown-soundet stått modell och det är Dustys första (men inte sista) singel som har en USA-relaterad historia. Amerikanen Herb Bernstein, som även arrangerade, har producerat bakgrunderna i New York medan Johnny Franz i vanlig ordning producerade Dustys röst i London. En stark singel.
   Nästa singel, "Give me time", har ännu en gång italienskt ursprung men är en ganska medioker låt fast arrangören Reg Guest gör sitt bästa med både blås och stråkar. Sedan följer nästa USA-sejour med Jerry Ragovoy som producent, "What's it gonna be", som är bättre och oväntat poppigare än dess missade listplacering ger sken av. Och den minst sagt starka uppställningen i kören, Madeline Bell, Carole King, Nick Ashford och Valerie Simpson, imponerar givetvis.
   Tillbaka i England och min absoluta Dusty Springfield-favorit, Clive Westlakes "I close my eyes and count to ten", återigen förmodligen producerad av Johnny Franz. Han uppträdde nämligen alltid okrediterad på Dustys singlar och enligt myten var hon alltid delaktig i produktionsarbetet. Från det mäktiga pianointrot via Dustys snälla sensuella men ändå starka röst till det dramatiska crescendot är det här verkligen en pärla.
   Efter den framskjutna 4:e-placeringen på Englandslistan fick Westlake nytt förtroende med sin "I will come to you". Har en fin och hyfsad refräng men saknar kraft och att det resulterar i ett kommersiellt fiasko, ingen listplacering, är inte så förvånande.
   Nu inträffar det största lappkastet i Dusty Springfields karriär. Först skriver hon kontrakt med den stora mäktiga amerikanska souletiketten Atlantic för USA-marknaden. Sedan reste hon till Memphis och lät den legendariska skivproducenttrion Jerry Wexler, Tom Dowd och Arif Mardin producera nästa album, legendomsusade "Dusty in Memphis". Albumet sålde dåligt fast recensionerna överlag var positiva. Inspelningarna, som inte var konfliktfria, resulterade i en enda singel, "Son of a preacher man", som förmodligen är Dustys mest kända låt. Utan någon officiell arrangör är det något hypnotiskt i arrangemanget med elpianointrot, blåset, Sweet Inspirations i kören och alla de ruskigt rutinerade musikerna i kompet.
   Men som sagt, ingen mer singel från det legendariska albumet. På sätt och vis bränd av de amerikanska upplevelserna fick den engelske producenten Bill Landis ta hand om nästa singel som innehöll amerikanskt material, en cover på Barbara Acklins ett år gamla "Am I the same girl". Soundet var soft soul och skivköparna vände den ryggen.
   Och det gick inte mycket bättre med Dustys sista 60-talssingel, den Philadelphia-inspelade "Brand new me", som även det var en några månader gammal Jerry Butler-cover. Amerikansk opersonlig soul som inte satte några avtryck och gav en lite besk eftersmak på en i övrigt fantastisk karriär.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: STIFF#22: The Pogues

Postad: 2017-07-02 07:51
Kategori: 10 år

När jag under 2008/09 rangordnade mina Stiff-singel-favoriter fanns givetvis folkrockbandet The Pogues med på flera platser. Här berättar jag allt om debutsingeln "Dark streets of London"

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 27/10 2008.



THE POGUES: Dark streets of London/And the band played waltzing Matilda (Stiff BUY 207)
Release: 31 maj 1984


Jag har ju redan berättat det mesta om A-sidan på singeln här. Fast då handlade det mest om förlagan till Stiff-singeln. Den som gavs ut på den egna Pogue Mahone-etiketten men som i slutet på samma månad även släpptes på Stiff. Jag äger tyvärr ”bara” Pogue Mahone-singeln, där även bandet hette Pogue Mahone, men jag har med Stiff-Tobbes hjälp kommit över en bild (se ovan) på den autentiska Stiff-etiketten.
   Där kan man tydligt se att designen på etiketten är väldigt snarlik. Stiff har bara försett skivan med nytt skivnummer (BUY 207) och ersatt det något anstötliga bandnamnet Pogue Mahone (”kiss my ass” på gaeliska) med det mer konventionella The Pogues. I övrigt är skivan och inspelningarna helt identiska.
   På pressreleasen till Stiff-singeln förklarar sångaren Shane MacGowan varför de bytte namn till The Pogues: ”We’re sick of all the aggro – it was all a bit of a joke to start with, but when you have to explain the joke it’s just not funny anymore”.
   ”Dark streets of London” är en fantastisk London-skildring av Shane MacGowan och han sjunger här starkt och till och med tydligt. En fin start på Pogues legendariska Stiff-karriär.
   Men skivan har också en B-sida av nämnvärt material fast det var en cover, Eric Bogles ”And the band played waltzing Matilda”. Bogle är en folkmusiksjungande skotte, född i Peebles 1944, men emigrerade till Australien 1969. Han har skrivit många sånger om krigets tragiska följder och ”And the band played waltzing Matilda” skrev han 1972.
   Texten handlar om de australiska och nya zeeländska arméerna kamp på halvön Gallipoli, i det Turkiet som tillhör Europa, under första världskriget. Striden utkämpades mellan 25 april 1915 och 9 januaryi 1916.,
   Låten var först åtta verser lång men Bogle trimmade ner den till fem utan att mista tråden i den engagerande historien. På slutet förekommer texten och melodin till just ”Waltzing Matilda”, Australiens mest kända country- och folksång som allmänt har kallats Australiens inofficiella nationalsång. Den originalsången skrevs redan 1895 av Banjo Paterson.
   ”And the band played Waltzing Matilda” fick sitt första genombrott 1974 på National Folk Festival i Brisbane där Bogle själv sjöng den till stor publikrespons. Här berättar Bogle själv många egna tankar om sin historiska sång.
   Shane MacGowan sjöng den som sagt mycket starkt och texten är i linje med många av de texter MacGowan senare kom att skriva under Pogues storhetstid. Med vemod och tragedi som ledmotiv.
   Now those that were left, well we tried to survive
   In a mad world of blood, death and fire
   And for ten weary weeks I kept myself alive
   But around me the corpses piled higher
   Then a big Turkish shell knocked me arse over tit
   And when I woke up in my hospital bed
   And saw what it had done, I wished I was dead
   Never knew there were worse things than dying
   For no more I'll go waltzing Matilda
   All around the green bush far and near
   For to hump tent and pegs, a man needs two legs
   No more waltzing Matilda for me


