Blogginlägg

Håkans Pop 10 år: John Hiatt 1979

Den här konserten på Göta Lejon bjöd inte bara på en högintressant artist utan två. John Hiatt inledde med sin dåvarande kompgrupp, rockmusik med starka låtar, och sedan kom Southside Johnny med sitt stora band och bjöd på storslagen scenshow och energisk blåsförstärkt liverock.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 12/9 2011.





SOUTHSIDE JOHNNY & THE ASBURY JUKES
JOHN HIATT & WHITE LIMBO
Göta Lejon, Stockholm 19 oktober 1979

Det är naturligtvis den spännande kombinationen av artister som gör den här konserten så stor i perspektivet. Att John Hiatt bara får spela förbandsrollen är givetvis en omtumlande känsla och att Southside Johnny och hans manskap från New Jersey vid tidpunkten var ett så gränslöst effektivt och energiskt liveband att de var den givna, logiska och naturliga finalen på konsertkvällen.
   Hiatt var ännu så länge en nykomling på rockscenen. Han hade visserligen gjort skivor sedan 1974, ”Hangin’ on the observatory” och ”Overcoats”, och även uppmärksammats för sina kompositioner men hade varit utan skivkontrakt i fyra år innan den rockiga, pigga och fräscha ”Slug line”-skivan dök upp på våren 1979. Där fanns pop, reggae, r&b och rockabilly som gav honom en delvis ny publik och plötsligt började han turnera med kompband på större scener.
   Sommaren 1979 var han förband till Ian Hunter och på hösten fick han den inte helt avundsvärda uppgiften att värma upp Southside Johnny-publiken.
   Southside Johnny och hans band hade under åren 1976-1978 gjort tre starkt Springsteen-relaterade album med Steve Van Zandt, eller Miami Steve som han ofta kallade sig i det sammanhanget, men 1979 hade Southside och bandet sökt sig till ett nytt skivbolag (Mercury), ny producent (Barry Beckett) och släppt en ny skiva (”The Jukes”) en månad innan den här konserten.
   Jag gjorde ingen konventionell recension av konserten men nedanstående artikel/intervju innehåller detaljer om båda konserterna plus min intervju med Southside Johnny (Johnny Lyon). Jag träffade Johnny, tillsammans med flera andra journalister fast det i texten ser ut som jag var själv med honom, på hotell Sheraton. På kvällen efter såg jag ABBA på Isstadion i Stockholm.
   Efter den texten kommer låtlista och information om musiker. Pianisten i dåvarande Asbury Jukes, Kevin Kavanaugh, avled sorgligt på försommaren i år. Ett dödsfall som dock försvann i skuggan av Clarence Clemons tragiska död i juni.
   I Hiatts kompband, som gick under namnet White Limbo, fanns gitarristen Steven T som hade samarbetat med Runaways och basisten Howie Epstein, som här gjorde sin debut i stora sammanhang, men några år senare spelade med i Tom Petty & the Heartbreakers.
   Hiatt med band lär bland annat ha spelat "Long night", "The negroes were dancing", "Slug line", "Pink bedroom", "Sharon's got a drugstore", "String pull job" och "Washable ink".

Den här artikeln/intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/10 1979.

VILKET PAR! JOHN & JOHNNY

För en vecka sedan, förra fredagen närmare bestämt, var Southside Johnny med Asbury Jukes i Stockholm för konsert. Uppmjukare var otrolige John Hiatt med band och evenemanget kommer att gå till hävderna som en av årets absolut bästa konserter. Den kom något i kläm mellan de svenska ”jättarna” Ulf Lundell och ABBA som ägnades utrymmet men bättre sent än senare kommer här det mesta om artisterna plus ett snack med Johnny Lyon alias Southside.
   Laguppställningen var stark. Det visste vi men att det skulle bli en av årets stora upplevelser kunde vi aldrig ana. John Hiatt som inledde tillsammans med sin lilla punktrio borde redan nu kunna sätta rockstjärna på sitt visitkort trots att hans senaste enastående LP, ”Slug line”, ännu inte nått utanför den lilla kretsen av gedigna rockälskare.
   Kompbandet hade variationssvårigheter men Hiatts låtar från skivan gör det svårt att inte ta killen till sitt hjärta. Är av den sorten som inte förlorar något på scen. Man förstår publikens överraskande men entusiastiska reaktion.

