Blogginlägg från juni, 2017

Håkans Pop 10 år: ”Ljus i natten”

Postad: 2017-06-30 07:55
Kategori: 10 år

Magnus Lindberg har legat mig varmt om hjärtat i många år. Hans comebackförsök har varit många genom åren men albumet "Ljus i natten" från 1999 är ett av de mest lyckade. Det här är min autentiska recension av skivan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/4 1999 och i arkivet på HÅKANS POP samma dag.



MAGNUS LINDBERG
Ljus i natten
(Harvest/EMI)


Efter en av sina sedvanligt långa pauser är Magnus tillbaka, så stark och så full av liv och så rastlös att jag inbillar mig att tiden stått stilla sedan 1982 då hans senaste mästerverk "I en hand" gavs ut.
   "Ljus i natten" är en överraskande stark comeback och kan jämföras med "I en hand" på många sätt. Billy Bremners produktion är exempelvis lika enkel, okonstlad och rak i dag som då. När Magnus själv fick ta över producentsysslan för att hålla soundet jordnära och rockigt.
   Magnus låter dessutom oväntat frisk i luftrören. Där hans röst i vanlig ordning till bara en liten del styrs av teknik och istället låter känslorna vägleda genom de personliga textraderna som andas både vemod och överlevnadsinstinkt.
   Och alla de genomgående starka låtarna. Inledningen är andlöst imponerande i sin rasande framfart. Innan tempot dras ned i "Jag har aldrig vart i Memphis" och man förstår att Magnus comeback är på riktigt.
   Resten av skivan blir en sällsam resa via ballader, rock, country och Neil Young till det avslutande utropstecknet "En dag som alla andra", Wille Crafoord-texten som känns mer angelägen än hela WC-skivan. Men så har också Magnus skrivit en av sina vackraste melodier till texten om det kommande hysteriska årsskiftet.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Singlar#2: WRECKLESS ERIC

Postad: 2017-06-29 07:54
Kategori: 10 år

Söker ni på "Whole wide world" på Håkans Pop får ni åtskilliga träffar, det har blivit min livsuppgift att framhålla Wreckless Erics halvlegendariska Stiff-singel vid varje möjligt tillfälle. På min lista över de hundra bästa inte fullt så kända singlarna hamnade "Whole wide world" på en hedrande andraplats.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 23/5 2013.



WRECKLESS ERIC: Whole wide world (Stiff, 1977)

VARKEN JAG ELLER FÖRHOPPNINGSVIS LÄSEKRETSEN KAN UNDVIKA den här legendariska (inte samma sak som kommersiella) singeln med Wreckless Eric Goulden, som jag sedan igår bekvämt har börjat kalla honom här. 1977, när den här singeln släpptes, var namnet Eric Goulden okänd och han kommunicerade med omvärlden enbart under namnet Wreckless Eric, både som artist och låtskrivare.
   Min 100-lista, som imorgon presenterar nummer ett, har dels varit väldigt subjektiv och dels har den till åtminstone 90% prioriterats av kommersiellt misslyckade och i stort sett okända skivor. Jag har sedan Håkans Pop introducerades i cybervärlden för snart sex år sedan regelbundet skrivit om Wreckless Eric, förklarat allt om Wreckless Eric, berättat hela den fascinerade historien, i både del 1, del 2 och del 3, om Wreckless Eric och jag har till och med en gång rankat den här Wreckless Eric-singeln som nummer ett i en tidigare följetong här.
   Har man under åren minutiöst följt den här sidan är "Whole wide world" varken okänd eller bortglömd men var ändå ett kommersiellt magplask när den släpptes. Den fantastiska singeln, liksom övriga sex Stiff-singlar som han släppte, var inte i närheten av några försäljningslistor i England. Däremot har jag fram till idag nämnt "Whole wide world" i 22 olika artiklar under årens lopp utan att musikvärlden, eller "Hela Vida Världen" kanske det i sammanhanget bör heta, är bekant med varken Wreckless Eric eller Eric Goulden.
   Jag har som sagt redan berättat allt om Wreckless Erics debutsingel i tidigare artiklar och jag ber er, om ni är nyfikna, återvända till artiklarna som jag länkat till här ovan. 50 pence-varianten av "Whole wide world" på bilden ovanför är inte mitt enda ex av denna pärla till skiva. Jag äger minst tre ex av "Whole wide world": 1) Det ursprungliga recensionsexemplaret utan omslag. 2) Ett senare införskaffat ex som jag har spikat upp på väggen bakom datorn hemma. 3) Ett exemplar med bildomslag inköpt på 80-talet i beg.affären på Notting Hill Gate i London.
   Sedan vill jag slutligen rekommendera morgondagens läsning om min absolut personliga singelfavorit som är mindre allmänt känd än det mesta på min 100-lista.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #5: Rockmagasinet Live: Richard Lloyd

Postad: 2017-06-28 07:53
Kategori: 10 år

Sommaren 2012 ägnade jag mycket tid och plats på Håkans Pop åt konserter jag hade upplevt på Rockmagasinet, ett legendariskt spelställe i Örebro på 80-talet, och rangordnade konserterna efter bästa förmåga. När Richard Lloyd 1985 gjorde stor och seriös comeback gjorde han det i Sverige med Örebro som bas och några före detta Lolita Pop-musiker i kompet. Här recenserar jag konserten på just Rockmagasinet i oktober 1985.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 16/7 2012.




Gitarristen RICHARD LLOYDS berömda karriär kan sammanfattas med två album på två år. Båda som medlem i Television, "Marquee moon" (1977) och "Adventure" (1978), innan gruppen sprack i september 1978. Visserligen gjorde Lloyd året efter en mycket fin soloskiva, "Alchemy", som gjorde honom till en kultfigur i New York-rockens långa intressanta historia.
   Efter den kritikerhyllade "Alchemy" följde problematiska år fyllda med droger, instabilitet och en högst oregelbunden artistkarriär för Richard. I en numera klassisk artikel i Expressen i november 1981 berättade Mats Olsson hur han träffade Richard på New York-klubben CBGB's och möter en trasig och drogberoende människa som bakom scenen nästan spricker av desperation och oro. Men som sedan på scen spelar vild, underbar, vacker och känslig rockmusik.
   Just där i början på 80-talet nådde Richard Lloyd rock bottom, gav ut en sporadisk singel med två Stones-covers ("Get off of my cloud" och "Connection) på ett litet obetydligt lokalt skivbolag, men där började också vägen tillbaka. Som via lyckliga omständigheter inkluderade skivinspelning och turnéer i Sverige med centrum just i Örebro.
   Genom örebroaren/amerikanskan Bibi Farbers goda kontakter med Lolita Pop och folk i dess närhet gjorde att New York-killen Keith Patchel, gitarrlärare och tidigare medlem i Richard Lloyds band, hamnade i Örebro. Som sedan påverkade och övertygade Lloyd att göra en seriös nystart i detta exotiska land. Lloyd kom till ett dukat bord där skivbolag (Mistlur), studiotid och repetitioner redan var bokat av Patchel.
   I januari 1985 landade Lloyd i Stockholm för att direkt färdas till Örebro där han tillsammans med Patchel, kompgitarr, och två tidigare Lolita Pop-musiker, trummisen Peter Olsen och basisten Thomas Johansson, repeterade hårt i en månads tid. Lloyd bodde under tiden för övrigt i Lolita-sångerskan Karin Wistrands lägenhet. På albumet som följde till hösten 1985, "Fields of fire", spelade teamet Olsen/Johansson tillsammans på bara tre låtar. Men i turnébandet var det just den här sättningen som genomförde turnéer både på våren och hösten. Av vilka Rockmagasinet-spelningen i oktober tillhör det absolut bästa jag upplevde i den lokalen.
   Skivan och turnéerna blev Richard Lloyds stora comeback i rockbranschen men ändå har hans så kallade karriär sedan mitten av 80-talet befunnit sig på en högst mänsklig nivå med få och sporadiska soloskivor (liveskivan "Real time" (1987) är en pärla), en del studiojobb (Matthew Sweet, Chris Stamey, John Doe bland andra) och andra insatser i skymundan.
   1997 var Richard Lloyd faktiskt tillbaka i Örebro. Då som bandmedlem i Bibi Farbers Glow som uppträdde på det årets Slottsfestival. På samma festival gjorde Lolita Pop en tillfällig men väldigt sällsynt comeback.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1985.

LLOYD HJÄLTEN SJÄLV

RICHARD LLOYD
Rockmagasinet, Örebro 18 oktober 1985


I Sverige fick amerikanen Richard Lloyd lugn och ro. Och den betydelsefulla andhämtning som behövdes för att han skulle kunna ta tillbaka sin plats bland världens respekterade rockartister där det onekligen finns plats för honom.
   Därför ligger Sverige och Örebro i synnerhet, där han i våras repade in sin nästan helt nya repertoar, honom nära hjärtat och på Rockmagasinet är förhållandet ömsesidigt. Det var därför inte överraskande välfyllt i fredagskväll.
   Lloyd hämtar numera sin kraft ur religionen med en mycket hård disciplin i gruppen som följd. Men det har också gjort musikanterna tajta och givit bandet ett mycket sammanhållet sound.
   Richard Lloyd gav ett inbundet intryck, han talade lågmält och framstod nästan som blyg mellan låtarna. När musiken däremot rullade igång med tyngd, fantasi och melodi var han hjälten själv. Han kombinerade Televisions suveränaste ögonblick med 1985 på ett genialt sätt.
   Med bara ett enda undantag spelade han samtliga låtarna från senaste albumet. I nästan samma ordning dessutom. En skiva som inledningsvis går mycket på rutin men live lyfte låtarna ett par klasser. Och när konserten nådde höjdpunkter som "Pleading" och "Black to white" trodde jag att jag befann mig på en av årets bästa konserter.
   "Field of fire" är ett par minuter för lång på skivan men blev i trängseln på Rockmagasinet en stor manifestation till rockmusikens mest självklara soloinstrument, gitarren, och en storslagen showstopper.
   Extralåtarna på denna konsert kommer att gå till historien. Först den rytmiska nästan dansanta "Keep ondancing" som följdes direkt på av Elvis Presley-klassikern "Don't be cruel".
   Efter ytterligare en kort paus var det minst två änglar som passerade konsertlokalen när Richard Lloyd framförde "Alchemy" och "Blue and grey", två gamlingar som uppenbart håller än.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Gerry Rafferty

Postad: 2017-06-27 07:59
Kategori: 10 år

Av en anledning som jag har förträngt fick jag plötsligt i våras en längtan att lyssna på Gerry Rafferty och många av hans album fyllda med vemodig och melodiös pop. Förvisso snäll musik men också otroligt underhållande. Här berättade jag en gång (2009) om mitt förhållande till skotten Raffertys långa karriär. Jag nämner också rapporter om hans tragiska leverne just då och mindre än två år senare gick Rafferty en tragisk död till mötes, dödsorsaken var leversvikt.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 13/3 2009.






När jag besökte London i somras läste jag den här lilla notisen i The Sun. Under rubriken ”Rafferty dash” stod det:
   ”Fallen pop star Gerry Rafferty has vanished from a hospital where he was being treated for booze-related liver failure. Alcoholic Raffery, 62 – who hade a 1978 hit with ‘Baker Street’ – sneaked out of London’s St Thomas hospital, leaving all his belongings behind. A sourze said last night ‘No one saw him leave or has a clue where he is’. The singer had been kicked out of a London hotel after wrecking his room during a binge”.
   Det var naturligtvis en uppseendeväckande sorglig nyhet. Och en i minsta detalj överraskande tragisk liten nyhet om en av 70- och 80-talets vackraste popröster och en extremt duktig låtskrivare. Att Gerry som artist var snäll, beskedlig, melodiös och poppigt ofarlig kunde inte hindra mig från att ha GERRY RAFFERTY som favorit under slutet av 70-talet och en bit in i 80-talet.
   Det var faktiskt inte den mycket framgångsrika hitlåten, ”Baker street” och Raffertys definitiva genombrott, som fick mig att bli genuint intresserad av skotten. Just det albumet som följde upp hitlåten, ”City to city”, är en av få Rafferty-skivor jag saknar i skivsamlingen. Jag tror så här i efterhand att låten med sitt inledande framträdande saxsolo spelades sönder på radion att jag tyckte det räckte med det. Det var först på nästa skiva, ”Night owl” (1979), som jag hoppade på tåget.
   Men egentligen vaknade mitt Rafferty-intresse långt, långt tidigare. Stealers Wheel var en grupp där Rafferty var medlem och en av två sångare och låtskrivare. Joe Egan hette den andra. Då hade Rafferty redan gjort ett soloalbum, ”Can I have my money back” (1971), men det var 1972 och Stealers Wheels första album, ”Stealers Wheel”, som fångade mitt intresse. Inte bara för gruppens stora hit ”Stuck in the middle”, skivan innehöll fler andra bra spår. ”Stuck in…” fick en oväntad revival i Quentin Tarantinos film ”Reservoir dogs” 1992.
   Sedan skulle det konstnärliga omslaget till ”Night owl” följa Rafferty under många år som soloartist. Samme illustratör, skotten John Patrick Byrne, gjorde också omslaget till ytterligare tre Rafferty-soloskivor. Och samma exemplariska popmusik, med underbar sång och underbart smeksamma arrangemang, gjorde Raffertys namn känt under många år och lika många skivor. Efter ”Night owl” kom ”Snakes and ladders” (1980), ”Sleepwalking” (1982) och ”North & south” (1988) och sångerna, sången och det lätt folkpopinspirerade soundet gjorde Gerry Rafferty till ett stort namn i den honungslena genren.
   Han var ett så pass stort namn att när jag tillsammans med min blivande hustru Carina stod högst upp på Edinburgh Castle sommaren 1988 så var Rafferty det enda namn som jag kunde komma på när jag skulle söka rötterna i något känt skotskt namn.
   Då hade väl Rafferyty passerat kulmen på sin karriär men han fortsatte på en hyfsad nivå en bit in på 90-talet. Även ”On a wing & a prayer” (1992) och ”Over my head” (1994) är utmärkta skivor fast den sistnämnda är nyinspelningar av gamla låtar som går tillbaka till Stealers Wheel-tiden plus en cover på John Lennons ”Out the blue”.
   Sedan tappade jag kontakten med Gerry Rafferty på samma sätt som han tydligen själv tragiskt nu har tappat kontakten med verkligheten, enligt senare rapporter. Han gjorde skivor 1999 och 2000, ”Blood & glory” respektive ”Another world”, men det är inget som jag har koll på.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: The Motors

Postad: 2017-06-26 07:55
Kategori: 10 år

Det engelska poprockbandet The Motors var en stor favorit i slutet på 70-talet. Började som en rockgrupp för att sedan utvecklas åt popmusikens smarta område. Här berättar jag allt om gruppen.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 26/9 2008.





Grupperna har hamnat i skuggan i den här serien, definitivt. Det reparerar jag delvis idag med den engelska poprockgruppen THE MOTORS, stora favoriter i slutet på 70-talet och kort i början på 80-talet.
   Historien om The Motors startar i Ducks Deluxe som så många andra av livets goda historier. Basisten Nick Garvey och klaviaturkillen Andy McMaster var den gruppens poppigt inriktade medlemmar. Missnöjda med Sean Tylas ledarskap och hans vilda rock’n’roll lämnade de gruppen i oktober 1974. For till Wales för att skriva men kom inte överens.
   Garvey återvände till London och bildade The Snakes, tillsammans med bland annat den kommande Motors-trummisen Richard Wernham, som gav ut en singel, en cover på Flamin’ Groovies-låten ”Teenage head” som finns någonstans i min samling. Den gruppen sprack sommaren 1976.
   I januari 1977 bildades The Motors med Nick Garvey och Andy McMaster återförenade. Första konserten var 7 mars 1977 och i maj skrev de kontrakt med Virgin. Första album och första singel kom ut i september 1977. ”Dancing the night away” var en rockig poplåt och jag minns än idag när jag hörde låten första gången på svensk radio, måste ha varit samma september på Kjell Alinges program.
   Första albumet, kort och gott kallat ”1” (Virgin), gick i den lätt rockiga och livebaserade stilen. Bra men långtifrån unikt fast som låtskrivare var Garvey-McMaster mycket duktiga. I England marknadsfördes gruppen som New Wave men i USA sorterades de under heavy metal. Och sanningen låg, som vanligt, någonstans däremellan.
   I recensionerna av skivan jämfördes de musikaliskt med Status Quo men konserterna hade mycket mer energi utan att tillhöra punken. Wernham var alltså trummis i Motors men hade i den tidsandan bytt namn till det något tuffare Ricky Slaughter. Gitarrist var Peter Bramall men i gruppen kallade han sig för Bram Tchaikovsky. Fast förste gitarristen (januari-maj 1977) hette Rob Hendry som tidigare hade spelat i Renaissance.
   Som livegrupp bytte McMaster till bas och Garvey spelade gitarr och energin var som sagt hög på deras konserter. Men inför den andra skivan, ”Approved by the Motors” (se skivomslaget ovan, fr v Slaughter, Tchaikovsky, Garvey och McMaster), hade gruppen förfinat sitt sound och var betydligt poppigare av nästan ABBA-klass. Med klassiska singlar som ”Airport” och ”Forget about you”. Det var då jag kände igen takterna från Ducks Deluxes kanske mest kända poplåt, ”Love’s melody”, som var skriven av just Garvey/McMaster. En extremt genuin popkänsla långt ut i fingerspetsarna.

Det var typisk singelmusik och jag jagade även singelutgåvorna med Motors. Juvelen i samlingen är 12”-versionen av ”Forget about you”, en röd vinyl med tre exklusiva låtar på b-sidan. ”Soul surrender” och två låtar, ”Picturama” och ”The middle bit”, där Sean Tyla står med som medkompositör vilket borde betyda att låtarna någon gång figurerade i Ducks Deluxes repertoar utan att jag har funnit några sådana spår.
   1978 hade Tchaikovsky tröttnat på att spela i skuggan av Garvey/McMaster. Han skrev egna låtar men fick ständigt stå tillbaka i gruppen. Han inledde en egen karriär med en egen grupp som först kallade sig Battleaxe men sedan tog namnet efter Tchaikovsky själv. Och fick kontrakt med Radar där han blev kollega med Nick Lowe, Elvis Costello och Yachts. Samtidigt lämnade också Slaughter gruppen och Garvey kom att producera Tchaikovskys första album ”Strange man, changed man”, vars mest kända låt ”Girl of my dreams” blev en mindre hit i USA, som kom 1979.
   Inför Motors tredje album tänkte Garvey och McMaster om helt. Tillsammans med tillfälliga medlemmarna Martin Ace, bas, och Terry Williams, trummor, for de till USA och spelade in skivan tillsammans med den då mycket heta producenten Jimmy Iovine. Och resultatet blev inte så bra då och framstår idag som närmast en katastrof.
   Uppblåsta klaviaturarrangemang, körer och en klart överproducerad skiva låg som en stor otäck filt över melodierna där det var långt mellan topparna. Dock var ”Love and loneliness” en underbar poplåt fast den har sina likheter med Stephen Stills ”Love the one you’re with”.
   The Motors skulle senare samma år, 1980, splittras och Nick Garvey gjorde 1982 ett soloalbum av väldigt försumbar kvalité. Däremot dök han mycket överraskande upp på Paul McCartneys ryska skiva, ”CHOBA B CCCP”. En skiva fylld av covers, främst rock’n’roll-klassiker, som släpptes exklusivt i Sovjetunionen 1988 och först 1991 kom ut i väst. Garvey medverkar på tre låtar, ”Don’t get around much anymore”, ”Ain’t that a shame” och ”Crackin’ up”, som alla spelades in 21 juli 1987.
   En udda notering av kuriosavärde är att Andy McMaster redan 1966-1967 var medlem i en grupp som hette The Motors vars sångare var den inte helt obekante skotten Frankie Miller. McMaster och Miller var också medlemmar i en annan skotsk grupp, The Sabres, under 60-talet. Och McMaster gav faktiskt ut en singel i eget namn, "Can't get drunk without you" - onekligen en spännande titel!

The Motors engelska vinyl-diskografi, exklusive samlingsskivor.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Bländande konsert för Beatles-fantaster

Postad: 2017-06-25 07:50
Kategori: Ingen

På sin turné 1989 gjorde Paul McCartney ett besök i Sverige för första gången på 17 år. 1972 vägrade han spela Beatles-låtar men nu var hela liverepertoaren full av låtar från Pauls förra band.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 5/9 2012.







Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/10 1989.

PAUL McCARTNEY
Isstadion, Stockholm 29 september 1989


Paul McCartney på Isstadion i Stockholm. En helt igenom bländande konsert - som ändå saknade mycket. Som Beatles-fantast fick jag mer än jag krävde men ändå var avsaknaden stor efter andra klassiker och mästerliga McCartney-låtar.
   En konsert med Paul McCartney har allt för många munnar att mätta, öron och ögon att tillfredsställa. Han har helt enkelt en omöjlig uppgift att på "bara" två och en halv timme visa sitt totala kunnande och stora skicklighet som givit honom titeln århundradets låtskrivare.
   Problemet med fredagskvällens konsert var inte låtarna han framförde, som i nästan samtliga fall överträffade skivversionerna, utan alla de låtar han inte hann göra på scen.
   Att jämföra McCartneys konsert med The Beatles är inte enbart en fantastisk nostalgiförklaring. Drygt hälften av de 29 låtarna framförda låtarna är hämtade från Beatles-skivor och med några få undantag aldrig spelad av gruppen på scen. Beatles gjorde nämligen sin sista konsert i augusti 1966.
   McCartney scenversioner höll sig strikt efter originalen och blundade man kunde jag ana ett Beatles (utan John Lennon) på scen.
   Tittade man sedan upp var det ingen tvekan om att man befann sig i 80-talets sista höst. Det var en avancerad scenkonstruktion som rörde sig både i höjd- och sidled med hjälp av karuseller och hissar.
   Den komplicerade ljussättningen såg ut att vara hämtad från Spielbergs senaste skapelser. Laserstrålar, otaliga ljuskanoner och datorstyrda strålkastare gav ibland en nästan overklig upplevelse.
   Den inledande elva minuter långa filmen där sex låtar illustrerades med mer eller mindre engagerande bilder fick sin final när det på de tre filmdukarna på scen stavades "NOW" och bandet kom in.
   Där stod Paul McCartney på sin första Sverigeturné på 17 år och såg vanlig ut. Frisk och ungdomlig, intygar fotograf Anders Erkman på närmare håll. Odramatiskt och lite snopet var inledningen haltande och lite bristfällig.
   McCartneys röst lät först som en sprucken högtalare och "Figure of eight" och "Rough ride" är inte de bästa låtarna från senaste albumet.
   Men redan på den fjärde låten, "Got to get you into my life", tog konserten fart, publiken släppte loss och det började likna en av årets bättre konserter.

När McCartney valde band med yngre musiker menade han killar mellan 30 och 40 år. Hursomhelst ett band med engelska musiker som inte är så kända. Ändå valde McCartney att inte presentera bandet.
   Gitarristen Hamish Stuart, som också spelade bas, sjöng mycket. Bland annat duetten med Paul i "Ebony and Ivory", Robbie McIntosh gav ytterligare tyngd åt många gitarrsolon.
   Trummisen Chris Whitten fick sitt solo i "Coming up" då Isstadion förvandlades till ett ljusdränkt disco med hjälp av ett eldorado av ljusexplosioner och danstempo. Wix utförde alla komplicerade klaviaturinslag, bland annat stråkar på "Eleanor Rigby" och "Yesterday", medan Linda McCartneys närvaro inte betydde mycket varken för bandet eller publiken.
   Hela konserten var av jämn och hög kvalité. Ändå framstod så här i efterhand titellåten från "Sgt Pepper", då Paul tog på sig gitarren, och "Back in the USSR" med den legendariska Hofnerbasen, och den otroligt rockiga "Ain't that a shame", som oförglömliga toppar.
   Sedan är det väldigt svårt att förklara känslan när kalla kårar gick längs ryggraden på den korta stund, hundradelar av en sekund, när Paul inledde "The long and winding road" och "Hey Jude". Då märkte jag att han inte förlorat mycket av sin magiska röst genom åren.
   Den är snarare mjukare i balladerna och kraftfullare i rocklåtarna. Det var hans styrka på scen. Att kunna tackla känslosamma låtar som "Yesterday" och "Put it there" med samma intensitet som i det sanslösa rocktempot i låtar som "Get back" och "Live and let die"-
   Förutom den oväntade förseningen var McCartneys show en väldrillad föreställning med iögonfallande ljuschocker som luttrade kommentatorer jämförde med Pink Floyd. Sådant utanverk brukar dölja mindre väsentligt innehåll.
   Men i Paul McCartneys fall var det inte överraskande en konsert fylld med klassiska poplåtar, fylld med oöverträffade versioner och inte minst full av ren och skär pophistoria.

Paul McCartney: bas. gitarr, piano och sång
Linda McCartney: keyboards och sång
Hamish Stuart: gitarr, bas och sång
Robbie McIntosh: gitarr och sång
Paul WIX Wickens, keyboards
Chris Whitten, trummor

Låtarna:
Figure Of Eight
Jet
Rough Ride
Got To Get You Into My Life
Band On The Run
Ebony And Ivory
We Got Married
Maybe I'm Amazed
The Long And Winding Road
The Fool On The Hill
Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band
Good Day Sunshine
Can't Buy Me Love
Put It There
Things We Said Today
Eleanor Rigby
This One
My Brave Face
Back In The U.S.S.R.
I Saw Her Standing There
Twenty Flight Rock
Coming Up
Let It Be
Ain't That A Shame
Live And Let Die
Hey Jude

Yesterday
Get Back
Golden Slumbers
Carry That Weight
The End

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: The Bland var sist men nästan bäst

Postad: 2017-06-24 07:59
Kategori: 10 år

En rapport från avslutningskvällen på Live at Heart 2014. The Bland fick rubriken men det bjöds på myckert bra på festivalens sistakväll.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 7/9 2014.


Foto: Carina ÖsterlingFU*K.

Foto: Anders ErkmanG2.

Foto: Anders ErkmanYonder.

