Blogginlägg från 2017-06-12

Maj 2017 på Håkans Pop

Postad: 2017-06-12 16:08
Kategori: Blogg

UNDER MAJ MÅNAD 2017 AVSLUTADES HÅKANS POPS senaste och tionde säsong här i cybervärlden. Något som just nu uppmärksammas varje dag på den här sidan med regelbundna återblickar på tidigare publicerat material. För ungefär en månad sedan avslutades också min följetong om bästa vhs/dvd, där tre konsertfilmer kom att ockupera topplaceringarna, och säsongens övriga kategorier med gamla konsertrecensioner och spontana fynd i skivhyllan bland vinylalbumen.
   Det blev givetvis Bruce Springsteens fantastiska live-dvd "Live in New York City", från konserterna i Madison Square Garden sommaren 2000, som toppade min dvd-lista. Och i samband med den artikeln gav jag plats för vännen Gabriel Rådström att berätta en ögonblicksskildring från de båda dvd-konserterna som han faktiskt upplevde på plats.
   Lika självklart hamnade konserten till George Harrisons minne, "Concert for George", i Royal Albert Hall 2002 på en hedrande andraplats. Och jag tvekade inte när jag utnämnde The Bands avslutningskonsert "The last waltz" till tredje bästa vhs.
   I övrigt tittade jag under maj månad tillbaka på konserter med Eldkvarn (1988) och Di Leva (1987) med relaterade recensioner och i skivhyllan hittade jag två pärlor till album, Neil Youngs "Zuma" och Jackson Brownes "Running on empty".
   Av förklarliga skäl (se nästa stycke) har konsertbesöken varit få och lyssnandet på nyutgivna skivor sporadisk under maj. Med stor glädje fick jag ändå tid att uppleva konserterna med Strollers och amerikanska Band Of Heathens (se bild vänster). Och även hinna med att analysera innehållet på Down Harrisons andra album "Possessed". Av samma skäl har det här sammandraget dröjt nästan två veckor.
   Jag ägnade nämligen stora delar av maj till planering av en lägenhetsflytt, runt 1 juni, som var både tidskrävande och fysiskt ansträngande och under förra veckan fick jag ordning på möblering, viktig skivsortering, bokhyllorna och tekniska detaljer.

AV OVANNÄMNDA SKÄL HAR JAG UNDER den senaste veckan försökt lyssna ikapp på några av förra månadens mest intressanta skivreleaser och kan nu presentera ett kort sammandrag av mina synpunkter:
   Förre Broder Daniel-stjärnan Henrik Berggren har gjort uppmärksammad solocomeback med "Wolf's heart". Inget mästerverk i mina öron där livstecknet tveklöst har varit viktigare än det musikaliska resultatet. Vi känner igen de nakna, ekande elgitarrerna och Henriks begränsade röstresurser som låter rent bräcklig i lågtempolåtarna . Nej, det finns ingen ny "Shoreline" här men flera hyfsat bra låtar mellan tre och fyra minuter långa. Men också några låtar där jag drar absurda paralleller med mer kända låtar som exempelvis "All along the watchtower" ("Hold on your dreams") och Factorys(!) "Efter plugget" ("Wild child").
   Mando Diao är tillbaka starkt efter brytningen med Gustaf Norén, en av gruppens hörnstenar, och det är ingen nödlösning att låta Björn Dixgård ta hela ansvaret vid mikrofonen. "Good times" är en omväxlande både energisk och känslosam platta men är stundtals också lite galen (titellåten) och experimenterande ("Voices on the radio" som har mer gemensamt med Neil Youngs "Trans" än något annat). Ett splittrat men ändå intressant album.
   Daniel Romanos "Modern pressure" är månadens album i mitt huvud. Hans tidigare produktion har varit grymt splittrad och jag har alltid haft svårt att musikaliskt placera hans skivor. För bara några skivor sedan var Romano en traditionell countryartist och nu är det händelserik och skarpt begåvad popmusik på programmet som delvis är inspelad i Finnsnäs i Värmland. Förutsättningslöst vill han gärna överraska och gå utanför ramarna, när man tror att några låtar är slut kommer det både indiska sitarer ("Roya") och flummiga psykedeliska sekvenser ("The pride of queens") utan att helheten krackelerar.
   Ett oförutsägbart men ändå homogent album där varje sekund känns intressant med många låtar som popmusikaliskt växer för varje spelning. Romano är ombytlig på gränsen till tålamodskrävande i sina svängningar men "Modern pressure" blir slutligen spännande när alla pusselbitar faller på plats.
   I mitten på 80-talet, när Steve Van Zandt precis hade lämnat Springsteens E Street Band, gjorde Little Steven hårt slagkraftig och politiskt klingande rockmusik som då föll mig helt i smaken och ett år (1984) utnämnde jag hans "Voice of America" till det årets bästa album. När jag drygt 20 år senare skulle sammanfatta 80-talets bästa musik på Håkans Pop, i en topplista med decenniets bästa album, kunde jag dessvärre inte lyssna på skivan igen fast den hade varit en sådan stor favorit. Den kändes daterad, oerhört gammalmodig och ett typiskt offer för det överdrivet överproducerade soundet som var modell på 80-talet.
   På sin nya "Soulfire" blir Little Steven på något sätt rentvådd från de anklagelserna. Energin finns kvar, repertoaren är övervägande stark och arrangemangen är intensiva men ändå jordnära. En genomgående underhållande skiva fast han blandar nyskrivna låtar med några covers och gammalt material som han en gång skrev till Southside Johnny, Gary US Bonds och Jimmy Barnes. En egendomligt stark comeback 18 år efter förra soloskivan.
   Justin Curries "This is my kingdom now" är något helt annat. Del Amitri-frontmannen har på sina soloskivor haft en mer dämpad och melankolisk framtoning och på sitt nya fjärde soloalbum behåller han den profilen. Currie har aldrig fallit frestelsen att göra något kommersiellt eller utstuderat hitmässigt och det hedrar honom samtidigt som jag önskar att hans sånger skulle kunna nå en större publik. Hans röst har ju rent smältande egenskaper och gör sig mycket bra på många låtar här när Currie kompar sig på både akustisk gitarr och piano. Hör hur han hänger upp sin röst på textraderna i rent magiska "I'll leave it to you" och "My soul is stolen" är en underbar avslutning på ännu ett fint Justin Currie-album.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: The Who