Huvudattraktion var Southside Johnny & the Asbury Jukes som slog något av rekord. Redan efter första låten stod publiken upp i bänkraderna för att förbli stående resten av den nästan två timmar långa konserten.
   Låtarna var hämtade från gruppens fyra skivor med stor koncentration kring de två senaste, ”Hearts of stone” och ”The Jukes”, som allmänt betraktas som de två starkaste och rockigaste.
   Johnny sjunger, svettas och far över scenen som en vilde med ett energiskt kompgäng i ryggen. Tio man som inte är några instrumentala vidunder men som med lätthet kan åstadkomma kaosartade scener.
   Det är heller inte Johnnys avsikt att göra solostjärnor av sina mannar. Det är gruppkänslan som betyder något för honom. Det och mycket annat handlar vårt samtal om då jag träffar honom på hans hotell dagen efter. En cool och lugn kille som gillar att turnera i Europa.
    Vi gör inga stora pengar men det finns en bra publik i Europa. Här är ni mer öppna för nya idéer vilket också märks på nya artister som Graham Parker och Elvis Costello. Det är publiken som bestämmer om konserten blir bra. Har därför inga invändningar på gårdagens publik, säger han och ler.

Southside och delar av Asbury Jukes härstammar från just Asbury i New Jersey som blivit en plantskola för många rockstjärnor. Den störste är Bruce Springsteen som ingått i många band tillsammans med Johnny.
   - Bruce hjälpte oss och många andra i början av karriären. Skrev låtar och arrangemang åt oss. Han använde å sin sida vår blåssektion på en av sina turnéer och hans gitarrist Miami Steve Van Zandt producerade våra tre första skivor.
   Var det någon schism som gjorde att ni bröt Steve, skivbolaget och började skriva egna låtar?
   - Nej, inte alls. Steve var upptagen av Bruces skivor och turnéer och själva ville vi spela in utanför New York. Vårt förra bolag, Epic, backade upp oss bra på turnéer men en olycka med min arm kom olyckligt i lanseringen av ”Hearts of stone” så vi sökte oss till ett annat bolag.
   Tiden i Asbury är den lyckligaste i Johnnys liv.
   - Det fanns många klubbar av vilka Upstage var mest känd och ett härligt överflöd av duktiga musiker. Det fanns många flexibla band vid den här tiden.
   På en fråga vad Ronnie Spector, duktig amerikansk sångerska som hjälpt gruppen på tidigare skivor och turnéer, sysslar med nu, meddelar Johnny att hon fixat skivkontrakt och produceras av Genya Ravan.
   Närmast ger sig bandet tillbaka till England för några konserter och sedan åter till USA där en månadslång turné väntar. De tänker spela in en ny LP i början av nästa år men vet ännu inte vilken producent de ska använda.
   - Barry Beckett var en otrolig tillgång för oss på senaste skivan. Han förstod oss och fick fram det ljud vi önskade.
   Säger Southside Johnny och försvinner ut på stan.

JOHN HIATT & WHITE LIMBO
John Hiatt: gitarr och sång
Steven T: gitarr
Howie Epstein: bas
Dan Schmitt: trummor

SOUTHSIDE JOHNNY & THE ASBURY JUKES
Southside Johnny: Munspel och sång
Billy Rush: Gitarr och sång
Joel Gramolini: Kompgitarr och sång
Allan Berger: Bas
Kevin Kavanaugh: Keyboards och sång
Steve Becker: Trummor och sång
Ed Manion: Baritonsaxofon
Richard "La Bomba" Rosenberg: Trombon
Rick Gazda: Trumpet
Bob Muckin: Trumpet och horn
Stan Harrison: Saxofon och flöjt

Southside Johnnys troliga låtar:
All I Want Is Everything
Your Reply
Talk To Me
Livin' In The Real World
Security
I'm So Anxious
The Time
Trapped Again
Vertigo
The Fever
I Don't Want To Go Home
We Are Having A Party
Got To Be A Better Way Home

Låtkommentaren: Som jag skriver i artikeln/intervjun från 1979 var, helt naturligt, fler än hälften av låtarna på konserten hämtade från den nya aktuella skivan “The Jukes” som de var i Europa för att marknadsföra. I övrigt var det låtar från skivan innan, ”Hearts of stone”, som dominerade låtlistan. Tolv låtar från gruppens egen produktion plus en rejäl showstopper i Sam Cookes ”Having a party”.

Recension Expressen:


/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.