FU*K; Stallbacken
G2, Kulturhuset
MARIA LECK, Clarion Hotel
THYRA, Rosengrens Skafferi
SAGA, Scandic Garage
YONDER, Kulturhuset
THE BLAND, O'Learys


"SLUTET GOTT - NÄSTAN ALLT GOTT" kanske inte är det korrekta talesättet men är på något sätt den beskrivande sammanfattningen av årets Live at Heart. Här fokuserar vi givetvis på det positivt musikaliska och upplaga 5.0 har varit den tveklöst mest intressanta och spännande upplagan av festivalen. Trots krångel med alltför sent producerade fysiska program, informationsmissar, programändringar och en svårmanövrerad hemsida har det på årets festival varit lätt att få nya favoriter, upptäcka oförutsägbara namn i mellanregistret eller helt enkelt återupptäcka gamla namn.
   På alla punkter har 5.0-versionen överträffat tidigare år av festivalen och jag har nog aldrig haft så roligt, känt mig så inspirerad och mött en så intresserad publik som vill diskutera och analysera programmet och sedan tipsa om bra artister. Jag vill passa på att tacka för alla kontakter med både kända och för mig okända ansikten under de här fyra festivaldagarna. Mest oväntade mötet var med pappa till Örebrofödde Lars Skoglund, trummis med Laakso, Moneybrother och nu Lykke Li.
   Fjärde och sista Live at Heart-dagen/kvällen/natten blev också den mest intensiva när jag befann mig på stadens alla gator, Stallbacken (det frejdiga ukulelebandet FU*K var en perfekt start på dagen), lunch på Bishops, en bakgård på väster, Örebro Ölkafés utomhusservering, källarlokal, hotell, restaurang, garage och sportbar från tidig lunchtid till ett par timmar efter midnatt. Minst sagt händelserika timmar med givetvis mycket musik men också många spontana och intressanta diskussioner.
   "Slutet gott"-formuleringen i ingressen blev verkligen verklighet på årets sista festivaldag. Både onsdag, torsdag och fredag drabbades jag av akut trötthet runt midnatt men The Bland var en ordentlig musikalisk explosion i natt och blev min festivalfinal. De tre sista timmarna på årets Live at Heart-festival tillhörde dessutom toppen av allt jag har sett och upplevt överhuvudtaget under alla festivaldagarna.
   Lördagskvällens stora höjdpunkter inleddes med det återvändande, tunga bandet Saga (full recension här), fortsatte med det avsevärt lugnare och musikaliskt förnämliga bandet Yonder för att sedan avsluta med det redan omnämnda men mycket imponerande The Bland, full recension här.
   Starten på kvällsaktiviteterna med gruppen G2 var också njutbar i all sin akustiska prakt med fem man på rad, banjo, slide, akustisk gitarr, ståbas och mandolin, som också sjöng suveränt. Jag laddade för en bluesgrassinfluerad repertoar men det blev oväntat originellt, varierat och personligt. Se upp för deras album som släpps om en månad.
   En jakt på variation förde oss till Clarion Hotell och Maria Lecks (se höger) svalkande röst. Hon inledde sin konsert med några killar i ryggen som snart försvann från scenen och faktiskt lämnade lokalen innan Maria var klar. Där satt hon ensam vid pianot och kunde lätt förväxlas med en Kate Bush-wannabe.
   På Rosengrens Skafferi var det mer än packat med folk som var uppenbart intresserade när exilörebroaren och sångerskan Karin Thyr, som lämnade staden för 21 år sedan, uppträdde tillsammans med sin man gitarristen Göran Eriksson under duonamnet Thyra. Genrebeteckningarna i Live at Heart-programmet har varit allmänt luddiga och Thyras konsert lät i mina öron som mer akustisk soul än americana.

I DEN GIGANTISKA FESTIVALLOKALEN Scandic Garage fick jag först uppfattningen att det var tusen människor i publiken när Sagas hett efterlängtade comebackkonsert skulle genomföras. Det kanske var en klar överdrift men kontrasten till alla de små festivalscenerna var minst sagt påtaglig. Men flera, flera hundra var det säkert i den okonventionella lokalen utan att jag direkt räknade alla. Närmare detaljer om konserten återfinns snart i en kommande recension här.
   Kvartetten Yonder har funnits i 12 år men aldrig uppträtt live så deras uppträdande på årets Live at Heart var synnerligen unikt. Har lite dålig koll på deras historia men i dagens upplaga av gruppen fanns både Peder af Ugglas, suverän gitarrist som plockade fram underbara Ry Cooder-vibrationer på sitt instrument, och Mats Persson, trummisen som också spelade mandolin. Men i centrum stod sångaren Mats Qwarfordt, berättade alldeles fantastiska historier till mellansnack men sjöng också med en tillbakalutad dignitet.
   Störst uppmärksamhet blev det när han förklarade att "Små grodorna" ursprungligen var en sång av Blind Lemon Jefferson innan bandet framförde "He arose from the dead".
   The Bland, som avslutade mina upplevelser på årets Live at Heart, var sist och nästan bäst av "det lilla" jag såg på festivalen.
   Som gnällig örebroare ska man ju i sann anda också räkna upp allt jag missade men, se, det tänker jag inte göra. Bara önska att de grupperna/artisterna kommer tillbaka på nästa Live at Heart 2-5 september 2015.
   Nu har jag klippt av mig festivalbandet, hängt undan ackrediteringen och lagt det ovanligt vältummade festivalprogrammet åt sidan. Nästa helg kommer vi möta med en viss vemodig saknad när vi redan längtar till nästa års första septembervecka.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Inget omöjligt uppdrag i London

Postad: 2017-06-23 07:54
Kategori: 10 år

Under några dagar och kvällar i London i januari 1999 tänkte jag genomföra ett projekt där jag ville besöka konsertställen där jag aldrig hade varit tidigare och se artister som jag aldrig upplevt live tidigare. Jag lyckades och redovisar alltiden här krönikan.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/2 1999 och sedan på HÅKANS POP.


Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/2 1999.

Uppdraget i London var utmanande men inte omöjligt: 1. Sök upp ett nytt konsertställe där du aldrig satt din fot. 2. Försök få en glimt av något nytt debuterande band. 3. Bejaka nostalgin när tillfälle ges. 4. Upptäck ett plötsligt genombrott. Klart att jag lyckades? På alla punkter. 12 Bar Club, Hefner, Rhatigan och Sebadoh i nämnd ordning.
   Med bara två hela kvällar på sig kan London i en första kontakt framstå som en svårgreppad smältdegel av konserter, artister och gränslösa nöjen. Men med viss rutin, lokalkännedom, flexibla omplaneringar och målmedvetenhet gick allt i lås. They Might Be Giants (som skulle bli nostalgikicken) spelade på Highbury Garage (för mig nytt ställe) men det var utsålt så, efter en bitter öl på historiska Hope & Anchor på Upper Street, snabbt tillbaka med Victoria Line till city. Denmark Street, en gatstump som på varje kvadratmeter andas pop- och rockhistoria från 60-talet till i dag, och 12 Bar Club, ett litet "hål i väggen" som för kvällen hade fyra artister på programmet. Av vilka Suzanne Rhatigan, som numera slopat förnamnet, var den minst okända.
   Dublin-födda Suzanne gjorde 1992 ett New York-inspelat album, "To hell with love", med studiofolk som Fred Maher, Matthew Sweet, Robert Quine med flera. En ganska opersonlig men sångmässigt stark skiva. Nu i avskalat sällskap, bas och trummor, blev det en intensiv upplevelse av både viskningar och attack.
   Suzannes basist, John Morrison, spelar vanligtvis i nya debuterande stjärnskottet Hefner, en Walthamstow-trio som hypats hårt av NME. Som jag dagen efter fick uppleva live. Två gånger. Först på eftermiddagen i Virgin Megastore och sedan på kvällen som ett av tre förband till amerikanska Sebadoh.
   Engelsk pop har utökats med ännu ett par hornbågade glasögon i sångaren Darren Hayman som också skriver enkla låtar utan gitarrsolon som även det påminner om Costellos 70-tal. På skiva, förra årets "Breaking god's heart", är de dock ojämnare när de pendlar mellan stark poprock och rena demokvalitén på vissa spår.
   Sebadoh fick sitt engelska genombrott just den där tisdagskvällen framåt elva på kvällen. En vildsint, explosiv nästan punkig framtoning men alltid en melodisk ådra som gjorde att undertecknad lätt rycktes med i hyllningskören på ett fullpackat Astoria.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: I min skivhylla: Mike McGear

Postad: 2017-06-22 07:50
Kategori: 10 år

Paul McCartneys bror Mike McGear bytte efternamn för att inte förknippas alltför mycket med sin berömda bror och han lyckades i många år hålla en låg profil, bland annat som medlem i Scaffold. Men 1974 släpptes alla spärrar när Paul producerade och skrev majoriteten av låtarna på McGears album där huvudsakligen Wings finns med i kompet.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 14/10 2016.




MIKE McGEAR: Mike McGear (Warner Bros K 56051)

Release:
24 september 1974
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2. Mellan Ron Woods "I've got my own album to do" och Peggy Lees "Let's love".

NU TILL ETT ALBUM SOM ÄR PLACERAD PÅ EN av två VIP-hyllor. På den första specialhyllan är Beatles - och de fyra medlemmarnas soloskivor samlade och på hyllan under återfinns skivor där Beatles-medlemmar medverkar, producerar eller exklusivt har specialskrivit låtar till skivan. Alla tre kategorierna finns faktiskt representerade på dagens aktuella vinylval. Mike McGear är bror med Paul McCartney men det är inte alls den anledningen att skivan är placerad i "den fina avdelningen". Paul har nämligen skrivit ett antal låtar på "McGear", producerat hela albumet och spelar även på skivan fast det i omslagstexten inte ser så ut, förklaring följer. Skivorna på specialhyllorna är placerade i kronologisk och inte i alfabetisk ordning vilket förklarar omgivningen (Wood och Lee) i vinylhyllan.
   Mike har ju under sin långa, långa karriär, hans band The Scaffold började ta form redan i slutet på 1962, gjort allt för att inte sammankopplas med sin berömde Beatles-storebror. Därav det påhittade pseudonymefternamnet. Den huvudsakligen komiska Liverpool-trion Scaffold blev ju allmänt kända långt senare på 60-talet med hits som "Thank U very much" och "Lily the pink" men höll Beatles-relationen hela tiden utanför.
   Möjligen hade broder Paul ett hemligt finger med i spelet på Scaffold-duon McGough & McGears 1968-album. Och på McGears första album "Woman" (1972) gömmer sig Paul bakom låtskrivarpseudonymen "Friend" på en låt men i övrigt gick bröderna McCartney i många år olika musikaliska vägar utan att mötas. Förrän våren 1973 när McGear spelade in Pauls låt "Leave it" till en singel. Ett samarbete som gav mersmak och resulterade i albuminspelningar våren 1974 med ett rumphugget Wings i kompet.
   Sommaren 1973 hade Paul McCartneys grupp tappat två medlemmar precis innan avresan till Lagos och inspelningen av "Band on the run". "Leave it" spelades in innan avhoppen och Denny Seiwell finns med på trummor. I övrigt på "McGear" är det Paul, hustrun Linda och Denny Laine som huvudsakligen står för kompet tillsammans med nye gitarristen Jimmy McCulloch (felstavat McCullough på skivomslaget). Han kom närmast från gruppen Stone The Crows och jobbade sig under inspelningarna till en fast plats i Wings.
   Uppseendeväckande att Paul och Wings inte följde upp "Band on the run", bandets bästa album, med någon turné. Det dröjde till mars 1976 innan de turnerade igen.
   Vid den här tidpunkten hade Paul McCartney kontraktsproblem med EMI och kunde inte uppträda hur som helst på andras skivor så hans officiella credit är enbart producent fast han i själva verket spelar både bas, gitarr, keyboards, piano, synthesizer och körar på skivan. Det doftar väldigt mycket Wings-sound om skivan där McGears texter och sång får ett personligt utrymme. Men jag hör också lekfullhet a la 10cc.

SKIVAN ÄR INSPELAD I 10cc:s STUDIO Strawberry Studios i Stockport strax utanför Manchester. En studio där 10cc spelade in sina fyra första album. Parallellt med "McGear"-inspelningarna producerade 10cc "Sheet music" våren 1974. Och halva den gruppen, Lol Creme och Kevin Godley, figurerar på McGears skiva som Gysmorchestra, deras unika uppfinning som gav gitarren ett sammanhängande violinliknade ljud(?), som senare skulle utvecklas till The Gizmo.
   Innan Wings hittade en trummis efter Seiwell fick Gerry Conway fylla tomrummet. Han hade folkmusikbakgrund i grupper som Eclection och Fotheringay och skulle snart ingå i Cat Stevens kompgrupp. Ett förvirrande namn förekommer bland saxofonisterna, Brian Jones. Den "riktige" Brian Jones, Rolling Stones-medlemmen, spelade faktiskt saxofon på en Beatles-låt, "You know my name (look up the number)", men dog som alla vet 1969. Den här Brian Jones, "han som kunde simma" som han själv brukar påpeka, är en ännu äldre Liverpool-musiker och spelade på tidigt 60-tal i gruppen The Undertakers där Jackie Lomax var sångare.
   McCartney har del i skrivandet av skivans samtliga originallåtar, ofta tillsammans med McGear, och "Leave it", som han har skrivit själv, är det självklara singelvalet. Häftig saxofon, den här gången spelad av Tony Coe, i introt och poplåten håller ren och skär McCartney-klass.
   Skivan inleds annars lite okonventionellt med en cover, "Sea breezes" från Roxy Musics debut 1972, som ekar McCartney både vid pianot och på den reggaedoftande sekvensen i låten. Ekon av Scaffolds skämtsamma pop återkommer vid några tillfällen på den här skivan. McGear sjunger lite tillgjort på "What do we really know?", McGear läser texten till "Norton" på Liverpool-dialekt till en gitarrinstrumental melodi och "Simply love you" är enkel på gränsen till banal och driver därmed med popgenren.
   "Giving grease a ride" är albumets rockigaste stund med McCulloch i högform på en låt med en lång jamsession-liknande avslutning. Förutom "Leave it" är det två pianoballader som musikaliskt lyser starkast på albumet, "The casket" och "The man who found God on the moon". Den första är vemodigt vacker, och har en text skriven av Scaffold-kollegan/poeten Roger McGough, där Chieftains-profilen Paddy Moloneys säckpipa är perfekt krydda. Den andra är, komplett med Buzz Aldrins röst från månen, en fantastisk final på ett kanske i sin helhet något ojämnt album.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: FOLK AT HEART 2016

Postad: 2017-06-21 07:58
Kategori: 10 år

Efter tredje upplagan av Inomhus/hotellfestivalen Folk at Heart i Örebro kunde jag sammanfatta hela festivalen i en enda lång artikel.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 10/1 2016.


I KVÄLLAR OCH NÄTTER TVÅ HAR FOLK AT HEART tagit upp all min vakna tid under de senaste dygnen. Folkmusik på både tvären och längden som lockat mycket folk både i grupperna och bland publiken.

Foto: Carina ÖsterlingÖrebro Spelmanslag.

2016 ÄR KNAPPT NÅGRA DAGAR GAMMALT och jag fick uppleva levande musik i en härligt koncentrerad festival som jag kan leva på resten av det långa året. Det blev inte oväntat några intensiva timmar som blev till dygn och till slut en hel weekend och det blir så här i efterhand först en otroligt övermäktig uppgift att på några rader sammanfatta den tredje upplagan av Folk at Heart. Var ska jag börja, var ska jag sluta och hur går det att redogöra för känslan som uppstår när den ena folkrelaterade musiken avlöser den andra folkrelaterade musiken?
   Folkmusik är inte bara en sak utan tusen. Den som till äventyrs tror att två dygn med levande musik, som kan samlas under folkmusikbegreppet, är en monoton och händelsefattig historia har inte upplevt det unikt svenska konceptet Folk at Heart. En musikfestival inom Scandic Grand Hotels väggar som bjöd på allt, absolut allt, från en ensam singer/songwriter till vrålande elektrisk rock från Irland. Och mitt i all denna allsköns blandning upptäckte jag en för mig ny genre, folkjazz. Musik är mitt livselixir och årets Folk at Heart var otroligt inspirerande. På många, många sätt.
   Eftersom det är svårt för att inte säga omöjligt att ge en samlad bild av en, i positiv mening, så spretig festival ber jag er läsare att följa med på min redogörelse av festivalen. Inte minst för att varje enskild människa av praktiska och naturliga skäl bara hinner med att uppleva en bråkdel av en stor musikfestival och däremellan umgås med andra och även leva ett normalt liv.
   Noteringarna var i år inte så detaljerade, långtifrån några låtlistor och inte några exakta låttitlar när många anonyma men duktiga musiker kom i min väg. Däremot dokumenterades mycket med mobilkameran.

FREDAG


Shoutin' Red i det trånga hotellrummet.


Lakeson & Friends med gästmunspelaren Bill Öhrström.


FÖR MIN DEL KICKSTARTADE ÅRETS FOLK AT HEART i matsalen på hotellet (Cupol) med The Bland som har förgyllt mitt liv både på skiva och live. Nu kom endast en tredjedel av bandet, två killar som jag tyvärr missade namnet på, till start men lyckades ändå underhålla i strumplästen med en akustisk gitarr och en liten maracas. Och inte minst stämsång. En repertoar med enbart nytt material (som de precis har spelat in för en kommande skiva) plus publikönskemål av en gammal låt.
   Ute i den livliga foajén samlades folk med festhumör och den intressanta duon Dimpker Brothers med två akustiska gitarrer och underbar stämsång försvann i allt stoj. Men jag skulle få uppleva brödraduon mer koncentrerat på nära håll på lördagskvällen.
   Jag hade en överenskommelse med mig själv att under festivalen ha en ambition att i första hand uppleva nya namn som jag tidigare missat och med facit i hand, nu på söndagseftermiddagen, lyckades jag väl sådär. Men Lakeson & Friends hade jag inte hört tidigare och genren, som jag kom att kalla folkjazz, är väl inte heller riktigt rumsren i mitt musiklyssnande liv.
   Men där fanns hisnande klanger från pianot (Kristian Lakeson), fiolen (allestädes närvarande Kajsa Zetterlund), ståbas och trummor. Där även festivalens gubben i lådan, Bill Öhrström, gästade med sitt munspel på en låt. Folkmusik från både Bretagne, Baskien och Bergslagen.
   Under kategorin namn som lockade för att de inte var nya eller spännande hamnar naturligtvis numera rutinerade David Södergrens Hot Five (bild vänster) och deras folkpop av Perssons Pack- och Pogues-stuk. Ändå var det med tillfredsställelse jag återigen fick uppleva bandets tajta, drivna arrangemang och låtstarka repertoar fast frustrerade musiker fick vänta på start på grund av tekniska problem som aldrig blev riktigt lösta med burkig sång som följd. Inga nya låtar men många muntra och uppiggande spontana infall mellan låtarna.
   Jag har ett väldigt turbulent förhållande till svensk musik med fiol och dragspel längst fram. Förmodligen är det gamla tv-upplevelser av Nygammalt som framkallar rent traumatiska minnen från min ungdom som än idag stör mina sinnen. Och innan Ad Hoc-orkestern, med sina tre fioler och dragspel, satte igång var jag fortfarande skeptisk och väntade mig bara gammalmodiga och alltför förutsägbara vibrationer. Men mitt tvivel kunde inte vara mer fel.
   Här var det fioler i en underbar samklang och med en energisk intensitet, ett drivet dragspel, blytung ståbas och en läcker banjo så långt från Erik Öst och Gnesta-Kalle som det går att komma. Med nyskrivna låtar som svängde mer än Motörhead någonsin gjort i min värld. Och med en av festivalgeneralerna, dragspelaren Andreas Svensson, som lustig presentatör av repertoaren. Se där vilken härlig överraskning.
   Hotellrumsbesöken inleddes med märkligt namngivna bandet Roanokeans, tre killar från det annars så intressanta Winchester Widowmakers. Lågmäld amerikansk akustisk country och tre röster som slog oss i publiken med häpnad. Avskalat men ändå var variationen total under trions enda framträdande under årets Folk at Heart-festival.
Shoutin' Red tillhör väl också det redan kända artistmanskapet men hon tog nya viktiga steg i sin nyss påbörjade artistkarriär genom att sjunga på svenska som på ett mirakulöst märkligt sätt lätt så naturligt och fantastiskt bra. I den vanliga repertoaren av urgamla amerikanska visblueslåtar klämde Felicia Nielsen, som är hennes rätta namn, in både låten om "Herr Peder" och en helt egen nyskriven svensk låt. Totalt avväpnande samtidigt som jag såg denna personliga och talangfulla stjärna bredda sin publik.
   Så dags på fredagskvällen var det i hotellrummen som föreställningarna genomfördes och Shoutin' Red fick också hjälp av Bill Öhrström och alla hans munspel på många låtar. En kombination med uppenbar lyskraft.
   Sedan lockades vi av Simon Nybergs namn till ett annat rum där han skulle uppträda tillsammans med Ida Blomqvist. Nybergs geniala kunnande i bland annat Six String Yada och Tullamore Brothers plus hans privata mänsklighet var ett lockbete men Ida med nye partnern Christian Blackmon, gitarr och fiol, bjöd på en uppfriskande nästan teatral föreställning i det lilla formatet. Med bland annat tramporgel som Ida släpade runt i hotellkorridoren...
   Efter en kort mellanlandning i baren tog batterierna plötsligt slut och fredagens festivalkväll var till ända.

LÖRDAG


Mathilda Wahlstedt med Maja.

Foto: Carina ÖsterlingJesper Lindberg dekorerade Olle Unenges låtar.

Foto: Carina ÖsterlingShoutin' Red gjorde det omöjliga: Sjöng på svenska.


Ad Hoc-orkestern tog tillbaka min tro på fiol och dragspel.


Dimpker Brothers har något stort på gång.



ÄGNADE FLERA TIMMAR UNDER LÖRDAGEN PÅ SLOTTET i Länssalen på min gode vän Anders Erkmans fotoutställning och träffade massor med intresserade människor, diskuterade gamla konserter och blev även radiointervjuad.
   Tillbaka på Scandic Grand och dag två på Folk at Heart inledde jag i Verandan med ännu en god vän, Olle Unenge (bild höger), på den anspråkslösa scenen. Han är en låtskrivare av den klassiska sorten från en tid innan singer/songwriter-begreppet uppstod. Presenterade några nya låtar, en tillägnad dottern Frida, som inledde konserten och lovade gott inför framtiden. På nära håll var det imponerande att höra och se gitarrspelet när Olle dessutom på majoriteten av låtarna fick hjälp av banjomästaren Jesper Lindberg som dekorerade snyggt i de annars avskalade arrangemangen.
   Det är så fint att uppleva rutin i sin ädlaste form. Som när duon efter minimala repetitioner halkade lite fel under "Song to Woody" men allt räddades upp på ett mästerligt sätt.
   Frångick min sedvanliga vana att se konserter från början till slut med att göra några korta besök på John Mitchell & Sofie Jonssons och Charlize Merighi Bands utan att riktigt fånga en uppfattning men folkmusikinstrumentet vevlira, som finns med i Merighis sättning, är ju en fascinerande skapelse. Min vän Patrick berättade förresten att namnet på engelska är hurdy-gurdy och är inte oväntat mycket komplicerat att spela.
   Sedan samlade vi oss för ännu ett förtrollande framträdande av Mathilda Wahlstedt som med hjälp av sin akustiska gitarr och kompisen Maja spelade och sjöng några riktigt fina sånger som nästan fick snöfallet att stanna upp utanför fönstret. Någon av de bästa låtarna hette något i stil med "Mountain birds on the hill" och var lika vacker.
   Hämtade oss lite efter det betagande framförandet, lyssnade lite på traditionell musik i lobbyn med Örebro Spelmanslag och gjorde ett kort besök hos grekiska folkmusikens Ya Mas innan jag återigen fick njuta av Ad Hoc-orkesterns humor och musikalitet som fungerade perfekt i det lilla hotellrumsformatet.
   DSH5 hade mer tur med ljudet på lördagskvällen och ändrade lite i repertoaren och kunde då bjuda upp Åsa Bergfalk på scenen och den alldeles fina duetten "Rocky Balboa" fick jag höra för första och enda gången under årets festival.
   Efter den hyfsat långa, ca 45 minuter, konserten kunde jag inte motstå ännu en visit på Shoutin' Reds konsert. Nu utan Bill Öhrströms hjälp men det fina gitarrspelet, den distinkta rösten och helt tidlösa repertoaren kan jag aldrig tröttna på med denna ödmjukt strålande stjärna till artist. Hon hade lagt till låten "Geordie", kanske den allra bästa låten på hennes album, som gjorde framträdandet än mer lysande.
   Vi avslutade nattkonserterna med ett besök i hotellrummet där bröderna Dimpker med sång, akustiska gitarrer och en rejäl portion ungdomlig charm nu verkligen imponerade. På nära håll kunde jag konstatera att killarna har en oslagbar känsla i konsten att skriva låtar. Mot slutet fick de hjälp av rapparen Osten af Mozzarella och hans "Farväl Örebro" och mixen av rap och pop blev något av en hit.
   Sedan hade Osten blivit fixerad av Dimpker Brothers cover på The Bands "The weight" och tillsammans avslutade de konserten med den låten där bröderna Adam och Martin gjorde ett fenomenalt jobb att reproducera originalets alla röster på bara två man plus Osten i refrängen.
   Där någonstans runt kl två tog orken slut även denna kväll men jag är övertygad om att spontanspelningar runt om på hotellet förekom halva natten.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Larm #17: våren 1984

Postad: 2017-06-20 07:55
Kategori: 10 år

Våren 1984 kom den legendariska rocktidningen Larms sista nummer, det 17:e. Det var en tidning som visserligen hade tappat initiativtagaren Lennart Persson i redaktion men där namn som Per Hägred, Dennis Nelinder och Staffan Solding gav tidningen guldkant in i det sista.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 20/6 2015.




1. Bosstown
2. Route 66 - en väg att färdas
3. If you're looking for treble
4. Talkin' 'bout a new generation: Los Angeles i 80-talet
5. JULIAN COPE
6. BARRACUDAS
7. Den svart/vita teven!
8. SOFT BOYS
9. I tryck
10. Psychoactive
11. Brittiska 45:or
12. Amerikanska 45:or
13. Searchin' for shakes


NÄR DET SJUTTONDE NUMRET AV LARM ramlade in i brevlådan, någon gång under våren 1983, förstod nog ingen att det var tidningens sista. Redaktionen, under ansvarige utgivaren Dennis Nelinders ledning, utlovar en Creation-artikel och fortsättning på Bosstown-temat till ett kommande nummer men Bo Zadig skriver också i den inledande texten: "Vad vi har att bjuda på i nästa nummer tänker jag inte skriva här igen, för då kommer väl hälften att utgå". Vad vi då inte ont anande visste var att allt kom tyvärr att utgå i det kommande #18-numret. Larm RIP.
   Efter det innehållsmässigt tämligen tunna #16 av Larm var den 44-sidiga #17 en uppryckning i innehåll fast jag saknar intressanta albumrecensioner. Priset för tidningen var fortfarande 20:- där man som prenumerant fick en flexiskiva på köpet med det amerikanska garagerockbandet The Remains. På genomskinlig svajig tunn plast (33 1/3 rpm) får vi deras tidigare outgivna version av Chuck Berrys "Talkin' 'bout you" inspelad live i studion 1966. Se bild nedan.
   Artikeln som ackompanjerar skivan har rubriken "Bosstown" och handlar om det engelska sound som grupper från Boston förmedlar. Med tyngdpunkt på 60-talets The Remains och 80-talets The Real Kids ger Per Hägred information om fler intressanta gamla och nya soundmässigt närbesläktade namn som Paley Brothers, Sidewinders, Modern Lovers, DMZ, Taxi Boys och Willie Alexander.
   På tidningens förstasida, där fortfarande devisen "Rock, inte schlager" förekommer, finns det lite färg och några sidor inne i tidningen, 7-14, är tryckta på blåskinande papper. Det är Staffan Soldings bluesresa längs Route 66, med en uppräkning av många bluesartister som Louis Jordan, Amos Milburn och Roy Brown, som har fått den mycket passande grafiska profilen.
   Men det här Larm-numrets huvudroll spelas av den långa artikeln om den samtida Los Angeles-scenen som just de här åren i mitten på 80-talet är riktigt levande och händelserik. Skriven av Bucketfull of Brains-journalisten Nigel Cross, översatt av Janne Landgren men lite rörigt redigerad är den än i dag mycket intressant läsning. En underbar återblick till grupper som The Bangles, Three O'Clock, Dream Syndicate, Green On Red och Rain Parade av vilka jag hade förmånen att se de två sistnämnda live i Örebro, i mars och november 1985.
   Michael Björns artikel om den irrationelle Julian Copes historia från de tidiga dagarna i Crucial Three till Teardrop Explodes splittring mot slutet av 1982 är intressant fast det handlar en man som uppträdde under många skepnader och olika namn.