Postad: 2017-06-12 07:58
Kategori: 10 år

När jag rangordnade de bästa 60-tals-artisterna/grupperna hamnade The Who högt på listan. Kvartetten, med Pete Townshend och Roger Daltrey, hamnade med hjälp av hits som "My generation" och "Substitute" på en hedrande femteplats.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 18/4 2016.



Från vänster: Roger Daltrey, sång, John Entwistle, bas, Pete Townshend, gitarr och sång, och Keith Moon, trummor.

THE WHOS TOPP 3:

1. My generation (1965)
2. Substitute (1966)
3. Pinball wizard (1969)


I MINA RESEARCHJAGANDE FÖRBEREDELSER TILL dessa 60-talstexter ramlar jag inte så sällan på överraskningar och intressanta fakta som jag tidigare inte har haft koll på. Att exempelvis The Who hade sina absolut tidigaste musikaliska rötter i tradjazz kunde jag väl i min vildaste fantasi aldrig tro. Men när Pete Townshend och John Entwistle träffades första gången i skolan 1959 var det just tradjazz som förenade deras intresse. Instrumenten var då banjo respektive valthorn och gruppnamnet var The Confederates.
   Men det var när Pete, gitarr, och John, bas, 1962 träffade gitarristen Roger Daltrey, från gruppen The Detours, och började spela tillsammans som planerna på en gemensam grupp uppstod. Då med rutinerade Doug Sandom som trummis.
   När sångaren Colin Dawson lämnade bandet, som fortfarande spelade traditionella jazzlåtar, i januari 1963 tog Daltrey över den rollen. Som förband till grupper som Johnny Kidd & the Pirates och Rolling Stones förändrades Detours repertoar mot mer r&b-kryddad musik. Till sin förvåning upptäckte bandet plötsligt att deras namn var upptaget av skivaktuella Johnny Devlin & the Detours och bestämde sig i februari 1964 att byta gruppnamn till The Who.
   I april samma år gjorde Sandom sin sista spelning med The Who och ersattes av unge (17 år) Keith Moon från gruppen The Beachcombers och ny manager blev den modemedvetne förläggaren Peter Meaden som snabbt fixade skivkontrakt. Han påverkade också bandet att byta image och bli mods, ändrade namn på gruppen till The High Numbers när första singeln "Zoot suit" släpptes sommaren 1964 till absolut ingen uppmärksamhet vilket fick till följd att samarbetet mellan Meaden och bandet avbröts.
   Nya managers blev Kit Lambert och Chris Stamp som bytte tillbaka gruppnamnet till The Who och valde den hete amerikanen Shel Talmy som producent till debutsingeln "I can't explain". Talmy låg också bakom The Kinks tidiga singlar och det finns alltså en logisk förklaring till varför det rockiga soundet hos Who och Kinks påminner om varandra. Fast Who var ofta än mer stökiga när de gärna gick utanför det välkammade 60-talspopsoundet.
   Tidigt och i mitten på 60-talet var det få band som helt litade på originalmaterial till sina första singlar men Who (och Beatles) var undantaget som till fullo trodde på Pete Townshends låtar och skulle göra så resten av 60-talet. På bandets andra singel, "Anyway anyhow anywhere", hjälper Daltrey mycket unikt till att skriva låten. I ett sedvanligt stökigt arrangemang med högljudda gitarrer och en kopiöst jobbande Moon på trummor spelar gästmusikern Nicky Hopkins piano.
   De första två Who-singlarna visade upp en vidunderligt respektlös rockkänsla som helt naturligt visade vägen till bandets tveklösa höjdpunkt, klassikern "My generation", som slår det mesta i 60-talsgenren av rocklåtar. En helt odödlig dos aggressiv rock med ett distinkt sound som innehåller både bassolo, Daltrey stammande sång, rundgång och mot slutet ett vildsint trumsolo.