Pogues första version av Bogles låt, som finns på singeln, är kort och koncentrerad och bara 4:50 lång och den kom ursprungligen inte med på gruppens första album ”Red roses for me”, oktober 1984.
   Men Pogues spelade in den anmärkningsvärda låten ännu en gång. När Elvis Costello skulle producera bandets ”Rum sodomy & the lash” plockades Eric Bogles låt fram på nytt. Och nu gjorde de den i en fullversion med alla verserna som sträckte ut sig över 8:14. Produktionen är inte överraskande än mer fantastisk, med blås och ordentligt sug i verserna. Men redan här tycker jag mig höra att MacGowans röst börjat krackelera lite jämfört med Pogues-originalet från 1984.

På cd: Båda låtarna finns på nyutgåvan av ”Red roses for me" (Pogue Mahone/Warner Bros, 2004).
YouTube: En demoversion (audio) av "Dark streets of London". I den andra 19 minuter långa filmen, inspelad 1985, finns "And the band played waltzing Matilda" med.





/ Håkan

Underbart varierad Eilen Jewell-konsert

Postad: 2017-07-01 17:31
Kategori: Konserter



Bilder: Carina Österling
EILEN JEWELL
Mastodont, Örebro 30 juni 2017
Konsertlängd: 22:21-23:04 och 23:38-00:38 (103 min)
Min plats: Både ca 7 m rakt framför scenen och från sidan till vänster om scenen.


Som uppvärmning till årets upplaga av Rolling Rotsy Revue (start imorgon söndag) genomförde Eilen Jewell igår en konsert på mc-klubben Mastodont i norra Örebro. Tillsammans med sitt permanenta band blev det en rejäl genomkörare med en vidlyftig repertoar på närmare 2 timmar. Inför en välfylld lokal med en stor skara Eilen-fans, hon har ju besökt Örebro ett antal gånger tidigare (första gången oktober 2009), så det var en osedvanligt välinformerad publik som ännu en gång tog Eilen och hennes band till sitt hjärta.
   Det var mitt första besök i Mastodonts sedan några år nya lokal i Lillåns industriområde. Rymligare och smakfullare (raden av gitarrer på väggen bakom scen är mäktig) men utan att fånga den uppenbart intima känslan från gamla lokalen. Däremot bjöd den flexibla lokalen in till många perfekta platser att lyssna från och jag hittade till slut en underbar position utomhus där jag både hörde och såg bra genom en öppnad garageport.
   Scenljudet höll väl ungefär samma kvalité där Eilens munspel hade en vass underton medan bandets sound var mäktigt och tajt och fyllde ut den stora lokalen bra. Och Eilens repertoar av country, blues och americana hade fortfarande en omväxlande charm utan att riktigt nå de rent magiska stunderna i de mer lågmälda låtarna från det fina 2015-albumet "Sundown over ghost town".
   Eilens alltmer omfattande skivproduktion har ju den bredd och omväxling som ger förutsättningar att göra en helt konsert intressant. Dessutom bjöd hon på några låtar från det kommande "Down hearted blues"-albumet som släpps i september. En skiva som, enligt de smakprov vi fick höra, har både blues och jazzinfluenser.
   Efter år av turnéer är det inte längre någon hemlighet att Eilen och bandet har slipats samman till en helgjuten enhet. Från trummisen och maken Jason Beek (som också sjöng) via ståbasisten Johnny Scascia till den fantastiske gitarristen Jerry Miller är det ett vidunderligt band hon omger sig med. Som också kunde överraska när de alla i mitten på andra set samlades kring mikrofonen längst fram på scenen, Jason Beek på tvättbräda, och körde några låtar akustiskt.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Soundtracks: "Grace of my heart"

Postad: 2017-07-01 07:57
Kategori: 10 år

Filmen "Grace of my heart" hyllar låtskrivare på 60-talet och har haft Lesley Gore och Carole King som modeller. Och väldigt passande är det just på det här soundtracket som Burt Bacharach och Elvis Costello träffas och gör sitt första samarbete i låten "God give me strength". Ett låtsamarbete som utvecklades till ett helt albumsamarbete ett år senare.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 29/1 2010.