ETT UPPSLAG I DET SISTA LARM-NUMRET ägnas åt gruppen Barracudas, ett annat band som stod på en Örebro-scen (april 1984) i mitten på 80-talet. En innehållsrik men osignerad(?) artikel, kompletterad med en diskografi, som hyllar det nyligen släppta albumet "Endevour to perservere" med ett band som hade några år kvar i branschen.
   Under rubriken Den svart/vita teven!" presenterar herrar Björn och Landgren en artikel om det engelska new wave-bandet The Monochrome Set över fyra hela sidor. Landgren har också skrivit om det Syd Barrett-influerade bandet The Soft Boys där de kommande popprofilerna Robyn Hitchcock (soloartist) och Kimberley Rew (Katrina & the Waves-medlem och "Walking on sunshine"-låtskrivare) figurerade.
På I Tryck-sidan recenseras rockuppslagsboken "The Trouser Press guide to new wave" och John Lennons/Yoko Onos fotografibok "Summer of 1980". Och i ett litet PS till förra Larm-numrets Psykedelia-special har Micke Widell plockat ihop en C90-kassett, en sida England och en sida USA med grupper som Tomorrow, Syn, The Misunderstood, The Smoke men också välkända namn som Beatles, Rolling Stones och Jefferson Airplane.
   Singelsidorna är uppdelade på engelska (Micke Widell) och amerikanska (Gert Olle Göransson) skivor. Widell fastslår att engelsk rock i singelformatet vid den här tidpunkten inte är bra men tipsar ändå om Kirsty MacColl, Scritti Politti, Phillip Chevron och John Lennons "Nobody told me" som han mycket finurligt jämför med Nick Lowe... På det amerikanska svårt redigerade uppslaget, där några minnesrader om den då nyligen avlidne Marvin Gaye får plats, är det svårt att hitta favoriterna bland rock- och soulskivorna.
   På sista sidan i det sista Larm-numret presenteras "Swedish Beat 1965-1968"-samlingen "Searchin' for shakes", ihopplockad av Lennart Persson och Ulf Lindqvist, som innehåller svensk lite tuffare pop med grupper som Namelosers, Bootjacks, Merrymen, Shanes och Tages.

Efter 17 ofta välmatade nummer av Larm blev det efter dryga åtta år stopp 1984. Det kan låta magert och kortfattat som en parentes i den svenska rocktidningshistorien men Lennart Perssons skapelse har för evigt etsat sig fast i varje musikälskares själ. Som jämförelse kan jag nämna den i allmänhetens ögon prestigefyllda tidskriften Pop som existerade i bara sju år, 33 nummer, mellan 1992 och 1999.
   Redan innan Larms nedläggning våren 1984 hade Lennart Persson hoppat av från tidningsledningen, på grund av tidsbrist, men var snart tillbaka med en liknande publikation om musik, Feber. Premiärnumret lanserades hösten 1983 och om två veckor berättar jag på den här platsen allt om innehållet i första Feber.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Feber #2: april 1990

Postad: 2017-06-19 07:52
Kategori: 10 år

När vi trodde att Feber-historien hade dött ut skakade Lennart Persson liv i sitt gamla fanzineprojekt och presenterade, efter nästan sju års paus, nummer två i den legendariska tidningshistorien.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 18/5 2015.




1. The story of JAMES BROWN
2. 70-talets verkliga popklassiker
3. HUMAN SWITCHBOARD
4. Konsumentguide: THE SAINTS
5. FLAMIN' GROOVIES
6. LOUIE LOUIE ORTEGA
7. HIGH SHERIFF RICKY BARNES
8. Lost in the blåst
9. CURTIS MAYFIELD
10. GARY GLITTER
11. DELBERT McCLINTON en gammal hjälte
12. Jazz är farligt - Göranssons favoriter
13. SYD STRAW och andra gräddfärgade hästar
14. EARL KING


FEBER HADE, PRECIS SOM LARM, INGEN EXAKT UTGIVNINGSTAKT och det kunde vara mer eller mindre många dagar (eller år...) mellan tidningens nummer. När Lennart Persson lanserade tidningen 1981 hade han ett önskemål, inte ett löfte, med två välmatade nummer per år. Men när Feber äntligen var ett faktum hösten 1983 med #1 hade han sänkt ambitionsnivån och meddelade att "nästa nummer kommer när det kommer". Det tog mer än sex år...
   I den personliga texten på sista sidan i det nya Feber-numret vill Lennart inte gå in närmare på anledningarna till dröjsmålet. Men berättar optimistiskt att det finns förutsättningar för att tidningen ska komma ut med åtminstone två nummer per år. Vi får se hur det blir med den saken.
   Den tidigare ambitionsnivån med en välmatad Feber var däremot ren och skär verklighet. Feber #2, med sina 84(!) sidor, innehåller inte bara ett stort antal artiklar. De är i många fall mycket omfattande, genomarbetade, direkt uttömmande och mycket intressanta om artister eller grupper som det inte skrevs om i någon annan svensk media.
   Lennart P står själv bakom tidningens tyngsta material. Från James Brown och The Saints till Flamin' Groovies och Delbert McClinton lägger han ut texten på ett underbart och mycket läsvärt sätt. Text som lockar till lyssning och lyssning som lockar till läsning.
   Brown-texten inleds med en beskrivning av en konsertfilm från 1965 och sedan följer hela hans historia fram till då Lennart skrev texten och James Brown samtidigt satt i fängelse.
   Chris Bailey som ÄR The Saints pryder omslaget på tidningen och i en 16 sidor lång artikel presenteras gruppens hela diskografi parallellt med en intervju med Bailey. Alla skivorna från 1976 till 1990 får en rejäl genomgång med förklaringar. Sist av alla skivor är den 7"-singel som följer med Feber-tidningen. En split-singel med Saints och Eldkvarn ("Flickornas pris"). Saints låt "It's only time" finns på albumet "A little madness to be free" men den här versionen är inspelad för filmen "Young Einstein" men tidigare aldrig utgiven.
   Den långa och spännande artikeln om Flamin' Groovies är resultatet av två intervjuer med Roy Loney och han som skulle ersätta honom 1971, Chris Wilson. Historien om bandet och deras skivor har därför blivit komplett och intressant in i varje detalj.
   Lennart har även intervjuat Delbert McClinton och har följt hans långa karriär upp och ned under många decennier. Artikeln är sedvanligt illustrerad med en mängd skivomslag och etiketter.

DEN NÅGOT KORTARE ARTIKELN/INTERVJUN om och med Louis Ortega är också Lennarts verk. Där får Louie berätta om hela sina karriär från Louie & the Lovers till Doug Sahm.
   Lennart är också delförfattare till två artiklar i Feber #2. Under rubriken "70-talets verkliga popklassiker" har han tillsammans med Per Hägred plockat ut de bästa poplåtarna från 70-talet som inte alltid är allmänt kända eller ens utgivna på singel. Lennarts val av bland annat Big Star, Nils Lofgren, Kursaal Flyers, The Nips, The Records och Richard Lloyd är ju otroligt spännande. Men Pers blandning av Legend, Flamin' Groovies, Grin, Warren Zevon och Nick Lowe är ju inte heller så dum.
   Lennarts samarbete med Staffan Solding tillhörde gamla Larm-tidningens toppar och här kommenterar paret tillsammans tjugo av Earl Kings bästa inspelningar. Earl King var en bluesartist från New Orleans och urvalet här täcker in åren från 1954 till 1981.
   Som vanligt var det åtskilliga fler skribenter som bidrog till ett Feber-nummer. Hägred skriver om amerikanska Human Switchboard, Mats Olsson har träffat countryartisten High Sheriff Ricky Barnes i Columbus, Jan Elvsén har skrivit om Syd Straw och gruppen Golden Palominos och Jan Gradvall är mannen bakom en initierad genomgång av Curtis Mayfields skivkarriär över nio sidor.
   Och så har vi det här mysteriet med Gary Glitter... I Feber #1 uttalade Lennart sin beundran för Glitter och hans musik och i den nya Feber-tidningen är det Nisse Hellbergs tur att beskriva sin totala hängivelse för idolen Glitter som fick "pulsen att slå fortare och nackhåren resa sig" och han har valt ut sina fem bästa singelfavoriter med karln. Det här var många år innan Glitter åtalades för pedofili och fick ett långt fängelsestraff.

/ Håkan

Exklusiva möten och intressanta duetter

Postad: 2017-06-18 13:21
Kategori: Live-recensioner









Alla bilder: Anders Erkman

DHS5
KARIN WISTRAND
PER PERSSON
East West Sushi, Örebro 16 juni 2017
Konsertlängd: 22:02-22:41 och 22:53-23:52 (39+59 = 99 min)
Min plats: Stående ca 6 m från scenen till höger (begränsad sikt).


Det är ju märkvärdigt hur minnet, eller brist på minnen, kan sätta krokben för upplevelser tillbaka i tiden. Det är arrangören till fredagskvällens konsert på East West, Anders Larsen, som berättar för mig hur han fick idén till kvällens artistkombination genom att läsa ett gammalt inlägg på Håkans Pop. Jag hade glömt kopplingen mellan Karin Wistrand och Per Persson och förträngt detaljen när jag i recensionen av Perssons Packs konsert på East West 2013 efterlyste just Karin (som då befann sig i publiken) som duettsångare till "Stenad i Stockholm". Inte heller Karin kom ihåg det konsertbesöket när jag nu försökte påminna henne...
   Hursomhelst blev ju artistsammansättningen till fredagskvällens konsert en osedvanligt naturlig kombination både musikaliskt och sångmässigt. Ett arrangemang där DSH5, som David Södergrens Hot Five numera vill bli kända som, stod värd och kompband till några närmast legendariska sångare. Exklusiva möten och intressanta duetter med en musikalisk kostym som blev perfekt anpassad folkrockmusikens innersta själ.
   DSH5:s alltmer professionella sound fick inleda kvällen med ett fång egna låtar, en repertoar som nu börjar uppgraderas och innehålla nyskrivna låtar med sikte på skivinspelning i höst. Och där kunde jag skönja en viss utveckling mot bredare musikaliska ramar. Pianointrot till "Lyckan och jag", som nu fått sällskap av en nyinförskaffad steelguitar, var ju så vackert, valsen "Ta dina antabus, Kerstin" har en skämtsam touch och i "Den siste mannen" ekade det ren cowboyrock när jag i mina nostalgiska tankar fick namnet Disneyland After Dark på näthinnan.
   Karin Wistrand gästade, numera traditionellt, på "Rocky Balboa" spetsad med just steelguitar men hon fick också utrymme att göra en återblick 24 år tillbaka i tiden till den korta solokarriären och en mycket fin version av "Ge mig en sidenkänning".
   Efter paus steg Per Persson upp på scenen och på egen hand, med sin akustiska gitarr, spelade och sjöng han några av sina gamla hits som verkligen tillhör kategorin oförglömliga låtar. Men när han i ett anfall av spontanitet efterfrågade önskelåtar hade han antingen glömt ackorden eller tyckte att arrangemangen var ogenomförbara.
   Däremot var det med osedvanlig beslutsamhet han tacklade sina gamla låtar. "Bortom månen och mars", "Ikväll tar vi över stan", "Hanna", "Fribacka väg", "Små små saker" och "Mördar-Anders" ackompanjerades av många lustiga och intressanta mellansnack.
   Intensiteten ökade givetvis när Persson fick sällskap av DSH5 (minus David Södergren) i låtar som "En sång om dej" och "Nyårsnatt i New York". Sedan infriades mitt fyra år gamla önskemål om en duett mellan Karin och Per i "Stenad i Stockholm" innan den uppenbara finallåten "Tusen dagar härifrån" slungades ut från den då överbefolkade scenen.
   För att sedan tacka den övernöjda publiken blev det också en extralåt, "Vild som Jerry Lee", som slutpunkt på den minst sagt underhållande kvällen.
   Hela konserten kan för övrigt upplevas i bild och ljud på http://www.na.se/kultur/musik/per-persson-karin-wistrand-dsh5-na-sander-live.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: 90:#8 Wrecking ball

Postad: 2017-06-18 07:57
Kategori: 10 år

"Wrecking ball" var den stora musikaliska comebacken för Emmylou Harris och det mycket tack vare producenten Daniel Lanois förtjänst. Det pånyttfödda soundet på skivan och det alldeles ypperliga urvalet av låtar gjorde att Emmylou vässade sin egen insats till det nästan ouppnåeliga.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 24/3 2014.


EMMYLOU HARRIS: Wrecking ball (Elektra, 1995)

Samarbetet mellan Emmylou Harris, artist, och Daniel Lanois, producent, var en enormt viktig injektion i en karriär som hade gått i stå, åtminstone kreativt sett. Emmylou var vid den här tiden fast i de countrytraditionella tongångarna och behövde ny inspiration, ett nytt sound och en ny spännande repertoar. På "Wrecking ball" får hon allt detta.
   För mig var "Wrecking ball" en fantastisk comeback och Emmylou var tillbaka på sin tron som hon hade bestigit tjugo år tidigare med klassiska album som "Elite hotel" och "Luxuty liner". Den magiskt skinande rösten hade hon haft med sig under alla år men det hade saknats utmaning och spänning, nog så viktiga ingredienser, för att göra hennes skivor riktigt intressanta.
   Då kom den mycket heta producenten Daniel Lanois in med helt nya idéer där han med sitt personliga sound, atmosfäriskt och minimalistiskt, både skalade av och bäddade in arrangemangen. Kanadensaren Lanois var mest känd som producent bakom U2, Peter Gabriel och Brian Eno men överraskade världen när han 1989 producerade "Oh mercy" åt Bob Dylan. Under 90-talet blev han sedan en av de mest efterfrågade producenterna (Hothouse Flowers, Sinead O'Connor, Ron Sexsmith) där "Wrecking ball" var kronan på verket.
   Vid sidan av producentarbetet hade Lanois också en egen artistkarriär om än lite lågprofilerad. Hans solodebut "Acadie" (1989) var fantastisk men "For the beauty of Wynona" (1993) var lite mer medelmåttig.
   Ingen har väl någonsin titulerat Emmylou Harris coversångerska, lika lite som Joe Cocker och Linda Ronstadt, men covers har genom alla år varit en viktig del i hennes repertoar. "Wrecking ball" har en blandning av covers och originallåtar och mixen är mycket lyckad. Exempelvis får Emmylou själv credit på en låt, "Deeper well", som är ett exklusivt låtskrivarsamarbete med Lanois och folksångaren David Olney.
   Emmylou har även skrivit avslutningslåten "Waltz across Texas tonight" tillsammans med sin gamle kompanjon Rodney Crowell. En vacker låt där systrarna Kate och Anna McGarrigle, som för övrigt bidrar med en egen låt på skivan, körar.
   Lanois kreativitet har naturligtvis färgat mycket på albumet. Dels bidrar han med två egna låtar, "Where will I be" (inledningslåten på albumet som jag än idag undrar hur jag reagerade första gången jag hörde skivan...) och "Blackhawk", och dels duettsjunger han på ett par-tre låtar. Bland annat på Neil Youngs titellåt, originalet finns på "Freedom" (1989), där vibrafonen har tagit över pianots ursprungliga huvudroll.
   "Blackhawk" är för övrigt en av skivans absoluta toppar. En fantastisk Lanois-låt med två musiker (på sammanlagt sju instrument) och en röst (Emmylou) som överträffar allt.
   Andra utmärkta låtar på "Wrecking ball" är Steve Earles "Goodbye", med låtskrivaren på akustisk gitarr, Lucinda Williams "Sweet old world", med Neil Young på duettsång och ett ovanligt vackert munspelssolo och Austinlåtskrivaren Julie Millers "All my tears", en låt som Julie gav ut på skiva 1993 där Emmylou duettsjunger.
   Både Anna McGarrigles "Goin' back to Harlan" och Gillian Welchs "Orphan girl" spelade Emmylou Harris in innan låtskrivarna själva gav ut dem.
   Emmylou Harris tjugonde album fick titeln "Wrecking ball" 17 år innan Bruce Springsteen också kallade ett album med det namnet.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Billy Bremner discography

Postad: 2017-06-17 07:52
Kategori: 10 år

Rockpile-medlemmen, Refreshments-gitarristen och senare soloartisten Billy Bremners diskografi innehåller många intressanta skivor som han har givit ut i eget namn eller enbart gästar som gitarrist. Uppdaterade nyligen diskografin med den svenska gruppen Wolfmans nya album "Tired & emotional (and probably drunk)" där Bremner har med två nya låtar plus att han gästar på gitarr.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 20/12 2010.




BILLY BREMNER, med mellannamnet Murray, föddes i Aberdeen i Skottland 1946. Intresserade sig tidigt för gitarrister som Django Reinhardt, Chet Atkins och Jerry Reed och började skriva egna låtar i 16-årsåldern.
   Redan som 15-åring spelade Billy i The Strangers som förutom Billy innehöll Barry Wayne, sång, Johnny Johnson, bas, Joe Kelman, gitarr, Sid Weaver, gitarr, och Bob Milne, trummor.
   1963 spelade han i amatörbandet The Royal Teens medan han jobbade som tandtekniker(!). Övriga medlemmar var Kenny Taylor, sång, Pat "Speedy" King, bas, Andy Willox, gitarr, George Munro, keyboards, och Jim Lunan, trummor.
   Sedan gick han med i Tommy Dene & the Tremors som 1964 spelade in en demo men ingen skiva. Förutom Billy och Tommy, som sjöng, hette medlemmarna Pat "Speedy" King, bas, Ally Ross, keyboards, Jim Lunan, trummor, och Sid Weaver, gitarr. Bandet kompade också The McKinleys, de två skotska systrarna Sheila och Jeanette. Sedan spelade Billy tillsammans med bara Tommy Dene.





Två singlar med Gary Walker, "You don't love me" och "Twinkie-Lee", blev de första studiojobben för Billy. Gary var vid tidpunkten en tredjedel av framgångsrika The Walker Brothers, tre amerikanare som emigrerade till England 1965. Garys första solosingel, som släpptes samma månad (februari 1966) som Walker Brothers stora hit "The sun ain't gonna shine anymore", blev ändå en mindre hit i England. (Etiketten på "You don't love me" är hämtad från den sällsynta svenska utgåvan)
   "You don't love me" nådde faktiskt förstaplatsen på Tio i Topp 30 april 1966. (Se utdrag nedan från "Tio i Topp"-boken, Premium Publishing 2012)



Billy fortsatte i The Luvvers, bandet som är mest känt för att vara skotska sångerskan Lulus kompband. Men när Lulu blev soloartist 1966 gjorde Luvvers egen karriär och en singel där Billy spelade gitarr. Övriga medlemmar i bandet var Alex Bell, sång, Ross Neilson, sologitarr, Jim Dewar, kompgitarr, Tommy Tierney, bas, David Mullin, trummor, och Jimmy Smith, saxofon.



3 juni 1966
THE LUVVERS
The house on the hill (Manfred Mann-Mike Hugg)
Most unlovely (Alex Bell/Henry Wright/Wendez)
Producerad av Mark London
(Parlophone R 5459)
   A-sidan på singeln är skriven av Manfred Mann-medlemmarna Manfred Mann och Mike Hugg men aldrig inspelad av den gruppen. B-sidan är en egen låt. Producenten Mark London var gift med Lulus manager Marion Massey. Han blev senare känd som låtskrivare, bland annat till filmlåtarna ”To sir with love” (Lulu) och ”Privilege” (Paul Jones), men producerade också bland annat Stone The Crows, rockgrupp från Skottland.

1968 var Billy med i studiobandet Jago Simms. Förutom Billy var det låtskrivarna Harold Spiro, piano, och Phil Wainman, trummor och sång, och studiomusiker som spelade. Gruppen släppte en singel men Billy har antytt att Jago Simms gav ut ytterligare en singel.


Februari 1968
JAGO SIMMS
In too deep (Harold Spiro/Phil Wainman)
Conventional fella (Harold Spiro/Phil Wainman/Billy Bremner)
A Wainman/Spiro Production
(Fontana TF 901)
   Wainman skulle på 70-talet bli känd producent till The Sweets alla stora hits, Bay City Rollers, Mud och även Boomtown Rats (”I don’t like Mondays”). På b-sidan gör Bremner sin låtskrivardebut.


1968
THE QUOTATIONS
Cool it (Kenny Young/Scott English)
Mark of her head (Johnny Gustafson)
Arrangerad och producerad av John Goodison
(CBS 3716)
   The Quotations blev nästa grupp för Billy och Phil Wainman. Gruppen fungerade mest som komp när amerikanska kända artister turnerade i England och Europa. Först kompade de Walker Brothers, som var stora då, och sedan gjorde de turnéer i hela världen där de kompade bland annat Brenda Lee, Little Richard och Duane Eddy.
   Gruppen gjorde senare också några singlar. Wainman var inte kvar i gruppen när ”Cool it”-singeln spelades in men det är Billy Bremners enda bidrag till den här gruppens skivor. Övriga medlemmar var vid inspelningstillfället John Banks, trummor, John Gustafson, sång, Graham Alexander, bas, Barry Martin, saxofon, Tony Gilbert, trombon, John Droy, trumpet, och Peter Kelly, orgel.
   Gruppen genomgick många medlemsförändringar. Förre sångaren John Goodison, som även uppträdde under namnet Johnny B Great, var nu arrangör och producent och ny sångare var Johnny Gustafson, ex-Merseybeats, som också skrev b-sidan på singeln. A-sidan var en cover på den amerikanska gruppen American Breeds låt.

1970 spelade Billy i ett humorband från London, King Pins, med irländarna Tony Rocco (McCroury), sång, och Tommy Duffy, gitarr, banjo(?) och sång. I bandet spelade många olika musiker, bland annat Howard Jensen, bas.
   Billy spelade samtidigt i ett annat band, Rodeo, som innehöll medlemmar från Quotations.


1970
KING PINS
Bold O'Donaghue
(arr. Tommy Duffy/Tony Rocco)
Tom Dooley (arr. Tommy Duffy/Tony Rocco)
Producerad av Ian Grant
(Outlet OUT-041)
   Två traditionella folksånger. "Bold O'Donoghue" är irländsk och finns bland annat med, i King Pins inspelning(!), på flera samlingsskivor med irländska folksånger som exempelvis "Irish Pub Songs" (2006) och "A feast of Irish Folk" (2007). "Tom Dooley", den gamla amerikanska folksången, är mer känd via The Kingston Trios hitversion från 1958.
   Båda singellåtarna är arrangerade av gruppmedlemmar.


1970 medverkade Billy på den engelska gruppen Nirvanas album "To Markos III" och 1971 spelade Billy gitarr på Colin Hares album "March Hare". Hare hade tidigare sjungit i den engelska popgruppen The Honeybus som hade en hit med "I can't let Maggie go".


Compass blev nästa grupp för Billy. Strax innan hade han spelat i Marty Wildes grupp men Compass var en studiogrupp. Kompade bland annat sångaren Leapy Lee på singlarna "No full moon" (1972, där trummisen Pete Kircher sjöng), "Helena" (mars 1973) och "Rub your nose" (november 1973), inspelade hemma hos managern Gordon Mills).

Compass existerade en kort tid men hann ändå göra två singlar. Medlemmar var förutom Billy, gitarr också Roger Rettig (högst upp till vänster), gitarr, Brian Hodgson (nere till höger), bas, och Pete Kircher (nere till vänster), trummor. Kircher spelade tidigare i The Honeybus.
   Leapy Lee om Compass:
   "As it happened they were great. They were the finest backing band I ever had and I like to take at least some credit for putting them together. We did many tours including Ireland and Australia. "







Mars 1974
COMPASS
No more whiskey (Brian Hodgson/Roger Rettig/Billy Bremner/Pete Kircher)
Maybe she will (Brian Hodgson/Roger Rettig/Billy Bremner/Pete Kircher)
(1) Producerad av Gordon Mills
(2) Producerad av Leapy Lee
(MAM MAM 115)
   Hela bandet har tillsammans skrivit de båda singellåtarna. A-sidan producerades av gamle Tom Jones, Engelbert Humperdinck- och Gilbert O'Sullivan-managern och låtskrivaren Gordon Mills och b-sidan producerades av nyss nämnde Leapy Lee som hade en egen sångkarriär bakom sig med en hit 1968, ”Little arrows”, som största triumf.


14 juni 1974
COMPASS
Arrest that man (William Murray)
Right time (Brian Hodgson/Roger Rettig/Billy Bremner/Pete Kircher)
Producerad av Lee Graham
(MAM MAM 120)
   Compass andra singel producerades av Lee Graham, Leapy Lees riktiga namn. Och A-sidan är skriven av Billy under ett helt annat namn = hans riktiga förnamn+mellannamn, William Murray.

Billy spelade på en singel med Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich, "She's my lady", som släpps i september 1974. Dave Dee-bandet hade sin storhetstid mellan 1966 och 1969. Ledaren Dave Dee försökte sig sedan på en tämligen misslyckad solokarriär och "She's my lady"-singeln var en mindre uppmärksammad återförening för gruppen.






Mellan 1972 och 1975 jobbade Billy mycket i studio tillsammans med sångaren och låtskrivaren J Vincent Edwards och producenten Pierre Tubbs. Billy finns med på J Vincent Edwards-singlarna "Mississippi woman" (1972) och "Keep on trying" (1974) medan "Dream lover" spelades in men gavs aldrig ut.
   Billy finns också med på Ursula Skallas (J Vincents fru) singel "Good loving" som gavs ut i Holland. Billy spelade också på Kris Ifes version av Rolling Stones-låten "Out of time" (1975) och Jacksons "There goes my baby" (1975). Ife berättar om de singlarna:
   "I sang on 'Out of Time' - but the track was originally recorded for Maxine Nightingale & the key wasn't right for me. I just did a few vocal backings on other tracks J Vincent had.
   He recorded that one song under the name of Jackson which was a made up name that we used later when I recorded with Vince as Jackson & Jones (I was then Jackson)! Billy played on so much stuff of ours it's impossible to remember them all."


Medlemmarna i Compass plus Ray Cane, Pete Baron, Barry Booth, Brian Johnson, Pete Kelly och Roger McKew kompade 1975 skådespelaren, poeten och sångaren Nicol Williamson på enmansföreställningar i London. Hela bandet kallade sig då för Parachute och titeln på skivan blev följaktligen "Live in London with parachute" (1976).
   Pete Kircher lämnade snart Compass för att spela med Mick Green i gruppen Shanghai och ersattes då av Marty Wildes gamle trummis Pete Baron som i sin tur ersattes av John Halsey från gruppen Grimms. Halsey kände gamle Bonzo Dog-(Doo Dah) Band-medlemmen Neil Innes, som också spelat i Grimms, och plötsligt föddes Neil Innes & Fatso som grupp. Och namnet på gruppen hade inte oväntat (kopplingar till Monty Python) en komisk vinkling.


Neil Innes & Fatso. Från vänster Roger Rettig, Neil Innes, John Halsey, Billy Bremner och Brian Hodgson.

Det gjordes inga skivor under namnet Neil Innes & Fatso men Bremner medverkade i den tvådelade tv-serien ”Rutland Weekend Television”, som sändes på BBC i maj-juni 1975 and november-december 1976. Musiken till serien spelades in och gavs ut 1976 under Eric Idles och Neil Innes namn som “The Rutland Weekend Songbook” Songbook (B.B.C. REB 233) där Bremner medverkar på några spår. Här och här är några inslag från tv-serien.
   Neil Innes & Fatso spelade också live i Sverige vid något tillfälle 1976/77.


