Blogginlägg

#3. vhs: The last waltz

THE BAND: The last waltz (MGM/United Artists, 1994)

"THE LAST WALTZ" HAR ALLMÄNT KALLATS VÄRLDENS BÄSTA musikfilm. Visserligen inte på min lista där den ändå har fått en hedrande 3:e-plats och det ligger väl objektivt mycket sanning i filmens storhet. Den var hursomhelst den första biograffilmen som tog rockmusiken på allvar och behandlade ämnet seriöst. Mycket tack vare regissören Martin Scorsese, som runt 1976 var ett etablerat filmnamn ("Taxi driver" och "Mean Streets"), och hans djupa musikintresse. Förutsättningarna att göra en spännande och intressant film kring det amerikanska rockbandet The Bands avskedskonsert var alltså de allra bästa.
   Konserten, pÃ¥ Thanksgiving Day 1976 (25 november), blev inte bara en film. Det blev en levande fest som pÃ¥gick i fem timmar pÃ¥ scen och föregicks av ett party för de 5000 i publiken som för 25 dollar ocksÃ¥ serverades mat (kalkon, lax, potatis, sÃ¥s och pumpapaj) och dans till Berkeley Promenade Orchestra innan den riktiga musikunderhÃ¥llningen började. Ingen i publiken visste vem som skulle stÃ¥ pÃ¥ kvällens scen förutom The Band. Gästartisternas namn var hemliga.
   När The Bands Robbie Robertson och bandets roadmanager (Rock Brünner, Yuls son!) först ritade upp planerna pÃ¥ denna avskedsföreställning var det bara The Band som skulle uppträda. Sedan tillkom Ronnie Hawkins och Bob Dylan, tvÃ¥ artister som bandet hade kompat länge under 60-talet. Dessutom visade det sig att det var otänkbart att genomföra tillställningen utan Eric Clapton som backat upp The Band i alla Ã¥r. Senare uppstod tanken pÃ¥ flera gästartister som med eller utan direkt koppling till The Band var kvalificerade för att medverka.
   Vilket gjorde artistuppsättningen i övrigt bÃ¥de omfattande, fantasifull och ytterst intressant. De kanadensiska kollegorna Neil Young och Joni Mitchell, blueslegenden Muddy Waters, Van Morrison, Dr John, Neil Diamond och ett kort gästspel av Ron Wood och Ringo Starr gör "The last waltz" till oförglömlig underhÃ¥llning.
   När filmen släpptes pÃ¥ vÃ¥ren 1978 när den gick upp pÃ¥ biograferna, även i Sverige, kopplades den till ett dubbelalbum som kom ut samtidigt. Föga överraskande är varken filmen eller skivorna lika omfattande som den lÃ¥nga faktiska konserten där The Band först gör ett eget framträdande pÃ¥ egen hand som sedan följs av alla gästartister. Filmen (och även skivorna) hoppar fram och tillbaka mellan bandet och de inbjudna artisterna och gör den musikaliska blandningen än mer underhÃ¥llande.
   Filmen inleds alldeles bakvänt med The Bands extralÃ¥t för kvällen, en underbar cover av Marvin Gayes "Don't do it", framförd klockan tvÃ¥ pÃ¥ natten. Sedan börjar filmen med Robbie Robertsons konventionella och suggestiva filmmusik med en harpljudande gitarr och skylten "This film should be played loud" medan kameran letar sig fram i San Francisco och närmar sig Winterland där kön med människor till konserten ringlar sig flera kvarter lÃ¥ng. En stor lokal och en gammal ishockeyarena som drygt tvÃ¥ Ã¥r efter den här konserten stängs.
   "The last waltz" pendlar mellan livemusik och Scorseses egna intervjuer med The Band-medlemmarna som röker, dricker och berättar historier och anekdoter. Intressanta berättelser men det är pÃ¥ den smakfullt designade scenen med sina stora ljuskronor, lÃ¥nade frÃ¥n scenuppsättningen av "Gone with the wind", som filmens riktigt intressanta scener utspelar sig.