GRACE OF MY HEART (MCA, 1996)

Har ingen aning om den här filmen är bra eller inte men den har ett så fantastiskt musikaliskt tema och soundtracket är faktiskt sensationellt starkt så förhoppningar finns. Vilket gör att jag ska passa på om tillfälle gives. Filmtitelns design, där g-klaven finns med som en naturlig del, andas musik, musik och musik och cd-skivans illustration är utformad som en vinylskiva.
   Filmen handlar alltså om en mindre lyckad sångerska, spelad av Illeana Douglas, som byter kurs och blir låtskrivare och därmed hjälper andra artister till succé.
   Filmen utspelar sig på 60-talet och regissören Allison Anders har använt sig av samma knep som de gjorde då och har samlat låtskrivarna, ofta i parkombinationer, och låtit dom skapa pophits och det låter uteslutande väldigt bra genom hela skivan. Det ekar Brill Building, huset där låtskrivarpar satt på 60-talet och skapade hits på kommando, rakt igenom hela skivan.
   Lesley Gore och Carole King har nämnts som influenser till filmidén och innehållsmässigt har den här skivan alla beståndsdelar som utmärker hits, 60-tal och fantastisk pop.
   Inledningen på skivan, och filmens mest kända låt, är lysande med det första exklusiva samarbetet mellan Elvis Costello och Burt Bacharach. Ett möte mellan två helt olika generationer som ändå har så mycket gemensamt. Vi ska komma ihåg att redan i Costellos tidiga karriär förekom det Bacharach-låtar i repertoaren. Han gjorde exempelvis ”I don’t know what to do with myself” redan på Stiff-turnén 1977.
   “God give me strength” är ett sex minuter långt mästerverk. Med Costellos dallrande vibrato och Bacharachs hypnotiska trumpeter och stråkar. Och en sugande dramatisk melodi som aldrig kan lämna hjärnan. Det tillfälliga samarbetet fick en uppföljning 1998 när duon gjorde hela albumet ”Painted from memory” tillsammans. Den skivan var för övrigt det årets näst bästa utländska album, om ni frågar mig.
   Costello har ytterligare en låt med på soundtracket, ”Unwanted number”, som då sjungs av gruppen For Real. En sedvanligt bra poplåt men ändå konventionell i Costellos sammanhang.
   De tämligen okända For Real gör ytterligare två låtar på skivan av vilka ”I do”, ett låtskrivarsamarbete mellan Carole Bayer Sager (en gång i tiden gift med Burt Bacharach) och David Stewart från Eurythmics, är typisk tjejpop från 60-talet.
   Men det finns många toppar på den här skivan Williams Brothers låter klockrent som Everly Brothers och ”Let it be me” på ”Love doesn’t ever fail us”. Dinosaur Jr-sångaren J Mascis gör överraskande entré med twanggitarr, hes stämma och steelguitarpop.
   Ännu bättre är Miss Lily Banquette, som egentligen heter Liz Cox och annars sjunger jazzpop à la Buster Poindexter i gruppen Combustible Edison, i den dramatiska 60-talspoplåten ”My secret love” som Lesley Gore har varit med och skrivit.
   Och den nästan Roy Orbison-klingande ”Absence makes the heart grow fonder” där regissörens dotter Tiffany Anders gör ett sångmässigt fantastiskt framförande där skådespelaren Boyd Rice höjer dramatiken genom att tala i låten.
   Missa heller inte den dramatiska balladen ”Another world”, ett exklusivt låtskrivarsamarbete mellan Gerry Goffin och Los Lobos, med den färgade sånggruppen Portrait.

Innehåll:
1. God Give Me Strength - Burt Bacharach, Elvis Costello
2. Love Doesn't Ever Fail Us - The Williams Brothers
3. Take a Run at the Sun - J Mascis
4. I Do - For Real   
5. Between Two Worlds - Shawn Colvin
6. My Secret Love - Miss Lily Banquette of Combustible Edison
7. Man from Mars - Kristen Vigard
8. Born to Love That Boy - For Real
9. Truth Is You Lied - Jill Sobule
10. Unwanted Number - For Real
11. Groovin' on You - Juned
12. In Another World - Portrait
13. Don't You Think It's Time - J Mascis   
14. Absence Makes the Heart Grow Fonder - Tiffany Anders and Boyd Rice   
15. Boat on the Sea - Kristen Vigard

YouTube: "God give me strength" live med Elvis Costello, stor orkester och kör och Burt Bacharach vid pianot.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (381)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (101)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2017 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.