Bremner finns också med på Neil Innes soloskiva “Taking off” från 1977. Men han missade möjligheten att medverka på Innes nästa uppmärksammade projekt, The Rutles, för då hade Rockpile rullat igång. Det var nämligen på en konsert med Neil Innes & Fatso på puben Nashville Rooms i västra London som Billy blev tillfrågad av Dave Edmunds och Nick Lowe om han ville vara med i Rockpile. Svaret blev positivt.
   1977 spelade Billy också på Scaffold-medlemmen John Gormans soloskiva "Go man Gorman".



Rockpile 1976-1981. Från vänster Terry Williams, Nick Lowe, Dave Edmunds och Billy Bremner.

Namnet Rockpile hade länge figurerat i Dave Edmunds karriär, släppte albumet "Rockpile" 1972 och innan dess släppte han några singlar under namnet Dave Edmunds' Rockpile men i december 1976 startade alltså riktiga Rockpile med Bremner som fullvärdig medlem i det permanenta bandet. Det skulle dröja ännu några år innan Rockpile skulle göra skivor under eget namn men Nick Lowe, Edmunds, Bremner och trummisen Terry Williams skulle fram till 1980 kollektivt komma att figurera på alla Lowe- och Edmunds-album, inklusive Nick Lowes singel "American squirm", men också på skivor med Mickey Jupp ("Juppanese", 1978) och Carlene Carter, ("Musical shapes", 1980).





Mitt under den hektiska Rockpile-perioden med turnéer och skivinspelningar gav Billy Bremner ut två singlar under namnet Bill Murray respektive Billy Murray. Producenten Kris Ife förklarar varför Billy uppträdde under de namnen:
    “Because of Billy's name being the same as the footballer (Billy Bremner, Leeds) - we called him Billy Murray (Murray is Billy's middle name) - little did we know that there would be two actors of that name later!!”


Maj 1977
BILL MURRAY
Downtown hoedown (Bill Murray)
Rhyme or reason (Kris Ife)
Producerad av Kris Ife for Edge Productions
(Polydor Records 2058 881)
   Producenten Kris Ife hade en bakgrund på 60-talet som sångare i gruppen Quiet Five, en solokarriär, flera olika grupper (Judd och Matchmakers) och sedan skivproducent. Han skrev också b-sidan på singeln.
   Musiker på singeln förutom Billy är gamla kompisarna från Fatso, Brian Hodgson och John Halsey, plus pianisten Dave Rowberry (ex-Animals) och Huey Lewis (Clover) på munspel.


3 mars 1978
BILLY MURRAY
Heart and the stone (Billy Murray/Ray Peters)
I don’t want to be a hero (Billy Murray)
Producerad av Kris Ife for Edge Productions
(State Records STAT 72)
   Två egna låtar, låtskrivarkollegan Ray Peters skulle senare skriva flera låtar tillsammans med Billy. Musiker är Dave Rowberry, piano, gamla vännerna Pete Kircher, trummor, från Compass, Pat King, bas, från The Quotations, och Billy på gitarr och sång.


Februari 1978
NICK LOWE WITH ROCKPILE
They called it rock (Nick Lowe/Rockpile)
A Grimy and Blurred Production
(Radar ADA 1)
   På b-sidan till Nick Lowes singel "I love the sound of breaking glass" figurerade Rockpile, som grupp och kompositörer, första gången officiellt på en skivetikett.


Juli 1978
NICK LOWE with Rockpile
Heart Of The City (live)

Producerad av Nick Lowe
(Columbia 3-10734, USA)
   På b-sidan till Nick Lowes amerikanska singel "So it goes" figurerar Rockpile ännu en gång officiellt på en skivetikett. I en liveversion av den låt som första gången, i en kort studioversion, dök upp på Nick Lowes Stiff-singel "So it goes".


                                                                                  Foto: Chris Frances
10 augusti 1978 uppträder Rockpile på Skansen i det svenska tv-programmet "Högtryck". En konsert som spelades in 8 augusti. Billy längst till vänster. "So it goes" hette en av låtarna.



Under tiden i Rockpile blev Billy inte bara en framträdande gitarrist och sångare på scen. Han bidrog också med flera låtar till Dave Edmunds skivor: ”Trouble boys” (även singel), ”Not a woman not a child” (med Ray Peters) och dessutom Nick Lowe/Rockpile-kompositionen "Never been in love" (på ”Tracks on wax 4”, 1978). Och “The creature from the black lagoon” (även singel), “Goodbye mister good guy” (med Pat Meagher) och ”We were both wrong” (på “Repeat when necessary”, 1979).


1979 kompade Billy på Wales-sångaren Shakin' Stevens tyska album "Shake it up".
   Fredagen 9 mars 1979 spelade Rockpile på Konserthuset i Stockholm. Jag var där.


1980 medverkar Billy på Bob Youngs ”In Quo country”-album och medverkar (längst till vänster) på Wembley Arenas scen vid lanseringen av skivan.









I januari 1980 släppte Dave Edmunds singeln "Singing the blues". B-sidan är en ren Rockpile-komposition, "Boys talk".
   Torsdagen 21 februari 1980 inledde Rockpile med en konsert i Örebro. Jag var där.


September 1980
ROCKPILE
Wrong way (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
(F-Beat XX 9)
   A-sidan på den första skivan med Rockpile är i original en obskyr Squeeze-cover. Den publicerades första gången (1980) på en 33 ⅓ rpm grön genomskinlig flexi-singel och gavs ut tillsammans med Smash Hits! Magazine.
   B-sidan är från det kommande albumet. Singeln släpptes även i gul vinyl.




Oktober 1980
ROCKPILE
Seconds of pleasure

(F-Beat XXLP 7)

Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
If sugar was as sweet as you (Joe Tex)
Heart (Nick Lowe/Rockpile)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
Knife and fork (Nick Hennie/Kip Anderson/G Barge)
Play that fast thing (one more time) (Nick Lowe)
Wrong way (Chris Difford/Glen Tilbrook)
Pet you and hold you (Nick Lowe/Rockpile)
Oh what a thrill (Chuck Berry)
When I write the book (Nick Lowe/Rockpile)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(You ain’t nothing but) Fine fine fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
   På Rockpiles efterlängtade album under eget namn sjunger Billy Bremner två låtar, ”Heart” och ”(You ain’t nothing but) Fine fine fine”, men låtskrivandet delar han kollektivt med hela bandet på tre låtar. Åtskilliga covers och icke-original på skivan. ”Teacher teacher” är ett original skriven av två f d Creation-medlemmar.
   ”If sugar was as sweet as you” var en albumlåt med låtskrivaren 1966, ”Knife and fork” är en obskyr singel-b-sida (under titeln ”A knife and a fork”) med Kip Anderson från 1967, ”(You ain’t nothing but) Fine fine fine” hette förenklat ”You ain't nothing but fine” när Rockin' Sidney gjorde den 1963, ”Oh what a thrill” är en relativt ny låt (1979) med Chuck Berry och Nick Lowe-låten ”Play that fast thing (one more time)” har sitt ursprung på Brinsley Schwarz-albumet ”The new favourites of Brinsley Schwarz” som producerades av Dave Edmunds. Cirkeln är på något sätt sluten.

3 november 1980 fick Billy med kort varsel hoppa in i Fabulous Thunderbirds för en tv-sändning på Old Grey Whistle Test. Det amerikanska bandet hade dagen före festat tillsammans med Dr Feelgood och Rockpile vilket slutade med att gitarristen Jimmie Vaughan bröt benet... Här kan ni se "She's tough".


November 1980
ROCKPILE
Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(F-Beat XX 11)
   Två albumlåtar på Rockpiles andra (och sista) singel. Samtliga Rockpile-skivor saknar officiell producent.








Mars 1981
”Concert for the people of Kampuchea”
(Atlantic K60153)

ROCKPILE: Crawling from the wreckage (Graham Parker)
ROCKPILE WITH ROBERT PLANT: Little sister (Doc Pomus/Mort Shuman)
   Två låtar blev Rockpiles bidrag på skivan från den stora Kampuchea-konserten 29 december 1979 på Hammersmith Odeon i London. Graham Parkers låt fanns med på Dave Edmunds album ”Repeat when necessary” och gruppens version av Elvis Presley-singeln från 1961 hade den gästande Led Zeppelin-sångaren Robert Plant längst fram.
   Billy medverkar dessutom på storbandet Rockestras tre bidrag till skivan/konserten, "Lucille" (här med en inledning av Billy Connolly), "Let it be" och "Rockestra theme".




I februari 1981 sprack och splittrades Rockpile. En gammal Rockpile-låt, ”I’m only human” (Nick Lowe/Rockpile) dök upp på Dave Edmunds album ”Twangin’” (1981) där Billy även spelar gitarr. Under 1981 gästmedverkar Billy på Deke Leonards ”Before your very eyes”, Carlene Carters ”Blue nun”, Mike Berrys "Memories" och Elvis Costellos ”Trust”.
   Billy spelar också gitarr på duettsingeln ”Hold me”/”Spring greens” med B A Robertson och Maggie Bell och hoppade även in på Thin Lizzys inspelning av Billys egen "Trouble boys" som gavs ut på en singel. Dessutom spelar han på tre singellåtar med Mike Berry, "Julie come back”, “Can a man love one woman” och “Through noon and goes on”. Låtar som inte finns med på ovannämnda Berry-album.
   Billy spelar inte på "This ole house"-singeln med Shakin' Stevens men här medverkar han på en tysk tv-show 18 maj 1981.
   Men 1981 blev Billy Bremner mest av allt en Stiff-artist och gav på kort tid ut två singlar.

11 april 1981 spelar Billy live bakom Phil Lynott på Old Grey Whistle Test på låtarna "Ode to a black man" och "Somebody else's dream". Bandet i övrigt är Brian Downey, trummor, Darren Wharton, keyboards, och Huey Lewis, munspel.
   Båda klippen finns nu utgivna på en 6 cd+1 dvd-box "Thin Lizzy live at BBC).





16 oktober 1981
BILLY BREMNER
Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
The price is right (Billy Bremner/Will Birch)
(1) Producerad av Will Birch
(2) Produced out of Thin Air
(Stiff BUY 125)











24 februari 1982
BILLY BREMNER
Laughter turns to tears (Billy Bremner/Will Birch)
Tired and emotional (and probably drunk) (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Stiff BUY 143)
   Förre Kursaal Flyers-trummisen och låtskrivaren Will Birch hade inlett en karriär som skivproducent och tog naturligt hand om Billy Bremners solokarriär. På Stiff-singlarna kompas Billy av James Eller, bas, Bobby Irwin, trummor, (båda medlemmar av Nick Lowes band His Noise To Go) och Gavin Povey, piano. Povey var med i punkbandet The Edge och spelade senare på skivor med Shakin' Stevens, Jane Aire, Inmates och har också skrivit låtar med Kirsty MacColl.




1982 fortsatte studiojobben för Billy med Shakin' Stevens “Give me your heart tonight” (här ett liveklipp från skivan), Nick Lowes “Nick the knife”, Patrick Campbell-Lyons "The hero I might have been", Kirsty MacColls “Desperate character” och på ex-Audience-medlemmen Howard Werths album ”Six of one and ...half a dozen of the other”.
   Den engelske sångaren och låtskrivaren (skrev bland annat "You drive me crazy" till Shakin Stevens) Ronnie Harwood gav 1982 under namnet Ronnie Angel ut två singlar, "A white sport coat" och "Cuddle up", som Billy spelade på. Ytterligare en låt från samma inspelningstillfälle, jullåten "Santa's on his way", gavs senare ut på samlingsskivan "It's fabulous thing" (2009) med The Ronnie Harwood Band.
   På det rockabilly-inspirerade engelska bandet Matchboxs “Crossed line” finns en låt, “Mean ’n’ evil” (Brian Hodgson/Billy Bremner/Pete Kircher/Roger Rettig), som förmodligen härstammar från Compass-inspelningarna åtta år tidigare.

Våren 1982 gjorde Billy några spelningar i England med Nick Lowe & his Noise To Go.



20 juli 1982 samlades de två överlevande Pretenders-medlemmarna Chrissie Hynde och trummisen Martin Chambers i Air Studios i London tillsammans med Billy Bremner och basisten Tony Butler och spelade in ”Back on the chain gang” och ”My city was gone” som släpptes på singel i november 1982. Bremner finns också med på ”Thin line between love and hate”, The Persuaders-coverlåten, som också släpptes på singel (1984). Och alla tre låtarna finns på albumet ”Learning to crawl” (1984). Billy spelar dessutom akustisk gitarr på b-sidan till Pretenders-singeln "2000 miles" (1983), ”Fast or slow (the law's the law)” (1983).
   I en intervju 1980 uttalar sig gitarristen James Honeyman-Scott (död 1982) positivt om Billy Bremner: "In the past year or two, I’ve learned a lot from playing with people like Billy Bremner, he showed me a few things." Sedan kom alltså Billy att på ett sätt ersätta James.
   En enda gång, i Spanien, uppträdde Billy med Pretenders.


1982
BILLY BREMNER
Meek power (Howard A Werth)
Yes please (Will Birch/Billy Bremner)
Producerad av Will Birch
(Demon D 1014)
   Ännu en Bremner-singel. A-sidan är en cover, från Howard Werths ovannämnda album som också den producerades av Will Birch.





1983 bildades gruppen Rowdy med Billy Bremner som kompgitarrist. Hans gamle Quotations-kompis Johnny Gustafson spelade bas och sjöng. Övriga medlemmar var Ray Fenwick, sologitarr, Les Binks, trummor och Jackie McAuley, keyboards. Gruppen spelade in sju demo-låtar, "Dear John", "Tight white skirt", "High class baby", "Hangover", "Daylight robbery", "Wild wild wedding" och "Move it". Men lyckades inte få något kontrakt. “Dear John” hamnade på en Status Quo-skiva.

20 augusti 1983 gjorde Billy tillfällig comeback i Dave Edmunds band på Rockpalast vid Lorelei-klippan på Rhens högra strand. Han sjöng "Loud music in cars" och "Trouble boys". Det var Billys andra Rockpalast-uppträdande. Rockpile spelade i programmet januari 1980.




1983 gjorde Billy studiojobb på Chris Thompsons “Out of the night”, Phil Everlys “Phil Everly”, Alvin Stardusts "A picture of you" (endast Europa-release), Billy Furys "The one and only" och den norske sångaren och skådespelaren Steinar Raaens "Danny".
   Billy spelade också på The McGanns singel "Shame about the boy" och Showaddywaddy-medlemmen Dave Bartrams singel "Black ice"/"Excitement" (februari 1983) som producerades av gamle vännen Phil Wainman. Ett album, med Billy på gitarr, spelades också in men gavs aldrig ut.
   Producenten Stuart Colman har ytterligare information om The McGanns:
   "There were two other tracks recorded at the time.
A version of "Pink Dally Rue" - a cool Nashville song - and another title, which I would have to hunt down.





1984
BILLY BREMNER
Shatterproof (Elvis Costello)
Look at that car (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 557)
   Costello skrev låten för Billy. B-sidan kom inte med på det kommande albumet.










1984
BILLY BREMNER
Shatterproof (Elvis Costello)
Look at that car (Billy Bremner/Will Birch)
Musclebound (Billy Bremner/Kenny Pickett)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 12 557)
   12:an hade ytterligare en låt, "Musclebound", som inte kom med på det kommande albumet.








1984
BILLY BREMNER
Bash!

Producerad av Will Birch
(Arista 206179)

Fire in my pocket (Billy Bremner/Will Birch)
Losing my touch (Billy Bremner/Will Birch)
Shatterproof (Elvis Costello)
Love is stranger than fiction (Billy Bremner/Will Birch)
Perfect crime (Billy Bremner/Will Birch)
Tired and emotional (and probably drunk) (Billy Bremner/Will Birch)
Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
Going steady with a heartache (Billy Bremner/Will Birch)
When these shoes were new (Billy Bremner/Will Birch)
Boat that's sunk a thousand ships (Billy Bremner/Will Birch)
When love goes to sleep (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
   Huvudsakligen originallåtar. Plus två gamla singellåtar från Stiff-tiden ("Stolen from Stiff records" som det står på omslaget). "When love goes to sleep" var ursprungligen en Squeeze-låt men släpptes inte med bandet förrän 1997 när "Sweet from a stranger"-albumet återutgavs med extralåtar. Och Elvis Costellos egen inspelning (1982-83) av "Shatterproof" kom inte ut på skiva förrän i februari 1995 på återutgivningen av "Punch the clock".
   På de nya låtarna spelar Dave Kerr-Clemenson bas medan trummor/piano pendlar mellan Terry Williams/Pete Wingfield och Bobby Irwin/Billy Livsey. Och Billys gamle Quotations-kollega Barry Martin spelar saxofon på "Going Steady With a Heartache".




1984
BILLY BREMNER
Bash!

(Arista 406179)
   "Bash!"-skivan på kassett. Exakt samma låtar som på vinylen (se ovan) men ett förargligt stavfel på låten "Losing my touch".

















1984
BILLY BREMNER
When love goes to sleep (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Fire in my pocket (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 586)
   Två albumspår.









1984
BILLY BREMNER
When love goes to sleep (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Fire in my pocket (Billy Bremner/Will Birch)
Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 586)
   Extraspåret på 12:an var oväntat den gamla Stiff-singeln från 1981.




Tack vare läsaren Siim Meesak har vi fått kännedom om en skiva med New York-killen David Grahame, en Will Birch/John Wood-produktion inspelad i New York 1984. Men skivan gavs aldrig ut. Däremot existerar det CDr-kopior av skivan, se ovan. Production master är gjord 15 maj 1984,
   Bland musikerna märks Billy Bremner, Bob Andrews, Bob Irwin och Jim McAllister och på en av låtarna, "Johnny", sjunger Carlene Carter. Billy Bremner gillade skivan skarpt. Han tyckte hela produktionen var bra och bra musiker men Carlene såg han däremot inte till under inspelningarna.
   Will Birch berättar:
   1984, John Wood and I co-produced David Graham in NYC for Capitol Records, or EMI America. It was never released because I think the artist didn't like the results. All that help and still no record release!
   All of this was spring 1984. We mastered the album, I think with Bob Ludwig, and delivered it to EMI America/Capitol and the next thing we heard was David was not happy with it, but it could have been the record company was not happy with it, I don’t know. Anyway, it never came out.
   David was an exceptionally gifted writer and singer, in a sort of Paul McCartney/power pop way. He had been ‘Paul’ in Beatlemania on Broadway around the same time Marshall Crenshaw was, I think, ‘John’. His songs were great, as was his voice. Maybe still is!






1984
BILLY BREMNER & FASTBUCK
Endless sleep (Jody Reynolds/Dolores Nance)
Mona-Lott (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Billy Bremner
(Rock City Roc 6)
   Billy slog sig ihop med gruppen Fast Buck (på singeln stavat Fastbuck…) och spelade in nya singeln i Gary Numans studio Rock City Studios. I bandet fanns Dave Kerr-Clemenson, bas, (som spelade med Billy på “Bash!”), Andy Locke, gitarr, och Mike Baron, trummor. A-sidan är en Jody Reynolds-singel från 1958. "Endless sleep" är inte identisk med Nick Lowes låt, från ep:n “Bowi” (1977), med samma namn.



1984 spelade Billy på Nick Lowe & his Cowboy Outfits "Nick Lowe & his Cowboys Outfits", Any Troubles "Wrong end of the race", Cliff Richards "The rock connection" och Jerry Williams "Working class hero". Billy spelade även akustisk gitarr på den skotska gruppen The Bluebells singel "Young at heart".

1985 spelar Billy på Stiff-singeln "Supergran" med skotten Billy Connolly.
   I juni samma år uppträdde Linda Thompson på Ronnie Scott's i London i samband med Lindas första soloalbum, "One clear moment", efter skilsmässan från Richard Thompson. Billy spelade gitarr i kompbandet tillsammans med Stuart Elliot, trummor, Steve Price, bas, och Betsy Cook, keyboards.



17 maj 1986 uppträdde en mängd artister, huvudsakligen irländska, live i Dublin och Billy medverkade i flera sammanhang. Han hoppade in på Pogues version av "Dirty old town" och uppträdde även som gitarrist i Thin Lizzy på låten "Don't believe a word". Fyra månader innan hade Phil Lynott dött så Bob Geldof ersatte honom tillfälligt. Albumet "Live for Ireland" släpptes 1988.
   Billy spelade 1986 på Pogues bidrag till filmen "Sid & Nancy - Love kills". "Haunted" och "Junk theme" är också utgivna på en singel med gruppen.




I mitten på 80-talet flyttade Billy Bremner till USA. Först till Los Angeles och bodde sedan, från början av 90-talet, i Nashville. Billy gjorde under den tiden inga soloskivor men fortsatte skriva låtar, spelade in demolåtar och spelade med många olika artister, både live och på skiva.
   Billy spelade på Anne Feeneys ”Look to the left” (1989), Snake Farms ”What kind of dreams are these” (1989), Pat McLaughlins ”Get out and stay out” (1989), The Pretenders ”Packed!” (1990, Billy medverkar på nio låtar!), Kieran Kanes ”Find my way home” (1993), Kelly Willis ”Kelly Willis” (1993), The Coal Porters ”Land of hope and Crosby” (1993) och Chris Deschners "Cherokee moon" (1994).


Skådespelerskan Doby Daenger, på 2000-talet känd för tv-roller i ”Dexter” och ”My name is Earl”, inledde en musikkarriär på 80-talet. Rockabilly-bandet Doby Daenger and The Hi-Hi Boys spelade in en singel. "Dum-Dum"/"Time & Again (Good Lookin' Records) som producerades av Billy Bremner. Bandet bytte namn till The Anti-Elvis Club, med Billy som medlem. Han producerade fyra låtar med bandet och allt finns på samlingsskivan ”Twenty onederful hits” som släpptes 2006. Här är ett filmklipp live.
   1988 kompade Billy den amerikanske sångaren och låtskrivaren Pat McLaughlin på albumet ”Pat McLaughlin”. Billy spelade också i McLaughlins band där även Blasters-medlemmen Steve Berlin fanns med.

På samlingskassetten "Hollywood round up" (1988), med elva olika artister, medverkar gruppen The Super Pickers med låten "Picker's brawl" där medlemmarna hette John Jorgensen, Will Ray, Jerry Donahue och Billy Bremner. Will Ray berättar idag:
   "I remember on the day when we were recording that "Picker's Brawl"-tune for the cassette, it was hard to get Billy going that day. I think he felt uncomfortable at first and didn't know what to play. Finally I heard him noodling on some country licks and said "Yes! do something like that!". Then he proceeded to blow me & the engineer away with his playing, and what he played fit nicely in the track. He's a great guy and am honored to have had the pleasure of working with him."

1988 medverkar Billy i filmen "Tapeheads" och ingår där i det påhittade bandet Swanky Modes tillsammans med bland annat Sam Moore, sång, Jim Keltner, trummor, och Reggie McBride, bas. På soundtracket spelar gruppen på låtarna "Ordinary Man" "You Hooked Me Baby", "Betcher Bottom Dollar", "Audience For My Pain" och "Language of Love". Här ett klipp från filmen.





1989 spelade Billy i gruppen, döpt till The Art-Chives, som kompade Harry Dean Stanton. Från vänster Carlo Nuccio, trummor, Will McGregor, bas, Harry Dean Stanton och Billy Bremner.


1990
"L.A. ya ya"
(Hightone HCD 8022)

BILLY BREMNER: Reet petite (Tyran Carlo/Berry Gordy Jr)
På en samlingsskiva med en massa Los Angeles-artister och grupper dyker Billy upp och gör sin version av Jackie Wilsons "Reet petite" från 1958.

1994-1995
”The Bluewater Catalog – The Nashville Demos”

I thank them
I can love you
You got to me
Green with envy
Lookin' back, thinkin' ahead
Pass this story 'round
A fine set of wheels
Now is the time
Keep this house rockin'
Sure ain't nothing right
Who says, who cares
I get enough
I see it in your eyes
Cover it up
Call me what you want
Hey conductor
This time it's over
One way romance
Cheap shot
Road to love
There you were
Wheel of misfortune
Tell me
She ain't got one for me

   Tillsammans med Don Morell, piano, Larry Knechtel, keyboards, Roy Huskey Jr, bas, och Donald Linley, trummor, spelade Billy in 24 låtar i en studio i Nashville.
   Här finns låtar som senare ska dyka upp på skivor med The Refreshments, Don Morrell, Inger Nordström ’n’ her Rhinestone Band och Billy själv.

1994 blev Billy Bremner inbjuden till Sverige (20 maj Heartbreak Hotel, Stockholm) att spela med det svenska bandet The Refreshments. Och på hösten samma år tog Billy kontakt med Hans Larsson, skivbolagsägare och manager, och tipsade om bandet och det hela resulterade i att Billy producerade Refreshments första album, ”Both rock n’ roll” (1995), och han spelade också gitarr på flera spår.





Under Nashville-tiden träffade Billy sångaren och pianisten Don Morrell och de började skriva låtar tillsammans. Och bildade även ett eget band, Bremner-Morrell, tillsammans med förre Ozark Mountain Daredevils-basisten Michael "Supe" Granda och turnerade med olika trummisar. Samarbetet ledde till Don Morrells album ”After all these years” (1999) där Billy medverkar på gitarr och tillsammans har Don och Billy skrivit tre låtar på skivan: "Who says, who cares", "Tell me" och "Looks like this time it's over".
   Billy spelar även på Michael "Supe" Grandas första soloalbum, "Makin' a Living, Not a Killing" som släpptes 1998, som är utgiven under namnet Supe DuJour.




Studiojobben i USA fortsatte med George Ducas ”George Ducas” (1995), The Coal Porters ”Los London” (1995), Foreigners ”Mr moonlight” (1995), Rosie Flores ”Honky tonk reprise” (1996), Jim Lauderdales ”Persimmons” (1996), The Coal Porters ”Rebels without applause” (1996), Paul Kennerleys ”Misery with a beat” (1998) och Jim Lauderdales ”Other sessions” (2000).


Sigge Hills album "Bland molnen" (1996) finns Billy med i kompet.

Hösten 1996 blev Billy Bremner officiell medlem i The Refreshments och på bandets följande skiva, “Trouble boys” (1997), hade Billy stort inflytande. Billy spelade med Refreshments fram till våren 1999 och jag lyckades uppleva konstellationen live vid ett flertal tillfällen. Dels såg jag bandet kompa Totta (vid tre olika tillfällen, 1997 och 1998) och Little Mike och dels såg jag bandet 1998.


1997
THE REFRESHMENTS
Trouble boys

Producerad av Billy Bremner
(Rival 74321 46379 2, Sverige)

Here we are (Geraint Watkins)
Beats me (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Lookin' back, thinkin' ahead (Billy Bremner/Don Morrell)
It’s a hit (Joakim Arnell)
Love on time (Joakim Arnell)
Midnight (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Hollywood women (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Wheel of misfortune (Billy Bremner)
Trouble boys (Billy Bremner)
I just wanna be loved (Geraint Watkins)
Heart-lines (Joakim Arnell)
I’m not that kind of guy (Joakim Arnell)
   I kvartetten The Refreshments spelade Billy med Joakim Arnell, bas och sång, Mikael Finell, saxofon och sång, och Mats Forsberg, trummor. Titellåten var den gamla Dave Edmunds/Rockpile-pärlan, skriven av Billy som här ståtar med sitt riktiga namn.
   Två låtar, "Lookin' back, thinkin' ahead" och "Wheel of misfortune", härstammar från "Bluewater Catalog"-demon. Och nära vännen Geraint Watkins har skrivit två låtar till bandet.


1997 producerade Billy Inger Nordström ’n’ her Rhinestone Bands ”Hey conductor” där titellåten var skriven av Billy som också spelade gitarr på skivan.