THE BAND DRAR STORA DELAR AV SIN KÄNDA repertoar som i det här storslagna sammanhanget aldrig har låtit bättre och det blir än mer imponerande när man samtidigt ser livebilderna och energin fullständigt flödar fram från scenen. Bara bandets uppträdande, med sina tre stora sångare (Levon Helm, Rick Danko och Richard Manuel), den här kvällen räcker för att göra "The last waltz" till en stor upplevelse och är mycket riktigt och rättvist ryggraden i filmen.
   Och det är just ögonblicken med The Band i centrum som förevigt har etsat sig fast i bÃ¥de öron och ögon. "It makes no difference", med Rick Danko längst fram och ett smäktande blÃ¥s i ryggen, är den första ouppnÃ¥eliga höjdpunkten, men inte den sista, och Garth Hudsons sopransaxsolo pÃ¥ slutet är nÃ¥got alldeles extra.
   Konsertens vackraste intro inleder filmens kanske allra starkaste musikögonblick: "The night they drove old Dixie down", Levon Helms stora slagnummer omgiven av stora mässingsinstrument och ett helt magiskt blÃ¥sarrangemang av Allen Toussaint. Robbie Robertson blundar och skakar lätt pÃ¥ huvudet och tror säkert inte sina öron. LÃ¥ten har varken förr eller senare lÃ¥tit sÃ¥ bra. Gäller säkert Levon ocksÃ¥. Han ser inspirerad ut samtidigt som energin sprutar i hans trumspel när blÃ¥set sparkar igÃ¥ng varje ny vers.
   Filmen har ocksÃ¥ tvÃ¥ musiksekvenser som inte utspelar sig pÃ¥ scen framför publiken denna historiska konsertkväll. I april-maj 1977, ett halvÃ¥r efter konserten, gick The Band in i MGM-studion tillsammans med de musikaliska vännerna Emmylou Harris och The Staple Singers. Robertson hade plötsligt skrivit nya lÃ¥tar, bland annat filmmusiktemat till "The last waltz", och det filmades i den i övrigt folktomma studion. Den sekvensen kanske stör filmtempot och liveatmosfären men det är snudd pÃ¥ magi när Emmylou sjunger "Evangeline" medan Danko spelar fiol, Helm mandolin och Manuel pÃ¥ trummor. Även Staple Singers bidrag till en ny version av "The weight" lyfter klassikern till en ny klassisk nivÃ¥.
   Tillbaka pÃ¥ livescenen och den dÃ¥ 31-Ã¥rige Van Morrison som har en intensiv röst och ser pigg ut pÃ¥ livebilderna men var tydligen väldigt motsträvig innan han gick ut pÃ¥ scen och sjöng "Caravan" frÃ¥n "Moondance".
   Av naturliga orsaker, den begränsade längden pÃ¥ filmen, saknas mycket av det som utspelade sig under den lÃ¥nga konsertkvällen och jag hade gärna Ã¥terupplevt "Down south in New Orleans" med Bobby Charles, Clapton-lÃ¥ten "All Our Past Times" frÃ¥n det dÃ¥ aktuella "No reason to cry"-albumet där bland annat hela The Band medverkar och "Acadian driftwood" med Band, Neil Young och Joni Mitchell pÃ¥ scen samtidigt. "This wheel's on fire", lÃ¥tskrivarsamarbetet Danko/Dylan, var säkert ocksÃ¥ en höjdpunkt.
   Däremot förekommer det sporadisk poesiläsning mellan lÃ¥tarna, beatpoeterna Michael McClure och Lawrence Ferlinghetti fÃ¥r nÃ¥gra minuter i rampljuset, och efter den senares "Loud prayer" kommer, utan nÃ¥gon presentation, Bob Dylan och det slÃ¥r gnistor om den tillfälliga Ã¥terföreningen med ett taggat The Band. Dylan, lÃ¥nghÃ¥rig, skäggig och väldigt lik som bilderna frÃ¥n Rolling Thunder Revue som pÃ¥gÃ¥tt mellan oktober 1975 till maj 1976, är ocksÃ¥ osedvanligt inspirerad och "Forever young" gÃ¥r automatiskt över i en upprepning av "Baby let me follow you down".
   "The last waltz", 25 november 1976, blev alltsÃ¥ The Bands slutdatum som turnerande band men det fanns jobb kvar i inspelningsstudion. Dels det ovannämnda nyskrivna materialet och de avslutande inspelningar till originalbandets sista studioskiva, "Islands", som släpptes vÃ¥ren 1977. Filmen och trippelalbumet "The last waltz" släpptes inte förrän vÃ¥ren 1978 och blev The Bands sista projekt tillsammans, för ett band som alltid stavas med stort B.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.