HÖSTEN 1965 I SAMBAND MED SUCCÉN "MY GENERATION", och första albumet med samma titel, blev samarbetet med producenten Talmy ansträngt. Lambert/Stamp hade inledningsvis sålt The Who billigt, vilket gav Talmy stora royaltyinkomster, och problemet kom nu upp till ytan när bandet ville byta skivbolag och producent. Talmy fick i stort sett sparken och svarade med att stämma Who/Lambert/Stamp för kontraktsbrott och fick rätten på sin sida vilket resulterade i att Talmy fick del av bandets royalties i sex år framåt.
   I ett års tid efter stämningen släppte Talmy, som ägde alla Who-inspelningar fram till 1965, ut singlar med bandet, låtar hämtade från ovan nämnda album, parallellt med de officiella singlarna. Gamla inspelningar kontra fräscht nyskrivet material tävlade om uppmärksamheten och starka låtar i starka arrangemang som "A legal matter" (passande titel i sammanhanget...), "The kids are alright" (en av Whos bästa singlar) och "La-la-la lies" var klart konkurrenskraftigt material. Vilket betydde att bandet vid flera tillfällen låg på Tio i Topp med flera låtar samtidigt.
   Samtidigt släppte The Who berömda officiella singlar på Robert Stigwoods Reaction-etikett och behöll populariteten och sin exklusiva ställning med låtar som "Substitute" (producerad av Townshend själv bakom namnet A New Action Production), "I'm a boy" och "Happy Jack". Who-låtarna började nu utvecklas åt ett lite snällare och enklare håll fast arrangemangsmässigt kände vi igen de stökiga ingredienserna. "Pictures of Lily" beskriver den utvecklingen perfekt: Enkel låt/stökigt producerad.
   Som en ren parentes, min 60-talsserie baseras ju enbart på singlar från artisternas/gruppernas hemland, kan jag meddela att The Who i den här vevan, våren 1967, fick sin första och enda Tio i Topp-etta med en singel utgiven endast i Sverige, "Bucket 'T'".
   1967 startade Lambert/Stamp ett eget skivbolag, Track Records, som inte överraskande också blev etikett på kommande skivor med The Who och även Jimi Hendrix .
   Nästa Who-singel blev en udda parentes i bandets diskografi, en Rolling Stones-cover. Bandet engagerade sig i Mick Jaggers och Keith Richards öde när Stones-profilerna efter den berömda drograzzian i februari 1967 stod inför rätta med en hotande fängelsedom hängande över sig. I en extremt snabb affär spelade The Who 28 juni 1967 in "The last time" och "Under my thumb" som släpptes på singel 30 juni. Men Stones-duon släpptes dagen innan och versionerna av Stones-låtarna var ganska poänglösa och ovanligt respektfulla.
   Då var nästa singel, "I can see for miles", en väsentligt starkare låt i en hederlig och typisk Who-produktion med gitarrer högt och lågt, en mäktig refräng och ett sedvanligt intensivt trumspel.
   1968 var experimentens tid även för The Who när de på sommaren gav ut sin kanske mest udda singel, "Dogs". Efter typiskt engelskt manér finns det både charm och humor i låten, jämför med samtida banden Kinks och Small Faces. Daltrey, Townshend och Entwistle delar på sången som ibland flyter ut i talade sekvenser på engelsk dialekt. Udda, javisst, men en varken kommersiell eller musikalisk succé direkt.
   Nästa singel, "Magic bus" är också lite udda, spontan och låter närmast som en lättsam jamsession. Townshends låt hade faktiskt publicerats ett drygt år innan, som "The magic bus", med en grupp som gick under det märkliga namnet The Pudding.
   Visst kunde vi mot slutet av 60-talet misstänka en lite slappare hållning till The Whos singelmaterial men när vi precis skulle avsluta decenniet slog Townshend och bandet till med sin kanske mest berömda (efter "My generation") singellåt, "Pinball wizard". Efter många års planerande hade äntligen idéerna på en rockopera fullbordats och låten blev den fantastiska försmaken till dubbelalbumet "Tommy". En till slut mästerlig singel från The Who.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (381)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (101)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2017 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.