1998
BILLY BREMNER
A good week's work

Producerad av Billy Bremner
(HypertensionMusic/BMG 74321 60753 2)

I get enough (Billy Bremner/Don Morrell)
I see it in your eyes (Billy Bremner)
Green with envy (Billy Bremner/Michael "Supe Granda)
I can love you (Billy Bremner)
Lookin’ back thinkin’ ahead (Billy Bremner/Don Morrell)
I thank them (Billy Bremner/Pat McLaughlin)
Cover it up (Billy Bremner)
A fine set of wheels (Billy Bremner/Don Morrell)
Pass this story ’round (Billy Bremner/Don Morrell)
Now is the time (Billy Bremner/Don Morrell)
Keep this house rockin’ (Billy Bremner)
You got to me (Billy Bremner/Don Morrell)
   På Billys första soloplatta på 14 år kompas han av Joakim Arnell, bas, och Niklas Aspholm, trummor. Samtliga låtar fanns med på "Bluewater Catalog"-demon.

Niklas Aspholm spelade nu trummor i Refreshments men gamle trummisen Mats Forsberg finns ändå med på den här skivan som medlem i Bo Helgez Inomhusorkester. Övriga medlemmar i den gruppen är Dan Karlsson, sång, Linda Hammarström, sång, Erika Nordkvist, fiol, Alf Scherp, bas, Kjell Jacobsson, gitarrer och sitar, och Sven-Erik Lyckman, elgitarr.


1998
BO HELGEZ INOMHUSORKESTER MED THE REFRESHMENTS
En massa rock

Producerad av Micke Finell
(Rock Around The Clock Productions ??????)

My babe (Ron Holden)
Jag är en liten pojk (Pugh Rogefeldt/Bernt Staf)
Hard working love (Kjell Jacobsson/Dan Karlsson)
One foot on the path (Mark Selby)
Dancing in the moonlight (Phil Lynott)
Never can tell (Chuck Berry)
Memphis Tennessee (Chuck Berry)
So long (I’m gone) (Roy Orbison/Sam Phillips)
Dream lover (Bobby Darin)
Rip it up/Ready Teddy (Robert Blackwell/John Marascalco)
Lawdy miss Clawdy (Lloyd Price)
Night-shift (Joakim Arnell)
Let’s go jumpin’ (unknown)

Inspelad i både i Sveriges Radios studio och i Prikkens Gitarr och Ljudstudio i Gävle. Mixad i Sound Control Studio i Gävle. Inspelat och mixat av Kenneth Skoglund. "Let's go jumpin'" är inspelad och mixad av Bertil Edin och producerad av Billy Bremner. Skivan gjordes i 500 exemplar och delades ut till arbetarna på massa(!)fabriken i Skutskär. . .
   Skivan delas mellan den i högsta grad lokala orkestern Bo Helgez Inomhusorkester (första 5 spåren) och mer proffsiga Refreshments (från låt 6). Men allt är inspelat med samma små resurser. Övervägande covers och ett original, Joakim Arnells "Night-shift" som inte funnits på annan skiva förrän den kom på "Rarities" i 8cd-boxen "20 years" från december 2009.
   "My babe" är en gammal blueslåt som Willie Dixon brukar stå för, "Jag är en liten pojk" är från Pugh Rogefeldts "Hollywood"-album, "One foot on the path" är en låt som dök upp 1995 på en Kenny Wayne Shepherd-skiva och "Dancing on the moonlight" är en Thin Lizzy-låt från 1977.
   De båda Chuck Berry-låtarna är kända medan Roy Orbisons "So long (I'm gone)" som skrevs till Warren Smith och en Sun-singel 1957 är lite mindtre känd. Billy sjunger både Bobby Darins "Dream lover" från 1959 och Little Richard-medleyt från 1956. Medan Joakim Arnell sjunger Lloyd Prices klassiker från 1952. Och den mindre kända "Let's go jumpin'" som Big Joe Maher gjort känd.
   

1999
DAVE EDMUNDS & THE REFRESHMENTS
A Pile of Rock – Live

(Pool Sounds PID 881288, Sverige)
   
King of love (Mark Johnson/Harold Reid)
Standing at the crossroads (Mickey Jupp)
Juju man (Jim Ford-Lolly Vegas)
Stop messin' around (Clifford Adams/Peter Green)
Queen of hearts (Hank DeVito)
I hear you knockin' (Dave Bartholomew/Pearl King/J.D. Miller)
I knew the bride (when she used to rock & roll) (Nick Lowe)
Lady Madonna (John Lennon-Paul McCartney)
The wanderer (Ernie Maresca)
Here comes the weekend (Dave Edmunds/Nick Lowe)
Sabre dance (Aram Khachaturian)
I'm ready (Sylvester Bradford/Antoine "Fats" Domino/Al Lewis)
Crawling from the wreckage (Graham Parker)
Sweet little rock & roller (Chuck Berry)
Let it rock (Chuck Berry)
   Inspelad live på The Central Café i Gävle i oktober 1997. Dave kompas alltså av The Refreshments som är förstärkta med Geraint Watkins, keyboards och sång.
   Majoriteten av låtar finns på Dave Edmunds skivor. Några covers, Fleetwood Macs "Stop messin' around", Beatles "Lady Madonna" och Fats Dominos "I'm ready", är dock nya i Edmunds repertoar.
   
Åtta låtar på Dave Edmunds liveinspelade "King Biscuit Flower Hour" (King Biscuit, 1999) är hämtade från en konsert på Roseland Ballroom 18 maj 1983. Då var Billy Bremner medlem i Edmunds kompband tillsammans med John David, bas, Dave Charles, trummor, och Geraint Watkins, piano.
   Repertoaren var en blandning av klassiska låtar som "Girls talk", "Crawling from the wreckage" och "I knew the bride" och nya låtar från det då aktuella albumet "Information". Bandet förstärks på en låt, Eddie Cochrans "C'mon everybody", av Chris Spedding och Brian Setzer på gitarr.



1999
THE REFRESHMENTS
Are you ready

Producerad av Joakim Arnell och Billy Bremner
(Pool Sounds/Independent POOLCD013, Sverige)

Miss you miss Belinda (Joakim Arnell)
You left me (Billy Bremner)
One track mind (Nisse Hellberg)
Are you ready (Joakim Arnell)
Veronica (Greg Carmichael)
Stalkin' the flock (Billy Bremner)
Make our love last (Joakim Arnell)
Words we never say (Joakim Arnell)
No smoking (Joakim Arnell)
They don't pay me enough (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Don't go with the flow (Joakim Arnell)
Stephanee (Mickey Jupp)
Road to love (Billy Bremner)
   En majoritet av låtarna är skrivna av Joakim Arnell och Bremner. Plus originallåtar av Nisse Hellberg och Mickey Jupp och en cover på Ronnie Dawsons inspelning av "Veronica" från slutet av 80-talet.


Våren 1999 lämnade Billy The Refreshments. Han producerade Magnus Lindbergs album ”Ljus i natten” (1999) som Billy också spelade gitarr på. Han spelade också på Tottas "Totta 3 - En dåre som jag” (1999) där Billy varit med och skrivit musiken till låten "Stort att vara liten" tillsammans med producenten Dan Hylander. Plus att Billy även medverkade på Totte Wallins album "Mmm blues".
   1999 och en bit in på 00-talet spelade Billy med The Intruders tillsammans med Bonne Löfman, gitarr, Kaj Söderström, bas, och Peder Sundahl, trummor.

Under 2000 gjorde Billy demoinspelningar med Micke Wedberg, Mats Ronander och Jane Kitto.


2000 producerade Billy, tillsammans med Joakim Arnell, nästa Refreshments-album, ”Musical fun for everyone”. Han spelade också akustisk gitarr och sjöng på skivan. Och Billy spelade även på Magnus Lindbergs "Tur o retur".


2001
”Brit Rock - Back On Track”
(Pool Sounds/Independent Records POOLCD026, Sverige)

BILLY BREMNER & THE REFRESHMENTS: The girl can´t help it (Frank Tashlin/Herbert Baker)
BILLY BREMNER & THE REFRESHMENTS: Dream lover (Bobby Darin)
   En mängd Refreshments-relaterade artister samlas på samma skiva. Billy står själv som artist på två coverlåtar, Little Richards respektive Bobby Darins hitlåtar, och medverkar dessutom på spår med Steve Gibbons, Dave Edmunds och Graham Parker.



2001 spelade Billy på skivan "For the stars" med Ann Sofie Von Otter och Elvis Costello och finns även med på Jan Malmsjös julalbum "Välkommen till min jul" (2001).
   2002 spelade Billy på Boppers nyinspelade version av "Guitar man" som fanns med på samlingsskivan "25 years still boppin'". Sedan spelade Billy 2002 i bandet som kompade Idolerna på deras turné. Bandet var förutom Billy Håkan Almqvist, bas, Micke Littwold, gitarr och keyboards, Hasse Olsson, hammondorgel, och Pelle Alsing, trummor. Som följaktligen finns med på skivan "Greatest hits live & more..." (2003).

Våren 2003 turnerade Billy med sitt egna band The BB Guns som i övrigt innehöll Frank Liestam, gitarr och sång, Kent Borg, trummor, och Totte Wallgren, bas. 11 april spelade de i Örebro.


2003
"Raiding the vaults - Stiff rarities & oddities volume 1"
(Blitz ZBLITZ 78104)

BILLY BREMNER: Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
   Samlingsskiva med udda låtar och artister från Stiffs spektakulära katalog. Billys låt presenteras i en helt annan och klart hårdare mix jämfört med 80-talsvarianten.



2003 medverkar Billy på Robert Wells julalbum "Jingle Wells. Och 2004 spelade Billy på Linda Gail Lewis & the Rockarounds "Me and the boys in the band". Han har också varit med och skrivit låten "I'm burned out" tillsammans med Pelle Alsing och Micke Wedberg. Linda skriver på omslaget så här fint om Billy: "This was my first time to work with Billy Bremner. I know he is a legend and I expected him to be great. He was greater than I expected him to be".
   Billy spelade samma år på samlingsskivan "Rendezvous", ett Micke Finell-projekt med olika artister som tillsammans gjorde covers. Billy kompade här Magnus Lindberg & Gary Primich Band och Sven Zetterberg & Albert Lee, Geraint Watkins, Pete Wingfield och Totta Näslund & Nine Below Zero feat. Larry Taylor och Mats Ronander & Albert Lee, Kim Wilson & Geraint Watkins.


Det här bandet uppträdde i London på Canary Wharf 11 september 2003 under namnet Rockpile.
   Från vänster: Micke Finell, Dave Edmunds, Geraint Watkins, Ulf "Rockis" Ivarsson, Terry Williams och Billy Bremner.


26 mars 2005 spelade The Refreshments på Katalin i Uppsala. Konserten spelades in och gavs ut på dvd, "Livezone". Både Dave Edmunds och Billy uppträdde som gästartister på konserten. Billy framförde "Knocked me over with a feather", "Trouble boys" och "Goofin' around" och tillsammans med Edmunds gjorde Billy "Let it rock".









2005 turnerade gruppen The Pensionaires i Sverige. Med Billy Bremner, Steve Gibbons och Geraint Watkins längst fram och i kompet fanns Ingemar Dunker, trummor, och Tommy Cassemar, bas.


2006
BILLY BREMNER
No ifs, buts, maybes

Producerad av Dan Hylander/Billy Bremner
(Wea 5050467-6920-2-2, Sverige)

The real problem (Billy Bremner)
Get a job (Billy Bremner)
(You could have) Knocked me over with a feather (Billy Bremner)
What is the reason? (Billy Bremner/Joakim Arnell)
No if, but, maybe (Billy Bremner)
(To) Where we still call home (Billy Bremner/Helen Lövgren/Anders Molin)
The biggest fool in town (Billy Bremner/Kenneth Fors)
The picture we painted (Billy Bremner)
I can’t name them all (Billy Bremner/Bonne Löfman)
Puttin’ it in reverse (Billy Bremner)
They don’t come much better (much better than you) (Billy Bremner/Kenneth Fors)
Only the sound of my heart (Billy Bremner)
   Info om låtskrivarkollegorna: Bonne Löfman är en rutinerad gitarrist som bland annat spelat med Jerry Williams och Pugh Rogefeldt. Löfman var en av aspiranterna till jobbet som ny gitarrist i Refreshments förra hösten.
   Helen Lövgren var 2006 Billys flickvän och Anders Molin är basisten som spelat i Broberg Band.

2006 producerade Billy cd:n "Absolutly" med sjumannabandet Mike's Blue Groove från Vännäs.








Sommaren 2006 turnerade Billy med Rock It/Bobby Cochran Band i Sverige. Bobby Cochran, gitarr och sång, Billy Bremner, gitarr och sång, Brian Hodgson, bas, och Howard Tibble, trummor. Ibland på deras turnéer var det Peter Baron (från Hogan's Heroes) bakom trummorna.
   Billy turnerade samma år även med Sir Douglas Quintet-medlemmen Augie Meyers i Sverige. Och 2007 åkte Billy runt i Sverige med det egna bandet The Dinosaurs.


2007
"Whatever colors you have in your mind"
(Darrow/Bonnier Amigo 334 41873, Sverige)

BILLY BREMNER: You ain’t going nowhere (Bob Dylan)
   Bob Dylans låt, skriven och inspelad tillsammans med The Band 1967 men inte utgiven förrän 1975, gjordes först känd med The Byrds på deras countryfierade album "Sweethearts of the rodeo" 1968. Dylans egen version kom första gången på skiva 1971 på samlingsalbumet "Bob Dylan's Greatest Hits, vol 2".
   På samlingsalbumet spelar Billy på ytterligare låtar med Rosie Flores, Totta Näslund, Monica Törnell och Mike Berry.

2008 turnerade Billy i Norden tillsammans med Micke Finell, Ingemar Dunker och Kaj Söderström som kompgrupp till pianisten och sångaren Gene Taylor som tidigare har spelat i The Blasters och Fabulous Thunderbirds

I oktober 2008 genomfördes Neil Innes and Fatso: The 30th Anniversary Tour med material från Fatso, The Rutles, Rutland Weekend Television, Monty Python och The Bonzo Dog Doo Dah Band. Turnén gick i England och originalsättningen var på plats: Neil Innes, gitarr och sång, Brian Hodgson, bas, John Halsey, trummor, Billy Bremner, gitarr, och Roger Rettig, steelguitar.


Från vänster: Billy Bremner, (???), John Halsey, Brian Hodgson, (John Gorman, Scaffold), Neil Innes, (Mike McCartney) och Roger Rettig.

2008 hade Billy ett samarbete med basisten, sångaren och låtskrivaren Matts Alsberg, känd från Rost, Lolita Pop och Jerry Williams. Projektet resulterade i ett antal demolåtar.


2009 spelade Billy Bremner med på Micke Finell & Friends ”Walking with me and Mr Lee”.

24 september 2009 firade The Refreshments 20 års-jubileum med konsert på Central Café i Gävle. Med gästmusiker som Thomas "Flash" Holmberg, Tord Eriksson och Billy (samtliga före detta gitarrister i bandet). Dvd:n som spelades in den kvällen släpptes i november 2010 under namnet "Live at the Central Café - 20th anniversary concert".









28 februari 2010 spelade Billy live med Linda Gail Lewis i Stockholm. "Long tall Sally" fanns med i repertoaren.

Under 2010 bildades Trouble Boys, bandet naturligtvis uppkallat efter Billys numera klassiska låt, med medlemmarna Billy Bremner, gitarr och sång, Sean Tyla, gitarr och sång, Ingemar Dunker, trummor, Micke Finell, saxofon, och Tommy Cassemar, bas. Bandets planer för nästa år är först några spelningar i januari (6 januari på Akkurat i Stockholm rekommenderas!), några fler konserter i april, Europafestivaler i juni och juli och en japansk turné i september.
   Bandet ska också enligt planerna slutföra inspelningarna av sitt album i sommar. Micke och Billy har sedan 2009 skrivit låtar tillsammans, bland annat "Boogie the Reindeer", "Jane's name", "Aliguitar, Rockadile" och "My life has stopped on red", som lär dyka upp på skivan.

Billy Bremner blev under 2010 också anställd som producent på Rock Around The Clock Productions, Micke Finells bolag.


22 augusti 2011
ROCKPILE
Live at Montreaux 1980

(Eagle EAGCD452)

Sweet Little Lisa (Donivan Cowart/Martin Cowart/Hank DeVito)
So it Goes (Nick Lowe)
I Knew the Bride (Nick Lowe)
Queen of Hearts (Hank DeVito)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
Trouble Boys (Billy Bremner)
Teacher Teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
Girls Talk (Elvis Costello/Ari Pulkkinen)
Three Time Loser (Don Covay/Ron Miller)
You Ain´t Nothin´ But Fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
Crawling From the Wreckage (Graham Parker)
Let it Rock (Chuck Berry)
I Hear You Knocking (Pearl King/Dave Bartholomew)
They Called it Rock (Dave Edmunds/William Murray Bremner/Nick Lowe)
Ju Ju Man (Jim Ford)
Let’s Talk About Us (Otis Blackwell)
   En konsert med Rockpile inspelad på Montreaux Jazz Festival(?) i juli 1980. En samling låtar som redan finns utgivna på studioskivor i olika sammanhang. Både på Lowe-, Edmunds- och Rockpile-skivor.
   Utgivningen känns inte riktigt seriös med flera frågetecken kring de påstådda låtskrivarnamnen. Jag har skrivit en notering om allt här.



26 oktober 2011
TROUBLE BOYS
Bad trouble

(Ball & Chain BACCD001)

Stop loss shuffle (Trouble Boys)
Pink cadillac (Trouble Boys)
Real friends (Trouble Boys)
In a heartbeat (Trouble Boys)
I never thought (Trouble Boys)
Bad trouble (Trouble Boys)
Happy daze (Trouble Boys)
Bit of everything (Trouble Boys)
Demon road (Trouble Boys)
Waiting (Trouble Boys)
Help me (Trouble Boys)
The stranger (Trouble Boys)
   Hösten 2011 släpptes äntligen Trouble Boys först album. Låtarna som finns nämnda här ovanför hamnade aldrig på bandets skiva men några låtar sparades till Billy Bremners kommande soloskiva.



27 juni 2012
BILLY BREMNER
Billy Bremner's Rock Files

(Ball & Chain BACCD002)

The Alliguitar & The Rockadile (Billy Bremner/Micke Finell)
I Hit The Nail Right On The Head (Billy Bremner/Micke Finell)
My Life Has Stopped On Red (Billy Bremner/Micke Finell)
Bullies (Billy Bremner/Micke Finell)
Emergency (Billy Bremner/Matts Alsberg/Micke Finell)
At Last The Summer's Here (Billy Bremner/Micke Finell)
The Cocktail Of The Year (Billy Bremner/Micke Finell)
Take It Day By Day (Billy Bremner/Micke Finell)
Lie Detector (Billy Bremner/Micke Finell)
Can't Turn Back (Billy Bremner/Micke Finell)
Hell's Door (Billy Bremner/Micke Finell)
Instead Of Believing You (Billy Bremner/Micke Finell)
Everyday I Love You More And More (Billy Bremner/Micke Finell)
She's No Queen (Billy Bremner/Micke Finell)
Lena (Billy Bremner/Micke Finell)

Billy medverkade på Wolfmans album "Tired & emotional (and probably drunk)" (2017) (döpt efter en singel-b-sida av Bremner/Birch) som gitarrist "här och där" och bidrog också som låtskrivare till två låtar, "Marlboro man (revisited)" (Billy Bremner/Micke Finell) och "Book of lies" (Billy Bremner/Micke Finell/Gil Edwards).



Tack till Stefan Nilsson för hjälp med information och bilder.

Tack också till J. Vincent Edwards, Leapy Lee, Kris Ife, Will Ray, Mike Reoch (från The Tremors), Nino Del Pesco, Roger Rettig, Micke Finell, Stuart Colman och, naturligtvis, Billy Bremner, som har bidragit med information.

Och allra största TACK till Lasse Kärrbäck utan vars ovärderliga hjälp det här hade blivit en mycket tunnare historia.


/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #15: The up escalator

Postad: 2017-06-16 07:58
Kategori: 10 år

Engelsmannen Graham Parker lyckades mot alla odds behålla sin integritet och fortfarande skriva starka låtar fast inspelningen gjordes i USA med amerikansk producent. Och utan The Rumour som officiellt kompband fast fyra medlemmar från det bandet finns med bakom Parker

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 13/2 2008.


GRAHAM PARKER: The Up escalator (Stiff, 1980)
Typical English! Graham Parker var den typiske engelske sångaren. Lika engelsk som fish & chips gjorde han på 70-talet det ena toppenalbumet efter det andra. Från 1976 till 1979 kom det mer eller mindre oavbrutet klassiker från honom, ”Howlin’ wind”, ”Heat treatment”, ”Stick to me” och ”Squeezing out sparks”. Det är verkligen en kvartett skivor som musikaliskt, låt- och artistmässigt, är svår att toppa.
   Ändå var de här skivorna, där han uteslutande kompades av sitt engelska kompband The Rumour, inga direkta kommersiella succéer. Vilket gjorde att han sökte sig till USA. Redan på ”Squeezing out sparks” producerades han av amerikanen Jack Nitzsche. Men skivan spelades in i England så där var förändringen inte så uppenbar.
   Det stora steget för Graham Parker inträffade på ”The up escalator”. Pianisten Bob Andrews hade lämnat kompbandet The Rumour som för första gången på en Parker-skiva inte fick någon samlad credit fast de övriga fyra medlemmarna i allra högsta grad finns med i kompet.
   Den då mycket populäre amerikanske producenten Jimmy Iovine (Tom Petty, Patti Smith, Meatloaf och senare många andra) producerade hela skivan i New York och där i kompet återfanns flera studiomusiker som aldrig tidigare förekommit på en Parker-skiva. Stjärnpianisten Nicky Hopkins och E Street-medlemmen Danny Federici på orgel fick ersätta Andrews och till och med Bruce Springsteen hjälpte till med sången på ”Endless night”.
   ”The up escalator” var skivan som skulle göra Graham Parker till superstar. Skivan innehåller några av Parkers allra bästa låtar och hans röst har aldrig låtit bättre när han sjunger direkt från hjärtat. OK, soundet var starkt påverkat av Iovines amerikanska sound men bettet i Parkers röst och alla de fantastiska låtarna gör ”The up escalator” till en 80-talsskiva som utmanar hans fina album från 70-talet.
   Skivan var dessutom den första på det engelska skivbolaget Stiff för Graham Parker. Det var egentligen både logiskt och naturligt att han fick göra en skiva på skivbolaget som hans manager Dave Robinson hade startat. Ironiskt nog med en skiva som är inspelad på den andra sidan av Atlanten.
   Albumet föregicks av singeln ”Stupefaction” men albumet innehöll ytterligare klara singelpotentiella låtar som ”Jolie Jolie” och ”Love without greed”. Men också mycket starka albumlåtar som ”No holding back” (snacka om underbar öppningslåt!), ”Devil’s sidewalk” och den energiska ”Endless night”.
   ”The up escalator” betraktas nog allmänt som ett mellanalbum och ett typiskt exempel på Graham Parkers lågprofilerade USA-skivor men är tveklöst en pärla i jämförelse med de allt sämre skivorna som följde efteråt under 80-talets första år.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: BOX #2 PHIL SPECTOR

Postad: 2017-06-15 07:57
Kategori: 10 år

Demonproducenten Phil Spector må vara ett galet geni, numera i fängelse, men popmusik på 60-talet kunde han tillverka på ett både personligt och kommersiellt sätt. I den här boxen finns allt av värde.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 11/5 2015.




PHIL SPECTOR: Back to mono (1958-1969) (Phil Spector Records/ABKCO, 1991)

ALDRIG NÅGONSIN, VARKEN FÖRR ELLER SENARE, har gränsen mellan geni och galning varit så hårfin som i Phil Spectors fall. Länge hade vi våra misstankar, från spektakulära skivinspelningar på 60-talet via skottlossning i studion till misshandel och hot i den privata sfären, och efter de dödande skotten mot Lana Clarkson i Spectors hem 3 februari 2003 råder det inte längre någon tvekan. Den så kallade demonproducenten har lekt med skjutvapen en gång för mycket och passerat gränsen till galenskap med stor marginal.
   Ändå kan jag aldrig förringa eller glömma Phil Spectors musikaliska historia och hans genialt spektakulära sound med massor av otroliga hits som följd. Och i "Back to mono"-boxen återfinns alla de oförglömliga ögonblicken som nu tillhör den ädlaste formen av pophistoria.
   Ännu en gång, förra tillfället hette "Hitsville" och var en sammanfattning över Motowns musikaliska historia, kan jag stolt presentera en cd-box med en rad olika artister som i samtliga fall har namnet Phil Spector gemensamt. Med musik som gav det hitmässiga 60-talet en skarp och väldigt personlig profil.
   Lite slarvigt påstår jag här ovanför att boxen bjuder på alla Phil Spectors stora ögonblick i pophistorien men även på en så omfattande samling som den här, 60 låtar på tre cd plus hela det klassiska julalbumet från 1963, finns det givetvis begränsningar i urvalet och bara det allra bästa och mest intressanta får plats.
   Av alla kända och betydelsefulla skivproducenter, kategorin är full av namn som George Martin, Mickie Most, Shel Talmy, Rick Rubin, Glyn Johns, Tony Visconti och Nick Lowe för att bara nämna några, vill jag nog sätta den otrolige visionären Phil Spector främst. Under sin riktiga storhetstid, vars årtal finns med i rubriken på boxen, skapade han som ingen annan ett eget underbart sound, gränslöst dramatiska arrangemang och hade som låtskrivare även en magisk penna.
   Phil Spector var som människa på sätt och vis större än musikhistorien och det var inget som han själv drog sig för att berätta. Hans övertygelse om sin egen storhet gjorde att han omgav sig med livvakter, hade ett starkt och farligt vapenintresse och en allmänt snedvriden världsuppfattning.
   Hur sorgligt, allvarligt och katastrofalt det än har slutat i Phil Spectors privata liv, just nu avtjänar den 75 årige Spector 19 års fängelse för mord, så är hans insatser i popmusikens tjänst på 60-talet obestridliga.
   I 59 av boxens 60 spår är det skivproducenten Phil Spector som spelar huvudrollen men på det inledande spåret, "To know him is to love him" med The Teddy Bears, är han artist i en trio som framför hans låt till minnet av sin pappa. En i högsta grad medioker låt som på inget sätt avslöjar Spectors fortsatta karriär som demonproducent.
   Inte heller på de följande låtarna, med Curtis Lee, Paris Sisters, Ray Peterson och Gene Pitney, hörs några genialt personliga grepp. Ändå nådde Curtis Lees "Under the moon of love" framgångar på vårt Tio i Topp. Det är först hösten 1961 när Spector har hittat sin första flickgrupp, The Crystals, och skapat sitt eget skivbolag (Philles) som popformatet har slipats till och inom några år ska bli världens mest berömda popsound.

SPECTOR VAR TIDIGT UTE OCH VAR REDAN ETABLERAD SKIVPRODUCENT och skivbolagsägare som 21-åring. Det var innan The Beatles 1962 gav ut sin första professionella singel, "Love me do". 1963, som får betraktas som Beatles genombrottsår, släppte Spector de legendariskt klassiska singlarna "Da doo ron ron" med Crystals och "Be my baby" med The Ronettes. Och den fantastiska men inte fullt lika kommersiellt framgångsrika "A fine, fine boy" med Darlene Love.
   Singelformatet med låtar kring tre minuter långa var Spectors idealformat men 1963 gav han ut ett album som med tiden skulle betraktas som oförglömligt, julskivan "A Christmas gift for you" där alla artisterna ger de traditionella jullåtarna Spector-laddade arrangemang. Fast just 1963 hade skivan svårt att nå ut i ett USA som var lamslaget av sorg efter John F Kennedy-mordet samma dag som albumet släpptes.
   Hela julskivan ingår i cd-boxen och har blivit ett återkommande inslag i jultraditionerna i mitt hem. Innan cd-box-varianten släpptes 1991 spelade jag återutgivningen från 1972 som gavs ut av Apple Records. Dessutom missar jag sällan Darlene Loves uppträdande på Letterman Show där hon live framför julskivans enda nyskrivna låt, den fantastiska "Christmas (baby please come home)", tillsammans med Paul Shaffers kraftigt förstärkta husband och stor kör. Här ser och hör ni den senaste och kanske sista upplagan från i vintras.
   Darlene Love, ja. Vackert namn (född Darlene Wright) och en förförande kraftfull stämma för en sångerska vars karriär blev lite undanskuffad i Spectors stall av artister. Hon sjöng på flera Crystals- och Bob B Soxx-låtar utan att få någon credit, gav aldrig ut något eget album under Spector-epoken och hennes singlar under eget namn hamnade ofta i skuggan fast de ibland, ovannämnda "A fine, fine boy" är ett gyllene exempel, var av suverän kvalité.
   Jullåten skrev Spector tillsammans med låtskrivarparet Jeff Barry/Ellie Greenwich och under storhetstiden samarbetade han väldigt ofta med ett team, exempelvis Barry Mann/Cynthia Weil, Gerry Goffin/Carole King, Vinnie Poncia/Peter Andreoli och mot slutet Toni Wine/Irwin Levine, och är man som undertecknad nästan besatt av namn innanför parenteser är det en ren fascination att läsa låtskrivarnamn i den här boxen.

SAMMANSTÄLLNINGEN AV LÅTARNA I DEN HÄR BOXEN är strikt kronologisk efter inspelningsdatum, inte utgivning, vilket ibland har gjort att Crystals- och Ronettes-låtarna trängs på varandra. Annars har sorteringen på de tre cd-skivorna blivit väldigt lyckad när skivorna inleds med "To know him is to love him", "Be my baby" respektive "You've lost that lovin' feelin'".
   Sistnämnda låt, ännu en klassiker, är Spectors första samarbete med den manliga duon The Righteous Brothers, blåögd soul av bästa kvalité. Efter de stora flickpopframgångarna började han snegla utanför sitt koncept och fann först killarna Bill Medley och Bobby Hatfield och sedan det äkta paret Ike & Tina Turner. Artister med flera år långa karriärer bakom sig men med få eller inga kommersiella framgångar. Med Spector som guide fick Righteous Brothers många hits men samarbetet med Ike & Tina slutade oförklarligt i totalt kommersiellt fiasko.
   "River deep mountain high" är en av tidernas största popmästerverk men floppade fullständigt i USA (88), likaså i Sverige där den hamnade på Tio i Topps 15:e plats men i England lyckades den klättra till 3:e plats. Men den framgången räckte inte för att trösta Phil Spector som bränd, knäckt, besviken och förbannad tappade lusten på popmusik. Ett drygt år senare, 1967, la han ner skivbolaget och drog sig tillbaka.
   Men två år senare var han plötsligt tillbaka där han i ett samarbete med skivbolaget A&M gav ut skivor med The Ronettes och The Checkmates, Ltd. Där singlarna "You came, you saw, you conquered" respektive "Love is all I have to give" och "Black pearl" får representera slutet på Phil Spectors 60-tals-era.
   "Back to mono"-boxen innehåller några tidigare outgivna spår som med sin kvalité ytterligare understryker att Phil Spectors flow under de här 60-talsåren var av ganska exklusiv prägel. "This could be the night" och "Paradise" (båda skrivna tillsammans med en ung Harry Nilsson), med The Modern Folk Quartet respektive The Ronettes, och den sena Ronettes-låten "I wish I never saw the sunshine" är fina exempel på det.
   60 låtar Phil Spector-relaterat material berättar ändå inte hela hans musikaliska historia. Som exempelvis låtar från hans egen karriär som artist (under namnet Phil Harvey), tidiga produktioner med obskyra namn som Greg Connors, Kell Osborne och Billy Storm, några tidiga Johnny Nash-singlar, originalversionen av "Twist and shout" med The Top Notes och Bonnie Jo Masons "Ringo, I love you"-singel. Läge för en Spector-box med obskyrt material?

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #11/70: "Band on the run"

Postad: 2017-06-14 10:39
Kategori: 10 år

Paniken var stor när Paul McCartney precis innan skivinspelningen hade tappat medlemmar men de bristfälliga förutsättningarna vändes till något positivt. Repertoaren var dessutom starkare än på något annat av McCartneys 70-talsalbum.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 21/2 2011.


PAUL McCARTNEY AND WINGS: Band on the run (Apple, 1973)

Som jag konstaterade redan förra veckan, i samband med texten om George Harrisons ”All things must pass” och de olika Beatles-medlemmarnas start på sina respektive solokarriär, var det musikaliskt ingen jublande inledning på Paul McCartneys solokarriär på skiva. Första skivan ”McCartney” (1970), som inte ens nådde förstaplatsen i England (det var Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water” som hindrade det), var närmast en demoskiva huvudsakligen inspelad i McCartneys hem.
   På ”Ram”, ett år senare, gick det bättre både musikaliskt och kommersiellt. Då hade McCartney-projektet utökats till en duo, Paul & Linda, som spelade in sin skiva i USA med amerikanska musiker. I slutet på 1971 skapades gruppen Wings, ett snabbt inspelat album (på huvudsakligen tre dagar) följdes av några uppmärksammade singlar, den politiska ”Give Ireland back to the Irish”, barnramsan ”Mary hade a little lamb och rockiga ”Hi, hi, hi”.
   I februari 1972 gav de sig ut på en oannonserad lågbudgetturné på engelska universitet och en lågt profilerad Europaturné (4 augusti 1972 i Örebro) innan Paul och bandet gick in en ny mer professionell fas då bandnamnet, som fram till nu hade varit det enkla men anonyma Wings, ändrades till Paul McCartney and Wings.
   Förutom det äkta paret Paul och Linda hette Wings-medlemmarna Denny Laine, med 60-talsrutin i Moody Blues (det var han som sjöng ”Go now), den amerikanske trummisen Denny Seiwell och den rutinerade nordirländske gitarristen Henry McCullough, som spelat med bland annat Joe Cocker i den ofta anlitade gruppen Grease Band.
   Våren 1973 kom albumet ”Red Rose speedway”, ett proffsigt, välljudande och omväxlande album, och bandet var nu en homogen enhet som i maj och juli genomförde en mer konventionell turné av McCartney-klass, tre kvällar på Londons Hammersmith Odeon bland annat, innan planerna på nästa skiva nästan omedelbart inleddes.
   27 juli begav sig Denny Laine och Henry McCullough upp till McCartneys skotska farm i Campbeltown för att skriva nya låtar till nästa skiva, ”Band on the run”. Paul hade fått en idé att spela in skivan någon annanstans än England eller USA och fick tips om en EMI-studio i afrikanska Lagos, Nigerias största stad.
   När allt verkade som bäst, de stora planerna var spikade och flygbiljetterna beställda var dock uppbrottet som närmast. Kvällen innan avfärd, 29 augusti, meddelar både McCullough och Seiwell att de hoppar av både resa, inspelning och grupp. Kvar blev bara Denny Laine förutom McCartney-paret men det hindrade inte på något sätt resan och inspelningen. Den bistra nyheten skapade ingen panik hos Paul och bandet ty alla i trion kunde spela alla instrument, Paul är exempelvis en erkänt duktig trummis.
   Men inspelningarna i Nigeria kom ändå att handla om dramatik och vissa svårigheter. Paul anklagades för att exploatera afrikansk musik, han och Linda blev rånade under en promenad och under inspelningen i det heta Nigeria drabbades Paul av värmeslag och svimmade.
   Med det färdiginspelade resultatet och den utgivna skivan som bevis kan vi konstatera att inspelningarna hade varit lyckosamma och det skulle resultera i ett album som släpptes 7 december 1973. Innan hela albumet släpptes kom singeln ”Helen wheels” som även den var inspelad i Lagos men lämnades i England utanför ”Band on the run”.

Albumtiteln och låten ”Band on the run” inspirerades faktiskt av ett uttalande som George Harrison gjort under ett möte på skivbolaget Apple under Beatles allra sista dagar: ”If we ever get out of here…” och jämförde sin egen situationen med en fånges. Omslaget till skivan föreställde också interner på väg att fly från fängelset. Där fanns bandets tre medlemmar tillsammans med sex andra kända personer med olika ursprung: tv-journalisten Michael Parkinson, sångaren Kenny Lynch, skådespelaren James Coburn, parlamentsmedlemmen Clement Freud, skådespelaren Christopher Lee och boxaren John Conteh från Liverpool.
   ”Band on the run” blev snabbt McCartneys populäraste skiva, låg bland annat på den engelska försäljningslistan i 73 veckor och sålde under 1974 sex miljoner ex över hela världen.
   Men som jag har sagt vid upprepade tillfällen tidigare så har försäljningssiffror och min 70-talslista ingenting med varandra att göra. ”Band on the run” är en fantastisk skiva, då som nu. Kanske det tjutande synthesizer-ljudet känns lite daterat idag men slagkraftiga låtar, härliga refränger, omväxlande arrangemang och ett sammanhållande sound är det viktigaste.
   Wings hade trots allt lite hjälp av utomstående musiker till den här skivan. Percussionspelaren Remi Kabaka som hade varit medlem i Ginger Baker’s Air Force precis som Denny Laine, saxofonisten Howie Casey som var en gammal Liverpool-kollega till Paul och sedan också Ginger Baker själv på diverse slaginstrument. Vissa delar av skivan är nämligen inspelad i Bakers egen studio i Lagos, ARC Studio.
   Pålägg gjordes sedan hemma i London i EMI-studion där faktiskt hela låten ”Jet”, första singel från skivan, spelades in. Inspelningar gjordes även i Trident Studios i London och Tony Viscontis stråkarrangemang spelades in i EMI-studion på Abbey Road
   Även titellåten släpptes på singel men det fanns många fler framträdande låtar på albumet. Som till exempel Denny Laines första låtskrivarbidrag till Wings, ”No words”. Den klassiska McCartney-balladen ”Bluebird”. Rytmiska ”Mamunia” vars titel härstammar från en husskylt i Marrakesh. Tungt sugande rockmusiken på ”Let me roll it” och allsången på skruvade ”Mrs Vandebilt”.
   Och avslutningslåten ”Nineteen hundred and eighty five”, en anspråkslös pianodundrande rocklåt, som inte ska förväxlas med McCartney-låten ”1882” som framfördes under 1972-turnén men aldrig har givits ut på skiva.
   Idén till ”Picasso’s last words (drink to me)” kom faktiskt från Dustin Hoffman när Paul och Dustin strålade samman vid Montego Bay på Jamaica. Dustin, som precis höll på att filma ”Papillon”, ville att Paul skulle skriva en låt om konstnären Pablo Picasso (död våren 1973) och vad hans sista ord var innan han dog: ”Drink to me, drink to my health, You Know I Can't Drink Any More”. Skål med ett annat ord!
   Nästa singel, ”Junior’s farm”, gick också under gruppnamnet Paul McCartney & Wings men från ”Venus & mars”-albumet 1975 hette gruppen enbart Wings och inget annat.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: John Hiatt 1979

Postad: 2017-06-13 07:55
Kategori: 10 år

Den här konserten på Göta Lejon bjöd inte bara på en högintressant artist utan två. John Hiatt inledde med sin dåvarande kompgrupp, rockmusik med starka låtar, och sedan kom Southside Johnny med sitt stora band och bjöd på storslagen scenshow och energisk blåsförstärkt liverock.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 12/9 2011.






SOUTHSIDE JOHNNY & THE ASBURY JUKES
JOHN HIATT & WHITE LIMBO
Göta Lejon, Stockholm 19 oktober 1979


Det är naturligtvis den spännande kombinationen av artister som gör den här konserten så stor i perspektivet. Att John Hiatt bara får spela förbandsrollen är givetvis en omtumlande känsla och att Southside Johnny och hans manskap från New Jersey vid tidpunkten var ett så gränslöst effektivt och energiskt liveband att de var den givna, logiska och naturliga finalen på konsertkvällen.
   Hiatt var ännu så länge en nykomling på rockscenen. Han hade visserligen gjort skivor sedan 1974, ”Hangin’ on the observatory” och ”Overcoats”, och även uppmärksammats för sina kompositioner men hade varit utan skivkontrakt i fyra år innan den rockiga, pigga och fräscha ”Slug line”-skivan dök upp på våren 1979. Där fanns pop, reggae, r&b och rockabilly som gav honom en delvis ny publik och plötsligt började han turnera med kompband på större scener.
   Sommaren 1979 var han förband till Ian Hunter och på hösten fick han den inte helt avundsvärda uppgiften att värma upp Southside Johnny-publiken.
   Southside Johnny och hans band hade under åren 1976-1978 gjort tre starkt Springsteen-relaterade album med Steve Van Zandt, eller Miami Steve som han ofta kallade sig i det sammanhanget, men 1979 hade Southside och bandet sökt sig till ett nytt skivbolag (Mercury), ny producent (Barry Beckett) och släppt en ny skiva (”The Jukes”) en månad innan den här konserten.
   Jag gjorde ingen konventionell recension av konserten men nedanstående artikel/intervju innehåller detaljer om båda konserterna plus min intervju med Southside Johnny (Johnny Lyon). Jag träffade Johnny, tillsammans med flera andra journalister fast det i texten ser ut som jag var själv med honom, på hotell Sheraton. På kvällen efter såg jag ABBA på Isstadion i Stockholm.
   Efter den texten kommer låtlista och information om musiker. Pianisten i dåvarande Asbury Jukes, Kevin Kavanaugh, avled sorgligt på försommaren i år. Ett dödsfall som dock försvann i skuggan av Clarence Clemons tragiska död i juni.
   I Hiatts kompband, som gick under namnet White Limbo, fanns gitarristen Steven T som hade samarbetat med Runaways och basisten Howie Epstein, som här gjorde sin debut i stora sammanhang, men några år senare spelade med i Tom Petty & the Heartbreakers.
   Hiatt med band lär bland annat ha spelat "Long night", "The negroes were dancing", "Slug line", "Pink bedroom", "Sharon's got a drugstore", "String pull job" och "Washable ink".

Den här artikeln/intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/10 1979.

VILKET PAR! JOHN & JOHNNY

För en vecka sedan, förra fredagen närmare bestämt, var Southside Johnny med Asbury Jukes i Stockholm för konsert. Uppmjukare var otrolige John Hiatt med band och evenemanget kommer att gå till hävderna som en av årets absolut bästa konserter. Den kom något i kläm mellan de svenska ”jättarna” Ulf Lundell och ABBA som ägnades utrymmet men bättre sent än senare kommer här det mesta om artisterna plus ett snack med Johnny Lyon alias Southside.
   Laguppställningen var stark. Det visste vi men att det skulle bli en av årets stora upplevelser kunde vi aldrig ana. John Hiatt som inledde tillsammans med sin lilla punktrio borde redan nu kunna sätta rockstjärna på sitt visitkort trots att hans senaste enastående LP, ”Slug line”, ännu inte nått utanför den lilla kretsen av gedigna rockälskare.
   Kompbandet hade variationssvårigheter men Hiatts låtar från skivan gör det svårt att inte ta killen till sitt hjärta. Är av den sorten som inte förlorar något på scen. Man förstår publikens överraskande men entusiastiska reaktion.

Huvudattraktion var Southside Johnny & the Asbury Jukes som slog något av rekord. Redan efter första låten stod publiken upp i bänkraderna för att förbli stående resten av den nästan två timmar långa konserten.
   Låtarna var hämtade från gruppens fyra skivor med stor koncentration kring de två senaste, ”Hearts of stone” och ”The Jukes”, som allmänt betraktas som de två starkaste och rockigaste.
   Johnny sjunger, svettas och far över scenen som en vilde med ett energiskt kompgäng i ryggen. Tio man som inte är några instrumentala vidunder men som med lätthet kan åstadkomma kaosartade scener.
   Det är heller inte Johnnys avsikt att göra solostjärnor av sina mannar. Det är gruppkänslan som betyder något för honom. Det och mycket annat handlar vårt samtal om då jag träffar honom på hans hotell dagen efter. En cool och lugn kille som gillar att turnera i Europa.
    Vi gör inga stora pengar men det finns en bra publik i Europa. Här är ni mer öppna för nya idéer vilket också märks på nya artister som Graham Parker och Elvis Costello. Det är publiken som bestämmer om konserten blir bra. Har därför inga invändningar på gårdagens publik, säger han och ler.

Southside och delar av Asbury Jukes härstammar från just Asbury i New Jersey som blivit en plantskola för många rockstjärnor. Den störste är Bruce Springsteen som ingått i många band tillsammans med Johnny.
   - Bruce hjälpte oss och många andra i början av karriären. Skrev låtar och arrangemang åt oss. Han använde å sin sida vår blåssektion på en av sina turnéer och hans gitarrist Miami Steve Van Zandt producerade våra tre första skivor.
   Var det någon schism som gjorde att ni bröt Steve, skivbolaget och började skriva egna låtar?
   - Nej, inte alls. Steve var upptagen av Bruces skivor och turnéer och själva ville vi spela in utanför New York. Vårt förra bolag, Epic, backade upp oss bra på turnéer men en olycka med min arm kom olyckligt i lanseringen av ”Hearts of stone” så vi sökte oss till ett annat bolag.
   Tiden i Asbury är den lyckligaste i Johnnys liv.
   - Det fanns många klubbar av vilka Upstage var mest känd och ett härligt överflöd av duktiga musiker. Det fanns många flexibla band vid den här tiden.
   På en fråga vad Ronnie Spector, duktig amerikansk sångerska som hjälpt gruppen på tidigare skivor och turnéer, sysslar med nu, meddelar Johnny att hon fixat skivkontrakt och produceras av Genya Ravan.
   Närmast ger sig bandet tillbaka till England för några konserter och sedan åter till USA där en månadslång turné väntar. De tänker spela in en ny LP i början av nästa år men vet ännu inte vilken producent de ska använda.
   - Barry Beckett var en otrolig tillgång för oss på senaste skivan. Han förstod oss och fick fram det ljud vi önskade.
   Säger Southside Johnny och försvinner ut på stan.

JOHN HIATT & WHITE LIMBO
John Hiatt: gitarr och sång
Steven T: gitarr
Howie Epstein: bas
Dan Schmitt: trummor

SOUTHSIDE JOHNNY & THE ASBURY JUKES
Southside Johnny: Munspel och sång
Billy Rush: Gitarr och sång
Joel Gramolini: Kompgitarr och sång
Allan Berger: Bas
Kevin Kavanaugh: Keyboards och sång
Steve Becker: Trummor och sång
Ed Manion: Baritonsaxofon
Richard "La Bomba" Rosenberg: Trombon
Rick Gazda: Trumpet
Bob Muckin: Trumpet och horn
Stan Harrison: Saxofon och flöjt

Southside Johnnys troliga låtar:
All I Want Is Everything
Your Reply
Talk To Me
Livin' In The Real World
Security
I'm So Anxious
The Time
Trapped Again
Vertigo
The Fever
I Don't Want To Go Home
We Are Having A Party
Got To Be A Better Way Home

Låtkommentaren: Som jag skriver i artikeln/intervjun från 1979 var, helt naturligt, fler än hälften av låtarna på konserten hämtade från den nya aktuella skivan “The Jukes” som de var i Europa för att marknadsföra. I övrigt var det låtar från skivan innan, ”Hearts of stone”, som dominerade låtlistan. Tolv låtar från gruppens egen produktion plus en rejäl showstopper i Sam Cookes ”Having a party”.

Recension Expressen:


/ Håkan

Maj 2017 på Håkans Pop

Postad: 2017-06-12 16:08
Kategori: Blogg

UNDER MAJ MÅNAD 2017 AVSLUTADES HÅKANS POPS senaste och tionde säsong här i cybervärlden. Något som just nu uppmärksammas varje dag på den här sidan med regelbundna återblickar på tidigare publicerat material. För ungefär en månad sedan avslutades också min följetong om bästa vhs/dvd, där tre konsertfilmer kom att ockupera topplaceringarna, och säsongens övriga kategorier med gamla konsertrecensioner och spontana fynd i skivhyllan bland vinylalbumen.
   Det blev givetvis Bruce Springsteens fantastiska live-dvd "Live in New York City", från konserterna i Madison Square Garden sommaren 2000, som toppade min dvd-lista. Och i samband med den artikeln gav jag plats för vännen Gabriel Rådström att berätta en ögonblicksskildring från de båda dvd-konserterna som han faktiskt upplevde på plats.
   Lika självklart hamnade konserten till George Harrisons minne, "Concert for George", i Royal Albert Hall 2002 på en hedrande andraplats. Och jag tvekade inte när jag utnämnde The Bands avslutningskonsert "The last waltz" till tredje bästa vhs.
   I övrigt tittade jag under maj månad tillbaka på konserter med Eldkvarn (1988) och Di Leva (1987) med relaterade recensioner och i skivhyllan hittade jag två pärlor till album, Neil Youngs "Zuma" och Jackson Brownes "Running on empty".
   Av förklarliga skäl (se nästa stycke) har konsertbesöken varit få och lyssnandet på nyutgivna skivor sporadisk under maj. Med stor glädje fick jag ändå tid att uppleva konserterna med Strollers och amerikanska Band Of Heathens (se bild vänster). Och även hinna med att analysera innehållet på Down Harrisons andra album "Possessed". Av samma skäl har det här sammandraget dröjt nästan två veckor.
   Jag ägnade nämligen stora delar av maj till planering av en lägenhetsflytt, runt 1 juni, som var både tidskrävande och fysiskt ansträngande och under förra veckan fick jag ordning på möblering, viktig skivsortering, bokhyllorna och tekniska detaljer.

AV OVANNÄMNDA SKÄL HAR JAG UNDER den senaste veckan försökt lyssna ikapp på några av förra månadens mest intressanta skivreleaser och kan nu presentera ett kort sammandrag av mina synpunkter:
   Förre Broder Daniel-stjärnan Henrik Berggren har gjort uppmärksammad solocomeback med "Wolf's heart". Inget mästerverk i mina öron där livstecknet tveklöst har varit viktigare än det musikaliska resultatet. Vi känner igen de nakna, ekande elgitarrerna och Henriks begränsade röstresurser som låter rent bräcklig i lågtempolåtarna . Nej, det finns ingen ny "Shoreline" här men flera hyfsat bra låtar mellan tre och fyra minuter långa. Men också några låtar där jag drar absurda paralleller med mer kända låtar som exempelvis "All along the watchtower" ("Hold on your dreams") och Factorys(!) "Efter plugget" ("Wild child").
   Mando Diao är tillbaka starkt efter brytningen med Gustaf Norén, en av gruppens hörnstenar, och det är ingen nödlösning att låta Björn Dixgård ta hela ansvaret vid mikrofonen. "Good times" är en omväxlande både energisk och känslosam platta men är stundtals också lite galen (titellåten) och experimenterande ("Voices on the radio" som har mer gemensamt med Neil Youngs "Trans" än något annat). Ett splittrat men ändå intressant album.
   Daniel Romanos "Modern pressure" är månadens album i mitt huvud. Hans tidigare produktion har varit grymt splittrad och jag har alltid haft svårt att musikaliskt placera hans skivor. För bara några skivor sedan var Romano en traditionell countryartist och nu är det händelserik och skarpt begåvad popmusik på programmet som delvis är inspelad i Finnsnäs i Värmland. Förutsättningslöst vill han gärna överraska och gå utanför ramarna, när man tror att några låtar är slut kommer det både indiska sitarer ("Roya") och flummiga psykedeliska sekvenser ("The pride of queens") utan att helheten krackelerar.
   Ett oförutsägbart men ändå homogent album där varje sekund känns intressant med många låtar som popmusikaliskt växer för varje spelning. Romano är ombytlig på gränsen till tålamodskrävande i sina svängningar men "Modern pressure" blir slutligen spännande när alla pusselbitar faller på plats.
   I mitten på 80-talet, när Steve Van Zandt precis hade lämnat Springsteens E Street Band, gjorde Little Steven hårt slagkraftig och politiskt klingande rockmusik som då föll mig helt i smaken och ett år (1984) utnämnde jag hans "Voice of America" till det årets bästa album. När jag drygt 20 år senare skulle sammanfatta 80-talets bästa musik på Håkans Pop, i en topplista med decenniets bästa album, kunde jag dessvärre inte lyssna på skivan igen fast den hade varit en sådan stor favorit. Den kändes daterad, oerhört gammalmodig och ett typiskt offer för det överdrivet överproducerade soundet som var modell på 80-talet.
   På sin nya "Soulfire" blir Little Steven på något sätt rentvådd från de anklagelserna. Energin finns kvar, repertoaren är övervägande stark och arrangemangen är intensiva men ändå jordnära. En genomgående underhållande skiva fast han blandar nyskrivna låtar med några covers och gammalt material som han en gång skrev till Southside Johnny, Gary US Bonds och Jimmy Barnes. En egendomligt stark comeback 18 år efter förra soloskivan.
   Justin Curries "This is my kingdom now" är något helt annat. Del Amitri-frontmannen har på sina soloskivor haft en mer dämpad och melankolisk framtoning och på sitt nya fjärde soloalbum behåller han den profilen. Currie har aldrig fallit frestelsen att göra något kommersiellt eller utstuderat hitmässigt och det hedrar honom samtidigt som jag önskar att hans sånger skulle kunna nå en större publik. Hans röst har ju rent smältande egenskaper och gör sig mycket bra på många låtar här när Currie kompar sig på både akustisk gitarr och piano. Hör hur han hänger upp sin röst på textraderna i rent magiska "I'll leave it to you" och "My soul is stolen" är en underbar avslutning på ännu ett fint Justin Currie-album.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: The Who

Postad: 2017-06-12 07:58
Kategori: 10 år

När jag rangordnade de bästa 60-tals-artisterna/grupperna hamnade The Who högt på listan. Kvartetten, med Pete Townshend och Roger Daltrey, hamnade med hjälp av hits som "My generation" och "Substitute" på en hedrande femteplats.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 18/4 2016.



Från vänster: Roger Daltrey, sång, John Entwistle, bas, Pete Townshend, gitarr och sång, och Keith Moon, trummor.

THE WHOS TOPP 3:

1. My generation (1965)
2. Substitute (1966)
3. Pinball wizard (1969)


I MINA RESEARCHJAGANDE FÖRBEREDELSER TILL dessa 60-talstexter ramlar jag inte så sällan på överraskningar och intressanta fakta som jag tidigare inte har haft koll på. Att exempelvis The Who hade sina absolut tidigaste musikaliska rötter i tradjazz kunde jag väl i min vildaste fantasi aldrig tro. Men när Pete Townshend och John Entwistle träffades första gången i skolan 1959 var det just tradjazz som förenade deras intresse. Instrumenten var då banjo respektive valthorn och gruppnamnet var The Confederates.
   Men det var när Pete, gitarr, och John, bas, 1962 träffade gitarristen Roger Daltrey, från gruppen The Detours, och började spela tillsammans som planerna på en gemensam grupp uppstod. Då med rutinerade Doug Sandom som trummis.
   När sångaren Colin Dawson lämnade bandet, som fortfarande spelade traditionella jazzlåtar, i januari 1963 tog Daltrey över den rollen. Som förband till grupper som Johnny Kidd & the Pirates och Rolling Stones förändrades Detours repertoar mot mer r&b-kryddad musik. Till sin förvåning upptäckte bandet plötsligt att deras namn var upptaget av skivaktuella Johnny Devlin & the Detours och bestämde sig i februari 1964 att byta gruppnamn till The Who.
   I april samma år gjorde Sandom sin sista spelning med The Who och ersattes av unge (17 år) Keith Moon från gruppen The Beachcombers och ny manager blev den modemedvetne förläggaren Peter Meaden som snabbt fixade skivkontrakt. Han påverkade också bandet att byta image och bli mods, ändrade namn på gruppen till The High Numbers när första singeln "Zoot suit" släpptes sommaren 1964 till absolut ingen uppmärksamhet vilket fick till följd att samarbetet mellan Meaden och bandet avbröts.
   Nya managers blev Kit Lambert och Chris Stamp som bytte tillbaka gruppnamnet till The Who och valde den hete amerikanen Shel Talmy som producent till debutsingeln "I can't explain". Talmy låg också bakom The Kinks tidiga singlar och det finns alltså en logisk förklaring till varför det rockiga soundet hos Who och Kinks påminner om varandra. Fast Who var ofta än mer stökiga när de gärna gick utanför det välkammade 60-talspopsoundet.
   Tidigt och i mitten på 60-talet var det få band som helt litade på originalmaterial till sina första singlar men Who (och Beatles) var undantaget som till fullo trodde på Pete Townshends låtar och skulle göra så resten av 60-talet. På bandets andra singel, "Anyway anyhow anywhere", hjälper Daltrey mycket unikt till att skriva låten. I ett sedvanligt stökigt arrangemang med högljudda gitarrer och en kopiöst jobbande Moon på trummor spelar gästmusikern Nicky Hopkins piano.
   De första två Who-singlarna visade upp en vidunderligt respektlös rockkänsla som helt naturligt visade vägen till bandets tveklösa höjdpunkt, klassikern "My generation", som slår det mesta i 60-talsgenren av rocklåtar. En helt odödlig dos aggressiv rock med ett distinkt sound som innehåller både bassolo, Daltrey stammande sång, rundgång och mot slutet ett vildsint trumsolo.

HÖSTEN 1965 I SAMBAND MED SUCCÉN "MY GENERATION", och första albumet med samma titel, blev samarbetet med producenten Talmy ansträngt. Lambert/Stamp hade inledningsvis sålt The Who billigt, vilket gav Talmy stora royaltyinkomster, och problemet kom nu upp till ytan när bandet ville byta skivbolag och producent. Talmy fick i stort sett sparken och svarade med att stämma Who/Lambert/Stamp för kontraktsbrott och fick rätten på sin sida vilket resulterade i att Talmy fick del av bandets royalties i sex år framåt.
   I ett års tid efter stämningen släppte Talmy, som ägde alla Who-inspelningar fram till 1965, ut singlar med bandet, låtar hämtade från ovan nämnda album, parallellt med de officiella singlarna. Gamla inspelningar kontra fräscht nyskrivet material tävlade om uppmärksamheten och starka låtar i starka arrangemang som "A legal matter" (passande titel i sammanhanget...), "The kids are alright" (en av Whos bästa singlar) och "La-la-la lies" var klart konkurrenskraftigt material. Vilket betydde att bandet vid flera tillfällen låg på Tio i Topp med flera låtar samtidigt.
   Samtidigt släppte The Who berömda officiella singlar på Robert Stigwoods Reaction-etikett och behöll populariteten och sin exklusiva ställning med låtar som "Substitute" (producerad av Townshend själv bakom namnet A New Action Production), "I'm a boy" och "Happy Jack". Who-låtarna började nu utvecklas åt ett lite snällare och enklare håll fast arrangemangsmässigt kände vi igen de stökiga ingredienserna. "Pictures of Lily" beskriver den utvecklingen perfekt: Enkel låt/stökigt producerad.
   Som en ren parentes, min 60-talsserie baseras ju enbart på singlar från artisternas/gruppernas hemland, kan jag meddela att The Who i den här vevan, våren 1967, fick sin första och enda Tio i Topp-etta med en singel utgiven endast i Sverige, "Bucket 'T'".
   1967 startade Lambert/Stamp ett eget skivbolag, Track Records, som inte överraskande också blev etikett på kommande skivor med The Who och även Jimi Hendrix .
   Nästa Who-singel blev en udda parentes i bandets diskografi, en Rolling Stones-cover. Bandet engagerade sig i Mick Jaggers och Keith Richards öde när Stones-profilerna efter den berömda drograzzian i februari 1967 stod inför rätta med en hotande fängelsedom hängande över sig. I en extremt snabb affär spelade The Who 28 juni 1967 in "The last time" och "Under my thumb" som släpptes på singel 30 juni. Men Stones-duon släpptes dagen innan och versionerna av Stones-låtarna var ganska poänglösa och ovanligt respektfulla.
   Då var nästa singel, "I can see for miles", en väsentligt starkare låt i en hederlig och typisk Who-produktion med gitarrer högt och lågt, en mäktig refräng och ett sedvanligt intensivt trumspel.
   1968 var experimentens tid även för The Who när de på sommaren gav ut sin kanske mest udda singel, "Dogs". Efter typiskt engelskt manér finns det både charm och humor i låten, jämför med samtida banden Kinks och Small Faces. Daltrey, Townshend och Entwistle delar på sången som ibland flyter ut i talade sekvenser på engelsk dialekt. Udda, javisst, men en varken kommersiell eller musikalisk succé direkt.
   Nästa singel, "Magic bus" är också lite udda, spontan och låter närmast som en lättsam jamsession. Townshends låt hade faktiskt publicerats ett drygt år innan, som "The magic bus", med en grupp som gick under det märkliga namnet The Pudding.
   Visst kunde vi mot slutet av 60-talet misstänka en lite slappare hållning till The Whos singelmaterial men när vi precis skulle avsluta decenniet slog Townshend och bandet till med sin kanske mest berömda (efter "My generation") singellåt, "Pinball wizard". Efter många års planerande hade äntligen idéerna på en rockopera fullbordats och låten blev den fantastiska försmaken till dubbelalbumet "Tommy". En till slut mästerlig singel från The Who.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: STIFF#29: Mickey Jupp

Postad: 2017-06-11 07:57
Kategori: 10 år

Under 2008/09 rangordnade jag mina Stiff-singlar och Mickey Jupps "Old rock'n'roller" hamnade bland mina 32 favoriter.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 8/9 2008.



MICKEY JUPP: Old rock ’n’ roller/S.P.Y. (Stiff BUY 36)
Release: 6 oktober 1978

Hallå? Mickey Jupp på en blygsam 29:e-placering måste vara en felaktig bedömning, va? Ja och nej. Som artist och låtskrivare är Jupp gigantisk i betydelse. En av pubrockens absolut största i allmänhet och en av mina allra största favoriter i synnerhet. Men som singelartist på Stiff har han, trots allt, marginell betydelse.
   Det finns flera orsaker till mitt ljumma förhållande till Jupps Stiff-singlar. ”My typewriter”/”Nature’s radio” (UPP1) är en utmärkt samlingssingel med två låtar från två olika epoker och dessutom enbart promo. ”Don’t talk to me”/Junk in my trunk” (GFR 001) är hämtad från det slarvproducerade ”Oxford”-albumet. Och ”Old rock ’n’ roller” är en i mina öron illa vald låt från ett nästan ypperligt album, ”Juppanese”.
   Den Nick Lowe-producerade förstasidan på den skivan är just ypperlig med idel kanonlåtar, förutom den här rutinmässiga, visserligen hårt svängande och lite förutsägbara rocklåten. Nästan vilken låt som helst av ”Making friends”, ”Short list”, ”School”, ”Down in old New Orleans” eller ”You’ll never get me up in one of those” hade garanterat placerat Mickey Jupp-singeln i Topp 5 av den här listan.
   ”Juppanese” skulle ursprungligen och genomgående produceras av Jupps gamle Southend-kollega Gary Brooker, sångare i Procol Harum, men skivbolaget tyckte inte materialet var rillräckligt rockigt och kallade in den tveklöst snabbjobbande Nick Lowe, därav uppdelningen av de olika spåren på olika skivsidor. Där den inledande Lowe-sidan, med hela Rockpile i kompet, är vida överlägsen Brookers sida.
   Även singeln har den uppdelningen. ”Old rock ’n’ roller” må musikaliskt vara en aning ospännande men textmässigt är det en Jupp i högform när han blandar självironi och vemod till högst betagande poesi. 1978 fyllde Mickey 38 år och kände sig onekligen lite för gammal för att åka på turné med ungdomar i en bransch full med 20-åringar. Så här lät det i sången:
   I getting too old - I'm way out of touch
   I don't play guitar - I use it as a crutch
   As for my singing - well that ain't up to much
   I'm getting too old - it ain't my scene

   I ain't done this kind of thing since I was seventeen
   But the man said do it - or you don't get a bean
   So I do it, do it until I'm blue in the face
   Sing and play guitar and jump all over the place

   Sing some heavy lyrics and some chords to suit
   Nobody even knows I'm as pissed as a newt
   I've been backstage drinking and watching the clock
   I'm and old rock and roller and I'm too old to rock

   I'm getting too old - it ain't my gig
   The music's too loud and the hall's too big
   The sounds I like - well, you wouldn't dig
   I'm and old rock and roller and my time has gone
   I stopped buying records back in 1961
   But seeing as I'm here, well, the show must go on


“S.P.Y.” är ordmässigt lika lysande, Mickey utger sig för att vara både CIA, FBI och KGB medan han försöker smeka sin älskade:
   Surrender to old Mickey, honey you'll be treated just fine.
   Men Gary Brookers produktion saknar all det sanslösa tryck som förstasidan har.

1978 var året då jag drabbades av Mickey Jupp-feber fullt ut. Samlingsskivan ”Mickey Jupp’s Legend” (Stiff) visade upp alla positiva sidor med Legend plus den mäktiga Arista-singeln ”Nature’s radio”.
   ”Old rock ’n’ roller”-singeln släpptes lagom till Be Stiff Route 78 Tour, den engelska turnén som genomfördes med tåg och förutom Jupp innehöll Wreckless Eric, Lene Lovich, Jona Lewie och Rachel Sweet. När turnén fortsatte i USA hoppade Jupp av (han är maniskt rädd för att flyga) och försvann snart också från Stiff. Hans minst sagt oregelbundna skivkarriär, Jupp har inte givit ut ett album med nya låtar sedan 1994, hade några kommersiella toppar på 80-talet, bland annat när han producerades av Francis Rossi från Status Quo.
   Som låtskrivare sprider Jupp fortfarande sina låtar men annars är det tämligen tyst kring honom som person. Men det finns nu långt framskridna planer på en återföreningsskiva med ursprungssättningen av Legend. Och titeln på den skivan är, märkligt nog med tanke på den just avhandlade 30 år gamla Jupp-singeln, ”Never too old to rock”. Som 68-åring konstaterar Mickey Jupp att man plötsligt aldrig kan bli för gammal för rock.
   På cd: Båda låtarna återfinns på nyutgåvan av “Juppanese” (Repertoire, 2006)
   YouTube: Tyvärr, ingenting.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Soundtracks: "Falling from grace"

Postad: 2017-06-10 07:59
Kategori: 10 år

I min serie med intressanta soundtracks uppmärksammade jag 2009 "Falling from grace", en skiva med bidrag från John Mellencamp, John Prine, Dwight Yoakam och Nanci Griffith.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 26/8 2009.


FALLING FROM GRACE (Mercury, 1991)
Jag har sett filmen, regisserad av John Mellencamp (hans hittills enda försök i den branschen) som också ligger bakom soundtracket, men upplevde den inte som någon minnesvärd historia. Och då hade jag ändå den här fantastiska skivan i huvudet och vetskapen om att den etablerade författaren Larry McMurtry skrivit manus.
   Den här serien ”Soundtracks” ska i första hand inte handla om filmerna. Det är bara i undantagsfall som jag har någon kommentar om själva filmen. Nej, ”Soundtracks” är en serie om filmskivor med intressant material. Och den här tillhör verkligen den kategorin. Med både unikt, specialinspelat och fantastiskt bra musikaliskt innehåll.
   Helt naturligt är det också Mellencamp som ligger bakom soundtracket som producent och på två låtar också artist. Dessutom har han skrivit låten som Dwight Yoakam sjunger men båda sina egna låtar har hans gitarrist Larry Crane skrivit. Crane, som även gör en egen utmärkt låt här, hade vid tiden för den här skivan lämnat Mellencamps band och försökte sig på en egen karriär som dock inte blev speciellt uppmärksammad. Men hans egen låt, de båda Mellencamp-låtarna och titellåten är exemplariska. I samma musikaliska tradition som Mellencamp just då befann sig. Med akustiska gitarrer, brinnande orgel, munspel, fiol och dragspel.
   Det finns inga uppgifter om musiker på skivan men jag misstänker att det är Mellencamp och hans band som ligger bakom alla utmärkta arrangemang. Och fiolspelaren Lisa Germano får chansen att göra två mycket intressanta, både vackra och catchy, instrumentallåtar
Dessutom bidrar flera andra etablerade musiker med mycket bra insatser. På Nanci Griffiths låt är den glasklara stämman i klass med Emmylou Harris på topp. Dessutom tillhör hennes låt det bästa hon har gjort.
   Yoakam gör en rocklåt med sin spektakulära countryröst och Janis Ian gör sig bra i Mellncamp-land med en egen låt som förra året hamnade på en ”Best of”-skiva med Ian. Och John Prines ”All the best” fanns redan med på hans ”The missing years”-album.
   Larry Rollins är en mindre känd countrysångare från Brownstown som får äran att sjunga Cranes titellåt. En akustisk countryballad av stora mått.
   Skivan riktiga höjdpunkt, bland alla andra höjdpunkter, är den tillfälliga supergrupp som bildats för det här tillfället. Buzzin’ Cousins är Mellencamp, Yoakam, Prine, Joe Ely och James McMurtry (Larrys son) i ett alldeles sagolikt samarbete i Mellencamp-låten ”Sweet Suzanne”. Vers för vers får låten en ny sångare och alla stämmorna möts i refrängen. Beautiful.
   Det finns dock några låtar som faller ur ramen. Pure Jam, som funnits i 20 år och har Mellencamps storebror Joe som sångare, gör Commitments-liknande anonym r&b-rock och den okända gruppen med det märkliga namnet QKUMBRZ sjunger fint men lite profillöst.

Innehåll:
1. Bud's Theme [Instrumental] - Lisa Germano
2. Cradle of the Interstate - Nanci Griffith
3. Whiskey Burnin' - Larry Crane
4. Common Day Man - Dwight Yoakam
5. It Don't Scare Me None - John Mellencamp
6. Searchin' for the Perfect Girl - Pure Jam
7. All the Best - John Prine
8. Hold Me Like You Used to Do - QKUMBRZ
9. Sweet Suzanne - Buzzin' Cousins
10. Nothing's for Free - John Mellencamp
11. Little Children [Instrumental] - Lisa Germano
12. Days Like These - Janis Ian
13. Falling from Grace - Larry Rollins

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: ”El corazon”

Postad: 2017-06-09 07:57
Kategori: 10 år

När jag recenserade Steve Earles album "El corazon" i Nerikes Allehanda 1997 gav jag den maximala 5+ i betyg. Mot slutet av 1997 utsåg jag det fantastiska albumet till årets bästa.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 3/10 1997.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/10 1997.

STEVE EARLE
El corazon
(Warner Bros/E-Squared)


90-TALET LER mot Steve Earle, Texas-killen som inte kan placeras vare sig i rock- eller countryfacket. På nya skivan visar han dessutom att hans musik över huvudtaget inte går att begränsa till någon enskild genre.
   Låter det splittrat så är "El corazon" precis tvärtom.
   Steve bjuder på en fulländad mix där han i vissa låtar slår både Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young på deras egna revir.
   Skivan ramas in av två lågmälda ballader. I "Christmas in Washington" sjunger han om att han vill ha Woody Guthrie tillbaka och "Ft Worth blues" tillägnas vännen och nyligen avlidne Townes Van Zandt. Båda låtarna kunde varit topplåtar på Springsteens "Nebraska" och överträffar allt på "The ghost of Tom Joad".
   "Taneytown" är en grovt skissad karikatyr på en typisk Neil Young-låt. Och med Emmylou Harris i kören låter det som mycket på "American stars and bars".
"You know the rest" har klara "I want you"-kvalitéer men är egentligen en blandning av bluegrass och rockabilly och har en rolig text. Så rolig att Steve har svårt att hålla sig för skratt.
   I övrigt pendlar albumet hjärtknipande mellan bluegrass, rock och grunge(!).
   Ja, Steve samarbetar faktiskt med Seattle-bandet Supersuckers på en låt, "N.Y.C", som onekligen står ut men ändå inte faller ur ramen.
   Så musikaliskt stor är Steve Earle för tillfället. Han passar in i vilken omgivning som helst.
   Vokalgruppen Fairfield Four, senast aktuell på John Fogertys skiva, och bluegrasskvintetten Del McCoury Band profilerar några låtar.
   Som hitlåt är duetten "Poison lovers" perfekt. "The other side of town", komplett med manipulerat vinylknaster, låter som en nyupptäckt Hank Williams-demo från 40-talet. Och "Here I am", med sonen Justin på gitarr, slår undan benen på hela rockpubliken.
   Ändå är Steve Earle en artist med större hjärta än hjärna. Han påstår det själv dessutom. "Det är hjärtat som betyder något, att tänka ger mig bara huvudvärk".
   Men "El corazon" framkallar sällsynt kraftiga lyckokänslor. Helt klart årets skiva.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Singlar#24: GENE CLARK

Postad: 2017-06-08 07:55
Kategori: 10 år

På min rangordnade lista över mina inte så kända singelfavoriter hade Gene Clarks "Life's greatest fool" en given plats.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 10/4 2013.



GENE CLARK: Life’s greatest fool (Asylum, 1974)

DET TOG MIG MÅNGA ÅR ATT REDA UT VEM SOM VAR VEM AV GENE CLARK och Michael Clarke i Byrds i mitten på 60-talet. Efternamnen var lätt att förväxla och när det gällde Gene Clark hade jag nog svårt att förstå att han betydde så mycket i ett band där de i mina ögon spektakulära profilerna hette Roger McGuinn och David Crosby. Men innan McGuinn tog över låtskrivandet och Crosby blev en färgstark medlem i Byrds var det faktiskt Gene Clark som levererade låtarna. Men det var jag inte medveten om då.
   På b-sidan till Byrds debutsingel "Mr tambourine man" var det Clark som skrev "I knew I'd want you". På nästa singel "All I really want to do" skrev han "I'll feel a whole lot better" på b-sidan och även på Byrds tredje singel skrev han b-sidan "She don't care about time". Sedan skrev Clark a-sidan på nästa singel, "Set you free this time" och innan han lämnade Byrds 1966 var han med ock skrev bandets stora hit "Eight miles high". Dessutom hade han skrivit åtskilliga låtar på bandets två första album.
   Flygrädsla och orättvisa med copyright-inkomster gjorde att Clark lämnade Byrds i mars 1966. Soloskiva, återvände kort (tre veckor i oktober 1967) till Byrds, bildade Dillard & Clark som blev något av föregångare i countryrockvågen innan han 1969 återigen blev soloartist samtidigt som han gjorde tillfälliga inhopp i Flying Burrito Brothers. Men allt det här var jag aldrig medveten om då när det hände.
   Nej, min klara medvetenhet om Gene Clarks storhet vaknade på allvar först (alldeles för sent, kan tyckas) på Byrds återföreningsskiva (1973) där hans "Full circle" och "Changing heart" var albumets klart mest framträdande låtar tillsammans med den unika Neil Young-covern "(See the sky) about to rain".
   Just "Full circle" blev första singel från albumet och fokuseringen på Clark gjorde att skivbolagschefen David Geffen även knöt Clark till sitt bolag Asylum. Och då föddes idéerna på Gene Clarks nästa soloalbum "No other" med förstasingeln "Life's greatest fool" som inledde hela skivan som en stor härlig och mäktig höjdpunkt. Någon har beskrivit skivan som en mix av Bob Dylan och Buck Owens. Låten befinner sig tveklöst i countrygenren men jag vill ändå inte placera denna fantastiska låt i någon traditionell genre. Det finns både ett majestätiskt skimmer och en gospeltouch över hela arrangemanget, storslaget men ändå ytterst känslofyllt med den i texten anspråkslösa slutsatsen "Too much loneliness makes you grow old".
   Thomas Jefferson Kaye, mannen bakom produktionen på "Life's greatest fool" och hela "No other"-albumet, var 1974 etablerad både som producent och artist. Han hade producerat "96 tears" med Question Mark & the Mysterians, "Dead skunk" med Loudon Wainwright och album med Bob Neuwirth och Michael Bloomfield. Och hade precis debuterat med sitt eget album "First grade".
   Musikerna och kören på "Life's greatest fool" är en imponerande samling: Rytmsektionen Russ Kunkel (felstavat Kunkle på omslaget...), trummor, och Lee Sklar, bas. Gitarristerna Jerry McGee, Steve Bruton och Jesse Ed Davis förutom Clark själv. Övriga är Michael Utley, keyboards, Joe Lala, percussion och den mäktiga kören Ronnie Baron, Cindy Bullens, Claudia Lennear, Venetta Fields, Clydie King och Shirley Matthews.
   På b-sidan "From a silver phial", som är en något mindre arrangerad balladbaserad låt hämtad från samma album (inleder andrasidan), spelar samma Kunkel, Sklar, Utley, Lala, McGee, Ed Davis plus Chris Hillman på mandolin med bara Poco-medlemmen Tim Schmit i kören.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #6: Rockmagasinet Live: Inmates

Postad: 2017-06-07 07:53
Kategori: 10 år

The Inmates var ett av de klassiska engelska r&b-banden på 70-talet och det var tänkt att originaluppsättningen skulle komma till Örebro i maj 1988. Men gitarristen Peter Gunn fanns inte med och ersattes av Gypie Mayo, känd som Dr Feelgood-gitarrist på 70-talet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 9/7 2012.





THE INMATES bildades i norra London 1977. En engelsk r&b-grupp som inte fullt lyckat försökte utmana Dr Feelgood men befann sig alltid en division under där de dock var det ledande namnet, tack vare det lite mer souligare stuket på arrangemangen, före grupper som Count Bishops och Cannibals.
   1988, när Inmates kom till Örebro, hade de gått igenom många år som innehöll både splittring och återförening. Bandet som skulle komma till Rockmagasinet var identiskt med originalbandet från 1977 och samma medlemmar som ett år tidigare, 20 juni 1987, spelade in liveplattan "Meet the Beatles" på La Villette i Paris. Var det tänkt men originalgitarristen Peter Gunn var tillfälligt utbytt till Gypie Mayo.
   Sångaren Bill Hurley ledde det flitigt turnerande Inmates fram till 1983 då han drabbades av nervöst sammanbrott och lämnade bandet. Som då under två år ersattes av sångaren i Eddie & the Hot Rods, Barrie Masters.
   Vägen tillbaka till Inmates var lång och händelserik för Hurley. Hoppade in i pubrockbandet Juice On The Loose och bildade The Blueberries (med folk från Wings, Dr Feelgood och Bishops). 1984 gästade han i JB's Allstars och tillsammans med det bandets sångare, Drew Barfield, bildade Hurley det kortvariga men mycket kultstämplade bandet Big Heat. Samtidigt startade Hurley rock'n'roll-coverbandet The Enforcers och mitt i händelsernas centrum gav Hurley ut sitt första soloalbum "Double agent" (utgiven tillsammans med Johnny Guitar från Bishops) innan han hittade tillbaka till Inmates.
   Jag har själv många personliga minnen från den här tiden då jag samma vecka i april/maj 1985 i London såg Hurley och Enforcers som förband till Fabulous Thunderbirds och några dagar senare Barrie Masters tillbaka i Eddie & the Hot Rods. Och i december samma år ett exklusivt gig med Big Heat på Half Moon i Putney.
   Men som sagt, all den här ökande aktiviteten runt Hurley ledde till återföreningen i Inmates och spelningen i Paris, som en del i 20-årsjubileet av "Sgt Pepper"-skivan, och sedan utgivningen av coverskivan med enbart Beatles-låtar som fick sin titel efter Beatles andra USA-album och den första på Capitol.
   På "Meet the Beatles" spelar alltså samma Inmates-sättning som på bandets albumdebut "First offence" (1979): Bill Hurley, sång, Peter Gunn, gitarr och sång, Tony Oliver, kompgitarr och sång, Ben Donnelly, bas, och Eddie (som hette Edwards i efternamn och även spelade i Vibrators), trummor.
   Men i Örebro ersattes Gunn alltså av Gypie Mayo som blev mest känd när han 1978 ersatte Wilko Johnson i Dr Feelgood och skrev "Milk and alcohol" tillsammans med Nick Lowe.
   2007 var det faktiskt långt framskridna planer på att Inmates skulle återkomma till Örebro men det sprack i sista stund. Här kan ni läsa min artikel inför konserten som aldrig blev av.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/5 1988.

UTSÖKT REPERTOAR OCH MYCKET HJÄRTA

THE INMATES
Kulturhuset/Rockmagasinet, Örebro 7 maj 1988


20 juni förra året stod engelska gruppen Inmates på Paris-scenen La Villette och spelade enbart Beatles-covers med albumet "Meet the Beatles" som följd. Live i Örebro på Kulturhuset i lördagskväll var repertoaren inte lika begränsad men ändå utsökt utvald.
   Med rötterna i traditionell rhythm & blues och lite soul spelade Inmates riskfri rockmusik med mycket hjärta och varm mänsklighet.
   Inmates kan vid ett lättare och flyktigare kontakt passera som en andra, tredje klassens Dr Feelgood men är betydligt bättre än så och äger en originalitet som står fri från nedvärderande jämförelser.
   Bandet hade sin "storhetstid" i början på 80-talet och det var originalmelodierna som skulle turnera nu. Men hastigt och även lustigt saknas Peter Gunn, den vänsterhänte gitarristen, men har ersatts av inte mindre intressante John Mayo.
   Mayo var den som ersatte Wilko Johnson i just Dr Feelgood och var under fyra år mer än ypperlig gitarrist i gruppen. Han skrev också åtskilliga låtar, bland annat "Milk and alcohol", till Feelgood under dessa år.
   Men störst i dagens Inmates var i flera avseenden den väldige sångaren Bill Hurley. Både till längd, röst och sympati är Hurley värd all respekt och beundran. Sjöng gudomligt och gav låtarna, vars arrangemang ibland kan bli likartade, en identitet.
   Kvällen startade i sann Beatles-anda med "Back in the USSR" och "Little child" och slutade med extralåten "I'm down" som även är en bonuslåt på cd-versionen av Inmates senaste album.
   Däremellan hann Hurley & Co med det mesta under sina hundra minuter på scen. Från egna storheter som "The walk", nya låten "Dangerous" och en läcker "Can I get a witness"-cover.
   Det rådde en varm, mänsklig stämning mellan scen och publik sent i lördagskväll då Inmates bjöd på sig själva och en dos rock'n'roll som vi sent ska glömma.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Mick Green (1944-2010)

Postad: 2017-06-06 07:52
Kategori: 10 år

I den serie av "Minns"-artiklar fick jag i januari 2010 det tvivelaktiga nöjet att konstatera att den engelske gitarristen Mick Green efter en tids sjukdom inte levde längre. Han hade en lång och intressant historia bakom sig och jag kunde på några rader kortfattat beskriva hans karriär.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 11/1 2010.


Den ultimate rockgitarristen Mick Green rockar inte längre. Den legendariske Pirates-gitarristen avled i morse efter en tids sjukdom. Det var inte många dagar sedan jag la in några YouTube-videor med Paul McCartney, med låtar från den rejält rockiga ”Run devil run”-albumet, där Mick Green spelar vildsint gitarr bredvid David Gilmour.
   Green har spelat gitarr bakom många engelska artister, nu senast på Van Morrisons livealbum ”Keep it simple”, men det var i det egna bandet The Pirates han under decennier kände sig mest hemma.
   För mig hamnade Pirates av någon anledning nästan alltid i skuggan av andra band. Av samtida engelska r&b-band valde jag alltid Dr Feelgood före Pirates och när jag och min vän Thomas begav mig till Dingwalls i december 1986 var det inte i första hand för att se förbandet Pirates utan ett tillfälligt återförenat Ducks Deluxe. Men i de två fantastiska liveklippen med Pirates, ”Drinkin' Wine Spo-Dee-O-Dee” från Rockpalast 1979 och ”Johnny B Goode's Good” från Reading 1978, är det genomgående sanslöst sväng.
   Gitarristen Mick Green har däremot alltid haft ett stadigt grepp i mitt minne för sin rockiga framtoning bakom artister som McCartney (Green spelade även på den ryska coverskivan "Choba B CCCP" från 1988), Morrison och Bryan Ferry.





/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Elliott Smith

Postad: 2017-06-05 07:53
Kategori: Ingen

Under säsongen hösten 2008 och våren 2009 skrev jag artiklar om mina favoritartister slumpmässigt valda ur minnet och från olika tider. Här får jag nöjet att vältra mig i intresset av Elliott Smith, den amerikanske singer/songwritern som hade en fin förkärlek för välskriven pop och även spelade skramlig rock. En favorit som tragiskt gick bort alldeles för ung.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 12/9 2008.





Serien ”Mina favoriter” på den här sidan är inte uteslutande en nostalgisk följetong med 60- och 70-talsartister. Det finns artister från 90-talet som också fångat min fulla koncentration. Elliott Smith kom relativt sent in i mitt liv. Han hade rockbandet Heatmiser (tre album) bakom sig och hade redan gjort tre soloskivor på ett mindre skivbolag, ”Roman candle”, ”Elliott Smith” och ”Either/Or”, innan jag fick upp öronen för honom någon gång tidigt 1998.
   Det var i samband med Oscarsutdelningen i mars 1998, jag hade fått soundtracket ”Good Will Hunting” i min hand och fastnat för Elliotts ”Miss Misery”. Under den här spektakulära Oscarskvällen skulle Elliott framföra ”Miss Misery” för alla kända filmmänniskor i Los Angeles. Elliott ensam i en vit kostym med en akustisk gitarr kompad av den stora Oscars-orkester. Det var naturligtvis en alldeles för udda upplevelse för att passera obemärkt.
   Elliott har uttalat sig om sin egen upplevelse: "That's exactly what it was, surreal... I enjoy performing almost as much as I enjoy making up songs in the first place. But the Oscars was a very strange show, where the set was only one song cut down to less than two minutes, and the audience was a lot of people who didn't come to hear me play. I wouldn't want to live in that world, but it was fun to walk around on the moon for a day."
   Han skulle snart komma med sin första skiva på ett stort mäktigt skivbolag, Steven Spielbergs DreamWorks Records, och då var det inget som kunde hålla tillbaka min lojala känsla för den här amerikanska killen.
   ”XO” (som i extraordinär) hade allt. Med både osedvanligt starka låtskrivarambitioner, en uppseendeväckande enkelhet och en direkt sensationell popmedvetenhet. Jag skrev i min recension av ”XO” att han nu stiger in fullfädrad bland de etablerade. Och drog till med att han var som Simon & Garfunkel i en och samma person! Det fanns också tydliga Beatles-inspirerade sekvenser i Elliotts musik. Det är klart att jag var såld. På ett enda ögonblick.

När jag sedan i januari 1999, ett halvår efter hans stora skiva, fick möjlighet att se honom i London på stora Astoria blev det en fantastisk om än väldigt splittrad upplevelse. Med rötterna i den vilda rockmusiken ville han fortfarande stå med ena foten i en grupp, i det här fallet Quasi som han också uppträdde med den här kvällen som basist, och samtidigt vara den där poprockiga singer/songwriter-inspirerade konstnären.
   Han var inte bara den där mjuka popsångaren som majoriten av låtarna på ”XO” och repertoaren innehöll många tidigare och för mig just då okända låtar. Ändå ett helt otroligt oförglömligt uppträdande.
   Elliott upprepade den musikaliska kvalitén på den följande skivan, ”Figure of 8” (2000), och jag räknade honom som en av mina största nya favoriter runt millennieskiftet. På skivan blandade han traditionell engelsk pop med Greenwich Village-influerade folksånger. Och fick en gitarr att låta George Harrison samtidigt som han sjöng som en medlem i Beach Boys.
   Skivan var alltså både välgjord, han spelade en massa olika instrument själv, och sprängfylld av delikata inpass och intelligenta klanger.
   Väntade mig ytterligare ett kanonalbum 2003, förhandsrapporterna talade om något stort, när nyheten om det grymma självmordet borrade sig rakt in i verkligheten den där tragiska oktobertisdagen 2003. Blandningen av depression, alkoholism and drogberoende hade återigen tagit ifrån oss en fantastisk poprockartist. Och rapporterna under de följande dagarna blev bara mer och mer ledsamma om hur Elliott hade tagit sitt liv.
   Med saknaden och sorgen som en tung handduk över ansiktet kunde jag inte låta bli att lyssna på Elliott Smith. Hittade demoversioner på nätet som var bra, en nyutgiven skiva 2004 (”From a basement to a hill”) med efterlämnade inspelningar av hög kvalité och förra året kom ännu en mäktig samling, ”New moon” från mitten av 90-talet som också var av oerhört hög kvalité fast de var hämtade från överblivet material. ”New moon” är ett ytterst fint minne av en kille som gjorde några väldigt bra skivor av oförglömlig prägel.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Petty den store vinnaren

Postad: 2017-06-04 07:53
Kategori: 10 år

Hösten 1987 turnerade Bob Dylan tillsammans med Tom Petty & Heartbreakers och Roger McGuinn i Europa. Ett osedvanligt logiskt turnépaket. McGuinn inledde konsertkvällen, Petty/Heartbreakers fortsatte och sedan kom Dylan kompad av Heartbreakers inklusive Petty.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 18/9 2013.










Alla bilder: Anders Erkman
"Temples in flames"-turnén var en osedvanligt kort sväng, 30 konserter, med Bob Dylan som huvudartist. Turnén inleddes 5 september och avslutades 17 oktober 1987. Förutom de två första spelningarna i Israel var det uteslutande Europa-datum på agendan. Dagen innan Stockholm-konserten spelade de i Göteborg på Scandinavium. Dylan kompades av Tom Petty & the Heartbreakers, som även gjorde ett eget set, med Roger McGuinn som uppvärmare.
   Inget album med Dylan var vid tillfället aktuellt. 1986 hade han släppt "Knocked out loaded", med flera Heartbreakers-medlemmar bland väldigt många musiker, och 1988 skulle "Down in the groove" komma.
   Tom Petty & Heartbreakers hade våren 1987 släppt albumet "Let me up (I've had enough" och Roger McGuinn var inte aktuell på skiva överhuvudtaget.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/9 1987.

BOB DYLAN
"Temples in flames"-tour
TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS
ROGER McGUINN
Isstadion, Stockholm 26 september 1987


Det var ett ovanligt lyckat konsertpaket som gjorde två konserter i Sverige i helgen. Tom Petty spelade med sin idol Roger McGuinn och båda fick chansen att stå på samma scen samtidigt som sin läromästare Bob Dylan. En perfekt blandning där dock Dylan svek med sin truliga framtoning, slarviga uppträdande och en snål konsert på endast 70 minuter.
   Lördagskvällens konsert, i ett överfullt Isstadion i Stockholm, började i en varm, mänsklig och trivsam atmosfär med Roger McGuinn och hans akustiska gitarr.
   Fem låtar, bland annat nyskrivna "Sunshine love" och gamla "Chestnut mare", medan folk intog sina platser och applåderade pliktskyldigt men varmt.
   När sedan McGuinn tillsammans med Tom Petty och hela Heartbreakers sedan drog förbi Byrds-hits som "Mr tambourine man", "Turn turn turn" och "Eight miles high" var det bara att blunda och i fantasin se 80-talets version av Byrds framför sig. McGuinn och Petty sjöng ofta tillsammans och det var som om deras röster flätades samman på ett broderligt sätt.
   Bob Dylan får förlåta men lördagskvällens höjdpunkt stod Tom Petty och hans fantastiska Heartbreakers för. De vände upp och ned på alla begrepp direkt med starten "Around and around", Chuck Berrys gamla showstopper.
   Pettys set var kort, alldeles för kort, med bara åtta låtar på 35 minuter. Ingen artist med så många bra skivor bakom sig kan göra sig själv rättvisa i det sammanhanget. Inte heller Petty.
Men det var naturligtvis lysande att få uppleva "Refugee", "American girl" och nyskrivna "Little rich girl"(?) från scen. Avslutningen var kanon med "So you want to be a rock'n'roll star" (med McGuinn, som skrivit låten) och gamla klassikern "Shout".
   I somras kompades Dylan i USA av Grateful Dead och någon befängd dåre tyckte att gruppen utklassade gamla The Band när det istället är Heartbreakers som på på samma kväll kan vara 80-talets Byrds och sedan genomföra en perfekt uppbackning av Dylan.
   Bob Dylans konsert började med en gäspning och slutade med ett "jasså". Han sa inte hej, han sa inte tack och han sa inte adjö så det var en snopen publik som fick se ljuset tändas efter bara 70 minuter.
   Det var en luggsliten Gud som kom in på scenen kl 21.00 i lördagskväll. Mycket mediokra versioner av "Like a rolling stone" och "Maggie's farm" inledde då Heartbreakers var enda ljusglimten på en nästan mörklagd scen.
   En annorlunda "Forever young" fortsatte och hoppet tändes men konserten kom att bli en ojämn historia där de snabbare låtarna tenderade att bli en kamp mellan Heartbreakers och Dylan där den senare ofta kom till korta.
   Heartbreakers är en suverän rockgrupp där gitarristen Mike Campbell var den mest spektakuläre solisten men där jag också fann pianisten Benmont Tench över alla gränser helt komplett. Det var från hans klaviaturer många låtar rullade igång och skapade ett härligt gung i låtar som "Emotionally yours", "Tangled up in blue" och "Tomorrow is a long time", långsamma låtar där Dylan kom mer till sin rätt.
   Musikaliskt helt bländande men Bob Dylan svek med sin röst på fler än ett sätt. Han sjöng tunt och oinspirerat och han sa inte ett ord till en publik som avgudade och fullkomligt älskade honom.
   Så arbetar ett proffs, en artist som vill behålla sin helgongloria men dessvärre också distansen till sin publik.

Bob Dylan, gitarr, keyboards, munspel och sång
Mike Campbell - Gitarrer
Howie Epstein - Bas, slide (Låt 12) och sång
Benmont Tench - Keyboards och sång
Stan Lynch - Trummor
Tom Petty - Gitarr, bas (Låt 12) och sång
Roger McGuinn - Gitarr och sång (Låt 13-14)

with The Queens Of Rhythm:
Carolyn Dennis, sång
Queen Esther Marrow, sång
Madelyn Quebec, sång

Setlist:
1. Like A Rolling Stone
2. Maggie's Farm
3. Forever Young
4. Gotta Serve Somebody
5. John Brown
6. Emotionally Yours
7. Tangled Up In Blue
8. Seeing The Real You At Last
9. Tomorrow Is A Long Time
10. I And I
11. I Shall Be Released
12. Rainy Day Women # 12 & 35

Extralåtar:
13. Knockin' On Heaven's Door
14. Dead Man, Dead Man

Roger McGuinn:
She’s a Real Fine Lady
Tiffany Queen
Sunshine Love
Light Up the Darkness
Chestnut Mare
Drug Store Truckin’ Man
King of the Hill
Eight Miles High
Turn, Turn, Turn
Mr. Tambourine Man

Tom Petty and the Heartbreakers:
Around & Around
American Girl
Goodbye Little Rich Girl
Think About Me
Breakdown
So You Wanna Be a Rock ‘n’ Roll Star
Shout
I Want to Hold Your Hand

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Makalös musikfestival i Örebro

Postad: 2017-06-03 07:57
Kategori: 10 år

Redan efter första upplagan av musikfestivalen Live at Heart i Örebro 2010 betecknade jag den som makalös fast utbudet var begränsat och festivaldagarna få.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 12/9 2010.



DET HAR VARIT MUSIKFESTIVAL I STAN. Live At Heart: 153 konserter med omkring hundra band och artister på två dagar på tolv olika spelställen i Örebro. Det låter som ett storleksmässigt ogenomförbart projekt och nog var det med en skräckblandad förtjusning jag fick höra idéerna av skivbutiksägaren och festivalgeneralen Anders Damberg redan på försommaren. Modellen till den här festivalen hade Anders hämtat från Austin i Texas och festivalen South by Southwest som brukar gå av stapeln i mars varje år.
   Den musikaliska blandningen på Örebrofestivalen var total med allt från singer/songwriters till hardcore. Och allt däremellan som country, folk, reggae, garage, metal, punk, hårdrock, pop, blues, indie och hip hop. Jag gjorde inget försök att se allt och inte heller en bråkdel av det som jag var intresserad av. Jag gick ut lugnt och lyckades tajma in blott några få artister.
   Jag började med att vara på plats när allt sparkade igång klockan 19 i fredagskväll. Vi styrde våra steg mot Buddy Holly Bar och trodde väl inte på några stora åskådarmassor framför scenen där The Winchester Widowmakers skulle uppträda. Men så tidigt på kvällen var det en respektabel massa människor som ville uppleva det här bandets hejdundrande musikstil som gränsar till både country, folk och rock.
   Med tre sångare (Erik Valtanen, Dan Toresson och David Kristersson), en mandolin (Henrik Hellström) och högt tempo är det omöjligt att inte ta gruppen till sitt hjärta. Ett akustiskt sväng som var så tajt och samspelt att det hörs att bandet har många år ihop bakom sig.
   Vi gick därefter över till Harrys och våning 3 där Thomas Wahlström & Bandet spelade. Thomas är en singer/songwriter av Nick Lowe-modell (han har ju dessutom haft den goda smaken att översätta Lowes ”Let’s stay in and make love”) och han har skrivit några helt fantastiska vuxna sånger på svenska.
   Bandet hade för kvällen krympt till enbart två man som dessutom till vardags är medlemmar i Tullamore Brothers. Olle Unenge på akustisk gitarr och Tommy Bender på mandolin vid sidan av Thomas egen akustiska gitarr. Ett skönt samkväm i det lilla formatet.
   Jag hann höra lite av popbandet Echo innan vi gick hemåt på fredagskvällen. Snyggt klädda ungdomar från Kiruna gjorde pop som jag med lite fantasi kunde kunde jämföra med det gamla bandet The Knack. Men det kanske var slipsarna som förvillade mig….
   Lördagskvällen begivenheter på festivalen började ännu tidigare. Redan kl 18 var jag på Harrys tredje våning då Tullamore Brothers gjorde sina obligatoriska 40 minuter på sitt sedvanligt Guinness-doftande sätt med irländsk folkmusik som grund.
   Vi blev kvar vid samma scen då Mathias Lilja med sitt band (Fredrik Landh, bas, Ricard Harryson, trummor, Claes Olofsson, steelgitarr, och Olle Unenge, akustisk gitarr) tog oss med på en resa i countryland med vissa americana-kryddor. Mathias, som också spelade elgitarr, har ju både en stark personlig röst och en ambition att bjuda på amerikanska covers ingen känner igen. Dessutom var bandet supertajt och publiken nöjd.
   Inför nästa konsert gick vi bara en trappa ned till våning 2 på Harrys och lite modernare och tuffare tongångar. Dick Tiger är ett Örebroband som var aktivt för 3-4 år sedan. Då spelade de på kort tid bland annat förband till Mattias Alkberg BD och Moneybrother. Hård och häftig poprock med två gitarrer, bas och trummor.
   En kaxig och tuff sångare i Christopher Bichis som också spelar gitarr, fin och snirklig elgitarr av Hampus Ström, en trygg och stabil bas av Dennis Johansson och energiska trummor av Johan Åberg. Upptäckte ett starkt låtmaterial.
   Vi blev kvar ett tag på nästa konsert på samma scen med Bad Karma, ännu ett lokalt band. Lite punkigare och lite vildare än förra bandet men det kändes som även det här bandet hade bra material på sin Clash-inspirerade repertoar.
   Mitt under den konserten gick vi vidare till Cadillac Bar och den engelska sångerskan Rita Lynch. Jag såg henne redan i dagsljus på eftermiddagen ute på Stortorget där hon chockade torghandlarna med sin gitarrock och bara en trummis, John Langley, till komp. Utomhus var hennes musik blott en stilla bris jämfört med energin och trycket som var på Cadillac Bar. Då fick hennes energiska gitarrspel betydligt större utrymme och hela soundet var betydligt tuffare och tajtare och förvandlades till något som vi 1977 kallade för punk.
   Tillbaka på Harrys och våning 3 för att njuta av Niclas Ekholm och hans proffsiga band. Niclas är en tusenkonstnär som kan spela alla instrument och sjunga i alla sammanhang plus att han är duktig skådespelare. Till sin hjälp hade han Fredrik Landh, bas, Clas Olofsson, elgitarr, och Per Fritz, gitarrer, och föreställningen blev en rytmisk kavalkad av musik med olika rötter. Samba, latinamerikanskt, soul och pop där instrumenten och soundet ibland skuggade över Niclas annars så starka röst. Dock en stor musikupplevelse av internationellt snitt på en festival i Örebro.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Jag har slutat läsa NME

Postad: 2017-06-02 07:56
Kategori: 10 år

I en krönika i Nerikes Allehanda 1998 berättade jag att jag efter nästan 30 år av regelbundet läsande av den engelsk musiknyhetstidningen NME, New Musical Express, hade slutat. Kan vi komma överens om att utvecklingen mot papperstidningsdöden började där?

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/1 1998 och sedan på HÅKANS POP.


EFTER NÄRMARE 30 ÅR SOM TROGEN NME-läsare har jag lagt av. Det beror inte på bristande intresse men jag har under senare år märkt att den allt krympande tiden gjort det blaserade bläddrandet överflödigt. Att jag varje vecka släpat hem den engelska musiktidningen har varit följden av ett alltmer flyktigt begär. Med tiden mer grundat på tradition och ohejdad vana än av nyfikenhet och förhoppningar om musikaliska tips.
    I augusti 1968 köpte jag mitt första exemplar av tidningen här på Järntorget. Efter ett 60-tal med bara Bildjournalen, Rave och otaliga radioprogram öppnade NME dörren till världen. Med en svensk rockjournalistik som då inte ens tagit första steget kom tidningen och blev genast min största och viktigaste informationskälla.
   Tidningen var då en tunn, otroligt faktaspäckad tabloid i svartvitt. Med få reportage, korta recensioner och massor av nyheter. En hel årgång NME kunde då lätt samlas i en minimal lagerlåda. Årgångarna från slutet av 60-talet och början av 70-talet ligger också nostalgiskt och tryggt lagrade i källaren.
   Tidningen växte under 70-talet, blev en mer storartad journalistisk produkt, och personliga skribenter knöts till NME. Av vilka Nick Kent var en som skrev längre, vassare och fränare. En svensk fotograf, Stefan Wallgren, jobbade i början på 80-talet åt NME och han berättade för mig om just Nick Kent. Han saknade alltid anteckningsblock när han var ute på jobb, intervjuer och konserter. Men han saknade inte minne...
   Men NME blev också alltmer skrymmande. Som genom åren givit stora bidrag till papperinsamlingen. Vid varje tillfälle har jag noterat mina likgiltiga känslor vid skilsmässan från de gulnade tidningssidorna. Under senare år har jag läst tidningen fort och flyktigt. Först nyhetssidorna, sedan skiv- och liverecensionerna för att hamna i konsertkalendern och då nyfiket kolla vad Dublin Castle i Camden, Half Moon i Putney eller Borderline i city har på programmet.
   Det har med tiden blivit dyr information när tidningens ursprungliga pris 90p (cirka 13 kr) i svenska butiker växt till det dubbla. I dagens mediabrusiga värld kommer nyheterna både snabbare och billigare och när det gäller regelbunden rocklektyr läser jag hellre månadsmagasinen Mojo och Q.
   Dagens låt: "Friday on my mind" med Easybeats (1966)
   Dagens grattis: Ruth Brown, R&B-grand old lady, som i dag fyller 70 år.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: I min skivhylla, Searchers

Postad: 2017-06-01 07:57
Kategori: 10 år

Engelska gruppen Searchers ä'r starkt förknippat med 60-talet men fick ett överraskande uppsving runt 1980 när de gav ut två intressanta album. Den här texten handlar om albumet "Searchers" från 1980 med ytterst starkt material som "Hearts in her eyes" och "Switchboard Susan".

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 18/11 2016.




THE SEARCHERS: Searchers (Sire SRK 6082)

Release:
Oktober 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan två andra Searchers-album, en greatest hits-skiva (1975) och "Love's melodies" (1981).

COMEBACKER KAN VARA PINSAMMA FÖRSÖK att skaka liv i något som är dött och bortglömt. Men ibland överträffar verkligheten fantasin och blir en förtjusande sanning med en musikalisk uppdatering av stora mått. The Searchers var det där typiska 60-talsbandet med det där typiska 60-talssoundet och de typiska 60-talshitsen, läs mer om bandet på 60-talet här, men redan från 1967 började både form och material svikta. På 70-talet stod karriären sömngångaraktigt still. Fem singlar på RCA mellan 1971 och 1973 och ett album med nyinspelade versioner av gamla hits och ingenting, absolut ingenting hände. Men bandet fortsatte turnera, om än på Kontinenten och på mindre ställen, och plötsligt var det en amerikansk skivbolagschef som återupptäckte bandet.
   Searchers hade haft samma sättning under hela 70-talet utan att väcka någon uppmärksamhet. Men via Ramones av alla namn, som spelade in och gav ut "Needles and pins" på både singel och album ("Road to ruin") 1979, blev Searchers ett namn som hamnade på skivbolagschefen Seymour Steins bord på skivbolaget Sires kontor. Han undrade om bandet fortfarande existerade och såg kommersiella möjligheter i en comeback. Vem som bestämde att bandet skulle spela in i Rockfield-studion i Wales, mellan april och juli 1979, vet jag inte men det beslutet var genialt.
   Med den studions hustomte Pat Moran som producent hamnade bandet helt rätt i både sound, produktion och låturval. Steins kontrakt med bandet omfattade två album och egentligen är skiva två, "Love's melodies" (1981), mer välkänt helgjuten men när jag bläddrade bland skivorna tyckte jag att Searchers första Sire-samarbete som helhet var mer obekant och jag ville nyfiket återuppleva känslan när skivan slog ned som en smärre bomb hösten 1979.
   Jag kan än idag tänka mig in i den positiva chocken när grammofonnålen studsar ner på vinylskivan och jag några sekunder senare får höra inledningen på "Hearts in her eyes": Som en uppgraderad déjà vu från 60-talet. Det 12-strängade soundet, stämmorna och en guldkantad refräng. Knappast en nostalgisk känsla utan ren och skär powerpop några månader innan 80-talet. Låten uppges i alla media vara specialskriven för Searchers men Will Birch (som skrev låten tillsammans med The Records-kollegan John Wicks) har idag ett annat men ändå något suddigt minne från den tiden:
   "I honestly don't remember the sequence of events, but no, we weren't asked to write for them and I don't think we said 'Let's write for The Searchers.' We wrote it for The Records, but right around the time we demoed it (Dec 78) we heard Sire had signed them and somehow our demo found its way to them, maybe via producer Pat Moran or A&R at Sire, Paul McNally."
   Searchers släppte sin version av "Hearts in her eyes" även på singel samtidigt som albumet, ett drygt halvår innan The Records gav ut originalet.

DET ÄR NATURLIGTVIS SVÅRT FÖR ATT INTE SÄGA omöjligt att följa upp en sådan klockren start på skivan men Mickey Jupps "Switchboard Susan" är naturligtvis ingen oäven fortsättning fast Searchers version är långsammare och mer akustisk än Rockpile-arrangemanget med Nick Lowe, på albumet "Labour of lust". Searchers tempo påminner om Jupps Chrysalis-inspelning som släpptes samma månad som ”Searchers”.
   John David, etablerad Rockfield-musiker (bas) och ett långvarigt samarbete med Dave Edmunds, har skrivit några låtar på "Searchers" som smälter in i poprock-sammanhanget perfekt. John var ju vid den här tidpunkten medlem i Wales-trion Airwaves som gjorde några album fyllda med samma melodiöst poprockiga musik.
   Tre av de fyra Searchers-medlemmarna, Mike Pender, Frank Allan och John McNally (som trots efternamnet inte är släkt med ovannämnda Sire-kille), har också bidragit med några låtar som är bra men kanske lite anonyma i konkurrens med låtskrivare som Tom Petty och Bob Dylan som står bakom skivans två utpräglade ballader. Som dessutom är så unika kompositioner att upphovsmännen själva aldrig officiellt har givit ut låtarna. Pettys "Lost in your eyes" härstammar från en Mudcrutch-demo från tidigt 70-tal och den fanns sedan med i materialet för ett möjligt solo-Petty-album 1975 som dock aldrig blev en realitet. Dylan skrev "Coming from the heart" tillsammans med körsångerskan Helena Springs och den spelades in för "Street-legal"-albumet men valdes, tillsammans med ytterligare två Dylan/Springs-låtar, till slut bort. En enda gång, 31 oktober 1978, har Dylan framfört låten på scen. På Searchers-skivan gör balladerna albumet till en utsökt helhet.
   Så dyker den engelske nästan mytiske bluesgitarristen Noel Brown upp som låtskrivare till "No dancing" som gjord för att passa in på en Dave Edmunds-skiva. Brown har enligt uppgift skrivit 600 låtar men det är bara ett extremt fåtal som är kända. Förutom "No dancing" räknas även ”Readers wives” (Dave Edmunds) och "Rock’n roll heart" (Ian Gomm) till den celebra skaran.
   Kommersiellt var "Searchers" ingen hit fast den musikaliska potentialen tveklöst fanns där. Kanske förstörde det anonyma och opersonliga skivomslaget (se ovan) de möjligheterna för ett år senare, 1980, släpptes skivan igen i England. Med nytt omslag (se vänster) och några låtförändringar. Dylan-låten är borttagen och ersatt med en annan stark cover, John Hiatts "Back to the war". Plus att de har ökat på låtantalet med två låtar hämtade från nästa Searchers-album på Sire, "Silver" och "Love's melody".
   Vilket ger mig möjlighet att berätta om "Love's melodies" (1981) som låtmässigt har många spektakulära låtar, som exempelvis Ducks Deluxes "Love's melody", John Fogertys "Almost Saturday night", Moon Martins "She made a fool of you", Alex Chiltons "September gurls" och ytterligare några utsökta Will Birch-låtar från Kursaal Flyers-repertoaren.

/ Håkan




10 år (64)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2017 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.